KAPITEL 10

Januari 1945 – tyskarna går till förnyade anfall

“Vi kan fortfarande komma att förlora det här kriget.”
- Lieutenant General George S. Patton, chef för U.S. 3rd Army,
dagboksanteckning den 4 januari 1945.

Slaget om Chenogne

När det nya året 1945 grydde var amerikanerna, trots stora ansträngningar, fortfarande långt ifrån det operationella genombrott som Eisenhower och Patton hade hoppats på. Tack vare sin numerära överlägsenhet och sitt kraftiga flygunderstöd hade Pattons 3rd Army lyckats åstadkomma en bräsch till de styrkor som höll Bastogne, men försöken att utveckla denna framgång till ett större genombrott som strategiskt förvandlade hela Ardennerslaget till en amerikansk framgång hade misslyckats. När så det taktiska flygstödet av olika skäl uteblev, saktade offensiven ned för att till slut reduceras till bittra strider om bara några hundra meter snötäckt åkermark eller om någon liten by med ett par dussin hus.

Det såg särskilt illa ut på den västra flanken av Bastogne-sektorn, där Middletons VIII Corps inte ens med två helt nya divisioner – 87th Infantry Division och 11th Armored Division – hade lyckats åstadkomma något mer än att pressa tillbaka numerärt underlägsna tyska styrkor ett par kilometer. Men när nyårsdagen grydde med utmärkt flygväder – Middleton kunde inte gärna känna till operation “Bodenplatte”, som just hade börjat – gjordes ett nytt kraftfullt försök att bryta igenom en halvmil sydväst om Bastogne. Anfallet sattes in på sex kilometers bredd och riktades norrut. Middleton satte in 11th Armored Division med Combat Command A till vänster och Combat Command B i mitten – mot Chenogne – och 19th Tank Battalion och 60th Armored Infantry Battalion från Combat Command A, 9th Armored Division till höger, mot Bois de Fragotte-skogen alldeles öster om Chenogne.1 Syftet var att först erövra Chenogne och Bois de Fragotte-skogen, för att därefter gå över huvudvägen N 4 väster om Bastogne, och fortsätta norrut för att nå anslutning med VII Corps ur 1st Army; denna skulle, enligt vad Montgomery försäkrat, två dagar senare inleda sitt anfall i Hotton-Manhay-området, drygt tre mil norr om Bastogne. Men det var inte mycket som skulle gå som amerikanerna planerat, inte minst därför att merparten av det förväntade flygunderstödet uteblev.

Combat Command A, 11th Armored Division var först ut tidigt denna nyårsmorgon. Detta var den längst framskjutna amerikanska stridsgruppen på detta frontavsnitt; den hade kvällen innan kunnat sätta sig i besittning av Rechrival, en liten samling hus tre kilometer nordväst om Chenogne, sedan Führer Begleit Brigade dragit sig tillbaka därifrån efter ett förödande amerikanskt bombanfall mot Lavaselle på åsen ett par kilometer längre söderut. Planen var att genom ett flankanfall tvinga tyskarna att ge upp sina hårdnackat försvarade ställningar i Chenogne.

Medan “D” Company, 42nd Tank Battalion i den tidiga nyårsmorgonen rullade fram över de snötäckta fälten norr om Lavaselle, kunde soldaterna höra det fruktansvärda rytandet från tretton amerikanska artilleribataljoner som besköt Chenogne. Från denna lilla by, på andra sidan åsen till höger om dessa amerikanska stridsvagnar, steg tjocka, svarta rökmoln mot himlen. Chefen för pansarbataljonens “D” Company, Captain George D. Warriner, slog på radion på sändning och anropade sina besättningar för att muntra upp dem: “Fortsätt framåt! Det här går ju bra!” Det skulle bli det sista någon hörde av honom.

Inledningsvis mötte amerikanerna knappt något motstånd, men när stridsvagnarna i 42nd Tank Battalion mer eller mindre kontrollerat kasade utför den glashala nedförsbacke som ledde in i det tyskockuperade Hubermont – ett par bondgårdar några hundra meter norr om Rechrival – låg tyskt infanteri i eldställning i hus och bakom granar i vägkanten. “Flera fientliga stridsvagnar som brutit in i Hubermont förstördes i närstrid [dvs med pansarskott]”, skrev brigadchefen, Oberst Remer.² Ytterligare åtta amerikanska stridsvagnar blev, enligt tyska uppgifter, utslagna av ett batteri 88-millimeters luftvärnskanoner som grupperats i en skogsdunge uppe på en liten höjd femtonhundra meter nordost om Hubermont.³

De amerikanska anfallsformeringarna var redan illa tilltygade när de främsta stridsvagnarna några minuter senare kom nedför backen och hade passerat den första bondgården – i stort sett hade de då kört rakt igenom det lilla Hubermont och hade nu stora, öppna fält framför sig. “Den syn jag mötte där kommer jag aldrig att glömma”, berättar chefen för en av stridsvagnsplutonerna, First Lieutenant Eli J. Warach: “Så långt ögat kunde nå, både till höger och till vänster om oss, och grupperade på djupet framför oss, var det fullt av fientliga stridsvagnar – enorma stridsvagnar! Senare fick vi veta att det var Tigerstridsvagnar – men det spelade ingen roll, Tiger, Panther eller någon annan typ, flera av dem var beväpnade med den ökända 88:an, som även var fruktad av stora stridsvagnar. Det var så illa att jag visste, jag visste absolut att det var ute med oss.”4

I det läget hade Remer satt in sitt pansarregemente – som fortfarande förfogade över omkring femtio stridsberedda Panzer IV och StuG III, vilket föga förvånande gjorde ett fruktansvärt skrämmande intryck på i synnerhet besättningarna på de små och lätta Stuart-vagnarna. Inom kort var fälten runt Hubermont fyllda av rykande och brinnande amerikanska stridsvagnsvrak. Enbart “D” Company, 42nd Tank Battalion förlorade tolv av sina femton Stuart.5 Thunderbolt-jaktbombare var dock snabbt på platsen och tvingade tyskarna att retirera in bland granarna, men de fruktansvärda förlusterna tvingade Combat Command A att avbryta sitt anfall norrut.

Genom att skjuta in en drygt tre kilometer djup kil i de tyska linjerna, kunde Middleton emellertid sätta nästa fas i operationen i verket – anfallet mot Chenogne, där tyskarna hållit emot i fyra dagar. Detta lilla samhälle bestod vid den här tiden av trettiotvå bostadshus, en kyrka, ett litet skolhus och en byaffär samt en stationsbyggnad på järnvägslinje 624 från Sainte-Ode (åtta kilometer nordvästerut) till Bastogne. Chenogne ligger i en liten sänka alldeles väster om den stora Bois de Fragotte-skogen. Dess 150 invånare var huvudsakligen lantbrukare.⁶ Men efter ett kraftigt amerikanskt bombanfall den 29 december och i synnerhet beskjutningen från tretton artilleribataljoner på nyårsdagens morgon, hade det lilla samhället förvandlats till en ruinhög.⁷

Det första anfallet, som sattes in söderifrån – där 21st Armored Infantry Battalion och 22nd Tank Battalion föregående kväll lyckats bita sig fast i några byggnader i byns utkant – gick inte bra för amerikanerna. “Fritzarna var beredda”, minns Staff Sergeant John Fague från 21st Armored Infantry Battalion: “Så fort vi började röra oss över backkrönet och ned mot byn, vaknade deras kulsprutor till liv och granatkastare riktades mot våra stridsvagnar. Vi anhöll om mer artilleriunderstöd och våra stridsvagnar gick i ställning uppe på backen, varifrån de bekämpade tyskarnas kulsprutenästen. […] Sjukvårdarna hölls fullt upptagna den morgonen. Längs hela linjen hördes ropen: ‘Sjukvårdare! Sjukvårdare! Hämta en bår!’ Den tyska granatkastarelden var oerhört träffsäker. Det verkade som om de kunde pricka rakt ned genom tornluckorna på våra stridsvagnar. Flera sårade stridsvagnsbesättningar låg i en granatgrop och väntade på sjukvårdare.”⁸

Detta kostade 22nd Tank Battalion en förlust av sex stridsvagnar och tjugoen man.⁹ Men tyskarna blev alltmer trängda av den överlägsna amerikanska eldkraften. Dessutom överflyglades de av 41st Tank Battalion som kom från höjderna i nordväst. Samtidigt gick 60th Armored Infantry Battalion och 19th Tank Battalion från Combat Command A, 9th Armored Division in i skogen öster om byn.¹⁰ Allt detta kom det tyska motståndet i Chenogne att bryta samman. 3. Panzergrenadier-Division drogs tillbaka till en ny försvarslinje, från Senonchamps (tre kilometer nordost om Chenogne) till Führer Begleit Brigades ställningar fyra kilometer längre nordvästerut.¹¹ Av allt att döma lämnades bara några mindre effektiva stridsgrupper kvar för att uppehålla amerikanerna i Chenogne och Bois de Fragotte. 60th Armored Infantry Battalions stridsrapport ger en bra bild av de trupper som amerikanerna stötte på när de gick in i Bois de Fragotte: “Vi påträffade två övergivna 88-millimeters kanoner och fem övergivna pansarvärnskanoner inne i skogen. Färska stridsvagnsspår tydde på ett hastigt tillbakadragande från detta avsnitt. I den här skogen tog vi de första krigsfångarna som inte var tyskar – bland annat polacker och tjecker.* Samtliga krigsfångar uppvisade en mycket låg stridsmoral.”¹²

Ett bärgningsfordon bärgar en Sherman som blivit utslagen av tysk eld utanför Bastogne i början av januari 1945. Amerikanska veteraner från Ardennerslaget berättar att en av de värsta uppgifter de kunde få, var att invändigt rengöra en utslagen stridsvagn som bärgats för att repareras. Resterna av döda besättningsmedlemmar fick skrapas och skrubbas bort. Nya stridsvagnsbesättningar som sattes i strid i reparerade vagnar med igenpluggade skotthål kunde utan vidare föreställa sig vilka lätta offer de var för tyskarnas höghastighetsvapen. (NARA, SC 197936)

Även om amerikanerna till slut lyckades bemäktiga sig Chenogne och, litet längre nordvästerut, Houmont och Hubermont, var det fortfarande ytterst begränsade territoriella framgångar, och det hade kostat mycket amerikanskt blod. Enligt tyska uppgifter förlorade amerikanerna fyrtioåtta stridsvagnar under striderna vid Bastogne den 1 januari 1945.¹³

De blodiga striderna om Chenogne och Hubermont på nyårsdagen 1945 kom Middletons anfall att avstanna helt och hållet på detta frontavsnitt. Generalmajor Denkert, chefen för 3. Panzergrenadier-Division, skrev: “På kvällen den 1 januari lyckades vi bilda en ny försvarslinje. På detta avsnitt nöjde sig fienden med att erövra Chenogne, så vår nya försvarslinje utsattes inte för några anfall den dagen.”¹⁴

6th Armored Division drivs tillbaka

Amerikanernas oförmåga att vända slaget till sin egen fördel uppmuntrade tyskarna att fortsätta sin offensiva hållning mot Bastogne; de hoppades fortfarande på att det genom en erövring av denna viktiga knutpunkt skulle bli möjligt att återuppta offensiven mot Meuse. Och även om Hitler åtminstone tillfälligt gett upp beträffande möjligheterna att avancera till Antwerpen, menade han – inte helt oriktigt – att en fortsatt offensiv i Ardennerna var motiverad genom att den band stora allierade truppstyrkor. Han hyste också en viss förhoppning om att det skulle kunna gå att återuppta offensiven med dess ursprungliga mål om offensiven i Alsace (“Nordwind”) var tillräckligt framgångsrik.¹⁵

Tyskarnas försök att inta Bastogne under den sista decemberveckan 1944 hade emellertid visat att de insatta styrkorna inte räckte till för att besegra de förstärkta amerikanska styrkorna i området. Därför beordrades på nyårsafton I. SS-Panzerkorps med 340. Volksgrenadier-Division samt 9. och 12. SS-Panzer-Division – som därmed överfördes från II. till I. SS-Panzerkorps – att omgruppera söderut till Bastogne-sektorn. Där skulle 9. SS-Panzer-Division “Hohenstaufen” ta över frontavsnittet norr om Bastogne, medan 12. SS-Panzer-Division “Hitler Jugend” beordrades att marschera upp nordost om staden samtidigt som 340. Volksgrenadier-Division skulle besätta ställningarna öster om Bastogne. På den sistnämnda divisionens södra flank, sydost om Bastogne, anslöt 167. Volksgrenadier-Division ur Generalleutnant Karl Deckers XXXIX. Panzerkorps (som dessutom förfogade över 1. SS-Panzer-Division samt resterna av den illa medfarna 5. Fallschirmjäger-Division och Kampfgruppe Hauser ur Panzer Lehr). Något som verkligen skulle skrämma upp amerikanerna var att schwere Panzer-Abteilung 506 under befäl av Major Eberhard Lange också marscherade upp vid Wardin i samma sektor. Denna förfogade över tretton operationsdugliga Tigerstridsvagnar, varav flertalet var Königstiger (endast 4. Kompanie hade den något mindre tunga Tiger I, som också var beväpnad med en 88-millimeters kanon).16 Schwere Panzer-Abteilung 506 hade deltagit i utplånandet av den allierade luftlandsatta styrkan i Arnhem i september 1944, och i november 1944 hade den krossat ett anfall av 2nd Armored Division “Hell on Wheels” genom att på en enda dag slå ut femtiosju av dess Sherman.

Med 12. SS-Panzer-Division “Hitler Jugend”, 340. Volksgrenadier-Division och Tigerstridsvagnarna förstärktes de tyska ställningarna avsevärt på det frontavsnitt öster om Bastogne där Grenadier-Regiment 78 pressats tillbaka av den nyanlända amerikanska 6th Armored Division.

Skyddade av Sherman-stridsvagnar använder soldater från 44th Armored Infantry Battalion, 6th Armored Division hackor för att gräva skyttevärn i den frusna marken öster om Neffe. (NARA, 111-SC-198465)

På nyårsafton hade, som vi tidigare sett, denna pansardivisions Combat Command A intagit Neffe, alldeles inpå Bastognes östra utkanter. Förflyttningen av Combat Command B till frontområdet sinkades av de trafikstockningar som uppstod på de hala vintervägarna när två hela amerikanska pansardivisioner vid nyår fördes fram till Bastogne – 6th och 11th Armored Division. Men på nyårsdagens morgon kunde de båda stridsgrupperna i 6th Armored Division gå till anfall mot norr från Neffe. Fyra bataljoner – två pansar och två infanteri – med understöd av merparten av 603rd Tank Destroyer Battalion sattes in på bara två kilometers bredd. Det var en fullständigt överväldigande styrka för det redan kraftigt decimerade tyska Grenadier-Regiment 78, som ännu inte hunnit få något stöd från de tillskyndande tyska enheterna. Vid det laget hade Grenadier-Regiment 78 varit i oavbruten strid sedan den 16 december. Då regementet hållit några av tyskarnas mest framskjutna positioner vid Bastogne, hade det tillfogats svåra förluster, särskilt genom den oupphörliga och mycket kraftiga amerikanska artilleribeskjutningen.

På den vänstra (västra) flanken ryckte Combat Command B med 68th Tank Battalion och 50th Armored Infantry Battalion fram över femtonhundra meter öppna fält mot Bizory, ett litet stationssamhälle drygt tre kilometer nordost om Bastogne på järnvägen mot Sankt Vith. Efter ungefär en timmes strid retirerade tyskarna till Mageret, grannbyn femtonhundra meter längre sydösterut. Här försökte alldeles väster om byn I. Bataillon/ Grenadier-Regiment 78 hålla nya ställningar vid den kulle som kallades Höjd 510. Men genom att sätta in Combat Command A från ställningar tusen meter söder om Mageret, lyckades 6th Armored Division tvinga bort tyskarna också från denna ort. Sporrade av sina framgångar, fortsatte 68th Tank Battalion och 50th Armored Infantry Battalion norrut och trängde in i Arloncourt, ett par kilometer nordost om Mageret. Men längre än så kom amerikanerna inte.

167. Volksgrenadier-Division – som ett par dagar tidigare satts in i det misslyckade tyska anfallet sydost om Bastogne – omgrupperade skyndsamt en av sina bataljoner norrut och satte in denna mot 44th Armored Infantry Battalion på amerikanernas östligaste flank. 44th Armored Infantry Battalion hade dagen innan lyckats bita sig fast uppe på den ås som börjar strax öster om Neffe och löper söderut, men inte heller där skulle amerikanerna komma längre. En tredjedel av manskapet i 167. Volksgrenadier-Division utgjordes av härdade veteraner från östfronten, och efter hårda strider lyckades dessa tvinga ut amerikanerna ur det skogsområde öster om Neffe som de erövrat dagen innan. Därigenom blev det möjligt för Grenadier-Regiment 78 att koncentrera sina styrkor till ett motanfall mot Combat Command B. Medan det amerikanska artilleriet fokuserades mot de tyska ställningarna på åsen öster om Neffe, gick Grenadier-Regiment 78 på nyårsdagens kväll till anfall tre kilometer längre norrut. Amerikanerna blev fullkomligt tagna på sängen, och 68th Tank Battalion retirerade från Arloncourt tillbaka till Mageret, medan 50th Armored Infantry Battalion tog sin tillflykt till skogen på andra sidan åkrarna väster om Arloncourt.

För Major General Grow, chefen för 6th Armored Division “Super Sixth”, stod det klart att en hård strid förestod öster om Bastogne. Trots att han satt in nästan hela sin pansardivision mot i stort sett bara ett försvagat tyskt infanteriregemente, hade han på två dagar inte lyckats åstadkomma mer än en framflyttning av frontlinjerna med ett par, tre kilometer. Det var långt ifrån det operativa genombrott som amerikanerna syftade till – enligt planen skulle 6th Armored Division krossa de tyska ställningarna öster om Bastogne och rycka fram till Sankt Vith i norr. Om Grow och Patton vetat vilken styrka deras motståndare var i färd med att bygga upp öster om Bastogne, hade de förmodligen agerat annorlunda.

De starka förband som amerikanerna satt in i området sydväst om Bastogne hade föranlett Generalfeldmarschall Model att, åtminstone för tillfället, ge upp försöken att skära av den amerikanska bräschen söderifrån till Bastogne. Istället lät han kraftsamla för ett anfall mot staden från nordost och norr. Enligt planen skulle I. SS-Panzerkorps gå till attack den 2 januari, vilket gjorde att båda sidors respektive anfall ännu en gång kom att kollidera. “Mina trupper befinner sig på exakt rätt plats”, skrev en förväntansfull Patton i sin dagbok den 1 januari 1945.17

Men med det amerikanska flyget i viss mån neutraliserat efter föregående dags massiva anfall mot de allierades flygfält, var det Luftwaffe som först dök upp över slagfältet. På morgonen den 2 januari kom Messerschmitt- och Focke Wulf-jaktbombare brakande över Bastogne och fällde sina bomber mot de överrumplade amerikanerna. Med fler och fler tyska flygplan dånande fram i luften ovanför dem – den här dagen satte Luftwaffe in trehundra flygplan i taktiskt flygunderstöd enbart vid Bastogne-sektorn¹⁸ – marscherade soldaterna i 167. Volksgrenadier-Division ut för att följa upp föregående dags anfall mot 44th Armored Infantry Battalion på höjderna öster om Neffe. För tyskarna var det precis som “på den gamla goda tiden”! Men de skulle snart bli påminda om att detta var 1945 och inte 1940. Under den gångna natten hade amerikanerna förberett en Time on Target-artillerisalva mot dessa tyska ställningar.

Ett batteri 155 mm Long Tom vid Bastogne. (The Paul Warp Collection)

Tyskarna hade knappt börjat lämna sina utgångsställningar förrän det hördes ett hotfullt muller bortifrån Bastogne. Innan de visste ordet av tycktes jorden upplösas i en fruktansvärd explosion. Granater från nio amerikanska artilleribataljoner regnade inom loppet av några sekunder ned över tyskarna, som inte hade en chans att undkomma uppe på den kala åsen. Allt som blev kvar var ett stort, svärtat område. Av den tyska anfallsgruppen återstod ingenting.

Två kilometer längre bort i nordost gick under tiden den nyanlända 340. Volksgrenadier-Division till storms mot Mageret med 1. Kompanie i 340. Füsilier-Bataillon, understött av en pluton infanterikanonvagnar och en kulsprutepluton.¹⁹ Utgående från Arloncourt stormade de tyska soldaterna nedför den snötäckta backen öster om byn, lyckades överrumpla Combat Command B, 6th Armored Division och var snart inne i Mageret. Men amerikanerna slog snart tillbaka. Inne i det lilla skogsbrynet öster om byn hade stridsvagnar i 69th Tank Battalion gått i ställning, och dessa öppnade nu eld i ryggen på tyskarna, som tvingades att retirera tillbaka över fälten upp mot Arloncourt i norr. Där blev tyskarna dessutom bombade av ett av de egna flygplanen, vars pilot dök ut ur molnen och trodde att det han såg var ett amerikanskt anfall mot Arloncourt.²⁰

Major General Grow var segerviss när hans 6th Armored Division satte in sitt anfall. 68th Tank Battalion skickades ut ur Mageret för ett nytt försök att inta Arloncourt, medan 50th Armored Infantry Battalion kom ut ur skogen i norr och anföll Oubourcy och Michamps, ett tusental meter norr om Arloncourt. Söder om järnvägen som går i öst-västlig riktning söder om Mageret gick Combat Command A under tiden till anfall från två håll vid Wardin.

Men de ovana stridsvagnsförarna i “B” Company, 68th Tank Battalion, som skulle inta Arloncourt, klarade inte av det hala vinterväglaget. Sherman-stridsvagnarna kasade fram och tillbaka på sina stålband och till slut blev förbandschefen tvungen att ge order om halt. Soldater skickades tillbaka till Mageret för att skaffa halm som de kunde strö framför stridsvagnarna så att dessa skulle kunna ta sig framåt.

Medan detta pågick, hördes stridslarm från fälten litet längre upp i nordost, där 50th Armored Infantry Battalion ryckte in bland den handfull hus som utgör Oubourcy. På denna plats fanns inte mer än en liten grupp tyska soldater som snart sträckte vapen. Men när amerikanerna gick på grannbyn Michamps var tyskarna redo. I Bourcy, det litet större stationssamhället femtonhundra meter längre norrut, öppnade Nebelwerfer-batterier eld. Med långa eldkvastar efter sig for raketerna tjutande iväg mot Michamps, där de slet det amerikanska infanteriets grupperingar i stycken. Den amerikanske bataljonchefen, Lieutenant Colonel Arnold R. Wall, blev svårt sårad och måste evakueras.

Vid det laget trädde pansaret in – på båda sidor! Königstiger-stridsvagnarna i Major Langes schwere Panzer-Abteilung 506 hade befunnit sig på marsch mot stridsområdet på vägen österifrån när striden bröt ut. Dessa kom fram till Arloncourt lagom för att möta “B” Company i 68th Tank Battalion, och två Königstigrar befann sig i eldställning för att bekämpa Sherman-vagnarna när dessa sent om sider kunde återuppta sitt anfall.

De amerikanska stridsvagnarna rullade i kolonn uppför backen på väg mot Arloncourt. Genom de små pansarglasen i vagnschefshuven (tornkupolen) på Sherman-vagnarna kunde vagncheferna se de första husen i Arloncourt en bit upp till vänster. Men plötsligt upptäckte de något annat också. Den Sherman som befann sig längst fram stod i lågor! Strax brann också nästa. Varningsropet skar över kommunikationsradion: “Anti-tank guns!” Amerikanerna hade inte upptäckt de vitmålade Königstigrarna som helt och hållet smälte in i det snötäckta landskapet.

Medan förarna på de kvarvarande Sherman-vagnarna förtvivlat backade för att komma undan, trampade skytten på Königstiger nummer två ned den pedal som fick tornet att vrida sig åt vänster. Denna Königstiger hade gått i eldställning en bit ned på backen till höger. “Feuer!” En pansarbrytande granat brakade ut ur det långa eldröret och nästa Sherman flög i luften.

Med snön yrande om banden satte de amerikanska stridsvagnarna huller om buller högsta fart tillbaka mot Mageret. Under tiden dånade Königstiger-stridsvagnarnas 88-millimeters kanoner och sköt metodiskt den ena Sherman-vagnen efter den andra i brand. Till slut stod femton Sherman från “B” Company i 68th Tank Battalion som brinnande facklor ute på det snötäckta fältet mellan Arloncourt och Mageret. Endast en klarade sig i skydd av en rökridå tillbaka till Mageret.21 Men striden var inte över.

Det är möjligt att Königstigrarna omgrupperade söderut och att det också var de som strax efteråt svarade för de sju stridsvagnar som 15th Tank Battalion förlorade.²² 6th Armored Division gjorde en stor ansträngning för att åstadkomma ett genombrott denna den 2 januari, och Combat Command A fick förstärkning av 15th Tank Battalion och 9th Armored Infantry Battalion för att avlösa den illa tilltygade 44th Armored Infantry Battalion i försöken att inta Wardin, ett par kilometer söder om Mageret. Men både pansaret, som anföll från norr, och infanteriet, som anföll från de skogklädda höjderna söder och sydväst om Wardin, tillfogades svåra förluster.

