KAPITEL 11

Den blodiga slutstriden

” Den första salvan träffade fyra av oss innan vi hunnit ned i skydd av diket. Herrig träffades tvärs över båda axlarna, Friedenheimer blev skjuten genom lungan och jag fick en kula i packningen på ryggen som slog omkull mig. Bakom mig befann sig Milton Cohen, en menig, en av de artonåriga rekryter som anlänt till oss två veckor tidigare. Han blev träffad i tänderna och kulan gick ut ur hans skalle alldeles bakom höger öra. Jag kommer aldrig att glömma hans vemodiga rop på sin mor.”
- John M. Nolan, Sergeant i 119th Infantry Regiment i januari 1945.

Röda armén slår till

Det är tveksamt om ens Hitler själv trodde att ett nytt slag mot de allierade med en stor reservstyrka av SS-pansar kunde förverkligas. Inte därför att möjligheterna inte fanns i Ardennerna, utan på grund av att han anade att den respit han beviljats av att Röda armén kraftladdade i öster, hastigt gick mot sitt slut.

Den 9 januari 1945 orienterades Führern om allvarliga tecken på östfronten om att en sovjetisk storoffensiv var nära förestående. Samma dag ändrade han sina order gällande SS-reservstyrkan: Denna skulle nu istället för att ligga i beredskap nära Sankt Vith föras till Tyskland, bakom Heeresgruppe G:s front, för att hämta nya krafter.1

Som svar på Churchills vädjan till Stalin den 6 januari om att tidigarelägga Röda arméns vinteroffensiv, mottog marskalk Ivan Konjev, befälhavaren för Röda arméns 1. Ukrainska front, den 8 januari ett telefonsamtal från den sovjetiske diktatorn som instruerade marskalken att sätta in sitt anfall mer eller mindre omgående.

Ardenneroffensivens öde avgjordes klockan fem på morgonen den 12 januari 1945 när 1. Ukrainska frontens 32 000 artilleripjäser och tunga granatkastare – med en täthet på 300 eldrör per kilometer frontbredd – satte igång en fruktansvärd spärreld mot tyska 4. Panzerarmees ställningar i södra Polen. Efter flera timmars bombardemang mullrade så tunga Josef Stalin-stridsvagnar – stålkolosser utrustade med en 122 mm-kanon – fram mot de sönderslitna tyska försvarsställningarna. På kvällen gapade ett fyra mil brett och två mil djupt hål i 4. Panzerarmees linjer.

På västfronten tog de allierade soldaterna och generalerna emot nyheten med stort jubel. Nu visste de att det var slut med tysken! Stridsmoralen, som utsatts för så många prövningar den gångna månaden, sköt i höjden. Redan nästa dag kunde en glädjestrålande Patton skriva i sin dagbok: “Soldaternas attityd är helt förändrad! Nu känner de att de angriper en besegrad fiende.”²

Den 13 januari utvidgades den sovjetiska offensiven genom att även 3. Vitryska fronten gick till anfall mot Ostpreussen, och följande dag slog marskalkerna Zjukovs och Rokossovskijs 1. och 2. Vitryska fronter till på båda sidor om Warszawa. Liksom under operation “Bagration” den gångna sommaren rämnade den tyska fronten totalt. Generaloberst Heinz Guderian, chefen för den tyska arméns generalstab, vädjade till Hitler om att ge östfronten högsta prioritet – en helt överflödig begäran. Redan den 13 januari gav Hitler order om att överföra två infanteridivisioner (269. och 712.) från väst- till östfronten, och nästa dag fick Dietrichs 6. SS-Panzerarmee jämte Volksartilleriekorps 405 och VAK 408 i Heeresgruppe B liknande order.

Den 14 januari biföll Führern också General-feldmarschall von Rundstedts begäran att låta Heeresgruppe B genomföra en faktiskt ganska drastisk reträtt. Den nya frontlinje som skulle hållas sträckte sig från Cherain (nio kilometer nordost om Houffalize) sydsydvästerut till Bourcy (tolv kilometer nordost om Bastogne) och vidare fyra kilometer sydösterut till Longvilly. Det innebar inte bara att Houffalize skulle uppges, utan – något som var ännu mer uppseendeväckande – att tyskarna dessutom skulle överge Bastogne-fronten.

