KAPITEL 4

5. Panzerarmee – Pansarmarsch mot Meuse!

“Natten mellan den 15 och 16 december 1944 var beckmörk. Det rådde frost. Motståndarens artilleri var ungefär lika aktivt som under de senaste kvällarna och nätterna. Hans infanteri förhöll sig dock passivt, så vi kunde helt obemärkt marschera upp i våra utgångsställningar för anfall. Därmed verkade överraskningsmomentet ha lyckats.”
- General Hasso von Manteuffel, chef för tyska 5. Panzerarmee den 16 december 1944.1

Tyst infiltration

Strid i mörker har alltid varit en av de värsta formerna av krigföring, i synnerhet före mörkerhjälpmedlens tid. Ännu värre blir det det förstås om mörkerstriden äger rum i kuperad terräng, och särskilt då om det är på vintern när snö, is eller lera förvandlar sluttningar och stup till dödsfällor för soldater som trevar sig fram medan de på helspänn lyssnar och försöker speja in i mörkret efter något som kan vara en fiende på lur. Allt detta var för handen när tyskarna gick till anfall i de arla morgontimmarna den 16 december 1944.

Tyst, utan någon förberedande artillerield, lämnade små grupper av soldater från 18. Volksgrenadier-Division sina ställningar tidigt den 16 december 1944. Klockan var fyra på morgonen och det var ännu becksvart ute.² Soldaterna huttrade i den råkalla natten. De visste inte om det främst berodde temperaturen, som låg strax under nollstrecket, eller nervanspänningen. Under sin marsch mötte de trötta pionjärsoldater som röjt passager i de amerikanska minfälten. Då anfallsgrupperna försvann in i mörkret, såg de halvklädda ut eftersom de bara hade varsin halv snödräkt. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med vita snödräkter, minns Hans Poth, en av soldaterna i 18. Volksgrenadier-Division den morgonen: “Var och en av oss fick bara ett stycke, antingen ett par vita byxor eller en jacka.”³

Dessa soldater var inga veteraner. 18. Volksgrenadier-Division hade bildats så sent som i september 1944 kring 18. Luftwaffen-Feld-Division, som bestod av män som diverse tyska flygförband ansett sig kunna undvara. Huvuddelen av manskapet i 18. Volksgrenadier-Division utgjordes emellertid av matroser som den tyska marinen överfört till armén. General Hasso von Manteuffel, chefen för 5. Panzerarmee, kunde dock konstatera att 18. Volksgrenadier-Division var, som han uttryckte det, “väl lämpad för anfallsoperationer”.⁴

Trots att Hitler förbjudit detta, hade von Manteuffel skickat ut regelbundna spaningspatruller över frontlinjen under dagarna före offensivens start. Därigenom hade tyskarna kunnat skaffa sig en ganska god uppfattning om den amerikanska försvarslinjen öster om Losheimer-Graben, den mellan tre och tio kilometer breda dalgång som börjar ungefär ungefär tre mil nordost om Luxemburgs nordgräns och löper sydvästerut mellan två bergsryggar och som erbjuder en enkel passage från Tyskland in i Belgien. Losheimer-Graben hade spelat en central roll vid tre tyska inmarscher i Belgien – i kriget 1870-1871, 1914 och 1940. Detta var alltså fjärde gången som denna lilla dalsänka skulle uppta tyska militärstrategers anfallsplaner.

Öster om och parallellt med denna dalgång höjer sig den ett par kilometer breda bergsryggen Schneifel omkring hundra meter från det omgivande landskapet. Från området öster om Bleialf – ett litet stationssamhälle med 800 invånare 1939, beläget halvannan mil nordost om Luxemburgs nordgräns – sträcker sig denna ås en och en halv mil åt nordost. Här, bland etthundrasjuttio betongbunkrar i den gamla tyska Västvallen, hade 106th Infantry Division gått i ställning med 422nd Infantry Regiment och två bataljoner ur 423rd Infantry Regiment. Även om de tyskbyggda bunkrarnas skottgluggar var vända åt “fel” håll för amerikanernas del, är det lätt att förstå att man i 106th Infantry Division kände sig ganska säker på att det inte skulle komma något tyskt anfall den här vägen, så trupperna var framför allt koncentrerade till de små byar och gårdar som ligger nedanför Schneifel i väster. De ställningar amerikanerna upprättat i den mörka och öde granskogen uppe på åsen var ganska glesa. Tyskarna hade alltså goda möjligheter att tyst infiltrera sin motståndares linjer på samma sätt som de sovjetiska soldaterna gjort i inledningen av operation “Bagration”.

18. Volksgrenadier-Division, 5.Panzer-armees nordligaste division, hade den kanske svåraste uppgiften av alla förband i von Manteuffels pansararmé. Den stod på femton kilometers bredd – mer än vad någon av pansarkårerna i söder gjorde – och hade mot sig större delen av 106th Infantry Division samt 14th Cavalry Group (en mekaniserad styrka av ungefär ett regementes storlek). Med tyngdpunkten förlagd till sin högra flank var divisionens första mål att säkra dalgången Losheimer-Graben. Därefter skulle den viktiga väg- och järnvägsknutpunkten Sankt Vith, en dryg mil från de tyska linjerna, besättas, och de amerikanska förbanden i området omringas. Det var förvisso en grannlaga uppgift, men divisionchefen, Generalmajor Günther Hoffmann-Schönborn, var övertygad om att hans soldater skulle klara av samtliga dessa uppgifter.

Den tyska infanterikanonvagnen (stormkanonen) Sturmgeschütz III (StuG III) användes med stor framgång under hela kriget som både infanteriunderstödsvagn och pansarvärnskanonvagn. Huvudbeväpningen utgjordes av en 75 mm Sturmkanone StuK 40 L/48. Dessutom var den beväpnad med en 7,92 mm kulspruta. Sturmgeschütz-Brigade 244, som understödde 18. Volksgrenadier-Division, rapporterades ha förstört 54 amerikanska stridsvagnar mot en egen förlust av inte mer än två StuG III under Ardennerslaget. (BArch, Bild 101I-276-0702-07/Wehmeyer)

Hoffmann-Schönborn var en mycket erfaren “fronträv”. Han hade tilldelats riddarkorset med eklöv för flera framgångsrika överraskningsanfall mot fienden – bland annat i samband med att den grekiska Metaxaslinjen övermannades i april 1941. von Manteuffel hade mycket höga tankar om Hoffmann-Schönborn och kände sig säker på att dennes personliga djärvhet, list och erfarenhet skulle uppväga den bristande erfarenheten hos hans mannar.

De soldater som var först med att lämna sina ställningar för att ta sig förbi de amerikanska linjerna, tillhörde Grenadier-Regiment 294 och Grenadier-Regiment 295, huvudanfallsstyrkan i 18. Volksgrenadier-Division. De hade blivit utvalda till att spela en av de viktigaste strategiska rollerna i operation “Herbstnebels” öppningsanfall.

Det kostade grenadjärerna stora ansträngningar att i nattmörkret och under iakttagande av tystnad ta sig uppför den hala sluttningen till Schneifels norra utsprång. Men medan trötta och frusna amerikanska soldater satt i sina värn och stirrade ut i mörkret bland granarna i den spöklika skogen, kunde tyskarna under andlös tystnad smyga förbi bara några tiotal meter bort. Tyska veteraner från Ardennerslaget vintern 1944/1945 minns att de kunde märka att det fanns amerikanska soldater i närheten genom den söta doften av den Virginia-tobak som amerikanerna rökte. Tyskarna kunde då inte låta bli att känna ett sting av avundsjuka – själva fick de hålla till godo med den beskare turkiska tobaken, eller, allt vanligare vid den här tiden, surrogattobak.

Nere på slättlandet på den västra sidan om Schneifel – där Losheimer-Graben börjar – domineras landskapet, då som nu, av stora, böljande boskapsfält, här och där avgränsade av långsmala, planterade skogsdungar av gran eller lövträd. Här delade Hoffmann-Schönborns mannar upp sig på tre grupper för en snabb men absolut tyst marsch på små lantvägar och över de halvt tillfrusna gräsfälten mot byarna Roth, Weckerath, Kobscheid och Auw, som ligger mellan en och tre kilometer väster om Schneifels norra utsprång. Utanför dessa byar – som var fulla av amerikanska soldater – skulle de inta anfallställning, fortfarande under iakttagande av absolut tystnad, och vänta på anfallssignalen. Längre bak stod Sturmgeschütz-Brigade 244 (motsvarande ungefär ett kompanis storlek) med fjorton infanterikanonvagnar av typ Sturmgeschütz StuG III redo. I samma stund som stormkompanierna gick till anfall mot de amerikanska byarna, skulle StuG III:orna rulla fram i full fart för att ge understöd.

En dryg mil söder om Grenadier-Regiment 294 och 295 smög sig männen ur Grenadier-Regiment 293 fram över Schneifels sydligaste utsprång, klippte upp den amerikanska taggtråden och tog sig vidare mot sitt anfallsmål, Bleialf, fjorton kilometer sydväst om Roth. Detta var den södra delen av kniptångsoperationen. Mellan de södra och norra anfallsgrupperna i 18. Volksgrenadier-Division, öster om Schneifel, hölls den tyska frontlinjen på en halvmils bredd av inte mer än ett par hundra man ur skytte/spaningsbataljonen 18. Füsilier-Bataillon. Deras uppgift var att en timme efter det att huvudstyrkorna gett sig av, föra så mycket oljud som möjligt för att avleda amerikanernas uppmärksamhet.

Grenadier-Regiment 295 delade upp sig så att I. Bataillon gick i ställning på fälten utanför Roth, en by med sexhundra invånare, bara ett tusental meter nedanför Schneifel. II. Bataillon ur detta regemente fortsatte ned längs lantvägen åt söder och intog anfallsställningar i de små grandungarna utanför Kobscheid, tusen meter från Roth. Grenadier-Regiment 294 marscherade vidare västerut över fälten norr om Roth, för att några hundra meter väster om denna ort dela upp sig så att II. Bataillon smög sig norrut och gick i ställning bland de kala lövträden utanför Weckerath, ett par kilometer nordväst om Roth, medan I. Bataillon vek av mot Auw, ett litet större samhälle med tolvhundra invånare, beläget på en höjd tre kilometer sydväst om Roth. I dessa samhällen nedanför Schneifels nordligaste utsprång, hade Major General Middleton, chefen för VIII Corps, grupperat en mekaniserad styrka av ungefär ett regementes storlek, 14th Cavalry Group – med trettionio M5 Stuart-stridsvagnar – på 106th Infantry Divisions vänstra flank, intill 99th Infantry Division längre norrut.

Chefen för 14th Cavalry Group, den 47-årige Colonel Mark Andrew Devine, Jr., hade gjort sig känd som en mycket krävande chef för pansarvärnets kadettskola när han i maj 1944 utsågs att leda 14th Cavalry Group. Såväl Devine som 14th Cavalry Group saknade stridserfarenhet när förbandet skeppades över till Frankrike i september 1944 för att i mitten av oktober grupperas i Ardennerna. Devine beskrevs av en annan officer i förbandet som “hårdhudad, fåordig och stram”.5 Han var personligen bekant med kårchefen Middleton, som respekterade och högaktade Devines militära förmåga.

Även om 14th Cavalry Group även för-fogade över delar av 275th Armored Field Artillery Battalion samt 820th Tank Destroyer Battalion – den sistnämnda utrustad med trettiosex M5-pansarvärnskanoner av 76,2 millimeters kaliber – var det område den sattes att hålla egentligen alltför stort för en så pass begränsad styrka. Därför hade Devine beslutat att dela upp sin styrka på ett antal bebyggda områden – där det dessutom var lättare att serva fordon och annan tung utrustning – istället för att hålla en obruten linje av skyttevärn. Detta uppskattades inte minst av manskapet, som vid det här laget hade fått mer än nog av iskalla och fuktiga skyttegravar. De flesta av dem låg och sov i stugor i byar och gårdar i området när soldaterna i 18. Volksgrenadier-Division smög fram till sina utgångslägen för anfall. Amerikanerna anade ingenting.

Strax efter klockan fem på morgonen rapporterade “A” Troop (ungefär motsvarande ett kompani) i 18th Cavalry Squadron ur 14th Cavalry Group i Roth att man siktat en röd lysraket någonstans över Schneifel borta i öster. På den andra sidan om Roth kom en amerikansk jeep och en lastbil av typ Dodge Weapons Carrier sättande i full karriär uppför backen, på väg från Auw. Uppenbarligen upptäckte amerikanerna i fordonen truppen från Grenadier-Regiment 294 som kom marscherande över fälten på båda sidor om vägen, eller åtminstone uppfattade tyskarna det så; i vilket fall som helst öppnade dessa eld med sina Sturmgewehr och slog ut båda fordonen. Corporal Howard Hoffmeyer (592nd Field Artillery Battalion) stupade och blev liggande i vägkanten intill den förstörda jeepen. Han kan ha blivit det första dödsoffret för operation “Herbstnebel”.

Men det var egentligen först när mullret från Maybachmotorerna i de tyska StuG III-infanterikanonvagnarna och det slamrande lätet från deras stålband nådde dem från mörkret i öster som amerikanerna förstod att något var i görningen. Byggd på chassit av den vid det laget föråldrade stridsvagnen Panzer III och beväpnad med en 75-millimeters kanon var StuG III – Sturmgeschütz III – ett fruktansvärt infanteriunderstödsvapen. Anförda av Generalmajor Hoffmann-Schönborn personligen, kom fjorton av dessa stålmonster rasslande för att understödja infanterianfallet. Kvart över fem vaknade så de sista amerikanska soldaterna upp när en fruktansvärd artillerield satte in. Det var 6. SS-Panzerarmees artilleri som några kilometer längre norrut inledde sin eldstorm några minuter för tidigt. Snart blandade sig även en del av 5. Panzerarmees artilleri i leken.

En tysk fälthaubits under eldgivning mot amerikanska ställningar före soluppgången den 16 december 1944. (BArch, Bild 101I-279-0919-09/Bergmann)

En tysk soldat minns: “I norr och i öster lystes plötsligt horisonten bakom trädtopparna upp. Så kom granaterna dånande över huvudet på oss, på väg mot sina mål på den amerikanska sidan. Det mullrande och tjutande ljudet från hundratals artilleripjäser och Nebelwerfer träffade oss med en nästan fysisk kraft. Även om vi visste att det inte var riktat mot oss, kändes det obehagligt. Sedan exploderade det på den amerikanska sidan. En mur av rök reste sig framför våra ögon, och inne i röken blixtrade det i rött, gult och vitt.”

Haubitsar, fältkanoner och Nebelwerfer öste granater och raketer över utvalda mål på den amerikanska sidan. Tunga långskjutande kanoner monterade på järnvägsvagnar utsatte större orter som Sankt Vith och Schönberg för eldgivning. Byar, gårdar och artilleriställningar nere i Losheimer-Graben, bunkrar och värn uppe på Schneifel – allt försvann i en häxkittel av kreverande granater. Vitala telefonledningar slets sönder av explosionerna, vilket försvårade sambandet mellan de amerikanska staberna och deras förband. De så kallade Nebelwerfer – eller “Screaming Meemies” som amerikanerna döpte dem till – var ett särskilt fruktat vapen. Detta var ett raketartillerivapen med lika stor psykologisk som dödlig verkan. Avfyrade från fempipiga ramper gav raketerna ifrån sig ett blodisande tjutande på sin väg mot målet. Emil Frie, som tjänstgjorde i Volkswerfer-Brigade 18 under Ardenneroffensiven, berättade:

“Hela förbandet öppnade alltid eld samtidigt, vilket innebar att tre batterier om vardera sex rakettuber avfyrade en salva på nittio raketer. […] Avfyrningen och raketernas färd framkallade ett öronbedövande tjutande och vinande läte som hade en demoraliserande effekt på fienden, ungefär som det tjutande lätet från Stuka-störtbombaren. […] Efter det blodisande tjutande lätet följde nittio explosioner i de fientliga linjerna. Ju mer koncentrerade nedslagen var, desto större skada åstadkoms. Explosionen och tryckvågen från de detonerande projektilerna var enormt kraftfull. En blandning av flytande gaser i en särskild sorts raketer skapade en enorm tryckvåg när denna gasblandning kom i kontakt med syret i luften. Därigenom dödades fiendens soldater av lufttrycket.”6

Colonel Devine anropade via radio staben för 106th Infantry Division:

“Jag tar emot en helvetes massa artillerield på samtliga – repeterar samtliga – mina främre förband och min stabsplats… Vad står på? Det är en jäkla massa artilleri för att vara en spökfront!”

Men det var inte alla granater som träffade där de skulle. Leutnant Hans Joachim Neutmann, en av männen i tyska Grenadier-Regiment 295, minns: “När vi hade intagit våra utgångslägen för anfall [utanför Kobscheid] väntade vi på artilleriunderstödet. Men detta sattes in för sent. Dessutom riktades det för långt bakåt, så eldgivningen träffade våra egna män i regementets 6. och 7. kompanier. Därtill blev amerikanerna strax varse vad som stod på och utsatte vårt regemente för en kraftig eldgivning. I det läget blev bataljonchefen, Hauptmann Lorenz, svårt sårad. Jag lyckades släpa undan honom i skydd från eldgivningen bakom en liten mur.”⁷

Några kilometer längre söderut gick 62. Volksgrenadier-Division till anfall. Uppe på en kulle ett par kilometer sydväst om landsvägen mellan Habscheid och Sankt Vith i detta område ligger den lilla byn Heckhuscheid, som vid denna tid hade knappt 250 invånare. Här fick den amerikanske soldaten Private Martin L. Company – 3rd Battalion ur 424th Infantry Regiment – ett brutalt uppvaknande av att en panikslagen underofficer stormade in i förläggningen och skrek: “Tyskarna kommer! Vi kommer alla att dö!” Martin Company och hans kamrater snubblade ut och fick se hela rader av skugglika figurer som ryckte fram över krönet på sluttningen. De kom emot amerikanerna, vrålande och skrikande. En stark odör av gammalt hederligt tyskt brännvin – Schnaps – slog emot de amerikanska soldaterna; de kunde känna doften på förvånansvärt långt håll. Före varje anfall brukade de tyska officerarna dela ut frikostiga mängder Schnaps – “buteljerat mod” som mannarna kallade det – till sina soldater. Det hade visat sig höja effektiviteten hos anfallande förband.*

Uppmarsch

I den militärhistoriska litteraturen har Ardennerna – höjdområdet i sydöstra Belgien och norra Luxemburg – kommit att förknippas med höga, branta berg och djupa, svårgenomträngliga skogar, som ett slags Schweiz, eller (för amerikanska skildringar) Klippiga bergen. Så ser det förvisso ut i stora delar av norra Luxemburg. Men det var inte här de största striderna kom att utspelas under Ardenneroffensiven; vinterslaget 1944/1945 rasade huvudsakligen i sydöstra Belgien, som förvisso också räknas som en del av Ardennerna. Stora delar av detta glesbefolkade område liknar, med sina mjukt böljande fält, som här och där avgränsas av små granskogar, snarare ett mellansvenskt jordbukslandskap. Denna likhet blir särskilt påtaglig när området täcks av snö och is, vilket var fallet från och med den andra veckan av Ardennerslaget vintern 1944/1945.

Det allra mest dramatiska bergslandskapet börjar faktiskt där det som kallas Ardennerna tar slut i öster. Här, inne i Tyskland, tar Eifelregionen vid – med dess mäktiga bergsryggar, mörka granskogar och djupa flodklyftor. Här är bergen högre, ravinerna brantare och skogarna betydligt djupare än i större delen av Ardennerna – vilket gav perfekta motiv åt romantikens kontnärer på 1800-talet.

Eifels västligaste utsprång kallas Schnee Eifel (ej att förväxla med den mindre åsen Schneifel) och sträcker sig från norr till söder likt en väldig gränsbarriär, avgränsad i väster och söder av floderna Our, Sûre (Sauer på tyska) och Mosel. Här hade tyskarna dragit nytta av terrängen för att ytterligare göra Västvallen ogenomtränglig, vilket förstås beredde tyskarna själva stora svårigheter när de nu gick till anfall mot detta avsnitt av Västvallen som befann sig i motståndarnas händer. Dessutom stupar Schnee Eifel i väster brant ned i den djupa ravin som grävts ut av floden Our, som från östra Belgien rinner söderut och bildar den breda, strida ström som markerar gränsen mellan Tyskland och Luxemburg.

Vy från den tyska sidan av floden Our mot Dasburg och det luxemburgska landskapet. Målningen är gjord vintern 1944/1945 av den tyske konstnären Horst Helmus, som tjänstgjorde som Unteroffizier i 26. Volksgrenadier-Division under Ardenneroffensiven.

Den 16 december 1944 hade 5. Panzerarmees nordligaste kår, LXVI. Armeekorps under General Walther Lucht, grupperat 62. Volksgrenadier-Division på sin vänstra och 18. Volksgrenadier-Division på sin högra flank, närmast 6. SS-Panzerarmees södra flygel. Här befann sig fronten öster om floden Our, sedan 28th Infantry Division trängt in i detta område under den första attacken mot Västvallen i september 1944. Landskapet här är mjukt kuperat, med åkermark dominerande i öster och djupa granskogar i den västra delen.

62. Volksgrenadier-Division, som stod mot i huvudsak amerikanska 424th Infantry Regiment, hade försetts med två uppgifter denna första anfallsdag: Att erövra bron över Our vid Steinebrück, sju kilometer väster om Bleialf, samt säkra den landsväg som från Habscheid i Tyskland gick i nordvästlig riktning över Steinebrück till den strategiskt viktiga knutpunkten Sankt Vith. Den 16 december 1944 låg Steinebrück ungefär åtta kilometer från fronten, och till Sankt Vith var det ytterligare en dryg halvmil.

Till skillnad från 18. Volksgrenadier-Division var 62. Volksgrenadier-Division en gammal och erfaren tysk division; i stort sett var det 62. Infanterie-Division, som deltagit i kriget sedan invasionen av Polen 1939, med en ny beteckning. Sammanhållningen i divisionen stärktes av att merparten av manskapet och officerarna kom från Schlesien i sydöstra Tyskland. Men vid det här laget hade endast omkring fyrtio procent av manskapet någon stridserfarenhet – många av rekryterna hade fram till nyligen arbetat som gruvarbetare i Schlesien – men detta uppvägdes av att flertalet av divisionens officerare och ungefär två tredjedelar av underofficerarna var erfarna veteraner.8 Divisionchefen, Generalmajor Friedrich Kittel, hade dock tillbringat en stor del av kriget i olika stabsbefattningar och var den 16 december 1944 en av få tyska generaler i Ardenneroffensiven som inte tilldelats riddarkorset. Den tyska ledningen kunde definitivt ha gjort ett bättre val av divisionchef. “Han saknade”, skrev en missnöjd von Manteuffel, “erfarenhet såväl av fronttjänstgöring som av att leda en division på slagfältet.”⁹

Kittel satte in Grenadier-Regiment 183 söder om landsvägen Habscheid – Sankt Vith och Grenadier-Regiment 190 norr om densamma. Sedan ett avgörande genombrott åstadkommits skulle, enligt planen, en så kallad “rörlig bataljon” (Bewegliche Abteilung) under Oberst Arthur Jüttner genomföra en snabb framryckning längs vägen upp mot Steinebrück.¹⁰ Denna “rörliga bataljon” bestod av stabsförbandet och en cykelskyttebataljon i Jüttners Grenadier-Regiment 164, med understöd av tre pansarvärnskanonvagnar av typ Jagdpanzer 38(t) Hetzer och ett batteri 105-millimeters fälthaubitsar dragna av bandvagnar. Jüttner var en av tyskarnas mest framstående regementschefer under Ardenneroffensiven. Som kompanichef hade han utmärkt sig redan under den första dagen av anfallet mot Polen 1939. I nästan oavbruten fronttjänst på östfronten 1941-1944 hade han flera gånger lyckats rädda mycket svåra situationer genom både skicklighet och ett starkt ledarskap. Medan andra tyska förband helt och hållet bröt samman under den sovjetiska anfallsoperationen “Bagration” i juni 1944, förde Jüttner en inringad styrka tillbaka till de tyska linjerna genom fyrtiofyra dagars marsch under strid. För detta tilldelades han eklöven till sitt riddarkors.

Söder om LXVI. Armeekorps stod LVIII. Panzerkorps under General Walter Krüger, på tolv kilometers bredd i området öster om den plats där Tysklands, Belgiens och Luxemburgs nuvarande gränser möts. Landskapet här är ungefär likadant som på LXVI. Armeekorps’ frontavsnitt. Vid Sevenig – ungefär mitt på LVIII. Panzerkorps’ frontavsnitt – började det brohuvud på den östra sidan av floden Our som amerikanerna lyckats upprätta i september 1944. Här låg i gryningen den 16 december 112th Infantry Regiment ur 28th Infantry Division och, längre norrut, 424th Infantry Regiment ur 106th Infantry Divison på mellan två och sex kilometers avstånd från Our.

Generalmajor Siegfried von Waldenburg, chefen för 116. Panzer-Division under Ardennerslaget. von Waldenburg avled 1973, i en ålder av 74 år. (BArch, Bild 146-1983-123-28A)

116. Panzer-Division på LVIII. Panzerkorps’ norra flank var också en “gammal” division; i början av kriget hade den varit en infanteridivision, 16. Infanterie-Division, och den låg länge på östfronten. Efter att ha åderlåtits svårt vintern 1943/1944, drogs den tillbaka till Tyskland och ombildades till en pansardivision. Därefter sattes den in i slaget om Normandie, där den återigen tillfogades svåra förluster. I mitten av december 1944 hade 116. Panzer-Division dock återhämtat sin styrka och bedömdes av von Manteuffel vara “väl lämpad för anfallsoperationer”.11 Divisionchefen, Generalmajor Siegfried von Waldenburg, hade varit i fronttjänst sedan krigets första dag. När Hitlers arméer gått till storms genom Ardennerna den 10 maj 1940, hade von Waldenburg varit operationsofficer i VI. Armeekorps, där för övrigt 16. Infanterie-Division ingick.* Han hade således organiserat ett genombrott i precis samma område en gång tidigare. von Waldenburg utsågs den 19 september 1944 till chef för 116. Panzer-Division och hade när Ardenneroffensiven inleddes senast låtit tala om sig i striderna både mot luftlandsättningsstyrkorna i Arnhem och i Hürtgenskogen. En vecka före Ardenneroffensiven tilldelades den knappt 46-årige von Waldenburg riddarkorset.

Under slaget om Hürtgenskogen i november 1944 tillfogade 116. Panzer-Division – som nu tagit sig namnet “Windhund”-Division (vinthund) – amerikanska 28th Infantry Division så svåra förluster att den senare mer än väl gjorde skäl för det namn som den fått av soldaternas galghumor, “Blodhink-divisionen” (“Bloody Bucket Division”). Dessa båda divisioner skulle nu mötas ännu en gång.

116. Panzer-Division hade till första uppgift att ta och behärska broarna över Our vid Burg Reuland respektive Oberhausen, strax norr om det ställe där Tysklands, Belgiens och Luxemburgs nuvarande gränser möts.¹² Vid Burg Reuland – vid den här tiden en knapp mil in på amerikanskkontrollerat område – gick en av de viktigaste marschvägarna i området. Enligt planen skulle 116. Panzer-Division framrycka därifrån rakt mot Meuse. Denna division inledde sitt anfall med att fyra stormkompanier från Panzergrenadier-Regiment 60 och 156 infiltrerade de amerikanska linjerna på en halvmils bredd mellan Heckhuscheid och Leidenborn, en dryg halvmil öster om Our.¹³

LVIII. Panzerkorps’ andra division, 560. Volksgrenadier-Division, längre söderut, var utan tvekan den svagaste bland 5. Panzerarmees divisioner. När anfallet inleddes den 16 december hade bara en del av divisionens styrka anlänt till fronten, så dess tre regementen hade snarare bataljoners styrka. Dessutom saknade divisionen alla sina tunga vapen, inklusive de pansarvärnskanonvagnar den fått sig tilldelad. von Manteuffel betecknade lakoniskt divisionchefen, Oberst Rudolf Langhauser, som “inte särskilt erfaren”.¹⁴ I fråga om manskapet noterade han: “Väldigt många väldigt unga utan någon som helst fronterfarenhet.”¹⁵

I likhet med Generalmajor Hoffmann-Schönborn, hade Langhauser delat upp sitt förband på två stridsgrupper: På den högra (norra) flanken framryckte Kampfgruppe Schumann (Volksgrenadier-Regiment 1130) mot flodövergången vid Ouren, någon kilometer norr om mötesplatsen för Tysklands, Belgiens och Luxemburgs nuvarande landsgränser. Till vänster om denna stridsgrupp avancerade Kampfgruppe Schmitt (Volksgrenadier-Regiment 1128) i riktning mot Kalborn och Heinerscheid, fyra till sex kilometer längre söderut, inne i Luxemburg.

Söder om 560. Volksgrenadier-Division var General Heinrich von Lüttwitz’ XLVII. Panzerkorps – den sydligaste kåren i 5. Panzerarmee – grupperad på en dryg mils bredd bakom floden Our. Denna kårs två pansardivisioner var fokuserade på två flodövergångar: 2. Panzer-Division vid Dasburg, sex kilometer söder om Kalborn, och Panzer Lehr vid Obereisenbach, en halvmil längre söderut.

Eifelregionen i västra Tyskland präglas av mörka granskogar. På bilden tar sig ett amerikanskt luftvärnsförband fram på en av de smala vägar som ringlar fram genom detta kuperade område. Pjäsen de drar är en 40 mm Bofors-luftvärnskanon. (NARA, SC 196217)

2. Panzer-Division var allt annat än en “grön” division. Den hade legat i första linjen sedan krigets första dag. Den 10 maj 1940 – när Hitlers arméer inlett sitt blixtkrig i väster – hade divisionen korsat Our vid Vianden. Nu, fyra och ett halvt år senare, gjorde sig divisionen alltså redo att gå till anfall över samma flod för ett nytt “västfälttåg”. Även om divisionen hade tillfogats mycket svåra förluster under striderna i Frankrike sommaren 1944, hade även denna återvunnit mycket av sin styrka. von Manteuffels omdöme om denna division på morgonen den 16 december 1944 var detsamma som för 116. Panzer-Division: “väl lämpad för anfallsoperationer”.16 Divisionchefen, den blott 39-årige Oberst Meinrad von Lauchert, hade blivit särskilt utvald av von Manteuffel, som betecknade honom som “en god stridstekniker från östfronten”.¹⁷ I likhet med kollegan von Waldenburg hade von Lauchert legat i fält sedan den första krigsdagen. Även von Lauchert hade deltagit i invasionen i väst den 10 maj 1940, då som bataljonchef i 4. Panzer-Division. Han tjänstgjorde i mer än tre år på östfronten, där han bland annat tilldelades riddarkorset med eklöv. För sina goda meriter som pansarförbandschef utsågs von Lauchert sommaren 1943 till att leda det första Panther-utrustade regementet. På hösten 1944 lät han höra tala om sig då han med god framgång ledde en ad hoc-pansarstyrka i försvaret av Ostpreussen.

En nackdel för både von Lauchert och 2. Panzer-Division under inledningen av Ardenneroffensiven 1944, var att han tillträdde sin befattning som divisionchef först dagen före Ardenneroffensivens inledning. Men detta kunde uppvägas av den höga kvaliteten hos såväl manskapet som officerarna i divisionen. Enligt chefen för Panzergrenadier-Regiment 2, Oberst Joachim Gutmann, utgjordes den personalersättning denna division erhöll i officerarnas fall ned till kompanichefer av stridserfaret folk som hämtats från andra förband. Även bland underofficerarna och manskapet utgjordes högst en tredjedel av personalersättningen av nyutbildade, som då erhöll en kompletterande fyraveckors utbildning vid förbandet.¹⁸

Inne i Luxemburg, på andra sidan floden i detta område, stod 110th Infantry Regiment ur amerikanska 28th Infantry Division. Det var visserligen ett ganska stridserfaret förband, men den amerikanska divisionen hade, som nämnt ovan, under hösten 1944 tillfogats höga förluster. Hela 28th Infantry Division hade skeppats över till Frankrike den 22 juli 1944, och sattes omgående in i den hårda slutstriden vid Normandie. Divisionens största prövning kom när den sattes in i slaget i Hürtgen-skogen den 2 november 1944; tolv dagar senare hade 110th Infantry Regiment förlorat drygt artonhundra man, inklusive regementschefen, Colonel Theodore Seeley, som blivit sårad. Till dennes efterträdare utsågs den 50-årige Colonel Hurley Fuller. Som vi skall se längre fram, visade sig Fuller vara en av de mest framsynta förbandscheferna i hela VIII Corps under denna den första tyska anfallsdagen.

Vid det här laget hade 110th Infantry Regiment uppgraderats till ett Regimental Combat Team (110th RCT), vilket innebar att regementet tillfördes extra understödjande trupper – bland annat pansar – så att det kom att omfatta en styrka på nära femtusen man, istället för drygt tretusen, som var det normala för ett amerikanskt arméregemente. De rekryter som anlänt för att fylla luckorna efter de svåra förlusterna lämnade emellertid mycket i övrigt att önska i fråga om infanteriutbildning.

Fågelvägen två och en halv mil väster om de ställningar som Fullers män höll, låg den lilla staden Bastogne – den strategiskt viktiga belgiska knutpunkten på vägen mot floden Meuse – vars erövring Hitler särskilt understrukit betydelsen av. Den uppgiften föll på von Lüttwitz’ axlar.

För von Lüttwitz’ pansarkår gällde det inte bara att ta sig över floden Our. På andra sidan bar det av uppför på serpentinvägar till den höga ås som ett par kilometer väster om Our höjer sig mellan fyrtio och sextio meter över de skogar som letar sig ned mot flodravinen i öster. Då denna ås löper parallellt med floden från norr till söder, hade där anlagts en asfalterad väg som amerikanerna kallade “Skyline Drive” (efter vägen med samma namn som löper på bergsryggen på Blue Ridge Mountains i Virginia). Därifrån och västerut breder en högplatå ut sig med böljande fält och åkrar, fram till nästa naturliga hinder, halvannan mil väster om Dasburg – floden Clerve, som mitt inne i norra Luxemburg karvat ut en tjugofem meter djup floddal från norr till söder. På andra sidan denna flod finner man i ett stort område runt staden Wiltz, knappt två mil sydost om Bastogne, ett sådant skogklätt bergslandskap som kommit att bli sinnebilden av Ardennerna. På de smala vägar som skär igenom bergen här skulle de två sydligaste divisionerna i von Lüttwitz’ pansarkår komma att stockas på anfallets tredje dag. Men bara en halvmil längre norrut – i området nordost om Bastogne – kunde 2. Panzer-Division köra ut på ett härligt, böljande jordbrukslandskap. Det var här Hitlers arméer hade rusat fram under blixtkriget i maj 1940.

Tyska luftvärnsstrålkastare belyste på morgonen den 16 december 1944 det låga molntäcket för att hjälpa trupperna att orientera sig genom ett så kallat “artificiellt månljus”. Teckning av dåvarande Unteroffizier Horst Helmus, 26. Volksgrenadier-Division.

Redan vid ettiden på natten satte 2. Panzer-Division in åttio man starka stormkompanier från 38. Panzer-Pionier-Bataillon och II. Bataillon/ Panzergrenadier-Regiment 304 i gummi-stormbåtar i floden Our vid Dasburg för en “tyst infiltration”. Skyddade från upptäckt av dimma och mörker tog sig soldaterna snabbt över till den andra flodstranden och började klättra uppför de branta sluttningarna. När XLVII. Panzerkorps’ artilleribeskjutning inleddes klockan 05.30, hade stormtrupperna gått i ställning runt amerikanska försvarsställningar vid Marnach på den landsväg som pansaret skulle ta på sin väg västerut från Dasburg mot Bastogne, samt vid Munshausen, ett par kilometer längre sydvästerut. Andra grupperade sig bland träden på höjderna på Ours västra sida mittemot Dasburg, där ingenjörtrupper skyndade sig att föra fram halvfärdiga brodelar som skulle byggas över floden. Två man med en radio lyckades till och med smyga sig en halvmil igenom amerikanskkontrollerat område, till höjderna ovanför staden Clervaux vid floden Clerve, där de upprättade en dold observationsplats som eldledare för det tyska artilleriet.

Till vänster (söder) om 2. Panzer-Division gick soldater från två regementen i 26. Volksgrenadier-Division – Grenadier-Regiment 77 och Füsilier-Grenadier-Regiment 39 – över Our i gummibåtar vid tretiden på morgonen den 16 december. Detta var den infanteridivision som ställts till von Lüttwitz’ förfogande. Även de tyska infanteristerna korsade floden utan att bli upptäckta av motståndaren. De tog sig, fortfarande utan att amerikanerna anade oråd, under snabb marsch fram till ställningar runt amerikanska försvarsställningar vid Hosingen, Holzthum, Wahlhausen och Weiler – på en bredd av halvannan mil, mellan sex och tio kilometer söder och sydväst om Dasburg. En stridsgrupp gick i ställning vid Our mitt emot Obereisenbach – ungefär åtta kilometer söder om Dasburg – där en bro skulle anläggas för Generalleutnant Fritz Bayerleins Panzer Lehr Division.

På utsatt tid, klockan 05.30 på morgonen, slog stormgrupperna i 2. Panzer-Division och 26. Volksgrenadier-Division till – i de flesta fall enskilda plutoner, men vid Hosingen var det en hel bataljon – mot 110th RCT:s positioner längs hela fronten i området mellan floderna Our och Clerve.19 Samtidigt började huvudstyrkan korsa floden. Tunga infanterivapen och beväpnade motorcyklar fördes till att börja med över på mindre färjor vid Obereisenbach, medan ingenjörtrupper slet för att bygga provisoriska broar både där och vid Dasburg.²⁰

Mitt i allt detta, klockan 05.35, tändes ett kusligt sken på natthimlen i öster. Det var alla de luftvärnsstrålkastare som von Manteuffel låtit placera på rad bakom fronten som nu gick igång och belyste det låga molntäcket för att hjälpa trupperna att orientera sig. Detta kusliga så kallade “artificiella månljus” har efteråt kommit att ge begreppet “spökfronten” en ny innebörd för många av de amerikanska veteraner som överlevde Ardennerslaget.

Kampen för ett genombrott

“Kl 05.30: Eldöverfall!” skrev den tyske soldaten Horst Helmus i sin dagbok för den första anfallsdagen: “Det låga molntäcket över fronten lyses upp av strålkastare, det är månljust, och vi blir åskådare till ett storartat ‘fyrverkeri’. Eldgivning och nedslagsexplosioner går knappt att skilja åt. Nebelwerfer ylar som vilda djur, artillerinedslagen dundrar som en bombmatta. Jag är alldeles ifrån mig av upphetsning, och det gäller även mina kamrater. Är det 1940 eller 1944?“21

Liksom så ofta under inledningen av stora slag, präglades de första timmarna av det tyska anfallet av växlande framgång och förvirring på båda sidor. Klockan 06.10 på morgonen den 16 december anropade Colonel Devine vid 14th Cavalry Group i dalgången Losheimer-Graben återigen via radio staben i 106th Infantry Division i Sankt Vith:

“Fientliga styrkor befinner sig på flera ställen i Losheimer-Graben. Krewinkel, Afst [600 m nordväst om Krewinkel] och Roth utsätts för anfall. Mina förband är utspridda och kämpar för sina liv. Det verkar som om fiendens huvudstöt fortsätter västerut – jag upprepar, huvudanfallet fortsätter västerut!”

Det amerikanska motståndet var betydligt starkare än vad tyskarna räknat med när de gick till anfall, vilket resulterade i på sina håll mycket höga tyska förluster. (NARA, SC 197682)

Det Devine kunde ana – tyskarnas kringgående rörelse – hade ännu inte gått upp för Major General Jones, chefen för 106th Infantry Division. Medan de två nordliga regementena i 18. Volksgrenadier-Division slog till mot byarna Weckerath, Roth, Kobscheid och Auw – samtidigt som 3. Fallschirmjäger-Division ur 6. SS -Panzerarmee stormade Krewinkel – gick dess Grenadier-Regiment 293 längre söderut till attack mot Bleialf, som hölls av en bataljon i 423rd Infantry Regiment.

I Spa nåddes chefen för amerikanska 1st Army, Lieutenant General Courtney H. Hodges, av information om det tyska anfallet – som hans båda adjutanter, Major William C. Sylvan och Captain Francis C. Smith noterade i den dagbok de förde för generalens räkning: “De första rapporterna om att något var i görningen kom från VIII Corps’ avsnitt strax före klockan sju på morgonen, när ett infanterianfall med understöd av stridsvagnar återtog Roth.”²² Men Hodges antog att det inte rörde sig om mer än avlastningsanfall för att försöka minska V Corps’ tryck på Roer-dammarna.²³

Amerikanska soldater genomför vård på en 105 mm haubits i fält. M2A1 var den amerikanska arméns standard-haubits under andra världskriget och användes för infanteriunderstöd. Pjäsen hade en räckvidd på omkring 11 kilometer. (NARA, SC 195503

Den rapport som chefen för 423d Infantry Regiment, Colonel Charles C. Cavender, sände via radio klockan 07.30 är ganska talande för den desperata situationen för de amerikanska trupper i första linjen som lämnades ensamma dessa första ödesdigra morgontimmar: “Fiendestyrkan som närmar sig Bleialf hotar att skära av “B” Troop, 18th Cavalry [18th Cavalry Squadron ur 14th Cavalry Group] och jag…” Där avbröts sändningen. När förbindelsen strax efteråt återupptogs, hördes Cavenders spända röst: “Fienden står nu i Bleialf – jag repeterar, fienden står nu i Bleialf! De utplånade en av mina plutoner som höll ställningar där. Trängande behov av att jag får tillstånd att använda min 2. bataljon för ett motanfall. Jag förstår mycket väl att 2. bataljonen är del av divisionsreserven, men situationen i Bleialf är mycket allvarlig och hotar divisionens försvarsställningar. Jag har alarmerat underhållskompaniet och artillerikompaniet och de grupperas nu mot Bleialf. Jag försöker göra det bästa med det jag har, men om vi skall kunna sparka ut de där tyskarna behöver jag få 2. bataljonen frigjord nu!” Men Major General Jones ville ännu inte ge sitt tillstånd till att sätta in denna reservstyrka; han var, liksom armébefälhavaren Hodges, av åsikten att det inte var något större tyskt anfall.

“Stay put”-ordern till de amerikanska soldaterna efterföljdes dock i så gott som samtliga fall samvetsgrant, med beundransvärd ståndaktighet. I den lilla byn Grosslangenfeld, bara ett par kilometer sydväst om Bleialf, på andra sidan de leriga åkrar som ligger mellan dessa båda byar, bjöd en annan styrka ur Colonel Cavenders 423rd Infantry hårt motstånd mot Grenadier-Regiment 190, det nordligaste av 62. Volksgrenadier-Divisions regementen. Här hade 106th Reconnaissance Troop barrikaderat sig med etthundrafemtiofem soldater och tretton M8-pansarbilar – var och en beväpnad med en 37-millimeters kanon – som efter en kort strid lyckades driva tillbaka anfallarna. Kittel, den tyske divisionchefen, beslöt i det läget att sätta in cykelskyttebataljonen, Oberst Jüttners “rörliga bataljon”, i förtid för att genom en snabb framryckning på landsvägen från Habscheid och norrut försöka kringgå det amerikanska försvaret. Men det var nästan dömt på förhand att misslyckas. Denna landsväg passerar alldeles nedanför den lilla platå på vägens högra sida där Grosslangenfeld är beläget, och på vägens vänstra sida låg ett amerikanskt kompani i ställning i en skogsdunge.

En kolonn tyska Panzer IV-stridsvagnar. Med sin 75 mm-kanon av typ KwK 40 L/48 kunde Panzer IV slå igenom en amerikansk Sherman-stridsvagns 64-mm frontpansar på två kilometers håll. Själv skyddades Panzer IV av ett 80 mm frontpansar i 80° lutning. Sidoskyddet var dock sämre, bara 30 mm pansar. (BArch, Bild 101I-708-0298-26/Scheerer (e))

Jüttner, som personligen ledde den cykelburna framryckningen, var en mycket krävande chef. Medan hans soldater mödosamt vinglade fram på sina tungt lastade cyklar på den glashala vägen, hördes ropen från deras befäl – “Schnell! Schnell!” – bort till de amerikanska ställningarna.24 Strax efteråt hade 591st Field Artillery Battalion riktat in sina 105-millimeters haubitsar mot den tyska truppen. Granaterna slog ned på båda sidor om cykelkolonnen, som skingrades för alla vindar medan mannarna kastade sig ned i det vattenfyllda diket. När ljudet från explosionerna lagt sig steg skriken från de sårade.

Under resten av dagen gjordes upprepade försök att storma Grosslangenfeld, men varje gång blev Kittels soldater tillbakaslagna med blodiga förluster. När Leutnant Gerhard Wurm, en av plutoncheferna i Grenadier-Regiment 164, strax efter midnatt natten till den 17 december inspekterade de värn som tyskarna grävt på den skogklädda kullen söder om Grosslangenfeld, träffade han överallt på döda eller sårade i skyddsgroparna. Och runtom i snön låg frusna likdelar och blodiga kroppar, förvridna i groteska former – resterna av det som varit Wurms kamrater. Det visade sig att åtta stridsdugliga man var allt som återstod av hans pluton.25

Av någon anledning kom amerikanska 1st Armys rapport, FUSA Inspector General report, att efteråt hävda att “flertalet officerare och soldater” i Grosslangenfeld “kapitulerade nästa morgon utan strid”.²⁶ De tyskar som överlevde striden kan emellertid berätta en annan historia. Det var först sedan 62. Volksgrenadier-Division nästa dag satt in tungt artilleri som amerikanerna drog sig tillbaka från den lilla byn.

Det gick inte mycket bättre för det sydligaste regementet i 62. Volksgrenadier-Division, Grenadier-Regiment 183, som ryckte fram mot höjderna söder om den landsväg där Jüttners regemente blivit hejdat. Efter att i gryningen den 16 december ha erövrat Heckhuscheid – sju kilometer söder om Grosslangenfeld och fyra kilometer nordost om Lützkampen – råkade Grenadier-Regiment 183 illa ut. Den lilla byn Heckhuscheid ligger uppe på en kulle och var helt utlämnad åt en intensiv eldgivning från granatkastare. Det var 3rd Battalion, 424th Infantry Regiment – den bataljon där Private Martin Company blivit väckt av en panikslagen underofficer som trodde att alla skulle dö – som hade samlat sig och nu omgrupperats till de skogklädda höjderna i väster, varifrån deras granatkastare pumpade granater över tyskarna i samhället.

När även haubitsarna från 591st Field Artillery Battalion blandade sig i, flydde tyskarna ut ur samhället. Amerikanerna stormade genast Heckhuscheid och tog där etthundrasju fångar, merparten av dem svårt sårade av granatsplitter. von Manteuffel kunde konstatera att “samverkan mellan de olika förbanden [i 62. Volksgrenadier-Division] genomfördes inte fullt ut och helt otillräckligt när det gällde att utnyttja de uppnådda lokala framgångarna”.²⁷

I den stora granskogen sydväst om Heckhuscheid drabbade under tiden stormkompanierna i II. Bataillon/ Panzergrenadier-Regiment 60 ur 116. Panzer-Division samman med ett par amerikanska kompanier. Det finns inte några tyska rapporter om vad som hände där, men en amerikansk soldats hågkomster avslöjar att tyskarna stötte på “B” Company i 1st Battalion ur 112th Infantry Regiment. Den 16 december 1944 var denna bataljon förlagd till Lützkampen – ett litet tyskt samhälle med omkring femhundra invånare vid den här tiden, beläget tre kilometer nordost om den plats där Tysklands, Belgiens och Luxemburgs nuvarande landsgränser sammanstrålar vid floden Our – och drabbade därför samman med stormkompanierna från 116. Panzer-Division. Private First Class George Knaphus berättar: “Här kom de, ett helt regemente tyskar, någonstans runt tusen man, nedför den där vägen. De skrek, mycket mer än man kunde förvänta sig i ett sådant sammanhang. Jag hörde en av dem vråla ‘Yankee skitstövlar’ och en annan av dem förolämpade [den berömde baseballspelaren] Babe Ruth.”