Medan detta pågick trädde en annan tysk pansarstyrka i aktion längre norrut. Fem Panther och sex Panzer IV mullrade ut från Bourcy. Dessa tillhörde I. Abteilung/ SS-Panzer-Regiment 12. I tornet på tätstridsvagnen satt SS-Obersturmführer Rudolf von Ribbentrop, som övertagit befälet efter SS-Sturmbannführer Jürgensens död vid Domäne Bütgenbach. Trots att den 23-årige sonen till Tysklands utrikesminister blivit sårad i munnen av ett granatsplitter mindre än två veckor tidigare, var han åter i elden för att leda “Hitler Jugend”-divisionens pansar.

Denna pansarframstöt gick rakt på Michamps och Oubourcy, där den träffade 50th Armored Infantry Battalion med våldsam kraft. Medan soldater föll till höger och vänster, retirerade det amerikanska infanteriet i riktning mot granskogen Bois Jacques. von Ribbentrops stridsvagnsbesättningar rapporterade att de utan egna förluster slagit ut nio Sherman och flera pansarvärnskanoner.²³ Då det inte verkar ha funnits något amerikanskt pansar i detta område, får det antas att de stridsvagnar von Ribbentrops styrka slog ut tillhörde de båda andra stridsvagnskompanier – med sammanlagt trettiofyra Sherman och Stuart – som Combat Command B, 6th Armored Division skickade fram för ett motanfall vid Arloncourt efter “B” Companys reträtt undan Königstigrarna. Den amerikanska rapporten berättar bara att dessa båda andra stridsvagnskompanier tvingades tillbaka “under eldgivning längs en båge som sträckte sig över 220 grader”.

Litet längre söderut lyckades Combat Com-mand A tillfälligtvis besätta Wardin, men genom ett motanfall med understöd av pansarvärnskanonvagnar på småtimmarna den 3 januari tog tyskarna tillbaka den hårt omstridda byn.²⁴ När 9th Armored Infantry Battalion drog sig tillbaka, hade en fjärdedel av dess manskap gått förlorat inne i Wardin eller på de blodbestänkta sluttningarna söder om orten.

6th Armored Division hade tillfogats ett svidande bakslag som fick återverkningar på truppernas stridsmoral.²⁵ Bastogne-fronten visade sig vara något helt annat än allt som pansarsoldaterna i “the Super Sixth” varit med om tidigare. Ovanpå det hårdnackade tyska motståndet kom den obarmhärtiga kylan. En av dessa soldater, Sergeant Mike Sovan, vagnchef på en Sherman i 15th Tank Battalion, berättade många år efter kriget: “Jag har aldrig i hela mitt liv varit så rädd som i Bastogne. Jag frös och jag var rädd att dö av kylan.”²⁶

Och det skulle bli värre under de närmast följande dagarna!

På den andra sidan var stämningen annorlunda. De högmodiga SS-soldater som marscherade in bland ruinerna av Michamps presenterade sig för de skräckslagna byborna som “de som aldrig retirerar”.²⁷

Men även tyskarna hade, som vi sett, tillfogats svåra förluster; 167. Volksgrenadier-Division var svårt decimerad och 340. Volksgrenadier-Division kunde definitivt ha fått en bättre start på sitt deltagande i slaget om Bastogne. När Generalfeldmarschall Model besökte Bastogne-fronten på eftermiddagen den 2 januari fann han att vare sig 340. Volksgrenadier-Division eller 12. SS-Panzer-Division ännu hade fått fram alla sina underställda förband till fronten. Därför beslöt han att skjuta fram anfallet till den 4 januari.

Två soldater från 6th Armored Division beskådar en amerikansk 2½-tons-lastbil som slagits ut av tyskt flyg när Luftwaffe den 2 januari 1945 plötsligt inte bara dök upp över slagfältet över Bastogne, utan dessutom för tillfället dominerade luftrummet. Den här dagen satte tyskarna in omkring 300 flygplan över Bastogne-avsnittet, och tillfogades endast begränsade egna förluster i luften. (NARA, 111-SC-199354/Lapine)

Montgomery går till anfall

Model skulle dock förekommas av Montgomery, som den 3 januari inledde sin stora offensiv mot den västra sidan av den tyska inbuktningen. Huvudstöten sattes in av amerikanska 1st Armys VII Corps mot Houffalize, med syfte att förena sig med 3rd Army i denna ort, för att därigenom skära av den tyska inbuktningen i två delar.

Inför offensiven hade Major General “Lightning Joe” Collins’ VII Corps byggts upp till en ansenlig styrka. Till de båda pansardivisionerna 2nd och 3rd Armored Division och 84th Infantry Division “Railsplitters” hade i slutet av december en fjärde division anslutit sig, 83rd Infantry Division “Thunderbolt”. I likhet med kårens övriga divisioner var detta ett stridserfaret förband som varit med ända sedan i Normandie i juni 1944. Divisionchefen, Major General Robert C. Macon, hade varit i elden sedan invasionen i Nordafrika i november 1942. Under hans befäl utvecklades 83rd Infantry Division till ett tämligen självsvåldigt förband som gjorde sig känt för att använda vilka som helst transportmedel som dess soldater kom över – oavsett om det var övergivna tyska eller civila fordon. Under en period lär divisionen till och med ha använt ett erövrat Messerschmitt 109-jaktplan! Allt detta föranledde en amerikansk reporter att kärleksfullt kalla 83:e divisionen för the Rag-Tag Circus, ungefär “patraskgänget”.

2nd och 3rd Armored Division hade förstärkts genom ett tillskott av tvåhundra Sherman från brittiska förband längre norrut.28 Inalles förfogade VII Corps den 2 januari 1945 över 100 000 man, 616 stridsvagnar och omkring fyrahundra artilleripjäser.²⁹ I manskap hade Collins en numerär överlägsenhet på sju mot en gentemot sin motståndare; de tyska förband som stod mot hans kår förfogade över sammanlagt omkring 15 000 man i första linjen.³⁰ Det numerärt kanske starkaste bland dessa var 12. Volksgrenadier-Division, som på nyårsnatten anlänt till sektorn sydost om Manhay för att ersätta 9. SS-Panzer-Division när denna flyttades söderut mot Bastogne.³¹ Men 12. Volksgrenadier-Division var knappast lämpad att sättas in mot “Lightning Joe” Collin’s massiva styrka. Som vi sett tidigare (se kapitel 6) var denna division illa sargad redan när den sattes in i Ardenneroffensiven på 6. SS-Panzerarmees avsnitt den 16 december, och den hade sedan dess förlorat omkring 1 500 man av sin ursprungliga styrka på 9 500 soldater.³²

Situationen var ännu värre hos denna divisions granne, 560. Volksgrenadier-Division, som aldrig hann komma upp i full styrka förrän Ardenneroffensiven inleddes. Vid det här laget hade den smält samman till 2 500 man. 2. SS-Panzer-Division “Das Reich” hade också tillfogats svåra förluster – särskilt genom den ihärdiga amerikanska artilleribeskjutningen – och var nere i en styrka på 6 000 frontsoldater.³³ Även om de rena stridsförlusterna i pansar begränsade sig till elva Panther och en Panzer IV, hade svårigheterna att föra fram reservdelar från Tyskland resulterat i en snabb nedgång i antalet insatsberedda stridsvagnar i divisionen.³⁴ Den 2 januari 1945, dagen före den amerikanska offensivens igångsättande, rapporterade “Das Reich”-divisionen sammanlagt tjugoåtta operationsdugliga stridsvagnar.³⁵ I fråga om pansar hade amerikanerna således en numerär överlägsenhet på mer än tjugo mot en. II. SS-Panzerkorps kunde heller inte räkna med förstärkningar från någon av flankerna, eftersom även dessa utsattes för allierade anfall. Den tyska inbrytningens “spets” i sydväst angreps av brittiska XXX Corps, och bortom amerikanska VII Corps’ norra flank gick XVIII Airborne Corps till anfall på båda sidor av floden Salm.

Mellan tätt växande tallar i en igensnöad Ardennerskog har dessa SS-pansargrenadjärer från 2. SS-Panzer-Division snickrat ihop en träbunker som erbjuder ett visst skydd mot kyla och snöstormar. Det verkar inte vara något fel på soldaternas humör. Bilden är antagligen tagen under den relativt lugna perioden kring årsskiftet, innan Montgomerys offensiv inleddes den 3 januari 1945. (BArch, Bild 183-J28648/Rottensteiner)

Men trots de allierades numerära överlägsenhet, mötte de ett både segt och skickligt tyskt motstånd som saktade ned framryckningen till snigelfart. Till råga på allt inleddes offensiven under omständigheter – bland annat dålig väderlek – som gjorde det omöjligt för de allierade flygplan som klarat sig undan förintelsen i operation “Bodenplatte” att sättas in till understöd. Danny S. Parker skriver:

“Om de tyska linjerna blev genombrutna kunde amerikanerna vara nästan helt säkra på att ett motanfall snart skulle följa, vanligtvis föregånget av ett kraftigt artillerieldöverfall, varefter en handfull stridsvagnar eller infanterikanonvagnar sattes in. Varje sådant motanfall måste sedan slås tillbaka innan framryckningen kunde återupptas. På detta vis fortsatte slaget i en monoton serie brutala vinterstrider. Förlusterna var höga och framryckningstakten oändligt och plågsamt långsam.”³⁶

I sydväst ställdes brittiska XXX Corps mot 2. Panzer-Division ur General von Lüttwitz’ XLVII. Panzerkorps, som fortfarande höll de mest framskjutna tyska ställningarna i Ardennerna. Men efter det förödande nederlaget öster om Dinant runt jultid hade denna illa tilltygande division dragits tillbaka till försvarsställningar i området söder om Rochefort, ungefär halvvägs mellan Bastogne i sydost och Dinant i nordväst. På 2. Panzer-Divisions högra (norra flank) stod, i sektorn söder om Marche, 9. Panzer-Division. Avsnittet söder om 2. Panzer-Division hölls av Panzer Lehr.

Det första målet för brittiska 6th Airborne Divi-sion den 3 januari var den lilla byn Bure, en knapp mil sydost om Rochefort. Anfallet, som genomfördes av 7th Parachute Battalion och 13th (Lancs) Parachute Battalion ur 5th Parachute Brigade, understöddes av belgiska SAS – en specialstyrka av belgiska kommandosoldater – samt pansar från 29th Armoured Brigade. Anfallsstyrkan kom sättande nedför kullarna norr och nordväst om Bure. Sedan en av de brittiska Sherman-stridsvagnarna sprängts i luften av en mina, förhöll sig de övriga stridsvagnarna avvaktande. När fallskärmsjägarna befann sig i dalsänkan mellan höjderna i norr och själva byn, öppnade tyskarna eld med kulsprutor och granatkastare. Chefen för “A” Company i 13th Parachute Battalion, Major Jack Watson, minns:

“Tyskarna visste var vi befann oss; de väntade på oss och så fort vi började klättra upp ur våra värn, började trädgrenar några decimeter ovanför våra huvuden att splittras av kulspruteeld. De hade uppenbarligen redan riktat in sina kulsprutor och fick oss att kasta oss i skydd innan vi ens lämnat våra utgångsställningar. Inom några minuter hade jag förlorat en tredjedel av mina mannar.”37

Därefter gick 2. Panzer-Division till motanfall med Panther-stridsvagnar (som britterna misstog för Tiger-vagnar), som mötte 29th Armoured Brigade i vad som utvecklades till ett pansarslag som Major Jack Watson beskriver: “När vi meddelade staben att tyskarna hade stridsvagnar, skickades våra egna stridsvagnar fram. Men dessa var ingen match för Tigerstridsvagnarna. Vi hade Shermanvagnar, och när striden var över hade sexton av dem blivit förstörda.”³⁸

“A” Squadron, 29th Armoured Brigade skrev i sin rapport: “Bure var det värsta ställe vårt förband någonsin varit på. Tyskarna bet sig fast i byggnader och ruiner, de dolde sig i källare och tunnlar och slogs som besatta in i det sista. Det var verkligen inte ett ställe för en illa åtgången bataljon och ett halvt stridsvagnskompani. Till slut avbröts vårt anfall och våra förband drogs tillbaka.”³⁹

Två mil längre nordösterut, på andra sidan floden Ourthe*, gick den högra anfallsstyrkan ur amerikanska VII Corps – 2nd Armored Division och 84th Infantry Division – till anfall. Denna styrka marscherade upp på inte mer än en dryg mils bredd mellan Hotton och Manhay. Anfallsmålen var La Roche och Houffalize. Här stod bara svaga delar av 116. Panzer-Division – som hade merparten av sin styrka precis på andra sidan Ourthe – och, öster om dessa, enheter ur 2. SS-Panzer-Division ur II. SS-Panzerkorps.

Under de första timmarna av anfallet den 3 januari mötte amerikanerna inte mer än sporadiskt och oorganiserat motstånd och hindrades huvudsakligen av vinterväglaget. Det vräkte ned snöblandat regn, och när temperaturen under morgontimmarna sjönk, skapades en glashal isbeläggning på alla vägar. De amerikanska fordonsförarna var inte alls vana vid detta slags väglag, så stridsvagnar och alla slags fordon sladdade och kanade omkring, kolliderade med varandra, körde i diket och blockerade vägarna längs vilken framryckningen skulle ske.⁴⁰

Delar av II. Bataillon ur SS-Panzergrenadier-Regiment 3 “Deutschland” övermannades och tillfångatogs – däribland nästan hela 6. Kompanie.41 Men tyskarna organiserade snart försvarsstriden. 116. Panzer-Division underställdes II. SS-Panzerkorps, och i Mâgôster grupperades två SS-kompanier för fördröjningsstrid. Trinal, en dryg kilometer längre nordösterut, föll nästan utan motstånd. Men sedan började de verkliga striderna. SS-Obersturmführer Georg Vilzmann, chefen för ett av dessa båda SS-kompanier – 5. Kompanie/ SS-Panzergrenadier-Regiment 4 – beskriver den hårdnackade försvarsstriden om den lilla byn Mâgôster:

En prickskytt från Waffen-SS. (Månsson)

Vi räknade till 21 fientliga stridsvagnar norr om Mâgôster. Men våra grenadjärer höll sina ställningar, trots kraftig eldgivning från fiendens artilleri och pansar, och trots endast svagt eget eldunderstöd. Klockan 10.30 gick motståndaren till anfall med 14 stridsvagnar mot Mâgôsters sydöstra del. Härvid utmärkte sig pansargrenadjären Stephan särskilt väl. Med sin kulspruta besköt han utan uppehåll massan av det fientliga infanteriet och skilde dem på så vis från pansaret. […]

Vid elvatiden drog sig det fientliga pansaret tillbaka till skogsområdet vid Höjd 405. Jag trodde först att våra egna hade satt in ett motanfall, men det visade sig snart att fienden lyckats tränga in i Mâgôster hos vår vänstra granne, 9. kompaniet i SS-pansargrenadjärregemente 3 “Deutschland”, i Mâgôsters norra del. […] Därefter förnyade fienden sitt anfall vid skogsområdet vid Höjd 405, samtidigt som Mâgôsters sydvästdel och höjden bakom denna utsattes för en kraftig spärreld av artilleri. […]

Jag grupperade nu mitt kompani, som vid det laget hade smält samman till 20 man, i cirkelförsvar runt vägkorset i den södra delen av Mâgôster och husruinerna runt denna. […] Fienden anföll från alla håll och det fanns snart inte längre någon utväg, så jag beslöt att gruppera mina män till försvar i de fem sista husen och kapellet. […] Vi slogs från hus till hus i några av de hårdaste strider som jag varit med om. Mina grenadjärer kämpade för att försvara varje murrest och minsta jordhög.

Vid ettiden lyckades fienden erövra min stridsledningsplats. Hans stridsvagnar rullade fram som på parad för att understödja infanteriet. Vid halv två-tiden tvingades vi uppge det sista huset och kapellet på den högra sidan av gatan. Därefter förskansade sig det som fanns kvar av mitt kompani, signalistgruppen och de fåtaliga männen i 9. kompaniet i SS-pansargrenadjärregemente 3 “Deutschland” i de två sista husruinerna, där vi fortsatte den ojämna striden med Panzerfaust-skott och handgranater. Grenadjären Niessen besköt och neutraliserade en fientlig kulspruteskytt som gått i ställning i huset på andra sidan gatan. Oberscharführer Frenske besköt med sin engelska kulsprutepistol en grupp fiendesoldater som försökte ta sig över gatan, och neutraliserade hela denna grupp.

Själv sköt jag ett Panzerfaust-skott mot en raketavfyrningsramp som fienden grupperat vid kapellet. Jag kunde dock inte se verkan av min eldgivning eftersom fienden sköt samtidigt som jag och träffade min ställning. Som genom ett under klarade jag mig oskadd, men en man bredvid mig blev sårad.⁴²

Efter att ha uppehållit amerikanerna i Mâgôster i flera timmar, tvingades Vilzmann och hans SS-soldater slutligen dra sig tillbaka. Täckta av en kraftfull salva av Nebelwerfer-raketer lyckades de bryta sig ut och retirera till de egna ställningarna nära Devant-Tave, ett par kilometer längre sydösterut. Vilzmann skrev: “Av ljudet från de annalkande Nebelwerfergranaterna kunde jag avgöra att de skulle slå ned alldeles i närheten. I nästa ögonblick brakade salvan ned, alldeles perfekt på de husruiner vid vägkorset där vi hållit stånd. Deras verkan var fruktansvärd. Fiendens pansar bländades av explosionerna och hans infanteri kastade sig i skydd.”⁴³

Efter Mâgôster väntade ytterligare svårigheter för amerikanerna. Sergeant Theodore Draper från 335th Infantry Regiment, 84th Infantry Division, berättar från det amerikanska perspektivet:

Tyska pansargrenadjärer med en pansarvärnskanon bakom en Panzer IV under Ardennerslaget vintern 1944/1945. Teckning av den tyske soldaten Horst Helmus.

Dagens anfallsmål var Devant-Tave, på andra sidan några skogsdungar, samt en höjd. Stridsvagnarna kunde inte ta sig igenom skogen, så vårt infanteri fick lämna dem bakom sig. Vi kom lyckligt och väl igenom skogen och ett kompani började klättra uppför sluttningen. Men 88-millimeters kanoner låg i ställning och väntade på oss. Hela höjden täcktes in av eldgivning från 88:or, raketartilleri och granatkastare. Vi tvingades hastigt dra oss tillbaka. Lätta stridsvagnar fick sättas in för att evakuera de sårade – vi hade ingen annan möjlighet i den djupa snön. Vid tretiden på eftermiddagen gjorde vi ett nytt försök att ta Devant-Tave, men blev återigen tillbakaslagna. Därefter drog vi oss tillbaka till Mâgôster för natten.44

Under tiden utsattes den grupp Sherman-stridsvagnar ur Combat Command A, 2nd Armored Division som framryckte öster om Beffe – grannbyn strax sydväst om Mâgôster – för ett motanfall av SS-Panzer-Regiment 2 och tvingades retirera.⁴⁵ Roscoe Blunt, som tjänstgjorde som Private First Class i 84th Infantry Division, blev vittne till pansarslaget. Han minns hur han låg och tryckte i skydd medan den ena Sherman-stridsvagnen efter den andra blev träffad och utslagen av eldgivning från Panther-vagnarnas överlägsna kanoner. Efteråt var hela fältet fyllt av brinnande och utslagna Sherman-vagnar och inte särskilt många förstörda tyska stridsvagnar.⁴⁶ När mörkret föll, drog sig amerikanerna tillbaka till höjderna utanför Beffe.⁴⁷

Manhay, åtta kilometer nordost om Mâgôster, markerade skiljelinjen mellan de två västliga och de två östliga divisionerna i VII Corps. 3rd Armored Division under den hårdföre Major General Maurice Rose förfogade över 208 stridsvagnar och 177 pansarvärnskanonvagnar. Med divisionens Combat Command Reserve i reserv satte Rose in Combat Command A och Combat Command B på mindre än fyra kilometers bredd öster om huvudvägen N 15, mellan Manhay och Lienne-ån. Målet var vägkorset Baraque de Fraiture, och 3rd Armored Division understöddes av 83rd Infantry Division. Anfallet inleddes med en mycket kraftig artillerield med insats av luftbrisadgranater (POZIT).⁴⁸ I byn Malempré, knappt fyra kilometer sydost om Manhay, blev en grupp civila vittnen till den fruktansvärda psykologiska effekten hos en dylik koncentrerad artillerieldgivning. De satt och kurade i källaren till ett hus där de sökt skydd mot bombardemanget, när plötsligt en gråtande tysk soldat stormade nedför trapporna. Han skrek att hans båda kamrater hade blivit dödade och sedan satte han en pistol mot sitt huvud och tryckte av.⁴⁹

Ändå mötte anfallsstyrkorna genast hårt motstånd på detta avsnitt. Belton Y. Cooper, som tjänstgjorde som Captain i 3rd Armored Divison under den amerikanska motoffensiven, skriver: “Tyskarna mötte våra pansaranfall genom att använda sina egna fåtaliga stridsvagnar på ett oerhört skickligt vis. De drog nytta av sina stridsvagnars kraftigare bepansring och använde dessutom byggnader och ruinhögar i de till befästningar förvandlade småbyarna till att dölja sina stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar. Varje gång vi anföll en sådan befäst punkt, med en föregående artillerieldgivning och starkt infanteriunderstöd, tillfogades vi svåra förluster i stridsvagnar.”50

Striden är över för den här gången en av de blodiga dagarna i början av januari 1945. Private First Class Frank Vukasin från “C” Company, 331st Infantry Regiment i 83rd Infantry Division stoppar in en ny laddram i sitt M1 Garand-gevär. Framför honom i snön ligger två stupade tyskar, troligen från 2. SS-Panzer-Division. (NARA, 111-SC-198859)

2. SS-Panzer-Division gick i ställning i ruinerna av Malempré med SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 2, under SS-Sturmbannführer Ernst Krag, samt pansarbataljonen III. Abteilung (gepanzert) “Der Führer”. Hela den 3 januari gjorde Task Force Lovelady och Task Force McGeorge från amerikanska 3rd Armored Division upprepade försök att storma detta samhälle, men den tyska eldgivningen tvingade dem gång på gång tillbaka, efterlämnande ett växande antal brinnande stridsvagnar. Dessa lades till de översnöade Sherman-vrak som stått där sedan den tidigare sammandrabbningen mellan 2. SS-Panzer-Division och 3rd Armored Division vid det intilliggande Belle Haie på julafton. Enbart vid ett av dessa anfall den 3 januari såg tyskarna sju Sherman bli skjutna i lågor.⁵¹

Först sedan amerikanernas artilleri mot slutet av dagen skjutit hela byn i ruiner, varvid bland annat luftbrisadgranater åter kom till användning, drog sig tyskarna tillbaka. Vid det laget hade samtliga utom fem av ortens sjuttiofyra hus förvandlats till grushögar, och bykyrkan var till hälften raserad. Men tyskarna omgrupperade bara till nya stridsställningar, och under hela den följande natten besköt de amerikanerna i Malempré med granatkastare, artilleri och Nebelwerfer. När så pansaret från Task Force Lovelady började avancera söderut från Malempré, hamnade det i ett tyskt bakhåll. Medan stridsvagnarna stannade upp i ett minfält, togs de under beskjutning från en maskerad Panther som snabbt sköt två Sherman i brand.

Till vänster om VII Corps stod amerikanska XVIII Airborne Corps under Major General Ridgway. Denna förfogade över den påtagligt förstärkta 82nd Airborne Division samt 30th Infantry Division och resterna av två divisioner som näst intill blivit utplånade under de första dagarna av den tyska offensiven – 424th Infantry Regiment ur 106th Infantry Division och 112th Regimental Combat Team ur 28th Infantry Division. Därtill befann sig de återuppbyggda resterna av en annan division som blivit mycket illa medfaren under Ardennerslagets första dagar, 7th Armored Division, i den luftburna kårens reserv. Vidare skulle XVIII Airborne Corps inom kort tillföras ytterligare en division, den “gröna” 75th Infantry Division. Mot denna styrka kunde tyskarna inte ställa upp mer än två försvagade infanteridivisioner, 62. Volksgrenadier-Division väster om floden Salm och 18. Volksgrenadier-Division på flodens östra sida, söder om Amblève. Dessa leddes av XIII. Armeekorps som i all hast förts fram för att organisera försvaret av det nordöstra hörnet av den tyska “inbuktningen” när I. SS-Panzerkorps i slutet av december skickats till Bastogne-sektorn. Kårchefen, General Hans-Gustav Felber, var mycket erfaren och hade tilldelats riddarkorset för sina meriter som kårchef under invasionen av Sovjetunionen 1941.

Det anfall som XVIII Airborne Corps satte in mot XIII. Armeekorps på morgonen den 3 januari, genomfördes emellertid bara av 82nd Airborne Division med understödjande förband och riktades mot de ställningar som hölls av 62. Volksgrenadier-Division. Sedan 82nd Airborne Division vid jultid evakuerat sina ställningar längs floden Salm vid Vielsalm, stod dessa båda förband mot varandra längs den landsväg som löper sydvästerut från Trois-Ponts vid Salm och korsar Lienne-ån på sin väg mot Manhay. Fronten gick här bara några kilometer söder om La Gleize, där SS-Kampfgruppe Peiper mött sin undergång ett par veckor tidigare.