Den 15 januari höll Hitler en sista konferens med von Rundstedt och Model i “Örnnästet”, där han instruerade dem att hålla de västallierade stången så länge det gick. Därefter klev Hitler på sitt tåg och reste till Berlin, för att aldrig mer återvända till västfronten. Inom en vecka därefter hade I. SS-Panzerkorps, II. SS-Panzer-korps, Generalleutnant Deckers XXXIX. Panzerkorps, Führer Begleit Brigade, Führer Grenadier Brigade, två av arméns pansardivisioner, en infanteridivision och ytterligare två Volksartilleriekorps fått order om att överföras till östfronten.³ För att skydda 6. Panzerarmees borttransport på järnväg överfördes även III. Flak-Korps till denna, för att så småningom följa med till östfronten. Samtidigt förflyttades omgående tre jakteskadrar och en attackeskader – JG 1, JG 6 och JG 11 samt SG 4 – från väst- till östfronten. De åtföljdes under de närmast följande dagarna av merparten av det tyska flyget i väst – JG 3, JG 4, JG 54, JG 77, JG 300 och JG 301. Sammantaget var det en åderlåtning som Heeresgruppe B aldrig skulle hämta sig ifrån.

Fördröjningsstrid

Men även om Ardennerslagets öde var beseglat, var det ännu inte över. General Hasso von Manteuffel gavs nu – på sin 48-årsdag den 14 januari – befälet över Ardennersektorn, och organiserade med största skicklighet tillbakadragandet till den anbefallda linjen på ett sätt som skulle kosta de västallierade så mycket blod som möjligt. von Manteuffel skrev: “Jag informerade mina förband om mitt beslut att falla tillbaka under fördröjningsstrid och underströk nödvändigheten av att samverkan mellan de olika förbanden upprätthölls strikt för att förhindra ett fientligt genombrott på vår armés frontavsnitt.”4 Ännu märktes ingen avmattning i den tyska stridsmoralen. “Tyskarna bjuder ett vansinnigt hårt motstånd norr och nordost om Bastogne för att hålla sina reträttvägar öppna”, noterade Patton i sin dagbok.⁵ När Combat Command B, 6th Armored Division den 13 januari på nytt försökte återta Mageret öster om Bastogne invecklades amerikanerna i nya svåra strider med 340. Volksgrenadier-Division. Stridsrapporten för amerikanska 50th Armored Infantry Battalion lyder:

“Fienden gick till motanfall, trängde in i byn och kämpade vildsint från hus till hus. Med ett oöverträffat antal granatgevär slog de ut tre av våra stridsvagnar och stred med okuvlig fanatism genom hela natten. Det var inte förrän följande morgon, och då sedan ‘A’-kompaniet fått förstärkning av ‘B’-kompaniet, som vi lyckades driva ut de sista fanatikerna från deras sista ställningar. Denna förbittrade strid kostade bataljonen svåra förluster. Det är omöjligt att beräkna tyskarnas förluster, då vår fanatiska motståndare offrade stora mängder män och utrustning i sitt lika desperata som dödsföraktande försök att hejda vår framryckning.”⁶

I det brittiska avsnittet nordväst om Bastogne, i byn Nisramont sju kilometer sydost om La Roche, väntade några Panther-stridsvagnar när den främsta pansarkolonnen ur 51st Highland Division kom rullande på eftermiddagen den 13 januari. I en snabb skottväxling sköt Panther-vagnarna sönder fyra brittiska stridsvagnar och sedan gav de sig av.⁷

Längre norrut gjorde VII Corps förtvivlade och mycket kostsamma försök att återuppta sin framryckning. Efter att ha avancerat sju-åtta kilometer på fem dagar, blev 3rd Armored Division och 83rd Infantry Division på den amerikanska kårens vänstra (östra) flank den 7 januari hejdade vid Tailles, tre kilometer söder om vägkorset Bara-que de Fraiture. Amerikanerna beslöt då att försöka kringgå detta tyska fäste och slog istället till vid Petite-Langlire, åtta kilometer längre österut. Här gick 3rd Armored Division samt 329th och 331st Infantry Regiment ur 83rd Infantry Division, understödda av 774th Tank Battalion, till samlat anfall den 10 januari. Detta avsnitt av den tyska fronten hölls av den försvagade 12. Volksgrenadier-Division, men denna hade vid det laget erhållit förstärkning i form av 9. SS-Panzer-Divisions pansarspaningsbataljon. Det tyska försvaret underlättades genom förekomsten av flera täta grandungar, och dessutom hade SS-bataljonen grupperat en 88-millimeters kanon och två Panther-stridsvagnar så att dessa kunde dominera hela området.⁸ Amerikanerna, som framryckte över öppna fält, blev rena måltavlorna för de tyska kanonerna och granatkastarna. Situationen för anfallarna denna den 10 januari beskrivs i 329th Infantrys stridsrapport:

Denna Sherman ur 6th Armored Division slogs ut genom en träff – möjligtvis från en Panzerschreck – i sidan, ovanför banden, under den bittra striden om Mageret den 13-14 januari 1945. I förgrunden en fallen tysk soldat från 340. Volksgrenadier-Division. (NARA, SC 199214)

“Fienden mötte oss med en eldgivning från alla slags vapen, men det var hans stridsvagnar som åsamkade oss de största förlusterna och som även hejdade vår framryckning. Det beräknas att fienden hade fem eller sex stridsvagnar som hela tiden växlade eldställning vid eller i närheten av anfallsmålet. Dessa stridsvagnar dominerade den öppna terrängen mellan anfallsmålet och våra trupper. Det här var den svåraste operation vi genomfört sedan Normandie. Till våra ansenliga stridsförluster lades dessutom ett växande antal förfrysningsskador.”9

Efter tre anfallsförsök tvingades amerikanerna till slut avbryta efter att ha tillfogats svåra förluster. Enbart 774th Tank Battalion förlorade nio stridsvagnar och en pansarvärnskanonvagn.¹⁰ 3rd Armored Division blev också illa tilltygad. “Våra förluster ledde till en allvarlig brist på stridsvagnsbesättningar”, berättar Captain Belton Cooper i 3rd Armored Division: “Vår M4 Sherman hade i normala fall en besättning på fem man, men när våra förluster tilltog blev vi först tvungna att ta bort andreföraren. Då kunde vi inte använda vår frontkulspruta, som var särskilt effektiv mot fiendens infanteri. Längre fram tvingades vi också ta bort laddaren, så att vagnchefen även fick tjänstgöra som laddare.”¹¹

Men genom att tyskarna med början den 10 januari föll tillbaka till linjen Dochamps – Longchamps, blev de enheter ur 2. SS-Panzer-Division, 560. Volksgrenadier-Division, SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 9 och 12. Volksgrenadier-Division som stod mot 3rd Armored Division och 83rd Infantry Division gradvis överflyglade. När fästet vid Samrée, sju kilometer sydväst om Tailles, föll den 11 januari, och amerikaner och britter gick in i staden La Roche ytterligare en halvmil längre sydvästerut, kunde 3rd Armored Division och 83rd Infantry Division äntligen “komma loss”.

Samrées fall gjorde det möjligt för Major General “Lightning Joe” Collins, VII Corps’ mycket kompetente chef, att kraftsamla vid Tailles – Petite-Langlire. Den 12 januari anföll han de tyska ställningarna på det avsnittet med en enorm övermakt – Combat Command B, 2nd Armored Division och 33rd Infantry Regiment ur 84th Infantry Division på den västra och praktiskt taget hela 3rd Armored Division och 83rd Infantry Division på den östra flanken. Striden rasade hela dagen och kostade svåra förluster på båda sidor.

Amerikanska stridsfordon brinner och utrustning ligger kringströdd sedan 3rd Armored Division utsatts för tysk artillerield i närheten av Petite-Langlire, där ett amerikanskt anfall den 10 januari slogs tillbaka av en 88-millimeters kanon och två Panther-stridsvagnar från SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 9 under befäl av SS-Hauptsturmbannführer Karl-Heinz Recke. (NARA, 111-SC-199019/Roberts)

Vid Tailles ställdes Combat Command B, 2nd Armored Division och 33rd Infantry Regiment mot 2. SS-pansardivisionens SS-Panzergrenadier-Regiment 3 och pansarspaningsbataljonen SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 2 under SS-Sturmbannführer Ernst Krag, samt – omedelbart till vänster om dessa styrkor – 560. Volksgrenadier-Division. Det amerikanska infanteri som på morgonen den 12 januari gick till anfall mot Tailles från området söder om Baraque Fraiture, och det som på andra sidan huvudvägen till Houffalize försökte avancera över den öppna terrängen mot den lilla byn Petites-Tailles, tvingades snabbt tillbaka av en koncentrerad tysk eldgivning. Nya anfallsförsök gjordes ideligen, men de resulterade bara i blodiga förluster för anfallarna. Under tiden förvandlade amerikanskt artilleri de båda byarna till rykande ruinhögar.

