KAPITEL 5

7. Armee – Säkra flanken!

“Under vår framryckning bjöd amerikanerna knappt något motstånd. Idag kan jag säga att jag sällan under hela kriget såg soldater i sådan förvirring, som övergav sin utrustning eller helt enkelt kastade den ifrån sig oskadd.”
- Major Goswin Wahl, chef för Fallschirmjäger-Regiment 13 i december 1944.1

Den första dagen – över floden!

Floden Sûre rinner upp från höjderna en dryg mil sydväst om Bastogne. Därifrån letar den sig österut och ringlar tvärs igenom norra Luxemburg, från väster till öster. Vid Wallendorf på gränsen mellan Luxemburg och Tyskland flyter Our norrifrån in i Sûre – eller Sauer som tyskarna kallar den – och därefter böjer Sûre/Sauer av åt sydost och markerar längs fem mil gränsen mellan Luxemburg och Tyskland. Här gick fronten i mitten av december 1944. På kvällen före anfallet den 16 december 1944 grupperade den sydligaste anfallsarmén i operation “Herbstnebel” – General Erich Brandenbergers 7. Armee – sina två armékårer på varsin sida om den punkt där Our förenas med Sûre/Sauer. Den uppgift som förestod denna den svagaste av de tre arméerna i den tyska Ardenneroffensiven – den saknade pansar och hade inte alls samma mängder artilleri som de båda andra arméerna – var att skydda 5. Panzerarmees södra flank mot Lieutenant General George S. Pattons mäktiga 3rd Army i söder. I första linjen hade Brandenberger inte mer än drygt 47 000 soldater med färre än femtio infanterikanonvagnar/pansarvärnskanonvagnar och inga stridsvagnar.²

Den starkaste kåren i 7. Armee var LXXXV. Armeekorps under General Baptist Kniess på den norra flanken. Denna kår var uppdelad på två divisioner, 5. Fallschirmjäger-Division och 352. Volksgrenadier-Division, som tillsammans räknade 24 000 man, med understöd av fyrtiofyra infanterikanonvagnar/pansarvärnskanonvagnar. Kniess åtnjöt ändå en nästan tredubbel numerär överlägsenhet gentemot sin fiende, då denna inte grupperat mer än i huvudsak ett enda infanteriregemente, 109th ur 28th Infantry Division, på detta avsnitt. Detta regemente hade dessutom tillfogats fruktansvärda förluster – totalt 44 procent av dess styrka – under striderna i Hürtgen-skogen i oktober och november 1944, och hade den 18 november omgrupperat till just detta avsnitt i mellersta Luxemburg därför att det betraktades som så lugnt; där var det tänkt att 109th Infantry Regiment skulle återhämta sina krafter…³

Med den 34-årige Lieutenant Colonel James E. Rudder fick emellertid 109th den 8 december 1944 en av den amerikanska arméns mest oförvägna chefer på mellannivå i Europa. Denne hade tidigare anfört en bataljon inom elitstyrkan Rangers som utmärkt sig särskilt väl under invasionen av Normandie. När andra världskriget var slut, hörde Rudder till de högst dekorerade amerikanska soldaterna; han bar bland annat Distinguished Service Cross, USA:s näst högsta tapperhetsutmärkelse, och belgiska Ordre de Léopold. I likhet med grannregementet i norr, 110th Infantry Regiment, hade Rudders regemente i december 1944 uppgraderats till ett Regimental Combat Team (109th RCT), och förfogade således över en nominell styrka på 4 985 man (istället för ett amerikanskt infanteriregementes normala 3 257) med särskilt starkt understöd av artilleri och pansar samt ingenjör- och signalförband.⁴

28th Infantry Division, “Keystone Division”, var ett veteranförband som varit i elden på västfronten sedan juli 1944. Det var en av anledningarna till att denna division anförtroddes ett så brett avsnitt på denna så kallade “spökfront” – nästan fyra mil. Divisionchefen, den 51-årige Major General Norman “Dutch” Cota, var också en veteran. Han hade tjänstgjort som stabschef i 1st Infantry Division vid landstigningen i Algeriet i november 1942 (operation “Torch”). Senare deltog han i planläggningen av invasionen av Normandie och var den 6 juni 1944 den första allierade generalen på landstigningsstränderna. Cota ledde 28th Infantry Division sedan augusti 1944, och därför kände han sina mannar väl. Dessutom hade förbandet befunnit sig vid fronten i Ardennerna sedan fyra veckor tillbaka och var väl bekant med terrängen. Cota kände sig ganska säker när han anförtrodde fronten längs floden Our mellan och Ours sammanflöde i Sûre i söder och Stolzembourg i norr, en sträcka på åtta kilometer – åt Rudders förstärkta regemente. Längre norrut befann sig hans divisions 110th Regimental Combat Team under Colonel Hurley Fuller, och även delar av detta skulle komma att dras in i striden mot 5. Fallschirmjäger-Division

Det område där 7. Armee skulle framrycka uppvisar vad man kan kalla sinnebilden av Ardennerna – djupa lövskogar i ett dramatiskt kuperat landskap med vassa skifferklippor, branta bergsväggar och floder som ringlar fram i djupa raviner, omgivna av skogklädda höjder. Det var definitivt inte lämpligt för någon snabb pansarmarsch.

Liksom 5. Panzerarmee längre norrut, inledde LXXXV. Armeekorps sin offensiv i tysthet med att stormtrupper tog sig över floden i gummibåtar tidigt den 16 december. I skydd av mörkret och dimman kunde detta ske utan att amerikanerna märkte någonting.