En amerikansk sjukvårdare drar en sårad på en släde genom snön. (NARA, SC 198 546)

Ridgways plan var att först bryta igenom på den västra flanken, för att i ett senare skede sätta in de båda “överblivna” regementena norrifrån och 30th Infantry Division från nordost i en kniptångsoperation. 7th Armored Division sparades för att få äran att återta Sankt Vith, som denna division tvingats uppge två veckor tidigare.

När Ridgway satte in sitt anfall, kunde 517th Parachute Infantry Regiment ta Trois-Ponts nästan utan strid – tyskarna hade ingen möjlighet hålla denna framskjutna ställning, som var ansatt av amerikanska styrkor i norr och väster. Men alldeles väster om denna ort tillfogades den fristående 551st Parachute Infantry Battalion fruktansvärda förluster. Dess soldater anföll från ställningar uppe på den granklädda åsen på den norra sidan om den landsväg som går från Trois-Ponts och sydvästerut. Väl över vägen, började de mödosamt pulsa fram genom snön på ett öppet fält. I skogsbrynet femhundra meter längre fram låg etthundrafemtio man ur Major Werner Duves Grenadier-Regiment 183 och iakttog under tystnad hur de amerikanska skyttelinjerna kom allt närmare.52 Noggrant dold bland granarna stod en Sturmgeschütz redo. Bakom husen på lantgården Laurent lurade en annan StuG III.

Tyskarna höll inne sin eld tills amerikanerna befann sig ungefär etthundrasjuttiofem meter från deras ställningar. “Sedan bröt helvetet löst”, minns en av de överlevande amerikanska fallskärmsjägarna, dåvarande Staff Sergeant Charlie Fairlamb.⁵³ Kulsprutor och granatkastare anställde ett fruktansvärt blodbad på de helt oskyddade fallskärmsjägarna. Strax efteråt mullrade de båda StuG III:orna fram och öppnade eld med sina kanoner. En annan av amerikanerna, Corporal Joe Cicchinelli, berättar: “Det var rena förintelsen. Överallt hördes skrik och tjut från soldater som blev träffade. Snön färgades röd av deras blod.”⁵⁴

Det var först sedan Private Charles Miller lyckats slå ut en av de tyska infanterikanonvagnarna med en Bazooka – detta sedan han ålat fram i eldställning genom snön – som det blev möjligt för amerikanerna att ens evakuera sina sårade.

Till höger om 551st Parachute Infantry Battalion gick under tiden två av 82nd Airborne Divisions regementen till storms på en halvmils bredd. Bara ett par kilometer sydväst om slagfältet där 551st Parachute Infantry Battalion massakrerades, vid Basse-Bodeux, gick 505th Parachute Infantry Regiment till anfall, med understöd av “A” Company, 740th Tank Battalion. Amerikanerna ryckte fram längs den lilla lantvägen söderut, med stridsvagnarna i mitten och infanteriet på båda sidor om vägen.⁵⁵ Denna styrka ställdes mot tyska Grenadier-Regiment 190, vars pansarvärn förstörde tre amerikanska stridsvagnar.⁵⁶ “Frånsett två mindre inbrytningar håller regementet ställningarna”, rapporterade Grenadier-Regiment 190 till staben i 62. Volksgrenadier-Division.⁵⁷

Men det tredje regementet i den tyska divisionen, Grenadier-Regiment 164, fick det betydligt svårare att stå emot det anfall som 325th Glider Infantry Regiment i samverkan med pansaret i “B” Company, 740th Tank Battalion satte in ytterligare tre kilometer sydvästerut.⁵⁸ Här tillfogades tyskarna svåra förluster genom amerikanernas artilleri, och dessutom trängde 3rd Armored Division tillbaka 12. Volksgrenadier-Division på frontavsnittet omedelbart väster om de ställningar som Grenadier-Regiment 164 höll. Då fronten löpte i sydvästlig riktning, tvingade det amerikanska genombrottet i sydväst 62. Volksgrenadier-Division att falla tillbaka. Major Duve beordrades att omgruppera Grenadier-Regiment 183 till Rochelinval strax väster om Salm, ungefär tre kilometer söder om Trois-Ponts. Där skulle Grenadier-Regiment 183 möta 551st Parachute Infantry Battalion i ytterligare ett blodigt slag några dagar senare. Söder om Duves regemente intog Grenadier-Regiment 190 sina nya stridsställningar. Grenadier-Regiment 164 vek under tiden tillbaka sydösterut; regementschefen Oberst Jüttner förfogade över tre Königstiger som blivit kvar när SS lämnat området två veckor tidigare, och dessa skulle han använda till att fördröja den amerikanska frammarschen – mer om detta längre fram.

Lieutenant Richard Durkee från “A” Company, 551st Parachute Infantry Battalion, minns den syn som mötte honom när han vände sig om och tittade tillbaka på det fält där fallskärmsjägarna stormat fram på morgonen den 3 januari:

“När vi linkade iväg nedför vägen, råkade jag vända mig om och fick syn på slagfältet. Det är något jag aldrig kommer att glömma. Våra kamraters kroppar låg kringströdda överallt och hade börjat täckas över av snöfallet. […] Under denna den första dagen av vår offensiv, förlorade vi vår kompanichef, två plutonchefer och 68 soldater.”59

Framåt igen! Uppsutten på en Sturmgeschütz III ger en SS-pansargrenadjär sina kamrater order. (BArch, Bild 101I-709-0339-19A/Gerhard Gronefeld

Tyskarna återtar initiativet vid Bastogne

Medan detta pågick, slog tyskarna till med förödande kraft vid Bastogne. Men först ut att anfalla var amerikanerna. Efter en fruktansvärt kall natt satte de på morgonen den 3 januari in 501st Parachute Infantry Regiment ur 101st Airborne Division nordost om Bastogne för att driva ut tyskarna ur södra delen av den odlade granskogen Bois Jacques. Detta ledde till en serie så pass kraftiga tyska motanfall att det kan tyckas som om det anfall Model planerat till den 4 januari hade inletts en dag tidigare. Amerikanerna möttes omedelbart av en intensiv eldgivning från artilleri och Nebelwerfer, vilket kostade dem svåra förluster. På eftermiddagen gick så SS-Panzergrenadier-Regiment 26 ur 12. SS-Panzer-Division till anfall mot både 501st Parachute Infantry Regiment och Combat Command B ur 6th Armored Division. Stridsrapporten för amerikanska 50th Armored Infantry Battalion beskriver det följande slaget:

“Striden utkämpades enbart av soldater och stridsvagnar, då det dåliga vädret hindrade flygplanen på båda sidor från att starta och dessutom försvårade artillerispaningen. Till slut, när sikten var nere på noll meter, spelade tyskarna ut sitt trumfkort: de satte in sina reserver. Dessa utövade ett så kraftigt tryck på de våra att den redan avsevärt försvagade bataljonen för att inte bli omringad tvingades dra sig tillbaka till sina utgångsställningar väster om Bois Jacques. Det gick inte att hålla den uttöjda försvarslinjen. […] Allt tycktes samverka i en gigantisk konspiration till förmån för nazisterna: den starka kölden, den extremt dåliga sikten och våra sambandssvårigheter – allt detta drog fienden nytta av.”⁶⁰

Med en pansarstyrka på tjugo stridsvagnar (tretton Panzer IV och sju Panther) ur SS-Panzer-Regiment 12 och inte mindre än femtiosex pansarvärnskanonvagnar (fyrtiotre Panzer IV/70 och tretton Jagdpanther) ur schwere SS-Panzerjäger-Abteilung 560 i spetsen, lyckades tyskarna driva tillbaka sin motståndare tre kilometer.⁶¹ Flera Sherman-stridsvagnar som amerikanerna satte till motvärn blev hjälplöst utslagna. Infanteriet i SS-Panzergrenadier-Regiment 26 tillfogades visserligen svåra förluster när det befann sig ute på de snötäckta fälten där det utsattes för eldgivning av amerikanska kulsprutor, granatkastare och artilleri, men när mörkret fallit hade tyskarna ändå tagit sig in i utkanterna av Mageret och Bizory.

En dryg halvmil längre nordvästerut gick 9. SS-Panzer-Division “Hohenstaufen” samtidigt till anfall vid Longchamps med trettio stridsvagnar ur SS-Panzer-Regiment 9, understödda av infanteriet i SS-Panzergrenadier-Regiment 19 och SS-Panzergrenadier-Regiment 20.⁶² Inledningsvis övermannade tyskarna de ställningar som hölls av “F” Company i 2nd Battalion, 502nd Parachute Infantry Regiment. En de amerikanska soldaterna, Private First Class Walter F. Zagol, berättar: “F-kompaniet överrumplades på öppet fält av tyska stridsvagnar med understöd av infanteri. […] Min kompanichef satte en vit flagga på sin kulsprutepistol och kapitulerade i spetsen för sina män när tyskarna började meja ned våra soldater…“⁶³

Denna sammandrabbning kostade 502nd Parachute Infantry Regiment en förlust av nära etthundratjugo man, inklusive fyrtio tillfångatagna. Detta är särskilt anmärkningsvärt mot bakgrund av att amerikanerna faktiskt kände till de tyska anfallsplanerna på förhand. Under den föregående natten hade nämligen en ordonnans från SS-Panzergrenadier-Regiment 19 gått vilse i mörkret och blivit tillfångatagen. Det visade sig att krigsfången bar med sig den detaljerade tyska anfallsplanen, så när morgonen den 3 januari kom hade 101st Airborne Division riktat allt artilleri i området mot det aktuella avsnittet.⁶⁴ Strax efter det att “F” Company slagits ut, riktades en koncentrerad artillerield mot de tyska trupperna, som tvingades tillbaka efter att ha tillfogats svåra förluster. Flera av deras stridsvagnar lämnades kvar på slagfältet. Ändå hade den amerikanska luftburna divisionen tillfogats allvarliga förluster genom det tyska anfallet. När sedan 9. SS-Panzer-Division under den följande natten gick till förnyat anfall, kunde tyskarna efter några timmars mörkerstrid sätta sig i besittning av Longchamps och den intilliggande byn Monnaville, en dryg halvmil nordnordväst om Bastogne.⁶⁵

Det gick inte mycket bättre för amerikanerna väster om Bastogne, trots den ansenliga numerära och materiella överlägsenhet som de hade här. En tysk rapport beskriver situationen för 3. Panzergrenadier-Division, som stod emot 11th Armored Division i det närmaste frontområdet väster om Bastogne efter nyåret: “Under de föregående striderna hade vår infanteristyrka minskat till en nivå där frontlinjen endast bestod av några vitt utspridda små ställningar. […] Förlusten av oersättlig sambandsutrustning gjorde att flera stridsgrupper tvingades agera helt på egen hand utan order från några staber. Härvid utmärkte sig inte bara flera unga officerare, utan vid upprepade tillfällen även underofficerare. Den Auftragstaktik som männen utbildats i redan under fredstid visade sig här också spela en avgörande roll.”66

3. Panzergrenadier-Divisions mest utsatta ställ-ning var den som hölls vid Senonchamps i en blott tusen meter bred liten kil söder om huvudväg N 4 alldeles väster om Bastogne.* Där hade tyskarna emot sig 101st Airborne Division i öster och 11th Armored Division i väster. Ett mycket starkt bombardemang av nästan hela artilleriet i Bastogne samt 11th Armored Divisions artilleri mot detta avsnitt, tvingade den 2 januari tyskarna att retirera till nya ställningar på höjderna strax norr om Mande Saint-Étienne, ett par kilometer nordväst om Senonchamps. När 327th Glider Infantry Regiment ur 101st Airborne Division, i samverkan med det pansar ur 10th Armored Division som befann sig i Bastogne sedan den 18 december, ryckte in i Senonchamps, fann de byn tom på tyska trupper. Men de scener som mötte amerikanerna vittnade om hårda föregående strider. Private First Class Charles Kocourek ur 327th Glider Infantry Regiment minns hur han först såg två eller tre brinnande amerikanska stridsvagnar, och därefter upptäckte han och hans kamrater flera döda amerikanska soldater som staplats ovanpå varann i ett hönshus.⁶⁷

En “pansargrav” för amerikanerna. Under sina fem första dagar i strid förlorade 11th Armored Division “Thunderbolt” runt 70 stridsvagnar och uppemot 1 000 man. (US Army)

Mande Saint-Étienne kunde också erövras av 11th Armored Division utan strid, då tyskarna övergav denna by för ett taktiskt tillbakadragande norrut. Men strax efteråt utsattes de soldater från 11th Armored Division som gått in i Mande Saint-Étienne för ett kraftigt artilleribombardemang. Vid det laget var den amerikanska pansardivisionen ganska illa medfaren. “Vi var för utmattade och frostbitna för att klara av något effektivt anfall”, minns Staff Sergeant John Fague.⁶⁸

Under sina fem första dagar av strid hade 11th Armored Division förlorat runt sjuttio stridsvagnar och uppemot ettusen man.⁶⁹ Enligt tyska uppgifter kostade striderna i Ardennerna under den 3 januari 1945 de allierade en förlust av fyrtioåtta stridsvagnar.⁷⁰ Redan samma dag beslöt Major General Middleton, chefen för VIII Corps, att dra tillbaka 11th Armored Division från fronten.⁷¹ “Vi slickade våra sår, reparerade de skadade stridsvagnarna och beslöt att slåss på ett smartare sätt när vi återvände till fronten”, berättar Kenneth W. Moeller från 11th Armored Divisions stab.⁷² Även Combat Command A, 9th Armored Division, som tillfogats så svåra förluster vid Sibret i slutet av december, drogs bort från fronten den 3 januari.⁷³

Detta skulle visa sig vara ett synnerligen olyckligt beslut, då det sammanföll med att 17th Airborne Division – helt “färsk” från trupputbildningen – precis anlände till samma frontavsnitt. Den enda pansarbataljonen från 11th Armored Division som lämnades kvar i första linjen visade sig vara helt otillräcklig för uppgiften att understödja den “gröna” luftburna divisionen, som saknade såväl egna stridsvagnar som pansarvärnskanoner.

Precis som varit fallet med 11th Armored Division och 87th Infantry Division några dagar tidigare, hade 17th Airborne Division nätt och jämnt anlänt till stridsområdet förrän Middleton begärde att den skulle gå till anfall. Chefen för VIII Corps ville göra ett nytt försök att bryta igenom för att nå samband med 1st Army i norr, och han ville inte vänta.

Återigen sattes 87th Infantry Division in på Middletons västra flank. Dess första uppgift var att forcera de ställningar som tyskarna höll vid Pironpré, Bonneru och Jenneville vid ett vägkors halvannan mil väster om Bastogne. Här höll en tysk stridsgrupp på inte mer än trettio man och sex stridsvagnar ur Panzer Lehr i princip en hel amerikansk division stången. Försvararna kunde dessutom dra nytta av minfält och den svåra terrängen. 87th Infantry Divisions krönika lyder:

“Tyskarna hade bitit sig fast i mycket sinnrikt anrättade stridsställningar vid Jenneville, Bonneru och Pironpré, varifrån de höll oss på avstånd från sin underhållsväg från Houffalize. På höjderna i området växte granskogen tät, och i svackor låg snön midjedjup. Överallt fanns det minor och försåtsmineringar.”⁷⁴

Upprepade anfall mot Pironpré den 3 och 4 januari 1945 kostade 87th Infantry Division en förlust av nära etthundrafemtio man i stupade, sårade och saknade.⁷⁵ Från ställningar bakom högarna av stockar vid sågverket i Pironpré kunde tyska stridsvagnar, enligt Generalleutnant Fritz Bayerlein, chefen för Panzer Lehr Division, slå ut samtliga anfallande amerikanska stridsvagnar.⁷⁶

Längre österut gick det ännu sämre för 17th Airborne Division. Understödda av 630th Tank Destroyer Battalion inledde de luftburna soldaterna sitt anfall i en rykande snöstorm på morgonen den 4 januari.⁷⁷ Den första uppgiften var att sätta sig i besittning av huvudvägen N 4 mellan Mande Saint-Étienne och Flamierge väster om Bastogne.

Halvannan kilometer väster om Mande Saint-Étienne går N 4 över en egentligen inte särskilt hög ås, men på denna höjd hade Führer Begleit Brigades soldater grävt ned sig med kulsprutor och granatkastare. Männen i 17th Airborne Division som sattes att storma dessa ställningar döpte snart platsen till “Dead Man’s Ridge” (“Död mans ås”). 630th Tank Destroyer Battalions stridsrapport noterade: “Fienden mötte vårt anfall med en kraftig eldgivning från granatkastare samt små grupper av infanteri.”78 Oberst Remer, chefen för Führer Begleit Brigade, rapporterade: “Då vi led brist på ammunition till artilleriet, höll vi inne vår eldgivning tills fienden befann sig uppe på sluttningen alldeles nedanför våra ställningar, men då gav vi eld med alla kulsprutor och eldhandvapen.”⁷⁹

“E” Company i 2nd Battalion, 513th Parachute Infantry Regiment förlorade här tre kompanichefer i tät följd. Men när fallskärmsjägarna låg och tog betäckning i snön, hördes ett gällt rop: “Bajonett på!” Det verkade ha en elektrifierande effekt på de unga männen, som reste sig och dödsföraktande stormade uppför sluttningen – skrikande “Geronimo!”, som fallskärmsjägarna brukade ropa innan de hoppade från sina flygplan – och lyckades övermanna de tyska ställningarna.

På eftermiddagen den 4 januari satte tyskarna in ett motanfall med nio Panzer IV/70 från 3. Panzergrenadier-Division.⁸⁰ Detta träffade amerikanerna med sådan kraft att de rapporterade upp till tjugo anfallande tyska stridsvagnar.⁸¹ Som så ofta trodde amerikanerna att det var Tigerstridsvagnar. En av männen i 513rd Parachute Infantry Regiment, Private First Class Al Bryant, berättar om denna ödesdigra 4 januari 1945:

Till slut lyckades vi ta oss fram till vägen alldeles norr om den lilla byn och blev där beordrade att gräva skyttevärn på de höga vägbankarna. Under tiden besköt Tigerstridsvagnarna trädtopparna utanför byn. Tack och lov att jag inte befann mig inne i byn! Våra pansarvärnsvapen var värdelösa mot de tyska Tigerstridsvagnarna. När någon av våra Bazooka-projektiler träffade en stridsvagn, kunde den på sin höjd slå bort några metallflisor men åstadkom ingen betydande skada. Ett tiotal meter framför oss låg en av våra grabbar i eldställning med sin Bazooka. Han avfyrade sitt vapen mot en Tiger, som genast besvarade elden – soldaten träffades av en 88-millimeters granat. En av hans kroppsdelar slog ned alldeles intill mig.

Vi understöddes av fyra stridsvagnar. Två av dessa blev nästan omedelbart utslagna av Tiger-stridsvagnarna. I en av de brinnande stridsvagnarna skrek en man ur besättningen på hjälp. I full åsyn av fienden klev vår sjukvårdskapten upp på stridsvagnen och drog ut honom. Det visade sig att den överlevande stridsvagnssoldaten hade fått båda sina fötter avskjutna. Vi hade fått slut på all pansarvärnsammunition när plötsligt två tyskar med en vit flagga närmade sig på vägen. Den ena av dem gick bakom den andre och höll en lätt kulspruta i händerna. De talade om för vår chef att de hade en stridsvagn med kanonröret riktat mot våra sårade nere i byn, och de skulle bli dödade om vi inte kapitulerade. En av våra soldater försökte bajonetthugga tysken som höll i den vita flaggan, men flera andra soldater hindrade honom. Jag minns att den officer som fattade beslutet att kapitulera inte var vår ordinarie bataljonchef.

När tyskarna förde bort oss, passerade vi en Tigerstridsvagn där vagnchefen stod i tornluckan. Jag satte upp två fingrar till ett ‘V-tecken’. Det skulle jag aldrig ha gjort! Stridsvagnchefen drog vad som såg ut att vara en Colt-pistol, riktade den mot mig och skrek något på tyska som jag inte förstod. Lyckligtvis fanns det någon i närheten som förstod tyska och av honom fick jag veta att tysken som siktade på mig med sin pistol ville ha mina handskar. Jag behöver knappast berätta hur snabbt jag efterkom hans önskemål.⁸²

Striden om “Dead Man’s Ridge” kostade 17th Airborne Division en förlust av 275 man enbart denna förbandets första stridsdag.⁸³ Tyskarna räknade in fem förstörda amerikanska stridsvagnar och tvåhundra krigsfångar, bland dem åtta officerare som Generalmajor Denkert, chefen för 3. Panzergrenadier-Division, samma kväll personligen förhörde på sin stabsplats i Wyompont, halvannan mil nordväst om Bastogne.⁸⁴

En bekymrad Patton skrev i sin dagbok: “17th Airborne gick till anfall idag på morgonen och fick ordentligt på nöten. De rapporterar 40 procents förluster i några av sina bataljoner, vilket förstås är helt vanvettigt. Förluster på mer än åtta till tio procent under en enda dag låter osannolikt, såvida det inte är så att soldater helt enkelt har flytt eller kapitulerat.” Gällande divisionchefen, Major General William Miley, skrev Patton: “Jag blev inte imponerad av general Miley när jag träffade honom i Bastogne… Han berättade att han inte hade en aning om var hans högra regemente befann sig, och ändå var han inte ute och försökte lokalisera det.”⁸⁵

Under den följande natten satte Führer Begleit Brigade in tjugo stridsvagnar i ett motanfall mot 17th Airborne Divisions västra flank vid Houmont och Pinsamont – som det stått 11th Armored Division så dyrt att erövra några dagar tidigare – och tvingade 193rd Parachute Infantry Regiment att retirera en och en halv kilometer. Elva amerikanska stridsvagnar som sattes in för att understödja 17th Airborne Division blev utslagna. Oberst Remer kommenterade i sin rapport den 6 januari:

Erfarenheten under de senaste dagarna visade att fienden som regel inte inledde sina anfall förrän efter en ganska lång förberedande artillerield. Om det följande anfallet sedan mötte motstånd, avbröts anfallet genast. Därefter följde ny artillerield, och sedan ännu ett infanterianfall. Detta kunde upprepas flera gånger om dagen. Det var bara om vi knappt bjöd något motstånd alls från våra främsta ställningar som fiendens infanteri ryckte fram. Men det hände nästan aldrig att våra tunga vapen, särskilt artilleriet, blev helt lamslaget – förutom tillfälligtvis på grund av anfall från jaktbombare. […] Brigadens ledning noterade särskilt att de fientliga anfallen under de senaste dagarna hade genomförts på ett ytterst oorganiserat vis vad gäller tid och lokalisering…⁸⁶

Medan detta pågick väster om Bastogne, inledde I. SS-Panzerkorps det anfall öster om staden som Model planerat. I gryningen den 4 januari riktade tyskarna allt tillgängligt artilleri och Nebelwerfer mot de ställningar som hölls av 501st Parachute Infantry Regiment ur 101st Airborne Division och 6th Armored Division nordost om Bastogne. Därefter gick de till storms. Det var ännu en dag då väderleken gjorde att marktrupperna fick klara sig utan taktiskt flygunderstöd. Tyskarna anföll i sydvästlig riktning längs järnvägen som går mot Bastogne från Sankt Vith – med 340. Volksgrenadier-Division på järnvägens västra sida och SS-Panzergrenadier-Regiment 26 samt Panzer IV/70-pansarvärnskanonvagnarna ur Panzerjäger-Abteilung 12 öster om järnvägen. Amerikanerna vek tillbaka, och den tyska framryckningen förlöpte i ett snabbt tempo. I skogen Bois Jacques väster om de tyska anfallsformationerna kom pansaret i Team O’Hara från Combat Command B, 10th Armored Division, sättande för att möta det tyska anfallet. SS-Oberscharführer Ewald Rien, en av pansargrenadjärerna i 7. Kompanie, SS-Panzergrenadier-Regiment 26, skrev:

“Efter ungefär 800 meter utsattes tätstyrkan för eldgivning från kulsprutor. SS-Oberscharführer Kowalski och jag tog oss fram och upptäckte att denna eld kom från stridsvagnar. Eftersom vi hade slut på våra Panzerfaust, fyrade vi av en gevärsgranat mot den ena stridsvagnen, vilket visade sig vara tillräckligt för att få besättningen att överge vagnen. När vi kom närmare, kunde vi konstatera att vi hade lyckats erövra två fullt stridsdugliga Sherman. Kompanierna fortsatte sin framryckning och nådde i gryningen fram till järnvägsbron som går över det lilla vägstråket mellan Foy och Mageret [ett tusental meter nordväst om Bizory].”87

Därefter ingrep åtta Panzer IV/70 och tvingade de återstående amerikanska stridsvagnarna att retirera tillbaka in bland träden. På kvällen den 4 januari hade 501st Parachute Infantry Regiment drivits tillbaka ett par kilometer. Till höger (öster) om detta regemente retirerade Combat Command B, 6th Armored Division till Bizory, drygt tre kilometer nordost om Bastogne, och Mageret, ett tusental meter längre sydösterut. Detta var något helt annat än vad de tuffa pansarsoldaterna i 6th Armored Division “Super Sixth” under Major General Robert Walker Grow hade väntat sig. Trots sin numerära överlägsenhet – två dagar tidigare rapporterade 6th Armored Division en styrka på 271 stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar medan 12. SS-Panzer-Division inte förfogade över mer än en tredjedel så många – fick de ge vika.⁸⁸ Ordern att retirera utlöste på sina håll panik i de amerikanska leden. Under dessa omständigheter kunde de inte ens hålla Mageret, utan 6th Armored Division retirerade till ställningar på Höjd 510, strax väster om Mageret. Ett par kilometer längre söderut förbyttes de försök som gjorts av Combat Command A, 6th Armored Division att erövra Wardin i ett hastigt återtåg nedför kullen väster om denna ort. Historikern John Toland skriver:

“Det tidiga mörkret förstärkte den rädsla som de retirerande männen kände. De täta skogarna, de ensliga lantstråken och till och med de öppna fälten kändes plötsligt väldigt skrämmande. Vissa soldater, särskilt rekryter som strax dessförinnan anlänt som ersättningar för stridsförluster, och som ännu inte hade hittat någon kamrat som de kunde sätta sin tillit till, rusade bakåt i ren panik. Andra drog sig tillbaka långsamt och lät tyskarna betala för varje meter de ryckte fram.