På eftermiddagen satte så Combat Command B, 2nd Armored Division in pansar mot Tailles. Även om tre amerikanska stridsvagnar slogs ut av tyska pansarvärnskanonvagnar, lyckades de resterande ta sig in i byn.12 Men där fastnade amerikanerna i förbittrade strider med SS-soldater som barrikaderat sig i husruiner och bakom trädgårdsmurar och jordhögar.

Till vänster om SS-styrkan kunde emellertid inte den försvagade 560. Volksgrenadier-Division stå emot 2nd Armored Divisions kraftfulla anfall. I Chabrehez, femtonhundra meter väster om Tailles, övermannades en stabsplats av amerikanskt pansar, varvid 560. Volksgrenadier-Division förlorade två av bataljonstaberna i Grenadier-Regiment 1129.¹³ Här tog amerikanerna etthundrafyrtio fångar.¹⁴ Då Chabrehez är belägen på en höjd strax väster om Tailles, kunde amerikanerna därifrån överflygla de ställningar som hölls av SS.

På kvällen den 12 januari fick SS-Panzergrenadier-Regiment 3 och SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 2 order om att lämna sina ställningar för att tas ur strid helt och hållet.¹⁵ Vid niotiden på kvällen var striden över. I Tailles fann amerikanerna att SS lämnat kvar sjuttio utländska soldater i tysk tjänst, och dessa gav sig utan vidare fångna.¹⁶

Även i Petite-Langlire på den östra flanken evakuerade tyskarna hastigt sina ställningar sedan de under hela dagen bjudit amerikanerna hårt motstånd. Bland annat kostade det två plutoner ur “C” Company, 774th Tank Battalion en förlust av sju av deras tio stridsvagnar.¹⁷ De två Panther-vagnarna vid Petite-Langlir lyckades emellertid undkomma.18

När amerikanerna fortsatte sin framryckning genom Bois de Ronce-skogen i söder, blev de varse med vilka metoder deras fiende kämpade. 774th Tank Battalions stridsrapport noterade: “En av våra stridsvagnar som träffades av en 88-millimeters kanon stannade inte utan fortsatte att rulla framåt. Strax efteråt immobiliserades den av ett pansarskott som dödade en man i besättningen. De övriga besättningsmedlemmarna lämnade stridsvagnen och försökte ta sig tillbaka till de egna linjerna till fots. Deras kroppar påträffades 150 meter från stridsvagnen. De hade blivit skjutna och plundrade på sin utrustning. Varje man rapporterades ha blivit skjuten i huvudet med ett skott.”¹⁹

Vid det laget var situationen förtvivlad för de tyska frontförbanden på detta frontavsnitt. 560. Volksgrenadier-Division hade tillfogats så stora förluster att Grenadier-Regiment 1129 upplöstes och de kvarvarande soldaterna fördes samman till en bataljon som underställdes divisionens andra regemente, Grenadier-Regiment 1130.²⁰ Chefen för operationsavdelningen i 2. SS-Panzer-Division, SS-Obersturmbannführer Albert Stückler, skrev:

“Där [motståndaren] lyckades åstadkomma genombrott i skogsområdena, vann han överraskande snabbt terräng, medan våra egna förband, som var kraftigt försvagade genom förlusterna, endast med största möda kunde hålla ett runtomkringförsvar dagtid för att därefter nattetid dras tillbaka till nya men oförberedda ställningar. Effektiva motanfall kunde endast genomföras med stridsvagnsunderstöd, och det gav i regel bara tillfälliga avlastningar.

Männen i infanteriförbanden och alla deltagande divisioner gjorde fantastiska prestationer i den strängaste kyla. Men när nu motståndarens överlägsenhet i vapen lades till den förfärliga väderleken med ständiga temperaturskiftningar runt nollstrecket, sjönk stridsvärdet hos våra otillräckligt utrustade förband snabbt. Bortfallet på grund av förfrysningsskador och sjukdomar var t.ex. i vår division nästan lika högt som stridsförlusterna.”²¹

