KAPITEL 6

6. SS-Panzerarmee – Skoningslöst framåt!

“Dessa förband – med deras arrogans och otroligt upp- blåsta anspråksfullhet – hade genom sin absoluta brist på disciplin (som i och för sig var en integrerad del av deras system) och genom en oöverlagd hänsynslöshet, i kombination med en ansenlig portion ren dumhet, en direkt skadlig inverkan på slagets utgång. De utgjorde alltid ett hinder för varje planmässig stridsledning.”
- Oberst Heinz Kokott, chefen för 26. Volksgrendier-Division.1

SS contra Wehrmacht

På Ardenneroffensivens norra flank gick det till på ett helt annat sätt. Här var det meningen att SS-Oberst-gruppenführer Josef “Sepp” Dietrichs 6. SS-Panzerarmee skulle svara för tyngdpunkten i operation “Herbstnebel”, men mycket gick skevt redan från början.

Enligt operationsplanen skulle I. SS-Panzerkorps under SS-Gruppenführer Hermann Priess snabbt avancera genom Losheimer-Graben, den mellan tre och tio kilometer breda dalgång där tyskarna genomfört sin huvudsakliga frammarsch vid invasionerna av Belgien 1870, 1914 och 1940. När Priess sedan nått Meuse, skulle II. SS-Panzerkorps under SS-Obergruppenführer Wilhelm Bittrich sättas in för att ge extra kraft åt slutoffensiven mot offensivens stora taktiska mål, Antwerpen.

Som extra understöd kopplades två special-operationer till 6. SS-Panzerarmees framryckning. Den ena gick under täcknamnet operation “Greif” (gripen) och skulle utföras av tyska soldater iförda amerikanska uniformer i SS-Panzer Brigade 150 under SS-Obersturmbannführer Otto Skorzeny. Detta förband bestod av i princip av två olika styrkor: 150 man – bland dem de som talade den bästa engelskan – grupperades i Einheit Stielau, vars uppgift var att från den första anfallsdagen i små kommandogrupper utföra sabotagedåd, sprida förvirring och spana bakom fiendens linjer. Den övriga delen av brigadens cirka 2 500 man delades in i tre stridsgrupper – Kampfgruppe X, Y och Z – som skulle följa tätstyrkorna i 1. SS-Panzer-Division, 12. SS-Panzer-Division och 12. Volksgrenadier-Division. Enligt planen skulle dessa stridsgrupper infiltrera de amerikanska linjerna när dessa divisioner befann sig ungefär i jämnhöjd med Malmedy, för att under utnyttjande av sina amerikanska förklädnader sätta sig i besittning av Meuse-bron vid Huy samt broarna vid Amay och Andenne, på båda sidor om Huy.

Den andra specialoperationen som kopplades till 6. SS-Panzerarmees framryckning gick under täcknamnet “Stösser” (“mortelstöt”): Under ledning av fallskärmsjägarveteranen Oberstleutnant Friedrich August Freiherr von der Heydte skulle 1 200 tyska fallskärmsjägare luftlandsättas bakom motståndarnas linjer under natten före offensivens start, med syfte att inta och hålla det viktiga vägkorset Baraque Michel en dryg mil norr om staden Malmedy.

Men det var mycket i 6. SS-Panzerarmees deltagande i “Herbstnebel” som inte gick enligt planerna. För det första lyckades man bara uppbåda tio lämpliga commandosoldater som talade den perfekta amerikanska engelska som operation “Greif” förutsatte, och endast en operationsduglig Sherman-stridsvagn. Skorzeny fick hålla till godo med fyrahundra man som kunde tala någorlunda engelska och ett par tusen man utan några engelskakunskaper alls, samt med Panther-stridsvagnar utan tak på tornet och med påmonterade plåtar så att de skulle likna amerikanska M10-pansarvärnskanonvagnar.

Att fallskärmsjägaroperationen var fruktansvärt illa förberedd stod ganska snart klart för Oberstleutnant Freiherr von der Heydte. När denne den 8 december orienterades om operationsplanen av Generaloberst Kurt Student – den tyska fallskärmsjägarkårens ursprungliga chef, vid den här tiden chef för 1. Fallschirmarmee och armégruppen Heeresgruppe H i Holland – ansåg han att 1 200 man var en för svag styrka för uppgiften. von der Heydte hade anfört fallskärmsjägarna under luftlandsättningen på Kreta i maj 1941, och han visste vad han talade om. Student höll med, men förklarade att det var en obändig “Führer-order”. Då bad von der Heydte om att få använda fallskärmsjägarveteranerna i sitt gamla regemente, Fallschirmjäger-Regiment 6. Under von der Heydtes befäl hade Fallschirmjäger-Regiment 6 kämpat mot bland annat amerikanska 101st Airborne Division “Screaming Eagles” i Normandie i juni 1944. Men detta ville inte Hitler gå med på – han ville inte riskera att förlora hela sin fallskärmsjägarelit, som i princip var grupperad i Fallschirmjäger-Regiment 6. Istället gav han order om att varje fallskärmsjägarregemente skulle skicka “hundra av sina bästa män” till Kampfgruppe von der Heydte. Naturligtvis blev det tvärtom – under förevändning av att ha valt ut “eliten” tog de tyska regementscheferna tillfället i akt till att bli av med sådana mannar som ansågs mindre önskvärda.

TYSKAR I AMERIKANSKA UNIFORMER

Operation “Greif” – tyska soldater i amerikanska uniformer och med amerikanska stridsfordon bakom de allierades linjer – blev faktiskt 6. SS-Panzerarmees kanske mest framgångsrika företag under Ardenneroffensiven. På kvällen den 16 december hade minst sex små grupper ur Einheit Steilau (ledd av SS-Hauptsturmführer Helmut Steilau) lyckats ta sig in bakom amerikanernas linjer.1 En av dessa rapporterades ha nått fram till Meuse vid Huy, där den gick i ställning vid en vägkorsning för att observera amerikanska trupprörelser. Strax efteråt anlände en amerikansk pansarkolonn. Den tyske officeren lär ha lyckats lura amerikanerna att ta en stor omväg genom att påstå att vägarna i söder var spärrade av “de förbannade tyskarna”, the damned Germans. På återvägen till de egna linjerna följande dag klippte denna grupp av amerikanska telefonledningar vid Marche och avlägsnade vägskyltar eller vände dem åt fel håll.²

En annan grupp skall ha nått till Liège-området där den bl.a. lokaliserade ett stort amerikanskt ammunitionsförråd, som den rapporterade till staben. Denna grupp ledde också ett amerikanskt förband att ta en omväg till frontområdet.³ En tredje grupp lokaliserade ett amerikanskt drivmedelsförråd, vilket också rapporterades till staben.

En grupp korsade Meuse vid Amay och kunde rapportera att amerikanerna inte vidtagit några särskilda säkerhetsåtgärder vid Meusebroarna. På väg tillbaka till de tyska linjerna, spärrade denna grupp vägen som ledde till fronten med minor, minvarningsskyltar och trädspärrar.⁴

Den största skadan tillfogades emellertid de allierade genom Steilau-män i fångenskap. Minst två av kommandogrupperna blev avslöjade av amerikanerna och tillfångatogs. Några av dessa soldater blev avrättade, men innan dess hade de hunnit plantera det falska ryktet att liknande kommandogrupper var på väg för att mörda general Eisenhower. Detta gav upphov till den utbredda skräck för tyskar i amerikanska uniformer som kom att sätta sin prägel på tillståndet bakom de allierades linjer under flera dagar.

Hur en halv miljon amerikanska soldater, med Bradleys ord, lekte katt och råtta med varandra för att försöka utröna om de var förklädda tyskar, har gått till historien. Bland tusentals allierade soldater som av misstag arresterades av misstänksamma amerikanska soldater, befann sig den 20 december Brigadier General Bruce Clarke, chefen för Combat Command B i 7th Armored Division, som skickats för att undsätta 106th Infantry Division vid Sankt Vith. Denne fick finna sig i att bli kallad “en av de där nazistiska mördarna” av sina amerikanska tillfångatagare.⁵ Till och med Field Marshal Montgomery blev vid ett tillfälle hållen i fångenskap under några timmar.⁶

I Versailles tvingades överbefälhavaren Eisenhower gå under jorden. SHAEF-staben omgavs av taggtråd, vaktstyrkan fyrdubblades och till och med stridsvagnar fördes fram för att skydda stabsplatsen. I den upphetsade stämningen spreds alla slags rykten. Den 20 december mottog Eisenhower en “akut varning” om att tyska soldater i amerikanska uniformer skulle ha varit synliga i närheten av Épernay, söder om Reims. Fransk polis rapporterade att tyskar i amerikanska uniformer landsatts i fallskärm alldeles i närheten av SHAEF:s stabsplats, och det kom till och med in en rapport om att tyskar utklädda till nunnor (!) hade landat i fallskärm nära Valenciennes.

En amerikansk officer som liknade Eisenhower, Lieutenant Colonel Baldwin B. Smith, ikläddes en av överbefälhavarens uniformer och kördes i bil fram och tillbaka mellan Eisenhowers bostad och staben i Versailles för att fungera som måltavla för tyskarna.⁷ En av de tillfångatagna Greif-männen hade påstått att Skorzeny och femtio av dennes kommandosoldater skulle mötas vid Café de la Paix i Paris. Därför lät amerikanerna gruppera två stridsvagnar på denna plats. Eisenhower själv lät trycka upp tusentals “efterlyst”-affischer med en bild på Skorzenys ansikte.

Efter den 17 december skickades inga fler Steilau-grupper ut på “Greif”-uppdrag, men kommandostyrkorna användes av reguljära tyska förband för spaningsuppdrag i flera veckors tid.

1 Skorzeny, Special Missions, s. 169.

2 Ibid., s. 170.

3 Skorzeny, Ardennes Offensive (Role of Commandos and 150th Panzer Brigade). ETHINT-12, ss. 6-7.

4 Skorzeny, Special Missions, s. 169.

5 Whiting, Skorzeny: The Most Dangerous Man in Europe, s. 69.

6 Infield, Skorzeny: Hitler’s Commando, s. 88.

7 Toland, Battle: The Story of the Bulge, s. 222.

von der Heydte fick börja med att skicka tillbaka de hundrafemtio värsta männen till sina ursprungliga förband, och ersatte dem med frivilliga ynglingar från fallskärmsjägarskolan. Dessa bedömdes som bättre trots att många av dem ännu inte gjort något fallskärmshopp. Just som det såg som mörkast ut, dök det upp 250 fallskärmsjägarveteraner från Fallschirmjäger-Regiment 6. Då ryktet om att von der Heydte sökte folk till ett nytt förband, hade dessa “deserterat” för att anmäla sig för tjänstgöring under sin gamla chef. Denna handling vann gillande hos sentimentalt lagda tyska befälhavare, som gick med på att godkänna det irreguljära “förbandsbytet”. På sätt och vis fångar detta tillståndet och mentaliteten i den nazistiska krigsmakten i ett nötskal.

6. SS-Panzerarmee var den ojämförligt bäst utrustade bland de tre tyska arméer som sattes in i operation “Herbstnebel”. Bland annat förfogade den över en bataljon av de väldiga 70-tons Königstiger-stridsvagnarna, som med sin 88 mm Kampfwagenkanone KwK 43 L/71 hade en nästan oöverträffad eldkraft. En Königstiger kunde slå ut en Sherman frontalt på upp till tre kilometers avstånd, medan dess eget frontpansar var nästan osårbart för eldgivning från en Sherman på i princip hur nära håll som helst. (BArch, Bild 146-1975-102-14A/Hamann)

Men von der Heydtes problem var inte lösta i och med detta. Även hans veteraner visade sig vara otillräckligt tränade för den uppgift som förestod. Sedan luftlandsättningen vid Kreta 1941 hade den tyska fallskärmsjägarkåren använts huvudsakligen som en “brandkårsstyrka” i rena markstrider. I Kampfgruppe von der Heydte fanns det inte ens trehundra man som genomfört ett fallskärmshopp i strid, och många av veteranerna hade inte hoppat fallskärm sedan invasionen av Kreta tre och ett halvt år tidigare. Ytterst få var förberedda för ett stridshopp nattetid över skog.

Ovanpå detta stötte von der Heydte redan från början på motstånd från 6. SS-Panzerarmees råbarkade chef Sepp Dietrich. Fyra dagar före offensivens början anmälde sig Oberstleutnant von der Heydte till SS-Oberstgruppenführer Sepp Dietrich. Det skulle knappast ha gått att uppbringa två män som var mer olika än von der Heydte och Sepp Dietrich. Om det fanns motsättningar mellan SS och Wehrmacht, var detta ännu mer uttalat i relationen mellan SS-befälhavare som ofta hade proletär bakgrund (som i Sepp Dietrichs fall) och Wehrmacht-befälhavare av adelssläkt. Det var “klasshat från första stund” mellan von der Heydte och Dietrich. Friherre von der Heydte, av en gammal bayersk adelsfamilj med släktband till flertalet adelsätter i Europa, “såg ned på Dietrich, som var son till en slaktare, och betraktade honom som en obildad gatukämpe, oförmögen att leda en pansararmé”.²

Vid ett tillfälle beskrev friherre von der Heydte SS-generalen Sepp Dietrich som “en byracka”.³ Den adlige överstelöjtnantens negativa intryck stärktes av att Dietrich, enligt von der Heydte, var berusad och stank av alkohol när de båda männen möttes för att konferera. Därtill frestades von der Heydtes tålamod av att Sepp Dietrichs stabschef, SS-Brigadeführer Fritz Kraemer, hela tiden medan konferensen pågick upprepade: “Idioti! Vilken idiotisk operation!”⁴

Sepp Detrich hade förmodligen redan på förhand klart för sig vad han ansåg om friherren. Under första världskriget hade Dietrich tjänstgjort som enkel artillerisoldat i den kungliga bayerska armén, där Friedrich von der Heydtes far var en hög officer. Av någon anledning skämdes Sepp Dietrich för att han tillhört artilleriet, och hittade efteråt på att han varit kavallerist.⁵ I själva verket tog hans första tjänstgöringsperiod i den kungliga bayerska armén slut när han efter bara en månad föll av en häst och skadade sig svårt. Det bör ha svidit om han kände till att Friedrich von der Heydte bar andranamnet August efter sin farfar som varit chef för kavalleriregementet Böhmische Dragoner Regiment “Graf Paar” Nr. 2. Att fallskärmsjägarofficeren von der Heydte dessutom var släkt med mannen bakom 20-juli-attentatet mot Hitler, greve Claus von Stauffenberg, kan dock knappast ha varit obekant för SS-generalen. Sepp Dietrichs attityd till von der Heydte personligen illustreras kanske bäst av det svar han lär ha gett friherren när denne frågade hur de amerikanska styrkorna i landsättningsområdet var grupperade:

“Jag är väl ingen profet heller! Ni kommer att få reda på det före mig. Dessutom finns det bara judiska skurkar och bankdirektörer bakom deras linjer!”⁶ (Det är inte uteslutet att det sistnämnda var en avsiktlig spark mot von der Heydte med syftning på den välkända tyska bankirfamiljen von der Heydt.)

Sepp Dietrich var också själv helt emot användandet av fallskärmstrupper, som han kallade “det bästa sättet att förvarna amerikanerna om vår offensiv”. Han krävde att om fallskärmsjägarna skulle sättas in, så måste det bli på natten efter den första anfallsdagen. von der Heydte protesterade och sade att en insats nattetid med många oerfarna fallskärmsjägare skulle vara ineffektivt och nära på självmordsaktigt i så svår terräng, men Dietrich gav inte med sig. När von der Heydte föreslog att hans fallskärmsjägare skulle ta med sig brevduvor för den händelse deras radioutrustning gick förlorad under luftlandsättningen, hånskrattade Sepp Dietrich och sade: “Tror ni att jag är en zooföreståndare eller vad?“7

Det var meningen att fallskärmsjägarna skulle vara “först ut”, men snarare blev de sist: Klockan tio på kvällen den 15 december, när transportflygplanen skulle starta, hade bara fyrahundra av von der Heydtes tolvhundra mannar infunnit sig på flygfälten vid Paderborn och Lippspringe. De övriga var strandsatta vid sina förläggningar långt därifrån eftersom lastbilarna som skulle hämta dem inte hade dykt upp. Som det senare skulla visa sig, hade dessa lastbilar genom ett förbiseende inte tilldelats något drivmedel! Operation “Stösser” fick skjutas upp ett dygn.

Till skillnad från de flesta Wehrmacht-förband var SS-enheterna rikligt försedda med såväl personal som utrustning. SS-Oberführer Wilhelm Mohnkes 1. SS-Panzer-Division “Leibstandarte Adolf Hitler” (LAH) förfogade när anfallet inleddes över fyrtiotvå Panther och trettiosju Panzer IV i sitt SS-Panzer-Regiment 1.⁸ 12. SS-Panzer-Division “Hitler Jugend” (HJ) under SS-Brigadeführer Hugo Kraas hade samtidigt fyrtioen Panther och trettiosju Panzer IV, samtliga i operationsdugligt skick, i sitt SS-Panzer-Regiment 12.⁹ Dessa båda pansardivisioner, som skulle vara ett slags elit, hade dessutom försetts med varsin “tung” specialbataljon. I “Leibstandartes” fall var det schwere SS-Panzer-Abteilung 501 under SS-Sturmbannführer Heinz von Westernhagen, med fyrtiofem Königstiger.¹⁰

Den tre meter höga och 3,75 meter breda Königstiger (Tiger II) var en fruktansvärd pansarbjässe som helt saknade motsvarighet på den allierade sidan i Ardennerslaget. Dess 6,2 meter långa 88 mm KwK 43 L/71 pansarvärnskanon var helt oöverträffad och kunde slå ut en Sherman på tre och en halv kilometers håll. Med 150 mm tjockt frontpansar med 40° frontlutning var Königstiger praktiskt taget osårbar för beskjutning framifrån. Dessutom var sidopansaret 80 mm tjockt. Det har hävdats att Königstiger med dess vikt på 70 ton var alltför tung och klumpig för att kunna ta sig fram i terräng och på broar, men faktum är att den hade ett marktryck som var lägre än hos såväl Panther som Panzer IV.

Motsvarigheten till schwere SS-Panzer-Abteilung 501 i “Hitler Jugend”-divisionen var schwere SS-Panzerjäger-Abteilung 560, som var försedd med tjugoåtta Jagdpanzer IV och fjorton Jagdpanther – den senare också utrustad med den fruktade 88 mm kanonen.¹¹ Dessutom hade de båda divisionerna varsin pansarvärnsbataljon – i “Leibstandarte” SS-Panzerjäger-Abteilung 1 med tjugoen pansarvärnskanonvagnar av typ Panzer IV/70 (Jagdpanzer IV/70) och fem StuG III och i “Hitlerjugend” SS-Panzerjäger-Abteilung 12 med tjugotvå pansarvärnskanonvagnar av typ Panzer IV/70. Utöver dessa stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar förfogade vardera SS-pansardivisionen över åtta Flakpanzer IV – Panzer IV-chassin som byggts om till luftvärnsfordon.

Med sina drygt 21 000 man den 16 december 1944 var 1. SS-Panzer-Division den numerärt starkaste divisionen i Ardennerslaget – på båda sidor!¹² “Granndivisionen” 12. SS-Panzer-Division kom inte långt efter, med 20 700 man.¹³ Att “Leibstandarte” var den starkaste av de båda divisionerna har sin förklaring i att det var tänkt att den absoluta spjutspetsen i operation “Herbstnebel” skulle utgöras av denna division – eller rättare sagt dess mäktiga förstyrka, SS-Kampfgruppe Peiper under den knappt 29-årige SS-Obersturmbannführer Joachim “Jochen” Peiper. Till SS-Kampfgruppe Peiper koncentrerades samtliga 124 stridsvagnar i 1. SS-Panzer-Division.¹⁴

Denne SS-Schütze från 1. SS-Panzer-Division “Leibstandarte Adolf Hitler” som fotograferades under framryckningen västerut i december 1944 har kommit att symbolisera de tyska soldater som deltog i Ardenneroffensiven. I motsats till vad som ofta har antagits, var medelåldern hos de tyska soldaterna i operation “Herbstnebel” inte särskilt låg. I själva verket var de amerikanska soldaterna i regel något yngre. SS-soldaterna var dock sämre utbildade än männen i 5. Panzerarmee, vilket chefen för 6. SS-Panzerarmee, SS-Oberstgruppenführer “Sepp” Dietrich själv tillstod; omkring 60 procent hade inte ens sex till åtta veckors utbildning, vilket bedömdes som ett minimum. (NARA, III-SC-197561)

Den kanske största svagheten med operation “Herbstnebel” var att de SS-män som anförtrotts uppdraget att sätta in huvudstöten inte direkt var de mest lämpade. Huvuddelen av manskapet i de båda SS-divisionerna var snabbutbildade rekryter som anmält sig frivilligt. När Ardenneroffensiven inleddes hade omkring 60 procent av dem mindre än sex till åtta veckors utbildning.¹⁵ Sepp Dietrich tillstod efter kriget att trupperna i 5. Panzerarmee var bättre utbildade än männen i hans 6. SS-Panzerarmee.¹⁶ Detta förstärkte de negativa effekterna av den interna kultur som i mer eller mindre stor utsträckning präglade många Waffen-SS-förband, där sådant som nazistiska manlighetsideal och offervillighet sattes i främsta rummet. Rekryterna fostrades i regel till att betrakta krigandet på slagfältet som ett mål i sig. De floskler som SS-männen lärt sig under sin utbildning, slipades av naturliga skäl med tiden ned vid fronten. Men då huvuddelen av personalstyrkan inom de båda pansardivisionerna i I. SS-Panzerkorps i december 1944 saknade stridserfarenhet, gjorde sig under Ardenneroffensivens första dagar dessa orealistiska attityder gällande på ett helt annat vis än tidigare. Detta är den kanske viktigaste förklaringen till att I. SS-Panzerkorps gjorde betydligt sämre ifrån sig under inledningen av “Herbstnebel” än tidigare.

Även om befälen i SS-divisionerna inte var oerfarna av strid, var de också negativt påverkade av den diletanttism som präglade Waffen SS. Detta gällde rakt igenom hela Waffen-SS.* Det ideologiska sättet att nalkas militära uppgifter skapade en dumdristighet som ända sedan invasionen av Polen 1939 hade fått Wehrmachtbefäl att skaka på huvudet. En av dessa var Oberst Heinz Kokott, som anförde 26. Volksgrenadier-Division under Ardennerslaget och under slaget om Bastogne fick stifta närmare bekantskap med dessa båda SS-divisioners sätt att agera på slagfältet.

Kokott skrev i en rapport angående de båda SS-divisionerna: “Dessa förband – med deras arrogans och otroligt uppblåsta anspråksfullhet – hade genom sin absoluta brist på disciplin (som i och för sig var en integrerad del av deras system) och genom en oöverlagd hänsynslöshet, i kombination med en ansenlig portion ren dumhet, en direkt skadlig inverkan på slagets utgång. De utgjorde alltid ett hinder för varje planmässig stridsledning.”¹⁷

Det kanske också är ganska talande att åtskilliga Königstigrar i SS under frammarschen västerut blev stående på grund av skador som inte var stridsrelaterade. Enligt Edmund Zeger, som ingick i schwere SS-Panzer-Abteilung 501 under Ardenneroffensiven, var det bara två av stridsvagnarna i hans kompani som lyckades ta sig fram till stridsområdet; de övriga tolv drabbades av “icke stridsrelaterade skador”.¹⁸ Några av dem fick senare överges när amerikanerna intog det område där de blivit stående. Av trettiotvå tillgängliga Königstiger den 30 december, var bara tretton i operationsdugligt skick.¹⁹

Blodbadet i gryningen den 16 december

“Det var som om marken öppnade sig. En orkan av järn och eld träffade fiendens stridsställningar med ett fullkomligt öronbedövande ljud. Vi som var erfarna gamla soldater hade upplevt många kraftiga artilleribarriärer, men aldrig något liknande.”²⁰ Major Günther Holz, chefen för Panzerjäger-Abteilung 12 i 12. Volksgrenadier-Division, var som förlamad av den förberedande artillerield som SS-armén satte in klockan 05.30 på morgonen den 16 december 1944, trots att det var motståndaren som tog emot all denna eldgivning. 6. SS-Panzerarmee hade försetts med ett betydligt större artilleri än de båda andra tyska anfallsarméerna, och det träffade amerikanerna med en enorm kraft. Från den amerikanska sidan minns Staff Sergeant John Hillard i 394th Infantry Regiment den psykologiska verkan av denna massiva artillerield: “Flera av våra män blev galna av beskjutningen och rusade ut ur skyddsrummen, bara för att bli dödade eller lemlästade av artillerigranaterna.”²¹

Eldgivningen riktades först mot den främsta försvarslinjen; därefter mot stridsledningscentraler, vägkorsningar, byar i närheten av frontlinjen och andra befästa punkter; och slutligen mot mer avlägsna byar och befästa punkter samt vägar längs vilka amerikanska förstärkningar kunde anlända. Men även om artilleriet fortsatte att hamra på de amerikanska linjerna fram till klockan sju på morgonen, var den materiella skada som det amerikanska försvaret tillfogades av begränsad omfattning.²² “Telefonlinjerna avbröts nästan överallt, men försvarsställningarna var så vitt utspridda att många av granaterna slog ned i obemannade sektorer, och på andra håll var männen väl förskansade i sina skyttevärn med tak av stockar.”²³ Detta var bara en av många missräkningar som 6. SS-Panzerarmee drabbades av under den första anfallsdagen.

En amerikansk soldat i skyttegravarna framför 6. SS-Panzerarmee. Det är strax före det tyska anfallet och den första snön i Ardennerna har just fallit. (NARA, SC 196342)

För 6. SS-Panzerarmees norra flankskydd svarade LXVII. Armeekorps under Generalleutnant Otto Hitzfeld; dess 272. Volksgrenadier-Division och 326. Volksgrenadier-Division skulle anfalla i riktning mot Monschau och Eupen i området söder om Aachen. Men som vi sett hade amerikanerna förekommit tyskarna genom att den 10-13 december inleda en offensiv för att erövra Roerdammarna, i LXVII. Armeekorps’ bakre område (se kapitel 3). Amerikanernas anfall sattes in på LXVII. Armeekorps’ båda flanker – med 78th Infantry Division mot Kesternich på den norra och 2nd Infantry Division “Indian Head” mot Wahlerscheid på den södra flanken. Detta tvingade in huvuddelen av LXVII. Armeekorps på defensiven och reducerade således en avgörande del av dess anfallsstyrka.

I och med 78th Infantry Divisions erövring av staden Kesternich den 15 december, var amerikanerna hotande nära att tränga in i 6. SS-Panzerarmees bakre område, så Generalleutnant Hitzfeld var tvungen att sätta in en motoffensiv. På kvällen den 15 december gick 272. Volksgrenadier-Division till attack, och efter en hel natts blodiga strider hade Kesternich återtagits. Men även om 78th Infantry Division förlorade mer än 1 500 man i stupade, saknade och sårade mellan den 13 och 16 december, var den tillräckligt stark för att förmå tyskarna att avstå från att låta 272. Volksgrenadier-Division delta i “Herbstnebel” som avsett.

På LXVII. Armeekorps’ södra flank lyckades amerikanska 2nd Infantry Division i gryningen den 16 december driva bort 326. Volksgrenadier-Division från den betydelsefulla vägkorsningen vid Wahlerscheid. Genom amerikanernas dubbla framstöt mot Roerdammarna blev 326. Volksgrenadier-Divisions anfallsstyrkor avsevärt försvagade – två av divisionens sex bataljoner fick avdelas till understöd åt 272. Volksgrenadier-Division, och två andra fick sättas in för försvar vid Wahlerscheid. Därtill hade 326. Volksgrenadier-Division ännu den 16 december inte fått sin utlovade Panzerjäger-Abteilung 653 – utrustad med de jättelika 70-tons Jagdtiger med 128-mm kanoner. På grund av sönderbombade järnvägsspår hade denna bataljon inte kunnat föras fram till frontområdet. Därför fick den redan försvagade LXVII. Armeekorps inleda sitt anfall utan understöd av vare sig stridsvagnar eller infanterikanonvagnar.

De knappt fyra bataljoner ur 326. Volksgrenadier-Division som gick till anfall vid sextiden på morgonen den 16 december, möttes av ett nytt hemligt amerikanskt vapen: luftbrisadgranater – granater försedda med ett zonrör (Proximity fuze) som fick sprängladdningen att explodera på några meters höjd ovanför marken, varvid större spridningseffekt åstadkoms. Även om denna nya utrustning – kallad “POZIT” – fanns till hands, var de allierade frontbefälhavarna förbjudna att använda den i situationer där den riskerade att falla i tyskarnas händer. Men när chefen för 405th Field Artillery Group, den svenskättade Colonel Oscar Axelson, såg hur de amerikanska ställningarna övermannades av 326. Volksgrenadier-Division, struntade han i dessa direktiv och beordrade sin 196th Battalion att sätta in det topphemliga POZIT. Luftbrisadgranaterna hade en förödande verkan. Det tyska infanteriets anfallsformationer slets bokstavligen i stycken. De främsta infanterienheterna tillfogades uppemot tjugoprocentiga förluster.24 Snart rapporterade amerikanerna att tyskarna befann sig på “huvudstupa reträtt”.²⁵ LXVII. Armeekorps’ framryckning stannade i sina utgångsställningar. Visserligen fick den tyska offensiven amerikanerna att ställa in sitt anfall mot Roerdammarna, men detta berodde mer på händelseutvecklingen längre söderut än på LXVII. Armeekorps.

Alldeles söder om Wahlerscheid reser sig en upp till 700 meter hög bergsrygg som längs en och en halv mil markerar den nuvarande tysk-belgiska gränsen. En tät, mörk granskog klättrar nedför bergssluttningen i väster. Här hade tyskarna utnyttjat naturen till att förstärka Västvallen, men det var också i detta svårgenomträngliga område som I. SS-Panzerkorps skulle sätta in sitt anfall.

Denna nordliga del av Ardennerna kallas “Högardennerna”, men namnet kan vara missvisande. Bara ett par kilometer väster om den nuvarande statsgränsen övergår bergsryggen och granskogen i en högplatå utan några dramatiska höjdskillnader. Belägen på mellan 500 och 600 meters höjd domineras denna av hedar och högmossar. Eftersom höjden gör det svårt att odla här, är området ganska glesbefolkat, med endast små byar omgivna av stora fält. Att området var relativt svårframkomligt för Hitlers trupper i december 1944 berodde mer på den sanka marken och de smala, dåliga vägarna än på kuperad terräng. Här skulle Ardenneroffensivens tungt pansrade huvudstyrka framrycka i riktning mot Liège, Meuse och Antwerpen. Med en till övervägande del tyskspråkig befolkning hade denna del av Belgien annekterats av Hitler i maj 1940, och för de tyska soldaterna handlade den första etappens tjugosju kilometer om att återta en del av Tyskland.

Mot sig hade 6. SS-Panzerarmee knappt ens en hel – och dessutom en “grön” sådan – amerikansk infanteridivision, 99th Infantry Division. Denna hade bara några veckor tidigare grupperats längs tre mil av den nuvarande tysk-belgiska gränsen mellan Monschau och kullarna norr om dalgången Losheimer-Graben. Tanken var att 99th – i likhet med granndivisionen i söder, 106th – skulle skaffa sig stridserfarenhet på detta “lugna frontavsnitt”. 99th Infantry Division hade bildats vid Camp Van Dorn, Mississippi, i november 1942, och manskapet hade, när de överfördes till Europa i oktober 1944, fått en ganska gedigen militär träning. Robert Walter, som då tjänstgjorde som Technical Sergeant i dess 393rd Infantry Regiment, berättar: “99th var en förhållandevis grön enhet vad gäller stridserfarenhet, men vi var ordentligt utbildade. De flesta av oss hade varit i divisionen ända sedan de tidiga dagarna vid Camp Van Dorn, och hade gått igenom den avancerade kursen i Camp Maxey, Texas. När vi skeppades ut från hamnen i Boston i september 1944 hade de flesta av divisionens soldater fått nästan två års militär träning.”

Divisionchefen, den 51-årige Major General Walter E. Lauer, saknade dock stridserfarenhet, och även om 99th Infantry Division förfogade över hela 16 000 man, saknade den eget pansar. Dessutom låg bara två av dess regementen, 393rd och 394th, i ställning mot 6. SS-Panzerarmee den 16 december 1944. Då den höll den sydligaste flanken av amerikanska V Corps, avdelades dess 395th Infantry Regiment till att samverka med 2nd Infantry Division i anfallet vid Wahlerscheid-sektorn mot Roer-dammarna. Emellertid hade 99th Infantry Division tillförts en mycket erfaren pansarvärnsbataljon – 801st Tank Destroyer Battalion, som varit i elden sedan den landstigit på Utah Beach i Normandie den 13 juni 1944.26 Denna var utrustad med trettiosex fordonsdragna M5-pansarvärnskanoner av 76,2 mm kaliber. Totalt sett var emellertid de två regementen ur 99th Infantry Division som i gryningen den 16 december 1944 fick ta emot stöten från 6. SS-Panzerarmee i alla avseenden hopplöst underlägsen sin motståndare.

393rd Infantry Regiment ansvarade för åtta kilometers frontbredd på den skogklädda bergsryggen söder om Wahlerscheid. Regementschefen, Lieutenant Colonel Jean D. Scott, hade dessutom varit tvungen att avdela regementets 2nd Battalion till 2nd Infantry Divisions anfall mot Wahlerscheid längre norrut. I gryningen den 16 december hade han således endast två bataljoner till sitt förfogande för att möta anstormningen från tyska 277. Volksgrenadier-Division, som skulle bryta upp fronten åt 12. SS-Panzer-Division “Hitler Jugend” på I. SS-Panzerkorps’ norra flank. 277. Volksgrenadier-Division hade bildats ur resterna av 277. Infanterie-Division på hösten 1944, men var definitivt mer stridserfaren än det amerikanska regemente som utgjorde dess huvudmotståndare. Den tyska divisionen beskrevs av sin chef, Oberst Wilhelm Viebig, som “väl lämpad för defensiva uppgifter” med “flera kompanier tränade för anfall”.²⁷ Även om 277. Volksgrenadier-Division även drabbade samman med en bataljon på 394th Infantry Regiments norra flygel, var den med sina drygt 7 000 man mer än dubbelt så stark som sin motståndare.

394th Infantry Regiment, på 99th Infantry Divisions södra flank, ställdes inte bara mot den sydligaste formationen i 277. Volksgrenadier-Division, utan även mot hela 12. Volksgrenadier-Division. Denna var med sina 9 500 man numerärt starkare än sin norra granne, vilket i viss mån uppvägde dess övriga svagheter; 12. Volksgrenadier-Division hade så sent som den 3 december dragits bort från fruktansvärt blodiga strider vid Aachen, och dess chef, Generalleutnant Gerhard Engel, rapporterade divisionen som “fullkomligt slutkörd. Alla regementen var utslitna och hade inte erhållit någon personalersättning under slaget. Kompanierna hade en stridsstyrka på mellan 15 och 20 man.”²⁸ De snabbutbildade rekryter som anlänt för att fylla luckorna i den svårt sargade divisionen hade knappt hunnit förbereda sig förrän den alltså beordrades att bryta upp och marschera till Ardennerfronten. Dock kunde uppgiften att slå ned ett enda oerfaret amerikanskt regemente tyckas vara något som även en så pass nedsliten tysk division skulle kunna gå i land med. Sedan detta klarats av, skulle spjutspetsen i 6. SS-Panzerarmee, SS-Kampfgruppe Peiper ur 1. SS-Panzer-Division “Leibstandarte”, sätta igång sin framryckning längs den rutt som den tyska planen kallade Rollbahn D (rullbana D) för att gå över Meuse vid Huy.