“B” Company i 820th Tank Destroyer Battalion hade grupperat sina pansarvärnskanoner en bit längre västerut. Dess stridsrapport lyder: “Klockan 07.15 kom tung fientlig eldgivning in från skogarna i öster. Ledningar bröts av granatsplitter, vilket klippte av sambandet med 424:s regementsstab samt med 1. och 3. plutonerna. Klockan 08.00 ägde hårda strider rum längs hela regementsfronten, men vi höll ställningarna. Klockan 10.00 rapporterades kraftig granatkastareld från 2. plutonens avsnitt och enskilda soldater från pjäskompaniets område passerade pansarvärnets ställningar. Dessa soldater rapporterade att pjäskompaniet blivit nästan helt utplånat.”²⁸

2nd Battalion från 424th Infantry Regiment kom snart till undsättning, med eldunderstöd av pansarvärnskompaniet som sköt spränggranater rätt in i leden av tyska soldater. Striden blev fruktansvärt blodig. Ett av de tyska kompanierna blev så gott som helt utplånat, och “B” Company i 112th Infantry Regiments 1st Battalion förlorade etthundratrettio man i stupade, sårade eller saknade. “Jag såg två- till trehundra kroppar ligga på marken”, minns George Knaphus: “Det såg så fridfullt ut, nästan som om de sov.”

Ytterligare en bit söderut, nära byn Sevenig, ett par kilometer sydväst om Lützkampen, blev en pluton ur “L” Company i 112th Infantry Regiments 3rd Battalion nedmejad. De tyska soldater som genomförde detta tillhörde Kampfgruppe Schumann i 560. Volksgrenadier-Division. Denna divisions infiltrationsframstöt inleddes klockan fem på morgonen, i totalt mörker och utan artilleriunderstöd.²⁹ Den vänstra bataljonens stormkompani (Stosskompanie) upptäckte att det inte fanns några taggtrådshinder på fälten på båda sidor om Sevenig, och kunde därför ta sig fram snabbt för att överrumpla sin motståndare. Soldaterna avancerade vidare över fälten och genom granskogen väster om Sevenig och tog redan klockan sju den lilla stenbron över floden Our i besittning.³⁰

Men vid det laget var slaget i full gång. Luften var fylld av ett slagfälts alla helvetiska ljud – det öronbedövande brakandet från artillerikrevader och knattret från automatvapen, soldaters skrik av rädsla eller för att ingjuta mod hos sig själva, de sårades rop på sjukvårdare eller blodisande ylande av smärta. Natten blev till dag. Överallt blixtrade och flammade det av explosioner eller eldsvådor, och dessutom lystes vintermörkret upp av det spöklika skenet från alla de luftvärnsstrålkastare på den tyska sidan som lyste upp det tjocka, låga molntäcket. Det mäktiga amerikanska artilleriet var inte sent att bjuda tillbaka, och snart stod alla byar och samhällen på den tyska sidan i lågor.

Vid Sevenig dirigerade amerikanska artillerieldledare via radio 229th Field Artillery Battalion så att denna kunde rikta sina 105-millimeters haubitsar mot Kampfgruppe Schumanns huvudstyrka när denna nu ryckte fram över fälten för att följa upp stormkompaniernas genombrott. Denna artillerield kompletterades med beskjutning av granatkastare, kulsprutor och eldhandvapen från de bunkrar i Västvallen som amerikanerna hållit besatta sedan september. Medan deras kamrater stupade till höger och vänster, kastade sig de överlevande männen i Kampfgruppe Schumann i skydd. Då ett litet amerikanskt förband från 2nd Battalion i 112th Infantry Regiment satte in ett beslutsamt motanfall mot stenbron, togs de tyska soldaterna fullkomligt med överrumpling; dessa, som genom långvarig indoktrinering förmåtts att tro att amerikanerna inte förmådde mycket “man mot man” i fält, var helt oförberedda och gav sig ganska enkelt. Amerikanerna beskrev efteråt dessa tyskar som “otroliga nybörjare”.31

Tyskt infanteri framrycker under en av Ardenneroffensivens första dagar. (NARA, III-SC-333946)

Den amerikanska stridsrapporten lyder: “Lieutenant Flores och Technical Sergeant Stephens med fem män från 3. gruppen i 3. plutonen tillfångatog ungefär trettio man som höll bron. De tillfångatog även resten av tyskarnas kompani i skogsgläntan ovanför. Deras uppgift hade varit att hålla bron. Dessa tyskar var beväpnade med automatkarbiner och pansarskott. Vi tillfogade dem förluster på mellan arton och tjugo stupade, helt utan egna förluster.”³²

Kampfgruppe Schmitt (Volksgrenadier-Regiment 1128) på 560. Volksgrenadier-Divisions södra flank hade en betydligt enklare uppgift, eftersom amerikanerna här befann sig på den västra sidan av floden. Schmitts mannar kunde redan på morgonen säkra sitt första mål, stenbron över Our vid Tintesmühle, sju kilometer sydväst om Lützkampen. Denna befanns emellertid vara förstörd. Soldaterna i Kampfgruppe Schmitt tog sig dock över flodens iskalla vatten och upprättade där ett brohuvud som de lyckades hålla mot amerikanska motanfall, medan de inväntade de lastbilar som skulle föra fram brokonstruktionsmaterial.

Medan 560. Volksgrenadier-Division således inte lyckades säkerställa några flodövergångar åt den tilltänkta tyska spjutspetsen i detta område, 116. Panzer-Division,

svävade kårchefen, General Krüger, och Generalmajor von Waldenburg, pansardivisionens chef, i ovisshet om vad som egentligen hänt 116. Panzer-Divisions fyra stormkompanier. Radioförbindelsen var död och under större delen av dagen hördes ingenting från dessa trupper. När de båda generalerna vid fyratiden på eftermiddagen den 16 december fortfarande inte hade nåtts av några underrättelser från stormtrupperna, fattades beslutet att 116. Panzer-Division skulle sätta in återstoden av Panzergrenadier-Regiment 156, med understöd av åtta Panzer IV-stridsvagnar, på divisionens södra flank.

Den medeltunga Panzerkampfwagen IV (Panzer IV) var verkligen det tyska pansarvapnets arbetshäst under andra världskriget. Den härstammade från en idé av pansarteoretikern Heinz Guderian, som ville ha en robust infanteriunderstödsstridsvagn för att bekämpa motståndarens befästa anläggningar.

När tyskarna senare, på östfronten 1941, konfronterades med de överlägsna sovjetiska stridsvagnarna av typ T-34, modifierades Panzer IV med en större kanon och mer pansar för att kunna bekämpa andra stridsvagnar, något som också ökade dess vikt. På den senaste versionen, Ausführung J, hade dessutom av produktionshänsyn den generator som skötte tornriktningen tagits bort så att tornet fick riktas för hand, vilket förstås var en nackdel i strid. Detta var något som de Panzer IV-besättningar som sent på eftermiddagen den 16 december sattes att marschera österut fick erfara.

Sedan ett Nebelwerfer-batteri skickat sina tjutande raketer åt det håll där amerikanerna bedömdes ha sina ställningar – faktiskt utan att veta om de egna “försvunna” stormkompanierna befann sig där de dödliga sprängladdningarna slog ned – beordrade Hauptmann Werner Brinkmann, chefen för II. Abteilung/ Panzer-Regiment 16 – sina stridsvagnar framåt: “Panzer Marsch!” Det dundrade och gnisslade när de 25 ton tunga pansarklossarna rullade ut från Leidenborn.

De färdades norrut, i kolonn på den landsväg som leder mot Our-övergången vid Burg Reuland. I solnedgången, vid halv fem-tiden mullrade de igenom Lützkampen, som ockuperats av Panzergrenadier-Regiment 156.³³ På andra sidan det lilla samhället gick vägen genom en tät granskog. Det var där II. Bataillon/ Panzergrenadier-Regiment 60 tillfogats så svåra förluster några timmar tidigare. Överallt i skogen låg det döda och döende män sedan amerikanerna dragit sig tillbaka till nya ställningar. Bland de svårt sårade som kämpade sig tillbaka mot de egna linjerna befann sig Major Wilhelm Carstensen, den tyske bataljonchefen. Men detta visste Hauptmann Brinkmanns stridsvagnsbesättningar ingenting om när de rullade vägen fram i riktning mot Diedrichsborn. De visste heller inte att 3rd Platoon från “B” Company i amerikanska 820th Tank Destroyer Battalion låg i ställning en bit längre norrut. Den amerikanska arméns pansarvärnsbataljoner var antingen utrustade med trettiosex pansarvärnskanonvagnar eller med lika många fordonsdragna 3-tums (76,2 mm) M5-pansarvärnskanoner, så kallade towed guns. 820th Tank Destroyer Battalion var en av de sistnämnda. 2nd Platoon hade ryckt tillbaka och övergivit tre av sina kanoner under den tidigare striden, men 3rd Platoon låg kvar på fältet. Private First Class Paul C. Rosenthal siktade vad han senare rapporterade som “fem fientliga stridsvagnar, en fientlig bunker och två tyskockuperade byggnader” och riktade in det fyra meter långa eldröret på sin pansarvärnskanon.³⁴ Tyskarna hade inte kommit mer än ungefär hundra meter från Lützkampen förrän det small till. Den främsta Panzer IV:an i kolonnen, med Leutnant Hans Einwächter som vagnchef, träffades frontalt och fattade eld. Einwächter hängde död i tornluckan.35

Den amerikanska pansarvärnskanonen M5 hade en fruktansvärd eldkraft. Den kunde slå rakt igenom det kraftiga frontpansaret på en Panzer IV på femhundra meters håll. Rosenthal laddade om och sköt igen. En ny träff, en ny tysk stridsvagn sattes i brand. Rosenthal fortsatte skjuta. Den amerikanska stridsrapporten lyder: “Rosenthal gick i ställning med sin pjäs och avfyrade arton pansarbrytande granater och spränggranater, vilket totalförstörde stridsvagnarna, ammunitionslastbilen, bunkern och de två byggnaderna, samt tillfogade den fientliga truppen nittio personförluster.”³⁶

Krigsdagboken för II. Abteilung/ Panzer-Regiment 16 ger det tyska perspektivet: “Från en pansarvärnsställning någonstans åt Diedrichsborn – Bock-hållet till utsätts vårt pansar för kraftig eldgivning. Inom loppet av några minuter har sex stridsvagnar slagits ut. Vägen är spärrad. Täckta av eldgivning från bunkrarna drar sig de övriga stridsvagnarna tillbaka. Våra stridsvagnar lyckas neutralisera tre pansarvärnskanoner, men anfallet måste avbrytas.”³⁷

Det är intressant att se hur förvirringen under det tyska anfallets första timmar även har präglat olika skildringar av händelserna på 116. Panzer-Divisions södra flank. De amerikanska militärhistorikerna Hugh M. Cole och Charles B. MacDonald anger de tyska pansarförlusterna på detta avsnitt under den första anfallsdagen till “minst femton” respektive “minst tretton stridsvagnar”.³⁸ Den tyske divisionchefen von Waldenburg ger en helt annan beskrivning:

Det amerikanska motståndet var i allmänhet svagt, förutom i skogarna väster om Berg där fienden kämpade mycket tappert och med stor uthållighet. Insatsen av tyska stridsvagnar väster om Lützkampen tvingade snart fienden att dra sig tillbaka från sina ställningar. Svag fientlig störeldgivning rapporterades från Kesfeld, Uttfeld [2,5 km väster om Leidenborn] och Leidenborn, samt från vägsträckan Uttfeld – Leidenborn -Lützkampen. […] De två stormkompanierna tillfogades svåra förluster. 60. regementets stormkompani blev nästan helt utplånat och 156. regementets stormkompani allvarligt decimerat och nådde inte samband med regementet förrän följande dag. I övrigt var våra förluster ytterst begränsade. Två eller tre stridsvagnar blev utslagna av fienden under striderna mellan Lützkampen och Ouren.³⁹

En tysk Pantherstridsvagn tar sig förbi stridsvagnshinder i Västvallen vintern 1944/1945. Den medeltunga tyska stridsvagnen Panzerkampfwagen V Panther togs fram som ett svar på den sovjetiska T-34, som utklassade samtliga tyska stridsvagnar 1941. Panther sattes för första gången in i strid på östfronten sommaren 1943. Panther betraktas av många som andra världskrigets bästa medeltunga stridsvagn. (BArch, Bild 183-P0213-501)

Skillnaden mellan von Waldenburgs uppgifter och den tyska bataljonens krigsdagbok ovan i fråga om tyska pansarförluster kan möjligen bero på att den förstnämnde räknat totalförluster i stridsvagnar, medan krigsdagboken (som författades samma dag som detta inträffade) även inkluderat sådana stridsvagnar som tyskarna efteråt kunde reparera. Amerikanerna överdrev i allmänhet de tyska pansarförlusterna under slaget om Ardennerna. En viktig förklaring till detta torde vara att de tyska stridsvagnarna ofta klarade av att träffas frontalt av skott från de flesta amerikanska vapen, utan att bli nämnvärt skadade – träffar som skulle ha förstört vilken amerikansk stridsvagn som helst. I stridens hetta och brådska är det förståeligt att amerikanska kanonskyttar ofta utgick från att de förstört en tysk stridsvagn som de fått in en fullträff på.

Ovissheten i 116. Panzer-Divisions stab den 16 december 1944 klarnade först nästa dag, då kontakt åter nåddes med de båda stormkompanierna från II. Bataillon/ Panzergrenadier-Regiment 156. Det visade sig att dessa härjat bakom de amerikanska linjerna under ett helt dygn, och därvid tagit sammanlagt tvåhundrafemtio fångar.40

Men på grund av dels det motstånd 116. Panzer-Division mött på den norra flanken, och dels att det visade sig att där fanns stora stridsvagnshinder (s.k. “draktänder”) – en allvarlig underrättelsemiss – gav kårchefen, General Walter Krüger, divisionen order om att istället vända söderut och gå över Our vid Ouren, en svårtillgänglig liten by sydväst om Lützkampen. Eftersom stormkompanierna i Panzergrenadier-Regiment 60 på pansardivisionens norra flank dessutom blivit tillbakaslagna, fick amerikanernas 423rd Infantry Regiment på eftermiddagen den 16 december möjlighet att samla ihop en anfallsstyrka med tillräcklig kraft för att driva ut tyskarna ur Bleialf söder om bergsryggen Schneifel och därmed hejda Grenadier-Regiment 293 på 18. Volksgrenadier-Divisions södra flank. Klockan 19.30 rapporterade den amerikanske regementschefen, Colonel Cavender: “Läget är inte det bästa men vi håller fortfarande ut. Inget samband med 2. bataljonen. Inga reserver. ‘B’ Troop, 18th Cavalry är inringad i Winterscheid. Situationen på den högra flanken, och kanske även den vänstra, är helt oviss. Har förlorat sambandet med 424. regementet.”

Ungefär samtidigt begav sig Colonel Devine, chefen för 14th Cavalry, till Sankt Vith för att personligen be Major General Jones om förstärkningar. Men Jones avspisade honom bara med att han var för upptagen, och bad den tuffe kavalleriöversten att vänta. När nästa morgon grydde hade Jones fortfarande inte tagit emot Devine, som vid det laget var så ursinnig att en närvarande officer beskrev honom som “en vulkan som håller på att få ett utbrott”.⁴¹

Att Major General Jones ännu tog det så relativt lugnt har sin förklaring i att Lieutenant General Hodges, chefen för 1st Army, klockan halv elva på förmiddagen den 16 december beslutat att beordra motsvarigheten till ett pansarregemente – Combat Command B (CCB) i 9th Armored Division – att omgruppera från V Corps i norr för att komma till 106th Infantry Divisions undsättning.

Till skillnad från de tyska pansardivisionerna, som bestod av varsitt “rent” pansarregemente med samtliga divisionens stridsvagnar vid sidan av i regel två “rena” pansargrenadjärregementen och ett artilleriregemente, fördelade amerikanerna de olika komponenterna i sina reguljära pansardivisioner lika mellan tre olika Combat Command: “A”, “B” och “R” (“Reserve”). Ett sådant Combat Command bestod i regel av en pansarbataljon, en bataljon pansarskyttesoldater (Armored Infantry), en artilleribataljon samt en pluton pansarvärnskanoner. Fullt rustad förfogade en sådan pansarstyrka över femtionio medeltunga stridsvagnar av typ Sherman och sjutton lätta stridsvagnar av typ Stuart, således nästan lika många stridsvagnar som i många av de tyska pansardivisioner som sattes in i Ardenneroffensiven. Den relativt nybildade 9th Armored Division hade med etthundraåttiosex Sherman och åttiotre Stuart fördelade mellan sina tre stridsgrupper i stort sett full nominell styrka den 16 december 1944.⁴²

Senare under dagen den 16 december träffade Major General Jones chefen för Combat Command B, 9th Armored Division, Brigadier General William Hoge, som meddelade att hans pansarförband redan brutit upp från Malmedy-trakten, mellan två och tre mil nordväst om 106th Infantry Divisions stridsområde. Strax efteråt ringde Middleton, chefen för VIII Corps, och informerade Jones om att chefen för 12th Army Group, Bradley, givit order om att även hela 7th Armored Division skulle lösgöras från 9th Army i Maastricht-området i norr. Klockan 17.30 den 16 december erhöll 7th Armored Division order om att förbereda sig för en snabb förflyttning söderut.⁴³ Jones fick veta att Combat Command B i 7th Armored Division beräknades anlända till Sankt Vith vid sjutiden på morgonen den 17 december. Amerikanerna räknade med att tyskarna svårligen skulle kunna övervinna dessa två pansrade Combat Command.

Om han haft en bättre överblick över situationen skulle Jones ha insett att det fanns all anledning att inte bara oroa sig, utan att också handla snabbt.

Generalmajor Hoffmann-Schönborn hade, som vi sett, förlagt tyngdpunkten i sin 18. Volksgrenadier-Divisions anfall till den norra flanken, i skarven mellan 5. Panzerarmee och 6. SS-Panzerarmee. Detta var också ett av de viktigaste avsnitten under operation “Herbstnebels” första dag. Att Grenadier-Regiment 293 på Hoffmann-Schönborns södra flank blev tillbakaslaget på eftermiddagen den 16 december, var av underordnad betydelse då den kraftfulla nordliga anfallsstyrkan i 18. Volksgrenadier-Division lyckades åstadkomma ett operativt genombrott i den glest bemannade sektor som anförtrotts åt Colonel Devines 14th Cavalry Group.

Redan vid middagstid den 16 december hade Hoffmann-Schönborns huvudstyrka intagit byarna Weckerath, Roth, Auw och Kobscheid i ett fyra kilometer brett och fem kilometer djupt område på slätten väster om bergsryggen Schneifel. Amerikanerna hade blivit fullkomligt tagna på sängen. Grenadier-Regiment 295 tog åttiosju amerikaner tillfånga i Roth och i Kobscheid erövrades samtliga fordon i två amerikanska Cavalry Platoon. 18. Füsilier-Bataillon, den lilla truppen i 18. Volksgrenadier-Divisions center, spelade en kanske avgörande roll för detta tyska genombrott, då den genom högljudda skenanfall fick amerikanerna uppe på bergsryggen Schneifel att tro att den tyska styrkan på detta avsnitt var mycket starkare än vad som var fallet. Detta fick till följd att Jones inte vågade frigöra 422nd Infantry och större delen av 423rd Infantry – alltså merparten av 106th Infantry Division – för motanfall i flankerna, vilket säkrade Hoffmann-Schönborns operativa genombrott. Losheimer-Graben-dalgången låg därmed vidöppen för tyskarna. I sektorn alldeles norr om 18. Volksgrenadier-Division bröt under tiden 6. SS-Panzerarmees mäktiga pansarstyrkor igenom precis i skarven mellan Major General Jones’ division och 99th Infantry Division, och hotade att avskära de utlovade amerikanska pansarförstärkningarna innan dessa hunnit ansluta sig till 106th Infantry Division.

Medan tyskarna fortsatte att framrycka över fälten västerut, blev det redan dåliga vädret ännu sämre. Snart piskade ett yrande snöoväder de unga och trötta soldaterna, men det var bara något som de hälsade med glädje, då det effektivt höll det fruktade allierade flyget borta. Amerikanska 9th Air Force under Lieutenant General Hoyt “Van” Vandenberg förfogade vid det här laget över en slagstyrka på 2 300 flygplan. Dessa fördelades mellan omkring tusen medeltunga bombflygplan i General Samuel Andersons IX Bomb Division och runt trettonhundra jaktbombare. De senare var uppdelade på tre så kallade Tactical Air Command – var och en ansvarig för det taktiska luftunderstödet åt en amerikansk armé: IX Tactical Air Command (IX TAC) för 1st Army, XIX TAC för 3rd Army längre söderut och XXIX TAC för 9th Army i norr. Därtill fanns, för understöd åt den brittisk-kanadensiska 21 Army Group på de allierades norra flank, femtonhundra flygplan i brittiska 2nd Tactical Air Force under Air Marshall Arthur Coningham. Men den här första dagen av “Herbstnebel” – verkligen ett passande namn (höstdimma) – kunde inte ett enda av General Andersons bombflygplan lyfta, och i hela IX Tactical Air Command (anförd av veteranen General Elwood “Pete” Quesada) kom bara nittio flygplan upp i luften.44 Några piloter i spaningsförbandet 67th Tactical Reconnaissance Group rapporterade visserligen att de observerat “sjuttiofem tyska lastbilar och sju stridsvagnar” i den sektor som hölls av 28th Infantry Division. Men det var inget som ledde de amerikanska flygbefälhavare som denna den 16 december sammanträdde i Quesadas stab i Verviers till att dra slutsatsen att tyskarna inlett en av krigets största offensiver. Istället ägnade de sig åt att diskutera hur de på bästa sätt skulle kunna ge flygunderstöd åt offensiven mot Roerdammarna när vädret klarnat upp.

Inte heller Major General “Dutch” Cotas 28th Infantry Division lyckades, trots att den bjöd ett hårdnackat motstånd, hindra von Lüttwitz’ XLVII. Panzerkorps från att åstadkomma ett avgörande genombrott även på 5. Panzerarmees södra flank. Styrkeförhållandena var helt enkelt alltför ojämna. 112th Infantry Regiment i Cotas division höll, som vi sett, i stort sett sina ställningar mot 560. Volksgrenadier-Division och 116. Panzer-Division under hela den första anfallsdagen. Men längre söderut brast till slut en av länkarna i den kedja av försvarsställningar som Colonel Hurley Fullers 110th Regimental Combat Team upprättat i norra Luxemburg.

På detta avsnitt hade slaget stått och vägt under större delen av den första anfallsdagen. Vid soluppgången den 16 december kämpade soldaterna i 110th Regimental Combat Team förtvivlat för att hålla de viktiga stödjepunkter som de upprättat i byarna Marnach och Hosingen längs “Skyline Drive”, landsvägen som gick uppe på åsen, samt i Munshausen, Holzthum och Weiler som ligger på åsens sluttningar. Enligt den tyska planen skulle stormkompanierna från 2. Panzer-Division (i norr) och 26. Volksgrenadier-Division (i söder) vid det här laget ha säkrat dessa anfallsmål för det efterföljande pansaret, men det amerikanska motståndet visade sig vara betydligt mer hårdnackat än väntat. Dessutom hade de senaste veckornas omfattande nederbörd framkallat så starka strömmar i Our att byggandet av de provisoriska broarna vid Dasburg och Obereisenbach tog längre tid i anspråk än vad tyskarna räknat med.⁴⁵ Färjor fanns visserligen tillgängliga för att flotta över tung utrustning till den västra sidan – vilket var möjligt vid Obereisenbach men inte Dasburg (på grund av den branta flodravinen) – men väl där stötte tyskarna på omfattande vägspärrar. Under sin reträtt i september 1944 hade tyskarna själva fällt stora mängder granar över de tre små vägar som från Obereisenbach letar sig västerut, och träden låg fortfarande kvar. Likaså hade amerikanerna undlåtit att reparera de stora hål som tyskarna vid det tillfället sprängt i vägbanorna. Sammantaget fick allt detta till följd att de tyska trupperna på flodens västra sida fick klara sig utan närunderstöd av tunga vapen under slagets första timmar. Amerikanerna hade naturligtvis inte detta problem.

Colonel Hurley Fuller reagerade med föredömlig snabbhet denna ödesdigra morgon. Så snart de första rapporterna om det tyska anfallet kom in till hans stabsplats i Clervaux, ringde han upp divisionchefen Cota i staden Wiltz, ett par mil sydväst om Hosingen, och bad denne att sätta in reservtrupperna. Cota tyckte att detta var en märkvärdig begäran då han ansåg det vara alltför tidigt för att kunna bedöma situationen – klockan var inte ens sex på morgonen och striderna runt de amerikanska ställningarna väster om Our hade precis börjat.

Den medeltunga Sherman var den amerikanska arméns standard-stridsvagn under andra världskriget. Av de 937 Sherman-stridsvagnar som 1st Army förfogade över den 12 december 1944, var 314 utrustade med 76 mm kanon, till skillnad från den på bilden, som har en 75 mm kanon. (NARA, SC 196127/Meyer)

Men Fuller stod på sig och bedyrade att hans regemente var riktigt illa ute, och lyckades få Cota att gå med på att sätta in den till 28th Infantry Division anslutna 707th Tank Battalion. Med sina sjuttiofyra stridsvagnar – inklusive femtiosex Sherman – var denna till numerären lika stark som ett tyskt pansarregemente. Klockan 06.00 kom ordern till pansarbataljonen: “A” och “B” Company ansluter omedelbart till 110th Regimental Combat Team, “C” Company till 109th Regimental Combat Team i söder, och “D” Company till 112th Infantry Regiment i norr!46 “A” och “B” Company, som gått i nattkvarter i Wilwerwitz i floden Clerves dalgång, en mil sydväst om Hosingen, satte omedelbart sina trettiofyra Sherman-stridsvagnar i marsch på vägen som klättrar upp på åsen bort mot Hosingen.

Den drygt 30 ton tunga M4 Sherman var den mest använda amerikanska medeltunga stridsvagnen under andra världskriget. Den hade utvecklats enligt det så kallade cruiser tank-konceptet, enligt vilket dessa stridsvagnar i självständiga formationer skulle tränga igenom de luckor som infanteriet åstadkommit i fiendens försvarslinjer, för att sedan skära av motståndarens förbindelser bakåt. När M1A1 Sherman togs i bruk 1942, var den med sitt 51 millimeter tjocka frontpansar och 75-millimeters M3-kanon helt i nivå med motståndarnas bästa stridsvagnar. Situationen var emellertid annorlunda i Ardennerna i slutet av 1944, då Sherman blev fullkomligt utklassad av tyskarnas nya stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar. Även om det vid det laget varit så i mer än ett år, kunde den nya Sherman-version M4A3 inte heller mäta sig med sina motståndare. Den främsta förbättringen infördes när den korta 75-millimeters kanonen började ersättas med den längre 76-millimeters M1 som hade en betydligt bättre genomslagskraft. Införandet av denna fördröjdes emellertid på grund av motståndet från många befäl (bl.a. general Patton), som föredrog den tidigare kanonen eftersom denna hade större sprängkraft i sina spränggranater (som användes mot “mjuka” mål såsom infanteri). Det säger ganska mycket om den relativt konservativa amerikanska pansardoktrinen vid den här tiden att det också fanns ett stort motstånd mot att låta montera in den brittiska 17-pundskanonen – de västallierades förmodligen mest effektiva pansarvärnskanon – i amerikanska Sherman-vagnar. Om 17-pundaren varit standard i de amerikanska Sherman-vagnarna kunde Ardennerslaget ha fått ett helt annat förlopp. Men den amerikanska motviljan mot denna berodde dels på att även 17-pundaren hade en relativt låg sprängkraft i sina spränggranater, och dels på de nackdelar det innebar med 17-pundarens 4,2 meter långa eldrör jämfört med M3:ans tre meter. Även amerikansk nationell prestige kan ha gjort att de föredrog den lika långa men som pansarvärnskanon betraktat underlägsna inhemska 76-millimeters M1.

I fråga om bepansring var de Sherman som opererade i Ardennerna utrustade med ett 63 millimeter tjockt frontpansar i 47 graders frontlutning, vilket visade sig helt otillräckligt mot tyskarnas pansarvärnskanoner. En Sherman kunde också slås ut med Panzerfaust – ett handburet engångs-pansarskott som det tyska infanteriet var utrustat med – på mellan sextio och etthundra meters håll, och där det tyska infanteriet hade tillgång till granatgeväret Panzerschreck (Raketenpanzerbüchse 54) kunde en Sherman oskadliggöras på upp till tvåhundra meters avstånd. Men de lätt utrustade tyska stormtrupper som i gryningen den 16 december gått i ställning uppe på åsen väster om Our förfogade uppenbarligen inte över några pansarvärnsvapen. Sherman-stridsvagnarna i de båda amerikanska stridsvagnskompanierna delade upp sig på fyra lika stora grupper, som var och en utan större svårighet kunde jaga bort de tyska infanteristerna från Holzthum, Hosingen, Munshausen och därefter även Marnach.

Vid tretiden på eftermiddagen den 16 december hade dock tyska Pionier-Bataillon 600 fått färdig bron över ravinen vid Dasburg.⁴⁷ Några av de första tyska fordon att framrycka över floden var de fjorton Pantherstridsvagnar som ingick i 1. Kompanie i 2. Panzer-Divisions pansarregemente, Panzer-Regiment 3. Men när de kommit över bron väntade nya svårigheter. Där ringlade en serpentinväg uppför sluttningen med tvära hårnålskurvor. Vid varje sådan kurva var de tyska stridsvagnsförarna tvungna att backa till ett nytt utgångsläge för att ta sig igenom, vilket innebar att stora avstånd fick hållas mellan de olika fordonen. Till råga på allt gjorde föraren på en av Panthervagnarna en alltför snäv sväng när han skulle köra av från bron, med påföljd att han rände in i brons högersida. Den 45 ton tunga Panthern plöjde rakt igenom, tippade över och rasade med ett kraftigt brak ned i floden. Det tog två timmar att reparera skadorna på bron.

Bron över Our vid Dasburg. Den väg fotografen står vid, böjer till vänster av uppåt i tvära hårnålskurvor uppför den branta, skogklädda sluttningen alldeles bakom fotografen. Här hade tyskarnas Pantherstridsvagnar stora svårigheter att ta sig igenom. (The Paul Warp Collection)

Tio stridsvagnar hade i alla fall tagit sig över vid Dasburg. När dessa till slut lyckats ta sig uppför backen, väntade nästa hinder: Även här visade det sig att de tjogtals träd som tyskarna fällt över vägen under sin reträtt i september låg kvar. Det var först sedan dessa röjts undan som stridsvagnarna kunde ingripa i slaget. Männen i Panzergrenadier-Regiment 340 vid Marnach jublade när Panthrarna kom rasslande på vägen från Dasburg. Nu var rollerna ombytta! Den tyska Panzerkampfwagen V Panther var totalt överlägsen M4 Sherman. Med sin långa 75-millimeters kanon av typ Kampfwagenkanone (KwK) 42 L/70 kunde Panthern slå igenom en Shermans frontpansar på upp till 2 500 meters avstånd. Även med den nya amerikanska 76,2-millimeters M1-kanonen var Sherman tvungen att komma in på 500 meters håll innan den kunde penetrera Pantherns 80-millimeter frontpansar i 55 graders frontlutning genom en träff rakt framifrån; en Sherman med 75-millimeters kanon behövde avlossa sin granat från 50 meters avstånd för att tränga igenom Panthern frontalt – i praktiken en omöjlighet. En amerikansk stridsvagnssoldat minns en sammandrabbning mellan en Sherman och en Panther:

“En vagnchef rapporterade att han ställts mot en Panther vars kanontorn var riktat nittio grader från frontal position. Han avfyrade den första 76-millimeters granaten och denna träffade Panthern mitt på frontpansaret. Det sprutade gnistor, som om en slipsten hade träffat en stålbit. När det var över, kunde vagnchefen konstatera att granaten hade rickoschetterat och inte penetrerat stridsvagnen. Han laddade snabbt om, avfyrade en andra granat, och träffade återigen frontpansaret medan tysken långsamt började vrida sitt torn i hans riktning. Innan Panthern hunnit rikta sin kanon mot M4:an, avlossade vagnchefen en tredje granat, med liknande resultat. Slutligen kunde Panthern avfyra sin 75-millimeters höghastighetskanon, och granaten från denna trängde rakt igenom M4:an. Lyckligtvis överlevde vagnchefen och kunde rapportera händelsen.”48

Innan det amerikanska pansaret vid Marnach hunnit slå till reträtt, hade de tyska stridsvagnarna skjutit sönder fyra Sherman samt fem av 630th Tank Destroyer Battalions pansarvärnskanoner.⁴⁹ Under striden om Marnach blev emellertid fem eller sex stridsvagnar ur 2. Panzer-Division försatta ur stridbart skick genom att deras avfyrade granater exploderade inne i eldrören. En analys efteråt visade att en sändning stridsvagnsgranater till 2. Panzer-Division var saboterade, förmodligen av utländska tvångsarbetare i tillverkningen.⁵⁰

Med Marnach i tyskarnas händer kunde Oberst von Laucherts 2. Panzer-Division fortsätta sin framryckning västerut. Däremot hade det inte gått lika bra för Panzer Lehr, den pansardivision som sattes in på XLVII. Panzerkorps’ södra flank. 130. Panzer Lehr-Division – vanligtvis helt enkelt kallad Panzer Lehr – var ursprungligen ett elitförband. Den hade, som namnet “Lehr” (“utbildning”) antyder, bildats av instruktörer på olika pansarskolor 1943. Divisionen ställdes under befäl av en av de mest berömda tyska generalerna i andra världskriget, Generalleutnant Fritz Bayerlein. Denne hade tjänstgjort som stabsofficer åt både Guderian 1939-1940 och Rommel i Nordafrika, och hade tilldelats riddarkorset med eklöv och svärd.

Precis som de båda andra pansarcheferna von Waldenburg och von Lauchert, hade Bayerlein deltagit i genombrottet på västfronten den 10 maj 1940, då han tjänstgjorde som operationsofficer i Generaloberst Heinz Guderians XIX.Panzerkorps (i vilken bland annat 2. Panzer-Division ingick). Panzer Lehr gjorde under Bayerleins befäl mycket bra ifrån sig under striderna i Normandie 1944, men blev också själv kraftigt decimerad. Inför Ardenneroffensiven hade divisionen ännu inte hunnit bli fullt återupprustad; dess båda pansargrenadjärregementen nådde bara 89 procent respektive 73 procent av sin fulla styrka, och pansarregementet förfogade inte över mer än tjugonio Panther och trettiofyra Panzer IV, varav tjugosex respektive trettio var i stridsdugligt skick.⁵¹ I gengäld tillfördes divisionen den tunga pansarvärnsbataljonen schwere Panzerjäger-Abteilung 559 under Major Erich Sattler. Denna bestod av arton Jagdpanzer IV, femton StuG III och dessutom fem Jagdpanther – den fruktansvärda pansarvärnskanonvagn som kombinerade Pantherns tjocka pansar med 88-millimeters pansarvärnskanonen PaK 43 (Panzerabwehrkanone 43). PaK 43 var den kraftfullaste massproducerade tyska pansarvärnskanonen under andra världskriget. I 30 graders anslagsvinkel kunde den penetrera 139 millimeters pansar på 2 000 meters avstånd.

Generalleutnant Fritz Bayerlein, chefen för Panzer Lehr Division under Ardenneroffensiven. Bayerlein tjänstgjorde tidigare under kriget som stabsofficer åt både Guderian 1939-1940 och Rommel i Nordafrika, och tilldelades riddarkorset med eklöv och svärd. Bayerlein avled 1970 i sviter av den gulsot han ådragit sig under kriget i Nordafrika. (BArch, Bild 146-1978-033-02/Dinstühler)

Pansarvärnskanonvagnen Jagdpanzer IV var byggd på chassit av en Panzer IV och hade dennas beväp-ning och pansarskydd, vilket i pansarvärnskanonvagnens fall kombinerades med en lägre markhöjd, som gjorde det lättare att smyga sig inpå motståndaren. I likhet med andra tyska pansarvärnskanonvagnar hade Jagdpanzer IV och Jagdpanther inget vridbart torn utan istället en fast monterad kanon.

Även om de rekryter som anlänt till Panzer Lehr för att fylla luckorna efter förlusterna i Frankrike lämnade mycket i övrigt att önska i fråga om utbildningsnivå, blev de tränade på förbandet av erfarna frontsoldater, och dessutom hade Panzer Lehr fortfarande en kader av mycket dugliga officerare och underofficerare.

Tyska fordonskolonner arbetar sig mödosamt uppför höjderna väster om flodövergången vid Obereisenbach den 16 december 1944. Horst Helmus, då Unteroffizier i 26. Volksgrenadier-Division, har ritat av det han själv upplevde.

Inför Ardenneroffensiven hade dess pansarregemente (Panzer-Regiment 130) och schwere Panzerjäger-Abteilung 559 integrerats i tre stridsgrupper – Kampfgruppe von Fallois (den förstärkta pansarspaningsbataljonen) samt Kampfgruppe 901 och Kampfgruppe 902 (de förstärkta Panzergrenadier-Regiment 901 respektive 902), snarlikt den amerikanska modellen med Combat Command.

Föga förvånande knöt von Manteuffel särskilt stora förhoppningar till Bayerleins division.52 Dessa skulle emellertid inte komma att infrias, och under offensivens första dagar berodde det framför allt på det hårdnackade motstånd som bjöds av några hundra amerikanska soldater – huvudsakligen från 110th RCT:s 3rd Battalion under Major Harold F. Milton – mot två regementen ur 26. Volksgrenadier-Division.

Styrkeförhållandena mellan Miltons bataljon och de tyska förband som gick till anfall på detta frontavsnitt var nu inte så ojämna som det kan se ut på pappret. Miltons män understöddes av såväl pansar och artilleri som ett kompani från 103rd Engineer Battalion. Och medan 28th Infantry Division, som den amerikanska bataljonen var en del av, var mycket stridserfaren, hade 26. Volksgrenadier-Division bara några månader tidigare bildats av spillrorna av den 26. Infanterie-Division som praktiskt taget utplånats av Röda armén sensommaren 1944. De stora luckor som uppkommit genom förlusterna hade till stor del täckts av äldre, utgallrat folk från Luftwaffe eller den tyska marinen – män som tillbringat många år på flygplatser eller bakom skrivbord och som helt saknade stridsvana. Dessutom var divisionen ännu inte fullt rustad, utan uppgick endast till 10 600 man.⁵³ Dessa förfogade över sammanlagt inte mer än fjorton pansarvärnskanonvagnar av typ Jagdpanzer 38(t) Hetzer.

Divisionchefen, den 44-årige Oberst Heinz Kokott, var dock mycket erfaren. Han hade legat i fält på östfronten i två år, och efter att ha blivit sårad tjänstgjorde han som trupputbildare innan han på hösten 1944 sattes att leda 26. Volksgrenadier-Division.

Denna divisions stormkompanier tog sig i gryningen den 16 december över Our utan att bli upptäckta av sin motståndare. Grenadier-Regiment 77 på den norra flanken hade till uppgift att avancera ända till bron över nästa flod, Clerve, vid Drauffelt, medan Füsilier-Grenadier-Regiment 39, på den södra flanken, skulle inta Clerve-broarna vid Wilwerwiltz. Det var ett ambitiöst mål – avståndet från Our och till Wilwerwiltz var nära två mil, i en starkt kuperad terräng.

Efter att ha klättrat uppför den skogklädda sluttningen upp mot åsen där den så kallade “Skyline Drive”-vägen löper, lyckades en styrka från Grenadier-Regiment 77 överrumpla och tillintetgöra en pluton ur den amerikanska bataljonens “K” Company på högplatån söder om Hosingen. På den södra flanken intog under tiden II. Bataillon ur 26. VGD:s Füsilier-Grenadier-Regiment 39 Wahlhausen, ett par kilometer väster om Gemünd, och anföll sedan Wahlhausener Dickt femtonhundra meter längre nordvästerut, i samverkan med regementets I. Bataillon som kom ut ur skogen i norr. Grenadier-Regiment 77 avancerade vidare och överföll strax utanför Bockholz – knappt två kilometer väster om Hosingen – “C” Battery i 109th Field Artillery Battalion, som i den följande striden förlorade sexton man, inklusive batterichefen.⁵⁴

Men överraskningsmomentet var snart över. När II. Bataillon/ Grenadier-Regiment 77 gick in i det litet större samhället Hosingen, invecklades tyskarna i hårda gatustrider med “D” Company ur Major Miltons bataljon samt “B” Company, 103rd Engineer Battalion. Den bataljon ur Füsilier-Grenadier-Regiment 39 som utgjorde 26. Volksgrenadier-Divisions sydligaste styrka, drabbade vid den lilla byn Weiler – en dryg halvmil sydost om Hosingen och tre kilometer sydväst om flodövergången vid Obereisenbach – samman med “I” Company ur Miltons bataljon, understött av 81-mm granatkastare och en pansarvärnspluton. Tyskarna kunde marschera in i byn utan incidenter, men när de befann sig på bytorget utsattes de plötsligt för en rasande beskjutning från amerikanska soldater som gått i ställning i fönster, på hustak och bakom husknutar. “Det knallar från alla håll och kanter”, skrev Horst Helmus, som upplevde striden om Weiler som Unteroffizier i Panzerjäger-Abteilung 26: “Vi kastar oss ned från fordonen och tar skydd. Jag är så rädd att jag varken ser eller hör något. Såväl framför som bakom mig slår fiendens kulor ned och sprutar upp jord. Skriken från de sårade överröstar allt. [...] Ut ur Weiler! Vi rusar från hus till hus medan en odefinierbar beskjutning pågår. Vem skjuter på vem? Det är helt galet, men i häcksprång över staket och häckar, och med jaktbombare ovanför oss, når vi fram till det sista huset i utkanten av byn, och där blir vi liggande. Jag får fram några handgranater. Är det partisaner eller reguljära trupper? Efter en fullträff i taket bakom oss flyger splitter om öronen på oss. Sedan rusar vi över ett 100 meter brett öppet fält och kastar oss ned i vägdiket. Vi lyckades komma undan!”55

Tyskarna satte genast in ett motanfall, och förbittrade strider rasade från hus till hus. Trots blodiga förluster på båda sidor tillät amerikanerna två gånger under loppet av morgonen den 16 december tyskarna att skicka fram sjukvårdspersonal till ingenmans-land mitt inne i byn för att ta hand om sina sårade.⁵⁶ Av de av 238 man i stupade, sårade och saknade som 26. Volksgrenadier-Division förlorade denna den första anfallsdagen, tillhörde 126 Füsilier-Grenadier-Regiment 39.⁵⁷

Snart anlände dessutom de förstärkningar som Fuller begärt. Tyskarna hade nätt och jämnt gått till anfall mot det amerikanska artilleribatteriet förrän fem Sherman-stridsvagnar från 1st Platoon ur “B” Company, 707th Tank Battalion dök upp på vägen.⁵⁸ Utsatta för eldgivning från de amerikanska stridsvagnarnas kanoner och kulsprutor och utan några tillgängliga pansarvärnsvapen, hade tyskarna inget annat val än att retirera. Snart anslöt sig fler amerikanska stridsvagnar, och vid middagstid den 16 december låg 26. Volksgrenadier-Divisions framryckningsplan helt i spillror.

Ingenjörtrupperna i Panzer Lehr-divisionens Pionier-Bataillon kunde först vid fyratiden på eftermiddagen den 16 december få färdig en bro över Our vid Obereisenbach. Men det innebar inte någon omedelbar avlastning åt 26. Volksgrenadier-Division. De små vägar som leder från Obereisenbach och västerut visade sig vara i ett bedrövligt skick. Det snöblandade regn som föll under hela dagen – temperaturen steg till strax över noll på eftermiddagen – mjukade upp vägbanorna, som snart var totalt sönderkörda av tyskarnas tunga fordon. Oberst Kokott beskriver situationen: “I tät kolonn arbetade sig de bandgående fordonen i Panzer Lehr-divisionens spaningsbataljon mödosamt uppför de branta, leriga skogsvägarna, som snart blev igenkorkade av motorfordon som blivit stående och långsamma hästdragna ammunitionsvagnar. Fiendens artilleri- och granatkastareld regnade över både skogen och vägen och orsakade ytterligare förluster och köbildningar.”⁵⁹

Först sedan Panzer Lehrs spaningsbataljon satts in som understöd åt 26. Volksgrenadier-Division lyckades tyskarna på kvällen den 16 december återta Weiler. Horst Helmus berättar i sin dagbok om hur detta gick till: “Vi går från hus till hus och söker igenom dem från källare till vindsvåning, beväpnade med handgranater och eldhandvapen: ‘Come out!’ – 28 fångar sätts bakom lås och bom. Mayer kommer med sin ‘spruta’ [granatkastare]. Vi avfyrar spränggranater genom misstänkta fönster. Enstaka hus står i ljusan låga och hela tiden flyger infanteriammunition i luften.”⁶⁰

I Hosingen och – en halvmil längre söderut – Consthum, kunde emellertid amerikanerna fortsätta att hålla ut, och blockerade därigenom Panzer Lehrs frammarsch. Faktum är att Major Miltons mannar skulle binda 26. Volksgrenadier-Division och Panzer Lehr – som till slut tvingades ta in förstärkningar från såväl 2. Panzer-Division som 5. Fallschirmjäger-Division i 7. Armee – i två dagars förbittrade strider. Därigenom gav de sin långsamt reagerande högsta ledning tid att få fram de förstärkningar som i sista stund hindrade den viktiga vägknutpunkten Bastogne från att falla i tyskarnas händer.

Historien om striden i Eifelregionen den 16 december 1944 är historien om amerikansk ståndaktighet mot en tysk helt överväldigande numerär överlägsenhet. Det var inte på särskilt många ställen som amerikanerna hade kastat ifrån sig sina vapen och flytt, vilket var vad tyskarna övermodigt hade väntat sig. De amerikanska soldaterna, som kanske mer än något annat tränats i att lyda order, stannade i de flesta fall kvar i enlighet med sina senaste order. Problemet fanns högre upp i den militära hierarkin. Oerfarna officerare visste ofta inte vad de skulle ta sig till när situationen runt omkring dem förändrades från ett statiskt läge till vad en av de amerikanska generalerna efteråt skulle beskriva som “flytande”. Högre upp i hierarkin hade staberna i divisionerna, kårerna, armén och armégruppen, och till och med överbefälhavaren Eisenhower själv, svårt att få grepp om vad som egentligen höll på att ske; där reagerade man i de flesta fall med en anmärkningsvärd långsamhet. I frånvaron av klara och tydliga direktiv uppifrån reagerade den amerikanska armén, där trupperna inte var lika tränade i att ta egna initiativ som deras tyska motståndare, med en handlingsförlamning som kunde fungera som vågbrytare mot den tyska anstormningen under den första, och i vissa fall även den andra anfallsdagen, men som fick rent katastrofala följder när tyska anfallstäter trängde djupt in i ryggen på de amerikanska ställningarna. På kvällen den 16 december var 5. Panzerarmees operativa genombrytning av den amerikanska fronten ett faktum både vid Dasburg, mitt emot Bastogne, och i Losheimer-Graben på pansararméns norra flank.

Efter striden. Utbränt amerikanskt krigsmateriel. Längst fram i bild, en M3 halvbandvagn. Till höger en Stuart-stridsvagn. (David E Brown.)