5. Fallschirmjäger-Division – som grupperats intill 5. Panzerarmees södra flank – gjorde särskilt goda framsteg. 7. Armees stabschef, Oberst Rudolf Freiherr von Gersdorff, beskrev denna divisions manskap som “unga, friska män” som trots en otillräcklig militär utbildning kännetecknades av “en allmänt hög stridsmoral”. Divisionchefen beskrev han som “utmärkt”.5 Oberst Heilmann, instämde i att manskapet, varav flertalet var yngre än 20 år, “var högt motiverade men med en otillräcklig infanteriutbildning”. Däremot var han kritisk till officerarna; han karaktäriserade “flertalet” av 5. Fallschirmjäger-Divisions officerare – som kom direkt från flygförband – som “ovilliga till sin nya användning som infanterister, bortskämda och förvekligade genom sitt tidigare liv på flygbaser och liknande”.⁶ Han gjorde dock ett undantag för chefen för Fallschirmjäger-Regiment 15, Oberstleutnant Kurt Gröschke, som var en av den tyska fallskärmsjägarkåren mest erfarna förbandschefer, med stridserfarenhet ända från 1940. Enligt Heilmanns bedömning var de bästa förbanden i 5. Fallschirmjäger-Division Gröschkes regemente samt Fallschirm-Pionier-Bataillon 5 och Sturmgeschütz-Brigade 11.⁷ Som vi emellertid skall se, gjorde även de andra delarna av denna division mycket bra ifrån sig under de kommande striderna, och många officerare överträffade Heilmanns förväntningar. Mellan 04.30 och 05.00 den 16 december gick stormkompanierna ur Fallschirmjäger-Regiment 14 och 15 över Our vid Stolzembourg – en halvmil söder om Obereisenbach, där ingenjörtrupperna i Panzer Lehr senare under dagen skulle bygga en bro – samt vid Roth, sju kilometer längre nedströms (söderut). Detta kunde ske helt planenligt, utan att motståndaren upptäckte någonting.⁸ Vid Roth korsade även ingenjörtrupperna i Fallschirm-Pionier-Bataillon 5 floden, följda av Fallschirmjäger-Regiment 13. Pionjärbataljonens huvudsakliga uppgift var att bygga broar åt divisionens infanterikanonvagnar och artilleri, men dess 4. Kompanie under Fahnenjunker-Oberfeldwebel Hans Prigge hade ett specialuppdrag – att storma och sätta sig i besittning av staden Vianden, femtonhundra meter uppströms från Roth, där det fanns en endast delvis raserad stenbro över floden.⁹ Denna uppgift lyckades till fullo; soldaterna i den amerikanska pluton som bemannade en vägspärr nedanför det medeltida slottet i den lilla staden överrumplades och blev alla dödade eller tillfångatagna.¹⁰

Oberst Ludwig-Sebastian Heilmann, chefen för 5. Fallschirmjäger- Division under Ardenneroffensiven. Heilmann var en av de högst utmärkta tyska officererna i Ardennerslaget. Han hade tilldelats riddarkorset för vad hans fallskärmsjägarbataljon åstadkom under erövringen av Kreta i maj 1941. Efter den allierade landstigningen på Sicilien i juli 1943 fälldes Heilmanns fallskärmsjägar-regemente över Cataniaslätten för att förstärka en avskuren tysk stridsgrupp. Detta företag kröntes med framgång, för vilket Heilmann tilldelades eklöven till riddarkorset. För sitt förbands bedrifter under slaget om Monte Cassino erhöll Heilmann i maj 1944 svärden till riddarkorset med eklöv, vilket endast sextiosex andra tyska soldater gjort före honom. Bilden är tagen när Heilmann som Major tilldelades riddarkorset i juni 1941. Heilmann avled 1959, i en ålder av endast 56 år. (BArch, Bild 146-1973-005-06)

Klockan 05.30 öppnade 7. Armees artilleri eld. Beskjutningen var särskilt kraftig i den sektor som hölls av 5. Fallschirmjäger-Division, där hälften av arméns drygt fyrahundra artilleripjäser och Nebelwerfer placerats ut. “Överraskande nog”, berättar Fahnenjunker Ulrich Krüger i Fallschirmjäger-Regiment 15, “mötte vi inget motstånd under vår framryckning. Lite spridd störeld från medeltungt artilleri slog ned i området, men det varken störde eller tillfogade oss några förluster.”11

Fallschirmjäger-Regiment 14 trängde – utan att bli upptäckt av amerikanerna förrän efter flera timmar – fram i skarven mellan 109th Regimental Combat Team och 110th Regimental Combat Team och kunde snart avdelas till understöd åt 26. Volksgrenadier-Division från 5. Panzerarmee i striderna om Weiler och Hoscheid, tre respektive sju kilometer väster om Stolzembourg. På fallskärmsjägardivisionens södra flank tog sig mannarna i Fallschirmjäger-Regiment 15 snabbt fram över den kuperade terrängen väster om Roth. Den lilla byn Walsdorf, tre kilometer väster om Our, befanns vara tom på amerikanska soldater. Efter ytterligare några kilometers mödosam marsch över samma svåra terräng nådde de tre kilometer söder om Hoscheid den så kallade “Skyline Drive”, den stora landsväg som går i nord-sydlig riktning parallellt med Our. Genom denna framstöt hade fallskärmsjägarna, i samverkan med Grenadier-Regiment 915 från 352. Volksgrenadier-Division, skurit av “E” Company i 2nd Battalion, 109th Regimental Combat Team, vid Fouhren (Führen), ett par kilometer sydost om Walsdorf. Från höjderna öster om Fouhren, omgivna av öppna fält, kunde amerikanerna observera och leda sitt artilleri mot den tyska flodövergången vid Roth, bara ett par kilometer längre ned i öster. Följaktligen var denna plats ett av de viktigaste anfallsmålen för både 5. Fallschirmjäger-Division och 352. Volksgrenadier-Division under den första anfallsdagen.