Några kilometer söder om SS-Kampfgruppe Peiper skulle en annan pansarstyrka ur 1. SS-Panzer-Division, SS-Kampfgruppe Hansen, framrycka genom dalgången Losheimer-Graben längs Rollbahn E – Krewinkel-Manderfeld mot Born, norr om Sankt Vith, och vidare västerut, med syfte att täcka Peipers södra flank. Allra först skulle 3. Fallschirmjäger-Division öppna vägen för SS-Kampfgruppe Hansen.

SS-Oberstgruppenführer Sepp Dietrichs anfall skilde sig i viktiga avseenden från von Manteuffels inledande operationer. Till skillnad från Wehrmacht-generalerna längre söderut, inledde inte Dietrich offensiven med att infiltrera de amerikanska linjerna, utan började med att låta sina infanterister storma de amerikanska linjerna efter den inledande artillerieldgivningen. Inte heller använde 6. SS-Panzerarmee överallt strålkastare för att lysa upp himlen över slagfältet, som Wehrmacht-arméerna gjorde.²⁹

Vi har sett hur Generalmajor Hoffmann-Schönborns 18. Volksgrenadier-Division (ingående i 5. Panzerarmee) i skydd av mörkret smög sig inpå motståndarens ställningar i den södra delen av Losheimer-Graben. I den norra delen av dalsänkan, där SS skickade fram 3. Fallschirmjäger-Division, såg det helt annorlunda ut. Egentligen var detta det avsnitt av Ardennerfronten där amerikanerna var som allra svagast. Här, på 106th Infantry Divisions nordligaste flank, hade amerikanerna, som vi sett i kapitlet om 5. Panzerarmees inledningsanfall, endast Colonel Devines 14th Cavalry Group, som byggde sitt försvar mer på rörliga motoriserade patruller än fasta ställningar. Dessutom höll Devine nattetid sina trupper i områdets byar. Fallskärmsjägardivisionen borde ha kunnat genomföra en snabb och enkel frammarsch för att rensa Krewinkel och Manderfeld längs den rutt som SS-Kampfgruppe Hansen skulle ta.

Men 3. Fallschirmjäger-Division (3. FJD) var inte i det bästa skick. Den hade bara ett par veckor tidigare dragits bort från striderna i Hürtgen-skogen, där divisionen åderlåtits någonting fruktansvärt: Enbart dess Fallschirmjäger-Regiment 9 hade förlorat 1 400 man i stupade, sårade och saknade, och dessa förluster hade ersatts med helt otillräckligt utbildat folk.

Dessutom fick den tyska artillerielden till effekt att den förvarnade amerikanerna, ofta utan att tillfoga dem särskilt mycket skada eftersom tyskarna på grund av ansträngningarna att dölja förberedelserna för offensiven hade undlåtit att rekognoscera området ordentligt. När spjutspetsen i 3. FJD:s II. Bataillon/Fallschirmjäger-Regiment 5 – 5., 6. och 7. Kompanie samt bataljonens Sturm-Zug och Nachtrichten-Zug – gick till storms mot Krewinkel tillsammans med Fallschirmjäger-Regiment 8, blev tyskarna snart varse att de amerikanska ställningarna långt ifrån blivit utraderade av artilleriet. Tvärtom bjöd de fåtaliga amerikanska soldaterna i byn ett hårdnackat motstånd som det tog tyskarna flera timmar att nedkämpa. Därefter framryckte 3. Fallschirmjäger-Division vidare västerut och blev återigen hejdad av amerikanska ställningar vid Manderfeld, ett par kilometer längre västerut.

Medan Fallschirmjäger-Regiment 5 stannade kvar för att slutföra erövringen av denna by, gick I. Bataillon ur Oberst Helmut von Hoffmanns Fallschirmjäger-Regiment 9 norrut för att kringgå de amerikanska ställningarna. Tre kilometer norr om Manderfeld ligger Lanzerath, en annan liten by. Där hade 14th Cavalry Group haft en liten pansarvärnsstyrka, men så fort den tyska artillerielden satte in i gryningen, packade dessa soldater ihop sin utrustning och rullade ut ur byn, norrut. Allt som fanns kvar av amerikanska trupper i Lanzerath var de arton männen i Intelligence & Reconnaissance Platoon (spaningspluton) ur 3rd Battalion, 394th Infantry Regiment, 99th Infantry Division, så det kunde ha varit ganska enkelt för fallskärmsjägarna att inta även denna lilla by.*

Den amerikanske plutonchefen, First Lieutenant Lyle Bouck, ringde regementsstaben och sade: “Pansarvärnet drar sig tillbaka. Vad skall vi göra?”

Svaret han fick var tydligt: “Håll ställningarna till varje pris!” Bouck tänkte att han nog aldrig skulle få uppleva sin tjugoettårsdag – som råkade vara den 17 december 1944 – men tog itu med att gruppera sina soldater i redan förberedda värn av trästockar längst upp på sluttningen strax nordväst om byn. Därifrån hade de uppsikt över landsvägen och den öppna terrängen nedanför i söder och sydost. Det var just från detta håll som de tyska fallskärmsjägarna kom marscherande. Återigen kontaktade Bouck staben och återigen beordrades han att “hålla ställningarna”.

Bouck beordrade sina mannar att hålla inne elden när han fick se en ung kvinna närma sig de tyska soldaterna på vägen snett ned till vänster om de amerikanska ställningarna. De såg hur hon pekade upp mot backen. I mer än sextio år trodde Bouck att hon hade förrått den amerikanska ställningen, men när han träffade henne år 2006, kunde hon berätta att tyskarna bara frågat henne var amerikanerna befann sig, och då hade hon berättat att de gett sig av i fordon uppför landsvägen mot Buchholz i norr; hon hade ingen aning om att Boucks män fanns kvar vid skyttevärnen till vänster om vägen. Det var när en nervös amerikansk soldat avfyrade sitt vapen som tyskarna blev förvarnade.

De oerfarna fallskärmsjägarnas reaktion blev att storma rakt uppför backen, helt oskyddade för den amerikanska eldgivningen. First Lieutenant Bouck berättade:

“De [tyskarna] kom skrikande och tjutande i ett direkt frontalanfall uppför den snötäckta kullen. De sköt mot oss utan att ha några specifika mål. [De tyska] fallskärmsjägarna var tvungna att klättra över ett stängsel som delade kullen på mitten. För oss var det som rena skjutövningen, […] Jag kunde se blod överallt i snön. Jag hörde skrik och jämranden. Alltsammans var helt absurt, och jag hade svårt att tro att det hände i verkligheten.”³⁰

Amerikanska soldater på vakt i ett skyttevärn med en M1919 Browning .30 caliber medium machine gun. Denna 7,62-mm kulspruta var en av 1900-talets mest använda kulsprutor och användes såväl som infanterikulspruta, som fordonsmonterad, som flygplanskulspruta (både fast monterad och rörlig) och som luftvärnskulspruta. Vapnet var i bruk från 1919, genom hela andra världskriget, i Koreakriget och i Vietnamkriget. Den hade en eldhastighet på 400-600 skott i minuten, en skottvidd på 1 400 meter och matades med ett patronband med 250 patroner. Den amerikanska plutonen under First Lieutenant Lyle Bouck i Lanzerath var beväpnad med två sådana kulsprutor, samt en 12,7 mm .50 caliber tung kulspruta monterad på en jeep, förutom soldaternas egna Browning Automatic Rifle och M1 Garand-gevär. (US Army)

Att tyskarna inte genast drog sig tillbaka och istället kringgick de amerikanska ställningarna genom att ta sig igenom de skogsområden som omgav First Lieutenant Boucks män på båda sidor, utan istället fortsatte att ränna rätt in i den amerikanska eldgivningen, är helt obegripligt. De gjorde tre försök att övermanna de amerikanska ställningarna genom att storma frontalt. Efter det sista försöket, vid tretiden på eftermiddagen, fick fallskärmsjägarna nog av idiotiska order. En mindre grupp gjorde det egentligen enda logiska – smög sig in i skogen vid sidan av den amerikanska ställningen, som sedan kunde övermannas.

Amerikanerna, som vid det laget fått slut på nästan all sin ammunition, gav sig genast. Tyskarna trodde knappt sina ögon när de radade upp sina fångar – femton amerikanska soldater, varav de flesta var sårade – och inte hittade mer än en stupad i de amerikanska ställningarna. (De två andra amerikanerna hade tidigare skickats för att skaffa ammunition, och blivit tillfångatagna.) När amerikanerna sträckte upp sina händer för att ge sig, såg det ut som om några av de tyska fallskärmsjägarna var på väg att skjuta ned dem, men en tysk officer rusade fram och ropade åt dem att sänka sina vapen.31

First Lieutenant Boucks Intelligence & Reconnaissance Platoon tilldelades en Presidential Unit Citation – en särskild tapperhetsutmärkelse som instiftades strax efter det japanska anfallet mot Pearl Harbor och som utdelas till hela militära förband. Var och en av mannarna i plutonen blev på något sätt dekorerad. First Lieutenant Bouck tilldelades i tysk fångenskap Silver Star, och tjugotvå år senare erhöll han Distinguished Service Cross. Idag pryder ett litet minnesmärke den lilla backe där en handfull amerikanska soldater höll tyskarnas framryckning nere under nästan en hel dag.

Det är inte ovanligt att se uppgifter på att tyskarna förlorade femhundra man vid backen i Lanzerath – en siffra som är ganska orimlig med tanke på dels hur liten denna backe egentligen är, dels med tanke på att det faktiskt bara var en handfull amerikanska försvarare. Den nederländske forskaren och experten på Ardennerslaget Hans Wijers har uppgifter på att de verkliga tyska förlusterna var fyrtio man i stupade och sårade – nog så mycket för ett så litet område, inte mer än som ungefär två fotbollsplaner.

Ett av regementena i 3. Fallschirmjäger-Divisions norra granne, 12. Volksgrenadier-Division, hamnade under tiden i en liknande situation. Dess Grenadier-Regiment 48 avancerade åt nordväst längs landsvägen Prümer Strasse över Losheim (på andra sidan fälten 2,5 km öster om Lanzerath!). Chefen för detta regemente, Oberst William Osterhold, berättar att han inte hade någon aning om var de amerikanska ställningarna befann sig när han ledde sitt regemente till offensiv: “Vi hade inte fått några sådana underrättelser, och vi var förbjudna att genomföra någon spaning. Vi var tvungna att stanna i Kronenburg [en mil sydost om Losheimergraben] tills mörkret föll, och därefter beordrades vi västerut i riktning Losheimergraben. Det var allt! Jag har aldrig varit med om ett anfall som var sämre förberett!”³²

Strax norr om Losheim fann Osterholds män att landsvägsviadukten som gick över järnvägen fortfarande inte reparerats sedan den sprängts av de retirerande tyskarna den föregående hösten. Därför kunde den vidare framryckningen bara fortsätta med soldater till fots – tills 1. SS-Panzer-Divisions Pionier-Bataillon framåt kvällningen färdigställt en ny bro.³³

Utan understöd av tunga vapen hejdades Grenadier-Regiment 48 vid Losheimergraben, som hölls av 1st Battalion, 394th Infantry Regiment. Scenerna här påminde om den vid Lanzerath; även här fick tyskarna avancera uppför en backe, där amerikanerna gått i ställning med kulsprutor och granatkastare. En av de amerikanska soldaterna, Sergeant Eddie Dolenc, flyttade sin tunga kulspruta till en ny ställning alldeles inpå tyskarna. Innan han senare avskrevs som saknad – öde okänt – sågs han oavbrutet ge automateld, med en hög stupade tyskar på marken framför sin skyttegrop.³⁴ SS-Gruppenführer Priess beskrev det amerikanska motståndet vid Losheimergraben som “skickligt och hårdnackat”.³⁵ Det stod emellertid försvararna fruktansvärt dyrt. Enbart denna första dag av den tyska offensiven förlorade 394th Infantry Regiment niohundrafemtionio man i stupade, saknade och sårade. Även Losheimergrabens försvarare har efter kriget förärats ett minnesmärke.

Däremot lyckades Füsilier-Regiment 27 ur 12. Volksgrenadier-Division, genom att kringgå Losheimergraben från norr, vid fyratiden på eftermiddagen driva ut 394th Infantry Regiment från järnvägsstationen Buchholz, mitt inne i skogen, två kilometer sydväst om Losheimergraben. (Detta tyska regemente kunde då ha undsatt fallskärmsjägarna vid Lanzerath genom att helt enkelt ta vägen nedför backen till den andra sidan skogen där Boucks män höll sina ställningar, ett par kilometer bort. Att så inte skedde åskådliggör det bristande sambandet mellan de olika deltagande tyska förbanden.)

Under tiden drabbade 393rd Infantry Regiment, 99th Infantry Division samman med 277. Volksgrenadier-Division (277. VGD) i fruktansvärt blodiga strider i det kuperade skogsområdet i norr. Oberst Wilhelm Viebig, den tyske divisionchefen, hade i uppdrag att för 12. SS-Panzer-Divisions räkning rensa två små skogsvägar som från Hollerath och Udenbreth på den tyska sidan letar sig fram över den skogklädda bergsryggen söder om Walherscheid och ned till de sammanvuxna byarna Rocherath och Krinkelt, inta dessa och fortsätta upp mot Elsenborn-åsen i väster.³⁶ Det innebar att soldaterna var tvungna att ta sig igenom täta skogar i svår kuperad terräng, och här hade amerikanerna lagt sig i bakhåll på otaliga ställen. “Fienden”, rapporterade chefen för 277. VGD:s Grenadier-Regiment 989, Oberst Georg Fieger, “bjöd ett hårt motstånd. Hans små motståndsnästen var så väl maskerade att det var svårt att upptäcka dem även på mycket nära håll. Terrängen var dessutom ytterst ofördelaktig för en anfallare.”³⁷ Oberst Viebig rapporterade sin divisions första dag i operation “Herbstnebel”:

“Under dagens lopp lyckades infanteriregemente 989 efter hårda och förlustrika strider i skogarna tränga fram till Jans-bäcken, men där hårdnade fiendens motstånd avsevärt. På grund av den svåra skogsterrängen med delvis tät undervegetation och många ungträd, lyckades däremot inte infanteriregementena 990 och 991 erövra mycket terräng under sina anfall västerut. Deras uppgift att snabbt och överraskande tränga igenom skogsområdet och rensa vägarna för pansarförbanden kunde inte genomföras. För tillfället var sambandet med skyttekompaniet avbrutet. Eftersom inga andra styrkor följde detta kompani, hade fiendens starka motstånd tvingat det att bilda en cirkelformad försvarsställning i närheten av vägkorsningen 2 km sydväst om Udenbreth. De förstärkningar i form av infanterikanonvagnar och pionjärtrupper som utlovats av kåren kom antingen inte alls fram, eller anlände för sent. Redan under inledningsskedet tillfogades regementena svåra förluster, särskilt i officerare och underofficerare.”38

Med “hurra-rop” – enligt den tyska bildtexten – stormar soldater från en Volksgrenadier-Division de amerikanska ställningarna i ett skogsområde på Ardenneroffensivens första dag, den 16 december 1944, medan de avfyrar sina eldhandvapen från höften. (BArch, Bild 183-J28586/Kriegsberichter Lange)

Cheferna för både Grenadier-Regiment 990 och Grenadier-Regiment 991, Oberstleutnant Josef Bremm respektive Oberstleutnant Otto Jaquet, sårades under striderna den 16 december. Divisionens tredje regemente, Grenadier-Regiment 989, förlorade båda sina bataljonchefer. Nästa morgon kollapsade chefen för detta regemente, Oberst Fieger, på sin stabsplats i Hollerath och hamnade i medvetslöshet. Han skrev efteråt: “Jag transporterades till ett lasarett och deltog därefter inte i någon stridsaktivitet under återstoden av kriget.”³⁹ Förlusterna var inte mindre svåra på den amerikanska sidan, där de båda bataljonerna ur 393rd Infantry Regiment förlorade omkring sjuhundra man i de fruktansvärda skogsstriderna denna dag. Precis där skogen börjar, alldeles innanför den tyska gränsen, finns idag ett minnesmärke tillägnat de som stupade på båda sidor under detta slag.

Den 17 december omorganiserades den kraftigt åderlåtna 277. Volksgrenadier-Division till två stridsgrupper – den ena under Oberst Fiegers efterträdare, Major Johe; den andra anfördes av chefen för Grenadier-Regiment 991, Oberstleutnant Josef Bremm, som trots att han sårats av granatsplitter stannade kvar i fronttjänst.

FLYGANDE BOMBER TILL UNDERSTÖD ÅT ARDENNEROFFENSIVEN

De tyska robotvapnen V 1 och V 2 spelade en betydande roll under Ardenneroffensiven. Detta blev uppenbart för de allierade redan under den första anfallsdagen, den 16 december, då en V 2 slog rakt ned i en biograf i Antwerpen, vilket kostade 296 allierade soldater och 271 civilpersoner livet. Antwerpen, den viktigaste urlastningshamnen för allierade underhållstransporter till Ardennerfronten, hade beskjutits med dessa robotvapen sedan Hitler gett order om detta den 12 oktober 1944. Följande månad gav Generalfeldmarschall von Rundstedt order om att denna robotvapenoffensiv även skulle riktas mot Liège – den stad i östra Belgien där allierade depåer och staber för Ardenneravsnittet fanns koncentrerade.1

V 1:orna, utrustade med en verkansdel (stridsspets) på 847 kg, avfyrades av Luftwaffes Flak-Regiment 155 (W) under Oberst Max Wachtel. Då huvuddelen av dess avfyrningsramper var lokaliserade till området öster om Köln och Bonn, passerade V 1:orna över det avsnitt av Ardennerfronten där 6. SS-Panzerarmee gick till anfall. För soldaterna på båda sidor i detta område ackompanjerades striderna av en stadig ström av dessa flygande bomber som passerade på väg västerut på omkring 900 meters höjd. För de allierade blev detta område känt som Buzz Bomb Alley – “flygande bomb-allén”.

Den dagbok som fördes av Sergeant Alfred Di Giacomo, telefonist i staben i XIX Tactical Air Command i Liège, ger en bild av bombardemangets omfattning. Den 17 december noterade Di Giacomo att de allierade räknat 120 V 1:or mot Liège. Två dagar senare skrev han: “De kommer in var 12:e eller 15:e minut. Då och då inträffar även en enstaka V 2-explosion. Allt detta tär något förskräckligt på våra nerver och är förstås också mycket farligt. Det är som några infanterister på ett par dagars vila sade: ‘Det är som en oavbruten artilleribarriär.’”

Liège fick en kort respit när den tyska krigsmaktens överkommando den 19 december gav order om att beskjutningen av denna stad skulle upphöra, då man väntade sig att den snart skulle erövras.² Men redan på kvällen nästa dag återupptogs V 1-beskjutningen av Liège. Sammanlagt krävde robotvapenoffensiven mot Liège 1 649 människoliv och ytterligare 2 558 personer sårades. Stora delar av staden lades i ruiner.

Mot Antwerpen var V 1-beskjutningen mindre effektiv, då denna stad försvarades av ett mycket starkt luftvärn. Denna försvarsstyrka, betecknad Antwerp-X under Brigadier General Clare Hibbs Armstrong, kom så småningom att omfatta mer än 500 pjäser på 40 mm, 90 mm och 94 mm (3,7 inch) samt en personalstyrka på omkring 22 000 man. Antwerp-X lyckades redan från början skjuta ned 60 procent av de V 1:or som närmade sig Antwerpen – en andel som senare under 1945 nådde 98 procent. De V 1:or som slog ned i Antwerpen åstadkom emellertid stor skada.

Mot Antwerpen riktades också under Ardenneroffensiven merparten av de V 2:or som avfyrades under denna tid. Under befäl av SS-Gruppenführer Hans Kammler befann sig V 2:ornas avfyrningsramper i Holland. Mot denna ballistiska raket fanns det inga motmedel; det var de allierades smala lycka att en tilltagande drivmedelsbrist hindrade tyskarna från att avfyra fler V 2:or. I december 1944 slog i genomsnitt fyra av dessa raketer ned i Antwerpen varje dag. Vid årsskiftet hade hela Antwerpens innerstad ödelagts. Sammanlagt 8 000 av stadens hus hade förstörts eller skadats, 1 736 människor hade dödats och 4 500 sårats av beskjutningen med V-vapen.

I januari 1945 ökade frekvensen av V 2-nedslag i Antwerpen till i medeltal fem om dagen. Utöver V 1:orna och V 2:orna besköts Antwerpen även med sammanlagt 220 så kallade Rheinbote, en mindre ballistisk raket med en 40 kilos stridsspets.

Enligt en amerikansk militär analys som gjordes efter kriget, hade de tyska robotvapnen en starkt negativ inverkan på urlastningen av underhåll i Antwerpens hamn. Sammanlagt blev 1 812 militär personal och nära 10 000 civilpersoner dödades eller sårades av V 1:or och V 2:or i Antwerpen under andra världskriget.

1 Bundesarchiv/Militärarchiv RL 12/76: Kriegstagebuch Flakregiment 155(W).

2 OKW/WFSt/Op (L) Nr. 0014875/44 g.Kdos. 19.12. 1944; Jung, Die Ardennen-Offensive 1944/45, s. 157.

Denna V 1 sköts ned av det amerikanska luftvärnet vid Antwerpen vintern 1944/1945. (NARA, 600-850 via Peter Björk.)

Peiper gör entré

Staberna hos några av de amerikanska förband som drabbades av 6. SS-Panzerarmees anfall reagerade inte med samma förvirring som varit fallet med VIII Corps och dess underställda förband som anfölls av 5. Panzerarmee, och detta beror framför allt på en högre kvalitet i ledningen för V Corps. När Major General Clarence R. Huebner, ställföreträdande chef i V Corps, och chefen för 99th Infantry Division, Major General Lauer, möttes på den senares stabsplats i Bütgenbach vid halv nio på morgonen den 16 december, enades båda visserligen om att de tyska anfallen inte var mycket att hetsa upp sig över, utan att det antagligen rörde sig om ett försök att avleda amerikanerna från anfallet mot Roer-dammarna.40 Strax efteråt besökte Major General Walter Robertson, chefen för 2nd Infantry Division, staben i Bütgenbach och fann där Major General Lauer sittande och spelande piano. Lauer vidhöll att hans 99th Infantry Division “hade grepp om situationen”.⁴¹ Så sent som vid midnatt natten till den 17 december rapporterade Lauer till chefen för V Corps, Major General Leonard T. Gerow, att längs hela hans front hölls “i stort sett de ursprungliga ställningarna” samt att “situationen är under kontroll och allt är lugnt nu”.⁴²

Men kårchefen Gerow och Major General Robertson var betydligt mer erfarna. Av de fragmentariska rapporter som fram till middagstid den 16 december strömmade in till V Corps’ stabsplats, drog Gerow slutsatsen att det rörde sig om ett storanfall och att 2nd Infantry Division i norr som en följd därav snart skulle befinna sig i ett utsatt läge. Därför anhöll han hos chefen för 1st Army, Hodges, om tillstånd att få avbryta anfallet vid Wahlerscheid och omgruppera 2nd Infantry Division till Elsenborn-åsen, höjdplatån väster om “tvillingbyarna” Rocherath-Krinkelt. Denna begäran, som även repeterades av Robertson, avslogs av Hodges. Gerows och Robertsons militära omdöme var dock tillräckligt stort för att den senare, med Gerows (och Huebners) goda minne, skulle besluta sig för att trotsa armébefälhavaren. Robertsons order till sina förband om att avbryta anfallet bidrog på ett avgörande vis till att rädda situationen för amerikanerna, vilket vi skall se längre fram.

I det tyska lägret var SS-befälhavarna rasande. På de flesta ställen hade det infanteri som under de första timmarna skulle öppna vägen åt de mäktiga pansarstyrkorna misslyckats med sin uppgift.

Operationsplanen för “Herbstnebel” hade delat upp marschvägen för 6. SS-Panzerarmees pansar på fem rutter. Den nordligaste, Rollbahn A/B, började i Hollerath, följde en av de små skogsvägar som 277. Volksgrenadier-Division fått i uppdrag att besätta, och gick i västlig riktning över byarna Rocherath och Elsenborn till Sourbrodt, bara några kilometer söder om vägkorset Baraque Michel som von der Heydtes fallskärmsjägare skulle ockupera. I Sourbrodt förgrenade sig den planerade marschvägen så att Rollbahn A böjde av åt höger mot Baraque Michel, medan Rollbahn B gick vidare västerut mot Flemalle vid floden Meuse, söder om Liège. Ungefär de första tio kilometerna var Rollbahn A i stort sett ingenting annat än små leriga stråk som letade sig fram genom det kuperade skogsområdet eller mellan åkrar och fält. Det var ett vågspel att skicka ut så tunga styrkor på dessa usla vägar – och dessutom i kraftig nederbörd – som den tyska planen förutsåg: Här skulle nämligen 12. SS-Panzer-Division låta SS-Panzergrenadier-Regiment 25 och SS-Panzerjäger-Abteilung 12, en artilleribataljon och ett ingenjörkompani tåga fram för att skydda 12. SS-Panzer-Divisions huvudstyrka. Denna huvudstyrka – divisionens pansarregemente, pansarspaningsbataljonen, de tunga pansarvärnskanonvagnarna i schwere SS-Panzerjäger-Abteilung 560, SS-Panzergrenadier-Regiment 26, en artilleribataljon och ett ingenjörkompani – hade till uppgift att framrycka längs Rollbahn C. Denna började strax söder om Rollbahn A i Udenbreth och gick via Mürringen, Bütgenbach och Malmedy västerut mot Meusebron vid Engis strax väster om Liège. De första kilometerna av Rollbahn C utgjordes av den andra lilla skogsväg som 277. Volksgrenadier-Division kämpade för att säkra. Både Rollbahn A och Rollbahn C var på kvällen den 16 december fortfarande blockerade av amerikanerna därför att 277. Volksgrenadier-Division inte lyckats med sin uppgift.

Rollbahn D började i Losheim, drygt sex kilometer söder om Udenbreth, på andra sidan skogen, och gick nordvästerut – över orten Losheimergraben, tre kilometer längre bort, och vidare till Mürringen, ytterligare en halvmil bort. Att alla förband på Rollbahn C och Rollbahn D skulle sammanstråla i det lilla samhället Mürringen var inte särskilt välbetänkt.

SS-Kampfgruppe Peiper leddes av den knappt 29-årige SS-Obersturmbannführer Joachim “Jochen” Peiper, här till höger i bild tillsammans med sina soldater. Peiper deltog i invasionerna av Polen 1939, Frankrike 1940 och Sovjetunionen 1941. Tidvis tjänstgjorde han som SS-chefen Himmlers adjutant. När Peiper i november 1943 utsågs till chef för SS-Panzer-Regiment 1 i 1. SS-Panzer-Division “Leibstandarte Adolf Hitler”, hade han redan tilldelats riddarkorset. I januari 1944 tilldelades han eklöven till riddarkorset. Efter misslyckandet för SS-Kampfgruppe Peiper i Ardennerna, lämnade han fronttjänstgöringen men tilldelades, på anmodan av divisionchefen Mohnke, svärden till riddarkorset med eklöv. Efter kriget dömdes Peiper till döden för krigsförbrytelser, men domen omvandlades till fängelsestraff. Efter drygt 11 års fängelse benådades han i december 1956. I juli 1976 mördades Peiper i ett ouppklarat brandbombsdåd mot hans bostad i Frankrike. (Månsson)

Från Mürringen letade sig Rollbahn D vidare åt sydväst, i åtta-tio kilometer på inte mer än de små lantstråk som går mellan åkrar och fält i området fram till Möderscheid. Därifrån fortsatte denna rullbana västerut på samma slags usla vägar i två mil, tills den nådde staden Stavelot vid floden Amblève. På andra sidan floden tog så Rollbahn D den asfalterade huvudleden N 23 (idag betecknad N 66), som efter sex och en halv mil nådde Huy vid floden Meuse. Rollbahn D var avsedd för huvuddelen av SS-Brigadeführer Wilhelm Mohnkes 1. SS-Panzer-Division. Först ut skulle den mäktiga SS-Kampfgruppe Peiper vara, följd av Kampfgruppe Sandig – SS-Obersturmbannführer Rudolf Sandigs förband med två bataljoner ur SS-Panzergrenadier-Regiment 2, en artilleribataljon och merparten av SS-divisionens luftvärn och ingenjörstyrkor. Även Rollbahn D var på kvällen den 16 december spärrad av amerikanerna eftersom inte heller 12. Volksgrenadier-Division lyckats åstadkomma något operativt genombrott.

6. SS-Panzerarmees enda egentliga framgång den 16 december var att Fallschirmjäger-Regiment 5 på 3. Fallschirmjäger-Divisions södra flank – med god hjälp av de framgångar som 5. Panzerarmees 18. Volksgrenadier-Division uppnådde genom sin infiltreringstaktik – lyckades erövra Krewinkel och den intilliggande byn Afst (där en del av den till övervägande del tyskspråkiga befolkningen öppet visat sina sympatier för tyskarna när amerikanerna retirerade därifrån på eftermiddagen den 16 december).43 Därigenom öppnades Rollbahn E för SS-Kampfgruppe Hansen, som skulle täcka Peipers södra flank. Denna rutt gick genom Krewinkel och Manderfeld i den norra delen av Losheimer-Graben-dalen, sex kilometer söder om orten Losheimergraben, till Amel, fyra kilometer sydväst om Möderscheid, och vidare till Born, fem kilometer längre sydvästerut och en halvmil norr om Sankt Vith; därifrån till Recht (åtta kilometer nordväst om Sankt Vith) och vidare över Poteau till Vielsalm och Lierneux på andra sidan floden Salm. Därifrån skulle Hansens trupper fortsätta till Werbomont, drygt två mil väster om Stavelot, där de skulle ansluta till Peipers styrka på N 23.

SS-Kampfgruppe Hansen, under befäl av SS-Standartenführer Max Hansen, bestod av I. SS-Panzerjäger-Abteilung med tjugoen Panzer IV/70, SS-Panzergrenadier-Regiment 1 samt motordraget artilleri, sammanlagt 4 500 man med 750 fordon. Efter denna stridsgrupp följde det motoriserade infanteriet i Schnelle SS-Gruppe Knittel, bestående av femtonhundra man och 150 fordon under SS-Sturmbannführer Gustav Knittel. Men även om fallskärmsjägarna rensade vägen åt Hansens trupper, uppehölls dessa av tidigare utlagda tyska minfält som SS-befälhavarna hade glömt.

Förmodligen var ingen på den tyska sidan mer ursinnig än den temperamentsfulle SS-Obersturmbannführer Jochen Peiper. Han hade väntat sig att kunna påbörja sin framryckning redan på förmiddagen den 16 december, men när han besökte chefen för 12. Volksgrenadier-Division, Generalmajor Engel, på dennes stabsplats klockan två på eftermiddagen, orienterades han om att infanteridivisionen fortfarande inte lyckats öppna vägen för pansaret. Två timmar senare hade Peiper fått nog och gav sitt förband marschorder.

Vid det laget satt vad som verkade vara hela I. SS-Panzerkorps fast i enorma trafikstockningar på vägarna bakom fronten. Det kunde inte Jochen Peiper ta någon hänsyn till. Männen i de andra förbanden fick säga vad de ville – Peiper gav order om att hans etthundratjugofyra stridsvagnar, inkluderande Königstigrarna i schwere SS-Panzer-Abteilung 501, hänsynslöst skulle “röja undan varje hinder i deras väg”.⁴⁴ Kuskar på hästdragna artilleripjäser och lastbilsförare fick förskräckta köra ned i diket för att undgå att bli krossade av de väldiga stridsvagnarna som kördes som om de gick till anfall.⁴⁵

Det hade hunnit bli mörkt när Peipers långa fordonskolonn klockan fem på eftermiddagen mullrade in i Losheim alldeles bakom fronten. Strax utanför orten visade det sig att de tyska ingenjörstyrkorna fortfarande inte hade lyckats bygga en bro som kunde ersätta den sprängda landsvägsviadukten över järnvägen; en lastbil med viktigt brobyggnadsmateriel hade kollapsat under färden. Medan SS-männen stod där, hörde de den våldsamma skottlossningen från striderna mellan 12. Volksgrenadier-Division och de amerikanska försvararna i Losheimergraben, femtonhundra meter längre uppför skogsvägen. Peipers stridsvagnar rullade försiktigt nedför backen till järnvägen, kravlade upp över spåren och började sedan arbeta sig uppför grässlänten på andra sidan. Knappt hade de gjort så förrän det kom en kontraorder från SS-Obergruppenführer Priess, pansarkårens chef: Vänd tillbaka och avancera till Lanzerath (två kilometer sydvästerut) för att därifrån, i samverkan med Fallschirmjäger-Regiment 9 anfalla amerikanerna i Losheimergraben från sydväst!⁴⁶ Därigenom kom SS-Kampfgruppe Peiper att blockera och fördröja SS-Kampfgruppe Hansen – som precis blivit färdig med att röja det bortglömda gamla tyska minfältet. Detta kunde dock anses vara berättigat då Peipers styrka när allt kommer omkring var förstyrkan.

Peipers stridsfordon hade knappt lämnat Losheim förrän även de körde in i ett minfält som retirerande tyska trupper lagt ut i september 1944 och som 6. SS-Panzerarmee missat att notera. SS-Obersturmbannführer Werner Sternebeck, som ledde den främsta pansarstyrkan (6. och 9. Kompanie i SS-Panzer-Regiment 1) minns: “Strax utanför Losheims västra utfart körde den första Panzer V [Panther] in i ett minfält och föll därmed ifrån för den fortsatta framryckningen. Sedan pionjärsoldater röjt minorna fortsatte marschen med största försiktighet. Vi trevade oss fram i mörkret, som under tiden hade lagt sig. Vår känsla av ovisshet växte när vi inte märkte något ifrån fienden…

Ännu en explosion inträffade; en andra Panzer V hade kört in i ett nytt minfält, ungefär 500 meter väster om Losheim. Återigen blev det nödvändigt att röja minor, vilket kostade mycket tid.”⁴⁷

Pansarregementets 9. Kompanie, pionjärkom-paniet under SS-Obersturmführer Erich Rumpf, tog itu med att röja minfältet. Det dröjde till långt fram på kvällen innan de klarat av detta och under tiden kände Peiper hur otåligheten växte.

När så pionjärerna äntligen rapporterade minröjningen avklarad och pansarkolonnen kunde sätta sig i rörelse igen, dröjde det inte länge förrän Peiper drabbades av nästa bakslag. Det var när den ledande Panther-vagnen, med SS-Obersturmbannführer Werner Sternebeck som vagnchef, minsprängdes alldeles utanför den sydöstra infarten till Merlscheid, halvvägs mellan Losheim och Lanzerath. Sternebeck tog över en Panzer IV. Strax efteråt fick Peipers egen befäls-Panther, nr 001, motorfel så att han själv fick fortsätta färden i ett pansarskyttefordon.

De fåtaliga husen i Hüllscheid skakade när tyskarnas tunga stridsvagnar dånade fram på bygatorna. Under den fortsatta färden gick två pansarskyttefordon förlorade. Peiper var på ett uruselt humör när han vid midnatt kom fram till Lanzerath. Där höll han på att spricka av ilska när han upptäckte att fallskärmsjägarna låg och sov istället för att kriga!