Pansarmarschen tar sin början

Mitt emellan de båda genombrottsområdena i norr och söder omgrupperades 116. Panzer-Division under natten till den 17 december och stötte i gryningen den 17 december sydvästerut från Lützkampen. Målet var nu bron över Our vid den lilla byn Ouren, och därifrån var tanken att divisionen skulle fortsätta mot Weiswampach på den andra sidan floden, och därefter vidare mot staden Houffalize, ett par mil längre västerut.

Colonel Gustin M. Nelson, chefen för 112th Infantry Regiment ur 28th Infantry Division, hade förutsett denna rörelse och hade därför grupperat sina pansarvärns- och artillerikompanier vid Ouren. Dessa erhöll där även förstärkning från Combat Command Reserve i 9th Armored Division i form av en pluton pansarvärnskanonvagnar från “C” Company ur 811th Tank Destroyer Battalion. Även flygunderstöd utlovades, trots att den usla väderleken fortsatte att dominera. Amerikanerna var ändå numerärt underlägsna den tyska anfallsstyrkan, som bestod av Kampfgruppe Bayer – Panzer-Regiment 16 under Oberst Johannes Bayer, en bataljon från Panzer-Artillerie-Regiment 156, en förstärkt bataljon från Panzergrenadier-Regiment 60 och ett kompani ingenjörssoldater – samt Grenadier-Regiment 1130 ur 560. Volksgrenadier-Division.61 Tyskarna lyckades under loppet av förmiddagen den 17 december sopa bort det amerikanska försvaret väster om Lützkampen.⁶²

Den lilla byn Ouren är belägen nere i flodens Ours dalgång, och omges av höga, skogklädda berg, precis där floden beskriver en snäv båge åt väster, inne i denna båge, med floden på alla sidor utom i sydost – där landsvägen till Lützkampen börjar i en lång uppförsbacke. När de främsta åtta Panther-stridsvagnarna i Kampfgruppe Bayer vid middagstid den 17 december rullade fram till krönet högst upp på denna backe, satte amerikanerna in en rasande eldgivning.⁶³ Colonel Nelson hade grupperat sina pansarvärnskanonvagnar i väl maskerade stridsställningar bland träden på höjderna på den andra sidan floden, och därifrån kunde de beskjuta de tyska stridsvagnarna när dessa visade sig på landsvägen. Det finns två amerikanska versioner av denna strid. Enligt den ena, lyckades “C” Company, 811th Tank Destroyer Battalion förstöra inte mindre än fjorton tyska stridsvagnar, varefter amerikanerna tvingades dra sig tillbaka sedan de själva förlorat två pansarvärnskanonvagnar av typ Hellcat, en M20-pansarbil och fem jeepar.⁶⁴ Enligt den andra versionen var det fyra Hellcat som slog ut fyra av de tyska stridsvagnarna innan dessa besvarade elden och förstörde tre av de fyra Hellcat-vagnarna.⁶⁵

LÅNGSAM REAKTION I DEN ALLIERADE LEDNINGEN

Medan tyskarna slog till mot 1st Army med full kraft, reagerade den amerikanska militärledningen med en häpnadsväckande långsamhet. Till viss del berodde detta på att informationen inte kom fram i tid, och när den väl nådde de ansvariga befälhavarna, hade dessa en tendens att bagatellisera det inträffade.

För den allierade överbefälhavaren General Dwight D. Eisenhower i Paris började den 16 december 1944 mycket lugnt. Han var på ganska gott humör eftersom han visste att detta var den dag då den amerikanska kongressen officiellt skulle godkänna hans befordran till femstjärnig general.

Den 54-årige generalen inledde morgonen med att läsa ett brev från chefen för den brittisk-kanadensiska 21 Army Group, Field Marshal Montgomery, som anhöll om permission för att kunna fira julen med sin son i England. I brevet påminde Montgomery också om att han ett år tidigare hade slagit vad med Eisenhower om fem pund att kriget inte skulle vara slut före julen 1944, och att Montgomery ansåg sig ha vunnit vadet.¹ Sedan bevistade Eisenhower bröllopet för sin ordonnans i Versailles-slottets kapell. Efteråt var han värd för bröllopsmiddagen i sin egen villa i Saint-Germain-en-Laye, Paris – den s.k. “Rundstedt-villan”, eftersom den tyske överbefälhavaren på västfronten, Generalfeldmarschall von Rundstedt, bott där tidigare. Där erhöll Eisenhower ett meddelande om att chefen för amerikanska 12th Army Group, General Omar Bradley, hade anlänt, och begav sig till Hôtel Trianon i Versailles.² Där hade militärstaben för de allierades styrkor i nordvästra Europa – Supreme Headquarters Allied Expeditionary Force (SHAEF) – inrättats under Eisenhowers befäl.

Inte heller Bradley kände någon anledning till oro när han på morgonen den 16 december kunde konstatera att vädret var för osäkert för att tillåta en flygning från hans egen stabsplats i Luxemburg till Versailles för den inplanerade konferensen med överbefälhavaren. Därför valde han att ta sin kamouflagefärgade Cadillac till Paris.

I Hôtel Trianon höll Eisenhower, Bradley och stabsfolket i SHAEF på att diskutera behovet av förstärkningar för den amerikanska offensiven mot Roerdammarna när en G-2 (underrättelseofficer) vid 16-tiden dök upp och gav Major General Kenneth W. Strong, högste underrättelseofficer i SHAEF-staben, ett meddelande. Strong läste det och bad om ordet för att meddela att tyskarna i gryningen gått till anfall på fem platser längs den front som hölls av VIII Corps. De församlade blev aningen förbryllade.

Såväl rapportgången som insikten om vad som stod på skedde på ett häpnadsväckande långsamt och okoordinerat vis på den amerikanska sidan. Klockan sju på morgonen nåddes staben i 1st Army i Spa av den första orienteringen om det tyska genombrottet. Men chefen för 1st Army, General Courtney H. Hodges, avfärdade det med att det bara rörde sig om ett tyskt avlastningsanfall och vidtog inga särskilda åtgärder.³ Följaktligen rapporterades vid stabsorienteringen i 12th Army Groups stab i Luxemburg klockan 09.15 – strax innan Bradley gav sig av mot Paris – ingenting annat från 1st Army än “intet nytt på VIII Corps’ front”.⁴ Vid elvatiden på förmiddagen hade emellertid rapporterna till Spa om tyska genombrott på olika avsnitt hopats till den grad att Hodges äntligen drog slutsatsen att tyskarna “satsade allt på detta anfall och att kraftsamlingen var mot 106th Division”.⁵ I den lägesrapport som lämnades i SHAEF:s stab vid middagstid den 16 december nämndes emellertid bara att tre mindre byar erövrats av amerikanerna på Roer-fronten, och att det “för övrigt var lugnt längs hela fronten”.⁶

V Corps, som utsattes för massiva anfall från 6. SS-Panzerarmee, rapporterade ingenting om detta förrän klockan 12.44 den 16 december, och det dröjde ända till klockan 14.50 innan det registrerades i 1st Armys stab i Spa.⁷ Därefter tog det alltså ytterligare en dryg timme innan lägesorienteringen slutligen nådde SHAEF.

I likhet med Hodges trodde först Bradley att det inte rörde sig om något annat än ett tyskt avlastningsanfall: “Fienden vet att han måste lätta på det tryck som Patton byggt upp mot honom”, sade han och fortsatte: “Om han genom att komma genom Ardennerna kan tvinga oss att dra bort Pattons styrkor från Saar för att istället sätta in dem mot hans motanfall, kommer han att ha uppnått det han är ute efter – vilket är litet mer tid.”⁸

Men Eisenhower tog det inte lika lugnt. Han menade att det var något större än ett avlastningsanfall och uppmanade Bradley att skicka två pansardivisioner – 7th Armored Division vid 9th Army i norr och 10th Armored vid 3rd Army i söder – till 1st Armys undsättning. Bradley var fortfarande tveksam till detta när han ringde upp Patton, chefen för 3rd Army. Han anförtrodde Patton att han “hatade det”, men att han var tvungen att beordra honom att avdela pansardivisionen.

Utan att egentligen bekymra sig särskilt mycket om det tyska anfallet, drog sig Eisenhower och Bradley tillbaka till villan i Saint-Germain-en-Laye, där de öppnade en flaska champagne för att fira Eisenhowers befordran. Så sent som klockan 23.00 på kvällen den 16 december författades följande lägesrapport av underrättelseavdelningen i 12th Army Group:

“Det plötsliga anfallet och den skenbara övermakten hos de sex fientliga divisioner som identifierats under de senaste tolv timmarna skall inte feltolkas. Kvaliteten hos de involverade divisionerna, de spridda försöken att genomföra småskaliga anfall, samt den uppenbara bristen på en storskalig målsättning begränsar det aktuella hotet från fienden. Tydligen har fienden inlett ett större avlastningsanfall för att få oss att dra tillbaka våra divisioner från de vitala Colgne- [sic] och Saar-flodområdena för att möta hotet i Eifelregionen.”⁹

Den rapport som VIII Corps skickat tjugo minuter tidigare hade uppenbarligen inte riktigt uppfattats: “Fienden har gått över floden Our i 28. infanteridivisionens avsnitt. Flertalet av våra förband har blivit avskurna … situationen utvecklas snabbt.”

Faktum är att det skulle dröja till den andra anfallsdagen innan den amerikanska militärledningen uppfattade att det verkligen rörde sig om ett tyskt storanfall. Vid det laget rämnade 1st Armys försvarslinjer som ett korthus.

1 Toland, Battle: The Story of the Bulge, s. 148.

2 Ibid., s. 148.

3 Sylvan och Smith, Normandy to victory: the war diary of General Courtney H. Hodges & the First U.S. Army, s. 213.

4 Toland, s. 148.

5 Sylvan och Smith, s. 213.

6 Toland, s. 148.

7 Ibid., s. 148.

8 Ibid., s. 32.

9 National Archives and Records Administration: Twelfth Army Group, G-2, Periodic Report. RG 407, US Army, WWII; WW II Musings, Volume 3 Issue 2, April 1995.

Därefter dök det upp amerikanska jaktbombplan som tvingade det tyska pansaret att ta skydd i skogen. De amerikanska flygarna rapporterade att de förstört ytterligare fyra stridsvagnar och skadat två andra.⁶⁶ Således skall alltså, om man får tro de amerikanska rapporterna, 116. Panzer-Division ha förlorat mellan åtta och arton stridsvagnar enbart i Ouren-sektorn. De verkliga tyska förlusterna inskränkte sig till tre Panther.67

Först efter en förbittrad strid lyckades Kampfgruppe Bayer tvinga bort amerikanerna från deras försvarsställningar och kunde erövra bron vid Ouren oskadd. Men återigen kom tyskarnas bristande underrättelse i dagen. “Nu visade det sig”, skrev von Waldenburg, “att bron var alltför smal och svag för stridsvagnarna och det tunga artilleriet, och för divisionens ingenjörförband skulle det ha tagit tolv till femton timmar att förstärka bron.”⁶⁸ Inte heller kunde pansaret ta sig över floden vid Tintesmühle, en halvmil längre söderut. Där hade, som vi sett, den södra stridsgruppen i 560. Volksgrenadier-Division, Kampfgruppe Schmitt, redan under de första anfallstimmarna kunnat konstatera att stenbron var för-störd. Även här visade det sig att tyskarna kämpat förgäves. Lastbilarna med bromaterielen kunde nämligen inte ta sig fram på grund av att det låg stora mängder fällda träd över den smala lilla grusväg som ringlade fram mellan höjderna öster om floden. Det dröjde ända till eftermiddagen den 17 december innan de tyska ingenjörtrupperna kunde få den nya bron vid Tintesmühle färdigställd.⁶⁹

Därför beordrades 116. Panzer-Division att fortsätta söderut och framrycka över floden vid Dasburg, på samma ställe som 2. Panzer-Division. Det har gjorts gällande att detta kostade 116. Panzer-Division en försening på femton timmar, men faktum är att chefen för LVIII. Panzerkorps, General Walter Krüger, hade skickat Kampfgruppe Stephan ur 116. Panzer-Division till Dasburg medan huvuddelen av divisionen sattes in vid Ouren.⁷⁰ Kampfgruppe Stephan bestod av divisionens pansarspaningsbataljon, en artilleribataljon, ett luftvärnsbatteri, ett Nebelwerfer-batteri och ett kompani med sex StuG III.⁷¹ Dess chef, Major Eberhard Stephan, hade varit i elden sedan 1939.

Under tiden som slaget om Ouren pågick, rullade Kampfgruppe Stephan över Our vid Dasburg tillsammans med 2. Panzer-Division. Detta orsakade en del trafikstockningar på den trånga serpentinvägen på andra sidan, men efter en dryg halvmil tog Stephans motoriserade förband första bästa avtagsväg till höger. Fordonen kom nu in på en smal liten lerväg som ringlade fram genom det lilla samhället Roder. Efter att ha skumpat fram två kilometer på denna “kostig”, tog sig tyskarna upp på den asfalterade huvudled som amerikanerna kallade “Skyline Drive” och som går norrut parallellt med floden Our.

Vädret den 17 december 1944 var inte lika dåligt som föregående dag. Himlen täcktes visserligen ännu av tjocka, lågt hängande moln som försvårade båda sidors flyginsats, men med ett par, tre minusgrader på morgonen hade åtminstone dimman lättat och det snöblandade regnet övergått i ett lätt snöfall. Spaningsbataljonens pansarbilar av typ Puma tog täten.

Den åttahjuliga tyska pansarbilen Puma (SdKfz – Sonderkraftfahrzeug – 234) hade tillverkats i flera olika versioner. Kampfgruppe Stephan förfogade över tio av modell SdKfz 234/1, beväpnade med en 20-millimeters automatkanon i ett öppet torn, och två 234/2, som var försedd med ett pansartorn med en 50-millimeters kanon. Med sin tjeckisktillverkade Tatra V 12-dieselmotor kunde Puman komma upp i en hastighet på 85 km/h på landsväg, och hade dessutom god framkomlighet i svår terräng. Frontpansaret, 30 millimeter tjockt i 20° frontlutning, gav inte något effektivt skydd mot annat än eldhandvapen och kulspruteeld, men som pansarspaningsfordon var Puman alldeles utmärkt.

En bild av Ouren, tagen före kriget. Bilden är tagen från de skogklädda höjderna ovanför floden Our i väster, där Colonel Gustin M. Nelson, chefen för 112th Infantry Regiment ur 28th Infantry Division, grupperat sina pansarvärns- och artillerikompanier i gryningen den 17 december 1944. Den väg som letar sig nedför sluttningen på andra sidan byn, till höger på fotografiet, var den väg tyskarna fick ta när de gick till anfall. Flodbandet syns leta sig uppifrån och ned ungefär mitt på fotografiet.

Framför tyskarna bredde en högplatå ut sig med öppna, snötäckta fält, kringgärdade av kreatursstängsel. Tyskarna hade knappt passerat den första lilla byn, Fischbach, ett par kilometer norr om Marnach, förrän de upptäckte en kolonn olivgröna små stridsvagnar som kom rätt emot dem på landsvägen. Det var M5 Stuart-stridsvagnarna i amerikanska “D” Company ur 707th Tank Battalion. Detta kompani hade på morgonen beordrats norrut för att understödja 112th Infantry Regiment, men när rapporterna kom in om att tyskt pansar tagit sig över Our vid Dasburg och befann sig på marsch mot Clervaux, beordrades kompaniet att vända om och sätta in sina sjutton Stuart för att skära av denna framryckning vid Marnach.

Stuart-stridsvagnar på väg till fronten. Den amerikanska lätta stridsvagnen M5 Stuart var hopplöst underlägsen tyskarnas stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar i Ardennerna. (US Army)

Det var ett lika desperat som oöverlagt beslut. Stridsvagnsbesättningarna skickades i praktiken rakt mot sin egen undergång. Deras lätta infanteriunderstödsstridsvagnar var, med 29-millimeters frontpansar och varsin liten 37 mm kanon, möjligen jämspelta med tyskarnas Puma, men stod sig slätt mot Major Stephans Sturmgeschütz III:or.

De två och en halv meter höga och bara fem meter långa Stuart-vagnarna såg ut som små klossar där de kom rasslande på sina smala (29,5 cm) band. Tyskarna var de som reagerade snabbast. Deras StuG III:or rullade ut på fältet till vänster om vägen och öppnade eld mot amerikanerna. Innan dessa hunnit reagera stod flera Stuart redan i lågor. Inom loppet av tio minuter hade femton av de amerikanska stridsvagnarna förvandlats till brinnande vrak.72 Dessutom togs tvåhundra amerikanska soldater tillfånga av tyskarna, som inte förlorade en enda av sina Sturmgeschütz i denna sammandrabbning.⁷³ Endast två Stuart lyckades komma undan. Dessa tog sin tillflykt till Clervaux, tre kilometer längre sydvästerut.

Den pittoreska lilla luxemburgska staden Clervaux ligger inbäddad mellan höga, skogklädda berg i Clerve-flodens dalgång, precis där floden gör en tvär U-formad krök. Orten domineras av den bastanta medeltida slottsborgen, belägen på en höjd ovanför stadens gator, inne i flodkröken, i stadens mitt. Flera stadiga broar över Clerve, samt en station på den nord-sydgående järnvägslinjen gjorde staden till en viktig knutpunkt. Här hade amerikanerna bestämt sig för att stoppa den tyska frammarschen. Colonel Fuller fick order om att kort och gott hålla staden till varje pris.

Den 50-årige Colonel Hurley Edward Fuller var, enligt historikern Charles B. MacDonald, känd för att vara en riktig bitvarg.⁷⁴ Som härdad veteran i första världskriget, landsteg han i Normandie på invasionens andra dag i positionen som regementschef. Men bara tio dagar senare fråntogs Fuller befälet på grund av att hans regemente inte lyckats uppnå ett eftersträvat mål.⁷⁵ Därefter dröjde det ända till slutet av november 1944 innan han fick en ny befattning, som chef för 110th Infantry i “Dutch” Cotas stridsvana division.⁷⁶ Till sitt förfogande för försvaret av Clervaux hade Fuller en ganska ansenlig om än brokig styrka: De Stuart-stridsvagnar som på morgonen den 17 december tog sin tillflykt ned till Clervaux, kunde där ansluta till de övriga resterna av 707th Tank Battalion, jämte en sammanrafsad styrka från 110th Regimental Combat Team, understödd av 630th Tank Destroyer Battalion. Dessutom hade Combat Command Reserve (CCR) ur 9th Armored Division skickat nitton Sherman ur “B” Company, 2nd Tank Battalion till staden.

För att understryka betydelsen av den order han gav Fuller, tillade “Dutch” Cota: “Ingen kommer tillbaka!”⁷⁷ Det är faktiskt nästan vad som hände.

Vid halv tiotiden på förmiddagen den 17 december anföll 2. Panzer-Division Clervaux. Ett halv-dussin Sturmgeschütz III från 1. Kompanie/Panzerjäger-Abteilung 38 samt omkring trettio pansarskyttefordon lastade med pansargrenadjärer kom sättande på den glashala väg som går i en brant nedförsbacke söder om flodkröken där den lilla staden ligger. Sikten skymdes av det täta snöfallet, vilket gynnade de alerta besättningarna på de fem Sherman från 707th Tank Battalion som lagt sig i bakhåll där vägen går in i den första av tre hårnålskurvor. Två StuG III sköts i brand.78 Även om tyskarna jämnade ut genom att slå ut tre Sherman, förhindrades all vidare tysk framryckning den vägen genom att de förstörda pansarfordonen blockerade den smala vägen.⁷⁹

Tyskarna var därmed hänvisade till att ta omvägen norrut för att kunna anfalla Clervaux via bron över floden vid järnvägsstationen, norr om flodkröken. Men där, på Clerves östra sida, drabbade de samman med Sherman-stridsvagnarna i “B” Company, 2nd Tank Battalion och pansarvärnskanonerna i 630th Tank Destroyer Battalion. Ett par plutoner Panzer IV-stridsvagnar från II. Abteilung/Panzer-Regiment 3 avgjorde striden. Även om den överträffades av den bättre beväpnade Panther, var den tyska stridsvagnen Panzerkampfwagen IV (Panzer IV) överlägsen amerikanernas Sherman med god marginal. Det 80 millimeter tjocka frontpansaret i 80 graders frontlutning på de senare modellerna av Panzer IV kunde stå emot träffar av en Shermans 75-millimeters kanon på normalt stridsavstånd, även om detta pansar inte hade samma lutning som på Panther, och den tyska vagnens 75-millimeter kanon av typ 40 L/48 kunde slå igenom en Shermans frontpansar på upp till tvåtusen meters avstånd.

En bataljon från Panzergrenadier-Regiment 2 avancerade snabbt förbi brinnande amerikanska stridsvagnsvrak på vägen norrut. Under tiden vadade ett kompani soldater ur Panzergrenadier-Regiment 2 över Clerves iskalla vatten och tog sig obemärkt fram till husen väster om järnvägsstationen.⁸⁰

Genom ett överraskningsanfall i skymningen den 17 december lyckades tyskarna erövra bron över Clerve vid järnvägsstationen oskadd, och snart kunde stridsvagnarna rulla över den från den östra sidan. Dessa fortsatte längs Grand Rue ned mot stadens mitt, och när de vilt skjutande trängde in bland husen, kollapsade allt organiserat amerikanskt försvar. Det var, enligt militärhistorikern Charles B. MacDonald, det slags “upplösning som inte är ovanligt för hastigt sammansatta provisoriska enheter där de individuella soldaterna inte kände någon förbandslojalitet”.⁸¹ Snart hade även stadsbron i den södra delen av Clervaux fallit oskadd i tyskarnas händer.

Från sin stabsplats i Hotel Le Claravallis i stadens norra utkant kontaktade Colonel Fuller Major General Cota och anhöll om att få dra sig tillbaka för att kunna rädda sina återstående styrkor, men begäran avslogs. När Fuller vid halv sjutiden fick meddelande om att “ett stort antal” tyska stridsvagnar – det var Panther-vagnar från I. Abteilung/Panzer-Regiment 3 – befann sig på väg ned mot Clervaux, kontaktade han på nytt 28th Infantry Divisions stab för att be om tillstånd att retirera, men Cotas stabschef, Colonel Jesse L. Gibney upprepade samma avvisande svar.⁸²

Som gammal Texas-bo såg Fuller en parallell till det legendomspunna slaget vid Alamo i Texas’ frihetskrig 1835-1836, då en amerikansk styrka på tvåhundra man under överstelöjtnant William Travis höll stånd mot tvåtusen mexikaner i tretton dagar. “Jag talade om för Colonel Gibney”, skrev Fuller efteråt, “att eftersom han delgav mig generalens order, hade jag inget annat alternativ än att efterfölja dem och kämpa där jag var. Jag påminde honom om att jag befann mig i samma situation som överste Travis vid Alamo och meddelade att ‘vi kommer aldrig att kapitulera eller retirera’.”⁸³ Men situationen förändrades dramatiskt redan innan Fuller hunnit tala till punkt:

Medan vi fortfarande höll på att tala, sköt en av de tyska stridsvagnarna tre granater in i S1-kontoret (personalsektionen) i rummet nedanför mig. Eldgivningen kom från omkring femton meters avstånd, då stridsvagnen befann sig på gatan framför stridsledningscentralen. Stabschefen hörde detonationerna och frågade vad det var för någonting, så jag berättade det för honom. Jag bad att han omedelbart skulle skicka G-kompaniet med lastbil till Eselborn. Jag sade att jag kunde ordna så att det möttes upp där och sedan anvisades till den plats där jag avsåg att gruppera kompaniet. Stabschefen började säga något annat, men jag sade att jag inte hade tid att prata mer och ringde av. Jag bad telefonisten att koppla mig till 2. bataljonens stab. Medan han försökte koppla mig dit, träffades taket i rummet av en kulsprutekärve från gatan nedanför, så att det regnade gips över mig. Jag hörde mer stridsvagnseldgivning utanför, och sedan var telefonen död.⁸⁴

En sönderskjuten Stuart. Pansarslaget vid och kring Clervaux innebar en katastrof för de deltagande amerikanska pansarförbanden, vars stridsvagnar sköts sönder som lerduvor av tyskarnas överlägsna Panther och Panzer IV. Av 51 stridsvagnar i “A”, “B” och “D” Company, 707th Tank Battalion återstod efteråt inte mer än sex vagnar, samtliga skadade. (National Museum of Military history, Diekirch)

Hotel Le Claravallis ligger i den smala floddalen med framsidan mot gatan Grand Rue, som går längs den västra flodstranden. Precis på hotellets baksida reser sig branta skogklädda klippväggar, och här tog sig Fuller och några soldater ut. Det fanns uthuggna trappsteg i klippväggen, men Fuller var ändå helt slut av utmattning när han nådde bergets topp.

Ungefär samtidigt kom de tyska Panther-besättningarna ned i staden, som brann på flera ställen, och fann att huvuddelen av den amerikanska garnisonen tagits tillfånga. Med dem hade stora mängder tung utrustning erövrats eller förstörts. Uppe i slottsborgen fortsatte emellertid en grupp på hundra amerikanska soldater under befäl av Captain John Aiken, signalistofficer i 110th Regimental Combat Team och Captain Clark Mackey, chefen för regementets Headquarters Company (stabskompani), att bjuda motstånd i ytterligare nästan ett dygn. Därifrån kunde de beskjuta all trafik som passerade staden, så att tyskarna inte kunde ta sig fram annat än med pansarfordon.85

Det vanligaste tyska pansarskyttefordonet, halvbandvagnen Schützenpanzerwagen 251 (Sonder-kraftfahrzeug SdKfz 251) – även känd som Hanomag – hade ett upp till 14,5 millimeter tjockt pansar som gav gott skydd mot beskjutning från kulsprutor och eldhandvapen (till skillnad från den amerikanska motsvarigheten, halvbandvagnen M3, som på grund av sin känslighet för beskjutning även från finkalibriga vapen kallades “Purple Heart Box” – med anspelning på den amerikanska medalj som förlänas soldater som sårats eller stupat i fält). Hanomagen hade plats för tio fullt utrustade soldater, och förekom i stort antal i de tyska divisionerna i Ardenneroffensiven. Men eftersom den var öppen upptill, kunde soldater inte föras genom Clervaux ens i Hanomag-fordon annat än med risk att bli beskjutna uppifrån slottsborgen.

Hur många man amerikanerna förlorade i slaget om Clervaux, och hur många som togs tillfånga, har aldrig blivit klarlagt. Enligt en rapport av Colonel Fuller förlorade 110th Regimental Combat Team sammanlagt 2 750 man under Ardenneroffensivens första dagar, men det är inte känt hur många av dessa som gick förlorade i Clervaux. “B” Company, 103rd Engineer Combat Battalion tillfogades 100 procents förluster och 109th Field Artillery Battalion förlorade omkring etthundra man.⁸⁶ Därtill förlorade 110th Regimental Combat Team i princip samtliga fordon och de sex haubitsarna i sitt Cannon Company (pjäskompani).⁸⁷ 630th Tank Destroyer Battalion förlorade den 17 december 1944 trettio av sina trettiosex pansarvärnskanoner, flertalet av dessa i Clervaux.⁸⁸ Av ursprungligen femtioen stridsvagnar – trettiofyra Sherman och arton Stuart – i “A”, “B” och “D” Company, 707th Tank Battalion på morgonen den 17 december återstod ett dygn senare inte mer än sex skadade stridsvagnar samt fem pansarvärnskanonvagnar.⁸⁹ Dessa drogs hastigt tillbaka till Wiltz i söder.⁹⁰ “B” Company, 2nd Tank Battalion i Combat Command Reserve, 9th Armored Division klarade sig inte mycket bättre; förbandet förlorade fjorton av sina Sherman och flertalet av sina stridsvagnsbesättningar.⁹¹ Sammanlagt kostade alltså Ardenneroffensivens första större pansarslag amerikanerna nära sextio stridsvagnar. Tyska 2. Panzer-Division förlorade fyra stridsvagnar.⁹²

Colonel Fuller gav sig av med en liten grupp soldater genom skog och mark för att försöka ta sig tillbaka till de amerikanska linjerna. Det som kunde ha hamnat som en bragd i historieböckerna slutade snöpligt två dagar senare när de trötta och hungriga männen i en tät skog snubblade in i ett nattläger som upprättats av en grupp soldater ur 2. Panzer-Division. Fuller kände ett hårt slag mot bakhuvudet och när han vaknade till liv igen fann han att han befann sig i fångenskap.

Tyskarna förtecknade ytterligare en taktisk framgång när de på morgonen den 18 december äntligen lyckades övervinna motståndet i Hosingen, sydost om Clervaux. Här togs trehundratjugo amerikanska soldater tillfånga.⁹³ Därigenom kunde Generalleutnant Bayerleins Panzer Lehr-division påbörja sin egentliga framryckning.

Vid det laget verkade även den amerikanska stridsmoralen ha fått sig en allvarlig knäck. Stora mängder slagna och demoraliserade amerikanska soldater strömmade i oordning västerut, bort från de tyska pansarförbanden. Michael E. Weaver skriver i krönikan om 28th Infantry Division: “Många soldater ville bara komma bort ifrån striderna. En del drog igenom Bastogne eftersom de trodde att de den vägen skulle slippa att bli anfallna.”⁹⁴ En annan amerikansk soldat, Private Donald Burgett, beskriver de retirerande soldaterna: “De stapplade fram, chockade och uppskrämda, med stirrande ögon och mumlande för sig själva, och blockerade alla vägar. Jag har varken förr eller senare sett sådan total skräck hos män.”⁹⁵ En officiell amerikansk militärrapport lyder: “Hundratals flyende soldater korkade igen vägarna åt söder och väster. […] Ibland befann sig förvirringen och skräcken hos dessa förvirrade flyktingar på gränsen till panik. Ett artilleriförband övergav sina pjäser mitt på stadens gator; dock lyckades en officer strax efteråt förmå dem att återvända och plocka upp dem igen.”⁹⁶

Oberst Kokott, chefen för 26. Volksgrenadier-Division, skriver: “Fiendens motstånd hade – i synnerhet efter Hosingens fall – uppenbarligen blivit helt förlamat. Stridsviljan verkade vara bruten och det enda motståndet – i den utsträckning man över huvud taget kan tala om något sådant – verkade vara högst osammanhängande.”⁹⁷

Soldater från amerikanska 28th Infantry Division på reträtt undan den tyska frammarschen i Ardennerna i december 1944. (Signal Corps Photo #ETO-HQ-44-30380/Tec 5 Wesley B. Carolan)

Den oordnade amerikanska reträtten utlöste i sin tur panik bland civilbefolkningen, som brådstörtat började packa sina tillhörigheter på kärror, vagnar och cyklar för att ge sig av ut på landsvägarna på samma slags tröstlösa vandring som alltid varit civilbefolkningens öde i krig. Det snöblandade regnet, de uppblötta grusvägarna, de vattensjuka fälten runtomkring, kanondånet bakom dem och den blygrå himlen ovanför gav scenerna en tragisk inramning. När de frusna och genomvåta flyktingarna drog förbi bondgårdar och genom små byar på sin väg västerut, skrämdes ännu fler att ge sig ut på vägarna. Under loppet av den 18 december drog dessa skaror in i Bastogne, där de berättade för invånarna att tyskarna “brände alla byar i sin väg”.98

Soldater från en tysk Volksgrenadier-Division på västfronten framrycker över en lerig åker. Soldaternas utrustning är typisk för den brokiga utrustningen i de tyska förbanden i detta sena skede av kriget. Soldaten närmast i bild bär en automatkarbin av typ Sturmgewehr 44 (StuG 44), ett vid den tiden helt revolutionerande eldhandvapen. Soldaten till vänster har ett 7,92 mm repetergevär av typ Karabiner 98 Kurz. Detta Mauser-tillverkade vapen var de tyska infanteristernas standardbe-väpning under andra världskriget. Vapnet hade god träffsäkerhet på upp till 500 meters håll, varför det även med fördel kunde användas av prickskyttar, då utrustat med kikarsikte. Soldaten till höger bär ett Panzerfaust-pansarskott. (BArch, Bild 183-J28344/Lohrer)

Mot Sankt Vith!

Medan detta pågick, tornade ännu mörkare moln upp för amerikanerna på 5. Panzerarmees norra flank. Sedan Grenadier-Regiment 294 ur 18. Volksgrenadier-Divisions norra anfallsstyrka vid middagstid den 16 december hade erövrat den lilla tyska byn Auw – fågelvägen sex kilometer nordost om den viktiga övergången över Our i Schönberg, på andra sidan den nuvarande gränsen till Belgien – blev tyskarna hejdade. De pausade under natten, och lyckades på morgonen den 17 december, med hjälp av av StuG III:orna i Sturmgeschütz-Brigade 244, bryta igenom. Därigenom ryckte de fram i ryggen på 106th ID:s 422nd Infantry Regiment. Från Auw fortsatte tyskarna västerut längs smala stigar som ringlade fram mellan åkerfälten på kullarna tills de kom fram till Andler vid Our, en knapp halvmil längre västerut. Denna framstöt tog amerikanerna fullkomligt med överraskning. I Andler hade de inte mer än en Troop (kompani) från 32nd Cavalry Reconnaissance Squadron (ungefär pansarspaningsbataljon), utan någon kraftigare utrustning än pansarbilar av typ M8. Efter en kort skärmytsling var tyskarna herrar över denna ort.

18. Volksgrenadier-Division närmade sig nu Schönberg från två håll. Från Andler i norr kom Grenadier-Regiment 294, och från Bleialf i söder avancerade Grenadier-Regiment 293, anfört av den tyske divisionchefen Generalmajor Hoffmann-Schönborn personligen. Båda dessa styrkor understöddes av infanterikanonvagnarna i Sturmgeschütz-Brigade 244.

Den smala vägen mellan Bleialf och Schönberg kantades på höger sida av branta höjder, klädda av tät granskog, och skulle lämpa sig utmärkt för eldöverfall. Men de demoraliserade amerikanska soldaterna passerade dessa i full fart, på väg mot den hägrande övergången över floden Our vid Schönberg. Corporal Minturn T. Wright från 106th Infantry Division berättar: “Grabbarna kände att de hade svikit armén och utsatt alla andra förband i linjen för fara genom att låta sig drivas tillbaka. Vi hade alla hört historier från Anzio, och i Camp Atterbury i Indiana hade vi hört hur illa det varit på D-dagens stränder. Vi visste att inga amerikanska soldater hade retirerat sedan Kasserinepasset, och vi kände det som om vi hade misslyckats vid vårt första test.”⁹⁹

En kolonn amerikanska krigsfångar leds bort på en väg i Ardennerna den 18 december 1944. 18. Volksgrenadier-Division erövrade Schönberg med dess bro över Our med kuppartad snabbhet den 17 december 1944, och hade därmed avskurit större delen av 106th Infantry Division med understödsförband på flodens östra sida. Operationen leddes av Generalmajor Günther Hoffmann-Schönborn, som gjort sig känd som något av manöverkrigföringens mästare. (NARA, 111-SC-198240)

589th Field Artillery Battalion höll på att gå i ställning med sina fordonsdragna pjäser söder om Schönberg när en officer plötsligt kom rusande och skrek: “Marschfärdiga! Ge er av härifrån! Tyskarna kommer!” Vid det laget var de första infanterikanonvagnarna i Sturmgeschütz-Brigade 244 redan på väg att tränga in i Schönberg norrifrån. Klockan kvart i nio på morgonen den 17 december nådde de fram och körde vid vägkorsningen mellan den lilla kyrkan och bron rätt in bland retirerande amerikanska fordonskolonner, i fullkomligt kaotiska scener. En av artilleristerna i 589th Field Artillery Battalion, Sergeant Randolph C. Pierson, hade precis klivit av från sin lastbil inne i Schönberg när de tyska stridsfordonen dök upp. Pierson rusade desperat efter en amerikansk lastbil som i högsta fart styrde mot stenbron. Lastbilen saktade ned så att Pierson kunde kasta sig upp på flaket där fyra starka armar grabbade tag i honom. Han hörde en grov stämma beordra föraren att “hit it!”. Lastbilen spann loss på alla fyra hjulen och sladdade ned längs den isbelagda vägen mot bron över floden Our. Det sista männen på flaket såg innan de rundade kurvan var den svarta konturen av en Sturmgeschütz III på vägen bakom dem.100

Under tiden kom nästa fordonsgrupp ur artilleribataljonen i full fart in i Schönberg. När de kom fram till krönet till den nedförsbacke som leder in i staden och rakt mot stenbron, fick föraren i den främsta lastbilen se en Sturmgeschütz som stod grupperad mitt i vägkorsningen framför bron. Men uppenbarligen hade den tyska besättningen inte observerat amerikanerna, eftersom infanterikanonvagnen gav sig av i ett moln av blå avgasrök och försvann runt ett gathörn. En officer manade på den amerikanska kolonnen: “Let’s go!” Men när de kom nedför backen fick de syn på ännu en tysk infanterikanonvagn som gått i ställning bredvid ett av husen i byn. Några av de amerikanska fordonen lyckades komma undan genom att sätta full fart över bron, men på andra sidan floden möttes de av en Sturmgeschütz III med eldröret pekande rakt emot dem. Corporal J. Don Holtzmuller och några av hans kamrater hann kasta sig ur lastbilen innan denna sprängdes i bitar av en granat från infanterikanonvagnen. Spelet var slut för dessa amerikaner, som reste sig ur diket med händerna över huvudet. Holtzmuller minns att tyskarna sökte igenom amerikanernas fickor och tog ifrån dem deras proviant, armbandsur, cigarretter och annat som de fann av värde. Sedan pekade de uppåt backen och sade åt krigsfångarna att “börja marschera i riktning mot Tyskland”.

Med Schönberg och dess bastanta stenbro över Our oskadd i tyskarnas händer, var 422nd och 423rd Infantry Regiment – två tredjedelar av Major General Jones’ 106th Infantry Division – instängda öster om Our, i området mellan Bleialf och Roth. Tillsammans med en del understödjande förband – fem artilleribataljoner och delar av 14th Cavalry – hade förmodligen långt mer än tiotusen amerikanska soldater, ett stort antal artilleripjäser och uppemot etthundrafemtio stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar fångats i säcken.

De tyska förband som höll dessa styrkor inneslutna, var påtagligt underlägsna såväl numerärt som vad gäller tung utrustning – Generalmajor Hoffmann-Schönborn avdelade inte mer än tre- till fyratusen man mot de inringade amerikanerna. Detta var något som de kringrända amerikanerna definitivt inte hade klart för sig. Istället för att samla sig till motanfall för att åtminstone pröva styrkan hos de tyska förband som höll dem inringade, förhöll de sig passiva och väntade på den utlovade undsättningen från 7th Armored Division samt Combat Command B ur 9th Armored Division. Dessutom hoppades de att the Air Force snart skulle dyka upp och klara upp situationen – när allt kommer omkring hade vädret klarnat upp något. Att de skulle kunna bli omringade och besegrade var knappt en tanke som föresvävade dem. Men ingen av de amerikanska förhoppningarna infriades.

Det dåliga vädret höll i sig, även om det var aningen bättre än föregående dag. Denna den 17 december gjorde jaktbombarna i 9th Air Force stora ansträngningar för att understödja sina hårt pressade markstyrkor, och genomförde under loppet av dagen sammanlagt 647 enskilda starter. Men tyskarna hade en ny överraskning i beredskap för dessa piloter. De allierade hade ingen aning om vilken stor flygstyrka Luftwaffechefen Göring hade samlat ihop för understöd av Ardenneroffensiven. Sammanlagt genomförde det tyska jaktflyget på västfronten omkring 650 starter den här dagen, huvudsakligen med uppgiften “Jabo-Jagd” – för att jaga amerikanska jaktbombare.101 Flygarna i 9th Air Force hade inte sett så många tyska flygplan i luften på länge, och blev förstås helt överrumplade.

Gång på gång blev amerikanska jaktbombare angripna av tyskt jaktflyg och tvingades nödfälla sina bomber för att försvara sig själva. Exempelvis genomförde de tvåmotoriga Lightning-jaktbombarna i 474th Fighter Group två uppdrag den 17 december: Under det första uppdraget blev de angripna av sjutton Messerschmitt 109 ur jaktflottiljen I. Gruppe/ Jagdgeschwader 11 som tvingade dem att nödfälla sina bomber med oförrättat uppdrag som följd.¹⁰² På nästa uppdrag, när samma förband skulle anfalla en bro i 6. SS-Panzerarmees område, anfölls amerikanerna av Focke Wulf 190:or från två hela jaktflottiljer – I. Gruppe/ Jagdgeschwader 26 och IV. Gruppe/ Jagdgeschwader 54 – och förlorade fyra av sina åtta Lightning.

Men dessa insatser stod de tyska flygförbanden själva mycket dyrt. När jaktpiloterna i I. Gruppe/ Jagdgeschwader 11 återvände från den första sammandrabbningen med 474th Fighter Group, saknades nio Messerschmitt 109 medan inte fler än fyra Lightning rapporterades nedskjutna. Under sin nästa luftstrid lyckades 474th Fighter Group, trots sitt numerära underläge mot I. Gruppe/ Jagdgeschwader 26 och IV. Gruppe/ Jagdgeschwader 54, skjuta ned tre Focke Wulf 190.¹⁰³ Sammanlagt kostade flyginsatserna på västfronten den dagen en förlust av åttioen tyska och trettiosex allierade jaktflygplan.¹⁰⁴ Trots allt lyckades Luftwaffepiloterna emellertid i huvudsak med sin uppgift – att skydda marktrupperna från allierade flyganfall.

Detta bidrog till att dessa tyska marktrupper kunde hindra de amerikanska pansarförstärkningarna från att komma till de kringrända styrkornas undsättning. Från 106th Infantry Divisions stab i Sankt Josef-klostret i Sankt Vith riktade Major General Jones en enträgen begäran till 7th Armored Division om att “omedelbart gå till anfall österut från Sankt Vith och inta Schönberg med syfte att skapa en reträttkorridor för de omringade förbanden”.¹⁰⁵ Men av olika anledningar kunde någon sådan undsättningsoperation aldrig genomföras. Den amerikanska pansardivisionens stridsrapport noterar:

“Den östra vägen blev söder om Malmedy (K7804) avskuren av fienden [6. SS -Panzerarmee]. Därigenom separerades divisionsstaben och divisionens artilleri. Det sistnämnda tvingades, liksom samtliga följande förband, att vända tillbaka och ta den västliga vägen, där de fick placera sig längst bak i kön bakom andra förband som redan färdades på denna väg. Därigenom kom artilleriet avsevärt försenat fram till sina batteriplatser. Trafiken på den västliga vägen fortsatte att rulla ganska bra fram till middagstid den 17:e, när den bromsades in av trafikstockningar som bildats av en allt tätare trafik av egna fordon som strömmade västerut och nordvästerut från det hotade området Poteau – Vielsalm – Beho – Sankt Vith.”¹⁰⁶

Även Combat Command B ur 9th Armored Division – den andra av de styrkor som skickats söderut för att undsätta 106th Infantry Division – drabbades av 6. SS-Panzerarmee, men hade turen att undkomma en skärmytsling med dess starkaste förband, SS-Kampfgruppe Peiper, med ganska måttliga förluster. Dock skulle inte heller denna stridsgrupp komma fram i tid för att kunna rädda 106th Infantry Division. När dessa styrkor så småningom anlände till Sankt Vith, hade situationen på detta avsnitt förändrats drastiskt, mycket tack vare initiativkraften hos en tysk general.

Generalmajor Günther Hoffmann-Schönborn ledde 18. Volksgrenadier-Division under Ardenneroffensiven. Hoffmann-Schönborn kan utan vidare räknas som en av de skickligaste generalerna på båda sidor under Ardennerslaget. Han hade tilldelats riddarkorset sedan den bataljon han anförde brutit igenom Metaxaslinjen i Grekland i april 1941. På östfronten 1941 utmärkte han sig under flera strider, för vilket han tilldelades eklöven till riddarkorset, men blev också själv sårad i december 1941. Hoffmann-Schönborn återvände inte till fronttjänstgöring förrän han i september 1944 utsågs till chef för den nya 18. Volksgrenadier-Division. I februari 1945 utsågs han till ställföreträdande chef för 5. Panzerarmee, och blev i denna befattning svårt sårad på östfronten tre veckor före krigsslutet. Hoffmann-Schönborn avled 1970. (BArch, Bild 183-B7259)

Generalmajor Günther Hoffmann-Schönborn var något av manöverkrigföringens mästare. Som bataljonchef hade han i augusti 1941, under invasionen av Sovjetunionen, genom en blixtattack lyckats besätta en viktig bro över Dnjepr vid Gornostajpol innan ryssarna hann förstöra denna, och säkrade på så vis den fortsatta frammarschen mot Kiev. Nu försökte han ta knutpunkten Sankt Vith genom en liknande “kupp”. Dagen innan hade Hoffmann-Schönborn räknat med att inte kunna nå Sankt Vith förrän den 18 december, men nu såg det ut som om han genom ett blixtanfall skulle kunna säkra denna stad, som skulle spela en betydelsefull roll för den fortsatta framryckningen redan dag två. För detta syfte beordrade han de delar av Grenadier-Regiment 293 och Sturmgeschütz-Brigade 244 som nått fram till Schönberg att genast framrycka över floden och bege sig mot Sankt Vith – även om tre infanterikanonvagnar och omkring två plutoner grenadjärer var allt som omedelbart fanns att tillgå. Hoffmann-Schönborn tog själv ledningen.107 Infanteristerna beordrades upp på några erövrade amerikanska fyrhjulsdrivna CCKW-lastbilar, och fordonskolonnen gav sig hastigt iväg.*

Det hela gick så snabbt att det under någon timme knappt blev kvar några tyska trupper i Schönberg. Förvirringen blev total när en kolonn på tre amerikanska M8-pansarbilar och sex jeepar från 14th Cavalry kom sättande i full fart bakom Hoffmann-Schönborns lilla styrka. Dessa hade lyckats ta sig över bron i Schönberg och försökte nu nå de amerikanska linjerna på andra sidan floden. De amerikanska kavalleristerna hade ingen möjlighet att undvika det tyska förbandet på den smala skogsvägen, och en Sturmgeschütz slog ut de tre pansarbilarna och fem av jeeparna.

Vid det laget fanns det faktiskt knappt några amerikanska styrkor till förfogande för att stoppa den tyska frammarschen mot Sankt Vith. Vid Heuem, bara ett par kilometer väster om Schönberg, drabbade Hoffmann-Schönborns tre Sturmgeschütz III samman med tre av 168th Engineer Combat Battalions stridsvagnar och lyckades slå ut två av dessa och driva den tredje på flykten.¹⁰⁸ Förmodligen var det besättningen på denna som via radio varnade amerikanerna i Sankt Vith om Hoffmann-Schönborns framstöt – ett meddelande som gick vidare till 9th Air Force.