Panter-stridsvagnar och pansargrenadjärer i pansarskyttefordon rullar ut mot fienden. (BArch, Bild 183-R98065)

Tyskarna ryckte triumferande fram med stridsvagnar och soldater maskerade i vitt. De var hungriga och frusna och led brist på underhåll, men deras stridsmoral var skyhög. […] Det kom alarmerande rapporter om amerikanska soldater som strömmade bakåt. Flyende män med stirrande blickar påstod att hela förband hade blivit avskurna och tillintetgjorda. I divisionsstaben hade general Grow ingen aning om hur höga hans förluster var, men han visste att detta var den värsta dagen i 6. pansardivisionens historia.”89

De förluster som amerikanerna tillfogades genom de tyska anfallen den 3-4 januari 1945 var några av de största under hela Ardennerslaget: Enbart 101st Airborne Division och 6th Armored Division rapporterade Gros BoisMarvieFoyN0 2 4 km510MontBizoryNovilleBastogne BrasWardinNeffeBenonchampsLongvillyArloncourtMichampsMorriuneBourcyTyskarnas sista anfall nordost om Bastogne 3-4 januari 1945S PzAbt 506340. VGD167. VGD9. SS. PzOubourcy12. SS Pz15 TB327 GlA 69 AIBA 668 TBB 6C B6Luzery Recogne 502 PIR50 AIBB 6Bois deJacques69 TBB 6Mageret44 AIBA 6Amerikanska ställningar på kvällen den 2 jan 1945Amerikanska ställningar på kvällen den 3 jan 1945Tyska anfall 3-4 januari 1945 åttahundrafyrtiofem man stupade, sårade eller saknade under dessa två dagar. Stridsrapporten för 50th Armored Infantry Battalion i Combat Command B, 6th Armored Division lyder:

SS-pansargrenadjärer under framryckning genom en brinnande belgisk by i början av januari 1945. Den nya tyska offensiven kom som en chock den allierade ledningen och fick till och med den hårdhudade Patton att tvivla på en allierad seger i kriget. För Major General Grow var 4 januari 1945 den värsta dagen i 6th Armored Divisions historia. (BArch, Bild 183-J28577/SS-PK-Kriegsberichter Pospesch)

“På kvällen den 4 januari hade så många officerare och underofficerare i nyckelbefattningar gått förlorade att bataljonen befann sig i ett tillstånd av total förvirring. Ännu en tillbakaryckning gjordes, den här gången till en linje från järnvägen nordost om La Hez till järnvägsbron nordväst om Bizory. Där bildades ett sammansatt kompani av resterna av vårt infanteri. ‘A’-kompaniet hade förlorat samtliga sina officerare.”90

Cleo B. Wheeler, som tjänstgjorde i den till 6th Armored Division anslutna 603rd Tank Destroyer Battalion, minns hur bakslagen påverkade de amerikanska soldaterna: “Det snöade i Bizory, Mageret och Oubourcy den första, andra, tredje, fjärde, femte och sjätte januari. Våra händer var stelfrusna, våra vapen frös och vår stämning var nere på nollpunkten.”⁹¹

Istället för att leda den amerikanska offensiven, blev 6th Armored Division bara ännu en amerikansk division att kastas över ända av Models pansarstyrkor. Patton skrev i sin dagbok: “Tyskarna fryser mer än vi och de är hungrigare än vi, men de strider bättre.”⁹²

Amerikanskt bakslag i sydost

Något stöd kunde Patton inte heller räkna med från frontavsnittet sydost om Bastogne, där 26th Infantry Division och 35th Infantry Division ur III Corps hölls tillbaka av 1. SS-Panzer-Division, 5. Fallschirmjäger-Division, Führer Grenadier Brigade och 9. Volksgrenadier-Division. Major General Willard Pauls 26th Infantry Division hade på nyårsafton pressats tillbaka genom ett motanfall av Fallschirmjäger-Regiment 15 vid Berlé, åtta kilometer sydost om 6th Armored Division vid Wardin. Sedan förnyade amerikanska anfallsförsök under nyåret blivit avvisade av tyskarna, avbröt 26th Infantry Division för tillfället ytterligare försök att bryta igenom i riktning mot Wiltz.

Under tiden gjorde 35th Infantry Division under Major General Paul W. Baade intensiva försök att återta Lutremange (en halvmil sydsydväst om Wardin) och Villers-la-Bonne-Eau, litet längre sydvästerut, som förlorats till 1. SS-Panzer-Division den 30 december. Under nyårsnatten utsattes de tyska ställningarna på detta frontavsnitt för en av de kraftfullaste artilleribeskjutningarna under hela Ardennerslaget. Enbart 161st Field Artillery Regiment avfyrade 2 226 granater den 31 december och 2 895 den 1 januari, bland annat i inte mindre än tjugoåtta Time on Target-salvor där alla granater slog ned samtidigt. Dessutom användes ett stort antal luftbrisadgranater. “Hitler, räkna dina män”, sade de amerikanska soldaterna hoppfullt till varandra medan de såg salva efter salva begrava de tyska ställningarna i rök och enorma skyar av uppsprutande jord.93 Detta fortsatte i flera dagar. Mellan den 3 och 7 januari vräkte 35th Infantry Division artilleri, under Brigadier General Theodore L. Futch, 41 385 granater över de tyska ställningarna.⁹⁴

Denna bild vittnar om den hårda striden mellan amerikanska 35th Infantry Division och tyska Fallschirmjäger-Regiment 14 om Lutremange, strax nordost om Villers-la-Bonne-Eau. I förgrunden en tysk 88 mm luftvärnskanon, troligen omkullvräkt av en flygbomb. På andra sidan vägen en utslagen Sherman. Längre bak ett förstört oidentifierat fordon. (NARA, 111-SC-198854)

Och ändå skulle det ta amerikanerna nästan två veckor att återta det förlorade territoriet. 134th Infantrys krönika noterade: “Tyskarna slogs i en terräng som var utmärkt lämpad för försvar och med ett bra vägnät. Hela området var fullt av städer och byar där varje hus hade förvandlats till en miniatyrfästning. Varje höjd och varje skogsdunge fick tas en i taget. 137th Infantry Regiment fick kämpa i tretton dagar innan det lyckades övermanna försvaret i Villers-la-Bonne-Eau.”⁹⁵

Den 3 januari lyckades amerikanerna återta Lutrebois, strax norr om Villers-la-Bonne-Eau, men ett försök nästa dag att omringa 1. SS-Panzer-Division och Fallschirmjäger-Regiment 14 vid Lutremange, Villers-la-Bonne-Eau och den luxemburgska gränsorten Harlange ytterligare ett stycke sydösterut, slutade i ett misslyckande. På morgonen den 4 januari gick 1st Battalion, 134th Infantry Regiment ur 35th Infantry Division till anfall sydösterut från Marvie, drygt två kilometer nordost om Lutrebois. Frammarschen, som gick mot skogen Gros Bois i sydost, kolliderade med ett samtidigt försök av SS-Kampfgruppe Pötschke ur 1. SS-Panzer-Division att ta tillbaka Lutrebois. Även om SS-trupperna inte lyckades med denna uppgift, hejdade deras framstöt den amerikanska framryckningen samt skar den amerikanska bataljonen itu och lämnade en större amerikansk styrka – åtminstone det längst framskjutna “C” Company – avskuret i den täta skogen Gros Bois. Den amerikanske bataljonchefen Colonel Dan E. Craig gav order om en omedelbar utbrytning. En av soldaterna i “C” Company, Private First Class Nathaniel Schaeffer, minns:

“När vi gjorde oss redo att ge oss av bönade och bad en del av de sårade att vi inte skulle överge dem. En av dem – han hade fyra olika sår, ett av dem särskilt allvarligt – kämpade sig upp på alla fyra och försökte följa efter oss genom att krypa på knä. Det var hemskt att se hur han till slut ramlade ihop, oförmögen att hålla takten med oss.”⁹⁶

Från den tyska sidan berättar SS-Sturmmann Manfred Thorn, besättningsmedlem på en Panzer IV i 7. Kompanie/ SS-Panzer-Regiment 1: “Vi dundrade fram i full fart med våra stridsvagnar och brassade på med spränggranater och kulsprutor mot skogen. Vi stannade ungefär hundra meter framför skogsbrynet och fortsatte vår eldgivning, som hade en fruktansvärd verkan på amerikanerna. Snart dök två amerikanska soldater med armarna i vädret upp i skogsbrynet. Vi avbröt vår eldgivning och gav tecken åt dem att komma fram. Det visade sig vara en sjukvårdare och en sergeant. Sjukvårdaren talade om att två kompanier från 134. regementet i amerikanska 35. infanteridivisionen befann sig i skogen och hade tillfogats mycket svåra förluster. Sedan sjukvårdaren återvänt in i skogen, kapitulerade ungefär 150 amerikaner.”⁹⁷

De övriga männen i “C” Company retirerade genom Gros Bois, tills de nådde skogens västra utkant. Därifrån och till Lutrebois låg ett omkring tusen meter brett öppet fält som amerikanerna inte vågade sig ut på i dagsljus. Den amerikanske regementschefen, Colonel Butler B. Miltonberger, skrev: “Medan eftermiddagstimmarna sakta kröp förbi, pratade de stelfrusna männen viskande om vilka möjligheter de hade att nå de egna linjerna. Då och då snöade det och den råa kylan trängde in genom de tjocka kläderna. Fötter frös och svullnade. Några av männen knaprade för att få lite energi på de chokladkakor som fanns i D-ransonen. Vattnet i fältflaskorna hade antingen lämnats till de sårade (så att dessa skulle kunna ta sulfatabletter), eller så hade det frusit till is. Några män åt snö som de skrapat från trädgrenar.”⁹⁸

När så mörkret föll, gav de sig av. Med två man i bredd bildade de en mänsklig kedja för att inte förlora kontakten med varann i mörkret. Så tyst de kunde smög de sig fram över fältet. Men efter bara några minuter bröts tystnaden av det smattrande ljudet från tyska automatvapen. Hela kolonnen stannade upp och några sekunder senare började männen rusa tillbaka in i skogen. Det urartade till en vild flykt, berättade amerikanerna själva efteråt, där var och en försökte rädda sig själv. Kompanichefen Captain William M. Denny, som tidigare tilldelats en Silver Star för tapperhet i strid, var en av de få som inte flydde, utan blev istället tillfångatagen av tyskarna.⁹⁹

Av etthundratjugo man i “C” Company var det bara trettiosju som återvände till de amerikanska linjerna under natten till den 5 januari. Några eftersläntrare dök upp under de följande dagarna. En av dem var Sergeant Frank L. Mazzi, som lämnades ensam, sårad, bakom de tyska linjerna. Han stötte på en annan ensam amerikan, Second Lieutenant Lawrence Eschelman, och i skydd av mörkret nådde de stapplande byn Villers-la-Bonne-Eau, som fortfarande var i tyska händer. Men de lyckades undgå att bli upptäckta och smög sig ned i källaren till ett av husen, där de levde på morötter och potatis i sju dagar innan byn intogs av amerikanska trupper.

Striderna den 4 januari 1945 kostade 35th Infantry Division en förlust av 317 man i stupade, sårade och saknade. Därmed hade denna division sedan 1. SS-Panzer-Division satt in sitt anfall den 30 december förlorat inte mindre än 1 603 man, varav 531 blivit tillfångatagna eller avskrivits som saknade. Det var mer än tio procents förluster på mindre än en vecka. Den 5 januari anhöll divisionchefen Major General Baade om tillstånd att ställa in anfallen.100 Hans framställan beviljades. Men även under perioden av ställningskrig den 5-7 januari tillfogades 35th Infantry Division förluster på 714 man, varav 308 blev tillfångatagna eller avskrevs som saknade.

Kris i den allierade ledningen

Den 5 januari kunde inte mycket av allierad offensiv ses i Ardennerna. Såväl sydost som sydväst om Bastogne, liksom längs hela Bastogne-fronten, hade amerikanerna tillfogats blodiga förluster och tvingats till defensiven. Och Montgomerys massiva offensiv i väster och nordväst var fortfarande inte särskilt framgångsrik. Längst ut på den tyska “inbuktningens” västra “spets” lyckades visserligen brittiska 6th Airborne Division och 29th Armoured Brigade slutligen sent på kvällen den 5 januari sätta sig i besittning av de sista husruinerna i Bure.* Men då hade britterna kämpat i tre hela dagar för att erövra denna lilla by, och det hade kostat dem svåra förluster. Enbart 13th Lancashire Parachute Battalion förlorade 189 man i stupade, sårade eller saknade. Och bortom Bure fortsatte tyskarna att bjuda ett förbittrat motstånd.

Längre norrut hade 53rd Welsh Infantry Division och brittiska 33rd Armoured Brigade tagit över de ställningar som tidigare hållits av amerikanska 84th Infantry Division vid Marche väster om floden Ourthe. Dessa brittiska förband gick till anfall den 4 januari, men hejdades nästan omedelbart av 116. Panzer-Division, som gått i ställning på de skogklädda höjderna öster om Marche. 116. Panzer-Division hade precis dagen innan fått tillskott i form av 7. Kompanie/ Panzer-Regiment 16 med fjorton infanterikanonvagnar. Krigsdagboken för II. Abteilung/ Panzer-Artillerie-Regiment 146 ur 116. Panzer-Division för den 5 januari lyder:

“Under dagens lopp försökte fienden pressa tillbaka vår frontlinje, och i Aux Bruyères-sektorn lyckades han tränga in i skogen med svaga styrkor. Men vi satte genast in en stridsgrupp med några stridsvagnar som kastade tillbaka fienden till hans utgångsställningar.”¹⁰¹

I nordost var amerikanernas VII Corps och XVIII Airborne Corps fortfarande invecklade i hårda strider med tyska styrkor som bjöd ett ofta helt fanatiskt motstånd. Det tog 2nd Armored Division tre hela dagar att ta sig fram de fem kilometerna mellan Manhay och Odeigne i söder. Odeigne, som ligger på andra sidan en stor, skogklädd höjd söder om Manhay, utsattes från och med natten till den 3 januari för en intensiv amerikansk artillerield. Hela den 5 januari slogs Combat Command B, 2nd Armored Division och SS-män om varje hus, varje trädparti, varje trädgårdsmur i Odeigne. Den sista gruppen SS-soldater höll ut inne i kyrktornet tills alla utom en hade blivit dödade.

Vid det laget hade de två pansardivisionerna i amerikanska VII Corps tillsammans förlorat nära åttahundra man sedan offensiven inletts tre dagar tidigare.¹⁰² Den stridsgrupp ur Combat Command B, 2nd Armored Division som utkämpat slaget om Odeigne drogs bort från fronten och ersattes av pansardivisionens Combat Command Reserve.¹⁰³

Det som väckte störst uppmärksamhet denna den 5 januari, var utan tvekan det faktum att tyskarna fortsatte att befinna sig på offensiven mot Bastogne. Tidigt den 5 januari fortsatte 12. SS-Panzer-Division och 340. Volksgrenadier-Division sin framryckning nordost och öster om staden. Efter de förlustrika striderna den 4 januari, övergav Combat Command A, 6th Armored Division, enligt tyska rapporter, sina främsta ställningar utan strid; när soldaterna från 340. Volksgrenadier-Division tog över dessa ställningar, påträffade de stora mängder vapen och övergiven utrustning som tydde på en hastig reträtt.¹⁰⁴ Mageret var nu helt och hållet i tyskarnas händer. Under några timmar var de också i besittning av Höjd 510 strax väster om orten, men en fruktansvärd artilleribarriär inifrån Bastogne gjorde det omöjligt att behålla denna ställning. Tyskarna räknade in sammanlagt fyrahundra amerikanska fångar.¹⁰⁵

Den tyska offensiven fortsatte nästa dag, den 6 januari. SS-Unterscharführer Alfred Schulz från SS-Panzerjäger-Abteilung 12 skrev: “Efter flera nätters strider hade vi och vårt infanteri rensat skogsområdet fram till Bastogne. Pansarvärnskanonvagnarna under Obersturmführer [Georg ] Hurdelbrink (chefen för 1. Kompanie), Untersturmführer [Günther] Rehn (2. Kompanie) och Unterscharführer Schulz (2. Kompanie) var de som nått längst. På morgonen den 6 januari besköt vi fientliga mål alldeles utanför Bastognes norra utkant.”¹⁰⁶

6th Armored Divisions krönika konstaterar torrt: “I sex dagar hade tyskarna övertaget och satte under denna tid in grupper av stridsvagnar och infanteri mot hela vår front.”¹⁰⁷ I fråga om Bastogne noterades det i 68th Tank Battalions krönika: “Hela staden liknade ett slakthus. Exakt hur desperat vår situation var kommer förmodligen aldrig att bli känt.”¹⁰⁸

Dessa nya tyska framgångar lades till effekterna av både operation “Bodenplatte” och “Nordwind” – den tyska nyårsoffensiven i Alsace – samt de allierades egna tillkortakommanden. Sammantaget bidrog allt detta till att skapa en oro i de allierades staber som växte till rena paniken. Till och med den hårdhudade Lieutenant General Patton anförtrodde den 4 januari sin dagbok den nervositet han kände: “We can still lose this war” – “Vi kan fortfarande komma att förlora det här kriget”.109

Tysk soldat med en Panzerfaust. (BArch, Bild 101I-709-0337A-10A/Gerhard Gronefeld)

Patton var uppenbarligen inte bättre till mods nästa dag, när han skrev i ett brev till sin hustru Beatrice: “De där tyskarna är fruktansvärt duktiga krigare… Ibland känner jag mig pessimistisk till hur allt detta egentligen skall sluta.”¹¹⁰

Minst lika oroliga var den brittiske premiärministern Winston Churchill och chefen för Imperiets generalstab, Field Marshal Alan Brooke, som båda under dessa dagar befann sig på besök vid fronten. De blev chockade av vad de såg. När Churchill besökte Eisenhower, underströk denne hur angelägen han var att de allierade skulle få hjälp av ryssarna “för att avlasta oss i Ardennerna”.¹¹¹ Detta föranledde en högst oroad Churchill att den 6 januari skicka ett telegram till den sovjetiske diktatorn Stalin med en vädjan om hjälp från Röda armén:

Striden i väst är mycket svår … Ni vet själv från Er egen erfarenhet hur svårt det är när en mycket bred front måste försvaras sedan initiativet tillfälligtvis gått förlorat … Jag vore tacksam om Ni kunde informera mig om vi kan räkna med en större sovjetisk offensiv vid Vistula, eller någon annanstans, under januari månad.¹¹²

Samma dag sände Churchill – under kodnamnet “Colonel Warden” – ett liknande telegram till den amerikanske presidenten Roosevelt – kodnamn “Admiral Q”: “Den nakna sanningen är denna: Vi behöver fler soldater vid fronten för att komma någon vart.” Men varifrån skulle dessa nya trupper kunna komma inom en rimlig tid?

Den enda som på ett avgörande vis kunde avhjälpa situationen var Josef Stalin, och denne levererade redan den 7 januari ett svar som gav Churchill nytt hopp. Den sovjetiska storoffensiven på östfronten var egentligen planerad till den 20 januari, men nu lovade Stalin att bistå sina bundsförvanter genom att sätta in anfallet tidigare:

I beaktande av situationen för våra allierade på västfronten, har den högsta sovjetiska militärledningen beslutat att forcera våra förberedelser för att utan hänsyn till väderleken inleda storoffensiven mot tyskarna längs hela vår mellersta front inte senare än under den andra hälften av januari.¹¹³

Churchill skyndade sig att meddela Eisenhower dessa goda nyheter och dikterade sedan ett svarstelegram till Stalin: “Jag är Er ytterst tacksam för detta fantastiska meddelande. Jag har låtit vidarebefordra det till general Eisenhower och han kommer att hålla det för sig själv. Må Ert ädla företag krönas med den största framgång.”¹¹⁴

Mitt i denna kritiska situation nådde det som gått till historien som de allierades Battle of the generals – “generalernas strid” – en ny höjdpunkt. Det började med att den brittiska tidningen Daily Mail den 6 januari hade följande löpsedel: “MONTGOMERY: Hela berättelsen om genombrottet. Britter hejdade offensiven mot Meuse.” Inne i tidningen stod det att läsa: “Vetskapen om att fältmarskalk Montgomery nu har det fulla befälet i Belgien skapar en stor lättnad här i landet.”

Nästa dag kallade Montgomery till en presskonferens på sin stabsplats i belgiska Zonhoven. Iförd civila beige manchesterbyxor, en blågrå tröja, fallskärmsjägarnas camouflagerock med överstes grad- beteckning och en röd fallskärmsjägarbasker käckt på sned tog den färgstarke fältmarskalken emot mer än etthundra allierade reportrar i en liten tegelbyggnad.

“Monty är fortfarande en showare”, kommenterade en brittisk korrespondent för United Press efteråt. “Ja, den här klädseln kanske är litet ovanlig”, sade Montgomery med ett leende, och sedan tog han till orda angående Ardennerslaget.

“Som ni alla vet”, började han, “gick von Rundstedt till anfall den 16 december och lyckades driva in en djup kil mitt i de ställningar som hölls av amerikanska 1. armén. Han klöv de amerikanska styrkorna itu och ett tag såg situationen ut att bli riktigt oroväckande.”

“Just då”, fortsatte Montgomery, “när jag såg vad som hände, och utan att då ha någon befogenhet där nere, vidtog jag vissa åtgärder så att om tyskarna nådde Meuse, skulle de i alla fall inte kunna ta sig över floden. Jag satte vissa förband i rörelse för att skapa balans och ha en styrka som kunde sättas in om läget skulle bli riktigt hotande. Detta var bara försiktighetsåtgärder, men jag låg steget före här uppe i norr när jag vidtog dessa åtgärder.”

Efter att ha berättat om hur Eisenhower utsett honom till befälhavare för alla allierade trupper norr om den tyska inbrytningen, berättade Montgomery att “enligt min åsikt är moralen det verkligt avgörande i krig”. Han utvecklade detta en aning och fortsatte därefter med något som många av de närvarande amerikanska reportrarna uppfattade som en bredsalva mot U.S. Army: “Om man överför detta på det aktuella slagfältet, så blir det uppenbart att när nu amerikanerna tilldelats detta hårda slag och fått sin armé delad itu, så blev det förstås också en enda röra i stridsområdet. När jag fördes in på denna scen av general Eisenhower, fick jag därför först av allt ta mig an uppgiften att städa upp i detta stridsområde.”

Med växande upprördhet hörde de amerikanska reportrarna den brittiske fältmarskalken säga: “Jag skapade ordning, placerade reserverna på rätt plats och skapade balans. Jag omgrupperade de amerikanska och brittiska avsnitten, ja, jag omgrupperade faktiskt hela baletten.”

Sedan talade Montgomery om amerikanska VII Corps, huvudstyrkan i den allierade motoffensiven i norr: “Den där sjunde amerikanska kåren hade jag bildat för offensiva uppgifter, men den åkte på stryk. Jag sade till mig själv: ‘Kära nån, detta kan inte fortgå – den håller på att uppslukas av den här striden.’ Så jag gick till verket och lyckades sätta upp den här kåren igen. Men ännu en gång blev pressen så stor att den började försvinna i försvarsstrider. Så jag sade ‘oj, oj’, och satte upp den en gång till…”

Visserligen prisade Montgomery även de amerikanska soldaterna i det att han sade: “Jag har levt hela mitt liv med den brittiske soldaten, och jag älskar honom och tycker att han är förstklassig. Nu har jag kommit att få en hel del känslor och beundran även för den amerikanske soldaten, och jag skulle vilja säga att han är en mycket modig soldat…” Men det hjälpte inte. Flertalet av de amerikanska reportrarna reagerade starkt på vad de uppfattade som en nedlåtande ton mot amerikanerna i Montgomerys tal. Montgomery avslutade med några ord om sin närmaste chef, General Eisenhower:

“Vi är de bästa vänner. Det gör mig ont att se ofördelaktiga artiklar om honom i den brittiska pressen. Han bär en tung börda. Han behöver vårt fulla stöd och det är också något som han har rätt att förvänta sig. Låt oss alla sluta leden runt vår lagkapten så att vi kan vinna den här matchen. Ingen har något emot konstruktiv kritik, men jag ber om ett slut på den destruktiva kritiken som bara skadar den allierade solidariteten, splittrar vårt lag och gynnar fienden.”