352. Volksgrenadier-Division under Generalmajor Erich Schmidt bestod av drygt 10 000 man och beskrevs av Oberst von Gersdorff som en “bra division”.12 Denna divisions nordligaste regemente, Grenadier-Regiment 915 under befäl av Oberstleutnant Johannes Drawe, mötte knappt något motstånd heller när det på morgonen den 16 december tog sig över Our söder om Roth. Tyskarna fortsatte genom den öppna dalsänkan söder om Roth i riktning mot Fouhren. Just här gapade en två kilometer bred lucka mellan 2nd och 3rd Battalion i 109th Regimental Combat Team, så framryckningen kunde fortsätta en bra bit utan incidenter. Men medan dessa soldater skyndade vidare västerut, lystes natthimlen upp av explosioner i söder, och ett oupphörligt kanonmuller sade dem att något kanske stod på tok med Grenadier-Regiment 916 på divisionens södra flank.

Utrustade med Sturmgewehr 44-automatkarbiner rycker soldater ur 352. Volksgrenadier-Division fram genom en lövskog i östra Luxemburg. (BArch, Bild 183-1985-0104-501/Lange)

Grenadier-Regiment 916 lyckades visserligen också ta sig över Our utan att bli upptäckta av motståndaren, och ryckte fram för att etablera en skyddande skärm väster om Gentingen, tre kilometer söder om Roth, där ingenjörsoldater inledde arbetet med att bygga en bro. Men när de kom ut på de öppna fälten någon kilometer väster om floden, observerades de av en amerikansk styrka som tillkallade artilleriet. 107th och 108th Field Artillery Battalions var vid det laget grupperade på höjderna norr om Diekirch, en halvmil längre söderut.¹³ Därifrån kunde de rikta en förödande eldgivning mot Grenadier-Regiment 916 och Gentingen. Detta fick inte bara till följd att Grenadier-Regiment 916, som tillfogades blodiga förluster, hejdades, utan dessutom fick brobygget vid Gentingen hastigt ställas in. Därigenom kunde inte heller 352. Volksgrenadier-Divisions pansarvärnskanoner komma över floden för att understödja infanteriet.

Ytterligare en dryg halvmil nedströms (söderut, eller snarare sydösterut) gick 276. Volksgrenadier-Division över Sûre/Sauer. Detta var den nordligaste divisionen i LXXX. Armeekorps, den sydligaste tyska anfallsstyrkan i Ardenneroffensiven. LXXX. Armeekorps, under General Franz Beyer, bestod av två divisioner och ansvarade för en tjugofem kilometer lång front längs floden Sûres/Sauers krök nordväst om staden Trier. 276. Volksgrenadier-Division, med endast drygt niotusen man, var en av de svagaste tyska divisionerna i Ardenneroffensiven. Den var helt nyuppställd och manskapet utgjordes huvudsakligen av rekryter vars utbildningsnivå Oberst von Gersdorff karaktäriserade som bristfällig.¹⁴ Divisionen stod emellertid under befäl av den mycket erfarne Generalmajor Kurt Möhring, som tilldelats riddarkorset för sina bedrifter under slaget om Kursk på östfronten 1943. Stridsmoralen i denna division bedömdes av deras motståndare, baserat på det intryck som krigsfångar gav, som god.¹⁵

276. Volksgrenadier-Division ställdes mot en beaktansvärd motståndare – Combat Command A ur 9th Armored Division. Trots den oländiga terrängen hade amerikanerna alltså valt att gruppera ett pansarregemente här. Som vi sett tidigare (kapitel 4) hade de tre Combat Command i Major General John W. Leonards färska 9th Armored Division delats upp på tre helt olika sektorer. Här i söder befann sig divisionsstaben och Combat Command A, anfört av Colonel Thomas J. Harrold, med vardera en bataljon stridsvagnar, pansarskytte och artilleri, samt ett pansarvärnskompani och diverse understödsförband. Men denna ansenliga styrka var ingenting Möhrings soldater märkte något av när de i gryningen den 16 december i skydd av mörker och dimma satte sina gummibåtar och improviserade färjor i det strida flodvattnet. Faktum är att denna morgon hade det amerikanska pansarregementet bara grupperat 60th Armored Infantry Battalion i främsta linjen, som var så glest bemannad att tyskarna även här kunde bilda ett brohuvud utan att amerikanerna märkte något. Men därefter nöjde sig Möhring med att inta den första byn, Bigelbach, tusen meter väster om floden. Här – där Sûres/Sauers floddal abrupt övergår i höga, skogklädda berg, genomskurna av vassa klippor och branta raviner – gick hans trupper i ställning under resten av den första anfallsdagen, till armébefälhavaren Brandenbergers förtret.

LXXX. Armeekorps’ andra division, 212. Volksgrenadier-Division, var något av motsatsen till 276. Volksgrenadier-Division – den var visserligen också relativt nybildad, men hade skaffat sig ganska god stridserfarenhet under några veckor vid Västvallen. “En bra division med god stridsanda och en bra ledning”, var Oberst von Gersdorffs omdöme.16 Dess elvatusen soldater kom huvudsakligen från Bayern, och många av dem var så unga som 17 år. Divisionchefen, Generalleutnant Franz Sensfuss, var också en erfaren förbandschef som tilldelats riddarkorset under striderna på östfronten.