Som så ofta kom att bli fallet under den senare delen av Ardennerslaget var det amerikanernas artilleri och flyg som räddade situationen vid Sankt Vith denna den 17 december 1944. Medan de tyska infanterikanonvagnarna slog tillbaka den lilla amerikanska pansarstyrkan i Heuem, kom Major Richard Leary surrande i sin Thunderbolt-jaktbombare. Republic P-47 Thunderbolt var ett av andra världskrigets största och tyngsta enmotoriga flygplan. På håll såg den knubbiga P-47:an ut som en jättelik humla. Även om den tunga maskinen hade en vändradie som fick förespråkarna av kurvstrider att förfasa sig, överträffade den de flesta tyska jaktplan i fråga om hastighet.** Genom att slå ned på tyska formationer från ovan istället för att låta sig invecklas i kurvstrid, hade de amerikanska Thunderbolt-piloterna satt sig i en hälsosam respekt hos Luftwaffe. Men det var som jaktbombare Thunderbolt vann sina största framgångar. Med en 1000-punds (454 kg) bomb under vardera vingen och åtta 12,7 mm kulsprutor kunde flygplanet tillfoga sin motståndare på marken en oerhörd skada, samtidigt som det egna flygplanets robusta konstruktion tålde ganska mycket beskjutning. “I låganfall, där det inte gick att undvika det lätta luftvärnet och eldgivning från finkalibriga vapen, fanns det inget bättre flygplan än P-47”, sade en av Thunderbolt-jaktbombpiloterna, Don Clark: “Den höll samman trots skador som skulle ha fått vilket annat flygplan som helst att trilla ned från himlen.”¹⁰⁹

Major Leary visste vad marksoldaterna hade att utstå. Några månader tidigare hade han blivit sårad av tysk eldgivning när han uppehållit sig med 3rd Armored Division. Tillbaka i tjänst efter två månaders sjukhusvistelse var Leary besluten att betala tillbaka med råge. När han anropade markkontrollen via radio för att fråga om det mest prioriterade markmålet, fick han ett detaljerat svar: “Våra styrkor håller Sankt Vith, men en mycket stark fiendekolonn befinner sig ungefär en och en halv mile bort. Om du kan slå ut tätstridsvagnen och fördröja dem, kommer vi kanske att kunna hålla staden genom natten.”¹¹⁰

Stridslysten sköt Leary fram styrspaken och gick ned under de tjocka molnen. Där såg han de stora skogarna öster om Sankt Vith, och efter litet letande upptäckte han i en glänta vägen från öster – och där syntes en lång rad fordon på väg mot staden. Det måste vara den tyska kolonnen! Utan att tveka dök Leary ned med smattrande kulsprutor och fällde sina bomber. Dessa exploderade i stora eldklot medan de gråklädda soldaterna på vägen nedanför skingrades åt alla håll. Nu var det dags för Leary att ge tillbaka! Inte mindre än åtta gånger dök han med spelande kulsprutor ned över vägen. När han till slut gav sig av, kunde han se en hel rad svarta rökpelare stiga från den skingrade tyska kolonnen.

För denna insats tilldelades Major Leary USA:s tredje högsta militära tapperhetsutmärkelse, Silver Star. Det var verkligen välförtjänt. Hans ihärdiga låganfall hade skakat om Hoffmann-Schönborn ordentligt. De brittiska Ultra-kodknäckarna uppsnappade en desperat anhållan om omedelbart skydd av egna jaktplan mot amerikanska jaktbombare som anföll styrkan som ryckte fram mot Sankt Vith.¹¹¹ Men när något sådant inte syntes till, lät Hoffmann-Schönborn beordra sin styrka att lämna vägen för att istället framrycka genom terrängen – vilket var lättare sagt än gjort. Det gick knappast att välja vägens vänstra (södra) sida, eftersom vägkanten där stupade ganska brant ned mot Eiter-bäckens dalgång. Så fordonen och soldaterna fick klättra uppför de skogklädda sluttningarna till höger. Där fortsatte de med största möda framåt genom täta gran- och lövskogar i kuperad terräng där stora snödrivor fortfarande, trots töväder och regn, låg kvar. Först framåt kvällen kom de utmattade mannarna ut ur skogen i väster. De tog sig nedför en brant sluttning till kvarnen vid Wallerode och sedan upp på kullen litet längre västerut. I klart väder kan man därifrån se Sankt Vith, en dryg kilometer längre bort, inbäddad som i en gryta mellan stora höjder, men den 17 december 1944 var vädret allt annat än klart.

Eftersom tyskarna utsattes för en ganska kraftig artillerield från Sankt Vith, beslöt Hoffmann-Schönborn att vänta med anfallet mot Sankt Vith tills han fått fram förstärkningar. Från Wallerode skickade han ett radiomeddelande till 5. Panzerarmees chef, General von Manteuffel, som verkligen inte föll denne i smaken: “Hårt motstånd öster om Sankt Vith!”

Genom sin djärva framstöt hade dock Hoffmann-Schönborn lyckats skrämma Major General Jones att hålla tillbaka de förstärkningar som anlände under den följande natten istället för att omedelbart skicka fram dem för att bryta inringningen av hans 106th Infantry Division. Klockan halv nio på kvällen den 17 december sändes följande rapport till staben i 7th Armored Division: “Även om vi har fått rapporter om att så många som sextio fientliga stridsvagnar befinner sig i vår sektor, har vi bara mött relativt svag eldgivning från eldhandvapen och granatkastare som orsakat ytterst små förluster.”112 Den amerikanska uppfattningen att Sankt Vith befann sig under ett akut hot förstärktes under den följande natten genom den framstöt som gjordes av en styrka från 6. SS-Panzerarmee i norr.

Som vi sett, hade 7th Armored Divisions förflyttning till Sankt Vith längs den “östliga vägen” från Malmedy i nordväst hejdats av 6. SS-Panzerarmees framryckning. Dess I. SS-Panzerkorps hade under loppet av den 17 december trängt fram två mil. En liten styrka ur amerikanska Combat Command B, 9th Armored Division blev under sin marschväg till 106th Infantry Divisions operationsområde på eftermiddagen den 17 december utslagen i Ligneuville, en dryg mil nordväst om Sankt Vith. Medan huvuddelen av SS-styrkan fortsatte västerut, svängde på kvällen den 17 december den så kallade SS-Kampfgruppe Hansen av åt sydväst. Denna stridsgrupp bestod av 4 500 man med 750 fordon, inklusive omkring tjugo Panzer IV/70-pansarvärnskanonvagnar, under befäl av SS-Standartenführer Max Hansen. Efter denna följde så småningom ytterligare 1 500 man och 150 fordon i en annan SS-stridsgrupp.

Det var således ett ansenligt hot som tornade upp från norr mot amerikanerna i Sankt Vith. Detta stod snart smärtsamt klart för Colonel Mark Devine, den hårdhudade kavalleriöverste som nu beordrats att med resterna av sin 14th Cavalry Group upprätta försvarsställningar vid Recht, åtta kilometer nordnordväst om Sankt Vith. Men Hansens styrka hann före – i närheten av Recht drabbade Devines stabsförband på kvällen den 17 december samman med en förtrupp ur SS-förbandet. Samtliga amerikanska stridsfordon sköts sönder. Devine och en annan officer tog sig så snabbt de kunde till grannbyn Poteau till fots. När han senare rapporterade händelsen till Major General Jones, vägrade denne att tro att det fanns tyska trupper så långt västerut, och avskedade Devine från dennes post som chef för 14th Cavalry Group.

7th AD:s Combat Command Reserve beordrades, just som det närmade sig Sankt Vith, av divisionchefen, Brigadier General Robert Hasbrouck, att hålla Recht “så länge som möjligt”. Vid det laget hade det amerikanska förbandet en mycket oklar bild av situationen, som 7th Armored Divisions stridsrapport för natten mellan den 17 och 18 december visar: “Runt midnatt den 17 december svävade Combat Command R i fullständig ovisshet om fiendeläget. Efter att ha nåtts av ett växande antal rapporter om observerade fiendeförband i området runt Recht (P7994) samt ett meddelande om att 14th Cavalry Group tillbakaryckt från ställningar norr, nordost och öster om de ställningar som Combat Command R höll, förstärktes bevakningen med allt tillgängligt manskap och utrustning. På grund av rapporterna om fientlig aktivitet, inklusive ett bakhåll ett par kilometer öster om Recht, gick ett stridsvagnskompani från 17th Tank Battalion in i samhället för att förstärka ställningarna vid de västliga, norra och östliga infarterna.”¹¹³

Genom ett överraskande blixtanfall lyckades SS-Kampfgruppe Hansens förtrupp driva ut amerikanerna ur Recht efter bara fyrtiofem minuters strid. Till detta bidrog förstås att tyskarna hade den taktiska fördelen av att anfalla från en högre belägen position, medan amerikanerna måste försvara den lilla byn som låg som i en gryta, omgiven av kullar. Klockan 02.45 på morgonen den 18 december gavs order om tillbakaryckning.¹¹⁴ Den tillförordnade chefen för Combat Command Reserve, Colonel Warren, insåg att han riskerade att förlora ett helt kompani medeltunga stridsvagnar.¹¹⁵ Amerikanerna lämnade efter sig fyra brinnande Sherman.¹¹⁶

Efter att ha inväntat ankomsten av ytterligare delar av sin stridsgrupp, beslöt SS-Standartenführer Hansen att före soluppgången den 18 december fortsätta landsvägen ned mot Poteau, tre kilometer sydväst om Recht och åtta kilometer nordväst om Sankt Vith. Dit hade under tiden resterna av 14th Cavalry Group dragits samman under Major James L. Mayes. Denne beordrades att i samverkan med 17th Tank Battalion ur Combat Command R, 7th Armored Division gå till motanfall för att återta Recht. Klockan sju på morgonen den 18 december drabbade de båda förbanden samman på landsvägen norr om Poteau. Det som i amerikansk litteratur ofta beskrivs som ett tyskt bakhåll var i själva verket en regelrätt strid mellan två mekaniserade styrkor.

Tyskarna, som fick syn på sin motståndare när de kom fram bakom träden vid vägkröken på landsvägen femhundra meter norr om Poteau, var de som reagerade snabbast. Dessutom var deras Panzer IV/70 klart överlägsna den amerikanska utrustningen. Panzer IV/70 var en Jagdpanzer IV-pansarvärnskanonvagn som istället för den vanliga Jagdpanzer IV:ans 75-millimeters kanon av typ L/48 (som på Panzer IV) hade den längre och kraftigare 75-millimeters L/70, som på Panther-stridsvagnen. Med sina 40 centimeter breda larvband kunde Panzer IV/70:orna snabbt ta sig ned från den höga vägbanken och köra ut i terrängen för att manövrera runt de amerikanska fordonen. För de hjuldrivna amerikanska M8-pansarbilarna i 14th Cavalry Group var det inte lika enkelt.

Tyska soldater bland erövrat amerikansk krigsmateriel i närheten av Sankt Vith i december 1944. Tyskarna överraskades av de stora mängder tung utrustning, ofta i fullt användbart skick, som den amerikanska armén övergav under sin reträtt undan den tyska framryckningen i Ardennerna i december 1944. Bilden illustrerar även väderleksförhållandena i Ardennerna under de första dagarna av den tyska offensiven. (NARA, III-SC-198246)

William Barton, skytt på en av dessa pansarbilar, minns hur den första granaten som tyskarna avlossade träffade och dödade signalisten Charly Yost och pansarbilens förare samt sårade Ray Bacon som satt i tornet. Medan Barton gick i ställning i utkanten av Poteau, blev han vittne till hur tyskarna snabbt gjorde slut på den amerikanska stridsgruppen. Barton minns hur ett batteri 203-millimeters haubitsar av typ 8” Howitzer M1 från 740th Field Artillery Battalion som kört fast på det sanka fältet sydväst om Poteau pepprades av en intensiv tysk eldgivning, varvid sju artillerister dödades och de resterande övergav de sju pjäserna. Minst tio av 14th Cavalry Groups pansarbilar förstördes eller föll i tyskarnas händer, och på fältet på sin vänstra sida såg Barton “kanske tio Sherman-stridsvagnar i kolonn, som på parad (CCR 7th AD)”.117 Efter en förbittrad strid retirerade amerikanerna från Poteau. Allt som kom undan var en stridsvagn, en pansarvärnskanonvagn, tre pansarbilar och ett par jeepar.¹¹⁸

Men under tiden hade de utlovade amerikanska förstärkningarna anlänt till Sankt Vith. Den 18 december stod en ansenlig styrka till stadens försvar: Till spillrorna av de förband som retirerat från öster – delar av 106th ID:s 424th Infantry Regiment och 28th ID:s 112th Infantry Regiment, samt 14th Cavalry Group – anslöt sig hela 7th Armored Division och Combat Command B, 9th Armored Division. Sammanlagt förfogade dessa över mer än 300 Sherman-stridsvagnar och ett betydande artilleri. Därtill anlände med dessa förband några mycket kompetenta amerikanska generaler till Sankt Vith.

Brigadier General William Hoge, chefen för Combat Command B ur 9th Armored Division, var en både erfaren och djärv officer som dekorerats för tapperhet under första världskriget. På Dagen “D” hade han lett en specialgrupp ingenjörsoldater i stormningen av Omaha-stranden. Pansarbataljonen i Hoges stridsgrupp, 14th Tank Battalion, var dessutom den första att bli utrustad med den nya M4A3 Sherman, beväpnad med 76-millimeters M1-kanonen. Emellertid var 9th Armored Division ett relativt “grönt” förband. Efter kriget fällde William Hoge följande omdöme om männen i Combat Command B, 9th Armored Division vid den här tiden: “De var disciplinerade, men vi hade fortfarande ont om erfarna officerare, särskilt i de högre graderna. Vi hade väldigt få kompetenta officerare på bataljonchefsnivå, vilket var det stora problemet. Soldaterna var all right och redo att kriga.”119

Fallskärmsjägare ur 3. Fallschirmjäger-Division och soldater från SS-Kampfgruppe Hansen nära Poteau den 18 december 1944. De tyska soldaternas hållning vittnar om självsäkerhet och segervisshet. Vid det här laget verkade hela den amerikanska armén i Ardennerna vara på väg att kollapsa. (NARA, III-SC-341648)

7th Armored Division hade varit i strid på västfronten sedan fyra månader tillbaka, och hade vunnit mycket värdefull erfarenhet i Normandie, vid Metz, Arnhem och Roer-sektorn. När divisionen sattes in i strid i augusti 1944 beskrevs den som en “vältränad division med hög stridsmoral”.¹²⁰ Emellertid drabbades den av en serie bakslag i Lorraine (vid floden Seille) och Nederländerna i september och oktober. Major General Lindsay McDonald Silvester, som lett 7th Armored Division sedan denna bildades i mars 1942, ersattes den 31 oktober som divisionchef av Brigadier General Robert W. Hasbrouck, den tidigare chefen för Combat Command B.¹²¹ Hasbrouck var militärteoretiskt mycket kunnig; han innehade en professors titel i krigsvetenskap och hade tidigare tjänstgjort bland annat som ställföreträdande stabschef i 12th Army Group.

Hasbroucks efterträdare som chef för 7th AD:s Combat Command B, den 44-årige Brigadier General Bruce Clarke, hade tidigare anfört Combat Command A i den legendariska 4th Armored Division under Pattons “svep” genom Frankrike. Major General Jones’ sista åtgärd som operativ chef i Sankt Vith var att fatta det ödesdigra beslutet om att vänta med att anfalla för att undsätta sina omringade soldater öster om Our. Därefter vände han sig till Brigadier General Clarke och gav på stående fot denne befälet över Sankt Viths försvar. Därmed skapades en mycket förvirrande befälsstruktur i försvaret av denna stad: Clarke var lägre i rang än Jones, hade färre tjänsteår än Hoge och var dessutom förstås underställd sin egen divisionchef, Brigadier General Hasbrouck. Det var den senare som den 18 december beordrade Colonel Rosebaums Combat Command A, 7th Armored Division att omedelbart gå till anfall för att återta Poteau.

Sett ur Jones’ och Hasbroucks synvinkel var övergången till defensiva åtgärder vid Sankt Vith snarare än undsätta 106th Infantry Division det kanske mest rationella. Om Jones underskattat det tyska hotet den första dagen, hade han nu helt klart för sig vidden av den katastrof som hotade amerikanerna vid Sankt Vith. Att detta hot nu inte var så akut som Jones trodde, kunde han förstås inte veta just då. Enligt den ursprungliga planen hade SS-Kampfgruppe Hansen visserligen i uppdrag att från Poteau fortsätta vägen fram till Vielsalm vid floden Salm, knappt nio kilometer sydväst om Poteau. Om detta hade kunnat genomföras den 18 december, vore ödet i stort sett beseglat för amerikanerna vid Sankt Vith. Men precis när denna seger låg inom räckhåll, tvingades Hansen pausa därför att hans styrka kört slut på drivmedlet. Några leveranser av drivmedel var knappast heller att vänta, och detta berodde i viss mån på SS-trupperna själva. För att komma snabbare fram hade SS-Standartenführer Hansen låtit dela upp sin kolonn så att 1. SS-Panzerjäger-Abteilung med dess tjugoen Panzer IV/70 tog vägen som gick över Andler, strax nordost om Schönberg. Därmed kom SS-männen in på 5. Panzerarmees operationsområde – och gjorde utan vidare anspråk på de småvägar som LXVI. Armeekorps behövde för sin framryckning mot Sankt Vith.

De stora tyska fordonskolonner som under loppet av den 17 december satte sig i rörelse på vägarna öster om Our, framkallade snart enorma köer som på klassiskt vis saktade ned tills stora delar rörde sig framåt i krypfart. Hoffmann-Schönborns möjligheter att få förstärkning försvårades dessutom ytterligare av att amerikanska jaktbombare fällde bomber över Schönberg, där några hus träffades och rasmassor delvis blockerade bygatan.122 Trafikkaoset i 5. Panzerarmees bakre område förvärrades av att de många gånger oerhört arroganta SS-männen trängde sig in på dessa redan överfulla vägar. Oberstleutnant Moll i 18. Volksgrenadier-Division kunde till sin förtvivlan konstatera att “alla försök att komma fram hindrades av insubordination från SS-officerare som vägrade att lyda order från arméofficerare”. Moll berättar att SS till och med “satte in sina egna trafikorgan som hejdade alla arméfordon, och i vissa fall tvingade dem att köra i diket, så att deras egna kolonner skulle kunna passera.”¹²³

General Walther Lucht, chefen för LXVI. Armeekorps, och dennes stabschef fick bege sig till området för att personligen arrestera SS-män som hänsynslöst bidrog till trafikkaoset. “För att komma tillrätta med de trafikstockningar som orsakats av fordon från 6. SS-Panzerarmee”, skrev Lucht, “upprättades nära Schönberg en vägspärr där fordon bara släpptes igenom om vägen längre fram var fri. Men trots detta fortsatte SS-fordon om och om igen att försöka köra förbi vägspärren, så att jag och min stabschef vid flera tillfällen fick ingripa personligen med strikta åtgärder, inklusive arresteringar”.¹²⁴ Detta är också bakgrunden till att Generalfeldmarschall Model personligen deltog i dirigerandet av trafiken i detta område – vilket förvånat flera historieskribenter.

Medan de väntade på att få ta sig fram genom Wehrmachts område lät några SS-män sin frustration gå ut över en grupp på elva soldater ur den afro-amerikanska 333rd Field Artillery Battalion som blivit avskurna bakom tyskarnas linjer nära Wereth, alldeles norr om Andler. SS-soldaterna sågs föra bort amerikanerna, och efteråt påträffades alla elva i ett dike, med spår av tortyr och skjutna till döds.*

I fråga om trafikkaos på den tyska sidan, såg det i stort sett likadant ut längs hela fronten. Från norr till söder blev trycket på de smala grusvägarna alldeles för stort. Den 18 december steg dessutom temperaturen till fyra plusgrader, och det tidvis ganska kraftiga regnandet förvandlade sönderkörda grusvägar till rena lervällingen. Flaskhalsar som hårnålskurvor och broar framkallade enorma köbildningar, och när ett större fordon gick sönder eller tvingades stanna av någon annan anledning, blockerades vägarna, med ibland tvärstopp flera kilometer bakåt som följd. Det hjälpte inte att militärpoliser och officerare svor och hotade med krigsrätt – Ardennernas usla, ringlande små landsvägar var obönhörliga.

Tyskarna kunde bara be en tacksamhetens bön över att Luftwaffe och det dåliga vädret höll de flesta amerikanska jaktbombflygplan på behörigt avstånd!** Att stora delar av 106th Infantry Divisions artilleri blivit förintat var förstås också av stor betydelse för de långa fordonskolonner som ringlade fram mot Schönberg.

En ytterligare orsak till trafikstockningarna på den tyska sidan var att chefen för 6. SS-Panzerarmee, Sepp Dietrich, den 17 december hade beordrat en av sina reservdivisioner, 9. SS-Panzer-Division “Hohenstaufen” fram till fronten, där den skulle underställas I. SS-Panzerkorps.¹²⁵

9. SS-Panzerdivision tog sitt namn från den medeltida tyska kejsardynastin Hohenstaufen, där bland andra Fredrik Barbarossa (som fick ge namn åt planen för Hitlers invasion av Sovjetunionen) ingick. Divisionen bildades sent i kriget av inkallade grovarbetare från den nazistiska statliga riksarbetstjänsten, och skickades våren 1944 till östfronten för att möta Röda arméns offensiv i södra Polen. Där tillfogades den fruktansvärda förluster. Divisionen hade knappt hämtat sig förrän den sommaren 1944 sattes in i Normandie. Efter att även ha deltagit i slaget om Arnhem i september 1944, återstod endast 7 000 av divisionens ursprungligen 16 000 soldater. De uppkomna luckorna fylldes av otillräckligt tränade rekryter som fick en alltför hög dos av SS-indoktrinering om hjältemod och offervilja för att bli riktigt professionella soldater. Detta kom att sätta sin prägel på “Hohenstaufen”-divisionens operationer i Ardennerslaget. I likhet med andra SS-divisioner var den rikligt utrustad och förfogade den 16 december 1944 över nära etthundra stridsvagnar, tjugoåtta StuG III-infanterikanonvagnar och tjugoen Jagdpanzer IV.¹²⁶ Divisionen hade sedan juli 1944 anförts av Sylvester Stadler – som när han blott 33 år gammal den 14 juni 1944 blev befordrad till SS-Brigadeführer, var en av krigets yngsta generaler. I december 1944 bar han riddarkorset med eklöv för sina militära insatser i Waffen-SS på östfronten.

Denna division hamnade emellertid genast i stora svårigheter på de sönderkörda och fullbelamrade vägarna till fronten. En rapport till Generalleutnant Krebs, chefen för generalstaben i Heeresgruppe B, talar sitt tydliga språk:

“Vägen Arhuette – Dollendorf blockeras av eftersläntrare från 9. SS-Panzer-Division. Strikt trafikkontroll och ett omedelbart rensande av vägen från fordon är absolut nödvändigt.”127

I Poteau fick förtruppen ur SS-Kampfgruppe Hansen klockan två på eftermiddagen den 18 december order om att dra sig tillbaka till huvudstyrkan i Recht, några kilometer upp i nordost. Colonel Rosebaums Combat Command A, 7th Armored Division nådde fram till Poteau just som SS-Standartenführer Hansens män var i färd med att evakuera. Vid femtiden på eftermiddagen den 18 december var Poteau åter i amerikanernas händer.¹²⁸

Frustrerad över att marschen mot Sankt Vith verkade ha gått i stå, begav sig både Model och von Manteuffel till LXVI. Armeekorps’ stab för att dryfta läget med kårchefen General Lucht. 5. Panzerarmee stod nu inför två svårigheter. Eftersom de bästa vägarna i området sammanstrålade i Sankt Vith, blockerade den starka amerikanska bastionen vid detta ställe 5. Panzerarmees fortsatta framryckning. Dessutom löpte regionens enda öst-västliga järnvägslinje – helt oundgänglig om tyskarna skulle ha en chans att försörja sin armé när denna väl var på andra sidan Meuse – genom den staden, så Sankt Vith måste till varje pris intas. Den andra svårigheten utgjordes av amerikanska 106th Infantry Division, som man lyckats stänga in öster om Our. I kombination med 18. Volksgrenadier-Divisions relativt begränsade styrka skapade dessa omständigheter ett stort problem för tyskarna. Model och von Manteuffel såg risken att förlora allt – inte bara möjligheterna att erövra av Sankt Vith och förinta de omringade fiendeförbanden, utan även hela 18. Volksgrenadier-Division om amerikanerna tog sig samman och gick till motanfall både från Sankt Vith och inifrån “kitteln”.

Det stod klart att 18. Volksgrenadier-Division behövde understöd av andra förband. Därför fattade Model beslutet att sätta in Führer Begleit Brigade från 5. Panzerarmees reserv för att krossa motståndet vid Sankt Vith och framrycka till Vielsalm vid floden Salm en dryg mil längre västerut.¹²⁹ Men när Führer Begleit Brigades drygt nittio stridsvagnar och infanterikanonvagnar, åtföljda av hundratals andra motorfordon, gav sig av ut på vägarna till fronten den 18 december, förvärrades kaoset i trafiken ytterligare. Chefen för Führer Begleit Brigade, Oberst Otto Remer, skrev: “Jag körde själv i förväg på den anvisade vägen och kom inte fram till 18. Volksgrenadier-Divisions främre ledningsplats vid Wallerode-kvarnen förrän fram emot gryningen. Marschvägen var totalt igenkorkad och i mycket dåligt skick. Att ta sig fram vid sidan av vägen var omöjligt, till och med för bandgående fordon. Därför räknade jag med en avsevärd försening i uppmarschen av min brigad, vilket jag även rapporterade till kårstaben.”¹³⁰

Klockan nio på kvällen den 18 december befann sig de främsta förbanden ur 18. Volksgrenadier-Division på den skogklädda höjden alldeles sydost om Sankt Vith, med en förtrupp och de dittills anlända grupperna ur Führer Begleit Brigade vid Hünningen, ett par kilometer nordväst om staden.¹³¹ På mötet mellan Model, von Manteuffel och Lucht i LXVI. Armeekorps’ stab beslutades det att alla krafter skulle sättas in för att ta Sankt Vith den 19 december.

Tyska soldater vid Poteau. (NARA, III-SC-341641)

(NARA, III-SC-341616)

POTEAU, MÅNDAGEN DEN 18 DECEMBER 1944

Den 18 december 1944 slog SS-Kampfgruppe Hansen, understödd av fallskärmsjägare från 3. Fallschirmjäger-Division, ut en amerikansk motoriserad styrka norr om Poteau. Ett par tyska propagandafotografer som kom till platsen strax efteråt, tog några bilder som så smått gått till filmhistorien.

Striden är precis över och SS-soldater och tyska fallskärmsjägare söker igenom diket och buskagen på jakt efter amerikanska soldater som gömt sig eller tagit skydd. Längst fram i bild brinner en amerikansk halvbandvagn av typ M3 våldsamt sedan den tagit emot en träff. (NARA, III-SC-198252)

(NARA, III-SC-198253)

Iförda vinterkappor tar sig tre tyska soldater fram på det vattensjuka gräsfältet nedanför vägen norr om Poteau där sammandrabbningen ägde rum. Fotot visar tydligt den dimmiga och fuktiga väderleken, med en temperatur som ofta låg några grader över nollstrecket, som dominerade under Ardenneroffensivens första dagar. Det var detta väder som hindrade det allierade flyget från att ingripa i större skala. (NARA, III-SC-19572)

Nedan: Triumf blandat med trötthet efter 48 timmars oavbruten framryckning är målat i ansiktet på denne tyske SS-soldat som efter striden slagit sig ned i vägkanten bredvid de utslagna amerikanska militärfordonen. (NARA, III-SC-197569)

En SS-Schütze (menig), till vänster, och två fallskärmsjägare från 3. Fallschirmjäger-Division njuter av sitt krigsbyte i form av amerikanska cigarretter. SS-soldaten är en kulspruteskytt, vilket framgår av patronbanden han bär. Han har också ifört sig en erövrad amerikansk rain-poncho. Hans personliga vapen är en Pistole 640(b), den tyska beteckningen för de amerikanska 9 mm Browning Hi-Power-pistoler som licenstillverkades av den belgiska vapenfabrikanten FN. I bakgrunden en amerikansk pansarbil av typ M8 från 14th Cavalry Group. (NARA, III-SC-198249)

I bakgrunden står en amerikansk 76,2 mm pansarvärnskanon av typ 3 inch Gun M5. Bakom denna syns vraket av en M3-halvbandvagn med en tung 12,7 mm kulspruta ovanför höger framsäte. Längst till höger, en jeep som stannat halvvägs nedför vägbanken. Fotografiet togs av en tysk propagandafotograf, en s.k. PK-fotograf, och var avsett att illustrera den framgångsrika offensiven i Ardennerna. Att det är en arrangerad bild framgår dock av soldaten som obekymrat strosar i diket till vänster. (NARA, SC-III-198250)

Raden av förstörda eller övergivna amerikanska stridsfordon sträckte sig längs mer än hundra meter på landsvägen strax norr om Poteau. (NARA, III-SC-341639)

Till vänster: Ännu en arrangerad “stridsbild”. Det fullt brinnande amerikanska stridsfordonet i bakgrunden härrör dock från den “riktiga” striden, som emellertid var över när fotografiet togs. (NARA, III-SC-341618)

SS-soldater och tyska fallskärmsjägare finkammar området på jakt efter amerikanska soldater. (NARA, III-SC-341616)

Med segern i sikte? Föga anade de tyska soldaterna vid Poteau vad som väntade dem längre fram i deras offensiv. (NARA, III-SC-341647)

(NARA, III-SC-341615)

(NARA, SC-III-341614)

Tre av 14th Cavalry Groups utslagna eller övergivna M8-pansarbilar. Långt bak i bilden skymtar vad som verkar vara en eller två utslagna Sherman-stridsvagnar från Combat Command Reserve, 7th Armored Division. (NARA, III-SC-341642)

Pansarslaget vid Bastogne

På 5. Panzerarmees södra flank gick den tyska frammarschen betydligt raskare, även om man i det bakre området drabbades av nästan lika svåra trafikstockningar som längre norrut. Major General Cotas 28th Infantry Division var i princip ute ur leken efter det katastrofala nederlaget i pansarslaget vid Clervaux den 17 december. Dess 110th Regimental Combat Team, som hållit fronten i mitten, utplånades tillsammans med merparten av 707th Tank Battalion i Clervaux. På den vänstra flanken drevs 112th Infantry på flykten norrut, i riktning mot Sankt Vith, av 116. Panzer-Division. På den högra flanken retirerade 109th Infantry åt söder och sydväst. Cota och hans stab flydde västerut undan det tyska pansaret – han var vid det laget bokstavligen en general utan förband!

In i den lucka som rivits upp i det amerikanska försvaret strömmade nu General von Lüttwitz’ XLVII. Panzerkorps, med von Laucherts 2. Panzer-Division till höger och Bayerleins Panzer Lehr-Division till vänster. Kampfgruppe von Fallois – Major Gerd von Fallois’ förstärkta pansarspaningsbataljon i Panzer Lehr – gick klockan nio på morgonen den 18 december över floden Clerve vid Drauffelt.132 Den pansrade Kampfgruppe 902 följde efter. Siktet var inställt på floden Meuse och vägknutpunkten Bastogne.

Belgien, december 1944. Dessa amerikanska soldater har grävt sina skyttevärn bakom en häck för att inte bli upptäckta av de framryckande tyska förband som de håller en spänd utkik efter. (NARA, SC 199254)

Chefen för 9th Armored Division, Major General John W. Leonard, hade gått i den så kallade “stjärnklassen” (“the class the stars fell on”) på den amerikanska militärakademin West Point, tillsammans med bland andra den blivande överbefälhavaren Eisenhower och Omar Bradley, som nu var chef för 12th Army Group. Men när Leonards “gröna” 9th Armored Division anlände till 1st Army och VIII Corps i oktober 1944, splittrades den upp på olika avsnitt i Ardennerna för att dess mannar skulle skaffa sig stridserfarenhet. Endast ett av divisionens tre Combat Command – CCA, som stod mot de sydligaste tyska anfallsstyrkorna – befann sig under Leonards direkta ledning när Generalfeldmarschall von Rundstedt slog till den 16 december 1944. Combat Command B, 9th Armored Division var underställt V Corps vid Roer-dammarna, men beordrades – som vi sett – omgående söderut, till Sankt Vith där det underställdes 7th Armored Division.

Vid avfartsvägen vid Feitsch lät Lieutenant Colonel Ralph Harper gruppera Sherman-stridsvagnarna ur 2nd Tank Battalion bland granarna i den skogsglänta som kantar huvudvägens västra sida. (NARA, SC 196963)

Combat Command Reserve, 9th Armored Division, under Colonel Joseph H. Gilbreth, var faktiskt det enda amerikanska förband som fanns tillgängligt för att möta hela XLVII. Panzerkorps när denna ryckte fram mot Bastogne på morgonen den 18 december. Detta var förstås en helt otillräcklig styrka. Dessutom hade “B” Company ur CCR:s 2nd Tank Battalion den 17 december blivit svårt decimerad i Clervaux. Som om det inte var nog med att divisionen var så uppsplittrad, fick Colonel Gilbreth på kvällen den 17 december order av kårchefen Middleton om att dela upp sitt försvagade Combat Command på tre olika Task Force istället för att koncentrera de tillgängliga styrkorna.¹³³ Men eftersom det efter Clervaux inte fanns några naturliga hinder för tyskarna på vägen till Bastogne – landskapet mellan dessa båda orter domineras av mjukt böljande åkrar och fält utan vare sig floder eller berg – ansåg Middleton det vara nödvändigt att täcka upp en så bred sektor som möjligt.

Den längst framskjutna av Gilbreths stridsstyrkor, Task Force Rose, skickades ända upp till Antonihushof, åtta kilometer väster om Clervaux. Här, mitt ute på de vidsträckta fälten, möter landsvägen från Clervaux den breda huvudleden N 12 (route national 12) som går från Sankt Vith i norr. Amerikanerna räknade med att tyskarna skulle komma förbi här på sin väg mot Bastogne, vilket de hade helt rätt i. Anförd av Captain Lyle K. Rose bestod Task Force Rose av nitton Sherman-stridsvagnar i “A” Company, 2nd Tank Battalion samt infanteriet i “C” Company, 52nd Armored Infantry Battalion och en pluton från 9th Armored Engineers.134

En kolonn Panther-stridsvagnar under framryckning. De tyska pansarspjutspetsarna verkade helt omöjliga att hejda där de plöjde fram på Ardennernas leriga vägar under offensivens första dagar i december 1944. (BArch, Bild 183-H28153)

En halvmil längre ned, vid avfartsvägen vid Feitsch, fortsätter N 12 söderut medan N 20 leder vidare västerut mot Bastogne. Här grupperades Task Force Harper – 2nd Tank Battalions “C” Company samt vad som återstod av pansarbataljonens “B” Company (som förlorat fjorton av sina nitton Sherman i Clervaux den 17 december) och “B” Company, 52nd Armored Infantry Battalion.¹³⁵ Chefen Lieutenant Colonel Ralph Harper, som även var chef för 2nd Tank Battalion, grupperade stridsvagnarna bland granarna i den skogsglänta som kantar vägens västra sida. Femhundra meter längre bort beordrades infanteriet att gräva skyttevärn. Regnet strilade ned när mannarna satte sina spadar i den blöta leran. När värnen var färdiga dröjde det inte länge förrän gyttjigt vatten stod ankelhögt i dem.

Ett par kilometer längre västerut låg Task Force Booth i ställning på kullarna vid byn Moinet. Under befäl av Lieutenant Colonel Robert Booth, chefen för 52nd Armored Infantry Battalion, förfogade denna över Headquarters Company i 52nd Armored Infantry Battalion, två plutoner från 52nd AIB:s “A” Company, en pluton pansarvärnskanonvagnar från 811th Tank Destroyer Battalion och en pluton Stuart-stridsvagnar från “D” Company, 2nd Tank Battalion. Ordern till Combat Command Reserve, 9th Armored Division löd rutinmässigt: “Håll ut till varje pris.”¹³⁶ En av soldaterna i 52nd Armored Infantry Battalion berättade efter kriget att han hört hur Lieutenant Colonel Booth via radio informerades om att “ni är ett offerförband (a sacrifice unit) och kommer att hålla era ställningar till varje pris”.¹³⁷

Det kanske värsta av allt var att vare sig soldaterna eller officerarna i dessa tre stridsgrupper hade en aning om vad som väntade dem. En av officerarna, Major Eugene A. Watts, klagade på “den nästan fullständiga bristen på information om fiendeläget” och skrev i en rapport efteråt: “Vi hade inte alls klart för oss hur allvarligt det fientliga genombrottet egentligen var, och visste inte förrän några timmar före stridskontakten med fienden att våra ställningar ens var hotade.”¹³⁸

Vissa uppgifter har gjort gällande att en mindre grupp av de tunga Königstiger-stridsvagnarna i schwere Panzer-Abteilung 506 anlänt för att ta täten i 2. Panzer-Divisions framryckning, men detta har varit svårt att få verifierat. Såväl tyska som amerikanska källor tyder på att det inte var annat än några pansarspaningsfordon från Panzer-Aufklärungs-Abteilung 2 som Captain Roses män vid halv elvatiden på förmiddagen den 18 december såg dyka upp borta på landsvägen från Clervaux. Medan stridsvagnskanonerna dånade hoppade de amerikanska infanteristerna ned i sina skyttevärn – eller fox holes som amerikanerna kallade dem. Den tyska framstöten kunde avvärjas ganska enkelt och genom regndiset såg amerikanerna hur de tyska fordonen försvann bakom en liten skogsdunge.

Tysk PaK 40-pansarvärnskanon i aktion under Ardennerslaget. (Horst Helmus)

Efter en timme fick tyskarna förstärkning i form av en grupp Panzer IV-stridsvagnar. Dessa tog sig i skydd av en rökridå fram till spaningsstyrkan, men eftersom tyskarna saknade erforderligt infanteriunderstöd genomfördes ännu inget försök att storma den amerikanska positionen. Som vi sett, försvårades den tyska marschen genom Clervaux av att en amerikansk styrka barrikaderat sig i slottsborgen uppe på höjden i stadens mitt, varifrån de kunde utsätta hela staden för beskjutning. Vid middagstid den 18 december dundrade så en Panther-stridsvagn i full fart uppför backen mot slottet och brakade rätt igenom slottsportarna. En ensam Sherman från 707th Tank Battalion som gått i ställning inne på slottsgården försökte slå ut anfallaren, men kunde inte åstadkomma mycket mot det tyska frontpansaret. I nästa ögonblick hade Pantherns kanon satt den amerikanska stridsvagnen ur spel. En fullträff i tornkransen avgjorde besättningens öde. Inne på slottet förstod den tappra lilla garnisonen att spelet var över. En vit flagga hängdes ut genom ett av fönstren.

Vid tretiden på eftermiddagen den 18 december hade Oberst von Lauchert, chefen för 2. Panzer-Division, fått fram en tillräcklig styrka till Antonihushof för att kunna gå till anfall. Tyskarna anföll från tre håll med såväl Panzer IV- som Panther-stridsvagnar, infanterikanonvagnar och infanteri. Sju Sherman blev omedelbart utslagna, vilket fick det amerikanska infanteriet att gripas av panik och skingras åt alla håll.139 Captain Rose anhöll via radio om tillstånd att få dra sig tillbaka, men kårchefen Middleton gav personligen order om att hålla ställningarna. Den regntunga luften vid vägkorsningen fylldes av tjock svart brandrök där röda, fladdrande eldtungor från brinnande Shermanstridsvagnar och andra militärfordon skymtade. Tyska granater slog oupphörligen ned i detta inferno. Utan att ha fått några order om detta, övergav också ett haubitsbatteri sina ställningar. Captain Rose insåg att spelet var slut. Med sina fem sista återstående stridsvagnar och några bandkanoner drog han sig tillbaka nedför sluttningen norr om vägkorsningen. 52nd Armored Infantry Battalions stridsrapport lyder: “Flera av våra fordon förstördes och förlustnivån var hög. Ungefär 50 procent av truppen vid den här ställningen lyckades retirera antingen till fots eller i fordon och anslöt till stridsgruppen under Lieutenant Colonel Harper.”¹⁴⁰

Oberst Meinrad von Lauchert var chef för 2. Panzer-Division under Ardenneroffensiven. von Lauchert, ansedd som en av Tysklands bästa pansarförbandschefer, utsågs till denna befattning så sent som dagen före offensivens inledning. Hans pansardivision kom att ta täten under operation “Herbstnebel”. Efter kriget medverkade han som tysk specialistrådgivare under inspelningen av den berömda spelfilmen om Ardenneroffensiven, “Battle of the Bulge”, från 1965. Filmens tyske huvudperson, överste Martin Hessler (spelad av Robert Shaw) är tydligt inspirerad av verklighetens tyska pansaröverste. Meinrad von Lauchert avled 1987. (BArch, Bild 146-1973-005-16/ Dr. Paul Wolff)

Medan det tyska pansaret och merparten av infanteriet var involverat i denna strid, hade 2. Panzer-Divisions pansarspaningsbataljon gett sig av söderut på N 12 och drabbade klockan kvart i fyra på eftermiddagen samman med Task Force Harper vid Feitsch. Strax efteråt – vid det laget hade mörkret redan sänkt sig över området – kunde även förstyrkan i Panzer-Regiment 3 omgrupperas mot Task Force Harper. Det tyska pansarförbandet, tjugofyra stridsvagnar, gick i ställning uppe på en kulle på åkrarna några hundra meter öster om landsvägen.¹⁴¹ Vid midnatt gav Oberst von Lauchert signal till anfall.

Efter kriget drog amerikanerna slutsatsen att tyskarna satt in Panther-stridsvagnar utrustade med de nya infraröda mörkersiktena (vilket amerikanerna inte hade någon motsvarighet till).¹⁴² Enligt chefen för Panzergrenadier-Regiment 2, Oberst Joachim Gutmann, var det betydligt enklare än så: Eftersom amerikanerna ställt upp sina stridsvagnar i rad längs en skogsglänta på den västra sidan av vägen, kunde tyskarna helt enkelt sikta mot träden, som trots vintermörkret avtecknade sig mot natthimlen.143 Oberst Gutmann beskriver slaget:

“De tyska stridsvagnarna behöll sin fulla rörelsefrihet och kunde efter varje avlossad granat dra sig tillbaka i skydd nedför den sluttande terrängen. Genom en fullträff på en amerikansk stridsvagn, som fattade eld, kunde vi klart och tydligt se alla amerikanska stridsvagnar i eldskenet, medan amerikanerna själva blev så bländade av ljusskenet att de inte kunde se någonting.”¹⁴⁴ Endast tre Sherman hann sätta sig till motvärn innan tyskarnas Panther-vagnar och Panzer IV:or skjutit hela den amerikanska pansarstyrkan i småbitar. “Inom loppet av tio minuter”, skriver Oberst Gutmann, “hade 24 fientliga stridsvagnar skjutits i brand och ytterligare tio kunde erövras oskadda. De egna totalförlusterna uppgick till två stridsvagnar”.¹⁴⁵

Efter striden. Terrängen är helt översållad med vrak av sönderskjutna Sherman-stridsvagnar och andra amerikanska stridsfordon. (US Army)

Det tyska pansaret rullade nu vidare mot amerikanernas infanteri och sköt deras stridsfordon i brand med spårljusammunition från sina kulsprutor, för att därefter i skenet av lågorna meja ned de amerikanska soldaterna. Bland de amerikaner som stupade här befann sig både chefen för 2nd Tank Battalion, Lieutenant Colonel Harper, och chefen för “B” Company, 52nd Armored Infantry Battalion, Captain Lewie F. Hayse.¹⁴⁶

Den tredje stridsgruppen i Combat Command Reserve, 9th Armored Division – Task Force Booth vid Moinet – svävade under tiden i total ovisshet om vad som stod på. Visserligen hördes kanondånet från striderna i öster, och trots den regniga natten syntes ett flackande ljussken från bränderna på slagfältet, men det var ingenting onormalt för män i krig. Vid halv sjutiden på kvällen rapporterade Lieutenant Colonel Booths spaningspatruller att de observerat tyskt pansar söder om stridsgruppens ställningar.¹⁴⁷ Booth hade vid det laget förlorat radiosambandet med Colonel Gilbreth, och ingen av de ordonnanser som försökte ta sig fram till dennes stabsplats i Longvilly kom tillbaka.¹⁴⁸ “Spaningspatruller som sändes ut åt alla håll”, berättar 52nd Armored Infantry Battalions stridsrapport, “kunde konstatera att vi var fullständigt omringade i nordost och söder av fientligt pansar från minst en tysk pansardivision. Chefen ansåg att vår enda chans var att försöka undkomma åt nordväst och ta oss till Bastogne via Bourcy.”¹⁴⁹

Booth gav order om uppbrott. Fordonen lastades i all hast och sedan gav sig hela stridsgruppen av på den lilla lerväg som letar sig upp mot Bourcy, ett par kilometer nordväst om Moinet. Där drabbade amerikanerna samman med en liten tysk styrka – antagligen en spaningspatrull från von Laucherts division. Efter tjugo minuters strid var tyskarna borta igen och Booths mannar kunde köra vidare. De trodde att de tog vägen mot Hardigny i nordväst (förmodligen med avsikt att därifrån komma till den huvudled som norrifrån leder till Bastogne), men tog av allt att döma fel avtagsväg i mörkret. Istället rullade de iväg på den landsväg som ledde till Tavigny, en halvmil längre nordvästerut. Därmed var Task Force Booth ute ur leken – på mer än ett sätt, som vi skall se längre fram.

Det kan se ut som om von Lauchert följde efter Booth när 2. Panzer-Division bara några timmar senare – sedan slaget vid Feitsch/Allerborn var över – svängde av till höger från N 20 för att fortsätta längs samma lilla lantväg som Booths kolonn tagit till Bourcy. Men von Lauchert hade siktet inställt västerut – hans uppdrag var att kringgå Bastogne för att på kortast möjliga tid nå fram till floden Meuse. Vare sig Booth eller von Lauchert hade en aning om den amerikanska styrkeuppbyggnad som samtidigt ägde rum i Longvilly, bara någon kilometer söder om den vid det laget välanvända lantvägen.

Denna Sherman har av allt att döma fått en träff som medfört en ammunitionsbrand, med påföljd att det mer än 30 ton tunga fordonet kastats över ända. (National Museum of Military history, Diekirch)

Det har hävdats – bland annat av den ansedda men också ibland starkt kritiserade amerikanske militärhistorikern S. L. A. Marshall – att den amerikanska armén saknade en ordentlig förbandsreserv på västfronten 1944.¹⁵⁰ Det stämmer emellertid inte riktigt. Precis dagarna innan tyskarna gick till anfall den 16 december 1944 hade två helt nya amerikanska divisioner – 11th Armored och 75th Infantry skeppats över Engelska kanalen till Frankrike. Ytterligare två nybildade divisioner – 66th Infantry och 17th Airborne – stod i begrepp att överföras under de följande veckorna.* Men reserver saknades i så måtto som att dessa nya divisioner ännu befann sig för långt från krigsskådeplatsen. Den enda möjlighet som stod till buds för att få fram nya förband till de luckor som rivits upp av den tyska Ardenneroffensiven, var att antingen ta förband som tagits ur strid för att återhämta sig efter förlustbringande strider, eller tunna ut linjerna på andra frontavsnitt – vilket fick till följd att planerade offensiver fick ställas in. Krisen var av sådan omfattning att Eisenhower ganska snart tvingades göra bådadera.

Sherman-stridsvagnar i strid. (NARA, SC 196413)

I området norr om den tyska frontinbuktningen omgrupperades den 16 december, som vi sett, 7th Armored Division och Combat Command B i 9th Armored Division söderut för att bistå 1st Army. Under de två följande dagarna beordrades först 30th Infantry Division och därefter 3rd Armored Division söderut för att möta genombrottet på den norra flanken av den tyska Ardenneroffensiven. Därmed tvingades amerikanerna ställa in den offensiv mot Roerdammarna som kostat så mycket blod.