De amerikanska reportrarna kokade av ilska. Hugh Shuck på amerikanska Daily News skickade ett rasande telegram till sin redaktion: “För att låna ett uttryck av den amerikanske generalen Tony McAuliffe, ‘Nuts till dig, Monty’.”115

Men samma kväll publicerade brittiska Daily Mail sitt referat av Montgomerys presskonferens. Rubriken – som även sattes som löpsedel – löd: “Montgomery förutsåg anfallet: Agerade ‘på egen hand’ för att rädda situationen.” Artikeln, som var författad av tidningens ledarskribent, hävdade att tyskarna hade hejdats framför Meuse i december genom att Montgomery på eget initiativ hade tagit befälet över de allierade arméerna längs den norra delen av den tyska “inbuktningen” innan detta hade godkänts från högsta ort, och fortsatte:

“Av allt att döma var situationen så desperat att fältmarskalk Montgomery på eget initiativ lade allt sitt kunnande och all sin auktoritet i vågskålen och övertog ledningen, vilket alla inblandade accepterade.”

Den statliga brittiska radion BBC lät meddela, apropå Montgomery: “Detta är den hittills mest lysande och på samma gång svåraste uppgift som han har genomfört. Han upptäckte att det saknades försvarslinjer, att amerikanerna var en aning förvirrade, att det fanns få reserver till hands, och underhållslinjerna var avskurna.”¹¹⁶

Efter kriget skrev Montgomery i sina memoarer att “det förmodligen var ett misstag av mig att över huvud taget hålla denna presskonferens”, eftersom “de amerikanska generalerna var så negativt inställda till mig att vad jag än sade så tolkades det fel. Därför borde jag inte ha sagt någonting alls.”¹¹⁷ Montgomery påpekade också i sina memoarer vad han kunde ha sagt, men besparade åhörarna: “Vad jag inte sade var att de allierade fick riktigt ‘på nöten’ i Ardennerslaget, att amerikanerna tillfogades nära 80 000 förluster, och att inget av detta skulle ha inträffat om vi hade fört vårt fälttåg på ett ordentligt vis efter den stora segern i Normandie, eller om vi hade skapat en taktisk balans i dispositionen av våra markstyrkor när vinterkampanjen började.”¹¹⁸

Till råga på allt lät en tysk radiosändare i Arnhem sända en förvrängd, helt och hållet anti-amerikansk version av BBC:s utsändning under sken av att det var BBC:s äkta utsändning. Denna falska version hörde man i Lieutenant General Bradleys stab, där man svalde bluffen. Resultatet blev en formlig explosion av indignation. Bradley lät hastigt kalla till en presskonferens i Luxemburg för att förklara varför Eisenhower överlåtit amerikanska 1st Army och halva Ardenner-sektorn åt Montgomery. Men brittiska Daily Mail bet tillbaka med att i en ledarartikel den 11 januari kalla det för “förtal av Montgomery”.

De allierades strategiska flyg ingriper

Medan Patton oroade sig för att kriget kunde förloras, medan Churchill vädjade till Stalin om hjälp österifrån, och medan britter och amerikaner grälade om vem som ledde kriget på bästa sätt, rann emellertid krafterna ur den tyska offensiven. I 9th Air Forces ställe trädde den amerikanska strategiska 8th Air Force, som opererade från baser i Storbritannien. Denna hade visserligen även tidigare anfallit olika kommunikationsmål i västra Tyskland – järnvägsstationer, rangerbangårdar, knutpunkter för vägar och järnvägar samt broar – vid sidan om sin pågående flygoffensiv mot tyska anläggningar för framställning av syntetiskt drivmedel, men efter den 1 januari 1945 riktade 8th Air Force in hela sin styrka mot kommunikationsmål i västra Tyskland. Den 1 januari 1945 hade 850 fyrmotoriga bombare från 8th Air Force angripit olika mål inom den tyska drivmedelsindustrin. Nästa dag var det annorlunda; då satte 8th Air Force in 1011 fyrmotoriga bombare och 500 jaktplan mot kommunikationslinjer och taktiska mål i västra Tyskland. Den 3 januari sände 8th Air Force ut 1168 fyrmotoriga bombare och 589 jaktplan mot diverse kommunikationsleder i västra Tyskland, bland annat järnvägsbroar över Rhen.

När understödet från de allierades taktiska flyg uteblev, klev det strategiska flyget in i dess ställe. Den 2 januari 1945 satte amerikanska 8th Air Force in 1011 fyrmotoriga bombare och 500 jaktplan mot kommunikationslinjer och taktiska mål i västra Tyskland. Merparten av de fyrmotoriga bombflygplanen i 8th Air Force utgjordes av Boeing B-17 Flying Fortress, som syns på bilden. 715 av de deltagande bombflygplanen den 2 januari var av denna typ. (US Air Force)

Den 4 januari 1945 noterades i krigsdagboken för den tyska krigsmaktens överkommando:

De egna förbanden har tillräckligt med manskap, artilleri och pansar till sitt förfogande; men dessa resurser kan inte utnyttjas på grund av brist på ammunition och drivmedel, vilket är resultatet av det allierade flygets attacker mot järnvägsnätet i det bakre området. Då fienden även riktar sina flyganfall mot vägnätet, förstärks denna effekt. Det har nu givits order om att dra tillbaka luftvärnet från själva stridsområdet, så att det skall kunna användas till att skydda vägar och depåer.119

Följande dag satte 8th Air Force in mer än ettusen tunga bombflygplan, eskorterade av nästan 600 jaktplan, mot olika kommunikationsmål i västra Tyskland. Underhållsläget för de tyska frontförbanden blev nu alltmer desperat. Denna den 5 januari noterades i krigsdagboken för II. Abteilung/ Panzer-Artillerie-Regiment 146 ur 116. Panzer-Division: “Bataljonen bekämpar under dagen de fientliga rörelserna med endast mycket små salvor, då vi nu har mycket ont om ammunition…“¹²⁰

I det läget beslöt det tyska överkommandot att flytta tillbaka 9. SS-Panzer-Division från sektorn norr om Bastogne till II. SS-Panzerkorps’ frontavsnitt längre nordvästerut för att stärka försvaret mot amerikanska VII Corps’ anfall. Försörjningssituationen var emellertid inte mycket bättre i 9. SS-Panzer-Division. SS-Hauptsturmführer Karl Appel, chefen för I. Bataillon, SS-Panzergrenadier-Regiment 20 i denna division, skrev den 5 januari i ett brev till Otto Skorzeny: “Allvarlig brist på underhåll, särskilt i form av persedlar och stövlar.”¹²¹

Men det skulle bli ännu värre. 9. SS-Panzer-Division hade samlat sina förband i staden Houffalize under natten till den 6 januari, när plötsligt himlen lystes upp av markeringsbomber. Några minuter senare dök den brittiska anfallstyrkan upp på 2 000 meters höjd – nio tvåmotoriga Mosquito-bombare och 131 fyrmotoriga Avro Lancaster. De sistnämnda hade kapacitet att bära 6,3 ton bomber vardera. Anfallet pågick mellan klockan 03.00 och 03.30. Praktiskt taget hela Houffalize lades i ruiner och 189 civila dödsoffer krävdes. 9. SS-Panzer-Division drabbades minst lika hårt. En av soldaterna i denna division, SS-Unterscharführer Heinz Pech, berättar om detta bombanfall:

“Staden, som var fullpackad med personal och fordon, blev illa åtgången. Samtliga fordon blev så svårt skadade att de inte gick att reparera omedelbart, och merparten av fordonsparken i II. Bataillon/ SS-Panzergrenadier-Regiment 19 förstördes. Flera fordon begravdes under rasmassor från sammanstörtade hus. […] Trafiken genom staden var helt blockerad i tio timmar.”¹²²

Samtidigt beslöt Model att dra tillbaka även 12. SS-Panzer-Division från fronten och till I. SS-Panzerkorps’ reserv så att den skulle stå beredd att möta den amerikanska motoffensiven. Från och med den 7 januari började Oberst Tolsdorffs 340. Volksgrenadier-Division överta de ställningar som hållits av 12. SS-Panzer-Division nordost om Bastogne, medan 26. Volksgrenadier-Division under Heinz Kokott (som på nyårsdagen befordrats från Oberst till Generalmajor) återtog sina gamla ställningar som 9. SS-Panzer-Division lämnat norr om den omstridda staden.

Understödda av Panzer IV-stridsvagnar har dessa tyska pansargrenadjärer gått i ställning på ett snötäckt fält. (BArch, Bild 101I-277-0844-15/Jacob)

Utnötningskrig väster om Bastogne

De uttunnade tyska linjerna vid Bastogne ledde emellertid inte omedelbart till några större amerikanska framgångar. Längst ut på den tyska bräschens sydvästspets, runt den lilla staden Saint-Hubert, tre mil väster om Bastogne, höll Panzer Lehr-divisionens Kampfgruppe 902 under Oberstleutnant Joachim Ritter von Poschinger en tolv kilometer bred kil som skilde brittiska XXX Corps i norr från amerikanska 87th Infantry Division i söder. Generalleutnant Bayerlein, chefen för Panzer Lehr Division, skrev:

“Från den 28 december och framåt utsattes vårt frontavsnitt vid Saint-Hubert för oavlåtliga anfall. Men trots en svag bemanning lyckades vi under mycket hårda strider hålla våra ställningar. […] Samtliga anfall blev tillbakaslagna och ett stort antal fientliga stridvagnar förstördes. Fienden tillfogades särskilt svåra bakslag i sina försök att genomföra ett kniptångsanfall mot Saint-Hubert genom skogsområdet på båda sidor om Hatrival och väster om Vesqueville [2 km sydväst resp. 2 km sydost om Saint-Hubert].”123

Som vi tidigare sett, förnyade 87th Infantry Division i början av januari sina genombrottsförsök vid vägkorset sju kilometer sydost om Saint-Hubert, vid Pironpré, där en liten tysk styrka på trettio man och sex stridsvagnar ur Panzer Lehr förskansat sig bakom minfält i den kuperade, skogklädda terrängen. När även detta anfall slogs tillbaka med blodiga förluster, beslöt den amerikanske divisionchefen, Brigadier General Frank L. Culin, Jr., att istället försöka sig på ett anfall tre kilometer längre österut, vid Tillet. Detta avsnitt hölls av II. Bataillon/ Panzergrenadier-Regiment FBB ur Oberst Remers Führer Begleit Brigade. För att ge extra kraft åt Culins anfall tillfördes han två nya förband – 3. franska fallskärmsjägarregementet (3ème Régiments de Chasseurs Parachutistes) och 761st Tank Battalion. Den förstnämnda ingick i de brittiska specialstyrkorna i SAS (Special Air Service) och hade utmärkt sig under striderna i Bretagne i juni 1944 (då med beteckningen 4. luftburna bataljonen, 4e Bataillon d’Infanterie de l’Air de l’Armée de l’Air). 761st Tank Battalion, ledd av Lieutenant Colonel Hollis E. Hunt, var det första afro-amerikanska pansarförbandet, och det gick under det stolta namnet “the Black Panthers”.

87th Infantry Division gick till anfall den 6 januari, med 346th Infantry Regiment samordnat med 761st Tank Battalion och de franska fallskärmsjägarna. Även om Führer Begleit Brigades bataljon var påtagligt numerärt underlägsen, erhöll den gott understöd av flankerande enheter från Kampfgruppe 902, som Generalleutnant Bayerlein påpekade: “Pansarvärnsförband som grupperats i utkanten av skogen nordväst om Tillet understödde med stor framgång grannförbandets (Brigade Remer) försvarsstrid nära Gerimont och Tillet och lyckades därvid slå ut ett antal fientliga stridsvagnar samt tillfogade det anfallande infanteriet förluster.”¹²⁴ Oberst Remer rapporterade om slaget den 6 januari: “Under dagen genomfördes upprepade anfall mot II. bataljonens [i pansargrenadjärregementet] avsnitt vid Tillet. Vi lyckades hålla våra ställningar, men det kostade mycket hårda strider.”¹²⁵

Det blev inledningen på ett flera dagar långt förbittrat slag om Tillet – ett litet samhälle, beläget i en sänka som omges av granklädda höjder. Nedanför dessa låg helt öppna, snöklädda sluttningar, uppför vilka amerikanerna var tvungna att avancera – rätt in i den tyska eldgivningen. En av pansarsoldaterna i 761st Tank Battalion “Black Panthers”, Eddie MacDonald, berättade efteråt: “Jag kommer aldrig att glömma Tillet. Det tog oss en hel vecka att driva ut tyskarna ur det samhället. De hade verkligen bitit sig fast där. Efter den första timmens strider visste vi att vi slogs mot SS-soldater [en missuppfattning som troligen härstammade från förbandsnamnet Führer Begleit Brigade].”¹²⁶ Oberst Otto Remer, chefen för Führer Begleit Brigade, beskrev å sin sida de amerikanska trupperna vid Tillet som de bästa han någonsin mött, “utmärkta soldater” som ofta “dök upp bakom våra linjer och dödade många av våra vaktposter med kniv”.¹²⁷ Enligt Remer var dessa de enda amerikanska soldater “som vi verkligen hade respekt för, till och med under mörkerstrid”.¹²⁸

Samtidigt utsatte Patton Major General William Miley, chefen för 17th Airborne Division – som kastats över ända av Führer Begleit Brigade den 4-5 januari – för ett ökat tryck att återuppta sitt anfall litet längre österut. Enligt Patton fanns det praktiskt taget inga tyska styrkor kvar framför 17th Airborne Divisions front. Efter kriget berättade Miley för den amerikanske militärhistorikern Edward G. Miller: “[Patton] insisterade på att det inte fanns någonting framför våra ställningar. Våra patruller kunde dock konstatera att tyskarna fortfarande var kvar där ute, även om vi inte visste hur starka de var. Men [Patton] sade att de var på väg att dra sig tillbaka, så vi gick till anfall.”129

På kvällen den 6 januari fick 17th Airborne Division order om att gå till anfall klockan nio nästa morgon. När chefen för “I” Company, 513th Parachute Infantry Regiment, Lieutenant Eugene Crowley, orienterade sina mannar, protesterade en av dem högljutt mot “själva idén att vi skall anfalla mitt på ljusa dagen, över snötäckt öppen terräng som totalt domineras av en fiendekontrollerad åsrygg, när vi skulle kunna genomföra anfallet i skydd av mörker”. Crowley kunde bara svara att “så lyder våra order”.130

Pattons påstående om endast svagt bemannade tyska ställningar var faktiskt inte helt taget ur luften. Führer Begleit Brigade var vid det laget i ett miserabelt tillstånd efter nästan tre veckor av oupphörliga strider. III. Bataillon ur brigadens pansargrenadjärregemente hade visserligen lyckats slå tillbaka 11th Armored Division den 30-31 december, men till priset av en kraftig åderlåtning av den egna styrkan. Oberst Remer hade inget annat val än att dra bort denna bataljon från fronten. Därtill drogs en tredjedel av de båda andra bataljonerna i pansargrenadjärregementet tillbaka som en operativ reserv att användas i motanfall mot det avsnitt där amerikanerna därnäst valde att angripa. Därmed hölls brigadens nära tio kilometer långa front – mellan Tillet i väster och sektorn väster om Mande Saint-Étienne i öster – av ytterst svaga styrkor. II. Bataillon/ Panzergrenadier-Regiment FBB, som stod emot 87th Infantry Division vid Tillet, var brigadens starkaste bataljon. På dess vänstra (östra) flank stod – mot 17th Airborne Division – I. Bataillon/ Panzergrenadier-Regiment FBB, som vid det laget inte räknade mer än etthundrafemtio man i första linjen. Denna bataljon understöddes visserligen av brigadens pansarregemente, med ett trettiotal stridsdugliga stridsvagnar, men insatsen av dessa hindrades betänkligt av den allt svårare drivmedelsbristen.¹³¹

I enlighet med den utfärdade ordern gick 17th Airborne Division till storms klockan 09.00 den 7 januari. Fallskärmsjägarna kom ut ur de mörka skogarna Bois de Valets och Bois de Fragotte söder om Flamizoulle och Mande Saint-Étienne, med 193rd Glider Infantry Regiment på den högra flanken, 513th Parachute Infantry Regiment i mitten och 194th Glider Infantry Regiment till vänster. I skydd av dimma och snöfall och med artillerigranater brakande ned över fiendeställningarna i norr, lyckades männen i 193rd Glider Infantry Regiment och 513th Parachute Infantry Regiment ta sig över huvudvägen N 4 – som förbinder Bastogne med Marche – och började pulsa fram genom snön mot de båda byarna Flamizoulle och Flamierge uppe till vänster på andra sidan vägen.

En grupp tyska soldater som gått i ställning i ett skogsparti söder om Flamizoulle (halvannan kilometer nordväst om Mande Saint-Étienne) lyckades hejda 193rd Glider Infantry Regiment, trots ett mycket kraftigt amerikanskt artilleriunderstöd. Men på de öppna fälten väster om skogsdungen gjorde den amerikanska artilleribeskjutningen det omöjligt för andra tyska förband att hålla sina ställningar, så dessa fick hastigt överges. Strax efteråt vällde hundratals grönklädda soldater från 513th Parachute Infantry Regiment, i skydd av artilleriets våldsamma eldbarriär, fram över de vid det laget av granatkrevader uppbökade åkrarna. Flämtande av utmattning och mer eller mindre förblindade av snöfallet sprang de för allt vad tygen höll genom den uppbökade snön mot sitt mål, Flamierge – den lilla by som ligger uppe på “Dead Man’s Ridge”, några hundra meter norr om N 4 och ett tusental meter väster om Flamizoulle. 1st och 2nd Battalion stormade fram rakt söderifrån, medan 3rd Battalion under Major Morris Anderson, som understöddes av fem Sherman-stridsvagnar, gjorde en kringgående rörelse från öster. Men där hade tyskarna grupperat tre pansarvärnskanonvagnar på en liten höjd. I snödiset upptäckte inte amerikanerna detta hot förrän det var för sent. En efter en blev fyra stridsvagnar utslagna och den femte stannade upp.132

Därefter riktade de tyska pansarvärns-kanonvagnarna sin eldgivning mot soldaterna i 3rd Battalion, som var helt oskyddade ute på åkrarna. Granaterna exploderade mitt bland fallskärmsjägarna och blodiga kroppsdelar flög åt alla håll. Den amerikanska framryckningen förbyttes omedelbart i en vild flykt tillbaka. Av etthundrasextiofem man i 3rd Battalion återstod snart färre än etthundra.¹³³

Men medan de skärrade överlevande låg och tryckte i granatgropar eller bakom vilken upphöjning som helst i marken, upphörde den tyska elden. Tusen meter längre bort till höger låg männen i 193rd Glider Infantry Regiment i betäckning, och uppe till vänster hördes en våldsam skottlossning från Flamierge, där 1st och 2nd Battalion slogs med tyskarna om de södra utkanterna av byn. Men framför sig verkade inte Major Andersons 3rd Battalion längre ha något motstånd. Det visade sig att de tyska pansarvärnskanonvagnarna dragit sig tillbaka – förmodligen därför att deras ammunition tagit slut. Major Andersons kvarvarande män sprang hukande fram över fältet igen, och när de – uppenbarligen utan att ha blivit upptäckta av motståndarna – trängde in i Flamierge från öster, kollapsade det tyska motståndet.

Generalmajor Denkert, chefen för 3. Panzer-grenadier-Division, organiserade genast ett motanfall, och erhöll för detta förstärkning av en stridsgrupp med pansar från 9. Panzer-Division.¹³⁴ Men när tyskarna gick till attack på eftermiddagen den 7 januari var amerikanerna förberedda. En våldsam eldgivning rev upp stora luckor bland det understödjande tyska infanteriet och träffade flera av pansarfordonen. Tyskarna slog hastigt till reträtt. “Amerikanerna i Flamierge bjöd ett hårdnackat motstånd”, skrev Generalmajor Denkert: “Vi fick intrycket att de hade blivit särskilt tränade för strid i bebyggelse. De fångar som vi förde till Tronle visade sig tillhöra en fallskärmsjägardivision. Jag fick ett mycket fördelaktigt intryck av dem.”¹³⁵

Under tiden ryckte 194th Glider Infantry Regiment fram på andra sidan huvudled N 4 – alltså längre söderut – och tog Millomont, inte mer än en handfull hus två och en halv kilometer sydväst om Flamierge. Därifrån fortsatte amerikanerna mot grannbyn Renuâmont, som ligger på andra sidan ett två-trehundra meter brett fält. Oberst Remer beskriver slaget: “I Renuâmont, som fienden anföll omedelbart efteråt, drogs ett försvagat kompani på bara 20 man samman och gick i ställning i två bondgårdar. Trots att de var omringade och utsattes för ideliga anfall, höll de fortfarande ut klockan 03.00.”¹³⁶

En M10-pansarvärnskanonvagn öppnar eld mot tyska ställningar under en nattlig strid i Ardennerna i januari 1945. (The Paul Warp Collection)

Fyra kilometer längre västerut rasade slaget om Tillet oförtrutet vidare mellan II. Bataillon/ Panzer-grenadier-Regiment FBB och 87th ID:s 346th Infantry Regiment, understött av 761st Tank Battalion och de franska fallskärmsjägarna. Det var en fullkomligt ursinnig strid där båda sidor kämpade med samma envetenhet. En av soldaterna i “I” Company, 346th Infantry, Staff Sergeant Curtis F. Shoup, utmärkte sig under striderna denna den 7 januari på ett sådant vis att han postumt tilldelades den högsta amerikanska tapperhetsutmärkelsen, Medal of Honor – som under hela andra världskriget tilldelades 464 män. Motiveringen till utmärkelsen lyder:

Nära Tillet i Belgien gick hans kompani till anfall mot tyska soldater på en höjd. En kraftig eldgivning från en fientlig kulspruta tvingade vårt förband att kasta sig i skydd och hotade att fullkomligt tillintetgöra den egna styrkan, som befann sig i ett mycket utsatt läge då marken var så hårt frusen att det var omöjligt att gräva värn. Snart utsattes de våra även för en kraftig eldgivning från granatkastare och artilleri. Staff Sergeant Shoup insåg att den fientliga kulspruteställningen måste tystas till varje pris, så beväpnad med ett automatgevär ålade han fram till en eldställning 75 meter från den fientliga ställningen. Men han fann att hans egen eldgivning från denna ställning inte hade någon verkan. Utan hänsyn till sin egen säkerhet reste han sig upp och rusade dödsföraktande rakt in i kulregnet, medan han själv sköt från höften. Han blev träffad av flera kulor och blev slutligen omkullslagen. Men han kämpade sig upp igen och stapplade framåt tills han var så nära att han, som det sista han gjorde i livet, kunde kasta en handgranat som utplånade den fientliga kulspruteställningen. Genom sin heroiska bragd, sin dödsföraktande beslutsamhet och stora offervilja, oskadliggjorde Staff Sergeant Shoup ett fientligt vapen som hotade att tillintetgöra hans kompani, och vände en mycket svår situation till seger.¹³⁷

Men när dagen var över kunde Oberst Remer rapportera att samtliga anfall mot Tillet återigen blivit avvisade.¹³⁸

Med situationen i detta område sålunda någorlunda under kontroll, grupperades I. Bataillon/ Panzergrenadier-Regiment FBB och Führer Begleit Brigades pansarregemente på kvällen den 7 januari för ett motanfall mot 17th Airborne Division. Tyskarna gick till anfall vid halv tio på kvällen, i totalt mörker. Första målet var Flamierge, som anfölls från två håll. 2nd Battalion, 513th Parachute Infantry Regiment övermannades och föll tillbaka söderut, vilket ledde till att även soldaterna i 1st Battalion lämnade sina ställningar. De båda amerikanska bataljonerna retirerade söderut över huvudvägen N 4 och gick i ställning i skogen Bois de Valets. Även 193rd Glider Infantry Regiment, på den amerikanska luftburna divisionens östra flank, tvingades tillbaka. Därmed var Major Andersons 3rd Battalion, 513th Parachute Infantry Regiment, avskuren i Flamierge.