Ändå fortsatte tyska arriärstyrkor att bjuda hårt motstånd. Stridsrapporten för 331st Infantry Regiment den 13 januari – en dag som kostade detta regemente en förlust av åttioen man – lyder: “Anfallet saktades ned av nedgrävda stridsvagnar och infanteri. Våra stridsvagnar avancerade för att anfalla fienden, slog ut en stridsvagn och förlorade en Sherman.”²² Pansaret i “C” Company, 774th Tank Battalion fortsatte samma dag vidare genom Bois de Ronce-skogen på väg mot nästa ort, Cherain, sex kilometer längre söderut. Plötsligt dök det upp två tyska soldater, som med händerna över huvudet närmade sig pansarkolonnen. “När vi studerade dem närmare”, rapporterade chefen på den närmaste amerikanska stridsvagnen, “visade det sig att de dolde en Bazooka-grupp. Sergeanten avfyrade en spränggranat som tillintetgjorde Bazookan och dess besättning.”²³

På VII Corps’ västra flygel framryckte under tiden Combat Command A, 2nd Armored Division efter erövringen av Samrée vidare mot Houffalize, halvannan mil sydösterut. Den kraftigt åderlåtna 116. Panzer-Division föll tillbaka men erhöll förstärkning från såväl Panzer Lehr-divisionen och 2. Panzer-Division som 3. Panzergrenadier-Division.²⁴ Det var i sista stund för tyskarna, som beordrades att hålla emot i linjen Wibrin – Nadrin – Nisramont, sju-åtta kilometer nordväst om Houffalize.

När stridsgruppen från Panzer Lehr – delar av Kampfgruppe 902 – anlände till Nadrin under natten till den 14 januari, visade det sig att det inte fanns några trupper från 116. Panzer-Division på plats.²⁵ Tyskarna led brist på både ammunition och drivmedel, och kunde inte hoppas på mer än att kunna fördröja den amerikanska framryckningen en aning.²⁶

I Wibrin, ett par kilometer längre österut, gick några nödtorftigt sammanrafsade truppstyrkor ur 116. Panzer-Division i ställning. På en kulle i byns södra utkant, alldeles bakom kyrkan, grupperades två Panther och en pansarvärnskanonvagn för att blockera vägen in i byn från norr. Ett par kilometer bort, på de skogklädda kullarna norr om Wibrin, gjorde sig under tiden den östligaste stridsgruppen i Combat Command A, 2nd Armored Division – Task Force B (66th Armored Regiment, 3rd Battalion ur 335th Infantry Regiment samt en pluton pansarvärnskanonvagnar) – redo att storma byn.

På morgonen den 14 januari fick de tyska stridsvagnsbesättningarna i Wibrin syn på sex Sherman-vagnar som stretade fram genom den djupa snön på fälten nordost om byn. Stridsvagnarna hade uppsuttet infanteri. Detta var några av de Sherman III (M4A2), utrustade med dieselmotorer, som britterna överlämnat till 2nd Armored Division för att täcka dess förluster. De hade ingen chans mot de tyska stridsvagnarna. När amerikanerna var alldeles inpå byn, öppnade Panther-kanonerna eld. Fyra Sherman fattade genast eld. De två kvarvarande försvann bakom den första husraden längs bygatan. Men när de dök upp bakom kyrkan, öppnade den tyska pansarvärnskanonvagnen under Leutnant Max-Dieter von Elterlein eld. De amerikanska stridsvagnarna träffades medan de försökte ta sig nedför backen till höger om kyrkan. Båda blev utslagna. (En av dem står än idag kvar som minnesmärke nedanför kyrkan i Wibrin.)

Tyska luftvärnssoldater gör en 88-millimeters luftvärnskanon färdig för avfärd för en ny etapp på den stegvisa reträtten. De fem målade ringarna på eldröret indikerar lika många nedkämpade stridsvagnar eller nedskjutna flygplan. (BArch, Bild 101I-725-0194-21/Götz)

Det allierade flyget återvänder

Men 14 januari 1945 var också en dag då det dåliga väder som härskat så länge äntligen gav med sig. Solen sken från en klar himmel, vilket betydde att det allierade flyget kunde ge sig in i striden med full styrka. Vid det här laget hade flertalet, om inte samtliga, förluster som åsamkats de allierades flyg genom “Bodenplatte” blivit ersatta.