I området söder om den tyska frontinbuktningen fick på kvällen den 16 december 3rd Army order om att följande dag överföra sin 10th Armored Division, “Tiger Division” till Bastogne-sektorn, där den skulle underställas VIII Corps.¹⁵¹ Det var högst motvilligt som Lieutenant General George S. Patton, den hetlevrade chefen för 3rd Army, gick med på att avstå från denna division. Han hade vid det laget all uppmärksamhet riktad på den offensiv som var tänkt att bryta in i Tyskland genom Saarområdet. Omfattande förberedelser hade gjorts, och enligt planen skulle attacken inledas med tre dagars massiva flyganfall med start den 21 december.¹⁵² “Det kommer att bli the biggest blitz in the Third Army’s history” (den största blixtoffensiven i arméns historia), anförtrodde Patton entusiastiskt sina stabsofficerare.¹⁵³

10th Armored Division var en grundpelare i det planerade anfallet, så bortdragandet av denna division – och strax efteråt flera andra divisioner – innebar dödsstöten för denna anfallsplan. När Lieutenant General Omar Bradley, chefen för 12th Army Group, informerades av överbefälhavaren “Ike” Eisenhower om att Patton skulle få avstå från en av sina pansardivisioner, hade Bradley anmärkt att det skulle göra Patton rasande. Men Eisenhower, som ibland kunde irritera sig på Pattons egensinniga sätt, svarade skarpt: “Tala om för honom att Ike leder det här förbaskade kriget!”¹⁵⁴ Som Bradley förutsett blev Patton upprörd. “För fasen, det är nog bara ett avlastningsanfall för att få oss ur balans så att vi ställer in offensiven härnere”, klagade han. Bradley var inte säker på att Patton hade fel i detta avseende, men order var order.¹⁵⁵ “Jag hatar det som pesten, George”, anförtrodde han Patton, “men jag måste få den där divisionen!”¹⁵⁶

Klockan 13.20 den 17 december bröt 10th Armored Division “Tiger” upp för att förflytta norrut. Under tiden började omfattningen av det tyska genombrottet klarna för de amerikanska befälhavarna. När Clervaux framåt kvällen den 17 december verkade vara på väg att falla, vilket skulle innebära att tyskarna var över den sista floden på väg mot Bastogne, beslöt Eisenhower att även kalla in XVIII Airborne Corps. Dess två divisioner vilade ut i Mourmelon och Sissonne i trakten av Reims efter de blodiga striderna i Nederländerna i samband med den luftburna operationen mot Arnhem i september, men klockan 19.30 den 17 december beordrades de att skyndsamt omgruppera till Bastogne för att försvara denna viktiga knutpunkt. Där var det meningen att de skulle inlemmas i Middletons VIII Corps. Ordern, som sändes ut i klartext över radio, snappades upp av tyskarna.

von Lüttwitz, chefen för XLVII. Panzerkorps, mottog en översatt utskrift på kvällen den 17 december, och reagerade med belåtenhet. “Om amerikanerna”, sade han, “är tvungna att sätta in två förband som har tillfogats så svåra stridsförluster, så tyder det på att de inte kommer att genomföra några luftlandsättningsoperationer i vårt bakre område. De kan inte ha några andra reserver om de sätter in sin bästa strategiska reserv i slaget.”157 Han såg fram emot mötet mellan XLVII. Panzerkorps och amerikanernas XVIII Airborne Corps.

Situationen skulle under de följande timmarna visa sig vara ännu värre än vad den allierade överbefälhavaren befarat. Den ena av den luftburna kårens divisioner, 82nd Airborne Division, fick under marschen nya order – nu skulle divisionen istället framrycka genom Bastogne och upp mot Houffalize. Där väntade militärpoliser för att visa vägen till förbandets nya marschmål, Werbomont – två mil väster om Stavelot, dit 6. SS-Panzerarmees spjutspets nådde på kvällen den 17 december. Krisen på den allierade sidan illustreras av att 82nd Airborne Division, när den slutligen anlände till sin nya destination, kastades in i rena brandkårsutryckningen mot både 6. SS-Panzerarmee väster om Stavelot och 5. Panzerarmees nordligaste styrka i Sankt Vith-området.

Således kunde bara en av de luftburna divisionerna, 101st, “Screaming Eagles”, avdelas till Bastognes försvar. Då chefen för 101st Airborne Division, Major General Maxwell Taylor, för tillfället befann sig i USA, kom divisionens artillerichef, Brigadier General Anthony McAuliffe att leda “Screaming Eagles” under den första fasen av slaget om Bastogne.

På grund av den tilltagande krisen kunde VIII Corps och 101st Airborne Division inte heller få tillgång till hela 10th Armored Division; eftersom 4th Infantry Division på Pattons norra flygel ansattes hårt av tyska 7. Armee, avdelades 10th Armored Divisions Combat Command A och Combat Command Reserve dit så att inte förbindelsen mellan 3rd Army och 1st Army skars av. Därför kunde bara denna pansardivisions Combat Command B, som leddes av chefen för 3rd Tank Battalion, Colonel William L. Roberts, avdelas till Bastogne.

När Roberts anlände till VIII Corps’ stab i Heintz-barackerna i Bastogne vid fyratiden på eftermiddagen den 18 december, instruerades han av Middleton att dela upp sitt pansarregemente på tre mindre stridsgrupper. Detta var något Roberts hade fruktat, men han hade inget annat val än att lyda order.¹⁵⁸ Mellan klockan sju på kvällen den 18:e och midnatt delades Combat Command B, 10th Armored Division in i Team Cherry, Team O’Hara och Team Desobry, som dirigerades österut, sydösterut respektive norrut.

En annan besökare i VIII Corps’ stab i Bastogne denna kväll var den hårdföre chefen för XVIII Airborne Corps, Major General Matthew B. Ridgway. Denne fann “den dystra stämningen inne i staben tjockare än dimman utanför”. Ridgway skrev i sina memoarer: “Denna atmosfär av osäkerhet kan inte på något vis skyllas på general Middleton, en strålande soldat med fantastiska stridsmeriter i två krig. Men ingenting är så stressande i ett krig som att befinna sig i en fullkomligt oklar situation. General Middleton visste att några av hans förband hade blivit utslagna. […] Nästan allt hans samband med de främre linjerna hade gått förlorat, och han visste varken var de egna förbanden eller tyskarna befann sig, och inte heller var tyskarna skulle slå till nästa gång.”¹⁵⁹

Tillståndet var om möjligt ännu värre i ledningen för 1st Army. Brigadier General Thomas J. Betts, ställföreträdande högste underrättelseofficer vid Eisenhowers stab, fann vid ett besök denna den 18 december 1st Armys stabsplats “i en enda röra”. Han skrev: “Där visste man ingenting om vad som stod på. Vad gäller stridsledning tänkte 1. armén i termer av en bataljon här och en annan där, men man tycktes inte ha någon plan för att möta alla anfall. Jag kunde inte heller se att några order gick ut [till förbanden]”.¹⁶⁰

Hela dagen den 18 december undrade oroliga amerikanska militära chefer när tyskarna skulle nå Bastogne. Soldaterna i 101st Airborne Division anlände lyckligt och väl under dagens lopp. Emellertid var en stor del av deras artilleri ännu på väg; de sista förbanden skulle inte komma fram förrän sent den följande natten. Amerikanerna svävade också länge i ovisshet om även Combat Command B, 10th Armored Division och 82nd Airborne Division skulle hinna fram före tyskarna. Men medan det varit några små grupper av ståndaktiga amerikanska soldater som fördröjt tyskarna dagen innan, så var det den dåliga framkomligheten i nordvästra Luxemburgs bergstrakter som den 18 december räddade dessa förband från att blockeras av Generalleutnant Bayerleins Panzer Lehr-division i samverkan med 26. Volksgrenadier-Division, som hade i uppgift att gå rakt på Bastogne.

Den 20 december, fyra dagar efter det tyska pansaranfallets inledning, var terrängen norr och öster om Bastogne fullständigt översållad med vrak av amerikanska Sherman-stridsvagnar. Exakt hur många stridsvagnar amerikanska 1st Army förlorade under dessa första dagar har aldrig blivit klarlagt. (US Army)

Som vi tidigare sett hade Panzer Lehr-divisionens förstyrka – Kampfgruppe von Fallois (den förstärkta pansarspaningsbataljonen) under Major Gerd von Fallois – klockan nio på morgonen den 18 december gått över Clerve vid Drauffelt. Vid det laget fanns det på de tre mil som låg mellan tyskarna och Bastogne bara spridda amerikanska truppstyrkor.

En och en halv timme senare avgick fordonskolonnerna som transporterade 82nd Airborne Division från Sissonne och påbörjade den 185 kilometer långa färden mot Bastogne.161 Därifrån skulle färden gå vidare över Houffalize, mot Werbomont. Som vi skall se, var denna division under sin färd upp mot slutdestinationen Werbomont den 18 december 1944 en hårsmån från att bli avskuren av olika tyska pansarförband vid två tillfällen. Men medan amerikanerna kunde köra i full fart på en bred motorväg som nästan hela vägen till Bastogne gick spikrakt över ett nästan helt platt jordbrukslandskap, hade Panzer Lehr att ta sig fram på snirklande småvägar i det slags bergiga skogsområde som utgör sinnebilden av det “ogenomträngliga” Ardennerna.

Major von Fallois’ första uppgift var att skydda den efterföljande huvudstyrkan från att utsättas för flankanfall. Därför tog sig hans förband ned till Erpeldange, strax norr om staden Wiltz, åtta kilometer sydväst om Drauffelt. Där stötte tyskarna på en amerikansk styrka bestående av bland annat tre Sherman tillhörande “B” Company, 707th Tank Battalion och några av 630th Tank Destroyer Battalions pansarvärnskanoner. Detta var de rester av dessa enheter som dagen innan lyckats ta sig ut från Clervaux efter de för amerikanerna så förödande striderna i denna stad. Tyskarna gick genast i strid med den amerikanska truppen. 707th Tank Battalions stridsrapport lyder: “Bataljonens stormpluton (assault platoon) och tre stridsvagnar ur ‘B’ Company försvarade Wiltz mot anfall från nordväst, och avvärjde under hela dagen upprepade starka fiendeanfall samt tillfogade fienden svåra förluster i personal och fordon”.¹⁶² Enligt tyska uppgifter, lyckades emellertid Kampfgruppe von Fallois driva tillbaka amerikanerna från både Erpeldange och, en bit längre ned längs vägen, Wiltz-förorten Weidingen.¹⁶³

Under tiden var huvudstyrkan i Panzer Lehr på väg. Men denna var inte ensam. Sedan det amerikanska motståndet i Hosingen brutits på morgonen den 18 december, kom både Panzer Lehr-divisionen och 26. Volksgrenadier-Division “loss”. Dessa båda divisioner satte sig samtidigt i rörelse mot en enda övergång över floden Clerve, den smala bron vid Drauffelt, en halvmil söder om Clervaux. Inalles handlade det om omkring tjugotusen soldater. Till detta kom inte bara hundratals stridsfordon av alla slag, utan även de femtusen hästekipage som ingick i 26. Volksgrenadier-Division. Hela denna massa dirigerades ned på den smala väg som går nedför sluttningen mot Drauffelt – ett litet stationssamhälle med inte mer än ett hundratal invånare. Det var samma rutt som Kampfgruppe von Fallois tagit, men med denna väldiga ansamling var det ett helt annat företag.

Officerare och trafikregleringsförband arbetade så att svetten lackade för att bringa ordning i trafiken över bron. Men på andra sidan floden såg det inte mycket bättre ut. Nya trafikstockningar bildades på den långa och branta uppförsbacke som leder ut från Drauffelt. Väl ute ur samhället gjorde det kraftigt kuperade landskapet att tyskarna var hänvisade till den smala Wëlzerstroos (Wiltz-vägen), som skär fram genom bergen från Drauffelt i riktning mot staden Wiltz, en mil längre sydvästerut.

Här hade strax dessförinnan retirerande amerikanska soldater passerat, och dessa hade lämnat gott om spår efter sig. Vapen, hjälmar och annan utrustning som soldaterna kastat ifrån sig låg kringströdda. Lastbilar och stridsfordon som övergetts av amerikanerna kunde ganska enkelt knuffas åt sidan eller, längre fram, tippas utför branten på vägens ena sida. Svårigheterna tilltog ett par kilometer från Drauffelt, där ena sidan av vägen börjar kantas av nästan lodräta klippväggar medan det stupar brant nedåt på den andra sidan. Här stoppades hela kolonnen upp när en tysk stridsvagn eller ett dragfordon blev stående på grund av något tekniskt fel. I hällande regn trängde sig frysande och svärande infanterister och motorcyklister fram mellan lastbilar och stridsvagnar och bidrog till att korka igen vägen ännu mer.

Oberst Kokott, chefen för 26. Volksgrenadier-Division, blev alldeles förfärad av de fullständigt kaotiska scener som kom att utspela sig. “I flera timmar”, skrev han, “blockerades den smala vägen av enskilda stridsvagnar eller dragfordon som blivit stående. Inga fordon kunde ta sig förbi. Från det bakre området kom en motoriserad kolonn dundrande in i fordonskön, trängde infanteriets hästdragna ammunitions- eller vapenekipage åt sidan, försökte pressa sig igenom och stötte till slut på ett fordon som trots stränga förbud mot detta körde från väst till öst. Till slut satt kolonnen fast längs flera kilometer.”¹⁶⁴

Först sedan huvuddelen av kolonnen stått praktiskt taget stilla på denna väg i flera timmar, kunde Füsilier-Grenadier-Regiment 39 i 26. Volksgrenadier-Division lösgöra sig och marschera ned till Erpeldange, där den avlöste Kampfgruppe von Fallois. Medan den senare kunde ta huvudvägen N 12 som från Erpeldange banar sig fram genom bergen nordvästerut, vek den tyska huvudstyrkan av åt höger ett par kilometer norr om Erpeldange.

Efter bara någon kilometer drabbade huvudstyrkan samman med en amerikansk truppstyrka som gått i ställning i Eschweiler, sju kilometers färd från Drauffelt. Amerikanerna hade förstås ingen möjlighet att stå emot den väldiga övermakten, och efter ett tag kunde den långa tyska kolonnen återuppta sin framryckning.¹⁶⁵ Terrängen var en betydligt svårare motståndare för tyskarna. Efter Eschweiler bar det av brant uppåt, på en ensam väg som gick in bland berg och skogar i ett område så oländigt att det är praktiskt taget obebott. När mörkret så föll klockan tjugo i fem på eftermiddagen, blev det ännu svårare att ta sig fram på bergsvägarna. I det molniga och disiga vädret blev det verkligen becksvart, och på grund av faran för flyganfall var det inte att tänka på att tända några strålkastare.

Klockan sex på kvällen den 18 december kom Kampfgruppe von Fallois fram till Niederwampach, en knapp mil öster om Bastogne.166 Där gjorde den ett uppehåll för att invänta resten av divisionen. När det främsta förbandet i huvudstyrkan, Oberstleutnant Joachim Ritter von Poschingers Kampfgruppe 902, anlände klockan nio på kvällen, återupptogs framryckningen. Planen var att ta Bastogne genom ett nattligt överraskningsanfall.

Unteroffizier Horst Helmus från 26. Volksgrenadier-Division tecknade en grupp tyska soldater som inspekterar utslagna Sherman-stridsvagnar öster om Bastogne.

Tyskarna var lättade över att ha lagt den besvärliga kuperade terrängen bakom sig, men i det område som de nu ryckte fram genom fanns det praktiskt taget inga ordentliga vägar. De fick ta sig fram på små leriga stråk som gick mellan åkrarna i detta bördiga jordbrukslandskap. Terrängen fortsatte att vara deras värsta motståndare. Tyskarna gick in i den lilla byn Benonchamps, som visade sig vara evakuerad av amerikanerna.¹⁶⁷ I grannbyn Mageret sopades en styrka ur 158th Combat Engineer Battalion undan utan större svårigheter. Själva byn visade sig vara nästan helt öde; många av samhällets invånare hade anslutit sig till flyktingströmmen till Bastogne. Det hade hunnit bli midnatt när Panzer Lehr etablerade sig i Neffe – ett tjugotal bostadshus av sten som kantade huvudleden alldeles före den östliga infarten till Bastogne. Det var inte mer än ett par tusen meter av den bästa motorväg kvar till Bastogne, men längre än så kom inte den tyska offensiven mot denna strategiskt betydelsefulla stad.

Divisionchefen, Generalleutnant Bayerlein, beordrade halt. Han tyckte sig nämligen se hur hans tätförband höll på att bli omringat av amerikanska styrkor som gått i ställning norr och söder om vägen till Bastogne.¹⁶⁸ Men det fanns ingen sådan amerikansk plan, och inte heller hade amerikanerna resurser till detta. I själva verket skickade Middleton helt enkelt fram förstärkningarna från söder allteftersom de anlände. 158th Engineer Combat Battalion beordrades till Neffe (varifrån de drevs ut av Panzer Lehr) och Bizory, grannbyn femtonhundra meter längre norrut. Den lilla styrka som anlände till den sistnämnda orten var knappast stark nog att skära av Panzer Lehr, men det det var inget som tyskarna kunde se i mörkret.

Strax söder om den väg som Panzer Lehr tagit från Mageret till Neffe, rullade en lång kolonn amerikanska stridsfordon, inklusive ett stort antal Sherman-stridsvagnar, ut ur Bastogne för att gå i ställning i den lilla byn Wardin, ett par kilometer söder om Mageret. Detta var Team O’Hara, en av de tre stridsgrupperna i Combat Command B, 10th Armored Division “Tiger Division”. Bestående av “C” Company ur 21st Tank Battalion, en stridsvagnspluton från “D” Company i 3rd Tank Battalion, samt två kompanier från 54th Armored Infantry Battalion, ingenjörtrupper och en pansarspaningsgrupp, var Lieutenant Colonel James O’Haras stridsgrupp värd att tas på allvar för Panzer Lehrs framskjutna förband. von Fallois sände en styrka mot Wardin för att pröva amerikanernas styrka, men när denna kom fram fann tyskarna orten övergiven. Av någon anledning hade O’Hara dragit tillbaka sina trupper till Marvie, ytterligare två kilometer sydvästerut. Därmed utgjorde hans stridsgrupp inte längre något omedelbart hot mot Panzer Lehr. Den hölls dock under noggrann uppsikt. Bayerlein själv iakttog trupperna i Team O’Hara med kikare i gryningen den 19 december.169

Genom den amerikanska tillbakaryckningen från Wardin kunde tyskarna koncentrera sig på det större amerikanska förband som observerats i Longvilly, tre kilometer nordost om Mageret, mitt emellan Panzer Lehr och 2. Panzer-Division. Strax innan Panzer Lehr intagit Mageret och Neffe hade Team Cherry – en annan av stridsgrupperna i Combat Command B, 10th Armored Division – passerat dessa båda byar för att enligt Middletons order gå i ställning i Longvilly, nordost om Bastogne. Anförd av Lieutenant Colonel Henry T. Cherry utgjordes denna stridsgrupp av merparten av 3rd Tank Battalion (förutom “B” Company och två plutoner ur “D” Company) och “C” Company från 20th Armored Infantry Battalion, samt en pluton vardera från 609th Tank Destroyer Battalion, 90th Cavalry Squadron och 55th Armored Engineer Battalion.¹⁷⁰

Team Cherrys främsta förband, “A” Company, 3rd Tank Battalion med femton Sherman-stridsvagnar under First Lieutenant Edward P. Hyduke, kom fram till området väster om Longvilly klockan tjugo över sju på kvällen den 18 december.¹⁷¹ De segervana karlarna i 3rd Tank Battalion häpnade över de kaotiska scener som mötte dem. Inte minst de demoraliserade soldater från 110th Regimental Combat Team, 28th Infantry Division och Combat Command Reserve, 9th Armored Division som undkommit 2. Panzer-Divisions attacker vid Antoniushof och Allerborn och nu strömmade in i Longvilly, fick “Tiger”-pansardivisionens män att baxna.

“Samhället, som ligger inklämt i en sänka mellan flera höjder, var alldeles fullproppat av fordon från CCR, 9th Armored Division”, konstateras i en officiell amerikansk armérapport.¹⁷² Mitt i alltsammans fanns också Colonel Joseph H. Gilbreth, den vid det laget ganska desorienterade chefen för Combat Command Reserve, 9th Armored Division, som förlorat kontakten med sina tre stridsgrupper. Men Lieutenant Colonel Cherry organiserade snabbt styrkorna runt Longvilly. Hans eget förband utgjordes av de trupper som bildat spjutspetsen i Pattons inbrytning i Tyskland den 19 november 1944. De utgick ifrån att de skulle stoppa tyskarna vid den här lilla byn.

På morgonen den 19 december stod här en ansenlig amerikansk stridsstyrka. Förutom Team Cherry, fanns de delar av Combat Command Reserve ur 9th Armored Division som anlänt dagen innan kvar, och tillskott hade kommit i form av retirerande soldater från 110th Regimental Combat Team och fyra pansarvärnskanoner från 630th Tank Destroyer Battalion. Dessutom hade två artilleribataljoner – 58th och 73rd Armored Field Artillery Battalion – gått i ställning och börjat beskjuta tyskarna i öster.¹⁷³ Däremot kunde amerikanerna fortfarande inte räkna med något större flygunderstöd; lågtrycket klamrade sig envist fast över hela regionen, med låga, mörka moln, regn och dimma. Den 19 december steg temperaturen ytterligare och låg under hela dagen mellan tre och sex plusgrader. Snödrivorna ute i terrängen hade vid det laget krympt ihop betydligt; det var definitivt inget vinterkrig – åtminstone inte ännu.

Tyskarna hade också byggt upp en kraftig anfallsstyrka mot Cherry. Under loppet av natten hade övriga delar av Panzer Lehr samt Grenadier-Regiment 77 ur 26. Volksgrenadier-Division anlänt till de ställningar som intagits på kvällen.¹⁷⁴ Uppgiften att förinta den amerikanska styrkan i Longvilly anförtroddes åt Grenadier-Regiment 77. Den tyske regementschefen, Oberstleutnant Martin Schriefer, organiserade omgående en anfallsplan: “En grenadjärbataljon framrycker dolt till ställningar ungefär 500 meter sydost om Longvilly. Två kompanier grupperas längst fram och ett kompani litet längre bak till höger. Andra bataljonen grupperar ett kompani samt pansarvärn i skogsområdet 1000 meter väster om byn, med fronten riktad österut, för att avskära den stora vägen. De båda andra grenadjärkompanierna framrycker dolt till ställningar 800 meter sydväst om byn.”¹⁷⁵ Dessutom lät Bayerlein avdela tolv Pantherstridsvagnar från Kampfgruppe 902 till den stridsgrupp ur infanteriet som gått i ställning på höjden sydväst om byn.¹⁷⁶

Dock klickade av allt att döma sambandet med 2. Panzer-Division, som blev fullkomligt tagen på sängen när dess marschkolonner på förmiddagen den 19 december utsattes för beskjutning från vad som uppskattades till ett “upp till 100 fordon starkt” amerikanskt pansarförband en kilometer nordost om Longvilly.¹⁷⁷ De hade utgått ifrån att de förintat samtliga amerikanska styrkor i området och räknade inte med att motståndaren skulle kunna föra fram nya förband så snabbt. Men genom att anfalla 2. Panzer-Division drog sig Team Cherry även på eldgivning från detta förband. von Lauchert lät omedelbart avdela några stridsvagnar från Panzer-Regiment 3 till området nordost om Longvilly, och där kom dessa i kontakt med Oberstleutnant Schriefer och inlemmades i den tyska operationsplanen mot Team Cherry.¹⁷⁸ Klockan 13.00 inleddes det tyska anfallet med ett förödande artilleribombardemang. Från den tyska horisonten såg det ut som följer:

Till ljudet av kulspruteknatter och dova krevader från artillerigranater, rusade grenadjärkompaniernas grupper och plutoner upp ur sina ställningar och ryckte i glesa led fram mot byn och vägen. Från sydväst rullade stridsvagnarna från Panzer Lehr fram, skjutande från alla kanoner. Fullständig förvirring uppstod hos motståndaren, där bara enstaka kulsprutor öppnade eld från husfönster och bakom trädgårdshäckar, medan många soldater rusade fram och tillbaka i eldorkanen. Några amerikanska stridsvagnar riktade sina torn och öppnade eld mot anfallsförbanden, men andra stridsvagnar stod redan i ljusan låga. Ytterligare andra stridsvagnar rullade ut ur byn åt väster och kolliderade därvid med fordon som försökte ta sig in i byn. Andra försökte undkomma norrut, men utsattes där för eldgivning från de tyska stridsvagnarna på landsvägen Bourcy – Longvilly.179

När tyskarna gick till anfall befann sig Lieutenant Colonel Cherry i CCB:s stab i Bastogne, och ledningen för styrkan i Longvilly hade anförtrotts ett lägre befäl, Captain William F. Ryerson. Amerikanerna drevs ned i byn. Denna ligger som i en gryta mellan höga kullar, och förvandlades genom det tyska kniptångsanfallet, med den amerikanske historikern John C. McManus’ ord, till en veritabel “kill sack” (dödsfälla).¹⁸⁰ Den tyska skildringen beskriver slutstriden:

Vårt infanteri ryckte fram från väster och sydväst, korsade landsvägen och trängde in i Longvilly där allt motstånd sopades bort med hjälp av stridsvagnarna från Panzer Lehr. Vid halv tre-tiden var striden över. Våra motståndare hade tillfogats svåra förluster. Ett stort antal officerare och mer än 100 man hamnade i fångenskap. Mer än 50 stridsvagnar och pansarfordon förstördes och låg sönderslitna och brinnande på vägen och gatorna inne i byn. Ett stort antal övriga motorfordon erövrades i användbart skick eller stod sönderskjutna överallt runtomkring. Endast få stridsvagnar och några splittrade grupper av soldater lyckades undkomma åt norr eller nordväst.¹⁸¹

“De tyska förlusterna var”, skriver chefen för 26. Volksgrenadier-Division, Oberst Heinz Kokott, “i förhållande till framgången, obetydliga. De uppgick – såvitt jag kan erinra mig – till två stupade eller sårade officerare och runt femtio soldater i hela Regiment 77.”¹⁸² Därtill blev åtta tyska stridsvagnar utslagna.¹⁸³

Colonel Joseph H. Gilbreth, chefen för 9th AD:s Combat Command Reserve, undkom med nöd och näppe till Bastogne, dit han anlände i ett tillstånd av fullständig utmattning.¹⁸⁴ Söder om Neffe gick under tiden tolv Panther-stridsvagnar till anfall mot Colonel Cherrys stabsplats, som inrymts i det grandiosa slottet Château de Neffe. Team Cherrys stabsförband och pansaret i Reconnaissance Platoon, 3rd Tank Batallion hade inte mycket till chans. Colonel Cherry sände ett enda desperat radiomeddelande till staben i Combat Command B, 10th Armored Division i Bastogne innan han och vad som återstod av hans styrka retirerade västerut: “Vi blir inte bara utdrivna – vi fullkomligt bränns ut härifrån!”¹⁸⁵ Tyskarna räknade till ytterligare sex förstörda stridsvagnar, flera förstörda eller erövrade lastbilar samt femtio fångar.¹⁸⁶

Tyskarna tog över ett slagfält alldeles översållat med brinnande amerikanska stridsfordon av alla slag. Vissa amerikanska uppgifter gör gällande att amerikanerna förlorade “mer än 200 stridsfordon”, inklusive tjugofem stridsvagnar, fjorton pansarbilar och femton M7 105-mm bandgående haubitsar.¹⁸⁷ Men de exakta siffrorna för amerikanska förluster vid pansarslaget vid Longvilly-Neffe den 19 december 1944 har aldrig blivit klarlagda. von Manteuffel, chefen för 5. Panzerarmee, registrerade femtio förstörda amerikanska pansarfordon, vartill ytterligare tjugotre Sherman, fjorton pansarbilar, femton bandgående haubitsar, tjugofem lastbilar och trettio jeepar föll oskadda i tyskarnas händer.¹⁸⁸ Dessa siffror stämmer med de som bokfördes av 2. Panzer-Division och Panzer Lehr.¹⁸⁹

Den amerikanska pansarstyrkan vid Bastogne hade därmed till största delen utplånats. Till de svåra amerikanska pansarförlusterna vid Longvilly den 19 december ska läggas de trettioen Sherman som Task Force Rose och Task Force Harper förlorade den 18 december. Med de fjorton Sherman som 2nd Tank Battalion förlorade vid Clervaux den 17 december, uppgick därmed denna enda bataljons Sherman-förluster till fyrtiofem på bara två dagar.¹⁹⁰ Dessutom gick ett stort antal pansarvärnskanonvagnar av olika slag förlorade. I “C” Company, 811th Tank Destroyer Battalion – ansluten till Combat Command Reserve, 9th Armored Division – förlorade 3rd Platoon tre Hellcat, medan 2nd Platoon tvingades överge samtliga sina fordon.¹⁹¹

Några timmar senare lämnade Major General Middleton och staben i VIII Corps Heintz-barackerna i Bastogne – som överläts åt Brigadier General McAuliffe och staben i 101st Airborne Division – och evakuerade till Neufchâteau i sydväst.

Den 19 december noterades i den dagbok som Major William C. Sylvan och Captain Francis C. Smith förde åt Lieutenant General Hodges, chefen för 1st Army: “Läget […] i VIII Corps’ sektor är milt uttryckt oklart. […] Rapporter kommer in om att Bastogne har fallit och sedan att staden inte har fallit. Det är likadant gällande Hoffleize [Houffalize].”¹⁹² Fortfarande hade de allierade inte klart för sig vilka tyska förband, och hur starka dessa var, som angripit dem. När Ultra-kodknäckarna i Bletchley Park den 20 december dekrypterade ett tyskt radiomeddelande om att “Armee Manteuffel” ryckte fram västerut, tillfogades kommentaren att detta kunde vara “en indikation på att Manteuffel åter kan vara i sin tidigare befälsposition. 5 pansararmén och den grupp som fått sitt namn efter honom [uppenbarligen Gruppe von Manteuffel, det kodnamn som tyskarna – synbarligen med god framgång – i vilseledande syfte gav 15. Armee under förberedelserna för Ardenneroffensiven; se sid 45] kan ha upphört att existera.”¹⁹³

Hodges verkade också själv vara sliten. Det var åtminstone det intryck den brittiske fältmarskalken Montgomery fick när han besökte honom på dennes stabsplats nästa dag.¹⁹⁴ Även den allierade överbefälhavaren Eisenhower gav uttryck för stark oro. Den 20 december skickade han en officersdelegation under Major General Ray Barker, ställföreträdande stabschef i SHAEF, till USA med en be-gäran om ytterligare trupp- och materialförstärkningar. Det budskap Eisenhower lät förmedla till krigsdepartementet i Washington, löd: “Om vi inte får ett starkare understöd, kan vi komma att förlora kriget!”¹⁹⁵

MONTGOMERY GÖR ENTRÉ

Efter 106th Infantry Divisions undergång och kollapsen för 28th Infantry Divisions försvarsställningar öster om Bastogne såg det mörkt ut för amerikanerna. När överbefälhavaren Eisenhower kallade de amerikanska generalerna till konferens i Verdun den 19 december (se sid 274) var han glad att han inte såg några tecken på panik bland de församlade.1 Men den lägesbeskrivning som gavs av Major General Strong, högsta underrättelseofficer i SHAEF-staben, var – som chefen för 3rd Army, Lieutenant General Patton, uttryckte det – “långt ifrån munter”.² Symtomatiskt kunde 1st Armys chef, Hodges, inte närvara på konferensen i Verdun på grund av att hans stab nästan hals över huvud evakuerades av rädsla för att bli övermannad av SS-Kampfgruppe Peiper i 6. SS-Panzerarmee. Denna hade på två dagar gjorde en tre mil djup inbrytning på den tyska Ardennerfrontens norra flank.

Under tiden studerade Field Marshal Sir Bernard Law Montgomery, befälhavaren för den brittisk-kanadensiska 21 Army Group, kartan. Han lade märke till att det tyska genombrottet höll på att skära General Bradleys amerikanska 12th Army Group mitt itu: Medan VIII Corps på 1st Armys södra flank verkade drivas sydvästerut, trycktes andra delar av 1st Army norrut, mot 9th Army. Det stod klart för Montgomery att om amerikanerna inte skulle klara av att hindra tyskarna från att gå över Meuse, vore hans egen armégrupp allvarligt hotad. I så fall skulle Montgomerys styrkor och de amerikanska styrkor som tryckts norrut behöva samarbeta nära, vilket förutsatte ett gemensamt befäl. Men för att i tid avvärja en sådan situation vore det mest rationella att ett sådant gemensamt befäl upprättades omgående. För Montgomery var det naturligt att han själv tog detta gemensamma befäl. Han kallade till sig Major General John Whiteley, operationsofficer vid SHAEF-staben och föreslog att han själv skulle överta befälet för de nordliga amerikanska styrkorna, som han menade Bradley skulle få svårt att leda.

Whiteley höll med om det logiska i Montgomerys förslag och sökte tillsammans med Major General Strong, högste underrättelseofficer vid SHAEF-staben, samma kväll upp SHAEF:s amerikanske stabschef, General Walter Bedell Smith för att dryfta saken. Smith reagerade först starkt negativt och kallade förslaget för en produkt av “en jäkla brittisk stabsofficer”.³ Whiteley hade inte bara de kulturella motsättningarna mellan den gamla och den nya världen emot sig, utan också den motvilja som många kände mot den excentriske och ofta arrogante Montgomery.

Men Strong insåg snart också den ledningsmässiga logiken och gick med på att ringa upp Eisenhower och vidarebefordra förslaget. Denne bad att få sova på saken. Strax efteråt ringde även den brittiske premiärministern Churchill upp Eisenhower för att dryfta saken.

När Eisenhower vaknat nästa morgon, tog han fram en karta över stridsområdet och drog med en tjock fetkrita ett rakt streck från Givet på den fransk-belgiska gränsen och rakt österut, över Luxemburgs nordligaste spets, till den tyska staden Prüm. Alla amerikanska styrkor norr om den linjen – tillhörande 1st och 9th Army – skulle ställas under Montgomerys befäl tills krisen i Ardennerna var hävd. Sankt Vith, Malmedy, Marche och Dinant hamnade norr om strecket. Så småningom överfördes också området mellan Dinant och Rochefort till Montgomerys “sfär”. Det betydde att Bradley skulle berövas kontrollen över omkring hälften av sina styrkor.

Eisenhower visste att det var en känslig fråga. Han lät Bedell Smith framföra saken till Bradley. Som väntat blev denne först fullständigt chockad. Han såg det som ett tecken på panik i SHAEF, men i likhet med Bedell Smith lät han sig övertygas om att det trots allt var ett förnuftigt beslut.

Samtidigt ställdes de två Tactical Air Command i 9th Air Force som ansvarade för det direkta flygstödet åt 1st Army respektive 9th Army – IX TAC och XXIX TAC under Major General Quesada respektive Major General Nugent – under befäl av brittiska 2nd Tactical Air Force. Dock överfördes tre av sex Fighter Group samtidigt från IX TAC och till XIX TAC, som understödde Pattons 3rd Army – vilken även tillfördes 1st Armys VIII Corps. 2nd TAF leddes av Air Chief Marshal Sir Arthur Coningham, som i positionen som chef för det allierade flyg som understödde brittiska 8th Army i Nordafrika hade utvecklat avancerade och mycket effektiva metoder för direkt flygunderstöd – metoder som det amerikanska flyget motvilligt men med stor framgång övertagit.

Omdömena i efterkrigstidens skildringar av Montgomery i Ardennerna varierar från vissa biografiers lovprisande till ett rent hånfullt avfärdande. Många skildringar av Ardennerslaget uppehåller sig vid anekdotberättande kring Montgomerys person. Således är det inte ovanligt att läsa att Bradley efter kriget kallade eftergiften i fråga om Montgomery för “ett av mina största misstag under kriget”. Likaså berättas det att nyheten om att Hodges’ U.S. 1st Army och Simpsons U.S. 9th Army skulle underställas den allt annat än populäre brittiske fältmarskalken skapade en “underström av missnöje” på Palace Hôtel i Chaudfontaine, dit 1st Armys stab under ganska tumultartade former hade evakuerats. Vid middagstid den 20 december anlände Montgomery till 1st Armys stabsplats i sällskap med sin stabschef, Major General “Freddie” de Guingand. En medföljande brittisk stabsofficer tyckte att det var som om “fältmarskalken tågade in på Hodges stabsplats likt Jesus som kommit för att rensa templet”. Det är en historia som fortplantas i åtskilliga böcker och artiklar. Vidare berättas det att Montgomery “därefter förolämpade amerikanerna (förmodligen oavsiktligt) genom att tacka nej till en inbjudan att göra dem sällskap vid lunchen. Istället satte han sig, som han brukade när han inte var på sin stabsplats, och åt ett medhavt smörgåspaket och drack kaffe ur en termos.”

Montgomery själv ansåg att “situationen i det amerikanska frontavsnittet inte är bra”. Han tyckte att Hodges verkade sliten och trött och skrev i en rapport beträffande tillståndet i 1st Armys stab att “det saknas definitivt kontroll över situationen, och ingen har någon klar uppfattning om läget”.

Field Marshal Montgomery (t.v.), Lieutenant General Omar Bradley och (t.h.) Lieutenant General William Simpson, chefen för amerikanska 9th Army. (NARA, SC 197799/Miller)

I sina memoarer skrev han: “Jag upptäckte att den norra delen av inbuktningen [av Ardennerfronten] var ytterst desorganiserad. 9. armén hade två kårer och tre divisioner; 1. armén hade tre kårer och femton divisioner. Sedan slaget började hade ingen av arméernas chefer träffat Bradley eller några högre officerere från hans stab, och de hade följaktligen inga anvisningar beträffande stridsplanen.”4

Förvisso hade Montgomery en ganska speciell personlighet och hans livsföring var som ett rött skynke för konservativa amerikanska generaler. En objektiv militär analys visar emellertid att hans strategiska beslut på ett avgörande vis bidrog till att rädda situationen för de allierade.

Så instruerade Montgomery under sitt besök i Chaudfontaine den 20 december 1944 Hodges att ta Major General “Lightning Joe” Collins’ VII Corps och flytta denna från Roer-området till Meuse-sektorn framför 5. Panzerarmee. I Montgomerys ögon var Collins – som med framgång hade lett de amerikanska styrkorna under striden mot japanerna på Guadalcanal 1942-1943 – den bästa general som fanns att tillgå på den amerikanska sidan. Han underströk att någon annan amerikansk befälhavare inte kunde komma i fråga. Montgomery lovade att själv sätta in sin brittiska XXX Corps, också under mycket dugligt befäl, väster om Collins på Meuse-fronten.

Det hade tidigare beslutats att VII Corps skulle tillföras 75th och 84th Infantry Division, och Hodges gillade idén att Collins skulle sättas in mot den tyska Ardenneroffensiven. Men Hodges ville använda VII Corps för ett motanfall mot tyskarna vid Sankt Vith. Just Sankt Vith, där en hästskoformad ficka höll på att formeras med starka tyska styrkor på tre sidor, blev ett stridsäpple mellan Montgomery och Hodges. Montgomery krävde att den riskabelt framskjutna grupperingen omedelbart skulle evakueras, vilket Hodges och dennes underställda amerikanska befälhavare gjorde sitt bästa för att förhala. De ansåg inte att en brittisk marskalk kunde ge order om att retirera från områden som försvarats med amerikanskt blod.

Men Montgomery gav inte med sig. Han ansåg – inte helt utan rätt – att tyskarna var alldeles för starka vid Sankt Vith. Montgomery stod fast vid att Collins kår skulle överföras till Marche-området söder om Meuse, för att slå till mot tyskarna när deras underhållslinjer var uttänjda. Det var en strategi han lärt sig i Nordafrika, där han besegrat den tyska Afrikakåren.

Därefter vände sig Montgomery till Lieutenant General Simpson, chefen för amerikanska 9th Army som också kallats till Chaudfontaine, och bad denne att överföra sin kraftfullaste division, 2nd Armored Division “Hell on Wheels”, till Collins’ VII Corps vid Meuse.

Även om många amerikanska generaler uttryckt negativa omdömen om Montgomery, gjorde han ett starkt intryck på andra amerikaner som han hade befäl över i Ardennerna. En av dem är Brigadier General Bruce Clarke, en mycket erfaren pansarbefälhavare som ledde Combat Command A, 4th Armored Division under Pattons “svep” genom Frankrike och därefter, under Ardennerslaget, Combat Command B, 7th Armored Division. Clarke beskrev Montgomery som “storartad” och fortsatte: “Montgomery var fullkomligt herre över situationen. Han var lugn och avspänd och vägrade att låta sig påverkas av de enorma problem han ställdes inför. I motsats till vad som var fallet med vissa amerikanska befälhavare, ansåg Montgomery att män kunde strida bättre och åstadkomma mer om de fick en möjlighet att vila och få tillskott i form av ny utrustning. Han brukade hålla ett förband i strid i tre dagar för att därefter ta det ur strid i en dag. I dessa förband var männen långt effektivare än i de som ständigt hölls i första linjen. Detta var emellertid en metod som irriterade flera av Montgomerys kollegor.”5

Enligt Clarke kände pansarsoldaterna i 7th Armored Division, som den 20 december 1944 placerades under Montgomerys befäl, ett stort förtroende för Montgomery: “De kände att han visade integritet, mod och sunt förnuft under de kritiska dagarna i det bittra slaget.”⁶

1 Eisenhower, Crusade in Europe, s. 350.

2 Fox, Patton’s Vanguard: The United States Army Fourth Armored Division, s. 300.

3 Dupuy, Bongard och Anderson, Hitler’s Last Gamble, s. 143.

4 Montgomery, The Memoirs of Field-Marshal the Viscount Montgomery of Alamein, K.G, s. 308.

5 The Bulge Bugle, Volume XIII, No. 1, February 1994. www.veteransofthebattleofthebulge.org/wp-content/uploads/2011/03/1994-Feb.pdf. 15 juli 2012.

6 Ibid.

Denna Sherman har förgäves försökt ta skydd mellan två hus. (National Museum of Military history, Diekirch)

Slaget om Sankt Vith

Demoraliseringen spred sig uppifrån och ned i 1st Army. De uppskrämda och delvis ledarlösa amerikanska soldater som under loppet av den 19 december retirerade in i Bastogne bidrog till att utlösa en massflykt av civila från staden. Människor hade börjat ge sig av från staden dagen innan, men nu gav sig så stora flyktingskaror ut på landsvägarna att de amerikanska transporterna blev allvarligt störda. På vägarna ut från staden utspelades scener som påminde om de dystra majdagarna 1940, då halva Belgiens befolkning var på flykt undan det tyska blixtkriget. Dessa flyktingar skrämde i sin tur upp ännu fler människor längre västerut, och sammanlagt beräknas inte mindre än 200 000 civila belgare och luxemburgare ha gett sig av på flykt undan striderna.196

Under tiden gick den omringade 106th Infantry Division på den norra flanken sin undergång till mötes. Divisionchefen Major General Jones, som beslutat sig för att koncentrera de ansenliga förstärkningar som anlänt till att försvara Sankt Vith, där han hade sin stabsplats, kunde inte erbjuda sina inneslutna män något annat än följande order:

“Anfall Schönberg; utsätt de fiendestyrkor som befinner sig där för största möjliga skada; fortsätt därefter er framryckning i riktning mot Sankt Vith. Denna uppgift är av största betydelse för nationen. Lycka till!”¹⁹⁷

Jones hade själv fått en ny anledning till oro när 62. Volksgrenadier-Division gick över Our vid Steinebrück, sex kilometer sydost om Sankt Vith.

De vid det här laget demoraliserade cheferna för de omringade amerikanska regementena, Colonel Descheneaux vid 422nd och Colonel Cavender vid 423rd gjorde sig inga illusioner. När han mottog Jones’ order “sänkte Descheneaux huvudet och nästan snyftade: ‘Mina stackars män – de kommer att bli slaktade!’”¹⁹⁸ Cavender ansåg att passusen om att uppgiften var “av största betydelse för nationen” var förnedrande. Ingen av dem hade en aning om att deras egen styrka var tre gånger större än de tyska förband som nätt och jämnt höll dem kringrända. Generalmajor Hoffmann-Schönborn hade överlämnat uppgiften att likvidera den amerikanska “kitteln” åt divisionens operationsofficer, Oberstleutnant Dietrich Moll. Denne förfogade endast över Grenadier-Regiment 293 och 295, samt en liten bataljon av f.d. ryska krigsfångar som anmält sig frivilliga att slåss på den tyska sidan. Moll betecknar de inneslutna amerikanernas passivitet som “totalt obegripligt”. Han fortsätter: “Motståndaren företog sig egentligen ingenting alls. Han varken störde oss genom att anfalla våra frammarscherande regementen eller genomförde några större truppförflyttningar. Vi såg inte heller till mycket av stridsaktivitet i det bakre området.”¹⁹⁹

De oerfarna amerikanerna verkar ha blivit helt handfallna när de upptäckte att det inte fanns något stöd att tillgå. Flygvapnet tycktes ha svikit – inte nog med att det knappt förekom något taktiskt flygunderstöd; dessutom förblev Cavenders och Descheneauxs anhållanden om underhåll från luften ohörda. Visserligen förfogade amerikanerna över ett stort antal tvåmotoriga Douglas C-47 Skytrain-transportplan (vars civila version är känd som DC-3), men “flygvapnets byråkrati höll C-47:orna kvar på marken. Ett andra uppdrag begärdes. Den här gången landade C-47:orna på ett flygfält i Belgien, men det fanns ingen jakteskort att tillgå och inte heller kartkoordinater för fällningen. Ännu en gång ställdes uppdraget in.”²⁰⁰

Vädret den 18 december var fortfarande alltför dåligt för att medge en effektiv insats av det taktiska flyget, och Luftwaffe var fortfarande mycket aktivt och tvingade därigenom liksom föregående dag flertalet jaktbombare att nödfälla sina bomber. Sammanlagt gjorde det tyska jaktflyget 849 enskilda flyguppdrag medan 9th Air Force skickade iväg 500 jaktbombare och 165 medeltunga bombare. I en upprepning av föregående dags förbittrade luftstrider förlorade tyskarna femtionio jaktplan och rapporterade tjugosex av motståndarens flygplan nedskjutna.²⁰¹ Den 19 december försämrades väderleken ytterligare; ett slutet molntäcke täckte hela området, och ett kraftigt snöblandat regn gjorde det nästan helt omöjligt att genomföra några flygningar.

Utan något flygunderstöd, med ammunitionen på upphällningen och med tomma magar genomförde amerikanerna det motanfall som Major General Jones krävt vid Schönberg den 19 december. Oberstleutnant Molls trupper väntade på dem med infanterikanonvagnar som rev de amerikanska leden i trasor. Sedan gick tyskarna till anfall. I den situationen kollapsade motståndsviljan hos de inringade. Staff Sergeant Richard McKee från “A” Company i 1st Battalion, 422nd Infantry Regiment, berättar:

Vi rusade bakåt igen. Jag hade nätt och jämnt tid att hoppa upp på den sista jeepen i konvojen. Det var full panik. Man kan inte kalla det för en reträtt. Vi sprang för våra liv. När vi kom in i Schönberg körde den främsta jeepen på en mina och sprängdes i luften. Vår chef [Lieutenant Colonel William Craig, bataljonchefen] blev dödad. Alla fordon stannade. Klockan var då omkring nio på förmiddagen. En officer med en vit flagga i handen sade åt oss att förstöra våra vapen och annan utrustning och kapitulera. Vi kunde inte tro våra öron. Vi var inte utsatta för någon fientlig eldgivning och ingen kunde se några tyskar. Alla blev tillsagda att göra sig av med familjebilder, pengar, kvitton och knivar. Behåll bara era dödsbrickor, filtar och kokkärl. Ungefär klockan halv elva dök tyskarna upp och tog över. De var som barn som fått nya leksaker när de gick runt och försökte starta våra lastbilar och inspekterade dem. Våra tillfångatagare sade åt oss att kasta bort hjälmarna och sätta händerna på huvudet. De tog våra armbandsur och allt annat som de ville ha. De sade att om någon försökte fly, skulle de skjuta alla. För mig var kriget över.²⁰²

Bland de amerikanska soldater som skingrats efter det tillbakaslagna anfallet vid Schönberg tog tyskarna på morgonen den 19 december tretusen fångar. Oberstleutnant Moll fortsatte att pressa ihop den amerikanska “kitteln” och bombarderade området med allt tillgängligt artilleri. I sin stabsplats såg Colonel Descheneaux slutet närma sig. “Gode gud”, utbrast han, “vi blir slaktade… Jag tänker rädda livet på så många av mina män som jag kan och bryr mig inte om ifall jag blir ställd inför krigsrätt!”²⁰³ Klockan 14.30 kapitulerade han i spetsen för sina män i 422nd Infantry Regiment. Sergeant Leo Leisse ur regementets 2nd Battalion minns:

“Vi hade börjat dra oss tillbaka – en del av männen i skrämmande oordning – mot ett skogsområde när nästa order kom: ‘Halt!’ Strax efteråt kom en ny order från översten [Descheneaux] om att förstöra våra vapen. Vi kastade dem i en bäck eller knäckte gevärskolvarna genom att slå dem mot klipporna.”