Detta var mannarna i Fallschirmjäger-Regiment 9 som utkämpat de många timmarnas strid nedanför kullen vid Lanzerath. När det amerikanska motståndet framåt kvällningen äntligen övermannats, var fallskärmsjägarna trötta och hungriga – de hade inte ätit på hela dagen. De plundrade den lilla byn Lanzerath på mat, och deras förbandschef lyckades inte få dem att fortsätta sin marsch. Fallskärmsjägarregementets III. Bataillon gick i ställning i krönet på skogsbacken som leder till Buchholz, och ljudet av kraftig skottlossning som tycktes komma inifrån skogen övertygade dem om att området var kraftigt bemannat av amerikanerna.48 I själva verket var det striden i Losheimergraben, på andra sidan skogen ett par kilometer nordösterut som de hörde; Buchholz, ett par kilometer norr om fallskärmsjägarnas ställningar, var vid det laget redan ockuperat av Füsilier Grenadier-Regiment 27 ur 12. Volksgrenadier-Division, och vägen dit var helt fri från amerikanska trupper. På grund av dåligt samband mellan de olika förbanden kände emellertid fallskärmsjägarna ännu inte inte till detta.

Peiper stormade rasande in på Café Palm, där fallskärmsjägarnas regementschef, Oberst von Hoffmann, upprättat sin stabsplats. Utan att bry sig om att han ifrågasatte en överordnad – med SS’ typiska förakt för Wehrmacht-officerare – började Peiper läxa upp översten. Peiper berättade efteråt:

“Jag bad honom ge mig all information han hade om fiendesituationen. Han svarade att skogen var kraftigt befäst, att hans framryckning uppehölls av spridd eldgivning från provisoriska ‘bunkrar’ samt minor på vägen, och att det var omöjligt för hans förband att fortsätta sin framryckning under dessa omständigheter. När jag frågade om han personligen rekognoscerat de amerikanska ställningarna i skogen, svarade han att han fått sin information från en av sina bataljonchefer. Jag frågade då denne bataljonchef och han sade att han fått informationen från en Hauptmann (kapten) i sin bataljon. Jag kallade till mig denne Hauptmann och han meddelade att han inte personligen sett de amerikanska styrkorna, men fått ‘rapporter om dem’. Vid det laget var jag riktigt arg och beordrade fallskärmsjägarregementet att förse mig med en bataljon, så att jag med denna skulle kunna leda genombrytningen.”⁴⁹

Uppenbarligen kom von Hoffmann litet ur balans av den lika unga som fräcke SS-officerens uppträdande; i alla händelser accepterade han att avdela sitt regementes II. Bataillon – under Major Siegfried Taubert – till SS-Kampfgruppe Peiper.

Medan Peiper och von Hoffmann grälade i Lanzerath, kom 6. SS-Panzerarmees båda specialoperationer igång. Flera av Skorzenys Steinau-kommandogrupper lyckades redan den första dagen infiltrera de amerikanska linjerna, och ett par av dessa grupper befann sig redan samma kväll vid Meuse i närheten av Huy. Samtidigt var etthundrasex tremotoriga Junkers 52-transportflygplan från Transportgeschwader 3 på väg in över frontlinjen med Kampfgruppe von der Heydte ombord.

Men till Oberstleutnant von der Heydtes bekymmer beträffande sina mannars bristande erfarenhet, lades motsvarande problem i fråga om piloterna på transportflygplanen. Merparten av dessa var helt nybakade piloter, direkt från flygskolan; de flesta hade inte ens utbildning i att flyga den tremotoriga Junkers 52. Nästan alla saknade träning i formationsflygning och navigationskunskaperna var alldeles undermåliga. Av sekretesskäl inför operation “Herbstnebel” hade cheferna för de berörda flygförbanden fått höra att uppdraget gällde fallskärmsövning, och vidtog således inga åtgärder för att förbereda sina flygare för ett stridsuppdrag; det var först den 13 december som de informerades om den verkliga uppgiften.

Dessa fallskärmsjägare från Major Siegfried Tauberts II. Bataillon i Fallschirmjäger-Regiment 9 visar blandade känslor när de äntrat en av de stora Königstiger-stridsvagnarna för att understödja SS-Kampfgruppe Peipers framryckning i gryningen den 17 december 1944. (NARA, III-SC-341659)

För att underlätta navigeringen visade luftvärnsstrålkastare och spårljus från luftvärnskulsprutor vägen genom nattmörkret. Vid själva uthoppsområdet skulle en särskilt blindflygningsutbildad besättning på ett Junkers 88-nattjaktflygplan fälla markeringsbomber femton minuter före det första transportflygplanets ankomst, och därefter skulle varje transportflygplan markera platsen med lysskott.

Insatsen av Kampfgruppe von der Heydte blev ett misslyckande, inte minst på grund av bristande erfarenhet hos flygförarna på de tremotoriga Junkers 52-transportflygplan från Transportgeschwader 3 som förde dem till uthoppsområdet. På bilden syns en av dessa Ju 52 sedan den blivit nedskjuten och kraschlandat på amerikanskkontrollerat territorium. (NARA, 56271 via Peter Björk)

Det såg kanske bra ut på pappret, men i verkligheten blev det mycket svårare. Transportflygplanen blev beskjutna av både eget och fientligt luftvärn, som även om det inte lyckades skjuta ned särskilt många flygplan fick piloterna ur kurs när dessa gjorde undanmanövrer. Ett ännu större problem orsakades av de kraftiga vindarna som drev många av transportplanen med oerfarna och nervösa flygförare ur kurs. För hälften av dem var detta deras allra första stridsflygning. De flesta transportflygplan signalerade klart till uthopp i fel position; de tio som lät sina fallskärmsjägare hoppa som allra längst från målområdet, var ända borta vid Bonn, mer än tio mil ur kurs. Endast trettiofem transportflygplan klarade av att låta fallskärmsjägarna hoppa någorlunda i närheten av målområdet, men bara tio flygplan var i helt rätt position. Sammanlagt åttahundrasjuttio fallskärmsjägare och trehundra dockor i fallskärm – avsedda att förvirra motståndaren – spreds över ett stort område i östra Belgien.

Oberstleutnant von der Heydte var en av de få som hade turen att komma ned precis i målområdet. När han lokaliserat det strategiskt viktiga vägkorset Baraque Michel i skogsområdet norr om Malmedy, fann han bara omkring tjugo fallskärmsjägare på plats.50 Några timmar senare hade fler hittat fram så att gruppen vuxit till etthundrafemtio man, men de saknade radioutrustning och tunga vapen. Under loppet av den 17 december steg antalet till runt trehundra man.

von der Heydte beslöt sig för att byta taktik. Eftersom han inte hade en större styrka till förfogande, gällde det att undvika strid. Därför gömde sig fallskärmsjägarna i granskogen intill vägkorsningen med avsikt att komma fram och ta den i besittning så snart tyska pansarfordon närmade sig. Medan de låg där och tryckte, kunde tyskarna räkna antalet amerikanska stridsfordon som passerade på väg till fronten. Patruller som skickades ut kunde också inhämta värdefull information om amerikanska trupprörelser på andra vägar i området. Dock hade deras radioutrustning gått sönder vid nedsläppet från flygplanen, och SS-generalen Sepp Dietrich hade ju också vägrat att förse von der Heydte med brevduvor; om sådana funnits tillgängliga skulle 6. SS-Panzerarmee ha kunnat förses med ovärderlig underrättelseinformation. Men medan von der Heydtes män gjorde så gott de förmådde i skogarna nordost om Malmedy, svävade de tyska staberna i ovisshet om deras öde. Strax före midnatt den 17 december snappade de brittiska Ultra-kodknäckarna upp ett tyskt radiomeddelande angående von der Heydtes styrka: “Situationen oklar beträffande fallskärmsjägarna som fällts i området 20 km sydsydväst Eupen. Inget samband.”⁵¹

Kampfgruppe von der Heydte förblev mer eller mindre ett slag i luften. Det enda resultat fallskärmsjägarna lyckades åstadkomma var några bakhåll mot enstaka amerikanska militärfordon, vilket tillfälligtvis inbringade ett trettiotal krigsfångar.

Fallskärmsjägarna blev heller aldrig undsatta av 12. SS-Panzer-Division “Hitler Jugend”, som det var tänkt. Till viss del berodde detta på att 277. Volksgrenadier-Division fortfarande inte lyckats bryta motståndet hos 99th Infantry Divisions 393rd Infantry Regiment, trots att det tyska infanterianfallet förstärktes med ett pansargrenadjärregemente från 12. SS-Panzer-Division.⁵² I detta område kunde amerikanerna förstärka sina positioner genom att Major General Robertson på eget bevåg lät avbryta sin 2nd Infantry Divisions anfall mot Roerdammarna. Därmed kunde Robertson redan på morgonen den 17 december omgruppera sina 9th och 38th Infantry Regiments söderut för att inta försvarsställningar vid de så kallade “tvillingbyarna” Rocherath och Krinkelt samt Wirtzfeld, halvannan kilometer västerut. Dit överfördes även 741st Tank Battalion, 644th Tank Destroyer Battalion och två artilleribataljoner från 2nd Infantry Division, och när dessa grupperat i ställningar drogs 393rd Infantry Regiment tillbaka till denna nya försvarslinje. Samtidigt beordrades 1st Infantry Division att gå i ställning längre sydvästerut, vid Bütgenbach.

Bara litet längre söderut återupptog SS-Kampfgruppe Peiper sin framryckning från Lanzerath under småtimmarna den 17 december. II. Bataillon i Fallschirmjäger-Regiment 9 hade ställts till Peipers förfogande. Denne lät omgående – klockan fyra på morgonen – beordra bataljonens mannar att rekognoscera skogsbacken upp till Buchholz. Det dröjde inte länge förrän de återvände med rapporter om att de inte stött på mer än “svaga amerikanska ställningar” som “snabbt blev nedkämpade”. När Peiper fick höra att de starka amerikanska försvarsställningar som Oberst von Hoffmann talat om helt enkelt inte existerade, tappade han totalt förtroendet för fallskärmsjägaröversten. Irriterad över den onödiga tidsförlusten gav Peiper genast hela sin Kampfgruppe ny marschorder: Full fart framåt!

Med fallskärmsjägare uppsuttna på de stora Königstigrarna dånade tyskarna fram genom skogen. “Terrängen framför stridsgruppen var täckt av snö i den tidiga gryningen den 17 december”, berättar SS-Unterscharführer Karl Wortmann: “På ett stråk som gick genom skogen från Lanzerath till järnvägsstationen, som låg en bit utanför byn, syntes färska hjulspår från pansarfordon. Vi såg amerikanska soldater på båda sidor om den lilla vägen. De besköt vår framrullande kolonn med kulsprutor och andra lätta vapen. Några salvor med den fyrpipiga luftvärnskanonen fick dem att fly in i skogen. Däremot vållade oss granatkastargranater ett visst obehag när dessa slog ned i marken nära stridsvagnarna. Den pudersnö som de kastade upp i luften skymde sikten för några sekunder åt gången.”53

Men precis som ordern löd, stannade kolonnen inte upp för att ordentligt nedkämpa hotet mot flanken, utan fortsatte i full fart framåt – med siktet inställt på floden Meuse. I närheten av järnvägsstationen Buchholz möttes tyskarna av eldgivning från pansarvärnskanoner, som snabbt blev utslagna av moteld från Panther-stridsvagnar. Vid halv fem på morgonen stormade Peipers kolonn in i Honsfeld, en halvmil från Lanzerath. De fann orten full av parkerade militärfordon – stridsvagnar, pansarbilar, lastbilar med pansarvärnskanoner på släp, jeepar. Dessa tillhörde 612th Tank Destroyer Battalion, 801st Tank Destroyer Battalion och “A” Troop i 32nd Cavalry Squadron. Nästan alla de amerikanska soldaterna låg och sov i husen. Private First Class Bill Hawkins i 612th Tank Destroyer Battalion minns hur han blev väckt av en belgisk pojke på tredje våningen i ett av husen. “Vakna! Vakna! Tyskarna är runt omkring oss!” skrek pojken. Hawkins trodde först att pojken skojade med honom, men sedan kom en annan man i hans pluton, Sergeant Briney, uppför trapporna och sade uppgivet: “Det är inget skämt, grabbar, de har oss! De är överallt!”⁵⁴

Genom denna snabba kupp tog Peipers män trehundra amerikanska soldater tillfånga och erövrade sjutton pansarvärnskanoner och ett femtiotal militärfordon. Men flera amerikaner lyckades undkomma, och dessa kom snart tillbaka i mindre motanfall som tog tyskarna med överraskning. En av de tyska soldaterna berättade efteråt: “Det var jänkare över hela byn. Vi avväpnade dem, slog sönder deras eldhandvapen och föste ut dem på gatan. Sedan började vi samla ihop vårt byte av choklad och cigarretter. Just som vi skulle äntra fordonen för att fortsätta ut ur samhället, bröt helvetet löst. Det var eldgivning från fönster i den andra änden av staden och kanoneld. Kulor och projektiler visslade åt alla håll och män skrek av smärta.”⁵⁵

Två Wirbelwind-luftvärnsvagnar ur 10. (Flak) Kompanie/SS-Panzer-Regiment 1 slogs ut av amerikanska pansarvärnskanoner som själva förstördes av eldgivning från en tredje Wirbelwind. I denna skottväxling sårades chefen för det tyska luftvärnskompaniet, SS-Obersturmführer Karl-Heinz Vögler.⁵⁶ Sergeant Devers Bryant i 612th Tank Destroyer Battalion, som gått i eldställning med sin pansarvärnskanon, minns: “Några tyskar hade sökt skydd i en lada ungefär femtio meter bort och därifrån besköt de vårt hus. Jag satte en granat i ladan. Hö, träplankor och människor flög åt alla håll.”⁵⁷ Strax efteråt öppnade amerikanska soldater eld mot tyska soldater från olika husfönster i byn. Flera tyskar blev dödade eller sårade innan dessa skyttar hade eliminerats. Just som tyskarna trodde att det sista motståndet var kuvat, blev två Panther-stridsvagnar – nr 232 och 235 under SS-Unterscharführer Willi Kritzler respektive SS-Unterscharführer Walter Puplik – träffade och utslagna av en pansarvärnskanon med Sergeant Elmer Haynes ur 612th Tank Destroyer Battalion som skytt. En Königstiger blev också träffad av fyra skott från två pv-kanoner, men klarade sig oskadd och sköt sönder de båda amerikanska kanonerna.

Ett pansarskyttefordon från SS-Kampfgruppe Peiper rullar in i Honsfeld. När detta fotografi togs hade tyskarna redan erövrat byn och beslagtagit ett stort antal amerikanska stridsfordon – bland annat den M3-halvbandvagn som står i vägkanten. (NARA, III-SC-198248)

Vid det laget hade ytterligare tyska soldater anlänt till Honsfeld. Medan Peiper och tätförbandet i hans Kampfgruppe fortsatte den lilla landsvägen norrut mot nästa ort, Büllingen, lär några av de kvarvarande tyskarna ha tagit en gruvlig hämnd på sina amerikanska fångar. Elmer Haynes berättar:

Vi gick ned en trappa och ut genom dörren. Utanför på gatan stod några av oss redan uppradade längs stridsvagnarnas sidor med händerna över huvudet. Just som jag nådde yttertrappan öppnade en stridsvagn eld och slog omkull ungefär fem man. En av mina vänner fick båda benen avskjutna. Medan han låg där och ropade på hjälp, vred sig den stridsvagn som skjutit åt vänster och rullade över honom. Stridsvagnen passerade till höger om mig och fortsatte bara rakt fram. […] I början verkade dödandet bara vara slumpmässig. Tillsammans med en annan man passerade jag de framrullande stridsvagnarna, när plötsligt ett enstaka skott träffade kamraten bredvid mig i bröstet. Jag grabbade tag i honom, men han var död innan jag hunnit lägga honom på marken. […] Jag hade tur som kunde kasta mig ned i ett avloppsdike som löpte längs vägkanten. Där kunde jag känna hur kulorna passerade ovanför mig, men jag blev inte träffad. När eldgivningen upphörde reste jag mig igen. De flesta av mannarna runtomkring mig var då döda. Jag började gå tillbaka mot gruppen av krigsfångar och kunde konstatera att det inte var någon som sköt på mig längre. […] Medan tyskarna knuffade och slog på oss för att vi skulle komma in i ledet, kunde vi se våra kamrater ligga på gatan och i dikena, nedskjutna med händerna över huvudet.58

Amerikanska krigsfångar som skjutits ned under tumultet i Honsfeld den 17 december 1944. Vid vattenbrunnen finns idag ett minnesmärke över dessa amerikanska soldater. (NARA, 111-SC-198245)

Enligt militärhistorikern Hugh M. Cole visar oemotsägliga bevis att tyskarna lät avrätta nitton obeväpnade amerikaner i Honsfeld.⁵⁹ Dessutom sköt de två belgiska civilpersoner som anklagades för “kollaboration” med amerikanerna – detta var ju den del av Belgien som Hitler låtit införliva med Tyskland 1940.

Büllingen, en liten småstad som vid den här tiden hade ett par tusen invånare, ligger inbäddad mellan vida kreatursfält på böljande kullar i nordöstra Belgiens tyskspråkiga område. Hit hade Major General Lauer förlagt 99th Infantry Divisions stab; här fanns också ett drivmedelsförråd och ett litet flygfält som nyttjades av amerikanska artillerieldledningsflygplan. 254th Engineer Combat Battalion var även stationerad i denna ort. Trots att amerikanerna också här blev fullkomligt överrumplade av SS-Kampfgruppe Peipers förstyrka, blev en Panzer IV sönderskjuten av en Bazooka alldeles utanför orten. SS-Obersturmbannführer Sternebeck beskriver stridens fortsatta förlopp: “Den pansrade förstyrkan dundrade i full karriär in i Büllingen medan vi sköt med alla vapen. Detta gjorde fienden totalt förvirrad. Vi hade lyckats överraska dem, och mötte inte något organiserat motstånd.”⁶⁰

Även här finns det, enligt Hugh M. Cole, belägg för att tyskarna avrättade fångar – minst femtio stycken.⁶¹ Den amerikanske militärhistorikern Charles B. MacDonald är emellertid av en annan uppfattning. Han skriver: “Det finns rapporter om att Peipers män i Büllingen skall ha dödat femtio amerikanska krigsfångar som hjälpt dem att fylla bränsle i deras fordon, men dessa rapporter är falska. SS-Kampfgruppe Peiper tog ungefär tvåhundra krigsfångar i Büllingen med omnejd […] men det förekom inte någon upprepning av de omfattande övergreppen i Honsfeld.”⁶²

Männen i SS-Kampfgruppe Peiper hade ingen anledning att känna sig frustrerade efter erövringen av Büllingen, där de inte bara förstörde tolv amerikanska artillerispaningsflygplan på det intilliggande flygfältet; en av byns invånarna, en äldre man som tagit på sig en hakkorsarmbindel, visade dem vägen till den plats utanför byn där amerikanerna lagt upp ett stort drivmedelsförråd, och detta visade sig vara helt oförstört.⁶³

Chefen för 99th Infantry Division, Lauer, lyckades dock undkomma tyskarna. Att en Panzer IV ett par timmar senare blev träffad av en amerikansk pansarvärnskanon norr om Büllingen, varvid vagnchefen blev dödad, gav knappast SS-männen anledning till samma slags hämndkänslor som i Honsfeld.

I själva verket var denna stridsvagn en del av SS-Obersturmbannführer Sternebecks tätförband, som under den hastiga framstormningen genom Büllingen råkat ta fel väg ut ur byn och därför körde någon kilometer norrut – i riktning Wirtzfeld – istället för åt sydväst, mot Möderscheid, enligt planen. Om det fanns någon anledning till frustration på den tyska sidan, så var det på grund av SS-befälhavarnas styvnackade beslutsamhet att utan hänsyn till omständigheterna bara köra på västerut, mot Meuse, utan att tillåta sig någon kursavvikelse.

En division artilleriobservationsflygplan av typ Piper L-4 Grasshopper från den amerikanska armén på ett flygfält i Belgien vintern 1944/1945. Även om Grasshopper var den officiella beteckningen, kallades detta militärflygplan för sin civila version, Cub. L-4 användes i stor utsträckning i flera roller – som spaningsflygplan, sambandsflygplan, ambulansflygplan och som artilleriobservationsflygplan. Genom sin låga marschfart – 121 km/h – och en stallfart på endast 61 km/h samt sin långa flygtid, tre timmar, var L-4 utmärkt som artilleriobservationsflygplan. Utrustad med en radiosändare kunde piloten på en L-4 eldreglera den egna artillerielden samtidigt som tyskarna på marken ofta inte vågade beskjuta hans flygplan av rädsla för att själva bli nästa måltavla för artilleriet. (US Army)

I Büllingen befann sig nämligen Peipers Kampfgruppe – med en pansarstyrka mäktigare än någonting amerikanerna kunde uppbåda – bara ett par kilometer söder om Wirtzfeld. Om Peiper tillåtits att göra en liten kursavvikelse för att inta denna ort – vilket hans stridsgrupp utan tvivel kunde ha gjort på ett par timmar – skulle vägen ha öppnats för 12. SS-Panzer-Division, som därmed hade besparats det stundande kostsamma slaget om “tvillingbyarna” Rocherath och Krinkelt (se sid 196). En sådan manöver skulle också ha gjort det möjligt för I. SS-Panzerkorps’ två pansardivisioner att genom en kniptångsmanöver innesluta och förinta både 2nd Infantry Division och 99th Infantry Division. Detta skulle förmodligen även ha resulterat i en total kollaps för det amerikanska försvaret i 6. SS-Panzerarmees sektor, och Sepp Dietrichs styrkor hade därigenom eventuellt kunnat stå vid Meuse inom ett par dagar. Därtill skulle von der Heydtes fallskärmsjägarstyrka ha kunnat undsättas. Men som vi sett, hade Hitler varit mycket noggrann med att inskärpa att 6. SS-Panzerarmee på inga villkor fick låta sig dras in i strider på sin norra flank, varför Peipers styrka fortsatte västerut.

Chefen för 2nd Infantry Division, Major General Robertson, upplevde emellertid en stund av stark oro. Han lät nästan panikslagen när han på morgonen den 17 december ringde chefen för divisionens underhållsförband och meddelade att tyskt pansar närmade sig Wirtzfeld, och att denne omgående måste mobilisera alla män som gick att uppbringa – inklusive kockar, ordonnanser och fordonsförare – för att organisera ett nödtorftigt försvar mot det förväntade tyska pansaranfallet. Det var dessa trupper som träffat en av Sternebecks Panzer IV:or norr om Büllingen. Men nu kunde Robertson andas ut och koncentrera sig på försvaret av “tvillingbyarna” Rocherath och Krinkelt.

Från Büllingen rullade Peipers kolonn vidare på ett avsnitt av den asfalterade huvudled N 32 och kom ett tusental meter utanför Büllingens västra utfart fram till avtagsvägen vid lantegendomen Domäne Bütgenbach. “Där hade den amerikanska divisionen inrättat en förbandsplats”, berättar SS-Obersturmbannführer Sternebeck: “Fast läkarna kom oss till mötes för att överlämna sin sjukvårdsplats, vände vi och körde in på vägen Büllingen – Möderscheid.”64 Medan hela Peipers styrka bara passerade förbi, sackade återstoden av 3. Fallschirmjäger-Division efter. Som det skulle visa sig, hann amerikanska 1st Infantry Division fram till Domäne Bütgenbach före dessa tyska fallskärmsjägare – något som några dagar senare skulle stå 12. SS-Panzer-Division dyrt.

Ett stycke längre fram under framryckningen har samma tyska fallskärms- jägare som på den tidigare bilden på Königstigern repat mer mod och delar med glädje med sig av sina erövrade amerikanska Camel-cigarretter till en motorcykelordonnans på en DKW NZ-500. Fallskärmsjägaren som står upp till vänster på stridsvagnen är beväpnad med en kulsprutepistol av typ Gerät Potsdam, en tysk kopia av den brittiska 9-mm k-pisten STEN. (NARA, III-SC-341622)

En tysk soldat betraktar krigsmateriel och personlig utrustning som amerikanska soldater lämnat efter sig under sin reträtt undan den framryckande 6. SS-Panzerarmee i december 1944. (NARA, III-SC-197571)

Framför SS-Kampfgruppe Peiper kollapsade allt amerikanskt motstånd. Vid middagstid den 17 december hade den mäktiga tyska pansarkolonnen utlöst en vitt spridd panik på den amerikanska sidan. Major Donald P. Boyer, operationsofficer i amerikanska 38th Armored Infantry Battalion – en del av Combat Command Reserve, 7th Armored Division, som var på väg för att undsätta den hårt ansatta 106th Infantry Division i Sankt Vith-området – berättar om den syn som mötte honom när han i täten för sin bataljon vid halv ett-tiden på eftermiddagen den 17 december kom fram till landsvägskorsningen vid Poteau halvannan mil sydväst om Büllingen:

Amerikanska soldater på väg ut ur Malmedy i december 1944. (Via Warren Watson)

“Vi möttes av en helt ofattbar syn: En ständig ström av trafik som rusade mot det bakre området (västerut) och ingenting på väg mot fronten (österut). Det var uppenbart att det här inte var någon konvoj på väg till det bakre området, utan det var fråga om ett ‘rädde sig den som kan’ – en reträtt, en vild flykt.

Där kom till exempel en 2½-tons lastbil, tom så när som på föraren; där kom ytterligare en med ett gäng mannar uppe på flaket, flera av dem barhuvade och i flera fall dessutom endast halvklädda; sedan kunde till exempel en av ingenjörtruppernas lastbilskranar eller en pansarbil komma; därefter flera av artilleriets dragfordon, där kanske bara ett av dem hade en pjäs på släp; därefter ett ledningsfordon fyllt av officerare, följt av en jeep – ja, allt som kunde rulla och som kunde ta föraren och några personer till bort från fronten fyllde vägen på väg västerut. Det var ingen vacker syn – det vi såg var amerikanska soldater på flykt.

Halvannan kilometer längre ned på vägen, vid det lilla samhället Petit-Thier [två och en halv mil sydväst om Büllingen], hade trafiken blivit stående i den värsta trafikstockning jag har sett i hela mitt liv. En fullkomligt hopplös massa av flyende fordon hade stockats på en väg som var så smal att den knappt tillät trafik åt båda hållen i låg fart. Hjulfordon på väg till det bakre området hade försökt köra om varandra mellan stridsvagnarna från 31st Tank Battalion, som gick i täten för Combat Command B, och nu kunde ingen komma längre…“65

Det var detta trafikkaos som hindrade Combat Command Reserve ur 7th Armored Division och Combat Command B ur 9th Armored Division att undsätta 106th Infantry Division i tid. Vid tvåtiden på eftermiddagen den 17 december konfererade chefen för den senare stridsgruppen, Brigadier General Bruce Clarke, med chefen för 106th Infantry Division, Major General Jones, på den senares stabsplats i Sankt Vith, när plötsligt chefen för 14th Cavalry Group, Colonel Mark Devine stormade in, illröd i ansiktet.⁶⁶ “General”, flämtade Devine, “vi måste fly! Jag blev praktiskt taget jagad hit in av en Tiger-stridsvagn. Alla måste ge sig av härifrån!”67

På sin väg västerut på leriga vägar passerar Königstiger-stridsvagnar ur schwere SS-Panzer-Abteilung 501 kolonner av amerikanska krigsfångar. (NARA, III-SC-198241)

Efter Büllingen och Domäne Bütgenbach såg SS-Kampfgruppe Peiper under flera timmar knappt till några amerikanska styrkor. “Då och då kom några enstaka jeepar från sidovägar in på vår marschväg, uppenbarligen utan att förarna var medvetna om hur långt vi hade avancerat”, berättade Peiper efteråt.⁶⁸ Tyskarna skar fram genom landskapet som om det rörde sig om en enkel förflyttning i eget kontrollerat territorium. En bit väster om Möderscheid, fyra kilometer sydväst om Büllingen, tog de en grupp amerikanska soldater och officerare från 32nd Armored Regiment, 3rd Armored Division tillfånga. De blev förhörda av Peiper personligen, som därvid fick veta att General Edward W. “Big Ed” Timberlake, chefen för 49th Antiaircraft Artillery Brigade, hade sin stabsplats förlagd till Ligneuville, tre kilometer längre fram. Eftersom detta innebar att tyskarna där kunde komma över viktiga kartor som utvisade de amerikanska militära förbandens positioner, beordrade Peiper full fart framåt. I nästa lilla by, Schoppen, stod en av invånarna, fru Dollendorf, vid det lilla kapellet när de väldiga stridsvagnarna kom skramlande uppför backen som leder in i byn. “Hur kommer man till kusten härifrån?” frågade en av vagncheferna övermodigt från sin tornlucka.⁶⁹

Vid elvatiden på förmiddagen den 17 december trängde SS-Kampfgruppe Peiper in i Thirimont, elva kilometer från Büllingen. Vid det laget hade de usla vägförhållandena gjort att Königstiger-stridsvagnarna sackade efter. När dessa vid ungefär den här tiden rullade ut ur Büllingen, blev de angripna av elva amerikanska Thunderbolt-jaktbombare från 366th Fighter Group. Som vi sett tidigare, utnyttjade amerikanska 9th Air Force en svag förbättring av väderleken den 17 december till att skicka iväg 647 jaktbombare, men en ännu större aktivitet från Luftwaffes sida hindrade dem från att ingripa verkningsfullt på slagfältet. Emellertid lyckades några grupper amerikanska flygplan slinka igenom, och de bomber som dessa Thunderbolt fällde, skadade banden på en av Königstigrarna så att denna fick överges och senare gick förlorad när tyskarna drog sig tillbaka från området. Men mycket mer skada än så hann jaktbombarna inte åstadkomma förrän de anfölls av ett drygt dussin tyska Messerschmitt 109- och Focke Wulf 190-jaktplan som tvingade amerikanerna att nödfälla resten av sina bomber och försvara sig själva.

BLODBADET I BAUGNEZ

I maj och juni 1946 dömde en amerikansk militärdomstol fyrtiotre f.d. SS-soldater – bland dem Jochen Peiper – till döden för händelserna vid Baugnez den 17 december 1944. Andra dömdes till långvariga fängelsestraff, exempelvis Sepp Dietrich, som fick livstid. Rättegången och domsluten blev emellertid ganska snart starkt ifrågasatta. De anklagades försvarsadvokat, Colonel Willis M. Everett Jr., tog fasta på de dömdas edsvurna beskrivningar av misshandel, tortyr, svältkost, hot om repressalier mot deras familjer, med mera om de inte erkände vad de anklagades för.1

Samtliga dödsdomar – ingen av dem verkställdes – omvandlades till fängelsestraff. Den välkände senatorn Joseph McCarthy trädde senare in till de dömdas försvar, och under loppet av 1950-talet frisläpptes samtliga – den siste att friges var Jochen Peiper, 1956. Även dessa frigivningar rörde upp starka känslor och skapade kontrovers. Den 14 juli 1976 attackerades Peipers hus i Frankrike av sex okända personer som kastade molotovcocktails. Efteråt fann man Peipers förkolnade lik i resterna av hans nedbrunna bostad. Attentatsgruppen, som kallade sig “hämnarna”, identifierades aldrig.

Det råder inget tvivel om att amerikanerna genomförde rättsprocessen mot de åtalade på ett synnerligen anmärkningsvärt vis. Detta har bidragit till att det fortfarande inte råder någon konsensus om vad som inträffade vid Baugnez söder om Malmedy den 17 december 1944. Militärhistorikern och experten på SS Martin Månsson konstaterar:

“Det har skrivits otaliga hyllmeter om vad som är ‘sanningen’ om denna tragedi. Ännu år 2008 är inte all dokumentation offentlig, varför vi får vänta ytterligare för att få fram den fullständiga bilden. Klart är dock utan tvivel att detta var en massaker och att flera av de amerikanska soldaterna avrättades från nära håll, det vill säga med ett skott i huvudet från mindre än en meters håll.”²

Detta stöds av bl.a. den tyske historikern Jens Westemeier.³

Samuel Dobyns, Private First Class och ambulansförare i 575th Ambulance Company, som klarade sig undan med livet i behåll vid Baugnez, vittnade efter kriget i den s.k. Malmedy-rättegången: “De sköt de sårade som skrek på hjälp. Jag såg en sårad soldat vars ben var skadat och som ropade på sjukvårdare. Han låg mindre än en halvmeter från mig, och de sköt honom i bakhuvudet.”⁴

Det alla är överens om, är att ett stort antal amerikanska soldater blev ihjälskjutna i Baugnez. I rättegången mot SS-männen angavs antalet dödade till åttiofyra. Enligt skriftställaren Gerd J. Gust Cuppens, dog sex av dessa unga män på andra ställen och andra datum.⁵ De som lyckades fly och undkomma med livet i behåll berättade efteråt att de amerikanska soldater som kapitulerat till SS-Kampfgruppe Peiper vid Baugnez hade beordrats att ställa upp på ett fält, varefter några tyska soldater plötsligt öppnade eld.⁶ Det råder enighet om att en stor grupp amerikanska fångar blev ihjälskjutna på det fältet, men omständigheterna har aldrig blivit klarlagda. Det hävdas att vissa av de dödade i själva verket stupade när Sternebecks män anföll fordonskonvojen, alltså innan amerikanerna kapitulerat.⁷ Cuppens hänvisar också till ögonvittnen som gör gällande att några av de amerikanska krigsfångar som befann sig längst bak i klungan försökte smita iväg, och att det var därför tyskarna öppnade eld. Cuppens påpekar att en amerikansk officer skall ha ropat “stå still” (stand fast).

I 1946 års rättegång berättade Samuel Dobyns att den tysk som alla vittnen utpekat som den som med sin pistol avfyrade de första skotten mot fångarna, hade viftat med denna pistol ett tag, och som en reaktion på detta ropade en amerikansk fånge “stå still” (stand fast) till sina kamrater. Det var då som denna pistolviftande tysk hade öppnat eld, varvid han träffade en av soldaterna i det främsta ledet. Dobyns berättade att han då bröt ut ur ledet och sprang bakåt, och att det var först sedan han kommit en bit bort som de tyska kulsprutorna öppnade eld.⁸

Enligt Cuppens berättade en av officerarna i SS-Kampfgruppe Peiper efter kriget att det i en sådan situation räcker med en liten gnista för att utlösa en katastrof.⁹ Enligt den versionen, skingrades amerikanerna i panik och försökte fly undan skottlossningen – vilket motiverade fler tyska soldater att öppna eld.

Från den amerikanska sidan ges en annan version; enligt exempelvis militärhistorikern Charles B. MacDonald skall någon på den tyska sidan ha ropat att de skulle “göra slut på” alla de amerikanska krigsfångarna, varefter kulsprutor öppnade eld mot de försvarslösa fångarna.¹⁰ Enligt Jens Westemeiers Peiper-biografi, gav SS-befäl på plats uttryckliga order till sina underordnade “att skjuta amerikanerna”.¹¹

På grund av den amerikanska militärens misstag under rättegången 1946 kommer de verkliga omständigheterna kring blodbadet i Baugnez den 17 december 1944 kanske aldrig att kunna bli exakt klarlagda. Till SS-soldaternas nackdel talar dock inte bara ett flertal andra incidenter under dessa dagar då de avrättade amerikanska fångar eller belgiska civilpersoner, utan även en lång rad massakrer på krigsfångar och civilpersoner som Waffen-SS gjorde sig skyldigt till under andra världskriget. Många av männen i “Leibstandarte Adolf Hitler” hade brutaliserats under det rent rasistiska förintelsekriget på östfronten.