212. Volksgrenadier-Division gick över Sûre/Sauer med Grenadier-Regiment 423 i norr och Grenadier-Regiment 320 i söder.¹⁷ “Vi kunde korsa floden och nå höglandet på den andra sidan med största enkelhet”, rappporterade divisionchefen Sensfuss.¹⁸ Också här kunde tyskarna initialt ta sig fram utan att bli upptäckta, dolda som de var av morgondimman. Men samverkan mellan kårens båda divisioner försvårades av att dessa skildes åt genom floden Schwarze Ernz (Ernz Noire), som från höjderna halvannan mil längre söderut strömmar norrut för att sydväst om Bollendorf förena sig med Sûre/Sauer. På båda sidor om Schwarze Ernz reser sig höga skogklädda bergsväggar nästan lodrätt från flodravinen, och därefter vidtar den svårframkomliga terräng som fick Möhrings division att göra halt vid Bigelbach, en halvmil nordväst om Schwarze Ernz’ inflöde i Sûre/Sauer. På sin sida av Schwarze Ernz hade emellertid 212. Volksgrenadier-Division ganska goda framgångar. Det amerikanska regemente som hade i uppgift att hålla detta avsnitt – 12th Infantry Regiment ur 4th Infantry Division – fann snart att det hade ett kompani vardera inringat i Echternach, Lauterborn, Osweiler och Dickweiler på upp till tre kilometers avstånd från Sûre/Sauer.

Amerikanskt artilleri hindrade dock 212. Volksgrenadier-Division från att anlägga några broar över floden. Snart satte amerikanerna även in 70th Tank Battalion med fyrtio Sherman och sjutton Stuart-stridsvagnar, och denna kunde undsätta samtliga inringade amerikanska förband utom det i Echternach.¹⁹ Denna pansarframstöt kunde också sätta ett resolut stopp för 212. Volksgrenadier-Divisions vidare framryckning. Ytterligare förstärkningar var också på väg. Redan nästa dag beordrade 3rd Armys chef Patton pansaret i Combat Command A och Combat Command Reserve, 10th Armored Division att omgående marschera norrut för att hejda tyskarnas LXXX. Armeekorps.

Ironiskt nog gjorde amerikanerna denna snabba och omfattande styrkeuppladdning mot den svagaste bland de kårer som tyskarna satte in i Ardenneroffensiven. LXXX. Armeekorps saknade såväl pansar som pansarvärnskanoner och den förfogade inte över fler infanterikanonvagnar än de fyra StuG III som tillförts 212. Volksgrenadier-Division.²⁰ Artilleriet, inalles etthundranittio pjäser, utgjordes av ett sammelsurium av tyska kanoner och haubitsar, erövrade sovjetiska och franska vapen och till och med några gamla pjäser som använts i den kejserliga österrikiska armén under första världskriget.²¹ Kårens svaghet stod emellertid i viss relation till dess relativt begränsade uppgift – att sätta sig i besittning av höjderna på västra sidan av Sûre/Sauer så att inte amerikanernas artilleri skulle kunna störa de tyska transporterna över Ours sydligaste lopp. Uppgiften var egentligen alltigenom defensiv.

7. Armee hade förlagt sin tyngdpunkt till General Kniess’ LXXXV. Armeekorps på den norra flanken, och där vann tyskarna några rent spektakulära framgångar.

Fallskärmsjägarna avancerar västerut

Den 17 december gick amerikanerna till motanfall på både 9th Armored Divisions och 109th RCT:s respektive frontavsnitt. Men till skillnad från motanfallet mot 212. Volksgrenadier-Division föregående dag, gick det inte som planerat någonstans. En styrka från 89th Cavalry Reconnaissance Squadron och 811th Tank Destroyer Battalion överraskades i ett eldöverfall och tvingades under kraftig beskjutning från Panzerfaust att retirera, lämnande flera brinnande stridsvagnar efter sig. Möhring, som fått utstå skarp kritik av Brandenberger för att han hela dagen den 16:e pausat vid Bigelbach, hade under natten till den 17:e utnyttjat mörkret och de täta skogarna till att enligt infiltrationstaktiken kringgå de amerikanska ställningarna. Medan den styrka som skulle utdela motanfallet drevs tillbaka, fann amerikanerna att inte bara 60th Armored Infantry Battalions stabsplats i Beaufort fallit i tyskarnas händer, utan plötsligt var hela bataljonen omringad!

Det motanfall som Lieutenant Colonel Rudder, chefen för 109th Regimental Combat Team, satte in i gryningen den 17 december för att undsätta “E” Company i hans 2nd Battalion i Fouhren, lyckades inte mycket bättre. Allt Rudder kunde sätta in var två kompanier ur 2nd Battalion samt ett enda stridsvagnskompani. Så sent som dagen innan hade han förfogat över hela 707th Tank Battalion, men på grund av krisen för de båda andra regementena i 28th Infantry Division längre norrut – 110th och 112th – hade divisionchefen Cota beordrat allt utom pansarbataljonens “C” Company till den sektorn, vilket vi sett i föregående kapitel.

Den tyska pansarvärnskanonvagnen Jagdpanzer 38(t) Hetzer var byggd på chassit till den tjeckisktillverkade stridsvagnen LT-38, samt hade försetts med ett bättre pansarskydd och 75 mm pansarvärnskanonen Pak 39 L/48. Den tjeckiska LT-38 var en mycket god stridsvagnskonstruktion, och Sverige sökte och erhöll under kriget licens att tillverka denna. Drygt tvåhundra kom att tillverkas i Sverige, där den användes under beteckningen Stridsvagn m/41. (Marion Schaaf – MNHM Diekirch)

I samverkan med II. Bataillon/Grenadier-Regiment 915 och en nyinsatt bataljon från Grenadier-Regiment 914 kunde III. Bataillon i Fallschirmjäger-Regiment 15 slå tillbaka även detta motanfall med sina Panzerfaust. Under dessa strider lyckades fallskärmsjägarna också övermanna artilleriställningarna vid Bastendorf, sydväst om Fouhren, varifrån amerikanerna hade tillfogat Grenadier-Regiment 916 så svåra förluster under den första anfallsdagen. Härunder blev chefen för Grenadier-Regiment 915, Oberstleutnant Drawe, svårt sårad, men artilleribeskjutningen av Ours flodbankar upphörde. Därigenom kunde under loppet av den 17 december en bro förfärdigas vid Gentingen, och snart rullade de fjorton Hetzer-pansarvärnskanonvagnarna i 352. Panzerjäger-Abteilung över.22