Klockan 16.00 beslöt sig Colonel Cavender, ovetande om vad som hänt grannregementet, för att kapitulera med sitt 423rd Infantry Regiment.

En av de tyska soldaterna, Leutnant Behmen i Artillerie-Regiment 1818, skrev ned sina intryck i sin dagbok den 19 december 1944:

“Ändlösa kolonner av fångar passerar oss. Först är det bara några hundra, men sedan kommer det tusen till. Vår bil fastnar på vägen. Jag kliver ur och börjar gå till fots. Generalfeldmarschall Model i egen hög person dirigerar trafiken. (Han är en liten oansenlig gubbe med monokel.) Nu går det verkligen framåt! Vägarna är fyllda med förstörda amerikanska fordon, bilar och stridsvagnar. Ännu en fångkolonn passerar. Jag räknar till mer än tusen man. I Andler befinner sig en kolonn på 1 500 man med ungefär 50 officerare och en överstelöjtnant som anhöll om kapitulation.”204

Som så ofta är fallet när det gäller amerikanska förluster i Ardennerslaget, ger amerikanska källor inget entydigt svar. Enligt en rapport från Information Section, Analysis Branch, Hq Army Ground Forces i Washington uppgick 106th Infantry Divisions förluster till sammanlagt 8 663 man, varav mer än 7 000 registrerades som saknade i strid.²⁰⁵ Redan detta kan vara en alltför låg siffra, inte minst mot bakgrund av att divisionen förfogat över mer än 18 000 man på morgonen den 16 december, och att det efter kapitulationen öster om Our betraktades som att den i stort sett upphört att existera – allt som återstod var de upprivna resterna av 424th Infantry Regiment samt spillrorna av några understödsförband som lyckats ta sig över Our och fly västerut. Till 106th Infantry Divisions förluster skall läggas de som tillfogades övriga amerikanska förband som blivit fångade i “kitteln” tillsammans med denna division: Delar av 589th och 590th Field Artillery Battalion, 820th Tank Destroyer Battalion, 634th Antiaircraft Automatic Weapons Battalion, 18th Cavalry Reconnaissance Squadron, 81st Engineer Battalion och 331st Medical Battalion.²⁰⁶

En kolonn tillfångatagna amerikanska soldater i Ardennerna den 18 december 1944. Exakt hur många amerikanska soldater som togs tillfånga när 106th Infantry Division med understödsförband kollapsade och kapitulerade, är inte känt, men tyskarna räknade in 10 000 fångar. Amerikanerna anger något lägre siffror. (BArch, Bild 183-J28589/Büschel)

Den amerikanske militärhistorikern Hugh M. Cole skriver i vad som brukar betraktas som den officiella amerikanska skildringen av Ardennerslaget: “Hur många officerare och soldater som togs tillfånga när de två regementena och de anslutna förbanden kapitulerade kan inte avgöras med säkerhet. Här gick minst sjutusen man förlorade, men förmodligen är det verkliga antalet uppemot åtta- eller niotusen.”²⁰⁷ Återigen kanske det är siffrorna från tyskarna – som ju när allt kommer omkring var de som räknade in fångarna – som är de mest tillförlitliga. Dagrapporten från OB West meddelade att över 10 000 krigsfångar hade tagits.208

Den amerikanska taktiken att envist försöka hålla fasta stödjepunkter såg vid det här laget ut att ge tyskarna en möjlighet att vinna ett liknande “kittelslag” vid Sankt Vith. Men samtidigt utgjorde de amerikanska ställningarna från Sankt Vith och söderut en viktig “vågbrytare” genom att de skar av flera huvudvägar som gick från Tyskland till 5. Panzerarmees operationsområde kring Bastogne. Därmed var tyskarna hänvisade till en enda asfaltbelagd väg – den som löpte från Dasburg, genom Clervaux och in i Belgien – för underhållstransporterna till 5. Panzerarmees båda pansarkårer.

Lieutenant General Hodges, chefen för U.S. 1st Army, trotsade öppet Field Marshal Montgomery – sin överordnade sedan den 20 december – genom att vägra efterfölja den brittiske fältmarskalkens uppmaningar om att dra tillbaka sina förband från det utsatta frontutsprånget vid Sankt Vith. Detta blev nu alltmer hotat genom 6. SS-Panzerarmees framryckning i norr. I. SS-Panzerkorps höll sedan den 18 december området Ligneuville – Stavelot, mellan femton och tjugo kilometer nordväst om Sankt Vith. I Recht, bara åtta kilometer nordnordväst om Sankt Vith, stod SS-Kampfgruppe Hansen – som visserligen tillfälligtvis hejdats av drivmedelsbrist.

Trettiofem kilometer sydväst om Sankt Vith intogs Houffalize den 19 december av 5. Panzerarmees 116. Panzer-Division, som därefter fortsatte att avancera nordvästerut – mot Hotton, fyra mil rakt väster om Sankt Vith. Efter denna pansardivision följde infanteriet i 560. Volksgrenadier-Division, vars Kampfgruppe Schumann (Volksgrenadier-Regiment 1130) den 19 december stod femton kilometer sydväst om Sankt Vith. Därmed bildade de amerikanska ställningarna på ömse sidor om Sankt Vith en två mil djup, hästskoformad frontinbuktning med fiendestyrkor både i norr och söder, och kanske snart också i väster.

Som vi sett, hade 6. SS-Panzerarmees chef, Sepp Dietrich, den 17 december beordrat fram 9. SS-Panzer-Division “Hohenstaufen” till frontavsnittet norr om Sankt Vith, med uppgift att överta SS-Kampfgruppe Hansens planerade marsch till Vielsalm vid floden Salm, väster om Sankt Vith. Det var amerikanernas smala lycka att även denna division fick stora problem att ta sig fram till fronten på de smala och fullbelamrade vägarna i öster.

För att kunna hålla hela Sankt Vith-kilen nödgades Brigadier General Bruce Clarke, chefen för 7th Armored Divisions Combat Command B – som anförtrotts uppgiften att försvara detta avsnitt – splittra upp den kraftiga styrka som avdelats till stadens försvar. Han överlämnade det direkta befälet över sitt eget Combat Command B åt Lieutenant Colonel William H. G. Fuller, den välmeriterade chefen för 38th Armored Infantry Battalion, som tilldelats tapperhetsutmärkelsen Silver Star för sina bedrifter under striderna i Nederländerna i oktober 1944. Därmed överläts också ledningen för det direkta försvaret av själva staden Sankt Vith åt Fuller. Eftersom tyskarnas 62. Volksgrenadier-Division den 19 december gått över Our vid Steinebrück, sex kilometer längre sydösterut, och därifrån ryckte fram mot Sankt Vith, blev det nödvändigt att gruppera en stor styrka söder om staden – 9th AD:s Combat Command B, med resterna av 106th ID:s 424th Infantry Regiment och 28th ID:s 112th Infantry Regiment på sin högra flank. Dessa förband höll en front på en mils bredd mellan Sankt Vith och landsvägkorsningen vid Oudler i söder.

I nordväst grupperade Clarke resterna av 7th AD:s Combat Command A i den tidigare så omstridda byn Poteau, och den halva stridsvagnsbataljon som återstod av Combat Command Reserve gick i ställning vid Vielsalm, en dryg halvmil längre sydvästerut. I det bakre området bildades under befäl av chefen för 814th Tank Destroyer Battalion, Lieutenant Colonel Robert B. Jones, en ny stridsgrupp, Task Force Jones. Denna bestod av en handfull sammanrafsade förband – huvudsakligen från 7th AD:s Combat Command A och Combat Command Reserve, med 17th Tank Battalion och 440th AAA AW Battalion som de starkaste förbanden, men även enstaka plutoner från t.ex. 112th Infantry Regiment.

Kärnan i Task Force Jones utgjordes av en liten styrka under befäl av Lieutenant Colonel Robert O. Stone, chefen för 440th AAA AW Battalion (Anti-Aircraft Artillery – Automatic Weapons). Den 17 december fick luftvärnsbataljonens stabsbatteri och en stridsvagnspluton ur “D” Company, 40th Tank Battalion i uppdrag att gå i ställning vid Gouvy – ett litet stationssamhälle med ett par tusen invånare på järnvägen mellan Sankt Vith och Bastogne, mitt ute på de stora fälten halvannan mil sydväst om Sankt Vith.²⁰⁹ Lieutenant Colonel Stone fann att omkring tvåhundrafemtio man ur olika tross- och stabsförband befann sig i Gouvy. Dessutom fanns där ungefär sjuhundrafemtio inspärrade tyska krigsfångar.²¹⁰

Redan nästa dag nådde de första tyska styrkorna fram till Gouvy söderifrån. Det började med att tre tyska stridsvagnar dök upp och sköt sönder tre eller fyra av de amerikanska fordonen.²¹¹ “Herregud, andra kanske flyr, men jag tänker stanna här och göra motstånd, kosta vad det vill!” sade Stone och organiserade omgående tross- och stabsmanskapet till ortens försvar. De lyckades hålla ställningarna tills de övriga förbanden i Task Force Jones anlände den 20 december. Vid det laget hade även Kampfgruppe Schumann (Volksgrenadier-Regiment 1130) ur 560. Volksgrenadier-Division nått fram till området efter sin marsch från öster. Men efter den åderlåtning som detta förband tillfogats under den första anfallsdagen, kunde Schumann inte ställa upp mer än femhundrafemtio man.²¹² Task Force Jones kunde utan större svårighet slå tillbaka anfallet.

Det gick inte mycket bättre för tyskarna när de den 19 december satte in sina än så länge relativt begränsade styrkor mot Sankt Vith. Denna lilla stad med dess 2 800 huvudsakligen tyskspråkiga invånare ligger idag en dryg mil in i Belgien från den tyska gränsen, men 1940 hade Sankt Vith införlivats med Tyskland. En amerikansk soldat i 7th Armored Division skrev i ett brev hem till sin hustru: “Det här är det gamla Tyskland. […] Dessa människor är tyskar. På väggarna i hemmen hänger fotografier på makar, bröder och söner, alla i tyska arméuniformer. Det var rädsla mer än gästfrihet som fick dem att ta fram bröd, sylt och marmelad och att sitta uppe hela natten för att koka kaffe åt oss.”213 Amerikanerna hade lagt märke till stadens pro-tyska karaktär redan när de marscherade in i Sankt Vith i september 1944 och inga av stadens invånare fanns på gatorna för att hälsa dem välkomna, till skillnad från de glädjefyllda scener som utspelats i andra belgiska städer längre västerut. Enligt amerikanska uppgifter förekom det till och med under slutstriden i december 1944 att invånare i Sankt Vith från bostadshus inne i staden besköt amerikanska trupper på gatorna nedanför.²¹⁴

20 december 1944. Soldater ur en Tank Destroyer Battalion som förlorat sina stridsfordon under reträtten har i all hast grävt några skyttevärn för att möta det tyska anfallet. (NARA, Signal Corps Photo ETO-44-30382/Carolan)

Generalmajor Günther Hoffmann-Schönborn, chefen för 18. Volksgrenadier-Division som även utsetts till tyskarnas lokala befälhavare vid Sankt Vith-fronten, fick order om att Sankt Vith “till varje pris” måste tas den 19 december. Det var förstås nödvändigt för att offensiven skulle kunna komma vidare – inte bara här, utan även för resten av 5. Panzerarmee längre söderut, där man behövde få tillgång till de goda vägar som gick genom staden och söderut. Men det var lättare sagt än gjort. Även om den inringade 106th Infantry Division kollapsade och gav upp den här dagen, befann sig stora delar av Hoffmann-Schönborns division fortfarande öster om Our för att ta hand om denna masskapitulation. Dessutom saknade de trupper som gick till anfall mot Sankt Vith den 19 december artilleriunderstöd.²¹⁵ Inte heller hade Hoffmann-Schönborn mycket att vänta från 9. SS-Panzer-Division “Hohenstaufen”, eftersom endast dess pansarspaningsbataljon, SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 9, vid det laget nått fram till frontområdet. Ändå sattes denna på förmiddagen den 19 december in mot Poteau, i ett försök att skära av Sankt Vith från väster. Men det var ett lönlöst försök. Den betydligt kraftigare stridsstyrkan från Combat Command A, 7th Armored Division kunde inte bara slå tillbaka anfallet, utan förbättrade även sina ställningar genom att driva bort SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 9 från skogen öster om Poteau.²¹⁶

Tyska soldater går till anfall i närheten av Sankt Vith i december 1944. (NARA, III-SC-341644)

På kvällen den 19 december rapporterade Hoffmann-Schönborn nedslaget: “18. Volksgrenadier-Divisions anfall mot Sankt Vith tillbakaslaget av överlägset starka fiendestyrkor. Höga egna förluster.”²¹⁷ Führer Begleit Brigade, som börjat föras fram till frontavsnittet nordost om Sankt Vith dagen innan, hade inte heller hunnit få fram en tillräcklig styrka. Dess chef, Oberst Otto Remer, rapporterade att anfallet slagits tillbaka genom den mycket kraftiga amerikanska artillerielden.²¹⁸

När Model insåg att möjligheten att skära av och förinta amerikanerna i Sankt Vith höll på att glida honom ur händerna, lät han den 19 december kalla in även den andra pansardivisionen i 6. SS-Panzerarmees reserv, 2. SS-Panzer-Division “Das Reich”. Denna var förmodligen den bästa bland de Waffen-SS-divisioner som Hitler satte in i Ardenneroffensiven. Även om “Das Reich”-divisionen gjort sig mest känd för massakern i den franska byn Oradour i juni 1944, hade den en diger militär meritlista. Efter att ha gjort ganska dåligt ifrån sig i början av kriget, hämtade divisionen många värdefulla erfarenheter under striderna på östfronten, och kunde när den i juni 1944 sattes in vid Normandie betraktas som ett elitförband. Den 16 december hade de materiella förluster som divisionen tillfogats blivit ersatta, så att den förfogade över nittiotvå stridsvagnar, tjugoåtta StuG III och tjugo Jagdpanzer IV.²¹⁹ Emellertid var vid den tiden många av dess rekryter ännu inte fullt utbildade, men detta uppvägdes, enligt SS-Obersturmbannführer Günther Wiscliceny, en av divisionens bataljonchefer i Ardennerslaget, av “den fullkomligt självuppoffrande inställningen hos samtliga officerare och underofficerare”.²²⁰ Divisionchefen, SS-Brigadeführer Heinz Lammerding, gjorde sig känd för sina många partisanbekämpningsoperationer; han dömdes av en fransk domstol efter kriget i sin frånvaro till döden för massakern i Oradour, men utlämnades aldrig av Västtyskland.

För att inte fastna i samma trafikstockningar som 9. SS-Panzer-Division beordrades “Das Reich”-divisionen den 20 december att vända söderut för att marschera upp söder om den amerikanska frontinbuktningen vid Sankt Vith. Syftet var att den i samverkan med “Hohenstaufen”-divisionen i norr skulle skära av de amerikanska styrkorna. Förflyttningen av hela denna pansardivision längs åtta mil i vinterväglag ledde emellertid också till ansenliga förseningar. Faktum är att “Das Reich”-divisionen behövde två hela dagar på sig för att genomföra denna omfattande marsch. Först den 22 december kunde 2. SS-Panzer-Division gå i stridsställning vid Reuland, framför den amerikanska stödjepunkten vid Oudler, en mil söder om Sankt Vith.

Under tiden förstärktes båda sidor vid Sankt Vith. Den 19 december började 82nd Airborne Division anlända för att gå i ställning i en bakre linje, vid floden Salm, knappt halvannan mil väster om Sankt Vith. Den 20 december tog Major General Matthew B. Ridgway, chefen för XVIII Airborne Corps, över befälet för de amerikanska truppstyrkorna i hela området mellan floderna Amblève och Ourthe – alltså mot såväl I. SS-Panzerkorps som 5. Panzerarmees norra flank. Den 49-årige Ridgway har beskrivits som en stålhård soldat. Han gick fram med hårda nypor och tvekade inte att kritisera soldater för feghet eller avsätta chefer som han ansåg odugliga. Denne “stridis” var en om möjligt ännu starkare motståndare till Montgomerys plan på att evakuera Sankt Vith-“kitteln” än Hodges.

På den tyska sidan anhöll Hoffmann-Schönborn inför ett planerat anfall den 20 december om flyginsats mot de amerikanska artilleriställningarna väster och nordväst om Sankt Vith.221 Den försämrade väderleken medgav inte något sådant tyskt flygunderstöd, men på grund av det hastiga sammanbrottet för de amerikanska förbanden öster om Our, kunde huvuddelen av 18. Volksgrenadier-Division samt ansenliga mängder artilleri marschera upp framför Sankt Vith under loppet av den 20 december. För att inte förspilla sina resurser på ännu ett anfall mot en övermäktig fiende, väntade Hoffmann-Schönborn därför under den 20 december med att sätta in nästa anfall mot Sankt Vith. Samtidigt beordrades 62. Volksgrenadier-Division att sätta in sitt Grenadier-Regiment 183 till understöd åt 18. Volksgrenadier-Division, medan divisionens två andra regementen skulle anfalla den amerikanska flanken omedelbart söder om staden.

62. Volksgrenadier-Division inledde sitt anfall under natten till den 21 december. Grenadier-Regiment 183 hade oväntat stora framgångar och lyckades utan att möta större motstånd komma i besittning av fördelaktiga positioner vid Breitfeld ett par kilometer sydost om Sankt Vith. På divisionens södra flank, sex kilometer längre söderut, lyckades Grenadier-Regiment 164 övermanna en framskjuten stridsgrupp ur Combat Command B, 9th Armored Division, som förlorade tre pansarvärnskanonvagnar. Här använde tyskarna tre erövrade sovjetiska traktorer till att dra artilleriet. Efter kriget fick den tyske regementschefen, Oberst Arthur Jüttner, veta att det oväsen som motorerna i dessa förde fick amerikanerna att tro att de var utsatta för ett större pansaranfall.222 Men Grenadier-Regiment 164 blev snart hejdat öster om Grüfflingen (Grufflange). 62. Volksgrenadier-Divisions mittre regemente hejdades redan i sina utgångsställningar av Combat Command B, 7th Armored Division. Emellertid hindrade dessa anfall amerikanerna från att förstärka försvaret av själva staden Sankt Vith när Generalmajor Hoffmann-Schönborn satte igång.

AMERIKANSKA SOLDATER I TYSKT KONCENTRATIONSLÄGER

Bland de soldater ur 106th Infantry Division som hamnade i tysk fångenskap under Ardennerslaget, befann sig den blivande författaren Kurt Vonnegut. Han tjänstgjorde som Private i 423rd Infantry Regiment och befann sig som krigsfånge i Dresden när denna stad utsattes för det förödande bombanfallet den 13-14 februari 1945. Det Vonnegut upplevde där blev utgångspunkten för hans delvis självbiografiska bok Slakthus 5.

Den tyska behandlingen av krigsfångar under andra världskriget varierade starkt och utgick i huvudsak från nazistiska uppfattningar om “ras” och “nation”. Av 5,7 miljoner sovjetiska soldater i tysk krigsfångenskap avled omkring 3,3 miljoner, alltså 57 procent. Västallierade krigsfångar drabbades, i synnerhet mot slutet av kriget, av den svåra försörjningssituationen i Tyskland, men behandlades i regel i enlighet med Genèvekonventionen. Bland 93 941 registrerade amerikanska krigsfångar i Tyskland under andra världskriget var dödligheten fram till krigsslutet omkring 1 procent.¹

Men i en kategori krigsfångar som togs tillfånga under Ardenneroffensivens första dagar och internerades i krigsfånglägret Stalag IX-B var dödligheten så hög som 20 procent. Den 18 januari 1945 begärde den tyska lägerledningen i Stalag IX-B att alla judiska krigsfångar skulle anmäla sig. Dessa placerades i en avskild barack omgiven av taggtråd – ett slags “ghetto” i krigsfånglägret – och fick mindre mat och mindre bränsle till kaminen än de övriga krigsfångarna.²

I februari 1945 transporterades dessa judiska krigsfångar samt ett antal andra amerikanska krigsfångar som tyskarna ansåg hade judiska namn och några som stämplats som “orosstiftare” – sammanlagt 350 stycken – till koncentrationslägret Berga. Beläget cirka sex mil söder om Leipzig hade detta slavarbetsläger upprättats för att koncentrationslägerfångar skulle gräva ut tunnlar dit en del av den tyska produktionen av syntetiskt drivmedel skulle förläggas. Huvuddelen av slavarbetarna i Berga utgjordes av judiska fångar och politiska fångar från koncentrationslägret Buchenwald.

De amerikanska krigsfångar som hamnade i Berga, utsattes för samma omänskliga behandling som andra koncentrationslägerfångar. De tvingades till tolv timmars hårda arbetspass under oerhört farliga omständigheter, utsatta för vakternas brutala behandling, och med en svältkost. Av de 350 amerikanska krigsfångar som deporterades till Berga, avled 73, alltså mer än var femte man, på bara två månader.³

1 National Archives and Records Administration: Statistical and Accounting Branch Office of the Adjutant General. Army Battle Casualties and Nonbattle Deaths in World War II. Final Report, 7 December 1941 – 31 December 1946. Department of the Army, s. 5.

2 Whitlock, Given Up for Dead: American GI’s in the Nazi Concentration Camp at Berga, s. 121.

3 Cohen, Soldiers and Slaves: American POWs Trapped by the Nazis’ Final Gamble, s. 272.

Slutanfallet mot Sankt Vith inleddes vid tretiden på eftermiddagen den 21 december med en artilleri- och Nebelwerfer-eldgivning som en amerikansk skildring beskriver som “en av de kraftigaste och mest långvariga artilleribarriärer som de amerikanska veteranerna hade upplevt”.²²³ Hans Poth, som deltog i stormningen av Sankt Vith som soldat i 18. Volksgrenadier-Division, minns hur de fruktade Nebelwerfer-raketbatterierna avfyrade sina tjutande salvor rakt över huvudet på de tyska soldaterna, som darrade av skräck trots att raketerna inte var ämnade för dem.

En kolonn tyska soldater med Panzerfaust-pansarskott rycker fram mot Sankt Vith. Dessa Panzerfaust tog en fruktansvärd tribut bland 7th Armored Divisions stridsvagnar under slutstriden om Sankt Vith. (BArch, Bild 146-1985-129-16)

Beskjutningen fortsatte i en hel timme. Därefter stormade 18. Volksgrenadier-Division. Tyskarna hade ett taktiskt övertag genom att de anföll i halvmörker, medan de amerikanska försvararna avtecknades mot lågorna från de rasande eldsvådor som orsakats av artilleribeskjutningen nere i staden. Dessutom kom tyskarna från höjderna alldeles öster om Sankt Vith. “Amerikanerna hade bildat en försvarslinje med sina stridsvagnar längs utkanten av byn”, berättar Hans Poth. “Deras stridsvagnar var grupperade bakom en jordvall, från vilken bara kanontornen stack upp. Vi kringgick jordvallen till höger och anföll från sidan och bakifrån. Enskilda soldater förstörde upp till fem stridsvagnar med sina Panzerfaust. Andra stridsvagnar som stod på vägen blev också förstörda. Det var ingen trevlig syn som mötte oss när vi tittade ned i de förstörda stridsvagnarna genom tornluckorna.”²²⁴

Vid ett tillfälle kom fem Sherman från 31st Tank Battalion rasslande längs uppförsbacken som leder ut ur staden för att slå tillbaka det tyska infanteriet. De möttes av sex StuG III från Sturmgeschütz-Brigade 244. Tyskarna sköt snabbt lysskott som bländade de amerikanska stridsvagnsbesättningarna, och med en snabb serie granater satte de samtliga Sherman i brand. Därefter gav sig StuG III:orna på de amerikanska infanteriställningarna.

Eftersom det tyska artilleribombardemanget klippt av samtliga telefonförbindelser till 38th Armored Infantry Battalions stab – där bataljonchefen, Lieutenant Colonel William Fuller anförtrotts ledningen av stadens försvar – försökte Major Donald P. Boyer, Fullers operationsofficer, organisera försvaret från sin framskjutna position. Klockan 17.35 ringdes Boyer upp av Lieutenant John Higgins ur “B” Company, som skrek i luren: “My God, mina män håller på att bli slaktade! Var i helvete är pansarvärnskanonerna?“²²⁵ Desperat ringde Boyer en annan av bataljonens officerare och bad denne “tala om för Colonel Fuller att om vi inte får pansarvärnsunderstöd jäkligt snart så kommer Fritzens stridsvagnar att bryta igenom!”²²⁶

Men allt Boyer kunde göra var att bli åskådare till katastrofen. Fuller hade lämnat sin stabsplats, “sagt åt chefen för 81st Engineers, Lieutenant Colonel [Thomas J.] Riggs att ta över” och begett sig till Brigadier General Clarkes stab, där han “talade om för Clarke att han inte stod ut längre”.²²⁷ Medan läkarna i Clarkes stab evakuerade Fuller som ett sjukfall, kollapsade det amerikanska försvaret vid Sankt Vith.*

I sin framskjutna ställning mottog Major Boyer ett telefonsamtal från chefen för 2nd Platoon, “B” Company, Second Lieutenant Morphis A. Jamiel. “Don”, sade Jamiel så lugnt han kunde, “jag behöver hjälp fort. De där stridsvagnarna från A-kompaniet som skulle ha täckt Schönbergvägen har antingen slagits ut eller gett sig av. Två Panther kör upp och ned längs mina skyddsgropar!”²²⁸ När Jamiel ringde igen en stund senare, lät han annorlunda – nu var han så upprörd att Boyer knappt kunde höra vad han sade: “För helvete, de har två till stridsvagnar uppe på krönet! De blåser mina män ut ur sina gropar en efter en. Samma sak händer på den andra sidan vägen. För helvete, Don, kan du inte göra något för att stoppa dem? Snälla!” Boyer kunde höra tre explosioner i telefonluren, och därefter Jamiels skrikande röst: “Nu är en av stridsvagnarna på andra sidan huset! Vi sticker härifrån!”²²⁹

Av de män Lieutenant Colonel Fuller haft under sitt befäl i Sankt Vith, lyckades bara ett par hundra undkomma, varav hälften var sårade. Resten stupade eller blev tyskarnas krigsfångar. Bland de sistnämnda befann sig Lieutenant Colonel Riggs. Hur snabbt Sankt Vith intogs, framgår av att Generalfeldmarschall von Rundstedt – som förstås hölls löpande underrättad om utvecklingen vid fronten – klockan 19.30 den 21 december begärde att Sankt Vith “snarast” skulle erövras, och två timmar senare var slaget över. När de tyska soldaterna ryckte in i staden, hälsades de välkomna av en del av invånarna, och tidigare undanstuvade hakkorsflaggor hade hängts ut från flera fönster.230

Två Panzer IV-stridsvagnar rullar fram genom snömodden. (BArch, Bild 101I-708-0299-01/Scheerer)

Men medan Wehrmacht-styrkorna var i färd med att fullborda erövringen av Sankt Vith, misslyckades de båda tillkallade SS-divisionerna med sin uppgift att skära av de besegrade amerikanska styrkornas reträttväg. Ett avgörande misstag på den tyska sidan var att SS splittrade upp sina styrkor – tvärtemot den allmänna tyska militärdoktrinen.

De ytterligare förband ur 9. SS-Panzer-Division “Hohenstaufen” – II. Abteilung i SS-Panzer-Regiment 9 och II. Abteilung i SS-Panzer-Artillerie-Regiment 9 – som anlände till fronten i norr den 21 december, sattes nästan omgående in i ett nytt försök att erövra Poteau. Combat Command A, 7th Armored Division, som gått i ställningar här, hade av divisionchefen Hasbrouck, fått tydliga order om att hålla Poteau “till varje pris”. Hasbrouck hade även instruerat chefen för Combat Command A att gruppera sina styrkor längs vägen från Poteau till Recht.²³¹ På grund av att landsvägen utanför Poteau ännu var belamrad av de många amerikanska stridsfordon som SS-Kampfgruppe Hansen slagit ut några dagar tidigare, kravlade SS-divisionens Panzer IV-stridvagnar och pansarvärnskanonvagnar långsamt fram över de sanka fälten på båda sidor om vägen. Där utsattes de för en förödande eldgivning från flanken och tvingades efter svåra förluster att dra sig tillbaka.²³²

Ett annat försök att skära av de amerikanska förbindelserna gjordes av “Hohenstaufen”-divisionens SS-Panzergrenadier-Regiment 19, som också kom fram till frontområdet den 21 december. Men istället för att understödja anfallet mot Poteau, sattes detta regemente att marschera ytterligare en halvmil västerut, för att från sektorn söder om Stavelot anfalla söderut, mot Grand-Halleux på floden Salm. Målet var att framrycka över Salm och anfalla Vielsalm, några kilometer längre söderut och en dryg mil väster om Sankt Vith – från den västra sidan av floden. Detta SS-regemente inledde sitt anfall på kvällen den 21 december, men vid det laget hade amerikanska 82nd Airborne Division hunnit fram för att gruppera i ställning vid Salm. Dess 505th Parachute Infantry Regiment kunde visserligen inte hindra “Hohenstaufens” pansargrenadjärer från att ta den östra delen av Grand-Halleux, men genom att spränga bron över floden och bita sig fast på den motsatta sidan, avvärjde de en omedelbar tysk framryckning i ryggen på de ganska betydande amerikanska styrkor som fortfarande befann sig norr och söder om Sankt Vith.

Den andra SS-divisionen som skulle sättas in i slaget om Sankt Vith-kilen, 2. SS-Panzer-Division “Das Reich”, kom inte fram i tid. Denna division hade, som vi sett, beordrats söderut för att den vägen inringa amerikanerna, och började under loppet av den 21 december marschera upp i området söder om Sankt Vith-kilen. Till en början märkte amerikanerna ingenting. Men det tog lång tid för SS-divisionen att samlas, och när denna väl anlänt till uppmarschområdet vid Burg Reuland, en mil söder om Sankt Vith, hade situationen förändrats: 560. Volksgrenadier-Division hade nu trängt fram inte bara till Gouvy utan även till Cherain, ytterligare en halvmil västerut. Därför beordrades 2. SS-Panzer-Division att omgruppera dit, för att därifrån avskära av den amerikanska styrkan vid Sankt Vith. Men detta kostade tyskarna överraskningsmomentet. Under den långa marschen till Gouvy blev nämligen en ingenjörsoldat från 2. SS-Panzer-Division tillfångatagen av amerikanerna. Nyheten om att 2. SS-Panzer-Division anlänt till avsnittet söder om Sankt Vith-kilen fick Ridgway, XVIII Airborne Corps’ chef, att ge order om ett tillbakadragande av de mest hotade förbanden – 112th och 424th Infantry Regiment på Sankt Vith-kilens sydöstra flank. Task Force Jones fick till uppgift att säkra dessa förbands reträttväg mellan Beho (en dryg halvmil nordost om Gouvy) och Bovigny, sex kilometer västerut; ordern löd att hålla denna position “till siste man”.233

Två amerikanska soldater springer för att ta skydd från tysk beskjutning under slutstriden om Sankt Vith. (US Army)

En fullträff har slitit bort tornet på denna Sherman-stridsvagn. Enligt den amerikanska arméns officiella historiker Hugh M. Cole är det svårt att exakt fastställa de amerikanska förlusterna under slaget om Sankt Vith, bland annat på grund av att många dokument blivit förstörda. Enligt tillgänglig förluststatistik – som får betraktas som tagen i underkant – förlorade enbart 7th Armored Division 88 stridsvagnar vid Sankt Vith. Uppgifter om de amerikanska personella förlusterna varierar mellan 3 400 och 5 000 man. (National Museum of Military history, Diekirch)

Den amerikanske fallskärmsjägargeneralen Ridgway – som av sina män kallades “Lejonet” – betraktade emellertid inte tillbakaryckningsordern till 112th och 424th Infantry Regiment som något annat än ett undantag. “Krig vinner man inte genom att ge upp terräng, utan genom att erövra och hålla terräng”, sade han. Han insåg visserligen att försvarslinjerna måste förkortas, men förespråkade ett fasthållande vid vad han med ett något originellt språkbruk kallade “ett befäst gåsägg” (a fortified goose egg) från ett område väster om Sankt Vith till floden Salm; Ridgway ansåg att detta kunde bli en bra språngbräda för ett flankanfall mot 6. SS-Panzerarmee i norr. Av denna anledning höll han kvar de båda pansarstyrkorna Combat Command B ur 7th Armored Division och Combat Command B ur 9th Armored Division norr och strax söder om Sankt Vith.

Ridgways underställda generaler var dock inte lika entusiastiska. Brigadier General Clarke menade att Ridgways fortified goose egg-tanke lät som en “plan för Custers sista strid” (syftande på slaget vid Little Big Horn 1876 då George Armstrong Custers 7:e kavalleri utplånades av en överlägsen styrka indiankrigare).²³⁴ Hasbrouck, Rosebaum och Hoge var av ungefär samma uppfattning.²³⁵ Deras farhågor beträffande ett scenario liknande “Custers sista strid” kunde ha besannats om det inte varit för de båda SS-divisionernas tillkortakommande – i synnerhet 9. SS-Panzer-Division. Men även Führer Begleit Brigade fick en trög start på sitt anfall när detta till slut kunde komma igång i och med att brigaden fått fram tillräckliga styrkor till fronten – bland annat tjugofem Panzer IV-stridsvagnar.²³⁶

Sitt namn till trots var Führer Begleit Brigade (FBB) ett rent Wehrmacht-förband; det hade bildats ur krigsmaktens motsvarighet till Hitlers livvaktsstyrka SS, Wachtruppe Berlin. Chefen för Berlinstyrkan, Major Otto Remer, hade spelat en avgörande roll i krossandet av 20-juli-upproret mot Hitler. När så Führer Begleit Brigade bildades i november 1944, för det uttryckliga syftet att sättas in i Ardenneroffensiven, belönades den 32-årige Remer – befordrad från Major direkt till Oberst – genom att tilldelas befälet över detta förband. Med trupper hämtade från division “Grossdeutschland” på östfronten, var FBB redan från början en elitenhet. Den bestod av en pansarbrigad med femtiofem Panzer IV-stridsvagnar och fyrtioen Sturmgeschütz III, samt ett pansargrenadjärregemente, ett luftvärnsregemente med tjugofyra 88-millimeters kanoner, och en artilleribataljon med arton haubitsar. Personal-styrkan uppgick till sextusen man.²³⁷ I antalet stridsvagnar och infanterikanonvagnar var denna brigad alltså ungefär lika stark som de Wehrmacht-pansardivisioner som deltog i “Herbstnebel”, men stödtrupperna var svagare. Bland sina underställda officerare kunde Remer räkna in Major Hubert Mickley, en veteran med riddarkorset med eklöv och som varit i stridsinsats ända sedan krigets första dag. I Führer Begleit Brigade utsågs han till chef för pansargrenadjärregementets II. Bataillon.

Tyska pansargrenadjärer och Panzer IV-stridsvagnar avancerar genom nysnö. (BArch, Bild 101I-277-0844-13/Jacob)

Führer Begleit Brigades uppgift var att skära av den amerikanska reträtten från Sankt Vith genom en kringgående rörelse från området norr om staden. Vid midnatt natten till den 22 december grupperade Remer merparten av sitt pansarregemente – dess I. Abteilung med två kompanier om sammanlagt tjugofem Panzer IV samt II. Abteilung med StuG III:or – vid Nieder-Emmels, med Sankt Vith bara två och en halv kilometer bort, på andra sidan höjderna i sydost. Samtidigt gick III. Bataillon ur pansargrenaddjärregementet i ställning på den vänstra flanken.

Remer tog personligen ledningen för pansarregementet och skickade först iväg en stark spaningsstyrka längs den lilla grusväg som går sydvästerut från Emmels i riktning mot Rodt (Sard-lez-Sankt Vith), fyra kilometer väster om Sankt Vith. Under tiden hade det börjat snöa ganska rejält. Tyskarna arbetade sig uppför den långa uppförsbacken och kunde snart konstatera att de sanka åkrarna på vägens båda sidor absolut inte var farbara. Några Panzer IV:or körde fast där och fick dras loss. När tyskarna närmade sig blandskogen på höjden mitt emellan Ober-Emmels och Rodt, utsattes de för beskjutning och observerade flera amerikanska pansarbilar.

Då spaningsförbandet återvände med sin rapport, beslöt Remer att istället gå rakt västerut, över den skogklädda kullen väster om Ober-Emmels, för att därifrån svänga söderut mot Rodt. För att avleda denna manöver och “mjuka upp” de amerikanska ställningarna, började de tolv 105-millimeters och sex 150-millimeters haubitsarna i brigadens Artillerie-Bataillon beskjuta Rodt. Men framryckningen blev inte så enkelt som Remer hade föreställt sig. Hans stridsvagnar körde ideligen fast i den sanka terrängen nedanför sluttningen. Till slut fick en stridsvagn i taget ledas fram av soldater som till fots anvisade den mest farbara terrängen i mörkret. Men genom allt motordån som uppstod när stridsvagnarna körde loss, gick tyskarna miste om överraskningsmomentet. I skydd av mörkret och det tilltagande snöovädret lyckades dock soldaterna i III. Bataillon ur pansargrenaddjärregementet ta sig fram till stridsställningar uppe på Tommberg, alldeles norr om Rodt. Men anfallet blev ytterligare fördröjt när den främsta stridsvagnen i gryningen körde på en mina i utkanten av skogen norr om Tommberg, som därefter måste minröjas.238

Trots tyskarnas svårigheter var det emellertid bara en tidsfråga innan amerikanerna skulle omringas söder och väster om Sankt Vith, såvida de inte drog sig tillbaka mycket snabbt. Tidigt på morgonen den 22 december författade chefen för 7th Armored Division, Brigadier General Hasbrouck, ett starkt kritiskt memorandum till Ridgway: “Den tillbakaryckning som Combat Command B, 7th Armored Division förra natten genomförde från Sankt Vith stod oss mycket dyrt. Hittills saknas åtminstone hälften av Clarkes förband. En del av dem kommer nog att dyka upp igen, men de kommer att vara utan vapen, ammunition, filtar och proviant, och i dålig fysisk kondition. Eftersom våra ursprungligen tre infanteribataljoner har smält ned till motsvarande två mycket slitna bataljoner, bedömer jag det som osannolikt att vi kommer att kunna förhindra ett fullskaligt genombrott om ett nytt storanfall riktas mot CCB i natt.”²³⁹

Hasbrouck hade nätt och jämnt författat dessa rader förrän han nåddes av nedslående nyheter från avsnittet söder om Sankt Vith, där Hoges Combat Command B ur 9th Armored Division var grupperad. Medan Führer Begleit Brigade anföll norr om Sankt Vith, hade 62. Volksgrenadier-Division under småtimmarna den 22 december gått till förnyat anfall söder om staden. Efter en kraftig artillerield – varvid bland annat Hoges stabsplats blev allvarligt skadad och flera officerare dödades eller sårades – kunde soldaterna i 62. Volksgrenadier-Division dra nytta av mörkret och det tjocka snöfallet till att osedda ta sig fram till och övermanna de främsta amerikanska ställningarna.²⁴⁰ Amerikanska 27th Armored Infantry Battalion retirerade till Neubrück, knappt fyra kilometer söder om Sankt Vith. Således lämnad utan infanteriunderstöd, fann sig 14th Tank Battalion snart omringad när 62. VGD:s Grenadier-Regiment 190 gick till anfall.

Samtidigt kom rapporter om att Clarkes Combat Command B i 7th Armored Division, som genom nederlaget vid Sankt Vith skingrats norr, väster och söder om staden, höll på att bli överflyglat av Remers Führer Begleit Brigade från nordost.²⁴¹ Hasbrouck, som ännu inte hunnit skicka iväg sitt meddelande till Ridgway, skyndade sig att lägga till: “Ett nytt kraftfullt anfall har just satts in mot Clarke. Han håller på att bli överflyglad och tillbakarycker ytterligare tvåtusen meter med hot mot båda sina flanker. Jag gör mitt yttersta för att hejda honom. Hoge har just rapporterat att han utsätts för anfall. Jag menar att om vi inte drar oss undan och retirerar norr om 82nd Airborne Division, kommer det inte att finnas någon 7th Armored Division kvar.”²⁴²

Så snart Ridgway mottagit detta meddelande skyndade han till Hasbroucks stabsplats i Vielsalm. Fallskärmsjägargeneralen såg bister ut när han mötte pansarchefen. Han höll upp Hasbroucks meddelande och frågade med ett kritiskt tonfall om denne ens läst texten innan han skrev under det.

“Yes sir, det gjorde jag verkligen!” svarade Hasbrouck trotsigt.²⁴³

Amerikanernas möjligheter att hålla ut öster om Salm eroderade vid det laget snabbt. Führer Begleit Brigade hade nu brutit igenom norr om Sankt Vith. Stridsrapporten för 7th Armored Division den 22 december 1944 lyder: “Klockan 08.30 tillfördes Combat Command A de två plutoner i C Company, 38th Armored Infantry Battalion som ingått i Task Force Jones. Dessa sattes omgående att patrullera åt norr och öster i de stora skogarna sydost om Poteau [dvs nordväst om Rodt, varifrån Führer Begleit Brigade gick till anfall]. Vid det laget hade ungefär ett kompani tyskt infanteri omringat våra förband sydost om staden. Klockan 09.45 skickades en stridsvagnspluton ur B Company, 40th Tank Battalion till området vid Rodt för att slå tillbaka ett fiendekompani söder om denna ort. Klockan 11.00 bekämpade stridsvagnsplutonen samt en stridsvagnspluton från Company A, 40th Tank Battalion sexton fientliga stridsvagnar. Ungefär samtidigt infiltrerade fientligt infanteri våra ställningar i de täta skogarna sydost om Poteau, anföll 48th Armored Infantry Battalions fordonspark och lyckades förstöra flera av våra fordon. Återstoden drogs tillbaka till Petit-Thier [cirka tre kilometer väster om Poteau]. Fientliga stridsvagnar tog kontroll över Rodt, men två stridsvagnsplutoner ur 40th Tank Battalion höll fortfarande ut.”²⁴⁴

Oberst Remer skildrar striden om Rodt från sitt perspektiv: “III. pansargrenadjärbataljonen trängde in i orten och stred från hus till hus. Orten försvarades hårdnackat av fientliga stridsvagnar. Enskilda stridsgrupper övermannades av fiendens pansar och togs tillfälligtvis tillfånga – t.o.m. bataljonchefen råkade ut för detta. Det var inte förrän vi gått till anfall på bred front från skogen som orten kunde erövras. III. bataljonen tillfogades svåra förluster, i synnerhet när fiendens stridsvagnar från kort håll besköt huskällare där många av våra sårade män befann sig. Vid middagstid var Sard-lez-Sankt Vith [Rodt] säkrat och fullständigt rensat på fienden.”245

I det läget beordrade Colonel Rosebaum två av stridsvagnskompanierna i Combat Command A, 7th Armored Division att gå till motanfall. De drabbade samman med Führer Begleit Brigades stridsvagnar, och efter ett våldsamt pansarslag i rykande snöstorm tvingades amerikanerna dra sig tillbaka, efterlämnande flera brinnande Sherman.²⁴⁶ Inalles räknade Führer Begleit Brigade till tjugo förstörda eller erövrade amerikanska stridsvagnar under pansarslaget vid Rodt den 22 december 1944.²⁴⁷

Även söder om Sankt Vith rämnade amerikanernas möjligheter att hålla emot. 14th Tank Battalion ur Combat Command B, 9th Armored Division lyckades visserligen under loppet av den 22 december bryta sig ur sin inringning och dra sig tillbaka västerut, men tyska 62. Volksgrenadier-Divisions genombrott på detta frontavsnitt var ett faktum. Dess Grenadier-Regiment 190 ryckte fram och intog Neubrück, mindre än fyra kilometer söder om Sankt Vith, och erövrade där ett stort antal lastbilar samt tog fångar som rapporterades som “mycket skakade”.²⁴⁸

Därigenom kollapsade den front som Combat Command B, 9th Armored Division höll, varvid regementet på 62. Volksgrenadier-Divisions norra flank, Grenadier-Regiment 183, kunde bryta igenom de ställningar som hölls av det illa tilltygade Combat Command B, 7th Armored Division alldeles söder om Sankt Vith. Task Force Jones hade precis beordrats att avdela 17th Tank Battalion till detta Combat Commands understöd, men när denna pansarbataljon kom fram till byn Crombach, tre kilometer sydväst om Sankt Vith, gensköts den av Grenadier-Regiment 183. De tyska soldaterna smög sig obemärkt in i orten där de lade sig i bakhåll och besköt de amerikanska stridsvagnarna med pansarskott tills amerikanerna drog sig tillbaka, med en förlust av åtta stridsvagnar.²⁴⁹ Det var amerikanernas smala lycka att Sankt Viths av rasmassor blockerade gator hindrade 18. Volksgrenadier-Division från att omedelbart gå till anfall åt sydväst från staden för att avskära de amerikanska pansarförband som på order av Ridgway ännu stod kvar i söder.

Ännu längre söderut gjorde tillbakadragandet av amerikanska 112th och 424th Infantry Regiment att det sydligaste regementet i 62. Volksgrenadier-Division, Oberst Jüttners Grenadier-Regiment 164, under loppet av den 22 december kunde rycka fram nästan en hel mil över ett till synes oändligt, nu alldeles snötäckt slättlandskap. De amerikanska trupper som tyskarna stötte på under denna marsch, visade sig fullkomligt demoraliserade och kapitulerade snabbt, varvid tyskarna kom över ett stort antal artilleripjäser, stridsvagnar och övriga motorfordon.²⁵⁰ Grenadier-Regiment 164 rapporterade själv endast obetydliga egna förluster.²⁵¹ Det var först i Beho, en mil sydväst om Sankt Vith, som Jüttners män pausade sent på kvällen den 22 december. Som tyskarna såg saken, hade de därmed korsat gränsen till Belgien – den nya gräns som upprättats genom att Hitler i maj 1940 låtit införliva detta område med Tyskland.

De tyska framgångarna fördjupade mot-sättningarna inom den allierade ledningen, där man tack vare ett tyskt radiomeddelande som Ultra i Bletchley Park dekrypterat var på det klara med de tyska avsikterna. Detta, som avsändes på kvällen den 22 december, löd: “Intentioner för Heeresgruppe B den 23 december: 5. Panzerarmee och 7. Armee fortsätter anfalla västerut och nordvästerut över Ourthe-sektorn, samt genomför i samverkan med 6. SS-Panzerarmee koncentrerade anfall i syfte att förinta de allierade styrkorna i Sankt Vith-området.”²⁵² Montgomery såg sig nu föranlåten att ingripa kraftfullare än tidigare mot de amerikanska generaler som spjärnade emot. Efter kriget skrev han:

Personligen besökte jag inte 7. pansardivisionen; den situation som denna division befann sig i rapporterades till mig av en av mina sambandsofficerare som varit där och talat med general Hasbrouck. Så fort jag fick höra om divisionens utsatta läge och Ridgways order, begav jag mig till 1. arméns stab där jag diskuterade situationen med Hodges och gav order om att divisionen skulle dras tillbaka. Jag instruerade Hodges att informera Ridgway om att jag hade upphävt hans order…²⁵³

Till att börja med beordrades Task Force Jones att retirera bakom Salm, till en linje från Bovigny och upp till Vielsalm, sex kilometer längre norrut. Symtomatiskt nog för den förvirrade och motstridiga ordergivningen på den amerikanska sidan i slaget öster om Salm under dessa dagar, beordrades 112th Infantry Regiment – vars tillbakaryckning Task Force Jones haft i uppdrag att täcka – att vända om och täcka reträtten för Task Force Jones!