Den obduktion som genomfördes av den amerikanska militären efter det att de dödade amerikanerna påträffades i januari 1945, kom fram till följande resultat: Av 82 döda amerikanska soldater var dödsorsaken för fyrtio man “huvudskott” – “med, i de flesta fall, krutskador som utvisade beskjutning på nära håll”.¹² För nitton andra angavs dödsorsaken till “beskjutning från kulsprutor eller finkalibriga vapen”, ytterligare fyra avled genom förblödning, tre av slag mot huvudet, tre genom granatsplitter, tre genom granatexplosioner och tolv av andra orsaker.¹³

I alla händelser fick “massakern vid Malmedy” – som incidenten kom att kallas – genast vittgående följder. Redan nästa dag hade berättelserna från de amerikaner som lyckats fly undan omvandlats till en rapport som de allierade skickade ut:

“SS-soldater i område L8199 tillfångatog amerikanska soldater, inklusive trafikmilitärpoliser och omkring tvåhundra övriga amerikanska soldater. De amerikanska fångarna blev genomsökta. Därefter ställde tyskarna upp amerikanerna och sköt dem med kulsprutepistoler och kulsprutor.”¹⁴

Att i stridens hetta skjuta ned enstaka fiendesoldater som gav sig eller mindre grupper av kapitulerande fiendesoldater, var ingenting ovanligt, och något som fler än tyskarna gjorde sig skyldiga till. Men det som hände den 17 december 1944 var ändå annorlunda. Genom att den amerikanska armén genast lät ge största möjliga spridning åt nyheten om “Malmedy-massakern”, kom denna att sätta sin prägel på Ardennerslaget. I en situation där många av soldaterna på den amerikanska sidan var demoraliserade, förvirrade och sviktade i sitt förtroende för den egna militärledningen, hade nyheterna om det tyska illdådet en elektrifierande effekt: “Malmedy-massakern skulle få följder som blev mycket mer vittgående än vad man kanske kan förvänta sig av ett enstaka övergrepp på slagfältet i ett långt och bittert krig. Denna ‘incident’ härdade onekligen stridsviljan hos de amerikanska soldaterna.”¹⁵ Inte minst soldaterna i SS-Kampfgruppe Peiper skulle snart märka denna nya, hårdnade attityd hos sina motståndare.

Kropparna efter de dödade amerikanska krigsfångarna låg kvar på platsen för dådet när den amerikanska armén återtog området i januari 1945. (US Army)

1 National Archives and Records Administration: Malmedy massacre Investigation-Report of the Subcommittee of Committee on Armed Services. United States Senate Eighty-first Congress, first session, pursuant to S. res. 42, Investigation of action of Army with Respect to Trial of Persons Responsible for the Massacre of American Soldiers, Battle of the Bulge, near Malmedy, Belgium, December 1944. 13 October 1949.

2 Martin Månsson, “Historien om en tysk pansarchef”. Pennan & Svärdet, nr 4/2008. www.omforintelsen.se/wp-content/uploads/2008/10/peiper.pdf 16 aug. 2010.

3 Westemeier, Joachim Peiper: A Biography of Himmler’s SS Commander, s. 151.

4 Testimony Samuel Dobyns on 10/21/1946 and 06/22/1946. NA U.S. vs. Bersin, 153/1/000526 (513). Cit. i Westemeier, Joachim Peiper: A Biography of Himmler’s SS Commander, s. 160.

5 Cuppens, Was wirklich geschah: Malmedy-Baugnez – 17. Dezember 1944, s. 124.

6 Cole, The Ardennes: Battle of the Bulge, s. 261.

7 Cuppens, s. 124.

8 Weingartner, Crossroads of Death: The Story of the Malmedy Massacre and Trial, s. 109.

9 Cuppens, s. 122.

10 MacDonald, s. 219.

11 Westemeier, Ibid., s. 151.

12 Ibid.

13 Ibid.

14 Weingartner, s. 65.

15 Cole, s. 261.

Peiper – som då befann sig i Thirimont – kände inte till något av detta, och han hade dessutom annat att fundera över. I Thirimont böjde vägen av skarpt åt höger, till Baugnez ett par kilometer längre norrut, och först därifrån gick en litet bättre väg till Ligneuville. Strax innan Peipers tätförband nådde fram till detta område, hade de långa pansar- och fordonskolonnerna tillhörande Combat Command Reserve i 7th Armored Division dundrat fram i nord-sydlig riktning på samma vägsträcka – på väg mot Sankt Vith-området, som de skulle hjälpa till att försvara.⁷⁰ Dessa slapp nätt och jämnt undan SS-Kampfgruppe Peiper. Men “B” Battery, 285th Field Artillery Observation Battalion, som under ledning av Captain Leon T. Scarborough följde Combat Command Reserve, 7th Armored Division på väg söderut, hade inte samma tur.

I sin iver att hinna fram till Ligneuville på kortast möjliga tid, beordrade Peiper sina stridsfordon att ta en genväg tvärs över det fuktiga skogsområdet Hauts Sarts, men där körde några av hans stridsvagnar fast, så kolonnen fick vända tillbaka för att ta grusvägen nordvästerut från Thirimont. Just då passerade “B” Battery, 285th Field Artillery Observation Battalion vägkorsningen vid Baugnez, tre kilometer sydost om staden Malmedy. SS-Obersturmführer Sternebeck berättar:

På vägen som går åt nordväst från Thirimont gjorde jag en observationsanhalt ungefär 800-1200 meter öster om vägkorsningen vid Baugnez och fick då se hur en fientlig fordonskolonn passerade korsningen på väg söderut. Vår pansrade förstyrka öppnade genast eld med spränggranater mot fordonskolonnen, som då befann sig två-trehundra meter söder om korsningen. Några av fordonen fattade genast eld, och kolonnen råkade i oordning och stannade. Fordonsbesättningarna hoppade ur och sökte skydd. I det läget ryckte vi fram mot korsningen över vägen Waimes – Baugnez. Innan vi nått fram utsattes vi för beskjutning med kulsprutor och gevär från de avsuttna fordonsbesätt-ningarna. Vi besvarade elden med våra stridsvagnskulsprutor och ökade farten mot den stillastående fordonskolonnen. När min stridsvagn, som befann sig i ledningen, var 60-70 meter ifrån fienden, reste sig amerikanerna med höjda armar ur vägdiket och gav sig fångna.

Vi närmade oss långsamt kolonnen. Genom att teckna med händerna lät jag amerikanerna förstå att de skulle marschera tillbaka i riktning vägkorset. Via radio rapporterade jag till pansargruppen om stridskontakten och dess resultat. Ännu en gång fick jag order om att utan dröjsmål fortsätta till Engelsdorf [Ligneuville]. Mellan den pansrade förstyrkan och huvudstyrkan, där ledningsgruppen befann sig, var det ett tidsavstånd på ungefär tio minuter.⁷¹

“Mellan elva och femton av deras lastbilar blev förstörda, och vi passerade utan större svårigheter igenom deras konvoj och fortsatte in i Ligneuville”, berättade Peiper när han efter kriget förhördes av amerikanerna.⁷² Det som därefter utspelades vid vägkorset vid Baugnez har blivit föremål för en snart sjuttioårig kontrovers. Emellertid står det klart att ett stort antal av de amerikaner som kapitulerade vid Baugnez, kort efteråt sköts ned av tyska soldater.

Peipers försök att överrumpla amerikanerna i Ligneuville misslyckades. General Timberlake hade via radio förvarnats om det tyska genombrottet redan på morgonen den 17 december. Han hade således gott om tid att både förstöra alla viktiga dokument i staben och förbereda evakueringen. “Big Ed” Timberlake tog sig till och med tid att äta lunch på Hôtel du Moulin innan han lämnade den lilla staden, som en av de sista i 49th Antiaircraft Artillery Brigade. Däremot fanns det kvar en eftersläntrande liten grupp ur 14th Tank Battalion, tillhörande 9th Armored Divisions Combat Command B – som var på väg från Malmedy-trakten till Sankt Vith – när de främsta stridsvagnarna i SS-Kampfgruppe Peiper närmade sig. Amerikanerna hade två Sherman – den ena av dem av typen M4A3 med den nya 76-millimeters höghastighetskanonen M1 – samt en pansarvärnskanonvagn av typ M10. Trots att tyskarna förberedde marschen genom Ligneuville med beskjutning från stridsvagnskanonerna, var amerikanerna inte riktigt beredda när Peipers kolonn strax före klockan tre på eftermiddagen den 17 december började rulla nedför huvudgatan.⁷³

SS-Obersturmbannführer Werner Sternebeck stannade framför Hôtel du Moulin alldeles efter infarten till det lilla samhället, hoppade ur sitt fordon och rusade in. Där möttes han av hotellägaren, Peter Rupp, som tilltalade SS-officeren på perfekt tyska: “Guten Tag, Herr Offizier, herr generalen gav sig av tillsammans med hela sin stab för bara några minuter sedan, men han säger att han kommer att återvända till jul.” Till sin förvåning kunde Sternebeck konstatera att bordet i hotellrestaurangen där Timberlake ätit sin lunch ännu inte var avdukat, och i askkoppen låg ännu rykande cigarretter!

I det ögonblicket hörde Sternebeck några kraftiga explosioner utanför, följda av upphetsade rop och fler knallar. Den amerikanska styrkan hade gått i ställning uppe på den lilla höjden ovanför huvudgatan som österifrån går i en nedförsbacke tvärs igenom Ligneuville. Hundra meter längre nedför backen stod en Panther i lågor. Denna hade precis passerat kyrkan till vänster, och befann sig utanför Hôtel des Ardennes när en 76-millimeters granat träffade bakvagnen, där pansaret på ovansidan bara var 16 millimeter tjockt. Jochen Peiper såg hur vagnchefen, hans personlige vän SS-Untersturmführer Arndt Fischer, hoppade ur med brinnande kläder. Peiper högg tag i en Panzerfaust, men en Königstiger blåste ut den ena Sherman-vagnen med sin 88-millimeters kanon, och även den andra var snart expedierad. Med händerna i vädret kom tjugotvå amerikanska soldater stapplande nedför kullen ovanför Hôtel du Moulin. SS-männen var rasande över vad de uppfattade som det fega bakhållet.

Några år efter kriget berättade Peter Rupp hur han sett två SS-underbefäl kallblodigt skjuta ned åtta av de amerikanska krigsfångarna på gården bakom hotellet.

Strax efteråt förde de båda SS-männen in de kvarvarande fjorton krigsfångarna i hotellets lobby. “Mördare!” skrek Rupp upprört åt den ena SS-mannen: “Ni mördade åtta av dem! Jag såg hur ni satte pistolen i munnen på dem!” SS-mannen svarade med att ge Rupp ett kraftigt slag över munnen. Just då dök det upp en SS-officer som sade: “Skjut dem allihop, och det belgiska svinet också!” Situationen såg som mest hotfull ut när en högre SS-officer klev in på hotellet och satte stopp för vidare blodbad. “Låt dem vara”, kommenderade han barskt underofficeren, och vände sig sedan till Rupp med orden: “Ni har rätt, mein Herr, det är skamligt hur vissa behandlar sina fångar.” Därefter beordrade han underofficeren att föra in krigsfångarna i ett hotellrum och behandla dem som han skulle vilja bli behandlad av amerikanerna i motsvarande situation.74

Vid det laget var Peipers stridsgrupp utspridd längs hela sträckan från Honsfeld – där huvuddelen av fallskärmsjägarbataljonen fortfarande var kvar – till Ligneuville. Han hade förlorat fem Panther, två Panzer IV och en Königstiger, och dessutom hade åtta Panther, fyra Panzer IV och uppemot tjugo Königstigrar blivit stående längs vägen på grund av tekniska fel, så Peiper beslöt att göra ett uppehåll i Ligneuville för att samla sina trupper igen, och för att själv få äta en bit mat.

Peipers uppehåll i Ligneuville gjorde det inte bara möjligt för artillerikolonnen i 7th Armored Division – som på väg till Sankt Vith varit tvungen att vända i Malmedy på grund av att SS-Kampfgruppe Peiper nått Baugnez – att ta huvudled N 23 från Malmedy över Stavelot; det avgjorde hela den fortsatta offensiven. Först efter två timmar, klockan fem på eftermiddagen den 17 december, gav Peiper ny marschorder åt sina män. Vid det laget hade det redan hunnit bli mörkt. Medan Peiper själv stannade kvar i Ligneuville – dit chefen för 1. SS-Panzer-Division, SS-Brigadeführer Mohnke, anlände för att konferera med honom – lät han ett kompani Panther-stridsvagnar framrycka mot staden Stavelot. Tyskarna tog den närmaste vägen – rakt västerut, genom de små byarna Villers Beaumont och Lodomez.

Även om det bara var en knapp mil till Stavelot- och egentligen inget amerikanskt motstånd att räkna med – skulle Panther-styrkan inte nå den viktiga staden med dess bro över Amblève den dagen. Tyskarna tog sig fram ytterst långsamt på en smal, ringlande väg, kantad av träd till höger och branta klippväggar till vänster, dessutom i mörker och utan en aning om var fienden befann sig. På två ställen var kurvorna så tvära att stridsvagnarna var tvungna att först backa innan de en och en kunde ta sig förbi. Ändå skadade en av dem sitt eldrör när det törnade emot klippväggen vid vägkanten vid en av dessa hårnålskurvor. Då hade förbandet varit på väg i två timmar, och befann sig bara någon kilometer från Stavelot. Knappt hade Pantherns eldrör skadats vid kollisionen med klippväggen förrän en explosion inträffade. Den främsta stridsvagnen hade blivit träffad av ett skott från en Bazooka. Även om stridsvagnen bara blev lätt skadad, var det tillräckligt för att SS-styrkan skulle stanna upp.

Efter kriget restes detta minnesmärke över de amerikanska krigsfångar som kallblodigt sköts ned vid Hôtel du Moulin i Ligneuville den 17 december 1944. (Foto: Författaren)

Vad tyskarna inte visste, var att de inte stött på mer än en amerikansk liten eftertrupp på exakt tolv man (plus en lastbilsförare) under ledning av Sergeant Charles Hensel. Denna hade kommit fram till platsen för att upprätta en vägspärr bara en halvtimme före tyskarna. Hensel och hans män avfyrade mer i panik än någonting annat sina vapen när tyskarna dök upp i mörkret, och därefter lämnade de skyndsamt platsen. Deras insats hejdade den starkaste enskilda pansarstyrka som stod mot de västallierades arméer, SS-Kampfgruppe Peiper. När Peiper själv fick rapporten om att förstyrkan blivit hejdad utanför Stavelot, begav han sig dit för att rekognoscera. Han kom fram vid elvatiden på kvällen den 17 december. På båda sidor rådde vid det laget en milt uttryckt oklar bild över var fiendens styrkor befann sig. Medan Panther-styrkan stod alldeles utanför Stavelot, rullade hela artillerikolonnen i 7th Armored Division – med tända strålkastare på lastbilarna – i godan ro igenom staden på sin väg från Malmedy till Sankt Vith. När Peiper såg hur amerikanerna oförskräckt lät alla dessa fordon köra med tända strålkastare, drog han slutsatsen att hans stridsgrupp stod inför ett mycket starkt amerikanskt förband, så han beslöt att avvakta till nästa dag. Visserligen tog sig en pluton SS-pansargrenadjärer över den smala lilla floden en bit uppströms, och satte sig i besittning av några av husen närmast bron på den norra sidan av Amblève, men av allt att döma kom inte heller dessa till klarhet med hur liten den amerikanska styrkan egentligen var.75

Om Peiper istället för att göra uppehåll i Ligneuville hade verkställt sitt anfall på eftermiddagen den 17 december, hade hans pansar kunnat ta sig fram i dagsljus längs den smala vägen till Stavelot, denna viktiga stad skulle ha kunnat erövras före mörkrets inbrott, och Peipers styrka skulle förmodligen ha kunnat nå Meuse under loppet av den 18 december.

När Peiper på kvällen den 17 december hejdade sin kraftfulla pansarstyrka utanför den lilla staden Stavelot, med dess oförstörda stenbro över Amblève, befann sig de amerikanska styrkorna i området i ett tillstånd som närmast kan beskrivas som upplösning. Sergeant Lloyd Jelleberg i 99th Infantry Battalion, som samma kväll marscherade från Spa till Malmedy, berättar om situationen på den amerikanska sidan: “Vägen till Malmedy var full av folk från det bakre området som var på väg bort. De var riktigt rädda. En del av dem hade varken hjälmar eller vapen, och de sade åt oss att vi inte borde fortsätta framåt, eftersom de hade tyskarna hack i häl. De var så utom sig av rädsla att de vägrade att vika undan för vår kolonn, och detta gällde särskilt officerare och deras bilar. Jag skämdes verkligen över att de var amerikaner.”⁷⁶

99th Infantry Battalion (Separate) var en fristående infanteribataljon som bildats av norska immigranter till USA, andra generationens Norge-amerikaner samt norska sjömän som anmält sig frivilligt. En grupp svenska frivilliga fanns också bland soldaterna i bataljonen. 526th Armored Infantry Battalion – som vid den tidpunkten befann sig under träning i det bakre området – och “A” Company ur 825th Tank Destroyer Battalion, beväpnat med pansarvärnskanoner, underställdes 99th Infantry Battalion “Viking”. Dessa beordrades på kvällen den 17 december att bryta upp från Spa-området för att gå i ställning vid Malmedy.⁷⁷ Tillsammans bildade dessa Task Force Hansen under chefen för 99th Infantry Battalion, Lieutenant Colonel Harold D. Hansen. Samtidigt fick 30th Infantry Division i direktiv att omgruppera från 9th Army i norr till V Corps och 1st Army. Två av dess regementen sattes att marschera till Malmedy och det tredje till Aywaille, väster om Spa.

SS-Untersturmführer Siegfried Stiewe, SS-Sturmbannführer Gustav Knittels adjutant, och en SS-Rottenführer tar igen sig i skydd av en erövrad amerikansk M8-pansarbil. Stiewe överlevde Ardennerslaget men stupade i strid på östfronten den 27 mars 1945. (NARA, III-SC-341640)

En grupp ur 1. SS-Panzer-Division rastar under framryckningen västerut den 18 december 1944. Soldaterna på bilden har beskrivits som SS-Oberscharführer Persin och SS-Unterscharführer Ochsner från 3. Kompanie/ SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 1, men ingen av de överlevande veteranerna från detta förband minns att det skulle ha funnits några män med dessa namn i förbandet. Bakom soldaterna har en Sd.Kfz. 250-halvbandvagn parkerat i vägkanten. Platsen är Kaiserbaracke – 13 km sydost om Malmedy och 8 km nordväst om Sankt Vith, vilket framgår av vägskylten (över vilken någon hängt ett amerikanskt gevär). (NARA, III-SC-341658)

Medan Peiper således – utan att han ännu kände till det – fick den norsk-amerikanska Task Force Hansen på sin norra flank (som skulle ha skyddats av 12. SS-Panzer-Division “Hitler Jugend”), täcktes hans södra flank av SS-trupperna i SS-Kampfgruppe Hansen under SS-Standartenführer Max Hansen, med omkring fyratusen man och tjugo Panzer IV/70. Även om det amerikanska motståndet på Hansens sydliga “rullbana” bröts upp redan den första dagen – mycket tack vare 5. Panzerarmees 18. Volksgrenadier-Division – dröjde det ända till på morgonen dag två innan Hansens motoriserade stridsgrupp kunde påbörja sin framryckning. Amerikanerna hade inte mycket att sätta emot SS-Kampfgruppe Hansen, som plöjde fram i blixtkrigshastighet. Som vi sett i kapitel 4, drev dessa tyskar på kvällen den 17 december bort Combat Command R i 7th Armored Division och Colonel Devines 14th Cavalry Group från Recht respektive Poteau nordväst om Sankt Vith. Men därefter stannade SS-Kampfgruppe Hansen upp på grund av att några drivmedelsreserver inte kunde komma fram på de fullbelamrade vägarna i öster.

Den leende SS-soldat som sitter på kanten till en Volkswagen Typ 166 Schwimmwagen, har ibland felidentifierats som Jochen Peiper. Vissa källor gör gällande att det är SS-Unterscharführer Ochsner, vilket inte heller gått att bekräfta. (NARA, III-SC-341620)

(NARA, III-SC-341621)

NORRMÄN MOT SS

Den självständiga 99th Infantry Battalion (Separate), kallad “Viking”, bildades av U.S. Army i juli 1942 med syftet att sättas in strid i det tyskockuperade Norge. Därför rekryterades i första hand män som kunde tala norska flytande – alltså frivilliga norska sjömän samt norska immigranter. Även en del frivilliga svenskar anslöt sig. När planerna på att invadera Norge sedermera skrinlades, skeppades bataljonen över till de brittiska öarna.

Strax före invasionen av Normandie valdes femtiotvå av bataljonens män ut, samtliga med en kroppslängd av över sex fot (204 cm), och gavs i uppdrag att vakta den plats i Bristol där invasionsplanerna förvarades. Denna vaktstyrka kom, intressant nog, att gå under namnet Swedish Guards (“svenskvakten”). Faktum är att enligt vad de militärhistoriska forskarna Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg funnit, var det sannolikt över tjugo svenskar eller svensk-amerikaner som tjänstgjorde i 99th Infantry Battalion “Viking”.

I juni 1944 landsattes bataljonen i Normandie. I samverkan med 2nd Armored Division vann 99th Infantry Battalion (Separate) ryktbarhet som den enda infanteribataljon som pansaret hade svårt att hålla jämn takt med under framryckningen. I augusti 1944 drev den norsk-amerikanska bataljonen ut 12. SS-Panzer-Division “Hitlerjugend” och 17. Luftwaffe-Feld-Division från Elbeuf, en av endast två övergångar över floden Seine som de tyska arméerna i Normandie använde för att komma ut ur fällan vid Falaise. Följande månad deltog bataljonen i striderna längs Meuse-kanalen norr om Maastricht. I oktober anslöts bataljonen till 30th Infantry Division och deltog i mycket hårda strider vid Wurselen söder om Aachen. Därefter grupperades bataljonen i 1st Armys bakre område för att finnas som reserv mot eventuella tyska luftlandsättningar.

I maj 1945 överfördes bataljonen till Norge för att delta i avväpningen av de kapitulerande tyskarna. Av männen i den norsk-amerikanska bataljonen stupade femtiotvå under andra världskriget, sex avskrevs som saknade och 207 sårades i strid. Femton av förbandets män tilldelades Silver Star och tjugo erhöll Bronze Star.

En av soldaterna i “Viking”-bataljonen berättade att det i början mest talades norska i bataljonen, men “då man insåg vilka komplikationer detta kunde leda till, gick det ut en stående order om att i det europeiska stridsområdet skulle det inte talas någon norska […] eftersom […] det norska språket lätt kunde uppfattas som tyska, med nog så tråkigt resultat. Men trots denna order fortsatte vi i ‘99’ att prata norska med varandra av och till.”1

1 Nyquist, Bataljon 99, s. 102.

Skåningen Ulf “Chris” Christiernsson flög som Flying Officer en Spitfire IX i RAF:s No 130 Squadron, baserad vid flygbas Y.32, Ophoven. (Via Lennart Westberg.)

Norsk-amerikanske Sergeant Lloyd Jelleberg i 99th Infantry Battalion “Viking”. (Lloyd Jelleberg, Judy Steffens)

En annan skåning i Ardennerslaget. Gösta Wollin deltog som frivillig i Ardennerslaget i 505th Parachute Infantry regiment, 82nd Airborne Division, där han tjänstgjorde som Master Sergeant. (Karin Wollin)

SVENSKAR I ARDENNERSLAGET

En av svenskarna i 99th Infantry Battallion “Viking” var Sivert Rune (Ron) Windh. Född i Hässleholm 1922 var Windh besättningsmedlem på ett norskt faryg som torpederades av en tysk ubåt 1942. Detta fick Windh att frivilligt anmäla sig till U.S. Army, där han placerades i den norsk-amerikanska bataljonen. Windh deltog i striderna i Normandie och Ardennerna. Efter att ha sårats i strid i Ardennerna överfördes han till Norwegian Special Operations Group (NORSO Group), som ingick i den amerikanska underrättelsetjänsten OSS (Office of Strategic Services). Windh skulle hoppa fallskärm över Norge för att delta i en kommandooperation, men på grund av ett navigationsfel hamnade han på den svenska sidan om gränsen där han blev tillfångatagen. Under någon veckas tid upplevde han den bisarra situationen att som svensk medborgare sitta i ett svenskt interneringsläger för amerikanska soldater i Dalarna. Men Windh frigavs snart och kunde ansluta sig till sitt förband i Norge. Han avled den 7 februari 2007 i Santa Ynez, Kalifornien.

Ett antal andra svenskar deltog i andra amerikanska förband i Ardennerslaget, några av dem som fallskärmsjägare. Master Sergeant Gösta Wollin, även han skåning (född i Ystad 1913), anmälde sig som frivillig till U.S. Army. Han grupperades i 505th Parachute Infantry Regiment, 82nd Airborne Division, och var en av de som hoppade fallskärm över Sainte-Mère-Église natten till den 6 juni 1944. I december 1944 var han med när 82nd Airborne Division förflyttades till Salm-fronten väster om Sankt Vith-sektorn, och han deltog i den förlustrika motoffensiven i januari 1945.

I 101st Airborne Division “Screaming Eagles” i Bastogne tjänstgjorde – av en ren slump – två kusiner. Den ena, den 20-årige Richard Stockhouse, var andragenerationens invandrare från Sverige. Under namnet “Swede” Stockhouse tjänstgjorde han som Private First Class i kulspruteplutonen i Headquarters Company i 3rd Battalion, 506th Parachute Infantry regiment, 101st Airborne Division och hoppade över Normandie natten till den 6 juni 1944.

Medan divisionen vilade ut i Mourmelon – strax före omgrupperingen till Bastogne – tilldelades divisionen ersättningsmanskap. En av dem, sonen till utvandrare från Sverige, visade sig vara “Swede” Stockhouses kusin – Leonard E. Lundquist! Som Private First Class placerades Lundquist – så vitt det går att utröna utan att det hade något samband med Stockhouse – i samma pluton som sin kusin. Vad de båda släktingarna upplevde i slaget om Bastogne finns utmärkt väl illustrerat genom Steven Spielbergs och Stephen Ambroses TV-serie “Band of Brothers”, som handlar om den bataljon som de tjänstgjorde i.

Lundquist stupade i slaget om Noville den 9 januari 1945. Stockhouse överlevde kriget och avled 1983.

Medan dessa svenskar eller svenskättlingar utkämpade markstriderna, flög en annan svensk i luften ovanför. Flying Officer Ulf “Chris” Christiernsson – faktiskt också han en skåning (född i Hälsingborg) – hade utbildats till stridsflygare i det svenska flygvapnet när han 1942 sökte sig till brittiska Royal Air Force. Under Ardennerslaget genomförde han anfall mot markmål med en Spitfire IX i RAF:s No 130 Squadron, baserad vid flygbas Y.32, Ophoven. Christiernsson gjorde sig i augusti 1944 känd för att som första allierad jaktpilot möta en Me 262 i luftstrid.

Richard “Swede” Stockhouse under träning vid Camp Toccoa, Georgia. Från vänster till höger på bilden: George Dwyer, Ralph D. Fischer (stupad i Normandie), Charles L. “Doc” Easter (stupad i Holland), Dean E. “Joe” Winner (stupad i Normandie) och Richard “Swede” Stockhouse. (Mikael Sundberg)

Private First Class Leonard E. Lundquist, kusin till “Swede” Stockhouse. (Mikael Sundberg)

Slaget om “tvillingbyarna”

Under tiden hade den andra pansardivisionen i I. SS-Panzerkorps – 12. SS-Panzer-Division “Hitler Jugend” under SS-Brigadeführer Hugo Kraas – fastnat i några av Ardenneroffensivens blodigaste strider.

Som vi har sett misslyckades 277. Volksgrenadier Division den första anfallsdagen med att bryta upp det amerikanska försvaret i skogarna väster om Hollerath och Udenbreth; denna division blev nästan utslagen. Därför gav chefen för I. SS-Panzerkorps, SS-Gruppenführer Hermann Priess, redan under den första anfallsdagen 12. SS-Panzer-Division “Hitler Jugend” i uppdrag att ta över från “277. Volksgrenadier-Division, som fallit ifrån”, och framrycka mot “tvillingbyarna” Rocherath och Krinkelt och därefter vidare mot Elsenborn-åsen.78 Tillståndet i 12. SS-Panzer-Division när Ardenneroffensiven inleddes beskrivs av divisionchefen, SS-Standartenführer Hugo Kraas:

“Denna unga division hade bildats så sent som i mitten av 1943, och hade under striderna i Frankrike till-fogats synnerligen svåra förluster, vilket skapade en särskilt stor brist på stridserfaret manskap samt äldre officerare och befäl. Den unga personalersättningen utgjordes av frivilliga som erhållit en ytterst kortvarig utbildning. Det fanns bara kvar en liten kärna av äldre, stridserfarna soldater. Flertalet officerare, särskilt stabsofficerarna, saknade såväl strids- som stridsledningserfarenhet. Denna brist var särskilt påtaglig i pansargrenadjärregementena, som inte i något avseende kunde betecknas som slagkraftiga och sammanhållna förband och således inte var lämpade för några offensiva uppgifter.”⁷⁹ Dock förfogade divisionens pansarregemente, enligt Kraas, över “bra och stridserfaret manskap, underofficerare och officerare”.⁸⁰

12. SS-Panzer-Division påbörjade sin marsch till fronten vid fyratiden på eftermiddagen, strax före solnedgången den 16 december. Men det gick långsamt framåt. Hela divisionens frammarsch ägde rum på en enda liten lerig och smal skogsväg. Uppmjukad av det snöblandade regn som föll under hela dagen, blev den snart alldeles sönderkörd av de tunga fordonen, och i nattmörkret uppstod snart oreda i trafiken. SS-Untersturmführer Willi Engel, plutonchef i 3. Kompanie, I. Abteilung/SS-Panzer-Regiment 12, skildrar den mödosamma frammarschen:

3. kompaniet hade precis lämnat orten Hollerath och det bar av uppför berget. Sedan två timmar tillbaka var det natt, med det typiska decembermörkret som nästan tycks svepa in alla konturer i ett svart sammetsförhänge. Det kändes som om vi körde inne i en tunnel, spända på vad som väntade oss i den andra änden. Den dämpade mörkerbelysningen på det framförvarande fordonet kunde man bara föreställa sig i fantasin, så marschtempot blev ytterst långsamt. […] På låg höjd – och med ett fruktansvärt oljud – passerade V 1-raketer ovanför våra huvuden, och deras tändsatser blinkade som vore de positionslampor på flygplan. Framför oss kunde vi se det amerikanska artilleriets mynningseld, i vars sken en rad trädtoppar avtecknade sig mot horisonten.⁸¹

Omkring en halvmil väster om Hollerath upphörde den täta skogen och avlöstes av öppna fält fram till Rocherath och Krinkelt. Här lade det amerikanska artilleriet uppe på Elsenbornåsen i väster en så kraftig spärreld att tyskarna hölls tillbaka under hela dagen den 17 december.⁸² Härvid stupade SS-Oberscharführer Rudolf Roy, det främsta “pansar-esset” i SS-Panzerjäger-Abteilung 12. Sittande i luckan på sin Panzer IV/70 blev han träffad i huvudet av en kula från en amerikansk prickskytt.

Först efter mörkrets inbrott sent på eftermiddagen den 17 december kunde tyskarna framrycka mot “tvillingbyarna”. Anfallet genomfördes av SS-Panzerjäger-Abteilung 25 med tre Panzer IV/70 under SS-Obersturmführer Helmut Zeiner, understödda av ett fyrtiotal pansargrenadjärer från SS-Sturmbannführer Siegfried Müllers SS-Panzergrenadier-Regiment 25. Tyskarna avancerade längs den grusväg som från öster leder in till mitten av “tvillingbyarna”. När motorljudet från pansarvärnskanonvagnarna nådde de amerikanska soldater som låg i skyttevärn på fälten öster om Rocherath, reste sig två av amerikanerna och gick fram till vägen i tron att det var egna förstärkningar som anlände. Den syn som mötte dem fick blodet att frysa till is: Utan att fästa någon notis vid de båda amerikanerna, marscherade SS-män förbi, obekymrat stojande och skrattande. Efter dem följde de låga Panzer IV/70:orna. De påminde om jättelika sköldpaddor där de kravlade fram i mörkret på den leriga vägen. En av de amerikanska soldaterna svor efteråt på att han sett vagnchefen i toppluckan på en av dessa sätta upp ett långfinger åt de två helt paralyserade amerikanerna.⁸³

Tyska soldater avancerar i Ardennerdimman. (NARA, III-SC-341637)

Medan de båda amerikanerna skräckslagna rusade därifrån, trängde det tyska förbandet in i samhället längs den uppförsbacke som leder fram till kyrkan, som ligger på en höjd mitt i byn. Uppenbarligen tog de amerikanerna med överraskning. Några skott avlossades, men pansargrenadjärerna kunde snabbt rensa husen på båda sidor av vägen, och hade snart fört ut åttio fiendesoldater som fångar. Tre Sherman-stridsvagnar som stått uppställda på andra sidan den stora stenkyrkan sköts i lågor så snart de kom fram för att möta den tyska styrkan. De fortsatte att brinna under hela natten.

Det var först nu som merparten av de amerikanska soldaterna i och omkring Rocherath-Krinkelt blev varse att fienden trängt in i orten. En av dem, Staff Sergeant Richard Byers, berättar: “Ungefär klockan tio på kvällen väcktes vi av ljudet av en eldstrid. En pansarstrid rasade mitt inne i Krinkelt/Rocherath! Den scen jag fick se kommer jag aldrig att glömma. En Sherman stod och brann, en av tre som blivit utslagna av Panther-stridsvagnar, och lågorna letade sig snabbt upp längs hela kyrktornet. I kikaren såg jag hur några figurer som sprang fram och tillbaka avtecknade sig mot eldslågorna, medan spårljus korsades från stridsvagnar på båda sidor.”84

Genom den djärva framstöten, som kröntes av att mittpunkten av den avlånga “tvillingbyn” besattes och tre amerikanska stridsvagnar förstördes, gav Zeinerts lilla styrka intryck av att vara mycket starkare än vad den egentligen var. Amerikanerna, som utan vidare hade kunnat driva ut dem ur byn om de bara vetat hur svaga de var, beslöt att hålla sig på defensiven. Hela natten låg tyskar och amerikaner i ställningskrig i en halvcirkel runt den östra utkanten av samhället, medan det öppna området kring kyrkan lystes upp av eldskenet från de tre brinnande Sherman-vagnarna och, så småningom även de allt större lågorna från kyrktornet. Men när de tilltänkta förstärkningarna från resten av SS-Panzergrenadier-Regiment 25 fortfarande uppehölls genom striderna i skogsområdet öster och nordost om Rocherath-Krinkelt, beslöt Zeiner att dra sig undan. I skydd av mörkret slank tyskarna tillbaka till de egna linjerna.