Jagdpanzer 38(t) Hetzer var en pansarvärns-kanonvagn som i stort sett bestod av den tjeckisktillverkade stridsvagnen LT-38 utan torn, med bättre pansarskydd och – framför allt – den kraftfulla specialkonstruerade 75 mm pansarvärnskanonen Pak 39 L/48, som kunde slå ut en Sherman på upp till 2 000 meters avstånd. De tre Hetzer som dök upp vid Fouhren skrämde uppenbarligen upp amerikanerna så mycket att de rapporterade dem som “Tiger-stridsvagnar”.²³ Detta avgjorde slaget om denna lilla by. Den amerikanska undsättningsstyrkan drevs tillbaka med svåra förluster, och inne i samhället tog de återstående trettiofem amerikanska soldaterna i “E” Company sin tillflykt till en större byggnad. 352. Pionier-Bataillon sattes in och tvingade med hjälp av eldkastare ut de överlevande amerikanerna, som sträckte vapen. En av dessa, Bill Alexander, berättar:

Sergeant Martin Slota och jag befann oss nere i källaren, där vi kastade våra gevär i elden innan vi gick upp i huset. Jag tror att vi var de sista i E Company som kom ut ur huset. Männen grät och svor när de kom ut. Strax efteråt fördes vi över floden Our på en bro vid Roth och transporterades vidare till Bitburg. De tyska soldater som tillfångatog oss var fallskärmsjägare och de behandlade oss väl. Jag minns att när en av dem visiterade mig och stack ena handen i en av mina fickor, sade jag: “Cigarretter”. Han svarade: “Ah, Zigaretten” och tecknade åt mig att ta ut dem. Jag trodde att detta var min sista chans, så jag räckte dem till honom, men han sade bara “Ja, Zigaretten” och stoppade tillbaka dem.²⁴

Det område där dessa strider utspelades omges på tre håll av floder – Our i öster och Sûre i både väster och söder. Därigenom var tyskarna tvungna att tillkämpa sig ytterligare flodövergångar. Medan delar av Fallschirmjäger-Regiment 15 fortfarande stred vid Fouhren, lät regementschefen, Oberstleutnant Gröschke, 5. Kompanie framrycka mot den västra Sûre-armen. Detta kompani lyckades under loppet av dagen kuppartat sätta sig i besittning av bron vid Goebelsmühle, en mil väster om Fouhren. Därmed låg vägen västerut öppen.

I gryningen den 18 december gick 352. VGD:s Grenadier-Regiment 916 i skydd av en rökridå till anfall mot Bettendorf på Sûres södra flodarm och drev tillbaka 3rd Battalion, 109th Regimental Combat Team till Diekirch, fyra kilometer längre västerut. Samtidigt retirerade 2nd Battalion ned mot staden från höjderna i norr. Längre söderut, på den andra sidan denna del av Sûre, gjorde Combat Command A, 9th Armored Division den 18 december ett nytt försök att undsätta den omringade 60th Armored Infantry Battalion, men slogs återigen tillbaka av 276. Volksgrenadier-Division. “Det verkade finnas en Panzerfaust bakom varje träd”, skriver Charles B. MacDonald: “Inom loppet av några minuter hade Panzerfausterna slagit ut en lätt stridsvagn och sex Sherman. Chefen för det ledande medeltunga stridsvagnskompaniet, Captain Arthur J. Banford, Jr., fick själv sin stridsvagn sönderskjuten och gav order om tillbakaryckning.”²⁵

60th Armored Infantry Battalion hade inget anat val än att försöka bryta sig ur inringningen. Totalt lyckades 350 man, under kaotiska förhållanden, ta sig tillbaka till de egna linjerna. Resten stupade eller togs tillfånga.²⁶ Men även tyskarna tillfogades svåra förluster. Bland de som stupade den 18 december befann sig chefen för 276. Volksgrenadier-Division, Generalmajor Möhring.

Mycket längre än så kom inte LXXX. Armeekorps. Den 18 december förstärktes det amerikanska försvaret mot 7. Armees södra flank med Combat Command A och Combat Command Reserve från 10th Armored Division. Dessa sammanfördes med Combat Command A ur 9th Armored Division till den litet oortodoxt betecknade stridsgruppen Combat Command X. Följande dag övergick LXXX. Armeekorps till defensiven, som mest en knapp mil från sina utgångsställningar. Ett sista resultat kunde inbringas den 20 december när det sista amerikanska motståndet i Echternach bröts. “Granndivisionen pausade redan den första dagen”, klagade chefen för 212. Volksgrenadier-Division, Generalleutnant Sensfuss: “På grund av misslyckandet hos vår granne kunde vi inte uppnå några ytterligare framgångar.”²⁷

7. Armee hade betydligt större framgång på sin norra flank – vilket tyskarna också räknat med. Den 17 december hade ingenjörtrupper slagit en bro över Our så att Fallschirm- Sturmgeschütz-Brigade 11 med dess trettio StuG III kunde framrycka för att understödja 5. Fallschirmjäger-Division.28 Sedan Hoscheid – precis i skarven mellan 5. Fallschirmjäger-Divisions och 5. Panzerarmees respektive operationsområden – hade tagits, beordrades 5. Fallschirmjäger-Division att fortsätta rakt västerut, in på 5. Panzerarmees operationsområde. Fallskärmsjägarna tog sig snabbt över floden Clerve och avancerade mot staden Wiltz, som utan vidare kunde omringas.