Samtidigt satte sig de första delarna av 2. SS-Panzer-Division – ett kompani Panzer IV och StuG III ur SS-Panzergrenadier-Regiment 4 “Der Führer” under SS-Obersturmbannführer Otto Weidinger samt spaningsbataljonen under SS-Sturmbannführer Ernst August Krag – i rörelse från området nordost om Houffalize, halvannan mil sydväst om Vielsalm. Dessa styrkor avancerade i rykande snöstorm rakt norrut, och några av de mest framskjutna pansarspetsarna gick till attack mot Task Force Jones’ retirerande styrkor just som dessa tagit sig över på den västra sidan om Salm. Stridsrapporten för 7th Armored Division beskriver de strider som utspelades alldeles väster om Salm på eftermiddagen den 22 december:

Task Force Jones påbörjade sitt återtåg klockan 14.30 […] och förflyttade sig norrut mot Salmchâteau [en flodövergång cirka en kilometer söder om Vielsalm]. Några hundra meter söder om den orten förstördes en lätt stridsvagn tillhörande 14th Cavalry Group i ett fientligt bakhåll med [pansarvärnsvapen], och i Salmchâteau förstördes två lätta stridsvagnar tillhörande D Company, 40th Tank Battalion av 88-millimeters (?) eldgivning. […] Kolonnen retirerade kl. 17.00 till ett område 2,5 kilometer söder om Salmchâteau, och 112th Infantry Regiment försökte säkra staden genom ett anfall kl. 19.30. Under tiden genomfördes spaning efter en alternativ rutt i området kring Sainte-Marie [en bondgård cirka en kilometer sydväst om Salmchâteau]. Denna kolonn anfölls från söder och öster av stridsvagnar som förstörde fyra M36-pansarvärnskanonvagnar, en medeltung stridsvagn, två fordonsdragna kanoner och två andra fordon. Sex av stridsvagnarna förstördes. Merparten av manskapet undkom till fots. Vid bäcken väster om Sainte-Marie förstördes två pansarbilar och tre ¼-tonnare i ett fientligt bakhåll. Strax efteråt anföll två Panzer IV kolonnen och förstörde ytterligare två pansarbilar och tre ¼-tonnare. Delar av kolonnen försökte röra sig i riktning mot Provedreux [en by knappa kilometern söder om Sainte-Marie] och mötte en fiendekolonn av okänd storlek och förlorade en pansarbil. Övriga fordon körde över bäcken (två ¼-tonnare och en pansarbil körde fast och övergavs) och fortsatte på vägen norr om Sainte-Marie tills de nådde landsvägen Salmchâteau – Baraque de Fraiture, där de upprättade kontakt med 82nd Airborne Divisions främsta ställningar.254

Den amerikanska pansardivisionens rapport på kvällen den 22 december 1944 visar att situationen försämrats ytterligare:

Kontakten med Combat Command B på den högra flanken hade avbrutits. Moralen var inte god och stridseffektiviteten var nere på ungefär 80 %. […] Under den sena eftermiddagen och natten den 22 december utövade fienden ett kraftigt tryck mot alla ställningar. Det blev även bekräftat att starka fiendestyrkor grupperats längs floden Salm från Trois-Ponts i norr till Grand-Halleux och på höjderna söder om huvudvägen som går västerut från Salmchâteau. Det innebar att 106th Infantry Division, Combat Command B i 9th Armored Division, 112th Regimental Combat Team (tidigare 112th Infantry Regiment), det som återstod av 14th Cavalry Group, några kårförband inklusive en del av kårens artilleri som tillförts 7th Armored Division, och hela 7th Armored Division med tillhörande förband förutom underhållsförbandet, befann sig öster om floden Salm, med ont om proviant, och trupper som var fullständigt utmattade efter fem eller fler dagar och nätter av oavbrutna strider, med en enda säker reträttväg, en sekundär väg som löpte västerut från Vielsalm, eventuellt också vägen Salmchâteau och västerut till Joubival och Lierneux.²⁵⁵

Endast genom insatsen av amerikanskt artilleri kunde 2. SS-Panzer-Division på kvällen den 22 december hejdas ett par kilometer söder om den viktiga landsvägen från flodövergången vid Salmchâteau till vägkorset Baraque de Fraiture, tretton kilometer längre västerut.

“Det är svårt att med säkerhet fastställa hur stora förluster 7th Armored Division, CCB, 9th Armored, 424th Infantry, 112th Infantry och de många understödsförbanden tillfogades under slaget om Sankt Vith och den följande reträtten”, skriver den amerikanske miliärhistorikern Hugh M. Cole: “Många dokument förstördes under den slutliga reträtten, vissa förband återinsattes den 23:e i första linjen utan några styrkerapporter, och 106th Division och 14th Cavalry Group hade tillfogats mycket svåra förluster redan innan slaget om Sankt Vith började.”²⁵⁶ Den tillgängliga förluststatistiken får betraktas som tagen i underkant. Enligt denna kostade slaget om Sankt Vith 7th Armored Division en förlust av åttioåtta stridsvagnar – femtionio M4 Sherman och tjugonio M5A1 Stuart – samt tjugofem pansarbilar.²⁵⁷ Uppgifter om de amerikanska personella förlusterna varierar mellan 3 400 och 5 000 man.²⁵⁸ De två starka amerikanska divisioner – med sammanlagt omkring trettiotusen man och mer än trehundra stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar – som mindre än en vecka tidigare stått mot Generalmajor Hoffmann-Schönborns 18. Volksgrenadier-Division, hade i stort sett neutraliserats som stridande förband. Den brittiske militärhistorikern Peter Elstob, som själv tjänstgjorde som pansarsoldat i Belgien vid den här tiden, skriver:

“Lågt räknat förlorade amerikanerna under perioden 16-23 december i Sankt Vith-området, inklusive katastrofen i Schnee Eifel, fjortontusen man och mer än etthundra stridsvagnar, fyrtio pansarbilar, flera hundra andra fordon, många artilleripjäser av alla kalibrer, samt stora mängder annan utrustning.”²⁵⁹ Tyskarna kunde nu räkna in sammanlagt 20 000 krigsfångar sedan offensiven inleddes.²⁶⁰ De tyska förlusterna sedan offensivens inledning inskränktes till sextonhundra stupade, sårade eller saknade i 18. Volksgrenadier-Division och Führer Begleit Brigade, samt omkring ett halvdussin stridsvagnar i det senare förbandet. 62. Volksgrenadier-Division förlorade tolvhundra man mellan den 16 och 23 december, men en stor del av dessa förluster inträffade under den första anfallsdagens försök att storma väl befästa amerikanska ställningar.

Major General Alan W. Jones, chefen för 106th Infantry Division, hade tillfogats två stora nederlag på mindre än en vecka, vilket av allt att döma tagit den 51-årige generalmajoren hårt. På kvällen den 22 december sökte Major General Ridgway upp honom i 106th Infantry Divisions stabsplats. Ridgway tyckte att Jones’ “attityd verkade underlig” och skrev att “han verkade vara obekymrad, nästan likgiltig”.²⁶¹ Ridgway berättar: “Efter att ha talat med honom i ett par minuter, skickade jag ut alla från rummet förutom generalerna och Colonel Quill, min ställföreträdande stabschef. Colonel Quill skrev med skrivstil på en bit papper ned min order som avlöste denne officer från hans befäl.”²⁶²

Några timmar efter det att han avsatts, fick Major General Jones en hjärtattack och togs in för akutvård på lasarettet i Liège. Ridgway lät Hasbrouck överta befälet över samtliga amerikanska förband öster om Salm och informerade denne om att han skulle “godkänna vad du än beslutar”.²⁶³ Därmed satte den hastiga evakueringen av allt område öster om Salm igång.

Det var en svårt sargad 7th Armored Division som strömmade tillbaka över de två enda flodövergångarna i amerikanernas händer, söder om Salmchâteau och i Vielsalm. Hugh M. Cole skriver: “Förbandets sammanhållning hade gått förlorad, pansarförbanden var långt under sin ursprungliga styrka, och en stor del av pansarskytteförbanden utgjordes av slitna, illa utrustade eftersläntrare som hade satts in i stridslinjen igen efter sin flykt från Sankt Vith.”²⁶⁴

Lou Berrena, en Sergeant i 517th Parachute Infantry Regiment ur 82nd Airborne Division – som just anlänt och gått i ställning vid floden Salm – minns mötet med de retirerande soldaterna från 7th Armored Division: “De hade knappt någon utrustning eller vapen och de sade att allt är en enda röra och att alla stridsvagnarna dras tillbaka.” De retirerande soldaterna blev glada åt att se de förstärkningar som Berrena var del av, tills han berättade för dem att det bara var en bataljon: “En bataljon”, utropade en av dem förtvivlat: “För fasen, tyskarna har flera divisioner därute! Jag skojar inte, ni kommer aldrig att kunna stoppa dem!”

Som det skulle visa sig, hade den soldaten en realistisk uppfattning om den tyska styrkan: XVIII Airborne Corps – 82nd Airborne Division och de luggslitna resterna av de amerikanska förband som undsluppit nederlaget vid Sankt Vith – ställdes i gryningen den 23 december mot två pansardivisioner, en pansarbrigad och två infanteridivisioner – 2. SS-Panzer-Division på den södra flanken, 18. och 62. Volksgrenadier-Division i centrum, och 9. SS-Panzer-Division och Führer Begleit Brigade på den norra flanken. Dessutom stod den längst framskjutna styrkan i den mäktiga 1. SS-Panzer-Division – SS-Kampfgruppe Peiper – vid La Gleize, en och en halv mil nordnordväst om Vielsalm.

Visserligen marscherade Combat Command A och Combat Command Reserve från 3rd Armored Division upp vid Hotton, tre mil väster om Vielsalm, till höger (väster) om XVIII Airborne Corps, men dessa hölls tillbaka av en annan tysk pansardivision, Generalmajor von Waldenburgs 116. Panzer-Division. Redan på kvällen den 20 december hade de främsta förbanden i denna nått fram till en punkt strax nordost om Hotton, efter en blixtframryckning på trettiofem kilometer på trettiosex timmar som verkligen gav skäl åt divisionens namn – “Windhund-Division” (vinthund-divisionen). Det var med nöd och näppe som 82nd Airborne undgått att få sin marsch norrut, till Salm, avskuren av von Waldenburgs pansar. Men krisen var långt ifrån över. Den 23 december visade en blick på kartan att XVIII Airborne Corps hamnat i en ny utsatt position i en mellan tio och tjugo kilometer djup, hästskoformad kil från väster till öster, omgiven på båda sidor av tyska pansarstyrkor.

Den amerikanska reträtten från Sankt Vith den 22 december 1944 ackompanjerades av ett kraftigt snöfall som skymde sikten och skapade ytterligare förvirring. (US Army)

Windhund-divisionens blixtanfall

Även om 116. Panzer-Division på Ardenneroffensivens andra dag hade delats i två grupper i och med att Major Eberhard Stephans framskjutna stridsstyrka, Kampfgruppe Stephan, framryckt över Our vid Dasburg långt före huvudstyrkan – som tvingades vända vid Ouren längre norrut (se sid 95) – tvekade inte Generalmajor von Waldenburg att låta den framskjutna bataljonen fortsätta framryckningen västerut på egen hand.

Efter att ha slagit ut Stuart-stridsvagnarna i “D” Company ur 707th Tank Battalion vid Marnach den 17 december, mötte Stephans styrka hårt motstånd i Heinerscheid, sju kilometer norr om Marnach. Här gjorde 1st Battalion ur 110th Infantry Regiment, 28th Infantry Division ett desperat försök att hejda den tyska framryckningen. Amerikanerna hade här understöd av fem Sherman-stridsvagnar. Efter en förbittrad strid där tre Sherman slogs ut drog sig amerikanerna tillbaka till Hupperdingen (kallas Hupperdange idag), ett par kilometer västerut. Där fortsatte striden tills även denna ort var i tyskarnas händer. Men vid det laget hade mörkret lagt sig, så Major Stephan lät sina trupper gå i nattkvarter.

När Kampfgruppe Stephan återupptog sin framryckning på morgonen den 18 december, avancerade tyskarna mot Troisvierges (nio kilometer nordväst om Heinerscheid), som togs efter en kort strid, och fortsatte därefter på vägarna som ledde över Asselborn till Hoffelt, sex kilometer sydväst om Troisvierges, och vidare till knutpunkten Buret, fyra kilometer längre västerut. Genom att tränga fram i området mitt emellan Sankt Vith i norr och Bastogne i söder drev Kampfgruppe Stephan – i samverkan med 560. Volksgrenadier-Division – 112th Infantry Regiment, 28th Infantry Division norrut, vilket säkrade den norra flanken för XLVII. Panzerkorps och dess fortsatta framryckning mot Bastogne och Meuse. 28th Infantry Divisions stab rapporterade den 18 december: “På 112th Infantrys avsnitt anföll fienden oavbrutet hela dagen, och sent på eftermiddagen hade alla förbindelser med regementet avbrutits med påföljd att hela situationen blev oklar.”265

På kvällen den 18 december slog Major Stephans mannar läger i Tavigny, en dryg halvmil sydost om Houffalize och cirka två mil från Heinerscheid. Strax dessförinnan hade de erövrat ett stort ammunitionsförråd som de retirerande amerikanerna övergett.²⁶⁶ För dessa framgångar tilldelades Major Stephan riddarkorset. Trots att hans lilla styrka vid det laget bara hade kvar två operationsdugliga StuG III (av ursprungligen sex), skulle de tillfoga sin motståndare ett nytt hårt slag innan nästa morgon.²⁶⁷

Som vi sett (sid 117), retirerade Task Force Booth – den stridsgrupp ur Combat Command Reserve, 9th Armored Division som undgått katastrofen öster om Bastogne den 18 december – norrut från området vid Longvilly under natten mellan den 18 och 19 december. Under reträtten anslöt några av de illa tilltygade rester som återstod av de två andra stridsgrupperna i denna pansardivisions Combat Command Reserve. Efter att med nöd och näppe ha undgått att bli fullständigt krossade av 2. Panzer-Division var dessa förband, med en av de deltagande soldaternas ord, “verkligen uppskakade”.268 De hade så bråttom att de inte lade märke till att Tavigny var besatt av fienden när de dundrade in i denna by på väg västerut vid midnatt den 18/19 december.

Vägarna längs vilka de tyska pansarstyrkorna framryckte under de första dagarna av offensiven i december 1944 kantades av sönderskjutna eller övergivna amerikanska stridsfordon. På bilden syns ett antal Sherman-stridsvagnar. (NARA, SC 197374)

Tyskarna blev fullkomligt överraskade när den första amerikanska fordonskolonnen kom sättande runt vägkröken och nedför backen ovanför slottet Château de Tavigny. Men den lilla orten ligger mitt i en sänka, och medan amerikanerna växlade ned för att arbeta sig uppför backen på väg västerut ut ur Tavigny, hann tyskarna samla sig till motvärn. Snart avlossades de första pansarbrytande granaterna, och innan amerikanerna nått krönet på backen väster om byn, stod samtliga fjorton stridsvagnar som brinnande facklor. Dessa identifierades som Sherman, men möjligen kan det ha varit en tysk felidentifikation av de fjorton Stuart som 2nd Tank Battalion förlorade.²⁶⁹ Strax efteråt kom en andra kolonn på sju Sherman rullande söderifrån. Enligt krigsdagboken i II. Abteilung, Panzer-Artillerie-Regiment 146, förstördes samtliga sju med Panzerfaust-skott.²⁷⁰

Därefter gick det tyska infanteriet till anfall. Chefen för 6. Batterie i den framskjutna bataljonens II. Abteilung/Artillerie-Regiment 146, Oberleutnant Egon Steinmeier, tog befälet för en grupp soldater som stormade de chockade amerikanerna, vilka snabbt gav sig tillfånga. I triumf förde Steinmeiers män nittioåtta amerikanska fångar, sex erövrade halvbandvagnar och tre pansarvärnskanoner till Tavigny.²⁷¹ Bland krigsfångarna befann sig Lieutenant Colonel Robert Booth, chefen för 52nd Armored Infantry Battalion.

Task Force Booth blev helt och hållet utplånad. Förlusterna uppgick till 600 man.²⁷² “Nästan helt utan egna förluster drev spaningsbataljonen bort och förintade ett fientligt förband, förstörde flera fientliga stridsvagnar samt tog ett stort antal krigsfångar och erövrade många fordon av olika slag”, noterade den tyske divisionchefen Generalmajor von Waldenburg belåtet.²⁷³ Av någon anledning är flera amerikanska skildringar av Ardennerslaget – inklusive sådana som betraktas som standardverk i ämnet – förtegna om de amerikanska pansarförlusterna i Tavigny, men lokalborna mindes efteråt hur vägen genom byn och fälten utanför Tavigny var fulla av stridsvagnsvrak.²⁷⁴

Därmed hade inte bara Task Force Booth, utan även hela Combat Command Reserve, 9th Armored Division blivit så gott som helt utraderad. Samtliga tre bataljonchefer hade gått förlorade. 2nd Tank Battalion hade förlorat femtionio stridsvagnar.²⁷⁵ 52nd Armored Infantry Battalion registrerade en förlust av 627 man, varav endast tre stupade och tjugosju sårade men 597 saknade eller tillfångatagna.²⁷⁶ Denna bataljon hade inom loppet av tjugofyra timmar förlorat såväl sin bataljonchef som alla kompanichefer; “B” Company förlorade till och med såväl sin kompanichef som den ställföreträdande kompanichefen. De materiella förlusterna i 52nd Armored Infantry Battalion uppgick till sjuttiotre halvbandvagnar, trettiofem lastbilar och tre bandgående haubitsar av typ M8.²⁷⁷

Major Stephan hade beslutat att stanna kvar i Tavigny och invänta resten av divisionen, istället för att gå rakt på Houffalize, som hade visat sig vara besatt av ett starkt amerikanskt förband (82nd Airborne Division, som under loppet av den 18 december strömmade igenom Houffalize, på sin snabba marsch från Reims i söder till floden Salm i norr). Under tiden tog några av Tavignys invånare – bl.a. från Château de Tavigny – itu med uppgiften att begrava de stupade amerikanerna. En incident visade att Wehrmacht-soldaterna i 116. Panzer-Division hade en helt annan syn på motståndaren än vad många SS-soldater visade. När några av de tyska soldaterna såg hur en civil belgare släpade liket av en amerikansk soldat i ett rep som var fäst runt halsen på den döde amerikanen, gav de sig på belgaren och förebrådde honom för att han inte respekterade den döde.²⁷⁸

Tidigt nästa morgon, den 19 december, kom det första förbandet ur huvudstyrkan i 116. Panzer-Division fram till området, Kampfgruppe Bayer, bestående av hela pansarregementet med understöd av Panzergrenadier-Regiment 60 och artilleri. Denna gick omedelbart till attack mot den amerikanska styrka som Kampfgruppe Stephan upptäckt på höjderna öster om Wicourt, söder om Houffalize. Den amerikanska truppen blev fullständigt utplånad – Kampfgruppe Bayer rapporterade flera amerikanska stridsvagnar utslagna och tog mer än fyrahundra krigsfångar.²⁷⁹

Men då chefen för Kampfgruppe Bayer, Oberst Johannes Bayer, bedömde att en hel amerikansk division gått i ställning i Houffalize, medan han själv inte förfogade över mer än ett regementes infanteriunderstöd, beslöt divisionchefen von Waldenburg att inte försöka sig på en stormning av Houffalize, som låg otillgängligt inne bland skogklädda höjder. Här tog tyskarna emellertid miste – 82nd Airborne Division rusade snabbt igenom Houffalize den 18 december och natten till den 19 december. På morgonen den 19:e var dess huvudstyrka på väg att inta ställningar vid Salm, två mil längre norrut. “Den bakre delen av kolonnen hann med bara ungefär fem minuters marginal före fienden till Houffalize tidigt på morgonen den 19 december”, rapporterade Major John Medusky i 508th Parachute Infantry Regiment: “Ett antal militärpoliser skars av från sina fordon i Houffalize och var tvungna att fly till fots. Resten av kolonnen fortsatte norrut på N 15 till Werbomont, dit regementet anlände klockan 03.00 den 19 december, dittills utan att ha kommit i kontakt med fienden.”280 Men i ovetskap om detta beordrade von Waldenburg på morgonen den 19 december Kampfgruppe Stephan och Kampfgruppe Bayer att framrycka söderut för att kringgå Houffalize medan man väntade in divisionens andra regemente, Panzergrenadier-Regiment 156.

Tyska pansargrenadjärer rycker fram genom Ardennerna i ett lätt pansarskyttefordon av typ leichter Schützenpanzer Sd.Kfz. 250/2 eller 250/8, beväpnad med en 7,92 mm MG 42-kulspruta. Den motoriserade Kampfgruppe Stephan, som gick i täten för 116. Panzer-Division under Ardenneroffensivens första dagar, var utrustad med omkring 100 pansarskyttefordon med en kapacitet att medföra uppemot 1 000 soldater. (BArch, Bild 183-J28519/Göttert)

Vid Bertogne, en mil sydväst om Houffalize, drabbade Kampfgruppe Stephan samman med en sammansatt styrka från minst tre olika amerikanska förband – 203rd Antiaircraft Battalion, 129th Ordnance Maintenance Battalion, samt en förtrupp ur 705th Tank Destroyer Battalion, som passerat Houffalize på väg söderut för att förstärka garnisonen i Bastogne.²⁸¹ Tyskarna rapporterade att de sköt två amerikanska stridsvagnar och tjugo lastbilar i brand, varjämte tjugo andra lastbilar erövrades.²⁸² Även här har det visat sig svårt att med hjälp av amerikanska dokument fastställa de exakta amerikanska förlusterna. De erövrade amerikanska fordonen kom emellertid väl till pass vid tyskarnas fortsatta framfart.

När Major Stephan strax efteråt rapporterade att bron över Ourthe (Ourthe Occidentale) norr om Bertogne var förstörd, beordrades han av von Waldenburg att fortsätta sydvästerut på landsvägen, som en knapp mil längre bort anslöt till N 4 – den huvudled som från Bastogne går nordvästerut till Marche.* Han ville försöka nå Meuse den vägen; en just inkommen rapport från den tyska flygspaningen tydde på att detta skulle gå att uppnå utan större svårighet.

Oberleutnant Erich Sommer genomförde i augusti 1944 historiens första flygspaningar med ett jetflygplan. Spakande en tvåmotorig Arado 234 hade han sedan dess genomfört regelbundna strategiska höghöjds-flygspaningar utan att de allierade kunnat göra något åt saken – länge till och med utan att de var medvetna om dessa tyska flygoperationer. Denna den 19 december 1944 startade Sommer klockan tio i elva på förmiddagen med uppgift att kartlägga situationen i Meuse-sektorn framför 5. Panzerarmee. När han landade klockan 12.22 kunde han rapportera: “Vägbroar i Namur-området oskadda, vägbroarna vid Dinant och Givet i bruk. Järnvägsbro 10 km norr om Dinant: reparationsarbete pågår. Järnvägsbron 3 km söder om Dinant förstörd.”²⁸³ Dessutom hade han observerat tecken på massiva amerikansk reträttrörelser: “Från Marche till Emptinne mycket intensiv lastbilstrafik i rikting Namur. Från Bastogne till Marche mycket intensiv lastbilstrafik i riktning Marche.”²⁸⁴

Precis innan Major Stephans motoriserade förband nådde fram till N 4, i skogsgläntan på N 4:s norra sida, överrumplade tyskarna ännu en amerikansk trupp. Det var 101st Airborne Divisions fältlasarett som slagit sig ned här, mer än en mil nordväst om Bastogne, i tron att de var långt borta från striderna. En pansarvärnskanonvagn som amerikanerna placerat precis i vägskälet blev omedelbart utslagen och flera andra amerikanska fordon sköts i brand. Fältkirurgen Captain Willis P. McKee minns hur han strax före midnatt hörde en våldsam skottlossning. Han rusade ut ur sitt tält och fick se en tysk motoriserad styrka bestående av amerikanska halvbandfordon, jeepar och en erövrad Shermanstridsvagn komma sättande från vägen i nordost. Ett operationstält pepprades med kulspruteeld. Captain Charles Van Gorder, en fältkirurg av nederländskt ursprung som kunde tala ganska bra tyska, skrek att de var medicinsk personal och obeväpnade. Tyskarna höll då inne sin eldgivning och meddelade Van Gorder att amerikanerna hade fyrtiofem minuter på sig att lasta upp de sårade och sig själva på lastbilar för vidare transport.

Under framryckningen genom Ardennerna har tre tyska officerare klivit ur sina fordon och konsulterar kartan vid vägkanten. De är klädda i den tyska krigsmaktens gummiöverdragna motorcykelkappa som gav gott skydd mot det regn och den väta som dominerade under Ardenneroffensivens första dagar. Bakom dem väntar soldater i en kolonn av pansarskyttefordon – närmast en Sonderkraftfahrzeug Sd.Kfz. 251/1 Ausführung D. Utrustad med en 100-hästkrafters Maybach HL 42-bensinmotor kunde denna 7,4 ton tunga halvbandvagn komma upp i en hastighet av drygt 50 km/h på landsväg. Fordonet skyddades av ett 12 mm tjockt pansar frontalt och var försett med 8 mm tjockt pansar på sidorna. (BArch, Bild 183-J28477/Kriegsberichter Göttert)

När så det tyska befälet på platsen – förmodligen Major Stephan – hörde skriken från sårade män inifrån några av de brinnande fordonen, beordrade han en tysk soldat och amerikanen Technician Fourth Grade Emil Natalie att försöka rädda dem. Emil Natalie minns det starka intryck denne tyska officer gjorde på honom: “Den befälhavande officeren var en typisk preussare. Han hade välpolerade svarta stövlar och hans uniform såg ut som om han just hade anlänt från en vistelse i Berlin. I höger öga satt en monokel fastklämd. Jag minns tydligt alla dessa detaljer. Hans uppenbarelse stod i så skarp kontrast till de vanliga soldaterna.”285

Hela 326th Airborne Medical Company föll i tyskarnas händer. Tillsammans med patienterna fördes arton officerare och 125 soldater bort i fångenskap. Det var ett mycket hårt slag mot amerikanerna i Bastogne, som snart skulle vara helt inringade.

Medan krigsfångarna samlades ihop, satte en patrull från Kampfgruppe Stephan av på N 4 norrut och upptäckte att det fanns en helt oskadd amerikansk fältbro, en så kallad Bailey bridge, över Ourthe (Ourthe Occidentale) vid Ortheuville, några kilometer nordväst om Salle. I beaktande av det allt svagare motstånd som 116. Panzer-Division mött och “de egna truppernas höga stridsmoral” beslöt von Waldenburg att ändra “Windhund”-divisionens marschväg och istället sätta full fart över denna bro och sedan fortsätta rakt fram mot Meuse.²⁸⁶ Det kunde bli en “husarkupp” i “Ökenräven” Rommels stil! “Windhund”-divisionen kunde mycket väl ha nått Meuse redan den 20 december om von Waldenburgs plan hade förverkligats. Vid det laget fanns faktiskt ingenting annat än mycket svaga amerikanska trupper i regionen. De brittiska förband som på order av Montgomery sattes att skydda Meuse-broarna, var heller inte på plats förrän den 21 december.²⁸⁷

Men knappt hade von Waldenburg utfärdat sina order förrän det kom en kontraorder från kårchefen Krüger. Så snart General von Manteuffel informerats om von Waldenburgs djärva initiativ, hade han kontaktat Krüger och i skarpa ordalag klargjort att 116. Panzer-Division inte fick avvika från den fastslagna marschvägen; divisionen skulle omedelbart återvända till Houffalize för att fortsätta sin framryckning mot Meuse därifrån.²⁸⁸ Till detta ansåg sig von Manteuffel ha goda skäl: von Waldenburgs sväng söderut höll på att hamna i vägen för 2. Panzer-Divisions framryckning.

Två amerikanska soldater, Staff Sergeant Urban Minicozzi och Private First Class Andy Masiero, har gått i ställning på ett hustak vid Beffe, nära Marcourt, och inväntar den annalkande tyska framryckningen. (NARA, 111-SC-198884)

Det kan invändas att von Manteuffel kunde ha utnyttjat det läge där 116. Panzer-Division placerat sig i täten för alla andra tyska förband till att låta denna ta över 2. Panzer-Divisions marschväg, och istället sätta in den senare mot Bastogne. Detta kunde ha lyckats – om det inte vore för en komplicerande faktor: Det var nämligen inte bara 82nd Airborne Division som anlänt till Salm-området för att blockera de tyska förband som framryckte i Sankt Vith-regionen; genom ett uppsnappat amerikanskt radiomeddelande hade von Manteuffel fått vetskap om att 3rd Armored Division var på väg norrifrån för att täppa igen luckan i detta område. 3rd Armored Division var en så kallad “tung pansardivision” – heavy armored division. Istället för att vara taktiskt uppdelad mellan tre olika Combat Command som i reguljära pansardivisioner, bestod en sådan heavy armored division av två pansarregementen (Armored Regiment); medan en reguljär pansardivision förfogade över tre pansarbataljoner och tre infanteribataljoner, utgjordes en heavy armored division av sex pansarbataljoner och ett infanteriregemente med sammanlagt 14 000 man och 390 stridsvagnar (varav 252 Sherman ) istället för 10 500 man och 263 stridsvagnar, som var standard.289 Därför behövde von Manteuffel 116. Panzer-Division längre norrut.

Eftersom 116. Panzer-Division var uppdelad på två stridsgrupper den 17 december, innebar von Manteuffels direktiv heller ingen fördröjning i pansardivisionens frammarsch; von Waldenburgs egen rapport visar att 116. PzDiv:s Panzergrenadier-Regiment 156 samt 560. VGD:s Grenadier-Regiment 1129 vid det här laget hade nått fram till Houffalize, som intogs utan nämnvärt motstånd.²⁹⁰ Även den 19 december var den tyska pansardivisionens egna förluster mycket små – i huvudsak några pansarbilar som körde fast i den sanka terrängen vid Tavigny.²⁹¹

På andra sidan Ourthe (Ourthe Orientale) dundrade 116. Panzer-Division fram med Panther, Panzer IV och infanterikanonvagnar med uppsuttna infanterister över ett stort område som blivit helt övergivet av den amerikanska armén. På kvällen den 20 december nådde den västra kolonnen den lilla staden La Roche, som ligger inklämd mellan höga berg i floden Ourthes dalgång där denna flod ringlar nordvästerut. En halvmil längre nordösterut närmade sig den östra kolonnen samtidigt Samrée, dit ett av 7th Armored Divisions drivmedelsförråd var lokaliserat. Kvartermästaren i den amerikanska pansardivisionen, Lieutenant Colonel Andrew A. Miller, räknade med att kunna hålla tillbaka tyskarna med hjälp av en liten styrka ur 7th Armored Division och utlovade förstärkningar i form av Task Force Tucker från 3rd AD:s Combat Command Reserve. Men det var en allvarlig missbedömning. Millers tunga utrustning – en Stuart-stridsvagn och fyra halvbandvagnar bestyckade med 12,7-millimeters “fyrlings”-luftvärnskulsprutor blev i snabb följd utslagna av en enda Panzer IV.

När så förtruppen ur Task Force Tucker anlände, gick den samma öde till mötes och förlorade samtliga sex Sherman och båda sina pansarbilar.²⁹² Strax efteråt gjorde 7th AD:s Headquarters Company under ledning av First Lieutenant Denniston Averill ett försök att driva ut tyskarna ur Samrée med tre Sherman, som samtliga gick förlorade i den ojämna striden. Krigsdagboken för 7th Armored Divisions underhållsförband noterade: “First Lieutenant Averill, kompanichef i underhållsförbandets stabskompani, skickades iväg för att undsätta kvartermästaren med tre medeltunga stridsvagnar, varav den ena blev utslagen. Averill och de två andra stridsvagnarna saknas alltjämt den 31 december. Kvartermästaren var slutligen tvungen att retirera. Luftvärnsbataljonen förlorade tre pjäser genom fientlig eldgivning.”²⁹³

Under den följande natten slog tyskarna tillbaka ytterligare ett amerikanskt pansaranfall mot Samrée, den här gången österifrån av “D” Troop, 87th Cavalry Reconnaissance Squadron.²⁹⁴ Amerikanernas ihärdiga försök att återta Samrée är högst förståelig, eftersom tyskarna här kom över hela drivmedelsupplaget med nästan 100 000 liter (25 000 amerikanska gallons) bensin och 15 000 matransoner. Sammanlagt rapporterades 116. Panzer-Division ha förstört tolv amerikanska stridsvagnar vid Samrée den 20 december.²⁹⁵ 116. Panzer-Divisions egna pansarförluster den 20 december inskränktes till två stridsvagnar och en pansarvärnskanonvagn. Men under den följande natten blev ytterligare ett antal stridsfordon utslagna genom amerikansk artillerield.²⁹⁶

Medan Kampfgruppe Bayer fortsatte nordvästerut, gick den andra divisionen i LVIII. Panzer Korps, 560. Volksgrenadier-Division, i ställning vid Samrée. På kvällen den 20 december stod I. Abteilung ur Oberst Bayers Panzer-Regiment 16 framför Hotton, tre mil söder om floden Meuse. Genom den dagens snabba framryckning hade ett amerikanskt pansarförband ur 3rd Armored Division, Task Force Hogan – ett kompani Sherman-stridsvagnar och omkring fyrahundra man under Lieutenant Colonel Samuel M. Hogan – blivit avskuret vid Marcouray, mellan La Roche och Hotton.

En annan styrka från 3rd Armored Division, Task Force Orr, gjorde den 21 december ännu ett försök att återta Samrée och undsätta Task Force Hogan genom ett anfall från nordost. Men detta förband, under Lieutenant Colonel William R. Orr, bestod inte av mer än ett kompani stridsvagnar och ett förstärkt pansarspaningskompani.²⁹⁷ Det tyska infanteriet i 560. Volksgrenadier-Division kunde slå tillbaka amerikanerna med Panzerfaust. Gefreiter Kurt Sielemann i Grenadier-Regiment 1129 rapporterades härvid ha slagit ut sex Sherman med sina Panzerfaust.²⁹⁸ Det såg onekligen ut som om 116. Panzer-Division skulle klara av att undanröja hotet från den mäktiga 3rd Armored Division. Fram till den 22 december hade 116. Panzer-Division slagit ut tio amerikanska stridsvagnar på varje egen stridsvagnsförlust.

Under reträtten västerut passerar en kolonn amerikanska soldater övergivna förråd. (NARA, US Signal Corps)

Förbi Bastogne, mot Meuse!

I söder befann sig General von Lüttwitz’ XLVII. Panzerkorps under tiden kluven mellan två uppgifter: Dels att fortsätta marschen mot Meuse och dels att inta Bastogne, den viktiga knutpunkten på vägen västerut. Medan Panzer Lehr-divisionen och 26. Volksgrenadier-Division beordrades att stanna kvar för att ta itu med erövringen av Bastogne, instruerades 2. Panzer-Division, på kårens norra flank, att kringgå staden i norr och hasta vidare mot Meuse. Denna uppsplittring av styrkorna ansågs befogad eftersom von Lüttwitz tillintetgjort de amerikanska försvarrstyrkorna öster om Bastogne den 18-19 december. Model och von Manteuffel räknade med att XLVII. Panzerkorps skulle klara båda uppgifterna utan större svårigheter.

En amerikansk pansarvärnskanonvagn av typ M18 Hellcat gör sig redo att öppna eld mot annalkande tyska stridsvagnar. Med sin 76-millimeters pansarvärnskanon M1 i ett rörligt torn var Hellcat en mycket farlig motståndare för tyskarnas stridsvagnar, i synnerhet som den tack vare sin höga hastighet snabbt kunde ta sig fram i sidan på de tyska stridsvagnarna, där dessa inte var lika kraftigt bepansrade. En svaghet hos Hellcat var dess egen svaga bepansring, inte mer än 25 millimeters frontpansar. (NARA, SC 196436)

Som vi sett tidigare (sid 117), svängde Oberst von Laucherts 2. Panzer-Division – efter att ha slagit ut Task Force Rose och Task Force Harper längs landsvägen från Clervaux och västerut – på småtimmarna den 18 december av från huvudled N 20 vid Chifontaine, omkring tusen meter norr om Longvilly, och tog den smala lantväg som går nästan spikrakt fram mot Bourcy, fyra kilometer nordvästerut. Klockan halv sex på morgonen den 19:e gick de utan incidenter in i Bourcy, ett litet stationssamhälle på järnvägen mellan Bastogne och Sankt Vith.299 Pansarspaningsbataljonen i von Laucherts division fortsatte mot nästa by, Noville, ett par kilometer längre västerut. Men när pansarspaningsfordonen och stridsvagnarna kom ut ur den lilla skogsdungen åttahundra meter öster om Noville, stötte de på en amerikansk stridsgrupp. Efter en kort skärmytsling där två Sherman blev sönderskjutna, drog sig tyskarna tillbaka igen.

Detta var en av två överraskningar som mötte 2. Panzer-Division denna morgon. Som vi tidigare sett, hade amerikanerna dagen innan skickat fram nya förband söderifrån för att täppa igen de luckor som XLVII. Panzerkorps rivit upp. Sammandrabbningarna öster om Bastogne med 101st Airborne Division och tätförbandet i Combat Command B, 10th Armored Division, Team Cherry, har redan skildrats. I Noville, sju kilometer nordnordost om Bastogne – på huvudleden mellan Bastogne och Houffalize – hade en annan av stridsgrupperna i Combat Command B, 10th Armored Division, Team Desobry, gått i ställning. Med inte mer än fyrahundra man och femton Sherman-stridsvagnar fick Major William R. Desobry det omöjliga uppdraget att hejda 2. Panzer-Division.³⁰⁰

Under hela natten till den 18 december anlände en jämn ström av mer eller mindre skräckslagna amerikanska soldater från olika slagna förband till Noville, på reträtt från striderna i öster. “Det kommer fler tyskar än ni någonsin har sett!” skrek de till männen i Noville: “Ni kan inte vara kvar här! De kommer att köra över er på nolltid!”³⁰¹ Men Major Desobry var lika säker som kollegan Colonel Cherry på att han skulle lyckas stoppa tyskarna, så han tog befälet över de retirerande männen och organiserade dem till Novilles försvar. En av Desobrys kompanichefer, Captain Gordon Geiger, berättade att flera av dem protesterade och sade att de fått order om att tillbakarycka, vilket Cherry och hans kompanichefer inte brydde sig om. “Nu är det jag som ger order”, svarade Geiger: “Håll ställningarna och kämpa!”³⁰²

På den tyska sidan behövde Oberst von Lauchert kunna ta sig över de usla små lervägarna norr om Bastogne på kortast möjliga tid för att sedan komma upp på den belagda landsväg som går från Houffalize söderut, så han satsade på att försöka ta Noville genom ett överraskningsanfall. För detta syfte lät han fjorton stridsvagnar ge sig av på den mödosamma omvägen över vad som inte var mer än “kostigar” på de vida och öppna fälten i norr, för att nå landsvägen som löper in i Noville norrifrån och anfalla amerikanerna därifrån. Det visade sig vara lättare sagt än gjort; flera dagars töväder och regn hade förvandlat åkrarna och dessa små stråk till rena träskmarkerna där till och med flera stridsvagnar körde fast.³⁰³ Landskapet var insvept i en tung, fuktig dimma när 2. Panzer-Division, med stridsvagnarna i Panzer-Regiment 3 i täten, på förmiddagen den 19 december rullade fram längs den gyttjiga vägen från Bourcy till Noville (idag kallad Rue de Général Desobry). Men precis när tyskarna skulle gå till anfall skingrades dimman, så att pansarstyrkan låg helt blottställd för amerikansk eldgivning ute på de öppna fälten.

Panther-stridsvagnar under strid i bebyggelse, december 1944. (BArch, Bild 146-1975-015-03/Valtingojer)

Tyska pansarvärnssoldater vid en pansarvärnskanon av typ 75 mm PaK 40 L/48. Med denna kunde en Sherman slås ut frontalt på upp till två kilometers avstånd. (Månsson)

Team Desobrys stridsvagnar och pansar-värnskanoner, som gått i ställning bakom byggnader, murar eller höstackar, utsatte genast tyskarna för en rasande beskjutning. Striden hade nätt och jämnt börjat förrän en pluton ur 609th Tank Destroyer Battalion dundrade in till amerikanerna i Noville. Denna var utrustad med den nya pansarvärnskanonvagnen M18 Hellcat, beväpnad med den nya 76-millimeters pansarvärnskanonen M1. Framför allt kunde Hellcaten använda sin överlägsna fart – den kunde komma upp i hela 90 km/h, vilket gjorde den mer än dubbelt så snabb som exempelvis Jagdpanzer IV eller Panther – till att komma till skott från sidan eller bakom de tyska stridsvagnarna, där dessa var betydligt mer sårbara. För att kunna komma upp i denna höga hastighet hade man dock varit tvungen att “skala av” Hellcaten så att den bara hade ett 25 millimeters frontpansar samt ett torn utan tak. Därför utvecklade också Hellcatens besättningar en taktik som de kallade shoot and scoot – “skjut och stick”.

Flera tyska stridsvagnar blev träffade av pansarbrytande projektiler och stannade upp. Efter en kort strid fann tyskarna för gott att dra sig tillbaka. Eftersom de befann sig uppe på de kullar som höjer sig över Noville i öster, kunde de ganska snabbt komma ut ur det amerikanska eldområdet, men innan dess hade, enligt den amerikanska rapporten, nio tyska stridsvagnar blivit träffade, varav fyra fattade eld.304

von Lauchert insåg att det under rådande omständigheter skulle bli omöjligt att bryta det amerikanska motståndet vid Noville med enbart pansar, men huvuddelen av hans infanteri befann sig ännu långt bort i det bakre området. Eftersom amerikanska motståndsfickor i Clervaux inte kunnat rensas ut förrän sent på eftermiddagen den 18 december, hade i stort sett enbart pansrade fordon kunnat ta sig igenom staden fram till dess.³⁰⁵ Medan von Lauchert väntade in infanteriet, lät han pansaret ta Noville under beskjutning.

När det nu gått upp för Major Desobry vilket motstånd hans lilla förband ställts inför, ringde han sin chef, Colonel Roberts, i Bastogne och anhöll om tillstånd att dra sig tillbaka, vilket denne omedelbart avslog. Istället skickades förstärkningar till Noville – en pluton från 705th Tank Destroyer Battalion och 1st Battalion, 506th Parachute Infantry Regiment.

Det dröjde ända till gryningen nästa dag, den 20 december, innan von Lauchert fått fram en tillräcklig styrka för att kunna sätta in sitt slutanfall. Efter en förbittrad strid i snöblandat regn och tjock dimma pressades amerikanerna tillbaka, och slutligen gav den ställföreträdande chefen för 101st Airborne Division, Brigadier General Anthony McAuliffe, tillstånd om tillbakaryckning. Slaget om Noville kostade amerikanerna en förlust av fyrahundra man, elva Sherman och minst fem pansarvärnskanonvagnar.³⁰⁶ Bland personalförlusterna befann sig Major Desobry, som blivit sårad, och Lieutenant Colonel James L. LaPrade, chefen för fallskärmsjägarbataljonen i Noville, som stupat.

Att Desobrys lilla styrka uppehållit den fruktade tyska 2. Panzer-Division under en hel dag var i sig en anmärkningsvärd bedrift, och detta är förstås förklaringen till mytbildningen kring slaget om Noville i senare tiders historieskrivning. Men även om pansarvärnskanonvagnar här räknats som “stridsvagnar” av amerikanerna, verkar de tyska stridsvagnsförlusterna ha överskattats – olika amerikanska källor anger dem till tjugo eller till och med trettio. I beaktande av den styrka som 2. Panzer-Division faktiskt hade efter slaget vid Noville, kan von Laucherts division knappast ha förlorat mer än ett tiotal stridsvagnar och runt fem pansarvärnskanonvagnar vid Noville.

I utkanten av Noville, en sönderskjuten och övergiven Sherman. (National Museum of Military history, Diekirch)

Med det amerikanska motståndet vid Noville brutet verkade ingenting stå i vägen för 2. Panzer-Divisions marsch mot Meuse, och General von Lüttwitz väntade sig också Bastognes snara fall. Den överväldigande segern i pansarslaget öster om Bastogne och det svaga motstånd som tyskarna därefter mötte i området fick Panzer Lehrs chef, Bayerlein, att dra slutsatsen att vägen till Bastogne i princip låg öppen.³⁰⁷ Dessutom fortsatte väderleken att vara på tyskarnas sida. Den 20 december var den dittills värsta dagen vad gäller flygväder. Temperaturen pendlade mellan sju plusgrader och ett par minusgrader. En tjock dimma hängde i luften, det vräkte ned snöblandat regn, och stormbyar gjorde det svårt att ens ta sig fram till fots på de isbelagda startbanorna på de amerikanska flygfälten i området. Att det ändå gick att få upp tolv flygplan i luften – det lägsta antalet för 9th Air Force under hela fälttåget i väster – visade ett under av skicklighet hos de berörda piloterna. Major General Troy Middleton, chefen för VIII Corps, svor ve och förbannelse över vädret, som gjorde att han inte ens kunde få upp ett Piper Cub-sambandsflygplan i luften: “Dimman satt praktiskt taget fast i marken så vi var tvungna att använda strålkastarna på våra fordon även under dagtid.”308

På förmiddagen den 20 december beskrev General von Lüttwitz situationen i en rapport: “2. Panzer-Division har tagit Noville. Fienden drar sig flyktartat undan från 2. Panzer-Division över Foy och söderut. 2. Panzer-Division förföljer den flyende fienden. Foy väntas falla när som helst, om så inte redan skett. Efter erövringen av Foy svänger 2. Panzer-Division, enligt order, västerut och rycker in på öppen terräng. Panzer Lehr-divisionen står ännu framför Neffe, men har intagit Wardin och befinner sig på snabb frammarsch över Marvie. Där verkar fienden vara svag och oförberedd. Marvie kanske redan har tagits?“³⁰⁹

Den då 46-årige Brigadier General Anthony C. McAuliffe, ställföreträdande chef för 101st Airborne Division under slaget om Bastogne, kallades av sina män för “Old Crock”, “gubbstrutten”. Hans personliga inställning bidrog i stor utsträckning till att skärpa det amerikanska motståndet i det omringade Bastogne. McAuliffe avled 1975, i en ålder av 77 år. I Belgien har han fått hjältestatus för sitt hjältemodiga försvar av Bastogne. (NARA)

Chefen för VIII Corps, Middleton, utsåg Brigadier General McAuliffe, den ställföreträdande chefen för 101st Airborne Division, till chef för samtliga amerikanska styrkor i Bastogne och evakuerade själv den 20 december sin stab från Bastogne till Neufchâteau, tre mil längre sydvästerut. De instruktioner Middleton gav McAuliffe strax före sin avfärd, var minst sagt vidlyftiga: “101st Airborne Division skall stabilisera fronten längs linjen Recht till St. Vith och söderut längs en linje öster om landsväg N 15 fram till 4th Infantry Divisions ställningar vid Breitweiler.”³¹⁰ McAuliffe tänkte inte bry sig om denna order, som innebar att hans division, med understöd av resterna av de styrkor som undkommit den tyska nedmejningen öster om Bastogne, förväntades hålla en åtta mil lång front – mot i princip hela 5. Panzerarmee och 7. Armee. Istället koncentrerade han sina styrkor till en serie försvarspositioner runt Bastogne. Den andra delen av Middletons order tog han däremot ordentligt fasta på: “Ingen tillbakaryckning är tillåten!” Detta var visserligen samma direktiv som Middleton – nästan schablonmässigt – utfärdat till i princip samtliga sina underställda förbandschefer vid i princip varje given punkt från floden Our och västerut under de fem föregående dagarna, men med McAuliffe och 101st Airborne Division hade amerikanerna ett förband och en förbandschef som – för första gången – verkligen kunde uppfylla denna order.