Zeiner kunde rapportera närvaron av mycket starka amerikanska trupper i Rocherath-Krinkelt. Detta bekräftades även av information som tyskarna fick av amerikanska krigsfångar.⁸⁵ Genom att trotsa Hodges’ order om att fortsätta anfalla mot Roerdammarna, hade chefen för 2nd Infantry Division, Major General Robertson, kunnat koncentrera hela 38th Infantry Regiment samt 1st Battalion ur 9th Infantry Regiment till detta avsnitt. Dessa understöddes av 741st Tank Battalion, 644th Tank Destroyer Battalion och delar av 801st Tank Destroyer Battalion samt ett kraftfullt artilleri. Dessutom fångade försvararna under loppet av den 17 och 18 december upp retirerande trupper från tre av 99th Infantry Divisions infanteribataljoner.

I det läget hade den tyska ledningen kunnat låta 12. SS-Panzer-Division kringgå Rocherath och Krinkelt i söder för att istället ta vägen över det blott tre kilometer sydvästerut belägna Büllingen – som SS-Kampfgruppe Peiper och fallskärmsjägarna i 3. Fallschirmjäger-Division erövrade på morgonen den 17 december – och Bütgenbach, en halvmil nordväst om Büllingen. Detta skulle även ha den fördelen att denna väg, huvudled N 32, var betydligt bättre än småvägarna från Udenbreth och Hollerath. I detta område befann sig dessutom vid den här tidpunkten endast små och svaga amerikanska styrkor, som tyskarnas pansar med största lätthet hade kunnat svepa undan. Allt detta hade utan vidare kunnat genomföras av de styrkor som under loppet av natten mellan den 17 och 18 december kom fram till fronten – två Panther- och två Panzer IV-utrustade kompanier ur SS-Sturmbannführer Arnold Jürgensens I. Panzer-Abteilung/ SS-Panzer-Regiment 12, jämte “Hitler Jugend”-divisionens artilleriregemente och en bataljon Nebelwerfer. Men istället gavs det order om att stridsvagnarna på morgonen den 18 december skulle ta huvudvägen rakt in i Rocherath och Krinkelt, trots att endast svaga understödjande infanteristyrkor – två bataljoner ur SS-Panzergrenadier-Regiment 25 – stod till förfogande.

Strax före soluppgången den 18 december rullade SS-Sturmbannführer Jürgensens pansar fram mot Rocherath längs lantvägen från nordost. Där försökte sexhundra man ur 1st Battalion, 9th Infantry Regiment, ledda av Colonel William McKinley, hålla ställningarna. Även om striden mellan infanterister och pansar var ojämn, höll amerikanerna ut i fyra timmar. Mot slutet hade en av McKinleys kompanichefer, First Lieutenant Stephen E. Truppner, anropat det amerikanska artilleriet via radio och begärt att de skulle rikta sin eld mot hans egna ställningar. I trettio minuter regnade det artillerigranater över detta avsnitt.⁸⁶ När det var över återstod bara tolv man i “A” Company, men tyskarna hade också tillfogats svåra förluster. Av McKinleys bataljon var det bara 217 man som lyckades retirera till Rocherath. De förföljdes av Jürgensens pansar, som åderlåtits redan innan de kommit in i orten.

En utslagen amerikansk pansarvärnskanonvagn av typ M10. (David E. Brown)

Tvillingbyarna Rocherath och Krinkelt sträcker sig längs en dryg kilometer från nordost till sydväst. Orten avgränsas åt öster och väster av två längsgående gator som ligger på två-trehundra meters avstånd från varandra. Hela samhället ligger på en “puckel” i mitten, där kyrkan är belägen. På låglandet runtom breder stora, öppna fält ut sig. SS-Sturmbannführer Jürgensens anfall kom från nordost. Eftersom fälten på båda sidor bedömdes vara minerade, och dessutom var sanka, körde alla stridsvagnarna i en enda lång kolonn på landsvägen. Denna löper i en utdragen, stigande vänstersväng in i Rocherath. Inne i byn fortsätter vägen, Wahlscheider Strasse, under svag stigning, och kommer efter ungefär sexhundra meter fram till kyrkan mitt i samhället.

Den här gången var amerikanerna förberedda. I de två våningar höga, bastanta stenhus som kantar Wahl-scheider Strasse hade soldater förberett eldställningar. I gränder och bakom murar och husknutar stod pansarvärnskanoner, Sherman-stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar beredda. Det var, som SS-Oberscharführer Willi Fischer, en av de tyska vagncheferna, senare uttryckte det, “en perfekt stridsvagnsgrav”.87

Amerikanerna väntade tills hela pansarkolonnen var inne på den trånga bygatan. Två nedgrävda Sherman-stridsvagnar, med Sergeant Neidrich och Corporal Curtis Hall som vagnchefer, inledde striden när de främsta stridsvagnarna kom rullande fram mot kyrkan. Neidrich och Hall öppnade eld mot Panthervagnarnas sidor, där pansaret var mindre tjockt. Inom loppet av några minuter hade de fem Panther-vagnarna i täten slagits ut och hela den tyska framryckningen avstannade.⁸⁸ SS-Untersturmführer Engel, vagnchef på en Panther i samma kompani som Fischer, minns:

När jag närmade mig kyrkan möttes jag av en fruktansvärd anblick. [SS-Oberscharführer Johann] Beutelhausers stridsvagn blev utslagen framför mig. […] Beutelhauser lyckades hoppa ur och sätta sig i säkerhet. Skytten blev dödad av en gevärskula när han försökte hoppa ur. Jag förde min stridsvagn i skydd bakom ett hus utan att veta vad som skulle hända.

Bredvid mig stod [SS-Hauptsturmführer Kurt] Brödels vagn [nr 318], lätt brinnande, med Brödel hängande livlös i tornluckan. Samtliga stridsvagnar längs gatan framför mig var stridsodugliga, en del av dem brann fortfarande. En stridsvagn rörde sig fortfarande – jag tror det var Freiers – och lyckades tack vare min täckande eldgivning dra sig tillbaka till bataljonens stridsledningscentral. […]

Bakom mig dök SS-Sturmbannführer Jürgensen upp med sin stridsvagn. Jag insåg att jag var tvungen att överge min position och avsåg att tillbakarycka bakom gatukorsningen. Samtidigt förstod jag att den amerikanska pansarvärnskanon-besättningen räknat ut detta och var redo att beskjuta gatukorsningen. Så skedde också! Det första skottet var en miss, men det andra träffade bandet och sidan på stridsvagnen. Som tur var krävdes inga förluster i människoliv, men radion blev förstörd och bandet gick nästan av. Jag lyckades precis följa Jürgensens anvisningar när bandet gick av och den ena sidans bärhjul sjönk ned i leran.⁸⁹

Rocherath-Krinkelt visade sig vara en dödsfälla för stridsvagnarna. Ytterligare pansarförluster uppstod genom artillerield som vägleddes av observatörer som gömde sig alldeles i närheten av stridsvagnarna. En av de stridsvagnar som träffades av artilleri inne i Rocherath-Krinkelt var den Panzer IV där SS-Sturmmann Max Söllner var skytt. En granat slog in i stridsvagnens torn, slet upp ett en meter brett hål och dödade föraren och sårade två andra besättningsmedlemmar.⁹⁰

Striden, som rasade hela dagen och en bit in på den 19:e, var som ett Stalingrad i miniatyr. Den syn som mötte Hedwig Droesch, en av Rocheraths invånare, när hon under ett uppehåll i striderna vågade sig upp ur den källare där hon tagit skydd, skulle hon hon aldrig glömma: Sårade tyska soldater låg och jämrade sig på golvet i huset, och när hon klev ut genom ytterdörren såg hon husen på båda sidor stå i lågor, och gatan var överströdd av gasmasker, stålhjälmar och rasmassor.⁹¹ En grupp veteraner från 741st Tank Battalion skrev efteråt: “Kompaniet hade inte sedan St Lo varit med om så hårda strider, tillfogats så svåra förluster och blivit så nedslitet.”⁹²

Först under natten till den 20 december lämnade amerikanerna Rocherath-Krinkelt och retirerade tillbaka till Elsenborn-åsen i väster. Vid det laget hade 2nd och 99th Infantry Division vardera förlorat omkring tolvhundra man i stupade, saknade och sårade sedan den 16 december. Genom att amerikanerna höll ut så länge i “tvillingbyarna” – i kombination med tyskarnas beslut att skicka in sitt pansar i bebyggelsen – vann amerikanerna värdefull tid. 2nd Infantry Division och det som återstod av 99th Infantry Division hade förskansat sig väl på Elsenborn-åsen bakom Rocherath och Krinkelt, kraftigt understödda av artilleri och tre bataljoner pansarvärnskanonvagnar, och söder om denna ås, vid Bütgenbach, höll 1st Infantry Division på att bygga upp försvarsställningar.

Ett annat resultat av att 12. SS-Panzer-Division körde fast i Rocherath-Krinkelt och inte kunde komma vidare var att det fick Hitler att ställa in det planerade anfallet norrifrån av tyska 15. Armee, vilket enligt den ursprungliga planen skulle ha skett i samband med genombrottet på I. SS-Panzerkorps’ norra flank. Detta beslut påverkades förvisso även av de blodiga förluster som LXVII. Armeekorps (272. Volksgrenadier-Division och 326. Volksgrenadier-Division) tillfogades den 16 december (se sid 173), men misslyckandet för 12. SS-Panzer-Division var det som fick Hitler att fatta det slutgiltiga beslutet.⁹³

Storleken på tyskarnas förluster i slaget om Rocherath och Krinkelt har aldrig kunnat klarläggas, eftersom de ifrågavarande tyska dokumenten av allt att döma har gått förlorade. De deltagande amerikanska stridsförbanden uppgav att de förstört långt mer än etthundra tyska stridsvagnar. Detta är en våldsam överdrift, som förmodligen beror både på en underskattning av de tyska stridsvagnarnas stryktålighet och på att amerikanerna inte fanns kvar på valplatsen efter slaget – vilket gjorde att de inte kunde verifiera de tyska förlusterna, samtidigt som tyskarna kunde bärga skadade stridsfordon. Militärhistorikern Samuel W. Mitcham anser att den verkliga siffran var sextiosju förlorade stridsvagnar.⁹⁴ Steven J. Zaloga menar att trettioen tyska stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar gick förlorade i Rocherath och Krinkelt.⁹⁵

Men även detta verkar vara för höga siffror. Enligt de dokument som Jeff Dugdale – en militärhistorisk forskare som specialstuderat förluststatistik för tyskt pansar – haft tillgång till, förlorade 12. SS-Panzer-Division sammanlagt inte mer än arton Panther, åtta Panzer IV och åtta Jagdpanzer under hela perioden 16-31 december 1944.⁹⁶ Dessa siffror stämmer väl överens med andra källor. Så t.ex. rapporterades den 17 december 12. SS-Panzer-Division förfoga över trettio operationsdugliga Panzer IV (med ytterligare nio på reparationsverkstad), trettiofyra Panther och femtiotre Jagdpanzer.⁹⁷ Dessa siffror hade minskat med arton Panther, tolv Panzer IV och tjugofyra Jagdpanzer den 20 december, men bortfallet inkluderar även skadade fordon som befann sig under reparation. Som vi skall se tillfogades divisionen också huvuddelen av sina Jagdpanzer-förluster vid Domäne Bütgenbach den 19-20 december.

Enligt historikern Michael Reynolds finns det fotografier på femton olika Panther, en Panzer IV och två Panzer (Jagdpanzer) IV/70 som övergivits i eller i närheten av “tvillingbyarna”.98 Med hänsyn tagen till alla dessa fakta, kan det förmodas att dessa fotografier representerar praktiskt taget samtliga stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar som tyskarna förlorade i Rocherath och Krinkelt. Då ett stort antal skadade stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar skall läggas till dessa siffror, var det en nog så kraftig åderlåtning av SS-Brigadeführer Kraas’ 12. SS-Panzer-Division “Hitler Jugend”, och den dittills största enskilda tyska pansarförlusten under Ardenneroffensiven.

Generalmajor Walter Denkert, vars 3. Panzergrenadier-Division kallades in för att avlösa 12. SS-Panzer-Division vid Rocherath-Krinkelt den 20 december, berättar om den syn som mötte honom på vägen till de omstridda “tvillingbyarna”:

Vägen som gick genom skogen väster om Hollerath – som tidigare varit kontrollerad av amerikanerna – var i extremt dåligt skick på grund av terrängen och det dåliga vädret. Fordon som kört fast eller vält omkull, huvudsakligen från 12. SS-pansardivisionen, blockerade vägen, och minfält på båda sidor gjorde det omöjligt att ta en omväg runt dem. Efter ett litet tag beslöt jag att fortsätta min rekognoscering till fots, så det tog flera timmar innan jag kom fram till skogskanten öster om Rocherath-Krinkelt. Där syntes, särskilt runt de små och trånga skogsstigarna, tydliga spår av hårda strider. Denna fotmarsch i fuktigt och kallt väder, genom knädjup gyttja, förbi sönderskjutna eller fastkörda fordon, och den fruktansvärda anblicken av döda och lemlästade soldater, kommer alltid att vara ett av mina allra hemskaste krigsminnen.⁹⁹

Medan slaget om Rocherath-Krinkelt rasade för fullt, hade SS-Kampfgruppe Peiper avancerat långt västerut och tappat kontakten med de övriga enheterna i I. SS-Panzerkorps. Det var därför 12. SS-Panzer-Division lösgjordes från “tvillingbyarna” och sattes att marschera västerut, söder om Krinkelt – den väg som divisionen hade kunnat ta istället för att stånga pannan blodig inne bland husen i Rocherath och Krinkelt. När dåvarande SS-Untersturmführer Willi Engel från 3. Panzer-Kompanie i 12. SS-Panzer-Division “Hitlerjugend” efter kriget förhördes av en amerikansk major som deltagit i slaget om Rocherath-Krinkelt, ställde denne förbryllad frågan varför tyskarna inte helt enkelt kringgått tvillingbyarna genom Jans-bäckens dalgång i söder; denna var inte minerad och där fanns vid det tillfället inga tillgängliga pansarvärnsvapen. Fischer kunde inte annat än bli den amerikanske majoren svaret skyldig.¹⁰⁰

En av 12. SS-Panzer-Divisions Panther-stridsvagnar brinner vid Krinkelt den 18 december 1944. De amerikanska förband som deltog i slaget om “tvillingbyarna” rapporterade stora framgångar mot de tyska stridsvagnarna. 741st Tank Battalion – som tilldelades en Presidential Unit Citation för dess bedrifter i slaget om Rocherath – rapporterade att den förstört 27 tyska stridsvagnar (varav de flesta Panther), en Jagdpanzer IV, två pansarbilar, två halvbandvagnar och två lastbilar mot en egen förlust på elva Sherman. (NARA: Unit Journal, 741st Tank Bn, I Dec 44-31 Dec 44. RG407, Box 16703, ARBN-741-0.1) 644th Tank Destroyer Battalion, utrustad med M10-pansarvärnskanonvagnar, rapporterade att den förstört 17 stridsvagnar, försatt tre ur stridbart skick, samt slagit ut två tyska infanterikanonvagnar. (NARA: After Action Report, 644th Tank Destroyer Bn, 1 Dec 44-31 Dec 44. RG407, Box 23636, TDBN-644-0.3.) 801st Tank Destroyer Battalion, utrustad med 76,2 mm M5-pansarvärnskanoner, rapporterade 12 Panzer IV och två Panzer VI Tiger förstörda, mot en egen förlust av 17 pansarvärnskanoner. (NARA: After Action Report, 801st Tank Dest. Battalion. Jun 44 thru Feb 45, Apr 45. AAR # 581 U.) Infanteriet ur 2nd Infantry Division uppgavs ha förstört 56 tyska stridsvagnar, varav 37 med Bazooka och 19 med pansarvärnskanoner. (NARA, 111-SC-198469/PFC J.F. Clancy)

Stavelot. Detta fotografi togs från höjderna ovanför den norra, amerikanskkontrollerade delen av Stavelot under striderna den 18 eller 19 december 1944. Flera byggnader har skjutits sönder av tyskt artilleri. Nedanför det höga huset i bildens mitt går stenbron över floden Amblève. Längre bort ringlar vägen ned från höjderna i söder, varifrån SS-Kampfgruppe Peiper satte in sitt anfall i gryningen den 18 december. Till vänster i bild, på den bortre sidan av floden, syns en Königstiger från schwere SS-Panzer-Abteilung 501. Vid vardera brofästet och på bron står sönderskjutna militärfordon. (NARA, 111-SC-198340)

SS-Kampfgruppe Peiper korsar Amblève

När “Hitlerjugend”-divisionen äntligen återupptog marschen västerut, hade SS-Kampfgruppe Peiper råkat i verklig knipa – huvudsakligen som en följd av att 12. SS-Panzer-Division slösat tid, resurser och människoliv i “tvillingbyarna”.

Som vi sett hade ett dussin amerikanska soldater under Sergeant Charles Hensel lyckats få Peiper att tro att den lilla staden Stavelot – två mil väster om Rocherath-Krinkelt – var alltför kraftigt försvarad för att han skulle våga sig på en stormning i mörker på kvällen den 17 december. Medan Peiper under småtimmarna 18 december låg och sov i Ligneuville, och hans stridsvagnsbesättningar avvaktade framför ett inledningsvis i praktiken oförsvarat Stavelot, anlände den första reguljära amerikanska truppenheten till staden.

Task Force Hansen, under Norge-amerikanen Lieutenant Colonel Harold Hansen, hade sent på eftermiddagen den 17 december beordrats att bryta upp från Spa för att gå i ställning i Malmedy, den litet större staden strax nordost om Stavelot. “När vi marscherade mot Malmedy den natten, gick vi mot strömmen”, minns Sergeant Morten Tuftedahl i norsk-amerikanska 99th Infantry Battalion “Viking”, kärnförbandet i Task Force Hansen: “Vi mötte amerikanska trupper som plötsligt var jagade av tyskarna. Vi såg inte till några tyskar ännu, men våra egna trupper kom emot oss. Vid en vägspärr blev vi hejdade och vakten frågade oss vart i hela friden vi skulle. När vi svarade att vi var på väg till Malmedy, sade han att vi måste vara helt tokiga.”101

När Lieutenant Colonel Hansen och Major Bjørnstad anlände till staden vid halv tio-tiden på kvällen den 17 december fann de den utrymd av samtliga amerikanska förband sånär som på sextio man ur 291st Engineer Combat Battalion under Lieutenant Colonel David Pergrin. Dessa var i full färd med att minera broar och anlägga trådminor i träd. Sergeant Lloyd Jelleberg, en av mannarna i 99th Infantry Battalion “Viking”, minns de uppenbara tecknen på ett hastigt uppbrott från staden av de amerikanska styrkor som befunnit sig där: “Vi stötte på ett övergivet fältkök där det fortfarande fanns varm mat i ugnarna, så vi kunde få vårt första mål mat på länge.”¹⁰²

Hansen tog befäl över Pergrins lilla styrka och beslöt att gruppera merparten av sina trupper – 99th Infantry Battalion (Separate), 526th Armored Infantry Battalion och “B” Company ur 825th Tank Destroyer Battalion – till försvar av Malmedy. Men han avdelade också “A” Company ur 526th Armored Infantry Battalion samt en pluton pansarvärnskanoner till Stavelot. Det sistnämnda förbandet ställdes under befäl av den ställföreträdande chefen för 526th Armored Infantry Battalion, Major Paul J. Solis.

Solis’ lilla styrka bjöd så gott motstånd den förmådde när Peipers första enheter – 1. Kompanie/ I. Panzer-Abteilung under SS-Obersturmführer Karl Kremser och 2. Kompanie under SS-Obersturmführer Friedrich Christ – i gryningen den 18 december dundrade nedför backen som leder in i Stavelot och fram till bron över Amblève. SS-Obersturmführer Heinz Tomhardt, som ledde anfallet, blev sårad, en av hans plutonchefer stupade, och även SS-Obersturmführer Kremser sårades när dennes Panther träffades av en 57-mm pansarvärnskanon. Panther nr 111 med SS-Untersturmführer Hans Hennecke som chef blev också träffad av en 57-mm pansarvärnskanon och sattes i brand. Men från tyskarnas perspektiv var det inte mer än en skärmytsling. Peiper, som beordrat stridsvagnarna att rusa fram mot Stavelot i full fart, berättade: “Den första Panther-stridsvagnen blev träffad och började brinna, men den hade redan så hög fart att den körde över det första stridsvagnshindret i kurvan och skadade två Sherman. Den andra Panthern tog tillfället i akt till att köra rakt igenom och ta bron i Stavelot i besittning. Vi följde efter med flera andra fordon, varefter amerikanerna övergav staden, efterlämnande en hel del utrustning.”¹⁰³

SS-Kampfgruppe Peiper hade nu fotfäste på den norra sidan av floden Amblève, och vägen mot Meuse låg i princip öppen. Det som såg ut som det mest logiska var att Peipers stridsgrupp skulle fortsätta vägen uppför backen norrut – mot Spa, sjutton kilometer bort. Om tyskarna gjort så, skulle de bara fyra kilometer norr om Stavelot ha rullat rätt in i en av den amerikanska arméns största bränsledepåer i Belgien, vilket i så fall hade kunnat förse SS-Kampfgruppe Peiper med tillräckligt med bränsle för att nå Meuse. Med det var inte nog med detta. De amerikanska förband som fanns i området den 18 december hade knappast kunnat hejda Peipers mäktiga stridsgrupp om denna förfogat över tillräckligt med drivmedel. Task Force Hansen skulle utan vidare ha blivit bortsopad.

“Bataljon 99 hade en väldig tur”, berättar en av veteranerna i den norsk-amerikanska bataljonen, Sergeant Claus Høie: “Om [Peipers stridsgrupp] hade beslutat sig för att gå norrut, kunde den med lätthet ha kört över en bataljon. Det råder inget tvivel om saken – vi kunde inte ha stått emot dem. De körde över hela divisioner under detta slag, så de kunde nog ha rullat över tusen man som försökte hålla vägen genom Malmedy. Och eftersom staben drogs bort från Spa hade man förmodligen också väntat sig tyskarna just här. Jag vet inte var staben befann sig, men den måste ha dragits tillbaka till någon annan stad… Det var en paniksituation. Det var otroligt, helt otroligt att fronten inte var starkare bemannad än av oss. Och tyskarna kom med sina mest erfarna, stålhårda pansardivisioner genom sådana tunna linjer.”¹⁰⁴

30th Infantry Division höll visserligen också på att omgrupperas till området från 9th Army i norr. Dess 117th Infantry Regiment hade fått order om att marschera mot Stavelot, 120th Infantry till Malmedy, och 119th Infantry Regiment till 1st Armys stabsplats i Spa. Men dessa förband befann sig den 18 december ännu på marsch till dessa ställningar, och dessutom hade 30th Infantry Division knappast styrkan att stå emot SS-Kampfgruppe Peiper om denna var välförsedd med drivmedel och ammunition – vilket den kunde ha varit.* Den stora bränsledepån norr om Stavelot var nämligen bara en i en hel serie stora amerikanska armédepåer i området. Inom ett 30 km x 30 km stort område runt städerna Spa, Verviers och Liège hade den amerikanska armén byggt upp ett enormt nätverk av ammunitions-, drivmedels-, reservdels- och livsmedelsupplag. Det var uppbunkringen av vad man ansåg behövdes för den planerade storoffensiven mot Rhen. Från Spa till Verviers, järnvägsknutpunkten där merparten av allt detta militära underhåll lastades av, var det bara ett par mil. Därifrån var det inte mer än drygt tre mils utmärkt vägsträcka till Liège och floden Meuse. Det är svårt att se hur amerikanerna skulle ha kunnat få fram styrkor som varit tillräckliga för att hindra Peiper från att nå dit om han valt den nordliga vägen – och om 12. SS-Panzer-Division omedelbart följt efter för att täcka hans flank.

Föga förvånanade var det denna framryckningsväg som amerikanerna fruktade att Peiper skulle ta, och därför gav Lieutenant General Hodges order om att staben i hans 1st Army skulle utrymma Spa och evakuera till Chaudfontaine nära Liège, bilvägen 27 kilometer nordvästerut. Även i Verviers, en knapp mil norr om Spa, fick amerikanska staber bråttom att packa. General “Pete” Quesada minns hur det såg ut i staben för hans IX Tactical Air Command, som var inrymd i den gamla domstolsbyggnaden Palace de Justice i Verviers:

“Fram till klockan 11.30 den 18 december fortsatte vi att arbeta som vanligt och tänkte bara då och då på de hårda strider som pågick i närheten vid Monschau och Malmedy. Men vårt lugn skakades om ordentligt vid kvart i tolv när vi informerades om att all administrativ personal med omedelbar verkan skulle bege sig till Charleroi [tolv mil västerut]. Vid middagstid hade en enorm förändring inträffat i Palace de Justice, där alla stabsavdelningar vid det laget var i färd med att hastigt packa sin utrustning.”105

Hodges tog sig dock tid att under loppet av den 18 december träffa två viktiga förbandschefer. Den förste var Major General “Slim Jim” Gavin, vars 82nd Airborne Division var på väg från Reims-området i Frankrike till ställningar vid floden Salm en halvmil sydväst om Stavelot. Senare – när 1st Armys stab flyttats till Chaudfontaine – anlände Major General Matthew B. Ridgway, chefen för XVIII Airborne Corps, som just flugit till Belgien från England. Han orienterades genast om att hans kår fått befälet över inte bara 82nd Airborne Division, utan även 30th Infantry Division och Combat Command B ur 3rd Armored Division. Men vare sig 82nd Airborne eller Combat Command B, 3rd Armored Division skulle ha en chans att hinna före tyskarna till Spa om dessa tog vägen norrut.

Under tiden växte paniken i Spa. Till stabspersonalens stora lättnad satte evakueringskolonnerna så igång på kvällen den 18 december, och rullade ut på landsvägen mot Chaudfontaine, där Hodges tog in på Palace Hôtel. På vägen norrut mötte stabsfordonen andra kolonner – det var amerikanska soldater på väg till fronten. En av dem, Frank Towers i 120th Infantry Regiment, 30th Infantry Division, uttrycker vad dessa soldater kände när de såg stabsfolket på väg bort: “Vi mötte konvoj efter konvoj på väg norrut! Det var 1. arméns stab, som hade befunnit sig i närheten av Spa, men som nu stack iväg så fort benen bar dem. De hade lämnat efter sig alla möjliga kartor, orderdokument, och så vidare. De hade bara en tanke i huvudet – att försvinna därifrån och rädda sitt eget skinn!”¹⁰⁶

Under stabens tillbakaryckning från Spa till Chaudfontaine, slog en V 1-bomb ned mitt i fordonskolonnen och dödade fjorton man. “Under färden från Verviers till Charleroi”, minns General “Pete” Quesada, “såg vi hur lysbomber fälldes över Liège av det tyska flygvapnet, och de flygande bomberna fortsatte att slå ned i den olycksdrabbade staden med irriterande regelbundenhet. Den natten såg vi både Liège och Verviers bli bombade.”¹⁰⁷

Paniken och kaoset späddes ytterligare på av skräcken för Skorzenys kommandotrupper som uppträdde förklädda till amerikanska soldater bakom de allierades linjer. Claus Høie, en veteran från 99th Infantry Battalion, berättar om sina upplevelser den 18 december:

Överste Hansen, som inte hade fått några order, försökte få instruktioner från 1. armén. Vi var ju 1. arméns reserv, men det fanns ingen möjlighet att nå samband, så han sade till mig: ‘Ta en förare och åk tillbaka till Spa och se om du kan få några upplysningar’. Medan detta pågick landsatte tyskarna en stor mängd soldater som skulle ställa till oreda bakom våra linjer. Detta var tyskar som talade perfekt amerikansk accent och som bar amerikanska uniformer. Deras uppgift var att störa trafiken och ge falska upplysningar. Det var en farlig business.

Det var på eftermiddagen som överste Hansen skickade iväg oss, så vi gav oss av – denna förare, som var en verkligt tapper kille, och jag. Det hann bli mörkt innan vi hittat den rätta vägen bland allt folk som kom nedför vägen. Framåt midnatt kom vi äntligen fram till Spa, men där fanns inte en själ – staden var helt övergiven. Detta skulle alltså vara 1. arméns stabsplats! De enda vi träffade på var karlarna i ett litet luftvärnsmanskap, och de berättade för oss att ‘alla drog härifrån igår’. Allt var så stilla, så fridfullt och mörkt att det inte gick att föreställa sig att det pågick ett krig.

Vi vände runt och påbörjade återfärden, men nu var allt fullständigt förvirrat på grund av dessa tyskar i amerikanska uniformer som kom körande i amerikanska jeepar. Vid varje vägspärr hejdades all trafik av vakter som, oavsett om man såg ut som en amerikansk soldat eller satt i en amerikansk jeep, misstänkte dig för att vara tysk. Vi fick alla möjliga frågor, som ‘vilket smeknamn har [baseball-laget] Brooklyn Dodgers?’ – frågor som bara infödda amerikaner skulle kunna svara på. Ändå kom vi sent omsider tillbaka till Malmedy. Jag har alltid tänkt att det hade ju just varit tjusigt om vi blivit skjutna av amerikanska soldater på vår väg tillbaka till Malmedy. Jag hade haft i uppgift att ta reda på vad som stod på, men det var det ingen som visste, och 1. arméns stab verkade ha gått upp i rök. Det gav mycket huvudbry att ta reda på vem som verkligen var vem, eftersom många i bataljon 99 talade bruten engelska, och de blev därför tagna för att vara tyskar och arresterade av amerikaner.¹⁰⁸

På jakt efter Greif-män, tyskar i amerikanska uniformer. En amerikansk patrull har stoppat en jeep och kontrollerar noggrant förarens identitet. (NARA, SC 198390)

I själva Spa inträffade en hastig förändring. Enligt den dagbok som fördes åt Lieutenant General Hodges av två officerare i dennes stab, halade invånarna i Spa amerikanska flaggor, avlägsnade bilder på president Roosevelt och alla andra allierade märken och frigav till och med tjugo misstänkta kollaboratörer.¹⁰⁹

Men istället för att göra vad hans motståndare fruktade och fortsätta norrut mot Spa, beordrade Peiper sin styrka åt vänster på huvudvägen N 23 – alltså västerut – på andra sidan bron i Stavelot. Vägen över Spa var den som i den tyska anfallsplanen gick under benämningen Rollbahn C, som var avsedd för 12. SS-Panzer-Division. Att denna division vid det laget kört fast i gatustrider inne i Rocherath-Krinkelt, var det uppenbarligen ingen av de tyska befälhavarna som tog någon hänsyn till. Peipers styrka höll sig enligt schemat till Rollbahn D, som i Stavelot tog N 23 västerut. I enlighet med de order som utfärdats struntade Peiper praktiskt taget i sin norra flank och vad som kunde tänka finnas där, utan hade bara ett för ögonen: Att nå Meuse längs den anvisade marschvägen.

Med tröttheten målad i sina ansikten studerar två SS-officerare kartan under den fortsatta framryckningen. (NARA, III-SC-341661)

Enligt vad Peiper berättade efter kriget, kände han till åtminstone ett stort amerikanskt drivmedelsförråd vid Spa.110 Hans beslut att ändå fortsätta västerut istället för att genom en snabb räd norrut åtminstone försöka bemäktiga sig drivmedlet, var måhända ett uttryck för hans förtroende för Hitlers order att hans stridsgrupp på inga villkor fick låta sig “distraheras” av flankerna. Beslutet är ändå anmärkningsvärt av flera anledningar. För det första kände Peiper vid detta laget inte till ifall 12. SS-Panzer-Division lyckats skydda hans norra flank vid Malmedy, eller om 3. Fallschirmjäger-Division var på väg att omedelbart säkra de områden som hans Kampfgruppe lagt bakom sig.¹¹¹ Faktum är att båda dessa förband misslyckats med sin respektive uppgift i dessa avseenden. Men på grund av amerikanska störsändare lyckades Peiper inte upprätthålla något regelbundet radiosamband med staben i 1. SS-Panzer-Division, som hans stridsgrupp ingick i.¹¹² I allmänhet, men synnerhet i en sådan situation, borde Peiper ha sänt ut spaning på sina flanker – exempelvis mot Malmedy – men så skedde inte. Anledningen till detta var att han vid det laget inte hade tillräckligt med drivmedel för något sådant.¹¹³ Sammantaget blir Peipers beslut att under dessa omständigheter fortsätta på den i förväg bestämda vägen västerut istället för att göra ett försök att komma åt det drivmedel som han visste fanns bara tjugo minuters körsträcka från Stavelot (i själva verket bara ett stenkast bort) tämligen svårförståeligt.

Från Stavelot ringlade huvudvägen N 23 på floden Amblèves norra sida västerut mellan höga, skogklädda berg. Vid Trois-Ponts, ungefär halvmil sydväst om Stavelot, möter floden Amblève stora höjder i väster och sydväst, och söker sig därför runt dessa i två ganska tvära svängar, först norrut, och därefter västerut igen. Precis där denna flod vänder norrut, rinner också floden Salm söderifrån in i Amblève. Just där dessa båda floder förenas, gick huvudvägen N 23 först på en bro över till Amblèves södra sida, och därefter, femhundra meter längre bort, svängde den till höger på en bro över Salm. Ytterligare femtonhundra meter uppströms Salm (söderut) gick en annan bro över Salm – därav namnet Trois-Ponts (“tre broar”). Enligt planen skulle Peiper följa N 23 på dessa flodövergångar, och därefter fortsätta västerut mot Meuse vid Huy, sextiofem kilometer väster om Stavelot. Då han inte kände till om någon av dessa viktiga broar var förstörd, lät han skicka två olika stridsstyrkor mot Trois-Ponts. Från Stavelot, norr om Amblève, ryckte 1. och 2. Kompanie ur I. Panzer-Abteilung samt 10. (gepanzerte) Kompanie ur SS-Panzergrenadier-Regiment 2 fram på huvudled N 23. Parallellt med denna styrka avancerade 6. och 7. Kompanie ur II. Panzer-Abteilung på betydligt sämre vägar, i stort sett inte mer än stigar, över den sanka marken på flodens södra sida.¹¹⁴

Vid det laget hade “C” Company ur amerikanska 51st Engineer Combat Battalion precis upprättat en vägspärr utanför Trois-Ponts. Denna hade kanske inte kunnat åstadkomma så mycket om det inte varit för att den fått oväntad förstärkning i form av en 57-millimeters pansarvärnskanon som tillsammans med två halvbandvagnar kommit på efterkälken när 526th Armored Infantry Battalion under den föregående natten förflyttade sig till Malmedy. Dessutom anlände en grupp ingenjörsoldater från Lieutenant Colonel Pergrins 291st Engineer Combat Battalion – underställd den norsk-amerikanska “Viking”-bataljonen. Under tiden apterade ingenjörsoldaterna sprängladdningar på den stora bron söder om Trois-Ponts.

Den amerikanska pansarvärnskanonen var grupperad mitt på vägen, alldeles väster om den bräckliga lilla träbro som förbinder Amblèves norra och södra sidor, åttahundra meter öster om den stora vägbron. Plötsligt fick amerikanerna se en tysk stridsvagn runda vägkröken några hundra meter bort i öster. Det var Peipers ledande pansarstyrka – nitton eller tjugo Panther – som kom rullande på den smala vägen som letar sig fram mellan den branta floddalen nere till vänster och skogklädda sluttningar uppe till höger. Några djärva amerikanska soldater drog ut en löpminering – alltså en lina med ett antal stridsvagnsminor som blivit fästa efter varandra – på vägen framför den främsta Panthern, nr 131. Vagnchefen, SS-Hauptscharführer Erich Strelow, beordrade halt och hoppade själv ned på marken och föste undan minorna.