Vid det laget började chefen för 28th Infantry Division, Major General Cota, se konturerna av en full-komlig undergång för sin division. 112th Infantry Regiment höll visserligen fortfarande ut i Sankt Vith-området långt upp i norr, men av 110th Regimental Combat Team återstod inte mer än splittrade och demoraliserade soldatgrupper som i mer eller mindre oordning flydde västerut. 109th Regimental Combat Team höll uppenbarligen på att gå samma öde till mötes. För att rädda vad som räddas kunde av sin division, gav Cota den 18 december order om att det som återstod av 109th skulle evakueras nordvästerut, till Bastogne. Regementschefen, “fightern” Rudder, ville dock inte lyssna på det örat, och han lyckades få sin vilja igenom.²⁹

Men det fanns inte mycket kvar av 109th Regimental Combat Team heller. Det som återstod av dess huvudstyrka trängdes tillbaka sydvästerut. I Diekirch, den lilla stad som ligger inklämd i floddalen på Sûres södra arm två mil sydost om Wiltz, försökte Rudder organisera ett motstånd. Med början den 18 december belägrades Diekirch av 352. Volksgrenadier-Division. Staden utsattes för en ihärdig artilleribeskjutning, och när det ryktades att amerikanerna förberedde en tillbakaryckning utbröt panik bland de fyratusen invånarna. Många av dem hade deltagit i befrielsen av sin stad från tysk ockupation i september 1944, och nu fruktade de den tyska vedergällningen. Tusentals människor strömmade ut ur staden och täppte bland annat till den väg som från Diekirch ringlar upp i bergen söder om Sûre – vilket hindrade Combat Command X från att komma till undsättning.

Den 19 december intensifierade 352. Volks-grenadier-Division sina attacker mot staden. Divisionchefen Generalmajor Schmidt ledde personligen anfallen – med resultat att han själv blev svårt sårad. Men vid det laget var några hundra slutkörda man allt som återstod av 109th Regimental Combat Team i Diekirch, och nu insåg även Rudder att spelet var över. Klockan åtta på kvällen den 19 december ringde han upp Cota och meddelade att hans regemente “kunde kämpa vidare” om det var nödvändigt, men att “det skulle innebära slutet”.³⁰ Han fick fria händer, och under den följande natten lämnade amerikanerna Diekirch.

109th Regimental Combat Team var nu i det närmast helt utslaget och Rudder hade inget annat val än att så snabbt som möjligt lösgöra återstoden av sina förband från fienden. Medan de drog sig tillbaka, tågade 352. Volksgrenadier-Divisions soldater i triumf in i Diekirch. När de avancerade mellan brinnande och raserade hus i den annars så pittoreska lilla staden på morgonen den 20 december, förundrade de sig över hur kusligt öde allt var; nästan alla invånare hade gett sig av med amerikanerna.

Medan 109th Regimental Combat Team således neutraliserades, revs återstoden av 110th Regimental Combat Team i stycken av 5. Panzerarmee i samarbete med Oberst Heilmanns tyska fallskärmsjägardivision längre norrut. På kvällen den 19 december överrumplade 1. Kompanie i Fallschirm-Pionier-Bataillon 5 under Leutnant Walter Sander 687th Field Artillery Battalion vid den stora landsvägskorsningen en halvmil sydväst om Wiltz. Medan artilleristerna tog sin tillflykt till det intilliggande Café Schumann, dök det plötsligt upp en hel kolonn amerikanska stridsfordon med tända strålkastare. Här kom tvåhundra man tillhörande Major Harold F. Miltons 3rd Battalion ur 110th Regimental Combat Team. Detta var resterna av den tappra bataljon som genom att klamra sig fast vid Hosingen och Consthum i två dagar uppehållit Panzer Lehr-divisionens frammarsch. Efter denna episka strid drog de sig tillbaka till Wiltz, och lyckades ta sig ut därifrån innan denna stad omringades, och nu kom de åkande på väg mot Bastogne – utan att ha en aning om att tyskarna nått så långt västerut.

Café Schumann står än i dag kvar vid den berömda vägkorsningen Schumanns Eck. (Foto: Författaren)

De tunga lastbilarnas motorer skorrade när de på lägsta växel arbetade sig uppför den vinterhala uppförsbacken mot vägkorsningen. Leutnant Sanders häpna mannar hejdade sig för ett ögonblick, men sedan satte en Panzerfaust en halvbandvagn i lågor och en annan slog ut en stridsvagn längre bak i kolonnen.³¹ Major Miltons män övergav hastigt sina fordon och kastade sig huvudstupa rätt ut i mörkret. De tumlade nedför sluttningen till bokskogen, och innan de kommit på fötter hade de övermannats av fallskärmsjägarna och gav sig fångna. Enligt vad Horst Lange, en av de deltagande tyska fallskärmsjägarna minns, förlorade amerikanerna mellan sex och åtta stridsvagnar.

Artilleristerna i Café Schumann var vid det laget illa trängda. Sergeant Gene Fleury, minns hur de övermodiga fallskärmsjägarna ropade till dem från mörkret utanför: “Inget mer zig-zig [sex] i Paris!”³²

De amerikanska artilleristerna fann för gott att kapitulera och kom på darrande ben ut till fallskärmsjägarna, som Private First Class Ervin McFarland beskrev som “vilda och mycket unga, utan tvekan bara tonåringar”.33 Sergeant Austin minns: “De pucklade på oss rejält, visiterade oss grundligt, tog våra armbandsur, våra plånböcker och pennknivar och tvingade mig till och med att ta av skorna.”³⁴ Sedan förde den lilla gruppen fallskärmsjägare sina flera hundra fångar och ett stort antal erövrade motorfordon och artilleripjäser österut. Två månader senare tilldelades Leutnant Sander riddarkorset.