Den 46-årige Anthony McAuliffe må ha varit kortväxt – han mätte inte mer än 168 centimeter i strumplästen – men hörde utan tvekan till de tuffaste amerikanska befälhavarna under Ardennerslaget. Före Dagen D i juni 1944 hade han ingen stridserfarenhet, men hade på grund av bevisat goda egenskaper varit med och utvecklat både Bazookan och den amerikanska jeepen. Efter att ha examinerats vid militärakademin West Point i november 1918, tjänstgjorde han länge vid artilleriet. Det var därför han placerades som artillerichef i 101st Airborne Division. McAuliffe såg med skepsis på uppdraget att själv hoppa fallskärm, som han sade kändes tufft “för en old crock (gubbstrutt) som jag” – och därefter fick han bland fallskärmsjägarna heta “Old Crock”. Hans namn är för evigt förknippat med Ardennerslaget vintern 1944/1945. Två år efter kriget döptes det centrala torget i Bastogne om från Place du Carré till Place McAuliffe, och där restes en byst av McAuliffe, som 1949 tilldelades titeln hedersmedborgare i staden Bastogne.

På pappret såg den tyska stridsstyrka som den 20 december 1944 gjorde ett första försök att inta Bastogne ut att vara tillräckligt stark för uppgiften – Panzer Lehr och 26. Volksgrenadier-Division. Men ingen av dessa divisioner var fulltalig vid tidpunkten för anfallet, eftersom båda avdelat varsitt regemente till att täcka den södra flanken, två mil längre sydösterut. Faktum är att amerikanerna var numerärt överlägsna: 101st Airborne Division och det som fanns kvar av pansaret i Combat Command B, 10th Armored Division och Combat Command Reserve, 9th Armored Division, samt diverse sammanrafsade rester av förband som blivit illa tilltygade i pansarslaget öster om Bastogne, var åtminstone 50 procent starkare än motståndaren. Den amerikanska överlägsenheten var påtaglig framför allt i fråga om artilleri.

26. Volksgrenadier-Division satte in Grenadier-Regiment 77 och 78, förstärkta med åtta pansar-värnskanonvagnar, mot Bizory, drygt tre kilometer nordost om Bastogne på järnvägen mellan Bastogne och Sankt Vith. Denna framstöt fick gott understöd av att 2. Panzer-Division efter erövringen av Noville fortsatte söderut på landsvägen mot Bastogne och drev ut Team Desobry och 506th Parachute Infantry Regiment ur den lilla byn Foy, tre kilometer nordväst om Bizory. Här hejdades 2. Panzer-Division, men inte av amerikaner, utan av den egna staben. Oberst von Lauchert hade föreslagit att hans 2. Panzer-Division skulle fortsätta längs huvudleden från Noville och Foy för att anfalla Bastogne norrifrån, men blev avsnäst av sin kårchef, General von Lüttwitz: “Strunta i Bastogne och fortsätt enligt order mot Meuse!”

En tysk soldat tar sig fram under ett kreatursstängsel på ett fält i Ardennerna. I bakgrunden en utslagen amerikansk pansarbil. (NARA, III-SC-341638)

Självaste Generalfeldmarschall von Rundstedt, Oberbefehlshaber West, hade låtit meddela att 2. Panzer-Division på inga villkor fick avvika från marschvägen till Meuse: Från sin stabsplats skickade von Rundstedt ett direktiv till Model och von Manteuffel om att offensivens tyngdpunkt från och med nu var 5. Panzerarmees framryckning mot Meuse. Det var av avgörande betydelse att denna etablerade sig på flodens västra sida, för att därigenom “hindra motståndaren från att föra förstärkningar över floden”.311

När von Laucherts pansar drog sig tillbaka från Foy, följde 3rd Battalion, 506th Parachute Infantry Regiment efter och återtog orten. Uppbackade av stridsvagnar från Combat Command B, 10th Armored Division kunde 506th och 501st Parachute Infantry Regiment hejda 26. Volksgrenadier-Division, men inte förrän tyskarna lyckats inta Bizory.

Längre söderut bröt Panzer Lehrs anfall samman i den koncentrerade elden från sex amerikanska artilleribataljoner.³¹² Även om tyskarna bara förlorade tre stridsvagnar, blev deras infanteribataljoner svårt decimerade.³¹³ Fälten mellan byarna Neffe och Mont öster om Bastogne var uppdelade av täta taggtrådsstängsel med trettio till femtio meters avstånd, vilket tyskarna uppenbarligen inte hade upptäckt. De framryckande soldaterna i Kampfgruppe 902 var tvungna att stanna upp för att klättra över vart och ett av dessa stängsel, och där blev de nedskjutna i mängder. Efteråt markerades dessa kreatursstängsel av jämnt fördelade rader av kroppar i fältgå uniform.³¹⁴

För 2. Panzer-Division såg den 20 december helt annorlunda ut. Efter att ha tagit sig igenom ruinerna av Noville på sin väg tillbaka från Foy färdades von Laucherts pansarkolonner via en smal och usel sidoväg över till den huvudled som löper sydvästerut från Houffalize. De hade inte längre någon stridskontakt, utan deras främsta motståndare var nu den sanka marken i terrängen utanför de stora vägarna. von Laucherts förslag att framrycka direkt mot Bastogne norrifrån hade i viss mån dikterats av att det inte fanns några ordentliga vägar västerut i området norr om Bastogne. Dagen innan hade de hjuldrivna fordonen i hans kolonn endast med stor möda tagit sig fram över en mil på smala och gyttjiga sidovägar för att nå fram till Noville. Men när de vid middagstid den 20:e var uppe på landsvägen från Houffalize gick det undan. Stridsvagnarna följde samma rutt som pansaret i 116. Panzer-Division tagit dagen innan och nådde Ortheuville, där de besatte den oskadda Bailey-bron och upprättade ett brohuvud över floden Ourthe (Ourthe Occidentale).

Under ledning av Leutnant Ernst Gottstein skickades en spaningsstyrka på två pansarspaningsfordon vidare från Ortheuville på huvudled N 4 för att rekognoscera fram till landsvägkorsningen Barrière de Champlon, en halvmil längre bort. Gottstein tog den närmaste vägen tvärs över kullarna nordväst om Ortheuville tills hans två fordon kom upp på den asfalterade vägen där bokskogen börjar, ett par kilometer söder om vägkorset. Tyskarna såg inte till några amerikanska soldater vid vägkorset. Gottstein beordrade halt och stövlade själv oförväget in på det lilla caféet vid vägkorset medan hans mannar gick i ställning utanför. Strax efteråt kom Gottstein ut igen, med två amerikanska krigsfångar. Han slog på radion i sin pansarbil och rapporterade till staben: “Vägkorsningen rensad från fiendestyrkor!”³¹⁵

Det var inte bara hjuldrivna fordon som sjönk ned i de usla lervägar som genom tövädret förvandlats till rena träskmarkerna. Denna Sherman-stridsvagn har övergivits av sin besättning sedan den fastnat i leran och kört sönder båda banden. (NARA, SC-197209)

von Laucherts huvudstyrka gick i ställning vid Tenneville, tre kilometer längre bak, men på den norra sidan om Ourthe. Framför dem låg nu en enda raksträcka av huvudleden från Bastogne till Namur vid Meuse – sju mil bort. De tvingades emellertid göra en dags uppehåll för att invänta underhållstransporterna med drivmedel och ammunition. Dessa hade hamnat långt på efterkälken på grund av trafikstockningar på vägarna och de flaskhalsar som de smala vägbroarna bildade.316

I ett litet samhälle sydost om Saint-Hubert, väster om Bastogne, har amerikanska soldater som överrumplats av tysk eldgivning kastat sig i skydd. (NARA, 111-SC-193835/Gedicks)

I det område söder om Sankt Vith där Belgiens, Luxemburgs och Tysklands gränser möts, fanns det två belagda landsvägar som från Tyskland ledde fram till denna väg, men båda hölls fortfarande blockerade av den amerikanska styrkan i Sankt Vith-regionen (detta var alltså dagen före Sankt Viths fall). Därför hade 5. Panzerarmees båda pansarkårer bara en enda belagd väg från Tyskland – den som från Dasburg ringlade genom Luxemburg och vidare västerut.

Det var visserligen en asfaltsbelagd väg, men den var helt otillräcklig för försörjningen av större delen av 5. Panzerarmee. Vid Dasburg stupar bergen lodrätt ned i floden Our. Smala serpentinvägar leder ned till den smala bro som slagits över flodravinen, och på andra sidan svänger den trånga vägen åt höger och klättrar uppåt. Branta, skogklädda bergssidor och hårnålskurvor gjorde det omöjligt att köra åt sidan för att släppa förbi andra fordon. Det hala vinterväglaget och begränsad sikt på grund av den dimma som ofta låg tjock över marken förvärrade ytterligare framkomligheten. Här löpte merparten av 5. Panzerarmees försörjningstrafik i båda riktningarna.

Tyskarna var inte bara hänvisade till flodövergången vid Dasburg; de kunde även använda den vid Obereisenbach, litet längre nedströms (söderut). Men den byväg som från denna flodövergången fortsatte i en brant uppförsbacke, för att på åsryggen ovanför byn övergå i en smal, ringlande lerväg som ledde till Hosingen och huvudleden “Skyline Drive” en halvmil längre västerut, beskrevs av chefen för 26. Volksgrenadier-Division, Oberst Kokott, som “fullständigt sönderkörd och uppbökad”.³¹⁷ På sina ställen stupade det brant nedåt alldeles vid sidan av vägen. Det säger sig självt att i det hala vinterväglaget innebar denna väg stora faror för trötta tyska fordonsförare. Denna väg erbjöd heller egentligen inget annat alternativ än att ansluta till vägen från Dasburg vid Marnach, en knapp halvmil väster om Dasburg. Marnach blev, särskilt under de första dagarna av Ardenneroffensiven, ett litet helvete för de tyska militärtrafikpoliserna – vid denna flaskhals där fordon skulle passera i båda riktningarna bildades enorma trafikstockningar som utsatte trafikkontrollanterna för enorma prövningar.

Hela vägen till Clervaux och dess broar över nästa flod, Clerve, en halvmil väster om Marnach, var allt som oftast helt igenkorkad. Efter Clervaux kommer man ut på ett böljande åkerlandskap med i dubbel bemärkelse mjuka kullar där larvbanden på dussintals amerikanska och tyska stridsvagnar kört sönder asfalten så att lastbilsförarna ofta var tvingade att krypköra för att inte köra sönder hjulaxlarna, vilket ytterligare bidrog till trafikstockningarna vid Marnach.

General Heinrich friherre von Lüttwitz var chef för XLVII. Panzerkorps under Ardenneroffensiven. von Lüttwitz, som tilldelats riddarkorset med eklöv, hade anfört 2. Panzer-Division under slaget om Normandie sommaren 1944. Han avled 1969. (BArch, Bild 146-1972-031-44 / Fotograf: unbekannt)

Om tyskarna kunnat ta vägen genom Bastogne, vilket skulle ha lett dem raka vägen till den breda huvudleden N 4 mot Marche och därefter Namur vid Meuse, hade underhållssituationen sett helt annorlunda ut. Men efter att ha färdats två mil på den sönderkörda vägen från Clervaux mot Bastogne var transportfordonen nu istället tvungna att svänga av från huvudleden till höger för att ta den betydligt sämre lervägen norrut över Arloncourt, Bourcy och Noville nordost om Bastogne. Detta var den sidoväg som von Laucherts division haft sådana svårigheter att ta sig fram på två dagar tidigare – nu med den skillnaden att den plöjts upp av stridsvagnarna så att den vid det töväder som dominerade de första dagarna av Ardenneroffensiven möjligen kunde skiljas från de omkringliggande åkrarna endast genom en ännu sämre framkomlighet än på dessa. Här sjönk lastbilar och hästdragna vagnar ofta ned till hjulaxlarna, och även enskilda soldater hade svårt att ta sig fram eftersom de för varje steg sjönk ned till fotknölarna i den lösa leran.318

Amerikanerna försvarade Bastogne betydligt mer hårdnackat än vad tyskarna hade räknat med, och tillfogade angriparna svåra förluster. En tysk rapport beskrev t.o.m. det amerikanska motståndet vid Bastogne som “fanatiskt”. (Via Warren Watson.)

På de vindpinade fälten längs en sträcka av nästan en mil var denna enkla lantväg kantad av sönderkörda eller fastkörda transportfordon, mellan vilka svärande officerare och fältgendarmer stövlade omkring och gormade medan utmattade trossoldater kämpade för att knuffa loss fastkörda fordon, allt under det att regnblandat snö vräkte ned. Dessutom hade landsvägen som gick söderut från Houffalize och till det område där de framskjutna enheterna i 2. Panzer-Division stod, redan blivit ganska sönderkörd av de tunga stridsvagnarnas band.

Besegrade generaler är sällan den mest tillförlitliga historiska källa, men omedelbart efter krigets slut var många amerikanska skribenter bara alltför glada att använda de tyska generalernas subjektivt färgade skildringar för att få en bild av “den andra sidan” under Ardennerslaget vintern 1944/1945. Tyvärr har många av dessa besegrade generalers rationaliseringar av nederlagets orsaker vidarebefordrats ganska okritiskt. Av den anledningen tenderar historieskrivningen ibland att beskriva tyskarnas svårigheter att föra fram underhåll till Ardennerfronten i tillräcklig takt under offensivens första vecka som någonting utöver det vanliga.

I själva verket fick man under andra världskrigets snabba motoriserade framryckningar oftast räkna med tillfälliga uppehåll i framryckningen på grund av att anfallstäternas drivmedel tagit slut. Faktum är att det nästan var oundvikligt, i synnerhet där väglaget gjorde det svårt för hjuldrivna fordon att ta sig fram. På östfronten var det vardagsmat, och där hade vissa tyska pansarförband sommaren 1942 drabbats av upp till veckolånga anfalls-pauser av liknande skäl, utan att det fick den allmänna offensiven att stanna av. Den största principiella skillnaden mellan de tidigare årens blixtkrig och Ardenneroffensiven var i denna fråga att tyskarna på den tiden hade ägt luftherravälde – vilket ju inte var fallet på västfronten 1944. I Ardennerna dagarna före jul 1944 välkomnade tyskarna därför den kraftiga nederbörden, trots dess negativa inverkan på väglaget.

Att 5. Panzerarmees chef skulle ha förväntat sig att hans trupper skulle nå Meuse på två-tre dagar, har dementerats av von Manteuffel själv: “Jag hade aldrig räknat med att nå Meuse på två eller tre dagar, utan snarare ansåg jag att om allt gick väl skulle det vara möjligt att nå floden på mellan fem och åtta dagar”, sade han när han strax efter kriget intervjuades av den amerikanska militären (även om han senare korrigerade det till “fyra till sex dagar”).³¹⁹

Tyska pansargrenadjärer och Panther-stridsvagnar av modell Ausführung G på marsch. (BArch, Bild 183-H28356)

General von Lüttwitz var också optimistisk den 20 december när han rapporterade: “Fiendeläget: Motståndaren känner sig besegrad, befinner sig på återtåg och begränsar sig till att försöka skydda sitt tillbakadragande.”320

Det kanske främsta belägget för att de tyska befälhavarna vid denna tid inte såg 2. Panzer-Divisions ofrivilliga stopp som något allvarligt streck i räkningen finner man hos överbefälhavaren på västfronten, Generalfeldmarschall von Rundstedt. Även om det stod klart att 2. Panzer-Division skulle bli stående utan drivmedel under hela den 21 december, var von Rundstedt inte mer orolig över detta än att han på kvällen den 20 december beslöt att överföra offensivens tyngdpunkt från 6. SS-Panzerarmees sektor längst i norr och till den sektor som avdelats åt 5. Panzerarmee.

Att denna tillfälliga drivmedelsbrist vid fronten berodde på svårframkomliga vägar och uttänjda underhållslinjer och inte – vilket ofta hävdas – på ett förment otillräckligt tilldelande av drivmedel till offensiven (något som tidigare diskuterats), framgår av det faktum att Panzer Lehr, den andra pansardivisionen i General von Lüttwitz’ XLVII. Panzerkorps, inte drabbades av dessa svårigheter den 20-21 december. Då denna division den 20 december ännu stod i området öster om Bastogne, var dess underhållslinjer inte lika uttänjda som för 2. Panzer-Division.

Panzer Lehr och 26. Volksgrenadier-Division mottog på kvällen den 20 december en order från General von Lüttwitz om att sätta sina respektive spaningsbataljoner i rörelse för att kringgå Bastogne söderifrån. Dessa anslöt sig till 26. VGD:s Füsilier-Grenadier-Regiment 39, som två dagar tidigare gått i ställning norr om Wiltz för att täcka kårens södra flank. I samverkan med 5. Fallschirmjäger-Division i 7. Armee svepte dessa förband under loppet av den 21 december fram genom området söder och sydväst om Bastogne, där Assenois, strax utanför Bastognes södra industriområde, intogs av Füsilier-Grenadier-Regiment 39. Litet längre västerut mötte 26. VGD:s Aufklärungs-Abteilung 26 under Major Rolf Kunkel hårt amerikanskt motstånd i Sibret. Hit, till denna ort med omkring 1 000 invånare och en station på järnvägslinjen mellan Libramont i sydväst och Sankt Vith, åtta mil längre nordösterut, hade Major General “Dutch” Cota den 19 december förflyttat stabsplatsen i sin 28th Infantry Division. I samband med detta drogs merparten av de luggslitna resterna av 28th ID:s 110th Regimental Combat Team – huvudsakligen från 1st och 2nd Battalion – samman till Task Force Caraway, som under Lieutenant Colonel Forrest Caraway fick till uppgift att försvara Sibret. Caraway och Cota förfogade även över artilleriet i 109th och 687th Field Artillery Battalion.³²¹ Därtill grupperades vad som fanns kvar av 630th Tank Destroyer Battalion både norr och söder om orten. Uppgiften att försvara Sibret underlättades av att orten är belägen uppe på en höjd som dominerar de omkringliggande åkrarna.

Tyskarnas första anfallsförsök mot Sibret, med en mindre grupp fallskärmsjägare ur 7. Armees 5. Fallschirmjäger-Division under natten till den 21 december, blev tillbakaslaget. Men nästa morgon gick Major Kunkels styrka till anfall från fyra olika håll. Efter hårda strider bröts det amerikanska motståndet. Här tog tyskarna ett stort antal fångar samt erövrade tjugo artilleripjäser och ett stort antal stridsvagnar, pansarbilar och övriga motorfordon som lämnats av sina besättningar i all hast med motorerna fortfarande igång.322 De båda amerikanska cheferna, Cota och Caraway, lyckades dock undkomma och tog sin tillflykt till Vaux-les-Rosières, längre söderut på landsvägen från Bastogne till Neufchâteau.

Kampfgruppe von Fallois – Major Gerd von Fallois’ förstärkta pansarspaningsbataljon i Panzer Lehr – ryckte fram på den södra flanken, intill 5. Fallschirmjäger-Division. Under loppet av den 21 december intog von Fallois’ förband Chenogne, ett par kilometer nordväst om Sibret, erövrade samtidigt en hel kolonn på sextio amerikanska lastbilar och tjugotvå jeepar, intog Libramont, två och en halv mil sydväst om Bastogne, och omringade 58th Armored Field Artillery Battalion nära Tillet, ytterligare ett stycke väster om Bastogne.³²³

När chefen för 26. Volksgrenadier-Division, Kokott, gav sig av i spåren på Füsilier-Grenadier-Regiment 39, fann han den tyska marschvägen söder om Bastogne kantad av utbrända och sönderskjutna amerikanska stridsvagnar.³²⁴

På kvällen den 21 december förstärktes de tyska ställningarna i området söder och sydväst om Bastogne genom att Panzer Lehrs Kampfgruppe 902 beordrades att följa efter von Fallois och framrycka mot Saint-Hubert, fågelvägen två mil väster om Bastogne. Kampfgruppe 901 (även kallad Kampfgruppe Hauser) lämnades däremot kvar i området sydost om Bastogne.

Horst Helmus, en av de tyska soldater som deltog i Ardenneroffensiven, fångade med sitt ritstift hur tyska soldater i en erövrad amerikansk M8-halvbandvagn med en PaK 40-pansarvärnskanon på släp i full fart jagar efter sin tillbakaryckande amerikanska motståndare.

Därmed var Bastogne fullkomligt inneslutet. Innanför den tyska ringen befann sig omkring 18 000 amerikanska soldater och 3 500 civila. Tack vare ett rådligt ingripande från den tillförordnade borgmästaren Leon Jacquin hade stora mängder mjöl förts in i staden, så att det fanns 7,5 ton bröd åt de 22 000 amerikanerna och belgarna.³²⁵ Detta kunde drygas ut genom ganska riktliga mängder kött från boskap i de många intilliggande bondgårdarna. För Brigadier General Anthony McAuliffe, fallskärmsjägargeneralen som anförtrotts uppgiften att leda Bastognes försvar, fanns det ingen särskild anledning till oro; fallskärmsjägare var när allt kommer omkring utbildade för att strida i en situation där de var omringade. Den krigslist som General von Lüttwitz närmast försökte sig på, visar måhända hur oinsatt han var i amerikanernas situation i Bastogne och de amerikanska fallskärmsjägarnas mentalitet.

“Det finns bara en möjlighet att rädda de omringade USA-trupperna från total förintelse: en hedervärd kapitulation.” Så löd det meddelande som von Lüttwitz via två tyska officerare och två soldater under parlamentärsflagg lät vidarebefordra till McAuliffe på eftermiddagen den 22 december 1944. Det är knappast överraskande att denne inte lät sig skrämmas av sin motståndares ultimatum.

Det tyska meddelandet framfördes till McAuliffe av den amerikanska divisionens ställföreträdande stabschef, Lieutenant Colonel Ned Moore. McAuliffe, som just blivit väckt från en eftermiddagslur i källaren till en av Heintz-barackerna, där han upprättat sin stabsplats, uppfattade det först i sitt yrvakna tillstånd som att det var tyskarna som ville kapitulera. När Moore påpekade att det var ett kapitulationsanbud till honom, utbrast den fortfarande sömndruckne McAuliffe: “Oh shit!” Sedan beordrade han Moore att avvisa det tyska kapitulationsanbudet.

Den major som anförde de tyska parlamentärerna krävde emellertid ett skriftligt svar från den amerikanske befälhavaren, och det gjorde McAuliffe rådvill.

“Jag vet fasen inte vad jag ska skriva”, sade han till sina stabsofficerare.

“Vad sägs om att skriva det du först sade?” föreslog hans planeringsofficer, Colonel Harry W. Kinnard och rev ned stora skrattsalvor.

Till slut greppade McAuliffe en penna och skrev ett enda ord på en bit papper: “Nuts” (“galet”).

Helmuth Henke, en engelskspråkig tysk Leutnant som fungerade som tolk i parlamentärsgruppen, förklarade generat för den tyske majoren att han inte riktigt förstod svaret. På majorens uppmaning bad han de tyska parlamentärernas amerikanske eskort, Colonel Joseph Harper, om ett förtydligande. Harper bad Private First Class Ernie Premetz, som tjänstgjorde som tolk, att förklara, och denne vände sig till Leutnant Henke och sade: “Det betyder: ‘Du kannst zum Teufel gehen’ – du kan dra åt helvete!”326 Att McAuliffe verkligen svarade med “Nuts”, bekräftas av General von Lüttwitz i dennes rapport om XLVII. Panzerkorps under Ardenneroffensiven.³²⁷

När så den amerikanska motståndsfickan vid Sankt Vith utplånades, lossnade det på de tidigare igenkorkade vägarna. SS-Sturmmann Helmut Semmler, i 9. SS-Panzer-Divisions SS-Flak-Abteilung 9, skrev i sin dagbok: “Plötsligt kunde vi bara köra vidare ända till Sankt Vith. Under färden såg vi oräkneliga fordon som våra trupper erövrat från fienden, framför allt Studebaker-lastbilar med sluttande ‘nos’. På båda sidor om vägen stod det mängder av övergivna Sherman-stridsvagnar. På flera ställen låg det döda soldater på gatorna.”³²⁸

Den 21 och 22 december körde de tyska underhållstransporterna i full fart på landsvägarna från öster och norr. “Sedan Sankt Vith har intagits flyter trafiken på”, skrev Leutnant Behmen i 1818. Artillerie-Regiment i sin dagbok den 22 december, men lade också till: “Om fientliga flygplan hade dykt upp skulle det ha blivit en fruktansvärd katastrof.”³²⁹ Det usla vädret hindrade emellertid fortfarande det amerikanska flyget, och offensiven kom igång igen. General von Lüttwitz skrev: “Inför den 22 december räknade kåren med att båda pansardivisionerna skulle rycka långt fram åt nordväst. Våra spaningförband hade inte stött på något starkare motstånd någonstans. Fienden verkade således ännu inte ha fört fram några nya styrkor.”³³⁰

Så snart de första drivmedelsbilarna anlände till brohuvudet vid Tenneville, lät von Lauchert vid 2. Panzer-Division genast tanka halvbandvagnarna i Panzer-Aufklärungs-Abteilung 2 samt några Panther-vagnar och några StuG III. Som Kampfgruppe von Böhm (efter pansarspaningsbataljonens chef, Hauptmann von Böhm) skickades dessa tidigt på morgonen den 22 december iväg på huvudled N 4 mot Marche och Namur.

Fyra kilometer från Tenneville går vägen in i ett kuperat skogsområde. Här hade amerikanska 51st Engineer Combat Battalion föregående eftermiddag gjort stora ansträngningar för att blockera framkomligheten. De hade sprängt ett stort hål i vägbanan och inne i skogen hade de fällt mängder av de nakna, frusna träden över vägen. Dessutom låg en liten arriärstyrka i ställning i skogens utkant; det tog ett par timmars strid på morgonen innan amerikanerna gav sig av. Därefter kunde Hauptmann von Böhms soldater avancera vidare. Men när de rapporterade de djupa trädspärrarna längs skogsvägen, beordrades von Böhm att kringgå denna sträcka av N 4 genom att ta den lilla grusväg som ringlade fram över kullarna västerut mot Nassogne, åtta kilometer bort, för att därifrån fortsätta norrut mot Marche.³³¹ Den tyska famstöten understöddes av åtminstone en erövrad jeep med amerikansktalande tyska kommandosoldater i amerikanska uniformer som infiltrerade bakom de amerikanska linjerna för att skapa förvirring – så kallade Greif-soldater.*

Under tiden kom fler drivmedelsbilar fram till Tenneville. Därmed kunde von Lauchert göra klar nästa stridsgrupp, bestående av II. Abteilung/Panzer Regiment 3, Panzergrenadier-Regiment 304, Panzer-Artillerie-Regi-ment 74 och två tredjedelar av 273. Heeres-Flak-Abteilung. Under ledning av Major Ernst von Cochenhausen – den ställföreträdande chefen för Panzergrenadier-Regiment 304 – rullade dess stridsvagnar, Puma-pansarbilar, dragfordon, luftvärnsfordon, pansarskyttefordon och många andra slags fordon med ett par tusen uppsuttna pansargrenadjärer iväg i en lång kolonn på N 4.

Den kuperade terrängen på båda sidor av vägen i skogen gjorde det omöjligt att passera alla trädhinder, så dessa fick röjas undan, vilket tog fyra timmar i anspråk.³³² Men därefter kunde tyskarna köra ut på ett helt öppet slättlandskap vid Nassogne. Det var en ansenlig styrka på nära niohundra fordon, och när de stridsvagnar som körde längst fram kom ut på N 4 väster om Bande, sex kilometer sydost om Marche, hade de sista fordonen inte ens kommit in i skogen en mil längre längre bak.

Här upptäckte tyskarna så många färska fordons-spår i snön att det bedömdes att amerikanerna grupperat en större stridsstyrka i Marche. Detta rapporterades till von Lauchert, som vidarebefordrade informationen till kårchefen von Lüttwitz. Denne instruerade då 2. Panzer-Division att vika av nordvästerut för att istället gå över Meuse vid Dinant.333 Den tyska slutsatsen var helt korrekt. Starka förband ur både 3rd Armored Division och 84th Infantry Division hade precis marscherat upp till Marches försvar. Anförd av den hårdföre Major General Maurice Rose var 3rd Armored Division, som vi tidigare sett, en så kallat “tung” pansardivision – dvs den var betydligt större än vanliga pansardivisioner – och gott och väl etthundra av dess stridsvagnar befann sig i Marche-området. 84th Infantry Division var, som det snart skulle visa sig, en av de tuffaste amerikanska infanteridivisionerna i Ardennerna. Divisionen kallades “Railsplitters” (ordagrant vedklyvarna; det smeknamn som Abraham Lincoln gick under) – vilket fick tyskarna att kalla dess soldater för “Yxmännen”.³³⁴

von Cochenhausen lämnade kvar en bataljon pansargrenadjärer, en halv luftvärnsbataljon samt en mindre styrka av flygvapnets luftvärn söder om Marche.³³⁵ Därefter fortsatte huvudstyrkan sin framryckning. Där N 4 viker av åt höger mot Marche, fortsatte den tyska huvudstyrkan rakt fram på den mindre väg som går vidare västerut söder om staden. Här övergick slättlandskapet återigen i en alltmer kuperad, skogklädd terräng. Det var ett perfekt ställe för ett eldöverfall, vilket amerikanarna också drog nytta av.

335th Infantry Regiment ur 84th Infantry Division hade grupperat sin 3rd Battalion uppe på dessa höjder. Precis innan tyskarna dök upp, fick “Railsplitters”-männen en välkommen förstärkning från 3rd Armored Division. Dess Combat Command A hade skickat fram Task Force Doan – bestående av delar av 32nd Armored Infantry Regiment, 36th Armored Infantry Regiment samt 67th Field Artillery Battalion – för att gå i ställning vid N 4 mellan Marche och Bastogne. Men denna hann inte mer än knappt ut ur staden förrän den drabbade samman med Kampfgruppe von Cochenhausen vid Hargimont, fyra kilometer sydväst om Marche.³³⁶

Klockan var omkring fem på eftermiddagen den 22 december när von Cochenhausens kolonn långsamt rullade fram på den ringlande vägen söder om Marche, i riktning mot Hargimont. Alldeles till höger om vägen reste sig branta klippväggar, klädda av lövskog. Det hade hunnit bli mörkt och i snödiset var sikten inte mer än några meter. Plötsligt dalade det lysskott uppe i luften, och från höjderna ovanför vägen riktades eldgivning med tunga vapen. Fem av tyskarnas pansarskyttefordon slogs ut, och Kampfgruppe von Cochenhausen föll tillbaka i försvarsställning. Men tyskarna behövde inte genomföra någon stormning.

Striden avgjordes snart genom det för amerikanerna överraskande uppdykandet av Kampfgruppe von Böhm söder om Hargimont. Denna hade ju vikit av och tagit vägen över Nassogne, och kom nu dundrande förbi det gamla slottet Château de Jemeppe nere i sänkan bakom de amerikanska ställningarna. Innan amerikanerna upptäckt vad som stod på, hade von Böhms förband tagit sig uppför sluttningen och anföll dem i ryggen. Amerikanerna övergav hastigt sina ställningar och drog sig tillbaka mot Marche. Säker på segern lät von Lauchert sända följande rapport till von Lüttwitz:

Våra fallskärmsjägare och Greif-soldater har spritt panik i de allierades bakre område. Fiendens moral verkar vara på upphällningen. Efter striden vid Noville har vi inte mött mer än svagt motstånd som kunnat övervinnas med den största enkelhet – förutom söder om Marche idag. Fiendens flyg är inte särskilt aktivt. Vårt flygvapen har dock inte heller ingripit i striden ännu. Drivmedelsleveranserna är fortfarande inte tillräckliga och anländer oregelbundet, vilket har en återhållande inverkan på divisionens mobilitet. Vår huvudstyrka kommer att fortsätta framryckningen längs axeln Buissonville – Chapois – Conneux. Vi kommer att sätta upp en vägspärr vid Leignon [mellan Marche och Namur] i väntan på vårt utlovade flankskydd. Vi kommer att besätta området Celles – Conjoux och förbereda en övergång av Meuse vid Anseremme [strax söder om Dinant].³³⁷

Under tiden fick Luftwaffe instruktion om att under inga omständigheter anfalla Meuse-broarna väster om linjen Verviers – Bastogne, så att dessa skulle vara oskadda när de tyska marktrupperna erövrade dem.³³⁸

Medan Ardennerna täcktes av snö under loppet av den 22 december, befann sig amerikanska 1st Army på reträtt längs nästan hela linjen. (NARA, SC-197350)

PANSARVÄRNSKANON MOT SHERMAN

Unteroffizier Horst Helmus, pansarvärnsskytt i Panzerjäger-Abteilung 26, beskrev i sin dagbok den 21 december 1944 ett möte med en Sherman-stridsvagn vid Sibret:

Vi går i ställning med huvudvägen Bastogne – Neufchateau 800 meter framför oss. Intill oss står en 7,5 cm lätt haubits på en 3,7-cm-lavett. Infanteriet intar beredskapsställningar. 10,5-cm-haubitsar öppnar förberedande eld. Infanteriet skall anfalla klockan 11.00. [...] Vi möter infanterield från automatvapen, och jag är tvungen att kasta mig platt på marken. [...]

Plötsligt kommer ropet, som ur tusen strupar: STRIDSVAGN! Infanteriet vill försöka se. Från alla håll och kanter ropas det: Strids-vagn!- utdraget och med betoning på varje stavelse. I ett skogsparti bortom vägen ser vi konturerna av en Sherman (åtminstone inbillar vi oss att det är en stridsvagn av den typen). Den rullar endast långsamt framåt. Så vrålar plötsligt motorn till. Jänkaren ger fullgas och skumpar i full karriär fram ur skogen. Genom motordånet hör vi Leutnant Gutbier ge eldtillstånd.

Unteroffizier Mayer ger ett knappt hörbart eldkommando med riktning, ammunitionstyp, avstånd och antal granater, men jag varken ser eller hör något annat än stridsvagnen. Avståndsratten inställd på pansargranat, 800 meters avstånd. Sakta, litet framförhållning, och sedan trycker jag på avtryckaren. Pang! Första skottet! Hurraaaa! Träff vid bärhjulen! Jag hör det men jag ser inget då jag är alldeles förblindad av krutröken. [...] Andra skottet träffar under det ena bandet. Nu stannar stridsvagnen upp. Vagnchefen hoppade ur redan mellan första och andra träffen. Tredje skottet: Träff i övre delen av chassits sida. Ammunitionsbrand! En väldig eldkvast skjuter upp. Slut på föreställningen...

Mitt ansikte är svart av krutrök. Jag ser riktigt “farlig” ut! Det tjuter i mina öron, jag kan knappt höra något. Men jag uppfattar gratulationerna från Hauptmann Reinecke och Leutnant Gutbier.

Källa: Horst Helmus, dagbok.

Horst Helmus illusterar själv denna händelse på nedanstående bild. Se även nästa uppslag.

Slutsatser och summering

Ardenneroffensivens första sju dagar tillfogade den amerikanska krigsmakten ett av de största bakslagen i dess historia. Det kanske var som störst i fråga om militär prestige, men även rent konkret var det en motgång av avsevärd omfattning, avgjort större än vad som framskymtar i många skildringar av Ardennerslaget. Det senare gäller i synnerhet amerikansk förluststatistik, som vid en djupare studie visar sig vara både ofullkomlig och motstridig. Faktum är att det helt enkelt inte går att få fram tillförlitlig amerikansk förluststatistik, då mycket av denna helt enkelt förstördes i samband med krigsslutet eller strax därefter – vilket ur ett historieperspektiv givetvis är högst anmärkningsvärt.*

Den tyska offensiven utmärker sig genom att den var både skickligt genomförd och mästerligt förberedd. Det faktum att tyskarna i ett så sent skede i kriget på nytt kunde genomföra en blixtkrigsoperation – om än i modifierad form – chockade en hel värld. Att de dessutom lyckades överrumpla sin motståndare så totalt, renderar Ardenneroffensiven ett utrymme på krigshögskolors strategiska studier för lång tid framöver.

En grundförutsättning för dessa tyska framgångar var det dåliga väder som höll det allierade flyget borta, och där hade både de militära planläggarna och meteorologerna gjort en helt korrekt bedömning. Omfattande flyganfall mot de smala och tidvis helt igenkorkade transportvägarna till fronten skulle utan tvekan ha omöjliggjort dessa framgångar.

I ett avseende gjorde sig tyskarna dock skyldiga till en allvarlig felberäkning – i fråga om de amerikanska soldaternas uthållighet, som tyskarna grovt underskattade. Att använda något annat ord än tapper för att beskriva de amerikanska soldater som befann sig i frontlinjen vid Ardennerna den 16 december 1944, vore orättvist. Genom att bjuda ett obändigt motstånd mot numerärt överlägsna anfallare under de första timmarna – i vissa fall de första dagarna – bidrog dessa små grupper av amerikanska soldater till att skapa en viktig förutsättning för de allierades återhämtning längre fram under slaget. Exempelvis var det i princip en enda bataljon amerikanska soldater ur 28th Infantry Division vid fronten i Luxemburg – Major Harold F. Miltons 3rd Battalion ur Colonel Hurley Fullers 110th Regimental Combat Team – som räddade Bastogne genom att hålla tillbaka Panzer Lehr och 26. Volksgrenadier-Division så pass länge att 101st Airborne Division hann föras fram till staden.**

Den potential som dessa tappra frontsoldater skapade, förspilldes dock genom en ofta skrämmande brist på strategisk – och ofta även taktisk – kompetens hos de högre cheferna. Detta illustreras tydligt av det egentligen fullständigt onödiga sammanbrottet för 106th Infantry Division öster om floden Our, eller de amerikanska nederlagen i de olika pansarslagen vid Bastogne den 18-19 december. Att den amerikanska stridsmoralen därefter fick sig en allvarlig törn, kan knappast de drabbade amerikanska soldaterna lastas för.

Men även om flera amerikanska staber verkar ha gripits av panik och präglats av rådlöshet under Ardenneroffensivens första dagar, genomförde den allierade militärledningen både snabba och välbetänkta motdrag som dämpade effekten av den tyska offensiven. Bradleys beslut att omgruppera 7th Armored Division hindrade tyskarna från att ta knutpunkten Sankt Vith redan under den andra anfallsdagen. Av ännu större betydelse var Eisenhowers order om att förflytta XVIII Airborne Corps till Ardennerna, vilket gjorde att Bastogne förblev i amerikanska händer medan det bildades en reserv vid Salm som kunde fånga upp de retirerande styrkorna från Sankt Vith. Vid det senare frontavsnittet spelade Field Marshal Montgomery en helt avgörande roll för att den amerikanska fronten inte skulle kollapsa totalt. Utan dessa insatser av Bradley, Eisenhower och Montgomery skulle 5. Panzerarmee sannolikt ha kunnat bryta igenom till Meuse inom fem, sex dagar från offensivens igångsättande.

En annan intressant aspekt av 5. Panzerarmees framgångar under Ardenneroffensivens första vecka, är att dessa ofta framför allt var resultatet av en numerär överlägsenhet på den tyska sidan. Detta stod i viss kontrast till den tyska soldatens självbild, enligt vilken hans egen kvalitativa överlägsenhet i fält var det som fällde avgörandet mot en antalsmässigt överlägsen motståndare. Denna tyska uppfattning byggde i viss mån på faktiska förhållanden under försvarsstriden på västfronten hösten 1944.

Tvivelsutan gjorde de amerikanska soldater som utsattes för det tyska anfallet i Ardennerna den 16 december 1944 avsevärt bättre ifrån sig än vad som generellt varit fallet med U.S. Army under de föregående månaderna på västfronten. Möjligtvis var det insikten om att något flygstöd inte var att vänta, och att de nu på ett helt annat sätt än tidigare kämpade för att klara sig, som ligger bakom denna förändring. I vilket fall som helst var det sega amerikanska motståndet under anfallets första två dagar – och på Sankt Vith-avsnittet ännu längre än så – något helt annat än vad många på den tyska sidan hade väntat sig. Men, som de tyska cheferna konstaterade, var detta motstånd – med undantag för trupperna i Bastogne och 82nd Airborne Division vid floden Salm – brutet framför 5. Panzerarmee den 20 december, och vägen mot Meuse låg då i princip öppen.

Det faktum att 101st Airborne Division med understödsförband lyckades bita sig fast i knutpunkten Bastogne var förvisso ett allvarligt streck i de tyska planerna, men så länge det allierade flyget höll sig borta kunde tyskana klara underhållet på andra vägar i området, i synnerhet sedan “Sankt Vith-kilen” blivit erövrad.

På kvällen den 22 december förberedde sig 2. Panzer-Division för den sista etappen på vägen mot Meuse vid Dinant, med Panzer Lehr närmande sig på divisionens vänstra (södra) flank. Visserligen stod Combat Command A, 3rd Armored Division och 84th Infantry Division vid Marche i tyskarnas flank, men dessa båda amerikanska divisioner var själva utsatta för ett allvarligt hot från nordost, där 116. Panzer-Division, 2. SS-Panzer-Division och 560. Volksgrenadier-Division marscherade upp. En dryg mil öster om dessa styrkor befann sig ytterligare en tysk pansardivision, 9. SS-Panzer-Division. Samtliga dessa förband var inriktade på ett mål: att ge understöd åt 2. Panzer-Divisions övergång av Meuse vid Dinant. Det var den största kraftsamling som tyskarna någonsin gjorde på ett så begränsat område under hela Ardenneroffensiven – dessa divisioner hade när offensiven inleddes förfogat över mer än fyrahundra operationsdugliga stridsvagnar, varav drygt hälften var Panther. Den fråga de tyska befälhavarna kunde ställa sig var om det över huvud taget fanns några allierade trupper som kunde stå emot denna styrka.

Sherman i siktet. Illustration av Horst Helmus.

Soldaterna i detta tyska pansarskyttefordon ser tämligen förtröstansfulla ut. På kvällen den 22 december 1944 förberedde sig 2. Panzer-Division för den sista etappen på vägen mot Meuse. Dittills hade tyskarna sopat undan allt motstånd i sin väg, och det tycktes inte finnas många nya amerikanska förband som kunde tänkas hindra dem. (BArch, Bild 101I-691-0241-33A/Kripgans)

* Detta var emellertid inget unikt för den tyska sidan i kriget. Fussell citerar en amerikansk armérapport som konstaterar att “problemet med alkoholhaltiga drycker […] måste tas under noggrant övervägande. Den amerikanske soldaten kommer att skaffa sig en ersättning som kan innebära förgiftning om alkoholhaltiga drycker inte finns att tillgå”. (Fussell, Wartime: Understanding and Behavior in World War II, s. 103.) Anledningen till detta var, enligt Fussell, ganska elementär: förutom behovet att döva sin rädsla, “led soldaten, i synnerhet den menige rekryten, så starkt av låg självkänsla, av det absurda i hans tillvaro av tristess och överordnades pennalism, att något slags själsligt bedövningsmedel helt enkelt var nödvändigt”. (Fussell, s. 98.) Den amerikanska arméns Medical Corps konstaterade att de amerikanska soldaterna under andra världskriget kände “ett så starkt behov av alkohol att vissa till och med drack den träsprit som de påträffade i erövrade flygande bomber, vilket kostade dem livet”. (Fussell, s. 102.)

* Operationsofficeren – Ia, som tyskarna kallade det – var chef för operationsavdelningen i ett militärt förband, och hade där ansvar för att förbereda allmänna operativa order som förbandschefen givit. Motsvarigheten i den amerikanska armén kallades S3 på bataljons- och brigadnivå och G3 på divisions- och kårnivå.

* General Motors’ fem ton tunga CCKW var ett av den amerikanska arméns vanligaste transportfordon under andra världskriget. Det var ett 6x6-fordon, vilket innebär att den var sexhjulig och allhjulsdriven. I beteckningen CCKW står den första bokstaven C för konstruktionsåret 1941, den andra bokstaven C står för “cab” (täckt förarhytt), K betyder allhjulsdriven och W att fordonet är försett med tandemaxlar.

** P-47D Thunderbolt var som snabbast på omkring 6 700 meters höjd. På den höjden var den omkring 80-100 km/h snabbare än en Messerschmitt 109 G-6 och minst 80 km/h snabbare än en Focke Wulf 190 A-8. På lägre höjder, t.ex. 2 000 m, var P-47D ungefär jämbördig med Fw 190 A-8 i toppfart men fortfarande ca 30 km/h snabbare än Bf 109 G-6. Dessa hastighetssiffror är förstås optimala och varierade inte minst beroende på hur mycket bränsle och ammunition flygplanen bar.

* Dessa Wereth Eleven – Curtis Adams, Mager Bradley, George Davis, Thomas J. Forte, Robert Green, Jim Leatherwood, Nathaniel Moss, George W. Moten, William Edward Pritchett, James Aubry Stewart och Due W. Turner – hedrades av lokalinvånare med ett minnesmärke, men fick inte något officiellt monument lika snabbt efter kriget som offren i Baugnez/Malmedy och Ligneuville, och det dröjde till år 2001 innan den amerikanska armégarnisonen i Chièvres “adopterade” de mördades gravar på kyrkogården Henri-Chapelle i Liège.

** På kvällen den 17 december snappade de brittiska Ultra-kodknäckarna upp en order till II. Jagdkorps om att under den 18 december sätta in allt tillgängligt flyg för att skydda de egna marschkolonnerna från fiendens jaktbombare. Ordern specificerade att jaktstyrkor skulle operera i formationer på 100-200 flygplan. (National Archives, Kew: Ultra files HW 5/633. CX/MSS/T 401/92. West.)

* I boken Hitler’s Last Gamble – som kan betraktas som ett standardverk om Ardennerslaget – räknar de militärhistoriska forskarna Dupuy, Bongard och Anderson upp fler amerikanska divisioner som sägs ha legat i reserv, men dessa var på ett eller annat sätt engagerade i andra stridsoperationer. (Dupuy, Bongard och Anderson, s. 34.) Så t.ex. utgjorde 7th Armored Division en viktig del i den styrka som 9th Army avsåg att sätta in mot Roer-dammarna. 94th Infantry Division var varken ny eller i reserv; den var mellan den 8 september 1944 och årsskiftet inbegripen i hårda strider för att inta de franska Atlanthamnarna Lorient och Saint-Nazaire som hölls av kvardröjande tyska styrkor.

* I beaktande av Fullers insats för stadens försvar, beslöt emellertid den amerikanska kongressen att den 11 januari 1945 tilldela honom en andra Silver Star “för utmärkt tapperhet i strid under tjänstgöring i 38th Armored Infantry Battalion, 7th Armored Division, i Belgien, mellan den 17 och 21 december 1944”.

* Den belgiska floden Ourthe utgörs egentligen av två floder: Dels är det Ourthe Occidentale (västliga Ourthe), som från Libramont-området letar sig nordösterut, knappt halvannan mil nordväst om Bastogne. Vid en punkt väster om Houffalize förenas den med Ourthe Orientale (östliga Ourthe), som från höjderna alldeles norr om den nordligaste spetsen av Luxemburgs gräns mot Belgien rinner åt sydväst och väster. De båda förenade flodarmarna fortsätter från området väster om Houffalize i nordvästlig riktning, passerar genom orterna La Roche och Hotton, och böjer en bit längre norrut av mot norr för att slutligen rinna ut i Meuse.

* Se kapitel 6.

* Detta kan tyckas vara ett långtgående påstående, men för forskare som är specialinsatta i ämnet är det ett okontroversiellt konstaterande. För att få fram rimliga beräkningar av amerikanska förluster har författaren och ett flertal andra forskare fått lägga ett pussel som bygger på omfattande och djuplodande studier av enorma mängder förstahandskällor. Men även den förluststatistik som kommer fram genom ett sådant arbete får betraktas som ofullständig. Den verkliga omfattningen av de amerikanska förlusterna under Ardenneroffensiven kommer av naturliga skäl aldrig att klarläggas; därtill är förstahandsmaterialet alltför hårdhänt utgallrat.

** Både Fuller och Miltons bataljon mötte strax efteråt ett föga heroiskt slut i Ardennerslaget – vilket vi i sistnämnda fall skall se i nästa kapitel.