Men knappt hade den tyska kolonnen satt sig i rörelse förrän det small till och Strelows vagn stannade med ett ryck. En granat från den amerikanska pansarvärnskanonen hade slagit sönder det ena bandet. Strelow svarade snabbt med en spränggranat som förintade pansarvärnskanonen, medan hans frontkulspruta beströk de amerikanska ställningarna med sin eld. Captain Robert N. Jewett, som förde befälet över den lilla amerikanska styrkan från 526th Armored Infantry Battalion, beskriver händelsen från sitt perspektiv:

“Ungefär klockan 12.30 närmade sig de första stridsvagnarna, men de hejdades av två män som drog ut en löpminering framför tätstridsvagnen. Trots att åtta stridsvagnar syntes, visade männen inga tecken på panik utan bemannade 57-mm pansarvärnskanonen med resultat att den ledande stridsvagnen oskadliggjordes, och eventuellt ytterligare en. En direktträff resulterade i att kanonen blev utslagen och servisen dödades. Den resterande truppen drog sig tillbaka…“115

Just då hördes en fruktansvärd explosion bakom amerikanerna, och där rasade den stora väg- och järnvägsbron söder om Trois-Ponts med ett brak ned i floden. Ingenjörtrupperna hade utfört sin uppgift i sista stund.

Peiper hade kunnat omgruppera hela sitt anfall till Amblèves södra sida – även om där knappt fanns några farbara vägar – men när Panzer IV:orna närmade sig den sydligaste av de tre Trois-Ponts-broarna över Salm, tryckte Sergeant Jean Miller från 51st Engineer Combat Battalion med svettiga handflator ned detonatorn till sprängladdningen och även denna bro störtade samman.¹¹⁶

Nu var dessa vattendrag inte djupare än att Peipers män skulle ha kunnat vada över, men det skulle inte ha gått att föra över stridsvagnar.¹¹⁷ Att Peipers tätförband inte förde med sig det slags fordonstransporterade pontonbroar som von Rundstedt sett till att anfallsstyrkorna utrustats med, är anmärkningsvärt. 6. SS-Panzerarmee var visserligen försedd med en pionjärbataljon – Pionier-Brücken-Bataillon 655 – som var försedd med denna utrustning, men detta förband hade av allt att döma kommit långt på efterkälken. Förlusten av broarna vid Trois-Ponts innebar ett dråpslag mot den tyska framryckningen på detta frontavsnitt. Efter kriget sade Peiper: “Om vi hade erövrat bron vid Trois-Ponts oskadd och haft tillräckligt med drivmedel, skulle vi utan vidare ha kunnat köra vidare till floden Meuse samma dag.”¹¹⁸

När övergången vid Trois-Ponts nu var spärrad, beslöt Peiper att fortsätta längs med Amblève till nästa kraftiga bro över floden. Denna bro fanns ungefär åtta kilometers körsträcka bort från den första flodkröken vid Trois-Ponts. Därifrån skulle hans styrka kunna fortsätta sydvästerut, för att åter komma upp på huvudleden N 23 vid Hâbièmont, vid Lienne-ån, ytterligare halvannan mil sydvästerut. Detta beslut fattade Peiper trots att inga drivmedelsbilar ännu hade hunnit fram på de överbelastade vägarna från det tyska basområdet, mer än fyra mil längre österut. De första av Peipers stridsvagnar att stanna med tomma bränsletankar var de tjugotvå Panzer IV som skickats mot Trois-Ponts söder om Amblève.

Vid ettiden på eftermiddagen den 18 december kom Peipers förstyrka – 1. Panzer-Kompanie (nu under SS-Untersturmführer Hans Hennecke sedan kompanichefen Kremser sårats i Stavelot) – fram till La Gleize, sex kilometer nordväst om Amblèves flodkrök vid Trois-Ponts. Medan förskräckta bybor kastade sig ur vägen, dundrade pansarkolonnen rakt igenom bygatan, över det lilla torget med kyrkan uppe på en kulle, och fortsatte ut ur byn på den lilla lantväg som i en lång utförsbacke löper ned till Amblève, ett par kilometer sydvästerut. När de kom ut ur skogen ungefär fyrahundra meter ovanför floden – klockan var då strax före halv två – såg Henecke att stenbron över floden var oskadd. I nästa ögonblick rullade förstyrkan i SS-Kampfgruppe Peiper över Amblève. De dundrade vidare rakt igenom byn Cheneux, där de överraskade en amerikansk jeep som sköts i bitar av tyska kulsprutor.

Men SS-soldaterna fick snart annat att tänka på. Redan när de befann sig vid Trois-Ponts hade ett Piper L-4 Cub-artilleriobservationsflygplan från U.S. Army observerat deras kolonn, och utan att själv bli upptäckt hade piloten på detta flygplan följt dem på deras väg i riktning mot La Gleize medan han via radio anropade markstationen. Därifrån gick informationen vidare till chefen för IX Tactical Air Command, Brigadier General “Pete” Quesada. Denne kontaktade spaningsflottiljen 67th Tactical Reconnaissance Group, som lät sända ut två F-6-flygplan – spaningsversionen av det enmotoriga jaktflygplanet Mustang. Men när de båda förarna på dessa flygplan, Captain Richard H. Cassady och Second Lieutenant Abraham Jaffe, upptäckte tyska trupper vid Stavelot klockan 13.15, var fyra jaktbombare redan på väg rakt mot SS-Kampfgruppe Peipers tätstyrka sydväst om La Gleize.

Medan Quesada anropat spaningsförbandet, hade operationschefen i IX Tactical Air Command, Colonel Gilbert L. Meyers, ringt upp chefen för 365th Fighter Group “Hell Hawks”, Colonel Ray J. Meyer, och meddelat att tyskarna brutit igenom och att om inte Meyers flygare ingrep, “så kommer de jävlarna snart att vara i Liège … Mellan dem och Engelska kanalen finns ingenting annat än underhållsförband, kockar och bagare!”

Klockan 13.05 startade Major George R. Brooking, Captain James G. Wells, Jr., Lieutenant Robert C. Thoman och Lieutenant Roy W. Price sina bomblastade Thunderbolt-plan från flygbasen vid Chièvres, sydväst om Bryssel, och gav sig rätt in i dimman – på väg mot det anvisade området. Andra fyrplansgrupper skulle följa efter med tjugo minuters intervaller.

Thunderbolt-piloterna fann målområdet full-komligt täckt av tjocka moln som sträckte sig nästan ända ned till marken. Brooking beslöt att ändå försöka bryta igenom molntäcket och dök in i “soppan”. När han kom ut ur molnen med sin Thunderbolt – döpt till “The Fickle Finger” – på bara några meters höjd över Amblève, fick han omedelbart syn på de tyska fordonen. Båda sidor blev så överraskade att ingen kom sig för med att öppna eld.¹¹⁹ Men Brooking anropade sina kamrater, och snart dök Thunderbolt-planen ned över den tyska kolonnen med smattrande kulsprutor. Klockan var då exakt 13.35.

“Med vänliga hälsningar från Hell Hawks” lyder den ironiska inskriptionen på denna 500-punds (227 kg) sprängbomb som hängts under vingen på en Thunderbolt-jaktbombare från 365th Fighter Group “Hell Hawks”. Det var sådana bomber, fällda av 365th Fighter Group, som uppehöll SS-Kampfgruppe Peiper vid Cheneux på eftermiddagen den 18 december 1944. (Allen Mundt via Don Barnes)

Captain Wells lyckades fälla båda sina 500-pundsbomber mitt i en ansamling av åtta stridsvagnar, med följden att Panther nr 131 fattade eld och brann med sådan intensitet att torsionsstaven – en typ av fjädring som användes för Panther – brast av hettan, så att stridsvagnen fick överges.120 Så anropade Major Brooking jaktstridsledaren i IX Tactical Air Command och bad denne skicka fler jaktbombare. “När de anländer”, sade Brooking, “så tala bara om för dem att anropa mig så ska jag anvisa dem målet. Det finns så det räcker för alla!”¹²¹

Det dröjde inte länge förrän fler jaktbombare dök upp, från olika förband – först 365th Fighter Group, därefter 368th, sedan även från 366th och 404th Fighter Group.¹²² Inalles anfölls Peipers kolonn av trettiofyra amerikanska Thunderbolt. Till och med två sprängraketbeväpnade Typhoon-jaktbombare från brittiska 2nd Tactical Air Force skall ha deltagit.¹²³

Trotsande det livsfarliga flygvädret och tysk luftvärnseld fortsatte piloterna att anfalla den tyska kolonnen ända fram till tio över fyra på eftermiddagen, när den annalkande skymningen och den tjocka brandröken gjorde det omöjligt att fortsätta. En av de amerikanska piloterna, Captain Neal E. Worley, berättar:

“Det var den mest skrämmande dag som Hell Hawks upplevt. Det snöade över hela Belgien, molnhöjden låg på mellan 50 och 100 meter och molntäcket var till nio tiondelar slutet. I en sådan tjocka var det omöjligt att flyga uppdrag i divisionsstorlek, så vi fick begränsa oss till individuella flygningar. […] Jag instruerade min rotetvåa och den andra roten att följa tätt efter mig. Vi dök ut ur molnen på så låg höjd att jag bortom min ena vingspets kunde se en stor svart korp sitta på en trädgren.”¹²⁴

Till vissa av sina underställdas skadeglädje dök Jochen Peiper in i en bunker som visade sig vara fylld av gyttjigt vatten. Men alla lät sig inte skrämmas av jaktbombarna. Captain Worley minns: “Under min första anflygning upptäckte jag den största, längsta SS-officer jag någonsin sett. Han bara stod där i sin svarta uniform medan han iskallt fyrade av sin pistol mot mig.”¹²⁵

“När vi lämnade scenen”, berättar Neal E. Worley, “stod halvbandvagnar och lastbilar i lågor, och röken steg till ungefär tusen meters höjd.”¹²⁶ För sin insats mot Peipers kolonn tilldelades Major George R. Brooking en Silver Star.

Att de amerikanska flygarna överskattade sina egna framgångar något enormt är ganska kännetecknande för flyganfall mot markmål: De rapporterade att de förstört trettiotvå pansarfordon och femtiosex lastbilar.¹²⁷ Även om det råder en viss oklarhet om de verkliga tyska förlusterna, står det helt klart att de bara var en bråkdel av de amerikanska uppgifterna – mellan en och tre stridsvagnar, fyra-fem pansarskyttefordon samt ett fyrtiotal sårade soldater.*

Att de tyska förlusterna trots allt var så begränsade, berodde framför allt på de två luftvärnsstridsvagnar – var och en utrustad med en fyrpipig 20-mm automatkanon – som “skapade en barriär av eld”, enligt SS-Unterscharführer Karl Wortmann: “Detta störde piloterna och hindrade dem från att genomföra några välriktade anfall. Den mängd spränggranater som sprutade ut från de åtta eldrören var helt fantastisk, vilket sprängmolnen tydligt vittnade om. Skyttarnas ansikten var alldeles genomvåta av svett, och de hade all anledning att frukta för sina liv eftersom de gång på gång själva blev mål för flygplanens anfall. Medan de bekämpade de fientliga flygplanen, svängde luftvärnsstridsvagnarnas torn fram och tillbaka med en otrolig hastighet. En del av stridsvagnarnas besättningar monterade också av sina kulsprutor och använde dem till att bekämpa flygplanen, som vägrade att ge upp.”¹²⁸

Den P-47 Thunderbolt som Major George R. Brooking flög när han upptäckte SS-Kampfgruppe Peiper vid Cheneux den 18 december 1944 hade fått namnet “The Fickle Finger” (fritt översatt “det ovissa ödet”). Det till största delen omålade flygplanet hade den taktiska märkningen “D5:F”. (Robert Brooking via Don Barnes)

Men den allra viktigaste effekten av flyganfallen var det dröjsmål som de orsakade; utan dem skulle Peipers styrka ha erövrat bron över Lienne vid Hâbièmont oskadd. Hur det nu gick berättade Peiper själv:

Vi tvingades till ett uppehåll när väderleken klarnade och amerikanska jaktbombare dök upp. Detta kostade oss två eller tre stridsvagnar och fem bepansrade halvbandfordon. Stridsvagnarna exploderade på vägen, och denna var så smal att det inte gick att köra förbi dem, vilket sinkade oss ytterligare. Ungefär klockan 18.00 den 18 december 1944 var vi uppe på vår planenliga framryckningsrutt nära Hâbièmont och började korsa Lienne. Just som vi skulle till att korsa vattendraget, sprängdes även denna bro i luften.129

En liten grupp från 291st Combat Engineer Battalion hade i sista stund lyckats spränga bron i luften. Enligt en populär historieskrivning sjönk Peiper ned i sittande ställning och hamrade frustrerat knytnäven mot sitt ena knä (alternativt kastade sin officersmössa i marken) och svor: “De där förbannande ingenjörsoldaterna! De där förbannade ingenjörsoldaterna!” (“The damned engineers! The damned engineers!”)

Lienne rinner ned från höjderna vid Lierneux och förenar sig halvannan mil längre norrut med Amblève vid Targnon, sex kilometer väster om La Gleize. Denna lilla å borde knappast ha utgjort något avgörande hinder för SS-Kampfgruppe Peiper – sprängd bro eller inte. Även om det var ganska strömt på grund av den senaste tidens nederbörd, var vattendraget intill den förstörda bron vid Hâbièmont inte djupare än att det gick att vada över, och ån var inte mer än några tiotal meter bred. Dessutom ligger åkanten här ganska lågt utan några dramatiska höjdskillnader. Att anlägga en provisorisk övergång av sten från den raserade bron och timmer från granskogen på den östra åsidan, hade utan vidare kunnat genomföras inom loppet av några timmar. Faktum är att amerikanerna följande dag, sedan Peipers styrka dragit sig tillbaka, snabbt kunde bygga två provisoriska broar över Lienne i detta område.¹³⁰

Peiper skickade två kompanier med pansar-spaningsfordon nedströms längs åkanten för att leta efter en annan lämplig bro som skulla klara att bära en stridsvagns tyngd. Vid Forges, ungefär tusen meter norrut, påträffade besättningarna på två pansarspaningsfordon ur 11. (gepanzerte) Kompanie/SS-Panzergrenadier-Regiment 2 en bro över ån.¹³¹ Denna bedömdes visserligen vara tillräckligt kraftig för att bära stridsvagnar, men den var alltför smal för dessa. Emellertid kunde tyskarna köra över den med några pansarskyttefordon av typ Hanomag (SdKfz 251). Utan att se till några amerikaner rullade dessa över bron och fortsatte söderut på den västra sidan. Ett av fordonen sprängdes av en mina, men det andra fortsatte vidare. I mörkret missade tyskarna emellertid huvudled N 23 och hamnade istället vid Trous de Bra, nästan tre kilometer söder om den förstörda bron vid Hâbièmont. Där blev de via radio kallade tillbaka till huvuddelen av stridsgruppen.¹³²

Den andra spaningsstyrkan, från 10. (gepanzerte) Kompanie/SS-Panzergrenadier-Regiment 2 under SS-Obersturmführer Georg Preuss, hittade och korsade en bro vid Moulin Rahier, ytterligare ett par kilometer nedströms från Forges. Denna bro visade sig dock vara alltför bräcklig för att kunna bära stridsvagnar, men Preuss’ fem pansarskyttefordon tog sig med lätthet över och avancerade söderut.

Anledningen till att Peiper ändå kallade tillbaka sin styrka från Lienne får nog snarare sökas hos det amerikanska infanteri som uppträdde på platsen än hos de berömda ingenjörtrupperna. Medan Peipers styrka närmade sig Lienne österifrån, befann sig 2nd Battalion ur amerikanska 30th ID:s 119th Infantry Regiment, tillsammans med fyra M10-pansarvärnskanonvagnar från “A” Company, 823rd Tank Destroyer Battalion, på väg söderut mot området vid Hâbièmont på den andra sidan av Lienne. De höll sig undan när en av Peipers Königstigrar bombarderade Hâbièmont från vägen ovanför den förstörda bron. Men på skogsvägen söder om Chevron, alldeles invid bron vid Forges, anföll “F” Company under Lieutenant Edward Arn, understödd av två M10:or, SS-Obersturmführer Preuss’ spaningsstyrka ur ett bakhåll.

Det främsta tyska pansarskyttefordonet sköts i lågor av en M10. Ett andra fordon sköts sönder när det försökte tvärvända på den smala lantvägen. Det tredje pansarskyttefordonet övergavs hastigt av de ombordvarande soldaterna, och de två bakersta fordonen sattes ur spel av välriktade Bazooka-skott. Det kostade tyskarna en förlust av femton pansargrenadjärer. Strax efteråt sprängde amerikanerna även bron vid Forges. Det är troligt att denna sammandrabbning hade ett avgörande inflytande på Peipers beslut sent på kvällen den 18 december att inte försöka anlägga någon provisorisk övergång över Lienne och istället dra tillbaka sin stridsstyrka norrut. Till detta beslut bidrog antagligen också de dåliga nyheter som under dagen kom från Stavelot.

SS-Kampfgruppe Peipers livlina bak till resten av 6. SS-Panzerarmee utgjordes av två broar över Amblève. Den närmaste från La Gleize låg vid Petit Spay, strax öster om Trois-Ponts. Men det var en bräcklig träbro som Peiper använde till att transportera sårade till de tyska bakre linjerna, och den var inte byggd för att bära stridsvagnar. Därför var SS-Kampfgruppe Peiper helt beroende av den bastanta stenbron i Stavelot. Men Peiper hade, enligt order, bara lämnat kvar en ganska liten styrka i den staden, och huvudstyrkan i 3. Fallschirmjäger-Division hade bundits i strider med de amerikanska förstärkningar ur V Corps som skyndat fram i det område som Peiper lämnat bakom sig, långt öster om Stavelot.

SS-Kampfgruppe Sandig skulle egentligen ha följt omedelbart i spåren på Peipers styrka. Anförd av SS-Obersturmbannfuhrer Rudolf Sandig, bestod denna av SS-Panzergrenadier-Regiment 2 (förutom III. Bataillon), en artilleribataljon samt merparten av luftvärnet och ingenjörförbanden i 1. SS-Panzer-Division. Men Sandigs förband kunde på grund av trafikstockningar på de små och alltmer sönderkörda vägarna inte lämna sina utgångsställningar vid Västvallen förrän den 18 december, och hade inte nått fram till Stavelot vid den tidpunkt då 117th Infantry Regiment gick till motanfall vid denna stad.

Under slaget om Stavelot den 18 december 1944 skedde det nästan otroliga att en Bazooka neutraliserade en Königstiger. Det inträffade när fyra Königstigrar från 1. Kompanie i schwere SS-Panzer-Abteilung 501 arbetade sig uppför den smala och branta gatan Rue Haut Rivage på den norra sidan om Amblève i Stavelot, och Private Lee Galloway i “A” Company, 526th Armored Infantry Battalion fick in en träff i fronten på den främsta vagnen, nr 105. Projektilen kunde naturligtvis inte tränga igenom stridsvagnens halvannan decimeter tjocka frontpansar i 40° lutning, men explosionen fick vagnchefen, SS-Obersturmführer Jürgen Wessel, att beordra föraren att backa. Denne rände rätt in i ett trevåningshus, som kollapsade över stridsvagnen, med påföljd att denna fick överges. Det bör dock påpekas att stridsrapporten för 825th Tank Destroyer Battalion (825th Tank Destroyer Bn. After Action Report: Appendix “B” From 17 to 31 December 1944) gör gällande att det var träffar från dess pansarvärnskanoner som fick denna Königstiger att backa in i huset. (NARA,111-SC-198341)

Under loppet av den 18 december anlände 1st Battalion ur amerikanska 117th Infantry Regiment samt tre pansarvärnskanonvagnar ur 823rd Tank Destroyer Bat-talion, tre Sherman ur 743rd Tank Battalion och – viktigast av allt – 118th Field Artillery Battalion – till utkanterna av Stavelot och gick till anfall. Amerikanerna hade snart erövrat flera kvarter i staden. Mitt under denna strid dök en kolonn om sex Panzer IV samt fyra Königstigrar tillhörande 1. Kompanie/ schwere SS-Panzer-Abteilung 501 under SS-Obersturmführer Jürgen Wessel upp bakom vägkröken. Dessa hade ingen aning om den pågående striden, men utsattes för Thunderbolt-jaktbombares vildsinta attacker. En av de amerikanska soldaterna, Private Lee Galloway i “A” Company, 526th Armored Infantry Battalion, lyckades med det nästan omöjliga – att nedkämpa en Königstiger med en Bazooka. Han träffade SS-Obersturmführer Jürgen Wessels Königstiger nr 105 i fronten med följden att Wessel beordrade sin förare att backa. Denne råkade ge full gas och backade rakt in i ett trevåningshus, som kollapsade med resultat att den stora stridsvagnen fastnade. Ett tyskt motanfall vid Stavelot i skymningen den 18 december hejdades av den amerikanska artillerielden. Vid det laget hade amerikanerna i Stavelot förstärkts av 2nd Battalion i 117th Infantry Regiment. På kvällen fann Peiper att han var tvungen att agera både offensivt, västerut, och defensivt österut – för att bryta den amerikanska blockaden vid Stavelot – samtidigt som hans drivmedel började tryta på allvar. Det är alltså inte särskilt förvånande att han avstod från att forcera Lienne och rusa vidare mot Meuse vid Huy; han hade inte styrkor att både hålla brohuvudet vid La Gleize och genomföra en framryckning över Lienne i sydväst. Det mest rationella i den situationen var att kraftsamla vid La Gleize, så att inte det som hänt vid Stavelot skulle upprepas här.

Peiper beslöt emellertid att också försöka upprätta ett nytt brohuvud över Amblève. Bara en halvmil väster om La Gleize fanns en annan bro som ledde över Amblève till den västra sidan av Lienne. Om tyskarna säkrade denna flodövergång, skulle de, så snart nytt drivmedel anlänt, kunna fortsätta den vägen ned till huvudled N 23 vid Hâbièmont, som låg en mil längre söderut. På vägen till denna bro låg en by vid namn Stoumont, tre kilometer väster om La Gleize, och denna visade sig vara kraftigt försvarad av amerikanerna. Tyskarna försökte sig först på ett överrumplingsanfall under natten till den 19 december, i mörker och dimma, men ett pansarskyttefordon körde på en mina och exploderade i ett starkt ljussken. Därmed var amerikanerna förvarnade.133 En intensiv eldgivning från de amerikanska ställningarna fick tyskarna att ligga lågt i flera timmar.

Det lilla samhället Stoumont är beläget på en höjd ovanför Amblèves dalgång i söder. För att ta sig dit från La Gleize-hållet var tyskarna tvungna att ta landsvägen som går i en lång uppförsbacke, med stigande terräng till höger och ganska brant sluttande terräng till vänster (söder) om vägen. De sista femhundra meterna till Stoumont löper vägen över öppna fält, utan möjlighet för en anfallare att smyga sig på. Orten var dessutom ganska starkt försvarad: Där befann sig 3rd Battalion ur 119th Infantry Regiment, 30th Infantry Division, med understöd av “A” Company från 823rd Tank Destroyer Battalion, tio Sherman ur 743rd Tank Battalion och ett batteri från 143rd Anti-Aircraft Artillery Gun Battalion.¹³⁴ Det var således en tämligen grannlaga uppgift att erövra orten.

När tyskarna till slut satte in sitt nästa anfall, kom deras stridsvagnar i kolonn på landsvägen. När de rundat den sista kurvan och hade passerat de första husen utanför Stoumont, träffades den främsta Panther-vagnen av eldgivning från en amerikansk 90-millimeters M1-luftvärnskanon. Sex fullträffar satte inte bara Panthern i lågor, utan kom hela det tyska anfallet att stanna upp. Enligt vad Jochen Peiper senare berättade, ingrep anfallsstyrkans chef, SS-Sturmbannführer Werner Pötschke – en veteran som dekorerats med riddarkorset för sina bedrifter på östfronten – i det läget resolut: Han skall ha ställt sig framför den främsta stridsvagnen och skrikit “Fahren!” – “Kör!” – medan han hotfullt riktade en Panzerfaust mot vagnen. Oavsett om den historien är sann eller inte, stormade tyskarna in i Stoumont i full karriär, vilket fick det amerikanska försvaret att kollapsa. Allt detta dokumenterades av ett par “inbäddade” tyska propagandafotografer, vilkas film blivit en viktig del av dokumentationen av Ardennerslaget.

Amerikanska fångar från bland annat 119th Infantry Regiment, 30th Infantry Division leds upp mot gatan Rue du Village i Stoumont. Det är tisdagen den 19 december. Den tyska offensiven träffade de oförberedda amerikanerna lördagen dessförinnan, och de amerikanska soldaterna har ännu svårt att riktigt förstå vad som hänt. Den tyske officeren i förgrunden är SS-Hauptsturmführer Josef “Jupp” Diefenthal, chefen för III.(gepanzerte) Abteilung/ SS-Panzer-Grenadier-Regiment 2. Diefenthal tilldelades riddarkorset den 5 februari 1945. Efter kriget ställdes Diefenthal inför rätta för krigsförbrytelser och dömdes i samma rättegång som Peiper till döden. Domen ändrades dock till ett fängelsestraff och Diefenthal frigavs 1956. Han avled 2001. (BArch, Bild 183-J28619/Büschel)

Tvåhundraåttiofyra amerikanska soldater som inte hann undan gav sig fångna. Dessutom erövrades bland annat samtliga åtta pansarvärnskanoner i 823rd Tank Destroyer Battalion, två 90-millimeters luftvärnskanoner och tre 57-millimeters pansarvärnskanoner.135 Däremot lyckades samtliga tio Sherman-stridsvagnar komma undan.

Medan amerikanerna flydde i mer eller mindre oordning västerut, förföljde tyskarna dem med fem Panther, som senare erhöll förstärkning. Tyskarna dundrade utan incidenter fram på landsväg N 33 genom lövskogarna nordväst om Stoumont, och passerade snabbt grannbyn Târgnon, två och en halv kilometer bort. Men under tiden hade chefen för 119th Infantry Regiment, Colonel Edward M. Sutherland, lyckats hejda sina retirerande styrkor och vända dem till försvar. Med understöd av vardera ett kompani från regementets tillskyndande 1st Battalion och 740th Tank Battalion samt en 90-millimeters kanon från ytterligare en luftvärnsbataljon, organiserades ett försvar vid Stoumonts järnvägsstation, strax väster om Târgnon.¹³⁶ Dessutom tillfördes “A” Company i 823rd Tank Destroyer Battalion fyra 76,2-millimeters M5-pansarvärnskanoner och två tidigare erövrade tyska 75-millimeters PaK 40- pansarvärnskanoner.* Den ledande Panther-vagnen, nr 222 med SS-Oberscharführer Walter Ropeter, sköts i brand av en av 90-millimeters kanonerna, och när nästa Panther försökte passera det brinnande vraket, blev även denna svårt skadad av flera träffar från den amerikanska pjäsen. Under den följande striden förlorade tyskarna Panther-stridsvagnarna nr 211, 215 och 232 samt flera andra stridsfordon. När amerikanerna dessutom satte in en kraftig artillerieldgivning, drog sig den tyska styrkan tillbaka till Stoumont. Därmed var SS-Kampfgruppe Peiper slutgiltigt hejdad.

Medan denna sammandrabbning pågick – fram till eftermiddagen den 19 december – hade Peiper mottagit fler negativa rapporter från Stavelot. Så snart de första enheterna ur SS-Kampfgruppe Sandig kommit fram till stridsområdet på förmiddagen den 19 december, sattes de in mot Stavelot i ett anfall som inte kan beskrivas som annat än förhastat. “När halva vår styrka kommit över på den norra sidan utsattes vi för en våldsam beskjutning”, minns en av de deltagande tyska soldaterna, SS-Untersturmführer Friedrich Pfeifer.137 Stavelot förblev i amerikanernas händer.

På eftermiddagen den 19 december gick de två kompanier från SS-Kampfgruppe Knittel som anslutit Peipers styrka till anfall mot Stavelot västerifrån, på den norra sidan av floden Amblève, men mötte ett likadant öde. 105-millimeters haubitsarna i amerikanska 118th Field Artillery Battalion avlossade den här dagen från sina ställningar på höjderna norr och nordost om Stavelot inte mindre än tretusen granater över den anfallande fienden.¹³⁸ Dessutom kämpade de amerikanska soldaterna, enligt Jochen Peipers egen iakttagelse, med betydligt större beslutsamhet än tidigare.¹³⁹ Peiper utgick ifrån att det berodde på att 30th Infantry Division generellt var bättre än de andra förband han mött. Det är möjligt att det förhöll sig så, men sannolikt spelade SS själva en inte obetydlig roll för amerikanernas ökande stridsmotivation. Nyheterna om illdådet i Baugnez hade just nått ut. Dessutom möttes de amerikanska soldater som trängde in i Stavelot av en fruktansvärd anblick. Överallt i den lilla staden låg liken av civila som uppenbarligen blivit brutalt mördade. Amerikanerna var fast beslutna att inte återigen prisge invånarna i Stavelot åt sådana bödlar. Det försök som gjordes av SS-Kampfgruppe Knittel att återta Stavelot den 19 december kostade tyskarna mer än trehundra man i stupade eller sårade, drygt en tredjedel av Knittels hela styrka.¹⁴⁰

Situationen blev nu riktigt allvarlig för tyskarna i La Gleize, där Peipers första prioritet blev att få tag på drivmedel. För detta syfte avdelade han den 19 december ett par mindre patruller norrut för att genom överraskningsanfall försöka erövra ett par mindre drivmedelsförråd som lokalbefolkningen berättat om. Men på båda dessa platser var amerikanerna förberedda och slog tillbaka angriparna, och satte därefter igång med att evakuera förråden.¹⁴¹

På kvällen den 19 december spängdes bron i Stavelot – som vid det laget låg i ingenmansland – av en amerikansk ingenjörstyrka medan artilleri bombarderade de tyska ställningarna på flodens södra sida med spräng- och rökgranater.

Med ett triumferande leende för denne tyske soldat bort de amerikanska krigsfångarna från Stoumont. (BArch, Bild 183-J28533 / Büschel)

En amerikansk 76,2 mm pansarvärnskanon av typ 3-inch Gun M5 L/50 går i ställning för att hejda den tyska frammarschen. (NARA, SC 198389)

Till vänster: Soldater ur 117th Infantry Regiment, 30th Infantry Division under gatustriderna i Stavelot. Soldaten till vänster är Private First Class James A. Insalaco, och närmast honom står Sergeant Joseph A. Martini med en 22 mm granat på en M7-granattillsats som monterats på hans M1 Garand-gevär. Med en M7 kunde granater avfyras på upp till 350 meters håll. Den tredje soldaten är oidentifierad, men samtliga ingick i 1st Platoon i “B” Company. (Via Warren Watson.)

MASSAKERN I STAVELOT

Striderna i samband med att tyskarna erövrade Stavelot krävde omkring trettio dödsoffer bland stadens befolkning. Men när staden fallit i tyskarnas händer, utkrävde dessa en fruktansvärd hämnd för vad de uppfattat som att delar av civilbefolkningen deltagit i striderna på amerikanernas sida. Peter Schrijvers beskriver hur Waffen-SS-soldater “utan någon synbar anledning” sköt ned två kvinnor och en man medan striderna ännu pågick. Strax efteråt ställdes nio invånare, anklagade för att ha beskjutit tyskarna, mot en vägg och avrättades.1 Den värsta enskilda massakern inträffade i trädgården utanför familjen Legayes hus, där SS-soldater föste ihop tjugosex människor och sedan öppnade eld mot dem, varvid alla utom tre blev dödade. Även längs framryckningsvägen västerut mördade tyskarna civila. I Renardmont väster om Stavelot tvingade SS-soldater in tjugoen civila i ett tvätthus och sedan öppnade de eld rakt in i folkmassan, varvid alla utom åtta – som klarade sig med skottskador – blev dödade.²

Det förekommer olika uppgifter om antalet offer för mördandet i och omkring Stavelot den 18-19 december 1944. Enligt vad en amerikansk undersökningskommission kom fram till i samarbete med Röda korset efter kriget, blev 93 människor dödade i Stavelot och intilliggande byar och 10 i Trois-Ponts.³ Schrijvers anger antalet avrättade i Stavelot till 130.⁴ Enligt minnestavlan i Stavelot blev 164 män, kvinnor och barn mördade av Waffen-SS i december 1944.

Den amerikanske krigskorrespondenten Jean Marin på platsen för massakern utanför familjen Legayes hus i Stavelot. (Via Warren Watson)

1 Schrijvers, The Unknown Dead, s. 42.

2 Ibid., s. 47.

3 National Archives and Records Administration: Malmedy massacre Investigation-Report of the Subcommittee of Committee on Armed Services. United States Senate Eighty-first Congress, first session, pursuant to S. res. 42, Investigation of action of Army with Respect to Trial of Persons Responsible for the Massacre of American Soldiers, Battle of the Bulge, near Malmedy, Belgium, December 1944. 13 October 1949, s. 2; Weingartner, Crossroads of Death: The Story of the Malmédy Massacre and Trial, s. 248.

4 Schrijvers, s. 48.

Slaget om lantgården Bütgenbach

SS-Oberstgruppenführer Sepp Dietrich beslöt nu att flytta tyngdpunkten i sin offensiv nordösterut, för att via staden Malmedy, en halvmil nordost om Stavelot, återupprätta förbindelsen med Peipers kraftfulla spjutspets. Men istället för att koncentrera alla styrkor till Malmedy, splittrade 6. SS-Panzerarmee upp sina krafter. På en konferens i Manderfeld natten till den 18:e hade SS-Obersturmbannführer Otto Skorzeny fått i uppdrag av Dietrich att med sin lilla SS-Panzer Brigade 150 anfalla Malmedy söderifrån. Det var Skorzeny själv som föreslog detta eftersom han trodde att Malmedy var nästan oförsvarat, och därför föreställde sig att det skulle vara möjligt att ta staden genom ett överrumplingsanfall med sin grupp av till amerikanska stridsfordon maskerade stridsvagnar. Den betydligt starkare 12. SS-Panzer-Division “Hitlerjugend” beordrades att gå till attack en mil längre österut, från Büllingen, dit den omgrupperades från “tvillingbyarna” Rocherath-Krinkelt.

Det var ett dubbelt misstag. När “Hitlerjugend”-divisionen den 19 december sattes in för att komma till SS-Kampfgruppe Peipers undsättning, var landsvägen N 32 från Büllingen till Bütgenbach inte längre “öppen”. Två allvarliga hinder stod i tyskarnas väg – lantgården Domäne Bütgenbach och Schwarzenbüchel, den skogklädda höjden strax nordväst om Büllingen

Domäne Bütgenbach ligger drygt tusen meter väster om Büllingen, precis på den norra sidan om den redan då asfalterade huvudvägen N 32 (idag N 632) mellan Büllingen i öster och orten Bütgenbach, ett par kilometer längre nordvästerut. På lantgårdens norra sida ligger en liten ås. Söder om gården, på den andra sidan om N 32, ligger – då som nu – ett stort, öppet fält, kluvet på mitten av en planterad häck av granar och buskar som löper diagonalt med vägen. På den andra sidan fältet, ungefär tusen meter bort, växte en tät granskog kallad Bütgenbacher Heck. Det var vid Domäne Bütgenbach som amerikanerna haft en förbandsplats förlagd när SS-Kampfgruppe Peiper anlände den 17 december. Denna var emellertid vid det här laget, två dagar senare, evakuerad. Bara någon halvtimme efter det att SS-Kampfgruppe Peiper passerat i gryningen den 17 december, anlände 26th Infantry Regiment ur 1st Infantry Division samt delar av 634th Tank Destroyer Battalion och 745th Tank Battalion och upprättade en spärrställning vid Domäne Bütgenbach och på Schwarzenbüchel. Redan detta var en ansenlig styrka för ett så pass litet område. Dessutom underlättades försvararnas uppgift av att 12. SS-Panzer-Division anföll i “småportioner”.