Under tiden lyckades en hastigt sammanrafsad stridsgrupp på endast tjugofem man ur I. Bataillon/ Panzergrenadier-Regiment FBB driva bort 194th Gli-der Infantry Regiment från de ställningar som detta amerikanska regemente erövrat söder om N 4. Medan några tyskar intog ställningar i den södra utkanten av Renuâmont, vilket blockerade amerikanernas möjligheter att föra fram förstärkningar, kunde resten av stridsgruppen ta sig in i byn utan att bli upptäckt i mörkret. På given signal öppnade tyskarna eld mot amerikanerna, som blev totalt överrumplade. Striden rasade från hus till hus, och tyskarna tycktes befinna sig överallt. Amerikanerna lyckades aldrig uppfatta hur liten den styrka var som de ansattes av, då de hela tiden fann sig angripna från flera håll: från söder, där utfarten var blockerad, från norr, där den tyska stridsgruppen gick till anfall, och dessutom från de två bondgårdar där tjugo omringade tyska soldater höll stånd sedan tidigare den dagen. “Trots att den unge kompanichefen förlorade sin högra hand i närstrid i början av sammandrabbningen”, skriver Oberst Remer, “ledde han sina mannar till framgång under denna operation, och lämnade inte stridslinjen förrän följande morgon.”139 Striden var över på kort tid och etthundrafemtio soldater ur 194th Glider Infantry Regiment leddes bort i fångenskap. Oberst Remer fortsätter: “Vårt mörkeranfall verkar ha utlöst en vitt spridd panik på den amerikanska sidan, eftersom vi sedan lyckades återta Hubermont och Millomont utan strid.”¹⁴⁰

Därmed kunde I. Bataillon/ Panzergrenadier-Regiment FBB framrycka en och en halv kilometer till Laval, och återupprättade därigenom den tidigare förlorade förbindelsen med II. Bataillon vid Tillet, ett par kilometer längre västerut.

Situationen var avgjort bättre för Führer Begleit Brigade nästa dag, den 8 januari. Med 513th Parachute Infantry Regiment kluvet i två delar – två bataljoner tillbakadrivna till Bois de Valets söder om huvudvägen N 4 och en bataljon omringad i Flamierge – och 194th Glider Infantry Regiment tillbakaslaget, var hotet från 17th Airborne Division åtminstone för tillfället neutraliserat. Under hela den 8 januari noterade tyskarna inget annat än spaningsverksamhet från den amerikanska fallskärmsjägardivisionens sida. Remer kunde nu kon-centrera sina krafter för ett motanfall mot sin starkaste motståndare, 87th Infantry Division “Golden Acorn” och dess underställda förband vid Tillet. Understödd av ett tungt luftvärnsbatteri som brigadchefen hastigt fört fram, lyckades II. Bataillon/ Panzergrenadier-Regiment FBB pressa tillbaka 87th Infantry Division två kilometer, bortom divisionens utgångsställningar före anfallet.

Ett bärgningsfordon tar sig an en Sherman från 761st Tank Battalion “Black Panthers” som vält över ända under striderna om Tillet i januari 1945. (NARA, SC 199013)

Medan detta pågick, satte 3. Panzergrenadier Division in ett nytt motanfall mot amerikanerna i Flamierge. Här höll Major Andersons 3rd Battalion, 513th Parachute Infantry Regiment ställningarna hela dagen, trotsande en lokal tysk numerär överlägsenhet. Först på kvällen den 8 januari övergav amerikanerna byn och lyckades i skydd av mörkret under natten mellan den 8 och 9 januari filtrera igenom de glesa tyska linjerna och ta sig tillbaka till resten av regementet i Bois de Valets-skogen. De hade god nytta av den extremt kalla natten – en temperatur på 21 minusgrader uppmättes – som begränsade de tyska soldaternas lust att röra sig över de öppna fälten mer än vad de absolut hade order om.

När 3rd Battalion, 513th Parachute Infantry Regiment återvände till Bois de Valets, återstod av detta regemente inte mer än 81 officerare och 1036 soldater – av ursprungligen 144 officerare och 2 290 soldater den 2 januari.¹⁴¹

Montgomerys offensiv råkar i svårigheter

Medan tyskarna befann sig på offensiven på flera ställen vid Bastogne, gick Montgomerys motoffensiv i stå längs nästan hela fronten. Den 7 januari gjorde 2. Panzer-Division, längst ut på den tyska västra flanken, ett överraskande motanfall som hastigt drev ut 6th Airborne Division och 29th Armoured Brigade ur Bure – byn som det kostat britterna så mycket blod att erövra bara två dagar tidigare. En krigskorrespondent från nyhetsbyrån Australian Associated Press rapporterade: “Besättningar från tyska Panther-stridsvagnar som fått sina fordon förstörda deltog som infanteri för att återta Bure. De slogs som lejon i Bure-Jemelle-området, uppenbarligen i ett försök att återetablera sina ställningar på den yttersta spetsen av deras inbrytning.”142

Sherman-stridsvagnar från 3rd Armored Division ger eld mot tyska ställningar under Montgomerys offensiv i januari 1945. (NARA, 111-SC-198597)

Halvannan mil längre nordösterut var 53rd Welsh Infantry Division och brittiska 33rd Armoured Brigade inbegripna i förbittrade strider med 116. Panzer-Division, som bitit sig fast på de skogklädda kullarna runt Grimbiémont, fyra kilometer sydost om Marche. Först den 7 januari kunde de tyska ställningarna erövras. Vid det laget var 53rd Welsh fullständigt nedsliten. Efter att ha förlorat 627 man i stupade, sårade och saknade drogs divsionen ur strid och överlämnade all sin tunga utrustning till 51st Highland Division, som anlände i den illa tilltygade divisionens ställe. Därmed inträffade ett uppehåll i den brittiska framryckningen. 116. Panzer-Division rapporterade ett förhållandevis lugn vid fronten under hela den 8 januari.¹⁴³

På den andra (östra) sidan om floden Ourthe avancerade, som vi tidigare sett, 2nd Armored Division och 84th Infantry Division – de två högra divisionerna i “Lightning Joe” Collins’ amerikanska VII Corps – söderut, i riktning mot La Roche. Om de lyckades ta denna strategiskt viktiga stad, med dess broförbindelse över Ourthe, skulle den tyska styrkan i Grimbiémont-sektorn – en dryg mil väster om floden – vara avskuren. Men en liten sammansatt styrka från 116. Panzer-Division (som den 8 januari åter ställdes II. SS-Panzerkorps’ befäl) och 2. SS-Panzer-Division “Das Reich” lyckades hålla stånd mot den amerikanska framryckningen.¹⁴⁴ Pansar och luftvärnskanoner som grupperats på höjderna utanför Samrée, fyra kilometer nordost om La Roche, höll ställningarna i fyra hela dagar. Sergeant Theodore Draper från 84th Infantry Division, som var med i denna strid, berättar: “Samrée verkade helt ointagligt. Orten låg längst upp på toppen av ett 600 meter högt berg. Allra först var vi tvungna att ta två andra höjder, belägna norr och nordväst om detta berg. Därefter skulle vi vara tvungna att ta oss fram över femtonhundra meter av kuperad terräng i knädjup snö, och fienden hade en perfekt uppsikt över varje centimeter av denna väg. Sanningen att säga kunde vi inte förstå hur vi skulle klara det här.”¹⁴⁵

En dryg halvmil nordost om Samrée låstes under tiden amerikanska 3rd Armored Division och 83rd Infantry Division i en hård strid om vägkorset Baraque de Fraiture sedan de den 3 januari intagit Malempré. Enligt stridsrapporten för SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 2ur 2. SS-Panzer-Division “Das Reich”, som höll stridsställningar i detta område, förstörde soldaterna ur 3. Kompanie i SS-Panzer-Pionier-Bataillon 2 ett antal amerikanska stridsvagnar i närstrid inne i samhället.¹⁴⁶ Först den 7 januari, sedan en lokal väderleksförbättring gjort att det amerikanska flyget kunde ingripa, tvingades SS-förbanden uppge sina ställningar vid vägkorset. Men på den södra sidan om detta blev den amerikanska framryckningen återigen hejdad. Vid det laget hade SS-Panzergrenadier-Regiment 3 “Deutschland” anlänt för att förstärka de ställningar som hölls av den lilla SS-pansarspaningsbataljonen.147

Ett amerikanskt försök att bryta igenom den 8 januari kostade 33rd Armored Regiment ur 3rd Armored Division en förlust av 15 Sherman-stridsvagnar.148 I fyra dagar höll SS-Sturmbannführer Ernst Krags SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 2och SS-Panzergrenadier-Regiment 3 amerikanerna stången utanför Tailles, alldeles söder om Baraque de Fraiture.

Längre nordösterut fortsatte Major General Ridgways amerikanska XVIII Airborne Corps att pressa 62. Volksgrenadier-Division mellan floden Salm i öster och Lienne-ån i väster. Ridgways första mål när han gick till anfall den 3 januari, var Vielsalm, staden som haft 4 000 invånare före kriget och utgjorde en viktig knutpunkt och flodövergång över Salm. Avståndet dit var inte mer än sju kilometer när XVIII Airborne Corps satte in sitt anfall, men på offensivens tredje dag hade 82nd Airborne Division bara nått fram till Abrefontaine, ett par kilometer från de amerikanska utgångsställningarna. På detta frontavsnitt var det Grenadier-Regiment 164 ur 62. Volksgrenadier-Divi-sion som höll tillbaka den amerikanska framryckningen. Detta regemente anfördes av en av de mest framstående tyska förbandsledarna i Ardenneroffensiven, Oberst Arthur Jüttner. Denne hade varit i nästan oavbruten fronttjänst sedan fälttåget i Polen 1939. Jüttner hade lång erfarenhet av striderna på östfronten, där han varit med bl.a. vid Demjansk 1942 och Kursk 1943, och han hade tilldelats riddarkorset med eklöv. Före krigsslutet skulle han även erhålla svärden till eklövet, som en av endast etthundrafemtionio tyskar under andra världskriget.

Den 6 januari slog Jüttners män tillbaka ett amerikanskt försök att bryta igenom med pansar och tillfogade angriparna svåra förluster. Leutnant Haases StuG III rapporterades ha slagit ut tre amerikanska stridsvagnar.

62. Volksgrenadier-Division förfogade också över några av de väldiga Königstiger-stridsvagnar som schwere SS-Panzer-Abteilung 501 lämnat kvar i detta område, och denna den 6 januari slog en av dessa pansarbjässar ut fem Sherman. John Brush, som då tjänstgjorde som ingenjörsoldat i U.S. Army, skrev:

“6 januari 1945 […] När vi kom runt kurvan passerade vi fem Sherman-stridsvagnar som blivit utslagna av en tysk Kungstiger som stod i nästa kurva på vägen. Den hade troligen stått där och låtit alla fem amerikanska stridsvagnar komma fram genom kurvan, för att därefter slå ut dem en efter en. Samtliga hade rejäla hål efter Tigerns 88-millimeters kanon. Tigerns frontpansar var ärrat av pansarvärnsgranater – en av dem hade till och med fastnat halvvägs in i det tjocka pansaret. Denna Kungstiger hade blivit förstörd genom en direktträff i sidan av en bomb som sprängt bort tornet.”¹⁴⁹

Den 7 januari satte den amerikanske division-chefen, Major General James Gavin, in samtliga Parachute Infantry Regiment i 82nd Airborne Division, understödda av 628th Tank Destroyer Battalion. De lyckades bryta igenom, men innan amerikanerna kunde angripa Vielsalm var det nödvändigt att säkra Tier du Mont, den tre kilometer långa, skogklädda åsen alldeles sydväst om staden. På vägen till Tier du Mont var amerikanerna tvungna att inta Goronne, en liten by ett par kilometer väster om Vielsalm.

Här skulle två av vardera sidans bästa förbandsledare mötas. Mot Oberst Jüttner och dennes Grenadier-Regiment 164, som anförtrotts försvaret av Goronne och Tier du Mont, ställdes Lieutenant Colonel Benjamin Hayes Vandervoort, chefen för 2nd Battalion, 505th Parachute Infantry Regiment. “Vandy” Vandervoort var en legendarisk amerikansk fallskärmsjägare. Han hade utmärkt sig i Sainte-Mère-Église i Normandie och under operation “Market Garden”. Ridgway karaktäriserade honom som “en av de modigaste och tuffaste frontbefäl-havare jag någonsin träffat”.

Hela 82nd Airborne Division avancerade längs den enda farbara vägen från Abrefontaine mot Goronne, vilket skapade sådana trafikstockningar “att det till slut såg ut som på Times Square [i New York] en lördagskväll”, som Major William Carpenter, en av officerarna i Vandervoorts bataljon, uttryckte det.150 Men där hade Oberst Jüttner en överraskning i beredskap åt sin motståndare. Alldeles i utkanten av skogen norr om vägen hade han låtit gruppera en ensam Königstiger, och denna slog snabbt ut två Sherman och två pansarvärnskanonvagnar.¹⁵¹ “Hela framryckningen stannade av på grund av att denna Kungstiger stod i vägen”, minns Major Carpenter. Det var först när en pansarvärnskanonvagn lyckats ta sig runt den tyska stridsvagnen och placera två granater i den mindre bepansrade bakvagnen på denna, som Königstigern kunde nedkämpas.¹⁵² Men Königstigern hade inte bara orsakat amerikanerna en fördröjning och tillfogat dem kännbara förluster – bland de mannar som sårats i striden med den tyska stålkolossen befann sig Lieutenant Colonel Vandervoort. Med svåra skador fördes han i ilfart mot de bakre linjerna.

En av soldaterna i 505th Parachute Infantry Regiment, Private Allen Langdon, berättar att förlusten av Vandervoort “var ett svårt slag för bataljonen, som nästan kommit att tro att dess långvarige befälhavande chef var odödlig”.¹⁵³ Vandervoorts skador var så svåra att han tvingades ge upp sin militära karriär. Därmed förlorade U.S. Army, med den amerikanske arméhistorikern S. L. A. Marshalls ord, “en man som egentligen var ämnad för högre chefsbefattningar”.¹⁵⁴

Tyskarna vek undan för övermakten och drog sig tillbaka till Tier du Mont. Medan 505th Parachute Infantry Regiment hölls tillbaka, marscherade 504th och 508th Parachute Infantry Regiment fram mot åsen. Bland träden uppe på krönet riktade Grenadier Regiment 164 in åtta stycken 88-millimeters kanoner medan den tusen meter breda, öppna terrängen nedanför fylldes av amerikanska soldater som pulsade fram genom den djupa snön. Oberst Jüttner lät hålla inne elden tills fallskärmsjägarna kommit halvvägs ut på fältet. Då öppnade tyskarna eld, med fruktansvärd verkan. Snön färgades röd av blod, men de överlevande fallskärmsjägarna fortsatte dödsföraktande framåt, vrålande fallskärmsjägarnas stridsrop: “Geronimo!” När fallskärmsjägarna så kämpade sig uppför den hala sluttningen, övade tyska soldater prickskytte på de utsatta männen.

Efteråt beskrev Major General Gavin stormningen av Tier du Mont som “det bästa som någonsin har gjorts för mig”. Amerikanerna lyckades erövra Tier du Mont, men efteråt var de deltagande förbanden alltför upprivna för att kunna inta Vielsalm. Grenadier-Regiment 164 retirerade från Goronne och Tier du Mont tillbaka till Vielsalm, där tyskarna upprättade försvarsställningar på den östra sidan av floden. Här höll de amerikanerna i schack i mer än en vecka. Tre dagar senare nödgades amerikanerna ta den illa tilltygade 82nd Airborne Division ur strid. Den hade då förlorat mer än ettusen man i stupade, sårade och saknade på bara några dagars offensiv. Ett av dess regementen, 508th Parachute Infantry Regiment, hade vid det laget förlorat 887 man sedan förbandet sattes in mot den tyska Ardenneroffensiven knappt tre veckor tidigare.¹⁵⁵ 504th Parachute Infantry Regiment hade också tillfogats svåra förluster, även om de inte var fullt så höga som i 508th – 433 man.¹⁵⁶ En av soldaterna i 505th Parachute Infantry Regiment, Staff Sergeant Wheatley Christiansen, minns att när hans “G” Company, drogs bort från fronten, “var vi nere i femtio procents styrka. Vi hade tillfogats höga förluster tidigare, men aldrig en sådan åderlåtning som i Ardennerna.” Guy LoFaro skriver i krönikan om 82nd Airborne Division: “Det värsta var att vi förlorade så många veteraner, män vars stridserfarenhet hade visat sig helt ovärderlig under tidigare strider.”¹⁵⁷

Med bajonetter på håller en grupp tyska soldater utkik mot en sektor varifrån fienden rapporterats. (BArch, Bild 101I-277-0844-16/Jacob)

Medan de tre fallskärmsjägarregementena i 82nd Airborne Division utsattes för denna åderlåtning den 7 januari, tillfogade andra enheter ur 62. Volksgrenadier-Division den fristående 551st Parachute Infantry Battalion – som underställts 82nd Airborne Division – ännu värre förluster när denna samma dag gick till anfall längre norrut.

Vid det laget var 551st Parachute Infantry Battalion helt nedsliten. Som vi sett tidigare, hade den blivit svårt åtgången redan under den första anfallsdagen den 3 januari. Under de följande dagarna kämpade sig bataljonen fram under svår strid i täta skogar där den utsattes för ständiga bakhåll av arriärstyrkor från Grenadier-Regiment 183. Under tiden grupperade Major Werner Duve, den tyske regementschefen, huvuddelen av sina trupper i försvarsställningar vid Rochelinval vid Salm – fyra kilometer söder om Trois-Ponts, varifrån amerikanerna inlett sin offensiv. Dit fördes också en bataljon 105-mm fälthaubitsar ur Artillerie-Regiment 162 samt ett antal 88-millimeters kanoner. Från den höjd där Rochelinval är belägen kunde tyskarna behärska ett stort område väster och nordväst om byn. De förstod att amerikanerna skulle komma ut ur skogen längre bort i väster och att dessa då skulle vara tvungna att ta sig över de öppna fälten för att komma fram till Rochelinval och floden Salm. Det skulle bli ett blodbad…

När 551st Parachute Infantry Battalion kom fram till skogskanten nedanför Rochelinval på kvällen den 5 januari, återstod bara 250 man av de 643 som inlett offensiven tre dagar tidigare. Bataljonen beordrades att gräva ned sig och invänta vidare order, och erhöll under den följande dagen rikligt med ny ammunition. Medan tyskarna satt i sina varma kvarter inne i byn och väntade, huttrade och frös amerikanerna i sina iskalla skyttevärn bland de snötäckta granarna nordväst om byn. Så kom ordern: 551st Parachute Infantry Battalion skall anfalla och ta Rochelinval i gryningen den 7 januari!

Bataljonchefen, Lieutenant Colonel Wood G. Joerg, försökte protestera. Hans bataljon var allvarligt försvagad, och hans kvarvarande män var alltför trötta och genomfrusna. För att ta sig från sina ställningar i skogen och till Rochelinval var 551st Parachute Infantry Battalion tvungen att ta sig genom en 300 meter bred, öppen dal-sänka, täckt av tre decimeter djup snö – först nedför slänten, och därefter uppför, rätt emot tyska ställningar med kulsprutor, granatkastare och kanoner. Men ordern kvarstod.

Fyra kilometer längre nordösterut hade nämligen 30th Infantry Division den 6 januari gått till anfall söderut, på den östra sidan av Salm-floden. 112th Regimental Combat Team* lyckades övermanna de svaga ställningar som hölls av några kompanier ur 18. Volksgrenadier-Divisions Grenadier-Regiment 294.¹⁵⁸ Under loppet av den 6 januari lyckades 112th Regimental Combat Team vinna ganska mycket terräng söder om Stavelot, vilket alltså öppnade för möjligheten att bryta upp det tyska motståndet vid Salm genom ett anfall från två håll. Därför ansågs det nödvändigt att omedelbart sätta in 551st Parachute Infantry Battalion, även om dennas krafter definitivt var på upphällningen.

Under småtimmarna den 7 januari gick mannarna i 551st Parachute Infantry Battalion i anfallsställning. Men allt tycktes gå dem emot. Till att börja med fungerade inte sambandet med det artilleri som skulle förbereda anfallet, så att endast ett par salvor avfyrades – vilket inte resulterade i mycket mer än att tyskarna blev förvarnade. Sedan uteblev pansarunderstödet. “D” Company, 740th Tank Battalion hade avdelat två Stuart och en av de nya M24 Chaffee-stridsvagnarna till anfallet mot Rochelinval.** Enligt pansarbataljonens stridsrapport hindrades dessa dock av “den täta skogen och alltför smala vägar”.¹⁵⁹

Utan snödräkter – i sina vanliga olivgröna uniformer som avtecknade sig väl mot den vita bakgrunden – stormade fallskärmsjägarna fram så gott det gick genom den djupa snön. En av de som deltog i detta anfall, Lieutenant Richard Durkee, minns:

“Vi skulle anfalla längs ett litet lantstråk med några spridda buskage på båda sidor. Vi befann oss ungefär 250 meter från samhället, med ett stängsel på vår högra sida. Tyskarna satt uppe i byn och bara väntade på oss. Men vi var tvungna att lyda order.”¹⁶⁰

En annan av männen i 551st Parachute Infantry Battalion, Sergeant Don Garrigues, skrev: “Soldaterna stormade ut ur skogen, nedför sluttningen och tvärs över det öppna fältet. Vid det laget var tyskarna på alerten och hade gått i ställning bakom en stengärdsgård. Det verkade som om de hade en ansenlig styrka, inklusive flera kulsprutor och automatvapen. De fientliga eldskurarna fällde många av våra soldater. Jag gav eld mot en tysk kulspruteställning och våra spårljus korsades. Pascal från A-kompaniet låg bredvid mig och matade kulsprutan med patronbandet, men snart blev han träffad av en hel kulkärve i ena armen och axeln. ‘Jag är träffad!’ skrek han och lyckades åla sig till en liten hålighet i marken bakom oss medan jag fortsatte att ge eld. Strax efteråt kände jag en stöt som om någon hade slagit mig på axeln med ett slagträ. Jag tänkte att nu var det kört och sedan kände jag en brännande smärta och blod som sipprade ut. Reflexmässigt skrek jag: ‘Sjukvårdare!’ och började hasa och åla tillbaka mot den grop där Pascal låg. Det dröjde inte länge förrän en sjukvårdare dök upp och gav mig en morfinspruta.”¹⁶¹

Bataljonchefen Lieutenant Colonel Joerg, som personligen ledde anfallet, grabbade tag i uniformsärmen på förbandets sambandsofficer, Lieutenant John Belcher, och skrek: “Vi skulle ha understöd av tre stridsvagnar. Var i helvete är de någonstans? Ge dig av och försök hitta dem!”¹⁶² M24 Chaffee-stridsvagnen beordrades fram för att “avfyra fem granater mot Rochelinval och därefter dra sig tillbaka igen”.¹⁶³ Men innan denna hunnit gå i eldställning hade Lieutenant Colonel Joerg träffats av tysk eldgivning och stupat. M24:ans vagnchef, Staff Sergeant Parks, brassade på för fullt mot Rochelinval och tömde därvid hela 48-granatersmagasinet på stridsvagnens 75mm-kanon och nästan all ammunition till kulsprutorna. Men till slut tvingade en intensiv granatkastarbeskjutning från den tyska sidan stridsvagnen att retirera.¹⁶⁴

Tack vare eldunderstödet från stridsvagnen kunde Lieutenant Durkee ta sig fram till utkanten av byn. När han nådde dit, kunde han konstatera att det bara var han och en till man som återstod av hans grupp. Durkee fortsätter sin berättelse:

Sedan fick jag se en man 50 meter bakom mig och kände igen honom som min ordonnans, Private Pat Casanova. Jag skrek åt honom att han skulle hämta hit skyttesoldaterna så att vi kunde få fart på anfallet igen, men det svar jag fick av honom kommer jag aldrig att glömma: ‘Sir, alla är döda!’ I det ögonblicket trodde jag att det var ute med oss också. Jag beordrade Bazookaskytten att åla tillbaka en bit och under tiden skulle jag ge honom eldunderstöd. Han hade inte kommit mer än en meter förrän en kulspruta öppnade eld och han fick ungefär en kvarts låda ammunition i sig. När jag ålade tillbaka runt landsvägskröken fick jag se vad Casanova hade pratat om: Där vid våra kulsprutor fanns de män som hade haft det så festligt kvällen innan när de åt smörgåsar med köttskivor. Nu låg de på marken i alla möjliga ställningar – en del med uppåtvänt ansikte och tomma ögon riktade mot himlen, andra med ansiktet ned i snön. Längs hela vägen låg det män på det sättet med bara två eller tre meter mellan varje. De var inte sårade, för de låg väl synliga för Fritzarna som verkade ha använt dem som måltavlor, eftersom de alla hade blivit träffade flera gånger. Hur jag kunde komma därifrån med livet i behåll förstår jag än idag inte… Jag upptäckte att jag nu var kompanichef för ett kompani som bestod av nio man…165

Under tiden höll Grenadier-Regiment 183 på att dra sig tillbaka från Rochelinval, kvarlämnande endast en mindre arriärstyrka; det hade framför allt andra orsaker än 551st PIB:s anfall. Samtidigt hade nämligen 112th Regimental Combat Team lyckats inta byarna Wanne och Spineux precis på andra (östra) sidan av floden Salm. Den 7 januari slogs ett motanfall av 18. Volksgrenadier-Division med Panzerjäger-Abteilung 1818 och Grenadier-Regiment 294 i spillror, varefter det som återstod av dessa tyska förband drog sig tillbaka till Logbiermé, knappt fyra kilometer öster om Rochelinval.¹⁶⁶ Därigenom hotades de ställningar som Grenadier-Regiment 183 höll, så detta regementet fick vika tillbaka någon kilometer söderut, till nya ställningar norr om Grand-Halleux. Slutstriden om Rochelinval blev tämligen odramatisk, vilket beskrivs i 740th Tank Battalions stridsrapport:

De två andra M5A1-stridsvagnarna [Stuart] fördes fram medan M24:an drog sig tillbaka för ammunitionspåfyllnad. Då ingen pansarvärnseld hade förekommit, fattades beslutet att låta de två stridsvagnarna gå in i byn med understöd av en grupp infanteri. M24:an gav eldunderstöd medan M5:orna framryckte till en eldställning ungefär 400 meter från samhället, varifrån de besköt fiendeställningar och häckrader med sina 7,62-millimeters kulsprutor, och sedan framryckte de ytterligare 200 meter. I det läget började fiendens soldater resa sig ur sina skyttevärn med händerna över huvudet. Med hundra meters mellanrum trängde de två stridsvagnarna in i samhället medan de gav eld med kulsprutor och kanoner mot alla tänkbara fiendeställningar och huskällare. Nu var det ännu fler tyskar som gav sig. Staff Sergeant Parks and Sergeant Curtis tog över några luftvärnskanoner. Klockan 11.30 var hela samhället erövrat. Vi tog ungefär 200 fångar och eskorterade dem till det bakre området.¹⁶⁷

Denna strid innebar slutet för den fristående 551st Parachute Infantry Battalion. Efteråt återstod inte mer än fjorton officerare och nittiosex soldater i hela bataljonen. Två dagar senare drogs förbandet bort från fronten, och den 27 januari lät Major General Gavin upplösa 551st Parachute Infantry Battalion. De kvarvarande männen överfördes till 82nd Airborne Division.