Staden Wiltz, foto från vintern 1944/1945. (NARA, 111-SC-199378/Zinni)

Den 20 december beordrade Oberst Heilmann merparten av sin 5. Fallschirmjäger-Division att fortsätta västerut, över Doncols, sex kilometer väster om Wiltz, och vidare genom skogarna och åkrarna i området söder om Bastogne, med Sibret och Vaux-les-Rosières, sydväst om Bastogne som första mål. Det var halvannan mil till Sibret, och Vaux-les-Rosières låg ytterligare åtta kilometer sydvästerut. I det område fallskärmsjägarna skulle passera fanns det dessutom knappt några vägar i öst-västlig riktning. Men Heilmann visste att det gällde att utnyttja det tillfälle som uppstått när 109th Regimental Combat Team neutraliserats samtidigt som amerikanerna öster om Bastogne befann sig i upplösningstillstånd. Amerikanska 101st Airborne Division hade precis anlänt till Bastogne, men om Heilmanns division snabbt lyckades nå Sibret och Vaux-les-Rosières, skulle samtliga tillförselvägar till Bastogne vara avskurna för ytterligare amerikanska förstärkningar.

Endast en bataljon ur Fallschirmjäger-Regiment 14 och två kompanier ur Fallschirm-Pionier-Bataillon 5 lämnades kvar för att ta hand om Wiltz.³⁵ Detta visade sig fullt tillräckligt. De amerikanska soldaterna i den omringade staden fick order om att försöka bryta sig ut medelst “infiltration” genom det tysk-kontrollerade området. En av dessa soldater, Technical Sergeant Harvey H. Hamann, berättar:

På natten den 19 december beordrades vi att evakuera till ett litet samhälle på andra sidan Bastogne. 44th Engineer Combat Battalion gick tillsammans med några stridsvagnar och halvbandfordon från 707th Tank Battalion i täten för evakueringskolonnen. Vi tog oss förbi tre vägspärrar men blev hejdade vid den fjärde. Vid det laget hade vi mellan sjuttiofem och hundra sårade och jag vet inte hur många stupade. Ingenjörstyrkans kapten beslöt att kapitulera med de sårade medan vi andra gav oss av i grupper om tre eller fyra. Den lilla grupp som jag tillhörde klarade sig inte så bra. På morgonen den 22 fann jag mig ensam med en massa Fritzar som stirrade på mig. Jag flydde in i ett övergivet lanthus och inom tio minuter hade Fritzarna lyckats följa mina fotspår i snön, vilket förändrade min status till krigsfånge.³⁶

För många andra amerikanska soldater inne i Wiltz försvann stridsviljan helt och hållet när de upptäckte att de var omringade. Captain Benedict B. Kimmelman, en amerikansk militärdomare, minns den reaktion han möttes av när han meddelade en grupp soldater att det givits order om att evakuera staden: “Ingen av soldaterna reste sig upp. De hade fått nog av kriget och var redo att låta sig tas tillfånga. Jag böjde mig ned och tog dem i hand till farväl. Jag kände mig inte tvungen att utfärda några order eller försöka övertala dem – det här var infanterister som legat i första linjen dagar i sträck i flera månaders tid, och nu hade de bestämt sig för att det fick vara nog. […] Jag snubblade över en liten grupp [andra] soldater som satt ihopkurade i en hög, alltför demoraliserade för att kunna bruka sina vapen. Till hälften yrande och i ett utbrott av galen humor frågade jag en skälvande man som jag kände igen om han höll på att ta isär sitt vapen för att rengöra det.”³⁷

Amerikanska soldater passerar en jeep som just blivit träffad av tyska granatkastare. (NARA, SC 198550/T/5 Albert J. Gedicks)

Captain Kimmelman var en av de militärdomare som en månad tidigare dömt en desertör i 28th Infantry Division, Private Eddie Slovik, till döden. Domen fastställdes av divisionchefen Cota den 27 november 1944, och den 21 januari 1945 arkebuserades Slovik. Tusentals amerikanska soldater ställdes under andra världskriget inför rätta för desertering, men Slovik blev – antagligen under intryck av det utbredda sammanbrottet för stridsmoralen under Ardenneroffensivens första dagar – den enda som avrättades. Vid det laget befann sig Kimmelman själv i tysk fångenskap. Förutom ettusen krigsfångar, kom de tyska fallskärmsjägarna över tjugofem Sherman-stridsvagnar och ett stort antal andra militärfordon i Wiltz. Under tiden avancerade fallskärmsjägardivisionens huvudstyrka i halsbrytande fart västerut. Major Goswin Wahl, ställföreträdande chef för Fallschirmjäger-Regiment 13, skrev efter kriget:

Under vår framryckning bjöd amerikanerna knappt något motstånd. Idag kan jag säga att jag sällan under hela kriget såg soldater i sådan förvirring, som övergav sin utrustning eller helt enkelt kastade den ifrån sig oskadd. Under de första dagarna tog vi nära ettusen fångar i regementets sektor. Jag är fortfarande förvånad över att ingen på den andra sidan anade att vi skulle gå till anfall. Det kanske framför allt beror på utebliven flygspaning på grund av det dåliga vädret. Givetvis var det under dessa omständigheter, med amerikanernas massflykt i vår sektor, ganska enkelt att erövra stora mängder utrustning, proviant och fordon, särskilt jeepar och liknande fordon.38

En M3 halvbandvagn rusar i full karriär förbi en gatukorsning just som en stridsvagn blir träffad i bakvagnen. Denna dramatiska stridsbild togs av Technician Fourth Grade Clifford O. Bell från amerikanska Signal Corps. (NARA, SC 196909T/4 Clifford O. Bell)