När 12. SS-Panzer-Division “Hitlerjugend” inledde sitt anfall natten mellan den 19 och 20 december, hade merparten av SS-Sturmbannführer Jürgensens stridsvagnar ännu inte nått fram från Rocherath. De tillgängliga styrkorna – schwere SS-Panzerjäger-Abteilung 560, två bataljoner ur SS-Panzergrenadier-Regiment 26, staben i SS-Panzer-Regiment 12 och en artilleribataljon – gick emellertid nästan omgående till anfall.* Anfallet mot Schwarzenbüchel stupade redan på sluttningen upp mot kullens krön. Längre sydvästerut anfölls Domäne Bütgenbach av infanteri från SS-Panzergrenadier-Regiment 26 samt ett kompani Panzer IV/70 som i mörkret mödosamt tog sig fram över det vid det laget av flera veckors nederbörd uppmjukade fältet mellan skogen Bütgenbacher Heck i söder och lantgården i norr.

Pansarvärnskanonvagnen Panzer IV/70 var egentligen utmärkt lämpad att framrycka dolt, alltså smyga sig på sin fiende – den var bara 1,85 meter hög (att jämföra med de amerikanska pansarvärnskanonvagnarnas dryga två och en halv meter eller en Panthers omkring tre meters höjd) – men detta var inget tyskarna kunde utnyttja vid Domäne Bütgenbach, trots mörkret och dimman. I den sanka mark som de tyska vagnarna kravlade ut på, körde nämligen flera av dem fast. Bullret när förarna gasade på de tunga Maybach-motorerna, som gick på orent syntetiskt bränsle, alarmerade amerikanerna, och snart dalade lysgranater över fältet.¹⁴² Uppifrån höjden på andra sidan vägen kunde amerikanerna både bestryka tyskarna med en fruktansvärd eldgivning från kulsprutor, granatkastare och pansarvärnskanoner, och dessutom förse artilleriet med utmärkt eldledning.

Fem Panzer IV/70 lyckades arbeta sig fram till de amerikanska ställningarna, men där blev två av dem nedkämpade med Bazooka och de övriga retirerade sedan deras besättningar konstaterat att det infanteri som skulle understödja dem hade hejdats ute på fältet av den amerikanska eldgivningen.

Även om det var uppenbart att terrängen var utmärkt för försvar men hopplös att anfalla i, upprepade tyskarna sitt anfall i gryningen den 21 december – från precis samma håll. Vid det laget hade stridsvagnarna i SS-Panzer-Regiment 12 kommit fram till området, och sattes in i anfallet. Dessutom deltog delar av 12. Volksgrenadier-Division.

Detta anfall möttes av en veritabel eldstorm från det amerikanska artilleriet. Inom loppet av åtta timmar avfyrade artilleripjäser från tre infanteridivisioner – 1st, 2nd och 99th – mer än tio tusen granater mot de tyska styrkorna som ryckte fram helt oskyddade på de öppna fälten söder om Bütgenbach.¹⁴³ En av de deltagande tyska vagncheferna, SS-Oberscharführer Willy Kretzschmar, berättade:

Halva höger drivhjul på vår stridsvagn sprängdes bort och vi rullade av drivbandet och blev stående. Raden av träd och häckar ungefär 150 meter bort hölls fortfarande av amerikanskt infanteri. Med hjälp av våra torn- och chassikulsprutor samt spränggranater kunde vi hålla dem på avstånd ett tag. I två timmar spelade vi ‘döda’ på grund av den intensiva artillerielden. Marken, som tidigare varit täckt av vit snö, hade nu blivit alldeles svart. Under ett uppehåll i eldgivningen rusade jag över till den närmaste Panzer IV:an för att be besättningen att bogsera bort min vagn. Dessvärre visade det sig att denna vagn var utslagen. De övriga Panzer IV:orna och pansarvärnskanonvagnarna hade råkat ut för samma öde – flertalet av dem hade slagits ut av artilleri och tunga granatkastare.¹⁴⁴

Lieutenant Colonel Derrill M. Daniel, chefen för amerikanska 2nd Battalion i 26th Infantry Regiment, sade efteråt: “Artilleriet gjorde ett fantastiskt arbete. Jag vet inte varifrån de fick all denna ammunition eller när de fick tillfälle att rengöra sina kanoner, men om det inte varit för dem skulle jag inte vara här idag.”

Fälten söder om Domäne Bütgenbach liknade vid det laget mest av allt ett slakthus med hundratals döda tyska soldater – många av dem trasade till oigenkännlighet av den amerikanska artillerielden – utströdda mellan sönderskjutna stridsvagnar, pansarvärnskanonvagnar och pansarskyttefordon. Men SS-befälhavarna gav sig inte, utan beordrade ett tredje likadant anfall i gryningen den 22 december, nu med allt som återstod av SS-Sturmbannführer Jürgensens SS-Panzer-Regiment 12. Ännu en gång anföll tyskarna rakt över fältet söder om Domäne Bütgenbach, med fem Panther-stridsvagnar i täten, följda av Panzer IV-stridsvagnarna från 5. och 6. Kompanie i Jürgensens pansarregemente, därefter pansarvärnskanonvagnar från schwere Panzerjäger-Abteilung 560 och sist infanteriet, uppsuttet i pansarskyttefordon.¹⁴⁵

Framryckningen gick bra ända tills tyskarna befann sig ungefär 150 meter från lantegendomens huvudbyggnad. Vad som därefter följde, skildras i en av stridsrapporterna från SS-Panzer-Regiment 12: “Untersturmführer Schittenhelm har precis nått trädkanten när en stor eldsflamma skjuter upp ur bakvagnen på hans stridsvagn. Vagnen sveps in i tjock, svart rök och två man hoppar ur. Kapten Hils ger order om att gå i ställning. Han står i tornluckan på sin stridsvagn och studerar kartan för att kunna orientera sig. Sedan skjuter han ett lysskott för att markera den slutgiltiga anfallsriktningen. Lysprojektilen glimmar över terrängen vid lantgården. Nu väntar vi på ‘marsch, marsch’ – anfallsordern. Men när ingenting händer sticker jag upp huvudet ur tornluckan i min stridsvagn och får se att kapten Hils’ stridsvagn brinner! […] I ett slag sätter plötsligt en helt obeskrivbar amerikansk artillerield in. Hela fältet slits i stycken och flera stridsvagnar tar emot fullträffar.”¹⁴⁶

Pansargrenadjären SS-Untersturmführer Günther Burdack fortsätter: “Den fortsatta och i intensitet ökande eldgivningen från stridsvagns- och pansarvärnskanoner leder till att vi förlorar allt fler stridsvagnar. Men för pansargrenadjärerna är det värst – de ligger helt oskyddade, som på en serveringsbricka. Ungefär hundra meter framför lantgårdens huvudbyggnad, till vänster om trädraden, blir ledningsstridsvagnen under [SS- Sturmbannführer] Jürgensen träffad och fattar genast eld. […] Den förstörda Panthern och det dike som löper längs trädraden erbjuder ett visst skydd mot den stegrande fientliga eldgivningen, men det är omöjligt att retirera. Minsta lilla rörelse drar till sig granatkastareld, och vid det här laget beskjuter pansarvärnskanoner till och med enstaka soldater som vågar sig fram för att hjälpa sina sårade kamrater. Det är först i skydd av mörkret som det som återstår av 9. kompaniet kan dra sig tillbaka, medförande alla sårade.”147

En Panzer IV/70 (Sd.Kfz.162/1). Detta var en vidareutveckling av Jagdpanzer IV och började tillverkas i augusti 1944. Med en 75 mm Sturmkanone StuK 42 L/70 och ett 80 mm frontpansar i 45° lutning var den både kraftigare beväpnad och bättre bepansrad än sin föregångare. Båda versionerna var dock byggda på chassit till Panzer IV-stridsvagnen. (NARA, III-SC-341654)

Jämsides med 26th Infantry Regiment ur 1st Infantry Division samt M10-pansarvärnskanonvagnar från 634th Tank Destroyer Battalion, spelade 745th Tank Battalion en avgörande roll under slaget om Domäne Bütgenbach. När slaget började förfogade denna pansarbataljon över 66 Sherman-stridsvagnar, varav 10 med 76 mm kanon, och 18 Stuart. Några dagar senare hade 22 av Sherman-vagnarna gått förlorade, men amerikanerna hade hållit ställningarna och 12. SS-Panzer-Division var åtminstone för tillfället ur leken. (NARA, SC 198343)

Bland de sårade som evakuerades befann sig SS-Sturmbannführer Arnold Jürgensen, men hans liv stod inte att rädda, utan han avled av sina skador den 23 december. Vid det laget – på förmiddagen den 23 december – hade 12. SS-Panzer-Division genomfört en fjärde och sista stormning av Domäne Bütgenbach. SS-Unterscharführer Burdack rapporterade att framryckningen inledningsvis inte stördes av amerikanerna som, kommenterar han, kanske inte hade väntat sig ett nytt anfall efter anfallet den 22 december.¹⁴⁸ Förvisso! Men den här gången drog sig tyskarna tillbaka över de blodbestänkta fälten så snart amerikanerna satte igång sin artilleribeskjutning igen. Slutligen var slaget om Domäne Bütgenbach över.

Efteråt rapporterade amerikanska patruller som skickades ut på fältet söder om Domäne Bütgenbach att de påträffade döda tyska soldater “lika tätt som grässtrån”. En begravningsenhet räknade till 782 döda kroppar. Därtill uppgav amerikanerna att de slagit ut fyrtiosju stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar.¹⁴⁹

Striden om Domäne Bütgenbach är över. Denna Sherman från 745th Tank Battalion har klarat sig, till skillnad från den tyska Panzer IV-stridsvagnen några meter bort. (NARA, 111-SC-198278)

Det finns ingen anledning att betvivla siffran för stupade tyska soldater. Mellan den 16 och 23 december förlorade 12. SS-Panzer-Division 568 man i stupade och saknade, och 12. Volksgrenadier-Division 753.¹⁵⁰ Däremot kan det konstateras att de amerikanska rapporterna återigen överskattade tyskarnas pansarförluster. 12. SS-Panzer-Division hade tillfogats en fruktansvärd åderlåtning, men den kan omöjligtvis ha varit av den omfattning som amerikanerna rapporterade. Det finns ingen sammanställning över 12. SS-Panzer-Divisions förluster i pansar och pansarvärnskanonvagnar vid Domäne Bütgenbach, men ett maximum kan räknas fram genom att från de totala förlusterna under månaden december 1944 subtrahera det minimum av förluster som divisionen tillfogades vid “tvillingbyarna”. Det visar att 12. SS-Panzer-Division som mest kan ha förlorat tio Panther, sju Panzer IV och sex Panzer IV/70 vid Domäne Bütgenbach.¹⁵¹ Till dessa totalförluster skall läggas de stridsfordon som försattes ur stridbart skick men kunde bärgas för att efteråt repareras. Så hade t.ex. 3. Kompanie i I. Abteilung/SS-Panzer-Regiment 12 inte en enda operationsduglig stridsvagn kvar efter slaget om Domäne Bütgenbach.152 12. SS-Panzer-Division tillfogades definitivt ännu större förluster vid Domäne Bütgenbach än i “tvillingbyarna”.

Av någon anledning har inte de amerikanska förlusterna under slaget om Domäne Bütgenbach diskuterats lika ofta, även om dessa också var ganska ansenliga. Enbart 745th Tank Battalion förlorade, enligt förbandets egen stridsrapport, 22 Sherman och en Stuart.¹⁵³

Skorzenys kuppförsök mot Malmedy

Den amerikanska segern vid Domäne Bütgenbach avgjorde utgången av striden på 6. SS-Panzerarmees norra sektor. Det var inte bara det att tyskarna misslyckades med att bryta igenom, utan 12. SS-Panzer-Division blev i praktiken försatt ur stridbart skick under några avgörande dagar, vilket gjorde det möjligt för amerikanerna att utsträcka sin avvärjningsseger längs hela den norra flanken av det tyska genombrottet i Ardennerna. Detta beseglade även ödet för tre andra framskjutna stridsgrupper i 6. SS-Panzerarmee – Peipers och von der Heydtes båda avskurna förband samt Skorzenys SS-Panzer Brigade 150, som sattes in mot Malmedy.

Som vi sett, hade den norsk-amerikanska Task Force Hansen gått i ställning vid Malmedy redan på kvällen den 17 december, och under de dagar det tog Skorzeny att samla sina styrkor för anfallet anlände 120th Infantry Regiment ur 30th Infantry Division samt 740th Tank Battalion och två plutoner från 823d Tank Destroyer Battalion till staden. På båda ställen förfogade amerikanerna över ett kraftigt artilleri, inklusive 155-mm “Long Tom”-pjäser.

Skorzenys trupper gick under småtimmarna den 21 december till anfall mot Malmedy, med anfallsstyrkan uppdelad på två kolonner. De 120 mannarna i den ena av dessa, Kampfgruppe Y, gav sig klockan tre på morgonen av från Ligneuville, åtta kilometer söder om Malmedy. De färdades i tre amerikanska jeepar, en halvbandvagn, en amerikansk M8-pansarbil och en Sherman. Truppens chef, Hauptmann Walter Scherf, berättar: “Vägen kantades av branta sluttningar till vänster och oframkomlig terräng som stupade tvärt ned på vår högra sida. Vår framryckningsväg till Baugnez gick genom en och en halv kilometer av tät skog. Vi hindrades också av snötäcket som, beroende på den omgivande terrängen, var mellan 15 och 20 centimeter djupt. Allt detta gjorde det omöjligt att framrycka i någon slags anfallsformering, i synnerhet som det var beckmörkt. Fiendens eldgivning tilltog särskilt mycket efter det att vi rundat vägkröken tusen meter söder om Baugnez. […] Vi förstod att amerikanerna var förvarnade.”¹⁵⁴ Tyskarna kunde kanske ha gissat att den patrull som inte återvänt från ett spaningsuppdrag vid Malmedy dagen innan hade tagits tillfånga och avslöjat den tyska planen; det var i varje fall precis vad som hade hänt.

Försvararna var väl förberedda. “B”-kompaniet i norsk-amerikanska 99th Infantry Battalion “Viking” låg i ställning precis på den väg som Kampfgruppe Y tog på sin väg norrut. På järnvägsbanken vid Belle-Vue, alldeles öster om Malmedy, hade “Viking”-bataljonen grupperat sina 81-millimeters granatkastare.¹⁵⁵ På sin högra (västra) sida hade norsk-amerikanerna större delen av 120th Infantry Regiment.

Bara några timmar före det tyska anfallet hade 291st Engineer Combat Battalion lagt ut minor längs den väg som tyskarna skulle ta, och det främsta tyska stridsfordonet – ett pansarskyttefordon – exploderade i ett kraftigt eldsken. Strax efteråt hörde “Viking”-bataljonens män till sin förvåning hur tyskarna ropade på engelska medan de rusade till anfall: “Surrender or die!” – “ge er eller dö!” Sergeant Lloyd Jelleberg, en av de norsk-amerikanska soldaterna, minns: “De betedde sig som om de trodde att vi skulle bli rädda och fly, men på oss gav de bara intryck av att vara berusade eftersom de uppträdde så dåraktigt. De kom sättande rakt över ett öppet fält. Vi hade grävt ned oss i värn och ingenjörstyrkorna understödde oss med sina pansarvärnskanoner. Vi förlorade bara några få man, medan vi kunde döda tyskarna i dussintal. Våra granatkastare sköt slut på sina 81-millimeters granater, men det löste sig genom att vi kunde använda ett lager av erövrade tyska 80-millimeters.”¹⁵⁶

Så trädde det amerikanska artilleriet i aktion – sex hela artilleribataljoner och två luftvärnsbataljoner. De topphemliga POZIT-luftbrisadgranaterna hade skyndsamt förts fram för att användas till Malmedys försvar, och nu sattes de in för andra gången under kriget. Sammantaget var det milt uttryckt, för att använda ett amerikanskt militäruttryck, ett klart fall av “overkill”. När granaterna detonerade i luften och sprutade skyar av sylvassa stålskärvor över männen, kollapsade den lilla tyska styrkan. Överallt sargades soldater till oigenkännlighet av de dödliga metallskurarna. Mellan sextio och sjuttio man blev dödade eller sårade, andra greps av panik och flydde eller gav sig tillfånga. En av de sistnämnda repade emellertid mod när han tagits omhand av amerikanerna och talade med ett överlägset tonfall om för dem att “ni kommer aldrig att kunna vinna kriget eftersom vi har så många hemliga vapen”.¹⁵⁷ Uppenbarligen slog det honom inte att det anfall han själv deltagit i, blivit slaget i spillror av just ett amerikanskt hemligt vapen, medan hans egen sida inte haft understöd av något sådant. “Artilleriet som vi hade bakom oss var till god hjälp”, kommenterar Jelleberg, lakoniskt.¹⁵⁸

Soldaterna i Skorzenys huvudanfallsförband – Kampfgruppe X under Hauptmann Adrian von Fölkersam – satte igång sin framryckning till det blodisande ljudet av den massiva artillerield som lagts över Scherfs män. De visste att det bara kunde röra sig om amerikansk eldgivning, eftersom något tyskt artilleri inte fanns i området. Men von Fölkersam hoppades ändå att kunna ta amerikanerna med överraskning. Hans styrka, två skyttekompanier och ett stridsvagnskompani, förfogade över en Sherman och fyra av brigadens Panther-stridsvagnar – nödtorftigt påbyggda med lösa plåtar och ommålade med amerikanska beteckningar så att de skulle likna M10-pansarvärnskanonvagnar. De tog den smala lilla landsväg som löper över fälten söder om Malmedy – ett par kilometer väster om Scherfs styrka – till byn Falize, alldeles ovanför Malmedy. Där hade det tyska infanteriet gått i ställning vid midnatt, utan att amerikanerna märkt något. Men när tyskarna klockan halv fem på morgonen satte av i full karriär nedför sluttningen som leder in i staden, hände något som de inte väntat sig. Plötsligt sprack nattmörkret upp i ett starkt bländande ljussken. De amerikanska ingenjörtrupperna hade lagt ut ett nät av snubbeltrådar förbundna till minor och lysprojektiler, och det var all denna pyroteknik som nu avfyrades.159

Det amerikanska artilleriet spelade den avgörande rollen under slaget om Malmedy. På bilden ses ett batteri 155 mm M1-haubitsar i eldställning. (US Army)

Två Panther-vagnar rasslade nedför vägen som från Falize ringlar ned till Malmedy, men de kom inte särskilt långt. Den främsta, med Leutnant Peter Mandt som vagnchef, körde på en mina som exploderade, och måste överges. Den andra Panthern vände tillbaka. Infanteriet och de tre övriga stridsvagnarna tog sig över fältet ned mot Malmedys södra stadsdel. En av soldaterna i “K” Company, 3rd Battalion, 120th Infantry, Sergeant Francis S. Currey, gav personligen ett mycket stort bidrag till den amerikanska avvärjningssegern, för vilket han senare tilldelades USA:s högsta tapperhetsutmärkelse, Medal of Honor, och Belgiens högsta utmärkelse, Ordre de Léopold. Motiveringen till Medal of Honor lyder:

Han tjänstgjorde som skyttesoldat vid 3. plutonen som höll ställningar vid Malmedy, Belgien, den 21 december 1944, när fienden satte in ett kraftigt anfall. Tyska stridsvagnar svepte undan de försvarsställningar som hölls av pansarvärnskanonvagnar och pansarvärnskanoner och framryckte till de ställningar som hölls av 3. plutonen. Denna var efter en utdragen strid tvungen att tillbakarycka till en intilliggande fabriksbyggnad. Sergeant Currey påträffade en Bazooka inne i byggnaden och tog sig, trotsande eldgivning från fientliga stridsvagnar och infanterister, över vägen för att skaffa granater till denna. Fortfarande under beskjutning från eldhandvapen, kulsprutor och artilleri, slog han i samverkan med en kamrat ut en stridsvagn med ett skott. När han förflyttade sig till en annan ställning, observerade han tre tyskar i dörröppningen till ett hus som hölls av fienden. Han dödade eller sårade alla tre med sitt gevär. Därefter lämnade han sitt skydd och avancerade till en ställning 50 meter från detta hus, i avsikt att förstöra det med sina granater. Täckt av eld från de egna ställde han sig upp och avfyrade en projektil som raserade halva den ena husväggen. I stående ställning observerade han fem amerikaner som hade hållits nere i flera timmar av eldgivning från detta hus och tre stridsvagnar. Sergeant Currey insåg att de inte kunde komma undan förrän de fientliga stridsvagnarna och infanteriet hade neutraliserats, så han tog sig över till ett fordon på vägens andra sida, där han försåg sig med en handfull pansarbrytande granater. Trots att han själv var utsatt för kraftig fientlig eldgivning, avlossade han dessa och drev därmed stridsvagnsbesättningarna att överge sina fordon och söka skydd i huset. Därefter klättrade han, i tyskarnas fulla åsyn, upp på halvbandvagnen och öppnade eld med dess kulspruta mot huset. Efter att återigen ha växlat ställning bemannade han en kulspruta vars skytt blivit dödad. Täckta av hans eldgivning kunde de fem soldaterna sätta sig i säkerhet. Berövad sitt stridsvagnsunderstöd och med svåra förluster tvingades fienden att retirera…¹⁶⁰

Lämnande mer än tvåhundra av sina män döda efter sig, retirerade SS-Panzer Brigade 150. Skorzeny skrev efteråt: “Min brigad saknade artilleriunderstöd, och när jag insåg hur stark motståndaren var, gav jag order om ett tillbakadragande till försvarsställningar söder om Malmedy. Vi låg kvar i dessa ställningar till den 29 december, när växande förluster till följd av den fientliga artillerielden tvingade oss längre tillbaka.”¹⁶¹ Av den ursprungliga planens uppgift för SS-Panzer Brigade 150 – att besätta tre broar över Meuse i närheten av Huy – blev det intet.

Under tiden gick även von der Heydtes fallskärmsjägarförband mot sin undergång. Som vi tidigare sett, blev luftlandsättningen av Oberstleutnant Friedrich Freiherr von der Heydtes fallskärmsjägare i granskogarna norr om Malmedy ett misslyckande. Eftersom detta förband blev vitt utspritt och von der Heydte själv bara förfogade över ett par hundra man vid vägkorset Baraque Michel norr om Malmedy, gömde sig han och hans män i de skogar som idag utgör nationalparken Hautes Fagnes-Eifel. Efter tre dygn utomhus i kyla och nederbörd och med provianten sinande, insåg von der Heydte att det inte gick längre. Natten mellan den 19 och 20 december begav han sig österut med sina män för att försöka nå de tyska linjerna. De lämnade sina sårade i händerna på det trettiotal amerikanska krigsfångar som tagits, tillsammans med ett brev till Major General Maxwell Taylor, chefen för amerikanska 101st Airborne Division, som ombads att sörja för att de sårade fick god vård. (von der Heydte trodde att hans gamle motståndare från Normandie fanns i området.)

När de på morgonen den 20 december blev upptäckta av amerikanskt infanteri och tvingades fly in i skogen igen, beslöt von der Heydte att dela upp sin styrka på smågrupper om tre man som var och en fick försöka ta sig tillbaka till de tyska linjerna. Detta lyckades för 150 av fallskärmsjägarna, men dock inte för deras chef. Efter att ha irrat omkring på den vintriga landsbygden i två hela dygn, kom von der Heydte på morgonen den 22 december fram till staden Monschau, som han trodde var i tyska händer. När det visade sig att så inte var fallet, fick den utmattade fallskärmsjägarofficeren nog. Han knackade på i ett hus, dit han blev insläppt. Där skrev han ett kapitulationsbrev som han lät förmedla till de amerikanska soldaterna. Därmed var Kampfgruppe von der Heydtes saga all.

Båda sidor gick nu över till defensiven längs hela 6. SS-Panzerarmees norra front, från Rocherath-Krinkelt och Wirtzfeld framför Elsenborn-åsen i öster, över området vid Domäne Bütgenbach och till sektorn söder om Malmedy och Stavelot. Då tyngdpunkten i den tyska offensiven överförts till 5. Panzerarmee, skulle fronten här förbli mer eller mindre “vilande” i mer än tre veckor.

Slutet för SS-Kampfgruppe Peiper

Under tiden gick även SS-Kampfgruppe Peiper sitt obönhörliga slut till mötes. Sedan amerikanerna den 19 december lyckats spränga den viktiga bron över Amblève i Stavelot, var den pansrade tyska spjutspetsen i La Gleize, Stoumont och Cheneux för sin försörjning helt beroende av den bräckliga träbron vid Petit Spay, öster om Trois-Ponts. Men på grund av de usla vägförhållandena på den södra sidan av Amblève, hade vid det laget inte mer än en liten underhållskolonn kommit fram. Den 20 december snappade de brittiska kodknäckarna i Bletchley Park upp ett meddelande från SS-Kampfgruppe Peiper i Stoumont om en akut drivmedelsbrist.162

Tyska soldater under framryckning i Ardennerna. (NARA, III-SC-341656)

Möjligen hade SS-Kampfgruppe Hansen med dess tjugo Panzer IV/70 kunnat komma till undsättning, men dessa hade blivit stående i Recht, en mil sydost om Stavelot. De stora trafikstockningarna i det bakre området hade gjort det mycket svårt att få fram något drivmedel till Hansens fordon. Som om inte detta var nog, beordrades den 17 december även 9. SS-Panzer-Division “Hohenstaufen” och, två dagar senare, 2. SS-Panzer-Division “Das Reich”, fram från det bakre området. Enligt den ursprungliga planen skulle dessa båda divisioner sättas in först när I. SS-Panzerkorps överskridit Meuse. Men nu fick de hastigt och lustigt i uppdrag att undsätta SS-Kampfgruppe Peiper – något som ingen av dem var redo för med så kort varsel.

Chefen för SS-Panzergrenadier-Regiment 4 “Der Führer” i 2. SS-Panzer-Division, SS-Obersturmbannführer Otto Weidinger, beskriver de kaotiska förhållandena i underhållsläget för 6. SS-Panzerarmee: “På grund av svårigheterna med drivmedelstillförseln kom det till häftiga sammanstötningar mellan [ledningarna för] divisionen och [6. SS-pansararmén]. Bland annat hade generalkvartermästaren i 6. pansararméns ledning rapporterat till arméns chef om leveranser som i verkligheten inte hade ägt rum. Några förutseende åtgärder för den händelse järnvägstankställen föll ifrån hade inte vidtagits, så i några fall förlorade vi mycket tid på att skicka transportfordon till platser där inget bränsle fanns.”¹⁶³

Till detta kom de fullkomligt igenkorkade vägarna i området. Det var under intryck av detta, i kombination med att 5. Panzerarmee visade sig vara avsevärt mer framgångsrik än SS-pansararmén, som von Rundstedt på kvällen den 20 december fattade beslutet att flytta tyngdpunkten i offensiven från Sepp Dietrichs SS-armé och till von Manteuffels 5. Panzerarmee. I och med detta beordrades 2. SS-Panzer-Division och 9. SS-Panzer-Division till Sankt Vith-avsnittet, vilket även innebar att undsättandet av SS-Kampfgruppe Peiper fick lägre prioritet. För 2. SS-Panzer-Divisions vidkommande betydde det att denna styrka, som nämnt i kapitel 4, beordrades att omgruppera från Blankenheim, två mil nordost om Losheimer-Graben – i en båge över Hillesheim och Schönecken inne i Tyskland – till Reuland framför den amerikanska stödjepunkten vid Oudler, en mil söder om Sankt Vith. Denna åtta mil långa körsträcka gick över fullproppade ishala småvägar. Weidinger noterade för den 20 december: “Trafikstockningarna på marschvägarna höll oförtrutet i sig. […] Klockan 15.45 kom ordern om att ge sig av. Snart började drivmedlet sina. Några underhållstransporter såg vi fortfarande inte till.”¹⁶⁴ Mellan middagstid den 21 och förmiddagen den 22 december satt 2. SS-Panzer-Division fast i närheten av Reuland.¹⁶⁵

9. SS-Panzer-Division hade det litet lättare, eftersom denna bara dirigerades rakt västerut från sitt uppmarschområde, men även dess fordon – i synnerhet drivmedelsbilarna – stockades på de igenkorkade vägarna. Divisionens olika underenheter kom fram till fronten i etapper, och kastades in i strid alltefter som de anlände. Detta fick svåra konsekvenser för pansarspaningsbataljonen när denna den 19 december kastades fram mot Poteau, nordväst om Sankt Vith.

En utslagen Sherman-stridsvagn. (National Museum of Military history, Diekirch)

När så SS-Kampfgruppe Hansen på kvällen den 19 december äntligen fick drivmedel för att återuppta sin framryckning för att undsätta Peiper, hade den amerikanska järnringen runt SS-Kampfgruppe Peiper förstärkts ytterligare. Norrifrån avancerade Combat Command B, 3rd Armored Division. I sydväst marscherade 82nd Airborne Division upp med fyra regementen med stridsvagnsunderstöd för att gå i ställning på fjorton kilometers bredd längs floden Salm från Trois-Ponts i norr till Salmchâteau i söder.

Den amerikanska operationen för att utplåna den avskurna SS-Kampfgruppe Peiper inleddes den 20 december med samfällda anfall från alla sidor. Under tiden gick starkt artilleri i ställning och tog La Gleize, Stoumont och Cheneux under beskjutning.

Combat Command B, 3rd Armored Division bestod av tre stridsgrupper. Den starkaste av dessa, Task Force Lovelady under befäl av Lieutenant Colonel William B. Lovelady, förfogade över femtioen stridsvagnar, inklusive trettionio Sherman, ur 33rd Armored Regiment.166 I syfte att skära av underhållet till Peiper vid Petit Spay, strax öster om Trois-Ponts, där en liten träbro anlagts över Amblève, tog sig Loveladys styrka på eftermiddagen den 20 december nedför den väg som går söderut någon kilometer öster om La Gleize. Under frammarschen överrumplade och förintade det amerikanska pansaret två mindre tyska kolonner som var på väg till La Gleize.*

Fallskärmsjägare från 82nd Airborne Division anländer till Werbomont, väster om Lienne. (NARA, 111-SC-2000487)

Där Amblève böjer av från en sydlig till en östlig riktning vid Trois-Ponts, en halvmil sydost om La Gleize, ligger landsvägen som en avsats mellan branta, skogklädda bergsväggar omedelbart till vänster om vägen (i amerikanernas körriktning) och ett tvärt stup ned till floden på den högra sidan. Här gick vägen också under en järnvägsviadukt på linjen Trois-Ponts – Stavelot. När amerikanerna kom fram under viadukten och runt vägkröken på detta ställe, blev de genast varse att tyskarna var förvarnade och väntade på dem. En rasande eldgivning från minst en Königstiger (nr 132 med SS-Unterscharführer Willi Otterbein som vagnchef), en pansarvärnskanon och flera Panzerfaust slog emot amerikanerna. Fyra eller sex Sherman sköts i brand och den övriga styrkan retirerade snabbt i skydd bakom bakom träden i vägkröken.¹⁶⁷ På grund av drivmedelsbrist kunde tyskarna emellertid inte gå till motanfall för att driva tillbaka denna starka pansarstyrka till sina utgångsställningar.¹⁶⁸ Med Task Force Lovelady grupperad norr om Trois-Ponts var SS-Kampfgruppe Peiper avskuren även från underhållsvägen över Amblève vid Petit Spay.

De övriga amerikanska anfallsstyrkorna lyckades inte lika bra. Till höger om Lovelady, gick Task Force McGeorge – förstärkt med “A” Company, 743rd Tank Battalion – till anfall mot La Gleize längs två små vägar från nordost. Men här hade Peiper grupperat sex Königstiger, och dessa blockerade effektivt den amerikanska framfarten. Efter att ha förlorat fem av sina arton Sherman, beordrade den amerikanske förbandschefen, Major Kenneth McGeorge, tillbaka sina trupper.¹⁶⁹ Även de anfall som den 20 december genomfördes mot Stoumont – av stridsvagnarna i Task Force Jordan samt 1st Battalion, 119th Infantry Regiment med understöd av 740th Tank Battalion – slogs tillbaka. Förbittrade strider rasade hela natten och in på nästa dag om Saint Edouard Sanitorium, ett sjukhem för barn inhyst i en stor stenbyggnad i byns nordvästra utkant. Under hela tiden kurade minst tvåhundrasextio förskräckta civila – patienter, nunnor och byinvånare som tagit sin tillflykt dit – ihop sig i sjukhemmets källare. Det dessa fick höra från de sammanbitna SS-soldaterna som kallade sjukhemmet “fästning Saint Edouard” bidrog knappast till att lugna dem: “Ni har ingen anledning att vara rädda för oss om ni inte skadar oss, fast vi var tvungna att avrätta några människor i Stavelot som hade beskjutit våra trupper från sina fönster.”170 På morgonen den 21 december drevs amerikanerna tillbaka, kvarlämnande fyra utbrända Sherman.¹⁷¹

På andra sidan Amblève, sydväst om La Gleize, rasade en blodigt strid hela natten igenom. När Peiper dragit sig tillbaka från Lienne-ån natten mellan den 18 och 19 december, hade han lämnat Flak-Abteilung 84 under Luftwaffe-majoren Wolfgang von Sacken söder om Amblève, vid den första byn efter bron, Cheneux. Samtidigt anlände amerikanska 504th och 505th Parachute Infantry Regiment ur 82nd Airborne Division till Werbomont, väster om Lienne. Chefen för 504th, Colonel Reuben Tucker, fick order om att genast gå över ån och framrycka i riktning mot Trois-Ponts. Redan samma natt marscherade Tuckers regemente över en hastigt upprättad timmerbro vid Forges – där den bro som några av Peipers pansarspaningsfordon gått över bara några timmar tidigare, hade demolerats av amerikanerna.¹⁷² Klockan tre på morgonen gick amerikanerna i kvarter i byn Rahier, ett par kilometer sydväst om Cheneux.¹⁷³ I gryningen den 20 december skickade Tucker ut spaning som kunde konstatera att Cheneux var besatt av fienden, och beslutet fattades att anfalla denna by.

Men vid det laget hade den tyska garnisonen förstärkts av 11. (gepanzerte) Kompanie/SS-Panzer-grenadier-Regiment 2 under SS-Oberscharführer Rudi Rayer. Historikerna Luc Rivet och Yvan Sevenans berättar att när dessa SS-soldater stövlade in i byn, var de “på ett uruselt humör” och vandaliserade bostadshus och misshandlade byinvånare.¹⁷⁴ 504th Parachute Infantry Regiment fick förstärkning i form av några M36 Jackson-pansarvärnskanonvagnar från 703rd Tank Destroyer Battalion som tog sig över på den Bailey-bro som byggts vid Hâbièmont. M36 Jackson hade tagits fram som svar på tyskarnas tungt bepansrade stridsvagnar och var beväpnad med en 90-millimeters pansarvärnskanon av typ M3 som i princip kunde slå ut vilken tysk stridsvagn som helst. De första Jackson-vagnarna togs i bruk vid fronten så sent som i september 1944, och i december fanns ännu relativt få tillgängliga. Men nu sattes några av dem alltså in mot Peipers utpost vid Cheneux.