Norr om Grand-Halleux upprättade Grenadier-Regiment 183 en gemensam front med 18. Volksgrenadier-Division i öster. Tillsammans höll 62. Volksgrenadier-Division och 18. Volksgrenadier-Division amerikanerna låsta på detta frontavsnitt i en hel vecka. Genom den värdefulla tid som 62. Volksgrenadier-Division vunnit åt tyskarna, hann en ny division, 326. Volksgrenadier-Division, fram för att gå i ställning i Vielsalm-sektorn.¹⁶⁸ Tre veckor senare tilldelades chefen för Grenadier-Regiment 183, Major Duve, riddarkorset.

En amerikansk haubits av typ 155 mm Howitzer M1 från 254th Field Artillery Battalion under Lieutenant Colonel William M. Thomson, redo att ge eld mot tyska ställningar i Ardennerna. 254th Field Artillery Battalion ingick i 82nd Airborne Division. (NARA, 111-SC-198446/CPL P.J. Petrony)

Tyskarnas sista anfall

Den 8 januari 1945 hade de allierades offensiv hejdats praktiskt taget överallt i Ardennerna. Istället var det tyskarna som gick till anfall. Som vi tidigare sett, tog de den 7 januari tillbaka Bure från britterna och drev i området väster om Bastogne tillbaka amerikanska 87th Infantry Division och 17th Airborne Division mellan en och en halv och två kilometer, samt återtog Flaimerge den 8 januari.

Öster om Bastogne fortsatte också 12. SS-Panzer-Division sitt anfall den 8 januari. Här hade tyskarna pressat sig fram så långt att de stod bara tre kilometer från Bastognes centrum. Generalfeldmarschall Model beordrade nu 12. SS-Panzer-Division att erövra Höjd 510, den strategiskt viktiga kullen strax väster om Mageret.

Chefen för 12. SS-Panzer-Division “Hitler Jugend”, SS-Brigadeführer Hugo Kraas protesterade. Två gånger under de senaste dagarna, den 4 och 5 januari, hade tyskarna erövrat denna ås, men båda gångerna hade de drivits därifrån av koncentrerade amerikanska artilleribarriärer. Dessutom höll Kraas’ division vid det laget som bäst på att dras bort från stridsområdet för att placeras i reserv bakom fronten. Men Model gav inte upp. Höjd 510 skulle tas!

Uppgiften att genomföra anfallet gavs åt SS-Hauptsturmführer Johannes Tauberts 12. SS-Panzer-Pionier-Bataillon, trots att bara dess 2. Kompanie, med inte mer än åttio man, fanns kvar vid fronten. Anfallsstyrkan skulle dock understödjas av pansaret i SS-Obersturmführer Rudolf von Ribbentrops I. Abteilung/ SS-Panzer-Regiment 12 samt hela divisionsartilleriet med Korpsartillerie-Abteilung 501 och Nebelwerfer-raketartilleri. Den 7 januari rekognoscerade SS-Brigadeführer Kraas, SS-Hauptsturmführer Taubert och chefen för anfallskom-paniet, SS-Obersturmführer Hans Richter, anfallsområdet. Richter berättar:

“Vi äntrade ett pansarskyttefordon och med detta bekantade vi oss så gott det gick med området. Det hade fallit snö och det var dimma i luften så sikten var inte den bästa.

Under vår spaning stötte vi på flera stridsvagnar från von Ribbentrops kompani som skyddade ställningarna i riktning mot Bizory. När vi återvänt till vår stabsplats gav divisionchefen order om att soldaterna skulle utrustas med snödräkter. Runt middagstid kom 2. kompaniet fram till Mageret. Fordonen lämnades utanför byn och maskerades. Därefter gjorde vi de sista förberedelserna, som att ordna tidsinställda sprängladdningar, göra i ordning eldkastarna, och så vidare.”169

Strax före halv sju på morgonen den 8 januari – en timme före soluppgången – satte tyskarna in sin förberedande artillerield. Amerikanerna, som hade ett kraftigt numerärt övertag i artilleri, besvarade genast elden och koncentrerade sig därvid mot det tyska uppmarschområdet i Mageret. Även om denna lilla by hamnat i fokus för många strider under de föregående tre veckorna, var flera av ortens byggnader fortfarande relativt oskadda. Men dessa träffades nu av den vålsamma amerikanska artillerielden och stod snart i ljusan låga. Därigenom kunde tyskarna inte dra nytta av mörkret för sitt anfall, då anfallsformationerna lystes upp av skenet från eldsvådorna i Mageret.

Trotsande en rasande beskjutning från amerikanska kulsprutor och granatkastare fortsatte SS-soldaterna dödsföraktande sitt anfall uppför kullen, där de kastade sig över sin fiende i blodiga närstrider. Med hjälp av sprängladdningar och eldkastare oskadliggjordes flera nedgrävda amerikanska stridsvagnar.¹⁷⁰ Klockan 09.39 kunde SS-Obersturmführer Richter rapportera att målet var säkrat – Höjd 510 var i tyskarnas händer.

Att erövra höjden hade kostat SS-kompaniet trettiofem man i stupade, sårade och saknade – inklusive de flesta plutonchefer. De fyrtio man som återstod utsattes för en helvetisk beskjutning av amerikanskt artilleri, och snart var ett kompani Sherman-stridsvagnar på väg för ett amerikanskt motanfall. SS-Obersturmführer von Ribbentrops stridsvagnar rasslade fram för att möta Sherman-vagnarna. Resultatet beskrivs i 68th Tank Battalions stridsrapport: “Sex [Sherman-]stridsvagnar från ‘A’-kompaniet blev utslagna som på lerduveskytte.”¹⁷¹ De övriga amerikanska stridsvagnarna drog sig tillbaka i skydd av en rökridå.

Men den lilla tyska styrkan kunde omöjligtvis hålla sina ställningar uppe på den kala höjden som inte erbjöd något som helst skydd mot den rasande eldgivningen från det amerikanska artilleriet. Snart fattades beslutet om tillbakaryckning. Med granater detonerande runt omkring, ålade SS-soldaterna tillbaka genom snön och nådde, modstulna och utmattade, med många av sina kamrater lämnade bakom sig, Mageret vid elvatiden på förmiddagen.

Två tyska kulspruteskyttar arbetar sig fram genom snön för att nå en bättre eldställning. (BArch, Bild 101III-Bueschel-091-07A/Büschel)

Därmed upphörde de tyska offensiva aktionerna i Ardennerna. De sista förbanden ur 12. SS-Panzer-Division “Hitler Jugend” drogs nu tillbaka för att hållas i reserv, med SS-Obersturmführer von Ribbentrops pansar och SS-Panzerjäger-Abteilung 12 i Michamps, några kilometer nordost om Mageret, och resten av divisionen i II. SS-Panzerkorps’ bakre område mellan Houffalize och Sankt Vith. Dess försök att bryta igenom och erövra Bastogne hade definitivt misslyckats, men i gengäld hade tyskarna brutit amerikanska 6th Armored Divisions frammarsch och tvingat den stolta “Super Sixth” till defensiven. Striderna den 3-4 januari hade kostat 12. SS-Panzer-Division en förlust av fyrtio stupade, etthundratio sårade och fyrtio saknade.¹⁷² Det kan uppskattas att divisionen förlorade minst lika många man under de följande dagarna. Dess materiella förluster vid Bastogne uppgick till tretton stridsvagnar (sju Panzer IV och sex Panther), tjugofyra pansarvärnskanonvagnar (sjutton Panzer IV/70 och sju Jagdpanther) samt arton pansarskyttefordon.¹⁷³

På sätt och vis fångade den lilla tyska strids-gruppen uppe på Höjd 510 på förmiddagen den 8 januari 1945 hela den tyska situationen i Ardennerna i ett nötskal; de positioner som uppnåtts var, i beaktande av omständigheterna, ganska anmärkningsvärda, men i längden ohållbara. Framför allt var det, som det noterades i den tyska militärledningens krigsdagbok, de allierade flygangreppen som gjorde tyskarnas situation allt svårare.174 Den 6 januari fortsatte 8th Air Force sin flygoffensiv mot de tyska kommunikationslederna i Ardennernas bakre område med anfall mot broar över Rhen och Mosel samt rangerbangårdar i bl.a. Köln, Koblenz, Ludwigshafen och Worms. Nästa dag startade mer än ettusen tunga bombare mot dessa mål. Den 8 januari var kommunikationsknutpunkter i bl.a. Dasburg och Clervaux samt i området söder om Sankt Vith mål för mer än sjuhundra Flygande fästningar och Liberator-bombare. Med hjälp av så kallad H2X-målradar kunde amerikanerna fälla sina bomber genom tjocka molntäcken som skyddade flygplanen från tyskarnas luftvärn.* Effekten av dessa an-fall framgår av den rapport 5. Panzerarmee sände till arméstaben den 8 januari: “Den akuta drivmedelskrisen fortgår utan någon förbättring. Den 7 januari var en dag då vi återigen inte erhöll något underhåll alls, vilket ledde till att våra förråd minskade ytterligare. […] Underhållsläget är nu extremt ansträngt i fråga om ammunition, då ny tillförsel är långt ifrån säker. Den nuvarande tillförseln av ammunition kan fortfarande inte alls täcka förbrukningen. De nuvarande förråden är så små att endast en oavbruten tillförsel skulle kunna häva den kritiska situationen. […] I fråga om tillförseln av proviant är situationen fortfarande kritisk.”¹⁷⁵ Två dagar tidigare hade 6. SS-Panzerarmee rapporterat: “Underhållsläget fortsätter att vara extremt ansträngt, detta även gällande ammunition. Armén har inga förråd alls kvar av ammunition till lätta eller medeltunga fälthaubitsar, varken vid fronten eller i förråd i det bakre området. […] De två enda tillgängliga vägarna är fullkomligt blockerade av stillastående lastbilar.”¹⁷⁶ Den 12 januari rapporterades att Führer Begleit Brigade förfogade över trettiofyra operationsdugliga stridsvagnar, men “inget drivmedel i hela brigaden”.¹⁷⁷

I beaktande av den allt svårare situationen gav Hitler den 8 januari order om att dra tillbaka de förband som stod mot amerikanska VII Corps till en linje från Dochamps i norr (sju kilometer nordost om La Roche) till Longchamps (två mil längre sydsydösterut och sex kilometer nordnordväst om Bastogne). Då Hitler antog att de allierade, när de märkte detta, skulle överföra tyngdpunkten i sitt anfall till något annat avsnitt, gav han order om att Heeresgruppe B omgående skulle lösgöra två pansarkårer, fyra schnelles Verband, två Volksartilleriekorps och två Werferbrigade från fronten och gruppera dessa som insatsreserv nordost om Sankt Vith och öster om Wiltz “för att inte förlora handlingsfriheten”.¹⁷⁸ Följande dag specificerade Hitler denna order till att gälla de båda SS-pansarkårerna med de fyra SS-pansardivisionerna.¹⁷⁹ Staben i 6. SS-Panzerarmee instruerades att ta över befälet för denna styrka, “för att kunna möta fiendens motoffensiv”.¹⁸⁰ Det innebar i praktiken att Führern övergav sina offensiva planer i Ardennerna, men å andra sidan förstärktes Heeresgruppe B:s möjligheter att uppfylla sin nya uppgift, att binda så stora allierade förband som möjligt i Ardennerna.

Slaget om Harlange-kilen

Medan tyskarna således drog bort förband från striden, förde de allierade fram nya förband. Väster om Bastogne förstärktes 87th Infantry Division vid Tillet med 691st Tank Destroyer Battalion och (från 4th Infantry Division) 12th Infantry Regiment, så att denna division kom att omfatta tretton infanteribataljoner istället för det normala nio. Öster om Bastogne gick 4th Armored Division i ställning på en smal sektor till vänster om Combat Command B, 6th Armored Division vid Mageret. Men viktigast av allt var ankomsten av 90th Infantry Division, som – helt obemärkt för fienden – gick i ställning mellan 35th Infantry Division och 26th Infantry Division en mil sydost om Bastogne. 90th Infantry Division var ett veteranförband som varit med sedan landstigningen på Utah Beach i Normandie den 6 juni 1944. Divisionchefen, den 52-årige Major General James A. Van Fleet, var ännu en av dem som gått i den så kallade “stjärnklassen” (“the class the stars fell on”) på militärakademin West Point, tillsammans med bland andra Eisenhower och Omar Bradley. Van Fleet landsteg i Normandie den 6 juni 1944 i spetsen för ett infanteriregemente och utsågs i oktober 1944 till chef för 90th Infantry Division.

Genom dessa förstärkningar hoppades Patton att det äntligen skulle vara möjligt att bryta det frustrerande dödläget, som han ofta höll sina underställda förbandschefer ansvariga för. Han var så besviken på cheferna för 11th Armored Division och 17th Airborne, Kilburn och Miley, att han övervägde att avskeda dem båda.¹⁸¹ Han kallade cheferna för VIII Corps och III Corps, Middleton och Millikin, “alltför försiktiga” och skrev i sin dagbok att han var “tvungen att använda piskan” på dem.¹⁸² “Jag vet att deras soldater är trötta”, skrev Patton, “men det är tyskarna också”, och han uttryckte sin irritation över att hans underställda förbandschefer inte tycktes förstå att “det är nödvändigt att pressa folk över gränsen till vad de orkar för att få slut på det här kriget”.¹⁸³

Patton hade verkligen anledning att känna sig missnöjd. Hans berömda TUSA – Third U.S. Army – hade sett sin offensiv stagnera längs hela linjen: “Super Sixth” – 6th Armored Division – hade förödmjukande besegrats av 12. SS-Panzer-Division öster om staden. I sydväst hade fyra av 3rd Armys divisioner – 9th Armored Division, 11th Armored Division, 17th Airborne Division och 87th Infantry Division – slagits tillbaka av förhållandevis svaga tyska förband. Sydost om Bastogne hade III Corps tvingats avbryta försöken att återta Lutrebois och Villers-la-Bonne-Eau sedan 35th Infantry Division tillfogats alltför svåra förluster. Till höger om 35th Infantry Division hade Major General Willard Pauls 26th Infantry Division fastnat i ställningskrig söder om det mål divisionen haft när den inlett sin offensiv nära tre veckor tidigare, Wiltz. Och XII Corps nere i sydost hade kört fast i den oländiga terrängen i gränsområdet mellan Luxemburg och Tyskland.

Det var bara precis i skarven mellan III Corps och XII Corps som några framgångar över huvud taget kunde inkasseras. Den 7 januari lyckades 80th Infantry Division genom ett överraskande anfall sätta sig i besittning av de två luxemburgska byarna Goesdorf och Dahl, fyra kilometer sydost om Wiltz. “Detta anfall får fienden ur balans”, noterade Patton i sin dagbok.184 Det kan låta som en överdrift att förlusten av dessa små byar skulle ha en så stor effekt på det tyska läget, men händelseutvecklingen under de två följande dagarna visade vilken korrekt bedömning Patton gjort.

Lieutenant Colonel George B. Randolph, chefen för 712th Tank Battalion, ligger i snön mellan två amerikanska pansarfordon i Nothum, dödad av granatsplitter från tyskt artilleri på morgonen den 9 januari 1945. (NARA, 111-SC-198482/ PFC S. Gilbert)

Pattons dagboksanteckningar för den 8 januari lyder:

“Jag har beslutat att förnya anfallet i riktning mot Houffalize den 9:e genom att understödja 87. divisionens och 17. luftlandsättningsdivisionens hejdade anfall med ett nytt anfall med 101. luftburna och 4. pansardivisionen. Morgondagens anfall kommer att involvera åtta divisioner: VIII. kåren från vänster till höger – 87. infanteridivisionen, 17. och 101. luftburna divisionerna och 4. pansardivisionen. III. kåren – 6. pansardivisionen, 35. infanteridivisionen, 90. infanteridivisionen och 26. infanteridivisionen.”¹⁸⁵

Insatsen av 90th Infantry Division skulle visa sig fullkomligt avgörande. Denna sattes in mot den kil som tyskarna ännu höll sydost om Bastogne. Här bemannade General Rothkirchs tyska LIII. Armeekorps ställningar från området söder om Harlange, en mil sydost om Bastogne, till Villers-la-Bonne-Eau, tre kilometer längre västerut. Därigenom separerades amerikanska 6th Armored Division i området öster om Bastogne från 26th Infantry Division längre sydösterut, söder om Wiltz, vilket utgjorde ett hinder för Pattons operationer.

Men när 90th Infantry Division på morgonen den 9 januari gick till anfall rakt söderifrån mot Harlange, hade de tyska ställningarna i “Harlange-kilen” tunnats ut betydligt. Genom att 80th Infantry Division erövrade Dahl, fyra kilometer sydost om Wiltz, tilltog hotet mot denna betydelsefulla knutpunkt för vägnätet i norra Luxemburg. Det föranledde General Brandenberger, chefen för tyska 7. Armee, att låta omgruppera huvuddelen av Führer Grenadier Brigade till detta avsnitt.¹⁸⁶ Kvar i “Harlange-kilen” blev bara Panzer-Füsilier-Bataillon och 929. Infanterie-Bataillon ur Führer Grenadier Brigade, jämte Grenadier-Regiment 36 ur 9. Volksgrenadier-Division och den redan kraftigt decimerade 5. Fallschirmjäger-Division. Enligt Generalmajor Heilmann, chefen för sistnämnda förband, hade 1. SS-Panzer-Division börjat dras bort från detta avsnitt redan den 6 januari, och SS-divisionens pansarregemente hade vid det laget redan försvunnit.¹⁸⁷ Med en personalstyrka på 13 000 man var 90th Infantry Division faktiskt fyra gånger starkare än dessa tyska förband.

Efter en kort artillerield – endast tio minuter för att inte ge tyskarna tid att förbereda sig – gick 90th Infantry Division strax före klockan tio på morgonen den 9 januari till anfall med 357th Infantry Regiment, understött av 712th Tank Battalion. Även om tyskarna blev fullständigt tagna på sängen av det oväntade uppträdandet av 90th Infantry Division, samlade de sig snart till motvärn. Den tyska fallskärmsjägardivisionens enda tunga vapen var en ensam 88-millimeters kanon som under Leutnant Teske från Fallschirm-Panzerjäger-Abteilung 5 gått i ställning uppe på Höjd 490 mellan Bavigne och Berlé, en halvmil sydväst om Wiltz. Detta visade sig ändå vara tillräckligt för att tillfoga de anfallande amerikanerna ansenliga förluster under de första timmarna. 712th Tank Battalion tillfogades särskilt svåra förluster, inklusive bataljonchefen, Lieutenant Colonel George B. Randolph, som dödades av tyskt artilleri.¹⁸⁸ Det var ett hårt slag för denna pansarbataljon; Lieutenant Colonel Randolphs popularitet bland sina män var omvittnad av Patton, som vid ett tillfälle sagt att “jag skulle ge vad som helst om 3. armén hade lika stort förtroende för mig som grabbarna i 712. pansarbataljonen har för överstelöjtnant Randolph.” Pansarbataljonens “B” Company förlorade också sin kompanichef och en plutonchef under förmiddagstimmarna den 9 januari.¹⁸⁹ Insatsen av denna enda tyska kanon gav till och med eko i Pattons dagbok, där det noterades att “90. infanteridivisionen, som svarar för huvudstöten, tillfogades svåra förluster genom artilleri och raketartilleri omedelbart efter anfallets inledning.”¹⁹⁰

Men amerikanskt artilleri riktade snart in sig på Höjd 490, och efter några timmar var 88:an tystad. Vid tvåtiden på eftermiddagen hade några av Sherman-stridsvagnarna i 712th Tank Battalion lyckats kravla sig uppför den hala backen och erövra höjden. Därifrån fortsatte de, tillsammans med infanteriet i 457th Infantry Regiment nedåt, mot Berlé, som intogs två timmar senare. Där togs tjugofyra tyskar tillfånga, bland annat chefen för 929. Infanterie-Bataillon ur Führer Grenadier Brigade.

Berövade allt understöd av tunga vapen, utsattes nu LIII. Armeekorps för en mördande beskjutning från mer än ettusen amerikanska artilleripjäser.¹⁹¹ Oberst Werner Bodenstein, kårens stabschef, skrev: “Vi tillfogades svåra förluster i skogsområdet framför allt på grund av den så gott som oavbrutna eldgivningen från ett mycket starkt fientligt artilleri. Detta drabbade oss särskilt hårt då den hårdfrusna marken inte gjorde det möjligt att gräva några värn.”192

Detta hade en kraftigt demoraliserande inverkan på tyskarna, och många av dem bröt helt och hållet samman. Fallskärmsjägardivisionens chef, den erfarne Generalmajor Ludwig Heilmann, skrev: “Många flydde i riktning mot Wiltz, medan andra förtvivlat försökte bjuda motstånd. I Doncols gav sig chefen för vår Panzerjäger-Abteilung utan strid. Chefen för Fallschirmjäger-Regiment 14 gömde sig i ett hus i Doncols. Chefen för divisionens Granatenwerfer-Bataillon [granatkastarbataljon] rapporterade personligen att han förlorat hela sin bataljon, inklusive samtliga granatkastare. Från Fallschirmjäger-Regiment 14 hördes ingenting. Det var slutet för vår division.”¹⁹³ 712th Tank Battalions stridsrapport för den 9 januari ger ett exempel på sammanbrottet för stridsmoralen på den tyska sidan:

“Ungefär klockan 17.30 närmade sig två kolonner tyskt infanteri vår stabsplats, en kolonn på vardera sidan. De hejdades och när de började springa för att söka skydd, lät plutonchefen beordra eld mot dem. Under denna eldgivning hördes en röst som skrek: ‘För Guds skull, håll in elden! Vi är amerikanska soldater på väg tillbaka från ett patrulluppdrag! Var snälla och håll inne er eld!’ När vår eld upphört, hördes samma röst igen: ‘Vi är tyskar! Vi vill kapitulera!’ Tjugosju krigsfångar togs och ett okänt antal blev dödade.”¹⁹⁴

Samtidigt ansattes tyskarna av anfall från både nordväst och sydväst. 320th Infantry Regiment ur 35th Infantry Division och Combat Command A i 6th Armored Division anföll på tre kilometers bredd från Marvie-området i nordväst.¹⁹⁵ En dryg halvmil längre söderut angrep 137th Infantry Regiment ur 35th Infantry Division återigen Villers-la-Bonne-Eau, som hölls av Fallschirmjäger-Regiment 14 och en pansargrenadjärbataljon ur 1. SS-Panzer-Division. Under loppet av några timmar sköt amerikanerna inte mindre än sextusen artillerigranater mot denna lilla by, som inte bestod av mer än femton vid det laget totalt raserade hus.¹⁹⁶

Nästa dag, den 10 januari, satte 90th Infantry Division in ytterligare ett regemente, 359th, på den högra flanken. Eftersom detta kraftfulla amerikanska anfall sammanföll med Hitlers order om att dra bort SS-pansardivisionerna ur strid – inklusive 1. SS-Panzer-Division, som varit hörnpelaren i det tyska försvaret vid Villers-la-Bonne-Eau – beslöt sig Model den 10 januari för att dra tillbaka styrkorna från “Harlange-kilen”. SS-divisionen avsatte tre Panther och två Wirbelwind-luftvärnsstridsvagnar för att täcka återtåget. Men just som den lilla landsvägen från Harlange till Bohey, sju kilometer längre nordösterut – den enda tillgängliga reträttvägen för tyskarna – denna den 10 januari fylldes av fordon och marschkolonner, klarnade vädret upp.

De tyska soldaterna marscherade tillbaka längs vägen i femton minusgraders kyla när Thunderbolt-jaktbombare dök fram bakom trädtopparna. Panik bröt ut. I nästa ögonblick hade landsvägen förvandlats till ett virrvarr av brinnande fordon.