Under loppet av den 20 december skar 5. Fallschirmjäger-Division av N 4, en av de två huvudleder som löper in i Bastogne söderifrån, och nådde på kvällen fram till Sibret vid N 85, den västligaste huvudleden mot Bastogne från söder. Där blev tyskarna slutligen hejdade av 630th Tank Destroyer Battalion. Major General Cota hade i all hast låtit evakuera 28th Infantry Divisions stab från Wiltz till Sibret. Medan fallskärmsjägarna gick i ställning utanför orten, sågs Major General Cota rusa omkring på gatorna i det lilla stationssamhället för att leta upp kockar, lastbilschaufförer och andra vanligtvis icke stridande soldater och organisera dem till Sibrets försvar. Men när de tyska fallskärmsjägarna under den följande natten fick förstärkning av 26. Volksgrenadier-Divisions och Panzer Lehr Divisions respektive spaningsbataljoner, och strax därefter även av Füsilier-Grenadier-Regiment 39 ur 26. Volksgrenadier-Division, fann Cota för gott att flytta staben till Vaux-les-Rosières litet längre ned på N 85. Den 21 december ryckte dessa tyska förband fram till Libramont, två och en halv mil sydväst om Bastogne.

Samtidigt dirigerade Oberst Heilmann Fallschirm-Pionier-Bataillon 5 söderut för att skydda den sydöstra flanken.³⁹ På kvällen den 21 december tog 7. kompanie ur Fallschirmjäger-Regiment 15 Martelange där N 4 korsar floden Sûre, nära två mil söder om Bastogne. Fallschirmjäger-Regiment 14, som “liftade” med den motoriserade spaningsbataljonen från 26. Volksgrenadier-Division, jagade efter Major General Cota, drev ut honom även från Vaux-les-Rosières och tvingade 28th Infantry Division att flytta staben till Neufchâteu, ännu längre söderut – dit Major General Middleton evakuerat staben i VIII Corps dagen före. Först där lyckades staben i 28th Infantry Division lösgöra sig från fienden.⁴⁰

På kvällen den 21 december hade Brandenbergers 7. Armee upprättat en spärrlinje från gränsen mellan Tyskland och Luxemburg vid Echternach i öster, och vidare i nordvästlig riktning genom Luxemburg och ända bort till Libramont i Belgien – sex mil väster om arméns utgångsställningar fem dagar tidigare. Bastognes försvarare var därmed avskurna åt söder genom en upp till två mil bred kil.

Under sitt stormanlopp västerut hade General Kniess’ LXXXV. Armeekorps – och i synnerhet Heilmanns fallskärmsjägardivision – praktiskt taget raderat ut samtliga amerikanska styrkor i området sydost, sydväst och söder om Bastogne. Den tyska armékårens huvudsakliga motståndare, 109th Regimental Combat Team, hade tillfogats en fruktansvärd åderlåtning – förlusterna uppgick till 3 381 man, varav 2 498 i saknade eller tillfångatagna.⁴¹ 110th Regimental Combat Team, det nordliga grannregementet i “Dutch” Cotas 28th Infantry Division, var inte i mycket bättre skick efter att ha förlorat 139 man i stupade, 333 sårade och 2 148 saknade eller tillfångatagna på några dagar.42 De förluster 28th Infantry Division tillfogats var så svåra att den amerikanska ledningen inte hade något annat val än att ta divisionen ur strid – mitt i den värsta krisen för de allierade styrkorna i Europa sedan Frankrikes fall 1940. 28th Infantry Division kunde inte sättas in i fronttjänst igen förrän i februari 1945.

7. Armees stabschef, Oberst von Gersdorff, hade höga tankar om soldaterna i 5. Fallschirmjäger-Division, som han beskrev som “unga, friska män” med “en allmänt hög stridsmoral”. Divisionchefen Oberst Heilmann karaktäriserade han som “utmärkt”. Divisionen skulle inte göra von Gersdorff besviken. Knappast någon av de tyska divisioner som deltog i Ardennerslaget gjorde så väl ifrån sig som 5. Fallschirmjäger-Division, som mot en egen förlust av endast 50 stupade man under offensivens fem första dagar bidrog till att i stort sett neutralisera amerikanska 28th Infantry Division. Denna bild visar två av fallskärmsjägarna som hjälps åt att måla sina stålhjälmar och sin övriga utrustning vita sedan den första snön lagt sig i Ardennerna. (BArch, Bild 183-2005-0519-500)

Ett ytterligare mått på den tyska fallskärms-jägardivisionens framgångar är att dess egna förluster under Ardenneroffensivens fem första dagar inskränkte sig till endast femtio stupade soldater.⁴³ Föga förvånande fann Oberst Werner Bodenstein, stabschefen i LIII. Armeekorps, stridsmoralen i 5. Fallschirmjäger-Division vara på topp när han anlände till fronten den 22 december.⁴⁴ Samma dag befordrades fallskärmsjägardivisionens chef, Ludwig Heilmann, till Generalmajor.

7. Armees framgångar var, i beaktande av dess begränsade resurser, högst anmärkningsvärda. Framför sig hade 5. Fallschirmjäger-Division den 21 december ett enormt område – både i söder och i väster – som var praktiskt taget tomt på amerikanska styrkor. Allt som saknades nu var tillräckliga förband för att hålla de erövrade områdena så att offensiven kunde fortsätta. Den 22 december satte sig också 7. Armees reservstyrka, LIII. Armeekorps, i rörelse för att förstärka de uppnådda ställningarna. Med denna nya och utvilade kår anlände bland annat den pansrade elitstyrkan Führer Grenadier Brigade*, som förfogade över sjuttioåtta operationsdugliga stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar.⁴⁵

Medan 5. Panzerarmee gjorde sig redo för den sista framstöten mot floden Meuse, såg det alltså ut som om 7. Armee höll dess södra flank ordentligt säkrad.

* Inte att förväxla med Führer Begleit Brigade, som var insatt vid Sankt Vith-avsnittet.