I täten för en grupp andra stridsvagnar arbetar sig en Shermanstridsvagn med 76 mm kanon fram genom leran på slagfältet. (NARA, SC 196105)

Amerikanerna inledde sitt anfall på eftermiddagen den 20 december. De avancerade rätt över öppen terräng, till råga på allt i uppförslutning och möttes av eld från två 20-millimeters luftvärnskanoner, ett par kulsprutor och granatkastare.¹⁷⁵ Det var helt enkelt omöjligt att komma vidare. Colonel Tucker beslöt att vänta till efter mörkrets inbrott, och då beordrade han 1st Battalion att gå till förnyat anfall, med understöd av Jackson-vagnarna, medan 3rd Battalion tog sig runt byn för att anfalla den norrifrån. Det som följde blev ett blodbad. Technical Sergeant George W. Corporan i 1st Battalion beskrev efteråt det nattliga anfallet mot Cheneux:

Klockan 19.30 bröt bataljonen upp. “B”-kompaniet var tvunget att korsa fyrahundra meter av öppen terräng, vilket gav fienden en utmärkt möjlighet att bestryka soldaterna med eld. “C”-kompaniet anföll över öppen terräng och rakt igenom ett system av taggtrådsstängsel som korsade anfallsriktningen. Männens uniformer och utrustning fastnade i taggtråden, vilket sinkade dem och gjorde dem till lätta mål för fiendens eld.

“B”-kompaniet kom ut ur skogen i skyttelinje, tog sig över flera stängsel och nådde en punkt 200 meter från vägspärren vid infarten till Cheneux. Plötsligt utsattes de för en intensiv beskjutning från 20-mm-kanoner, granatkastare och artilleripjäser inne i orten, vilket orsakade svåra förluster bland männen som saknade både skydd och möjlighet att dölja sig, och dessutom endast kunde fortsätta att framrycka genom korta, snabba rusningar. De två pansarvärnskanonvagnar som skulle ha avancerat längs vägen i samverkan med kompanierna, befann sig fortfarande i det bakre området. Fiendens luftvärnsvagnar beströk hela området med sin eld. Staff Sergeant James M. Boyd, tredje plutonens sergeant i “B”-kompaniet, sade: “Männen dog som flugor.” De två första anfallsvågorna blev utplånade nästan till sista man.

“C”-kompaniet anföll ut ur skogen på en snörrät skyttelinje, på vänster sida om vägen, med mannen till höger i position på vägen. Anfallsgrupperna väntade ett tag på att pansarvärnskanonvagnarna skulle ansluta, men när så inte skedde, fortsatte de att framrycka eftersom “B”-kompaniet redan var på väg att avancera. MG 42-kulsprutor öppnade eld till vänster om “C”-kompaniet och tillfogade detta åtskilliga förluster när männen nådde det första taggtrådsstängslet. När anfallsvågorna befann sig ute på den öppna terrängen, där det var möjligt att bestryka dem med eld, blev de beskjutna av luftvärnsvagnarna i Cheneux. Anfallet stannade tillfälligtvis upp när den första vågen kastade sig i betäckning. Den andra vågen ryckte fram till den första i syfte att upprätta en skyttelinje. Från den högra sidan om vägen ropade män i “B”-kompaniet “Come on!” Därifrån måste anfallet genomföras över taggtrådsstängslen eftersom några taggtrådssaxar inte fanns tillgängliga.

När anfallet verkade ha stannat av, ställde sig Staff Sergeant Walsh upp och skrek: “Kom så tar vi de djävlarna!” Hans rop fick igång anfallet igen. Varje man som kunde stå upp, reste sig och avancerade, vrålande för full hals, mot fiendens vägspärr vid infarten till orten. Männen sköt tills ammunitionen tog slut, och därefter drog de sina närstridsknivar och översvämmade vägspärren där de gick i närstrid med fienden.

Staff Sergeant Walsh ålade fram till ett avstånd av 20 meter från en 20-mm luftvärnsvagn i syfte att kasta en granat mot denna. Eftersom han blev sårad i handleden, kunde han inte dra ut sprinten. Han ålade då tillbaka till en av sina män, som drog ut sprinten, och återvände därefter till sin förra position och förstörde luftvärnsvagnen med sin granat. Private Barkley i “C”-kompaniet tog sig runt en annan 20-mm-vagn, klättrade upp på denna och skar halsen av skytten. Enbart männen i “C”-kompaniet dödade tjugo fiender i närstrid.

Slutligen anlände de två pansarvärnskanonvagnarna och började beskjuta fiendens ställningar inne i samhället, vilket underlättade framryckningen för de återstående männen i kompanierna. Klockan 22.00 hade bataljonen intagit ytterkanten av samhället och fienden dragit sig tillbaka till de centrala delarna.176

Amerikanska fallskärmsjägare från Colonel Reuben Tuckers 504th Parachute Infantry Regiment ur 82nd Airborne Division för bort en märkbart uppskrämd ung SS-soldat som de tagit tillfånga. Soldaten längst fram är Lieutenant Richard G. “Rivers” LaRiviere, plutonchef i “H” Company. Han var vid det tillfället 26 år gammal. LaRiviere, som förekommer flitigt i James Megellas’ självbiografi All the Way to Berlin, avled den 13 februari 1995 i en ålder av 82 år. (US Army)

Vid det laget hade 1st Battalion förlorat tvåhundratjugofem man. “B” Company var värst åtgånget – kompaniet hade förlorat samtliga officerare och alla utom arton soldater. Av ursprungligen 119 man och åtta officerare i “C” Company, återstod trettioåtta man och tre officerare.¹⁷⁷ Och då hade amerikanerna bara lyckats bita sig fast i några hus i den södra utkanten av Cheneux. 703rd Tank Destroyer Battalions stridsrapport lyder: “Under hela den 21 december höll infanteriet sina ställningar och gjorde sig redo för ett nytt anfall den följande natten. Tyskarna bjöd hårt motstånd. Det var uppenbart att de inte hade för avsikt att ge upp resten av samhället.”¹⁷⁸

Medan detta pågick, korsade även 505th Parachute Infantry Regiment Lienne, passerade söder om Cheneux och framryckte genom ett ingenmans-land mot Trois-Ponts. Här mottog regementets 2nd Battalion, under Lieutenant Colonel Benjamin H. Vandervoort, på kvällen den 20 december “en regementsorder om att korsa Salm med ett kompani som skulle grupperas i försvarsställning på höjderna på den andra sidan floden”.¹⁷⁹ “E” Company tog sig över floden på en provisorisk bro av plankor.¹⁸⁰

Öster om Salm kämpade sig SS-Kampfgruppe Hansen under tiden med största möda fram genom vattensjuka små lantstråk på landsbygden mellan Recht i sydost och Trois-Ponts, varifrån Hansen avsåg att försöka undsätta Peiper. Även om det inte var mer än tolv kilometer fågelvägen, tog det tyskarna större delen av dagen att tillryggalägga detta avstånd. De kom fram till området sydost om Trois-Ponts strax efter det att amerikanska “E” Company hade gått över Salm i detta avsnitt för att upprätta sitt lilla brohuvud. Hansens stridsgrupp – där tjugoen Panzer IV/70 utgjort huvudstyrkan den 16 december – förenade sig med de Panzer IV-stridsvagnar ur 6. och 7. Kompanie/SS-Panzer-Regiment 1 som lämnats kvar med tomma bränsletankar sydväst om Stavelot två dagar tidigare. På morgonen den 21 december gick denna ansenliga stridsgrupp till anfall mot “E” Company. Endast fyrtio till femtio man av det amerikanska kompaniet klarade sig tillbaka till den västra sidan av Salm.

Den roll 505th Parachute Infantry Regiment spelade för att rädda situationen på den amerikanska sidan under dessa dagar, överväger emellertid med råge fadäsen med “E” Company. Genom att så snabbt framrycka till Trois-Ponts, kunde dess 2nd Battalion hindra SS-Kampfgruppe Hansen från att bygga en provisorisk bro över Salm för att undsätta SS-Kampfgruppe Peiper, och en knapp halvmil längre söderut hindrade dess 3rd Battalion en annan tysk styrka – SS-Panzergrenadier-Regiment 19 ur 9. SS-Panzer-Division – från att korsa Salm vid Grand-Halleux, varifrån Peipers män också kunde ha undsatts. Därmed spelade 82nd Airborne Division, och i synnerhet dess 505th Parachute Infantry Regiment, en avgörande roll i utplånandet av 1. SS-Panzer-Divisions spjutspets. (I dessa strider deltog bland andra den svenske frivilligsoldaten Master Sergeant Gösta Wollin på den amerikanska sidan.)

SS-Standartenführer Hansen fick nu istället till uppgift att säkra den östra sidan av Salm från Trois-Ponts ned till Grand-Halleux i söder, samt gå över Amblève vid Petit Spay och anfalla Stavelot västerifrån, så att denna underhållsled till Peiper skulle kunna öpppnas. SS-Sturmbannführer Emil Karst ledde mannarna i I. Bataillon/SS-Panzergrenadier-Regiment 1 över den lilla träbron vid Petit Spay, och sedan klättrade de uppför den hala, skogklädda bergväggen på andra sidan vägen, tills de nådde järnvägsspåret på åsryggen. Där fortsatte de till fots mot Stavelot.

Men när I. SS-Panzerjäger Abteilung skulle följa efter gick det sämre. Redan då den första pansarvärnskanonvagnen, en Panzer IV/70 anförd av SS-Obersturmbannführer Otto Holst, rullade över floden, kollapsade den lilla träbron under den 25 ton tunga vagnen, som hjälplöst fastnade i en och en halv meter djupt vatten alldeles inpå den branta norra flodstranden. Försök att upprätta en provisorisk bro fick överges när amerikanerna riktade en intensiv artillerield mot platsen.

När de anfölls av pansaret i Task Force Lovelady mötte SS-Sturmbannführer Karsts SS-grenadjärer, som saknade tunga vapen, samma öde som “E” Company i den amerikanska luftburna bataljonen när denna angripits av SS-Kampfgruppe Hansen öster om Salm. Därmed misslyckades även detta försök att undsätta SS-Kampfgruppe Peiper, som dock under hela den 21 december fortsatte att framgångsrikt avvärja alla amerikanska försök att bryta igenom. Den dagens strider kostade enbart 1st Battalion, 119th Infantry Regiment en förlust av nära tvåhundra man, och chefen för grannbataljonen 2nd Battalion, Major Hal McCown, togs tillfånga. McCown fördes till La Gleize, där han blev väl mottagen av Peiper. John M. Nolan, som då tjänstgjorde som Platoon Sergeant i 2nd Battalion, 119th Infantry Regiment, minns:

“‘G’-kompaniet fick order om att avancera över en hög ås och ned på den andra sidan för att där upprätta en vägspärr. Vi fick höra att vi därigenom skulle blockera den sista flyktvägen för den tyska styrka som vi hade omringat. Med all den utrustning som vi bar, bland annat stridsvagnsminor, var det väldigt tungt att klättra uppför sluttningen, men desto lättare att ta sig ned på andra sidan. Just som vi skulle till att sätta upp vägspärren, beordrades vi att vända tillbaka samma väg som vi kommit. Vi fick veta att vår bataljonchef, major Hal McCown, hade blivit tillfångatagen och att vi måste ge oss av därifrån så fort vi kunde.

Några dagar tidigare hade vi hört om det som kallades ‘Malmedy-massakern’, så vi fruktade för vår bataljonchefs liv. Jag tror att det var denna vår fruktan som ledde till att vi fick ordern ‘ta inga fångar’ innan vi anföll La Gleize den 24 december. Major Nathaniel Laney, bataljonens ställföreträdande chef, tog över som ställföreträdande chef för vår 2. bataljon. Det var först efter det att vi anfallit La Gleize som vi nåddes av de goda nyheterna om att major McCown hade lyckats fly. Han hade snart återtagit befälet över bataljonen.”181

Peiper beslöt nu att koncentrera sina styrkor till La Gleize. Efter mörkrets inbrott på kvällen den 21 december evakuerades både Stoumont och Cheneux. På sistnämnda ställe lämnade tyskarna kvar fjorton luftvärnskanoner, fem 105-millimeters haubitsar, två 75-millimeters pansarvärnskanoner, sex pansarspaningsfordon och fyra lastbilar.

Natten mellan den 21 och 22 december genomförde Luftwaffe sitt första – och enda – försök att försörja SS-Kampfgruppe Peiper från luften.¹⁸² Tjugo transportflygplan skickades iväg med uppdrag att fälla förnödenheter med fallskärm över Stoumont – utan att veta att Peipers stridsgrupp just dragit sig tillbaka från denna ort. Bara omkring tio procent av den fällda materielen – bränsle, ammunition och proviant – hamnade hos tyskarna; resten tog amerikanerna tacksamt hand om. En av de inneslutna SS-männen, SS-Rottenführer Rolf Ehrhardt, minns:

“Sedan den 13 december hade vi inte fått någon varm mat. Vi hade bara fått proviant för tre dagar, så många av oss hade inte ätit på flera dagar. Det var likadant med sömn – att sova var inte ens att tänka på. Jag tror att sedan offensiven inleddes hade jag inte sovit mer än en timme vid två eller tre tillfällen. Situationen var likadan för alla kamrater, oavsett om de var enkla soldater eller befäl. Vi var långt bortom vår prestationsförmåga och fullkomligt utslitna. Våra ansikten var orakade och smutsiga. Våra ögon sved och alla var förkylda.”¹⁸³

Tre M4 (105) Sherman, utrustade med 105 mm haubits, ger eld mot tyska ställningar. Av 240 stridsdugliga Sherman-stridsvagnar i 3rd Armored Division den 18 december 1944, var 29 beväpnade med 105 mm haubits. (NARA, SC 198396)

Under den 22 december anhöll de inneslutna tyskarna i La Gleize vid upprepade tillfällen om nytt underhåll från luften, men förgäves. Väderleken omöjliggjorde några ytterligare flygningar.¹⁸⁴ Peter Schrijvers beskriver slaget om det inneslutna La Gleize, som nu utsattes för en veritabel trumeld från det amerikanska artilleriet: “Kyrkan hade förvandlats till en sjukvårdsstation. Vid mörkrets inbrott fylldes byggnaden snabbt av sårade SS-män och amerikanska krigsfångar som evakuerats från Stoumont. De sårade var kritvita i ansiktet och stönade och skrek. Halm som lagts ut på golvet sög upp blodet som droppade från såren. Soldater dog inför ögonen på civila som förskräckta kröp ihop i ett hörn. På andra sidan de tjocka kyrkväggarna dånade en tysk stridsvagnskanon med regelbundna intervaller. De civila bad tillsammans med sin präst för att de skulle få leva i några timmar till; mer kunde de inte hoppas på.”¹⁸⁵

Charles B. MacDonald skildrar det från belägrarnas perspektiv: “Strax efter middagstid [den 22 december] grupperade chefen för 740th Tank Battalion, Colonel [George] Rubel, sin lånade 155-mm bandkanon vid Château de Froidcour*, och strax intill placerades 105-mm-pjäserna som han påträffat i depån i Sprimont. Med La Gleize tydligt inom synhåll anställde pjäserna en fruktansvärd förödelse bland byggnaderna inne i byn. En av 155-mm-granaterna klippte av kyrkans tornspira. Längre bort bidrog 155-mm-haubitsarna från 30th Divisions 113th Field Artillery Battalion, som även satte in luftbrisadgranater. Snart återstod inget annat än en hög rykande ruiner av La Gleize.”186

Tiger 213 med SS-Obersturmführer Wilhelm Dollinger som vagnchef försattes ur stridbart skick sedan en projektil från en Sherman slagit bort den främre tredjedelen på eldröret. Den i övrigt nästan intakta Königstiger-stridsvagnen, som var kraftigt ärrad efter flera träffar, erövrades av amerikanerna när dessa tog La Gleize två dagar senare. Idag har denna Königstiger ställts upp utanför muséet “Historical Museum December 1944” vid det lilla “torget” i La Gleize. Ett nytt “eldrör” av trä har anskaffats, på vilket en mynningsbroms från en av de Panther-stridsvagnar som övergavs av Skorzenys stridsgrupp vid Malmedy har monterats. (Foto: Författaren)

På eftermiddagen den 22 december gjorde stridsvagnarna i Task Force McGeorge ett nytt anfall mot den utsatta lilla byn. Striden utkämpades mellan båda sidors stridsvagnar. Rolf Ehrhardt, som tagit skydd i källaren till huvudbyggnaden på lantgården Wérimont i La Gleizes södra utkant, berättar: “Källaren var till bristningsgränsen fylld av människor som väntade på en stunds uppehåll i eldgivningen så att de skulle kunna räkna antalet förstörda Sherman-stridsvagnar. Kalkstensbitar regnade från taket. Dånet från våra Tigervagnars superkanoner kunde tydligt urskiljas från fiendens granatkrevader. För oss var varje skott som avfyrades från våra 88:or en fullträff. Plötsligt störtade Tigervagnchefen [SS-Untersturmführer Georg] Hantusch ned i källaren med båda händerna tryckta mot huvudet. ‘Det där var Hantuschs sista strid!’ skrek han. Hans Tiger hade fått flera träffar, vilket skakat det känsliga vapensystemet så att den elektriska avfyrningsanordningen gått sönder. Därefter hade en träff i tornet gett Hantusch ett lätt sår i huvudet, och han var tvungen att överge den rykande stridsvagnen då denna kunde ha fattat eld vilket ögonblick som helst. Några minuter senare anlände den andra Tigervagnens chef, SS-Obersturmführer [Wilhelm] Dollinger, utan att säga ett ord. Han blödde kraftigt från ett sår i huvudet. När han hade fått sina skador ombundna rapporterade han att krutröken från hans kanon hade gjort det omöjligt att korrigera elden, och fiendens svarseld hade berövat honom varje möjlighet att få in någon träff på dem. Den numerära överlägsenheten hos åtta till tio Sherman, som gav eld utan uppehåll, uppvägde mer än väl våra överlägsna vapen. Slutligen fick Dollingers stridsvagn en träff som kapade den främre tredjedelen på eldröret.”¹⁸⁷*

Trots alla svårigheter fortsatte Peipers män ändå att bjuda ett förbittrat motstånd. Deras krigsfånge Major McCown berättade efteråt om sina iakttagelser vad beträffar SS-Kampfgruppe Peiper: “Deras stridsmoral var hela tiden hög. Trots de mycket svåra omständigheterna var jag mitt ibland dem och kunde konstatera att disciplinen var mycket god. […] Förhållandet mellan officerare och manskap var vänskapligare än jag hade väntat mig, och det gällde särskilt förbandschefen, överste Peiper. […] Han och jag talades vid (Peiper talade en utmärkt engelska) […] och han var helt säker på att Tyskland skulle besegra de allierade.”188

Alla SS-soldaterna klarade emellertid inte av pressen så väl som McCown fick intryck av. SS-Rottenführer Water Lehn berättade efter kriget att “stämningen var väldigt dämpad, nästan fatalistisk” i La Gleize.¹⁸⁹ Den 22 december lät Peiper – enligt uppgifter som framkom under förhör efter kriget – avrätta en av sina soldater som under en krisartad situation slitit loss sina SS-insignier från uniformen.¹⁹⁰

Det försök som gjordes av Task Force McGeorge att bryta in i La Gleize den 22 december slogs dock tillbaka med svåra förluster för amerikanerna. På eftermiddagen den 23 december återkom de, och lyckades den här gången ta sig fram till den nordöstra utkanten av La Gleize med infanteri och pansar. Men där stormade SS-pansargrenadjärer ut ur husen, slog ut sex Sherman-stridsvagnar med pansarskott och tvingade resten till en hastig reträtt längs vägen norrut.

När Peiper i amerikansk fångenskap efter kriget fick frågan när han insåg att operationen var ett misslyckande, löd svaret: När han klockan 17.00 den 23 december via radio beordrades att bryta sig ut med män och material.¹⁹¹ På grund av drivmedelsbristen var det emellertid omöjligt att ta med den tunga utrustningen, så utbrytningen fick ske till fots, genom det avsnitt i söder där det inte fanns några amerikanska trupper. Klockan ett på julaftonsmorgonen gav sig Peiper av i spetsen för åttahundra av sina soldater. Kvar i La Gleize lämnades, under ledning av SS-Obersturmführer dr. Willibald Dittmann, de sårade samt merparten av de amerikanska krigsfångarna och all tung utrustning.

Några timmar senare gick amerikanerna åter till anfall mot La Gleize, beredda på att möta ett hårt motstånd. Sergeant John M. Nolan var en av de första att rycka in i det omstridda samhället. Han berättar:

Strax efter soluppgången öppnade artilleriet eld mot byn. När denna eldgivning tystnade, började vi avancera mot målet. Vi utgick från höjderna ovanför byn. Jag befann mig i den främsta anfallsformationen och vi tog oss fram på vägen som ledde in i byn längs en nedförsbacke. Till min förvåning upptäckte jag att vägen kantades av tyska militärfordon som stod parkerade tätt ihop. Det var mest pansarskyttefordon, hjuldrivna eller bandgående. Vi började ana att Fritzarna hade lämnat stället och att vi inte skulle behöva slå oss in i byn.

Till slut kom vi fram till utkanten av byn och kom ned på en öppen plats som jag skulle vilja kalla “torget”. I ena änden fanns en stor kyrka och mitt på “torget” såg jag tre Fritzar med vita armbindlar och rödakorssymboler på uniformskragarna. Den ena av dem var en officer som bar en helt underbar “grötrock”. Jag såg att han hade en svart armbindel nära det ena ärmuppslaget, och på denna stod det skrivet “Adolf Hitlers 1. SS-Panzer-Division”. Jag drog upp min kniv och skar av denna armbindel, som jag behöll som souvenir. Det var först nu som jag blev medveten om att de tyskar vi kämpat mot varit ett SS-förband. När jag många år senare läste en skildring av denna strid, fick jag veta att mannen jag mött var SS-löjtnant doktor Willibald Dittmann.*

Vi började söka igenom alla hus på jakt efter fiender. Jag gick in i en skolbyggnad där det låg en sårad fallskärmsjägare på golvet. Han var till hälften täckt av en nazistflagga. På vägen ut berättade jag för en sergeant vad jag hade sett. Han gick in i byggnaden och strax efteråt hördes ett skott och därefter kom han ut med en P38-pistol i handen. Efteråt fick vi veta att en av våra plutoner hade gått in i kyrkan och där påträffat flera amerikanska krigsfångar, varav några var sårade.¹⁹²*

Vid det laget hade alla de amerikanska soldaterna fått höra att SS-män massakrerat amerikanska krigsfångar vid Baugnez, och de var också väl bekanta med att Skorzenys trupper uppträdde bakom de allierades linjer iförda amerikanska uniformer. First Lieutenant Donald J. Strand i “D” Company, 119th Infantry, minns hur amerikanerna reagerade när de upptäckte att flera av de SS-soldater som de tog tillfånga i La Gleize bar persedlar från U.S. Army:

“När vår bataljonchef inspekterade de tyska soldaterna fick han se att flera av dem bar splitter nya amerikanska soldatkängor och yllebyxor, medan våra egna soldater hade kängor med trasiga sulor och utslitna yllebyxor. Han lät de tyska soldaterna marschera till den öppna platsen mitt i byn, och där tvingade han dem att ta av sig sina byxor och kängor i snön och den bistra kölden. Sedan överlämnades persedlarna till våra egna mannar. Jag kan fortfarande se hur de unga och arroganta tyska SS-soldaterna grät som småbarn när de stod där barfota i snön, en del av dem även utan byxor.”¹⁹³

Efter en marsch på trettiosex timmar nådde Peiper och 770 av hans män, utmattade, frusna och svultna, fram till de tyska linjerna öster om Salm. De efterlämnade avsevärda kvantiteter tung materiel som i huvudsak förstördes av eftertruppen. Det mesta av detta påträffades av amerikanerna bland träden och buskarna i den lilla dalgången söder om byn. Enligt den första amerikanska rapporten, sammanställd natten mellan den 24 och 25 december, uppgick krigsbytet till tjugoåtta stridsvagnar (femton Panther, sex Panzer IV och sju Königstiger), sjuttio halvbandvagnar, åtta pansarbilar, fyra luftvärnsfordon, sex bandkanoner, två 75-mm pansarvärnskanonvagnar, elva övriga fordon, fem 20-mm luftvärnskanoner, sex 120-mm granatkastare och en 88-mm luftvärnskanon.** De personella förlusterna hos SS-Kampfgruppe Peiper uppgick till 888 man.¹⁹⁴ Till detta skall läggas de förluster som tillfogades andra förband som anslutit till Peipers stridsgrupp under framryckningen, bland andra SS-Kampfgruppe Knittel och Fallschirmjäger-Regiment 9.

Det var slutet inte bara för SS-Kampfgruppe Peiper, utan för den tyska offensiven på detta frontavsnitt.

Private Glen T. Beymer ur 30th Infantry Division bevakar en tysk krigsfånge som tvingas ta av sig sina amerikanska armépersedlar i snö och kyla. “Jag kan fortfarande se hur de unga och arroganta tyska SS-soldaterna grät som småbarn när de stod där barfota i snön, en del av dem även utan byxor”, minns First Lieutenant Donald J. Strand från “D” Company, 119th Infantry Regiment. (NARA, SC 198678s, via Warren Watson.)

Slutsatser och summering

Över huvud taget kännetecknades I. SS-Panzerkorps’ och 6. SS-Panzerarmees deltagande i offensiven under de första åtta-tio dagarna av allvarliga misstag på den tyska sidan. Trots att hela denna pansararmé inledningsvis stod mot mindre än en hel – och dessutom icke stridserfaren – amerikansk infanteridivision (99th), och trots en nästan total avsaknad av amerikanskt pansar i första linjen på detta avsnitt, hamnade 6. SS-Panzerarmee redan från första stund i stora svårigheter. Den huvudsakliga förklaringen till detta står att finna i bristfälliga strategiska insikter inom ledningen för denna armé, samtidigt som amerikanerna här ledde sina förband på ett avgjort bättre vis än längre söderut. Därigenom åderläts 12. SS-Panzer-Division “Hitler Jugend” framför två starka amerikanska ställningar – Rocherath-Krinkelt och Domäne Bütgenbach – och föll därefter ur för Ardenneroffensivens fortsatta förlopp. Detta var naturligtvis synnerligen allvarligt i sig, då det rörde sig om en av de två bäst utrustade tyska divisionerna i operation “Herbstnebel”.

Den andra pansardivisionen i I. SS-Panzerkorps, 1. SS-Panzer-Division “Leibstandarte Adolf Hitler”, gjorde visserligen avsevärda territoriella framsteg den 17-18 december, då den ryckte fram fyra mil och nådde Stavelot. Men i huvudsak var detta ingenting annat än en ren förflyttning över ett område som snabbt evakuerades av endast svaga amerikanska truppstyrkor. Att I. SS-Panzerkorps och 6. SS-Panzerarmee misslyckades med att skydda erövrade strategiska punkter såsom flodövergången vid Stavelot, berodde på en kombination av den order som utgått till SS-Kampfgruppe Peiper om att utan hänsyn till varken flanker eller det bakre området snabbast möjligt rusa vidare mot Meuse, och det faktum att de förband som skulle besätta de områden denna stridsgrupp passerat, av olika anledningar inte kunde hålla takten med Peipers pansar. De stora mängder stridsutrustning som tyskarna såsom ett resultat av detta tvingades överge i La Gleize, utgör ett talande bokslut.

En jämförelse av förlusterna hos SS-armén och de båda Wehrmacht-arméerna talar också ett tydligt språk. Mellan den 16 och 23 december tillfogade 6. SS-Panzerarmee sin motståndare en förlust av drygt 5 000 man i stupade, sårade och saknade, medan dess egna förluster uppgick till 7 630 man. Under samma period förlorade 5. Panzerarmee visserligen också runt 7 000 man, men tillfogade sin motståndare omkring tre gånger större förluster.195

På den amerikanska sidan reagerade framför allt befälhavarna för V Corps och 2nd Infantry Division – generalmajorerna Gerow och Robertson – med en exemplarisk snabbhet och vidtog åtgärder som inom fyra-fem dagar neutraliserade hotet från I. SS-Panzerkorps’ norra flygel, vilket skapade förutsättningarna för att bemästra även hotet från dess södra flygel. Detta är även anmärkningsvärt då man beaktar styrkeförhållandena: Mot slutligen inalles omkring 50 000 man med 78 stridsvagnar på I. SS-Panzerkorps’ norra flygel kunde amerikanerna mellan den 16 och 21 december inte ställa mer än omkring 35 000 man med 61 Sherman-stridsvagnar.* När 6. SS-Panzerarmee inledde sitt anfall hade styrkeförhållandena varit ännu ojämnare: Den 16 december förfogade Sepp Dietrichs armé över en numerär överlägsenhet på mer än fyra mot en i soldater (på 5. Panzerarmees avsnitt var tyskarna tredubbelt starkare än amerikanerna), och mot 303 tyska stridsvagnar och pansarvärnskanoner i I. SS-Panzerkorps stod endast en handfull amerikanska stridsvagnar ur 14th Cavalry Group i första linjen.

Även om reaktionen från amerikanska 1st Armys stab under de första dagarna präglades av viss rådvillhet, mobiliserades tre amerikanska divisioner – 30th Infantry, 82nd Airborne och 3rd Armored – relativt snabbt för att hejda 1. SS-Panzer-Divisions framryckning. Vid jultid 1944 hade amerikanska markstyrkor på egen hand – utan att flyget behövde spela någon avgörande roll – hejdat I. SS-Panzerkorps, som ursprungligen varit kraftigt övermäktig dessa amerikanska enheter.

* Det fanns dock gott om härdade veteraner med digra meritlistor. Så hade t.ex. SS-Hauptsturmführer Rolf Möbius, som ledde 2. Kompanie i schwere SS-Panzerjäger-Abteilung 560, tillskrivits nedkämpandet av nära etthundra fientliga stridsvagnar. Den välkände SS-Hauptsturmführer Michael Wittmann (stupad i augusti 1944) – som tillskrevs 138 förstörda fientliga stridsvagnar, därav 14 brittiska på en enda dag i juni 1944 – hade tjänstgjort i samma förband. “Hitlerjugend”-divisionen hade bl.a. “esset” SS-Oberscharführer Rudolf Roy, som under striderna vid Normandie den föregående sommaren slagit ut tjugosex allierade stridsvagnar på fem dagar (varav 13 enbart den 9 augusti).

* I varje regementes stabskompani i den amerikanska armén ingick en Intelligence & Reconnaissance Platoon. Denna bestod vanligtvis av 18 man uppdelade på två spaningsgrupper (Squad) med vardera tre jeepar – en del utrustade med radiosändare – samt en plutonledning med en jeep. Uppgiften för en sådan spaningspluton bestod i att genom spaning, rekognoscering och patrull inhämta sådana underrättelser om fienden och terrängen som inte fanns tillgänglig för bataljonernas och regementets skyttekompanier. I det specifika fallet ovan ingick denna spaningspluton i 3rd Battalion, 394th Infantry Regiment.

* Dessutom utsattes de stora järnvägsknutpunkterna Hasselt och Neerpelt norr om Liège för anfall av tjugo Messerschmitt 262-jetbombare från I. Gruppe/ Kampfgeschwader 51. Arton av dessa startade mellan klockan 07.44 och 08.18 den 18 december 1944. (National Archives, Kew: Ultra files HW 5/633. CX/MSS/T 402/56. West.)

* Enligt Peiper förstördes två Panther, en Panzer IV och fem pansarskyttefordon i det amerikanska flyganfallet. (Peiper, An Interview with Obst Joachim Peiper: 1st SS Pz Regt (11-24 Dec 1944), s. 20.) Enligt Ralf Tiemanns förbandskrönika gick tre Panther och fem pansarskyttefordon förlorade. (Tiemann, Die Leibstandarte, Band IV/2, s. 85.) Den noggranna undersökning som gjorts av researchteamet Haasler et al kom fram till resultatet att fyra pansarskyttefordon och endast Panther nr 131 var totalförluster, medan en eller två andra stridsvagnar för tillfället försattes ur stridbart skick. (Haasler, MacDougall, Vosters och Weber. Duel in the Mist: The Leibstandarte during the Ardennes offensive, Volume 2, s. 113.)

* Enligt de Meyer et al, Duel in the Mist: The Leibstandarte during the Ardennes offensive, Volume 1, s. 132, var det fyra M10-pansarvärnskanonvagnar som “A” Company i 823rd Tank Destroyer Battalion erhöll, men den amerikanska bataljonens stridsrapport (823rd Tank Destr. Bn. After Battle Report No. VII. From 010001 December 44 To 312400 December 44) nämner “fyra 3-tums kanoner, halvbandvagnar och annan nödvändig utrustning, inklusive två tyska 75-mm kanoner”.

* Enligt vissa skildringar genomfördes det första större tyska anfallet med tolv Panzer IV/70 redan på småtimmarna den 19 december. Detta finner emellertid inget stöd i några tyska rapporter, och enligt stridsrapporten för amerikanska 26th Infantry Regiment genomfördes en tysk framstöt klockan 02.25 den 19 december av endast “tjugo lastbilar med infanteri och några stridsvagnar”, vilket troligtvis var en spaningsframstöt med de pansarskyttefordon ur SS-Panzergrenadier-Regiment 26 som anlände till Büllingen på kvällen den 18 december. Detta stöds av Hubert Meyers krönika om 12. SS-Panzer-Division, se Meyer, ss. 289ff. Se även Reynolds, ss. 90ff.

* För en utmärkt och detaljerad beskrivning, se Haasler, MacDougall, Vosters och Weber, ss. 80ff.

* Ett slott beläget halvannan kilometer väster om La Gleize, söder om vägen till Stoumont.

* Hantuschs Königstiger nr 221 och Dollingers nr 213 besköt ungefär femton amerikanska stridsvagnar som kom österifrån, dock utan att träffa en enda av dem, medan amerikanerna satte båda de tyska pansarbjässarna ur spel genom upprepade träffar.

* SS-Obersturmführer Dittmann var IVb, alltså fältläkare, i III. Bataillon/ SS-Panzergrenadier Regiment 2.

** 119th Infantry Regiment. Secret Unit Report From 232200 December 1944 To 242200 December 1944. Olika källor skiljer sig åt i fråga om det amerikanska krigsbytets omfång. Enligt 119th Infantry Regiments “Unit Journal” erövrades eller förstördes 39 stridsvagnar (23 Panther, 8 Panzer IV, 7 Königstiger och en erövrad Sherman), 70 halvbandvagnar, 30 övriga fordon och 33 olika slags kanoner. (119th Infantry Regiment, Unit Journal, December, 1944.) Enligt tyska uppgifter förlorade 1. SS-Panzer-Division bl.a. 35 stridsvagnar och 60 pansarskyttevagnar i La Gleize. (Tiemann, Die Leibstandarte, Band IV/2, s. 154.)

* Truppstyrka enligt sammanställning i Dupuy, Bongard och Anderson, Hitler’s Last Gamble; tysk stridsvagnsstyrka enligt Dugdale; amerikansk stridsvagnsstyrka enligt Richard C. Anderson Jr., historian and analyst working for the U.S. Government.