Menige amerikanske soldaten Private William J. Birthold från 357th Infantry Regiment, 90th Infantry Division, med ett BAR-kulsprutegevär i närheten av Doncols under striden Harlange-fickan. (NARA, 111-SC-199107/ T/4 Harding)

De tre Panther-stridsvagnar som 1. SS-Panzer-Division lämnat kvar hade invecklat 712th Tank Battalion i en svår strid som under ett kort tag höll amerikanerna tillbaka, men när det amerikanska flyget nu gjorde entré på scenen, retirerade även denna tyska styrka. Generalmajor Heilmann noterade, inte utan bitterhet, att “SS-mannarna följde dock inte den order de fått utan försvann spårlöst”.¹⁹⁷

De till stora delar upprivna tyska infanteri-förbanden i Harlange-kilen fann sig hjälplöst utlämnade åt sin mångdubbelt överlägsna fiende. Ansatta av artilleribombardemang och lågsniffande Thunderbolt-plan mer flydde än retirerade de, ofta i smågrupper, genom Gros Bois-skogen norrut.

De amerikanska soldater som förföljde tyskarna blev när de kom in i skogen vittnen till den förödande effekten av artilleribeskjutningen. Colonel Butler B. Miltonberger, chefen för 35th ID:s 134th Infantry Regiment, skrev: “När våra soldater ryckte fram kunde de känna lukten av splittrade granar och död. Inne i skogen såg de verkan av flera dagars förödande granatkastareldgivning från ‘D’, ‘H’ och ‘M’-kompanierna, från 107-millimeters tunga granatkastare och från den oemotsvarade artillerield som svept fram genom skogen likt en storm. Aldrig förr hade våra män sett så många döda tyskar på ett och samma ställe.”¹⁹⁸ Amerikanerna räknade in över ettusen krigsfångar.¹⁹⁹

Slaget om Harlange-kilen var utan tvekan en av den amerikanska arméns största framgångar sedan slaget om Ardennerna inletts. 5. Fallschirmjäger-Division, vars förluster uppgick till katastrofala åtta tusen man sedan den 16 december – hade praktiskt taget upphört att fungera som ett effektivt stridande förband.200 von Manteuffel kontaktade fallskärmsjägardivisionens chef, Heilmann, och berättade rasande att han personligen hade sett hundratals ledarlösa fallskärmsjägare “i trasiga uniformer” irra omkring på vägarna som ledde bort från fronten.²⁰¹ Det var, som Heilmann uttryckte det, slutet för 5. Fallschirmjäger-Division.

När så de demoraliserade spillrorna av 5. Fallschirmjäger-Division beordrades att under SS’ befäl sätta in ett motanfall, brast det för Heilmann. “Nu gick det upp för mig att den preussiska militarismen och fanatismen hos SS var kapabel till vilket vansinnesdåd som helst”, skrev han.²⁰² Heilmann fortsatte: “I det läget valde jag, för första gången under min militära karriär, att gå min egen väg. Enbart i syfte att rädda människoliv drog jag tillbaka min Pionier-Bataillon och Fallschirmjäger-Regiment 15 från fronten och grupperade dem bakom Wiltz, så att de inte skulle ställas under befäl av SS.”²⁰³ Men den 12 januari fråntogs Generalmajor Heilmann befälet över 5. Fallschirmjäger-Division, som underställdes SS.²⁰⁴ Något motanfall blev dock aldrig av. Efter slaget om Harlange var också 1. SS-Panzer-Division borta ur leken; den drogs i enlighet med Hitlers instruktioner tillbaka och grupperades som reserv i området mellan Houffalize och Sankt Vith.

Ändå lyckades de kvarvarande tyska förbanden bygga upp nya försvarslinjer väster om Wiltz och hindrade därifrån amerikanerna från att erövra denna stad.

Förlusterna var också ansenliga på den amerikanska sidan. 35th och 90th Infantry Division förlorade mer än femhundra man i stupade, sårade och saknade den 9-10 januari. För 35th Infantry Division innebar slaget om Harlange-kilen något av en pyrrhusseger. Av en ursprunglig personalstyrka på 16 092 man hade 3391 gått förlorade på tre veckor – varav nära en tredjedel (911 man) i kategorin “tillfångatagna eller saknade”. Patton hade inget annat val än att dra bort den illa åtgångna divisionen från fronten.

“Black Panthers” vid Tillet

Under tiden förnyade Middletons VIII Corps sina ansträngningar att bryta igenom i området väster om Bastogne. Medan 17th Airborne Division, som utvecklats till ett av Pattons “sorgebarn”, låg kvar i passivitet söder om Laval och Hubermont – dit de amerikanska fallskärmsjägarna drivits av Führer Begleit Brigade den 7-8 januari – gick den kraftigt förstärkta 87th Infantry Division “Golden Acorn” den 9 januari återigen till anfall mot Tillet. Men Führer Begleit Brigade hade också erhållit förstärkningar, om än av begränsad omfattning, så att skyttekompanierna åtminstone nådde en styrka på trettio och stridsvagnskompanierna en styrka på åttio man.²⁰⁵

Trots att de tillfogades svåra förluster, vägrade amerikanerna här att vika tillbaka. Captain Charles A. Gates, chefen för “C” Company, 761st Tank Battalion, ledde tio Sherman-stridsvagnar i ett anfall mot en höjd där tyskarna gått i ställning med stridsvagnar och pansarvärnskanoner. 761st Tank Battalion “Black Panthers” hade redan tidigare gjort sig känd hos andra infanteriförband som den understött för sin höga stridsmoral.

Denne stridsvagnssoldat ur 761st Tank Battalion “Black Panthers” har av NARA identifierats som Corporal Carlton Chapman, kulspruteskytt i en Sherman. Veteraner från förbandet har emellertid konstaterat att det är en felidentifiering och att det i själva verket är stridsvagnsföraren Technician Fourth Grade Claude Mann från Chicago. 761st Tank Battalion gjorde mycket bra ifrån sig under bland annat slaget om Tillet i januari 1945. Oberst Remer, chefen för Führer Begleit Brigade, beskrev de amerikanska soldaterna vid Tillet som de bästa han någonsin mött, “utmärkta soldater” som ofta “dök upp bakom våra linjer och dödade många av våra vaktposter med kniv”. (NARA, 111-SC-196106-S)

Sergeant Theodore Windsor, en av Gates’ plutonchefer, fick under de bittra striderna om Tillet den 9 januari sin Sherman sönderskjuten, varvid föraren dödades. Men Windsor tog sig ur och klättrade in i Sergeant William McBurneys stridsvagn, som gjorde en ensam räd långt bakom tyskarnas linjer. Till slut blev även denna utslagen, men Windsor, McBurney och dennes förare klarade sig. För att inte bli upptäckta av tyskarna ålade de sig fram nästan fem kilometer genom snön till de egna linjerna.²⁰⁶ Åtta Sherman, inklusive Gates’ egen, blev sönderskjutna, men amerikanerna kämpade vidare. Gates, som klarat sig, fortsatte att leda anfallet till fots, med de två kvarvarande – illa tilltygade – Sherman-vagnarna. Den stridsvagn som anfördes av Lieutenant Moses E. Dade fick tornet bortskjutet, men Dade fortsatte att leda den “taklösa” vagnen, med en ännu fungerande frontkulspruta, mot de tyska ställningarna. Den andra kvarvarande Sherman-vagnen tog emot flera träffar, men när Gates frågade stridsvagnchefen, Sergeant Frank C. Cochran, om tillståndet, fick han till svars: “De har träffat mig tre gånger, men jag fortsätter att ge dem ett helvete!”207

Efter fem timmars strid var höjden till slut i amerikanernas händer. Då hade soldaterna i 761st Tank Battalion slagit ut en Panzer IV, tre pansarvärnskanoner och åtta kulsprutenästen, och i den sotsvärtade snön på och runt höjden låg 106 döda tyska soldater.²⁰⁸ För sin insats denna dag tilldelades Captain Charles A. Gates en Silver Star, USA:s tredje högsta utmärkelse för tapperhet i strid.²⁰⁹

På kvällen den 9 januari mottog Oberst Remer, chefen för Führer Begleit Brigade, en order om att – i enlighet med den allmänna reträttorder som Hitler utfärdat dagen innan – dra tillbaka sina styrkor till Amberloup, två kilometer norr om Tillet. Följande dag kunde utmattade men triumferande soldater i 87th Infantry Division och 761st Tank Battalion hissa stjärnbaneret över ruinerna av Tillet.

Patton blir hejdad på nytt

När 3rd Army samtidigt gick till anfall norrut och österut från Bastogne – vilket hotade tyskarnas underhållslinjer – såg det emellertid helt annorlunda ut. På morgonen den 9 januari satte 101st Airborne Division in 501st och 506th Parachute Infantry Regiment, understödda av pansar, för att inta Recogne och Noville norr om Bastogne. De amerikanska anfallsgrupperna blev fullständigt massakrerade av koncentrerad granatkastar- och artillerield. Chefen för Headquarters Company i 506th PIR:s 3rd Battalion, Captain James Morton, skrev efteråt:

“Stabskompaniet i 3. bataljonen utsattes för kraftig granatkastareld inne i en skog, och överallt runt omkring mig stupade mina män. Webb blev helt galen. Beard, som nu befordrats till Lieutenant, blev träffad i armen. Lundquist blev dödad… Kopala, min ordonnans, befann sig bredvid mig när han blev träffad. En granat träffade träden ovanför oss och Kopala blev svårt sårad av splitter, men jag klarade mig oskadd.”²¹⁰

Artilleri- och granatkastarbeskjutningen följdes upp av ett motanfall med stridsvagnar från Panzer-Regiment 33 ur 9. Panzer-Division. “Det var mitt livs värsta mardröm”, skrev fältkirurgen i 3rd Battalion, 506th Parachute Infantry Regiment, Captain Bernard L. Ryan, efteråt: “Genom hela natten dånade granater inne i skogen. Det var stridsvagnar som utsatte våra män för direkteld. Det var nästan omöjligt att evakuera de sårade. Soldaterna dog som flugor. Hela natten igenom hörde vi skrik från sårade och stönanden från döende män.”²¹¹ Nästa morgon var snön i skogen genomkorsad av otaliga blodspår där illa sargade män försökt kravla sig tillbaka till de egna linjerna. Detta misslyckade anfall kostade enbart 3rd Battalion, 506th Parachute Infantry Regiment en förlust av etthundrafemtiosex man. Bland de stupade fanns den svenskättade Private First Class Leonard Lundquist. Dessutom sårades den ryktbare chefen för 501st Parachute Infantry Regiment, Colonel Julian J. Ewell.

På den östra sidan om Bastogne gjorde Combat Command B, 6th Armored Division och 4th Armored Division på morgonen den 10 januari ett gemensamt försök att återta Mageret. Även om Combat Command B, 6th Armored Division tillfogats svåra förluster under de föregående dagarna och 4th Armored Division var kraftigt decimerad efter framryckningen till Bastogne i december – vid det laget hade den senare bara kvar femtio stridsvagnar av ursprungligen etthundrasextiofem – var det en mycket kraftig anfallsstyrka som sattes in, i synnerhet som det i första hand bara gällde en liten by.²¹² Tyskarna i 340. Volksgrenadier-Division bjöd ett ursinnigt motstånd, med understöd av tre för tillfället avdelade Panther-stridsvagnar – från 12. SS-Panzer-Division – anförda av SS-Untersturmführer Willi Engel.²¹³ Don M. Fox skriver i krönikan om 4th Armored Division: “Under sin framryckning utsattes tätstyrkan i CCB för eld från tunga granatkastare och artilleri. Ett stort antal kulspruteställningar och Panzerfaust-grupper hade gått i ställning i skogen, vilket ytterligare fördröjde våra stridsvagnars framryckning.”²¹⁴

Amerikanerna och tyskarna slogs som bäst om Mageret när 3rd Armys stabsplats vid middagstid den 10 januari nåddes av en ny order från SHAEF som fick Patton att fullkomligt gå i taket. Han antecknade i sin dagbok:

“‘Höjdarna’ har bestämt att en pansardivision skall dras bort från första linjen som en försiktighetsåtgärd i händelse av ett tyskt anfall från Saarbrücken. Därför avbröts 101. luftburna divisionens och 4. pansardivisionens anfall vid middagstid. 4. pansardivisionen kommer att dra sig tillbaka när mörkret har fallit, och då kommer 101. luftburna divisionen och 6. pansardivisionen att ansluta. Hela VIII. kåren kommer att begränsa sin offensiva verksamhet till stridsspaning.”²¹⁵

4th Armored Division beordrades att skyndsamt omgruppera till staden Luxemburg i söder. Den tyska Ardenneroffensiven och operation “Nordwind” hade alltså gjort den högsta allierade ledningen så nervös att man, när det äntligen såg ut som om en vändpunkt hade uppnåtts, allvarligt oroade sig för en ny tysk storoffensiv av nästan samma dimension som Ardenneroffensiven. SHAEF fruktade att denna kunde komma att sättas in längre söderut, mot staden Luxemburg, för att därigenom länka samman de tyska styrkorna i Ardennerna med de som befann sig på offensiven i operation “Nordwind”.

“Det här är andra gången”, kommenterade Patton, “som jag har blivit hejdad mitt i ett framgångsrikt anfall bara därför att tyskarna har starkare nerver än vad vi har.” Men det var, som vi sett, bara några dagar tidigare som Patton själv, under intryck av de tyska offensiva framgångarna mot hans egen armé, oroligt hade klottrat ned i sin dagbok: “We can still lose this war”.

En tysk 75 mm pansarvärnskanon av typ PaK 40 har gått i ställning på ett snötäckt fält. Soldaten längst till vänster bär en pälsmössa från Ryssland. (BArch, Bild 101I-690-0201-28/Kripgans)

Tysk pansarreserv

Nu hade tyskarna långt ifrån de resurser som en sådan ytterligare offensiv skulle ha krävt. De förfogade dock ännu över ansenliga styrkor mot de allierade i Ardennerna. Under dessa dagar arbetade tyskarna, genom att förkorta frontlinjerna och bygga upp en kraftfull pansarreserv i det bakre området, på att stärka sina positioner i Ardennerna för att därigenom kunna binda ännu större allierade styrkor. Det var därför det tyska motståndet längst bort i väster plötsligt avtog. Den 10 januari kunde britterna återta Bure utan strid – vilket finner sin förklaring i att 2. Panzer-Division med början natten mellan den 9 och 10 januari helt och hållet drogs bort från fronten.216 Även 9. Panzer-Division lämnade det västligaste avsnittet och omgrupperades till Michamps, nordost om Bastogne, där divisionen den 12 januari ställdes under LVIII. Panzerkorps’ befäl.²¹⁷ Och längst ned i den tyska frontinbuktningens sydöstra hörn – runt Diekirch, där 79. och 352. Volksgrenadier-Division stod mot amerikanska XII Corps – överfördes den 10 januari staben i LXXXV. Armeekorps under General Baptist Kniess till 1. Armee (som var inbegripen i “Nordwind”-offensiven). 79. Volksgrenadier-Division på den norra flanken underställdes istället LIII. Armeekorps, och 352. Volksgrenadier-Division tillfördes LXXX. Armeekorps.²¹⁸

Det var denna plötsliga omgruppering på den tyska sidan som gjorde de allierades högsta krigsledning så nervös. Redan på morgonen den 8 januari 1945 hade Ultra-dekrypterat ett tyskt radiomeddelande som handlade om 9. Panzer-Divisions omgruppering i Marche- och Rochefort-sektorn.²¹⁹

I den dagbok som fördes för Lieutenant General Courtney Hodges’ räkning i amerikanska 1st Armys stab, noterades den 10 januari: “Britterna fortsatte att rycka fram västerifrån utan att möta något annat motstånd än stora minfält. Det råder ingen tvekan om att tyskarna drar tillbaka all sin tunga utrustning och inte lämnar kvar mer än lätta spaningsförband i väster för att fördröja vår framryckning. De genomför ett ordnat tillbakadragande – det är inte fråga om någon flykt eller reträtt.”²²⁰

Även i Saint-Hubert-området vidtog Panzer Lehr-divisionen förberedelser för att evakuera österut.²²¹ Den 11 januari kunde franska 3ème Régiments de Chasseurs Parachutistes utan svårighet säkra Saint-Hubert.²²² Samtidigt marscherade 87th Infantry Division fram genom Bonneru och Pironpré som tidigare kostat så mycket blod. I nordost togs Samrée, och redan på förmiddagen den 11 januari kunde 84th Infantry Division tåga in i staden La Roche, som tyskarna lämnat dagen innan. På kvällen den 11:e meddelade 5. Panzerarmee att dess förband framgångsrikt genomfört tillbakadragandet “enligt planen”.²²³

För fallskärmsjägarna i 17th Airborne Division var det en stor lättnad när de den 12 januari åter gick till anfall och det visade sig att de bara mötte ett svagt motstånd, så att de förhållandevis enkelt kunde sätta sig i besittning av Flamierge – den här gången slutgiltigt. Den föregående natten hade även Führer Begleit Brigade lösgjorts från fronten för att ingå i den reserv som Hitler lät samla för att utdela ännu ett överraskande slag mot de allierade.²²⁴ Att han verkligen hade detta i tankarna var ingen snabbare än SHAEF att misstänka.

Som de allierade var väl medvetna om vid den här tidpunkten, var det tyska pansaret i Ardennerna långt ifrån slaget. I de SS-pansarförband som omgrupperades till det bakre området kunde skadade och icke stridsdugliga stridsvagnar förhållandevis snabbt bli reparerade. Med drygt trehundra stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar i dessa förband – vartill kommer artilleriet i två Volksartilleriekorps och två Werferbrigade – förfogade Hitler över en reservstyrka som under andra omständigheter mycket väl kunde ha om inte vänt slaget, så åtminstone förlängt det med flera veckor.*

Slutsatser och summering

Även om många skildringar av striderna i Ardennerna vintern 1944/1945 tenderar att fokusera på perioden fram till Bastognes undsättande den 26 december 1944, är det de blodiga striderna i snön öster och nordost om denna stad i samband med 12. SS-Panzer-Divisions förnyade offensiv i slutet av den första januariveckan 1945 som kommit att skapa den gängse bilden av amerikanska soldater mot tyskt pansar i kyla och snö under detta vinterslag.

Trots en flerfaldig numerär överlägsenhet, hade de allierades motoffensiv i början av den andra januariveckan 1945 misslyckats totalt med sitt syfte att tillintetgöra de tyska styrkorna i Ardennerna. Och inte nog med detta – därtill hade Generalfeldmarschall Model lyckats återta initiativet öster och norr om Bastogne. Medan framför allt 12. SS-Panzer-Division drev amerikanska 6th Armored Division “Super Sixth” tillbaka i riktning mot Bastogne, mötte andra tyska förband de allierades motoffensiv väster och nordväst om den omstridda staden med ett lika hårdnackat motstånd som amerikanska soldater visat prov på under den tyska Ardenneroffensivens första dagar. Liksom tyskarnas kvalitativt överlägsna stridsvagnar spelat den utslagsgivande rollen för det tyska operationella genombrottet den 16-17 december 1944, var det insatsen av dessa stridsvagnar som nu hindrade de allierade från att åstadkomma något liknande operationellt genombrott för sin offensiv.

Det enda frontavsnitt i Ardennerna där de allierade fram till den 10 januari 1945 hade lyckats både övermanna och fullständigt krossa några större tyska förband, var – symtomatiskt nog – också det område där tyskarna nästan helt saknade pansarunderstöd: den så kallade “Harlange-kilen” sydost om Bastogne. Här kunde amerikanska 3rd Army slutligen göra upp räkningen med 5. Fallschirmjäger-Division, den tyska division som trots att den var så lätt rustad hade tillfogat amerikanerna så stora nederlag, så omfattande förluster och så mycket frustration under de föregående tre-fyra veckorna. Det pris 5. Fallschirmjäger-Division fick betala för dessa framgångar var ohyggligt. När slaget om “Harlange-kilen” var över, hade flertalet av de fallskärmsjägare som korsat floden Our mindre än fyra veckor tidigare antingen stupat, blivit sårade eller hamnat i amerikansk fångenskap.

De allierades framgångar under perioden av klart flygväder mellan den 23 och 27 december – bland annat undsättandet av Bastogne – och de svårigheter som samma allierade markstyrkor råkade i när flygunderstödet av olika skäl uteblev, understryker den betydelsefulla roll som spelades av det allierade flyget. Att den strategiska luftflottan 8th Air Force kunde sättas in – ofta med mer än ettusen tunga bombflygplan åt gången – när det taktiska flyget föll ifrån, är samtidigt belysande för de allierades materiella övervikt. Den tyska förmågan att trots en omfattande skadegörelse på kommunikationsleder i det bakre området, föra fram åtminstone det minimum av underhåll som fronttrupperna behövde för att prestera inte bara ett elastiskt försvar i väster, utan även en ny offensiv vid Bastogne, får betraktas som en anmärkningsvärd bedrift.

Den amerikanska armén hade vid det här laget tillfogats inte bara betydande förluster i personal och materiel – den 10 januari 1945 rapporterade tyskarna att de sedan årsskiftet förstört eller erövrat 350 allierade stridsvagnar225 – utan också ett kännbart slag mot sin egen stolthet. Detta blev – återigen – märkbart genom den starka reaktionen från amerikanskt håll på Montgomerys presskonferens den 7 januari 1945.

Dock torde det vid det laget ha stått tämligen klart för den högsta tyska ledningen att den eftersträvade vändpunkten i kriget inte skulle kunna åstadkommas – inte minst på grund av det hot som man såg torna upp på östfronten. Den 9 januari noterades i dagboken för den tys-ka krigsmaktens överkommando: “Fientliga anfallsavsikter längs hela östfronten: Förutom i Ungern avtecknar sig tyngdpunkter vid Baranowo, Pu?awy, Magnuszew [samtliga platser belägna i Polen] och Ostpreussen. Arméns generalstab räknar med att huvudanfallet kommer att sättas in mot Heeresgruppe A [i Polen] i riktningen Baranowo- Cz?stochowa, möjligtvis i förening med en kringgående rörelse runt Warszawa. I det ostpreussiska området räknar man med en framstöt över Narew i riktning mot Thorn och en framstöt över östgränsen åt väster och sydväst.”²²⁶

Som vi skall se, skulle denna befarade sovjetiska offensiv utöva ett icke ringa inflytande på de tyska militära operationerna i Ardennerna.

Med akut drivmedelsbrist och igensnöade vägar fick tyskarna till och med sätta in hundspann för att transportera ammunition till fronten. (BArch, Bild 183-2013-0226-500/Bauer-Altvater)

En 155 mm Long Tom från “B” Battery i 514th Field Artillery Battalion, ingående i 90th Infantry Division, ger eld mot de tyska ställningarna i Luxemburg i januari 1945. (NARA, 111-SC-199418)

Nedan: Dessa tyska soldater är tydligt märkta av flera veckors blodigt vinter- krig. I och med att den sovjetiska storoffensiven sattes in den 12 januari 1945, vilket fick östfronten att rasa som ett korthus, stod det klart för tyskarna att spelet var förlorat. I ytterligare några dagar fanns dock förhoppningen att det skulle gå att hejda Röda armén. (BArch, Bild 101I-277-0844-17/Jacob)

* Antagligen rörde det sig om soldater från de områden av Polen och Tjeckoslovakien som införlivats med Tyskland.

* Här avses den del av floden Ourthe som från området väster om Houffalize rinner åt nordväst och passerar genom orterna La Roche och Hotton.

* Se karta sid 340.

* Se karta sid 346.

* Det återuppbyggda 112th Infantry Regiment från den i december 1944 nästan helt utplånade 28th Infantry Division hade nu underställts 30th Infantry Division.

** M24 Chaffee var avsedd att ersätta den vid det här laget något föråldrade lätta stridsvagnen Stuart. Chaffee var beväpnad med en 75-millimeters M6-kanon och tre kulsprutor. I likhet med andra lätta stridsvagnar var den förhållandevis lätt bepansrad, med endast ett 25 millimeters frontpansar. De första trettiofyra Chaffee började tas i bruk i november 1944, och den stridsvagn som behandlas ovan var en av två M24 Chaffee som 740th Tank Battalion såsom den första amerikanska pansarbataljonen blivit utrustad med i december 1944.

* H2X var en radaranläggning monterad i flygplan och med vars hjälp flygbesättningarna kunde se en bild av marken nedanför, vilket var till stor hjälp i mörker eller när målområdet var täckt av moln.

* Den 15 januari rapporterade 1. SS-Panzer-Division och dess underställda schwere SS-Panzer Abteilung 501 en styrka på sextiotvå stridsvagnar och femton pansarvärnskanonvagnar – trettioen Königstiger, nitton Panzer IV, tolv Panther, elva Panzer IV/70 och fyra StuG III. Dess “tvillingdivision”, 12. SS-Panzer-Division, rapporterade samtidigt en styrka på trettionio stridsvagnar och sextio pansarvärnskanonvagnar. 9. SS-Panzer-Division rapporterades förfoga över trettionio stridsvagnar och trettiotre pansarvärnskanonvagnar. Vid ungefär samma tid kunde 2. SS-Panzer-Division ställa upp femtiofem stridsvagnar (trettio Panther och tjugofem Panzer IV) och fjorton Panzerjäger IV.