“Det bästa på hela dagen var att jaktbombarna kunde komma upp i luften igen”, noterades i Lieutenant General Courtney H. Hodges’ dagbok. På den tyska sidan var General Walter Lucht, chefen för LXVI. Armeekorps, mindre uppåt när han skrev angående den 14 januari: “En klar, kall dag med livlig aktivitet av jaktbombare.”27

För tyskarna i Wibrin bröt plötsligt, med Leutnant von Elterleins ord, “helvetet löst”.²⁸ Inte mindre än sju artilleriobservationsflygplan dök upp i luften ovanför byn. Strax gjorde även stora mängder jaktbombare entré och sköt och bombade sönder allt motstånd framför VII Corps. Krigskorrespondenten Ronald Monson på den australiensiska dagstidningen The Argus beskriver scenen som den såg ut när de allierades flyg gjorde en mäktig entré denna den 14 januari:

“Kondensationsslingor som drog fram över himlen från väster visade att vår luftarmada var på väg. Snart blev de första gnistrande, silverfärgade flygplanen synliga. De kom i hundratal och snart var den blå himlen helt fylld av dem. Deras kondensationsslingor svällde ut till ett molnbälte som täckte ett stort stycke himmel. Det var tunga bombare, medeltunga bombare och raketskjutande Typhoons. De hade alla sina mål. Tyska soldater som stretade fram på de isbelagda vägarna för att komma bort från de hotande brittiska och amerikanska arméerna, blev de första att drabbas.”²⁹

Utanför värdshuset “Le Lion” i Houffalize står denna tyska Sonderkraftfahrzeug 251 som slagits ut genom ett amerikanskt flyganfall. (NARA C-56251 A.C. via Peter Björk)

116. Panzer-Divisions stridsrapport lyder:

“Efter en kraftfull artillerieldgivning anföll fienden Wibrin med stridsvagnar understödda av låganfallsflygplan. Den svaga garnisonen bjöd ett tappert motstånd men kunde inte hindra fienden från att tränga in i orten och måste till slut – utan samband åt vare sig höger eller vänster – dra sig tillbaka till höjderna söder om byn.”³⁰

Litet längre västerut, i Nadrin, fann sig stridsgruppen ur Kampfgruppe 902 “utsatt för anfall från starka infanteri- och stridsvagnsstyrkor inte bara frontalt”, enligt Bayerlein, “utan även från nordost, alltså från Wibrin-hållet.” Bayerlein fortsätter: “Eftersom 116. pansardivisionen redan gett vika för anfallet, lämnades vår flank helt oskyddad. Därigenom lyckades fienden erövra Nadrin vid middagstid och Filly [1,5 km längre sydösterut] på kvällen. Vi förlorade ett stort antal soldater som blev tillfångatagna därför att de inte kunde bryta sig ur inringningen.”³¹

2nd Armored Division kunde rycka fram tre miles.³² På kvällen den 14 januari höll en svag tysk styrka från Kampfgruppe 902 ställningar vid den lilla bäcken vid Achouffe, fyra kilometer sydost om Nadrin och tre kilometer nordväst om Houffalize, medan Panzer Lehrs pansarspaningsbataljon – som vid det laget inte hade en frontstyrka på mer än ungefär 150 man med några stridsvagnar – grupperades något längre bak.³³ Halvannan mil längre nordösterut ryckte 3rd Armored Division och 83rd Infantry Division under tiden fram från Petite-Langlire till Courtil – en sträcka på nästan en halvmil. Här noterades i 331st Infantry Regiments stridsrapport att den tyska artillerielden avtagit jämfört med föregående dag.³⁴

Klockan 09.30 den 14 januari rapporterade von Manteuffels stab i 5. Panzerarmee att en “extremt stor jaktbombplansaktivitet” förhindrade alla trupprörelser, och menade att det var akut nödvändigt att få eget jaktskydd. Luftwaffes II. Jagdkorps svarade att 216 jaktplan dirigerats enbart till Houffalize-området fram till klockan 11.00. Faktum är att det tyska jaktflyget gjorde en ny stor insats denna den 14 januari. Men vid fronten såg de tyska soldat-erna ingenting av detta. Förklaringen är enkel: Brittiska Ultra dekrypterade meddelandet från II. Jagdkorps, så att starka allierade jaktplansformationer kunde skickas fram för att genskjuta de tyska flygplanen.³⁵

Jaktflottiljerna II. och III. Gruppe/ Jagdgeschwader 26 blev redan innan de hunnit in över belgiskt luftrum angripna av först sju Thunderbolt från 366th Fighter Group, och därefter av tjugofem Mustang från 78th Fighter Group. Även om dessa tyska förband var utrustade med de toppmoderna Focke Wulf 190 D-9, Messerschmitt 109 G-14 och Messerschmitt 109 K-4, och dessutom var numerärt överlägsna, stod de sig slätt mot de amerikanska jaktflygarna; amerikanerna sköt ned tolv tyska flygplan och tvingade tyskarna att inställa sitt uppdrag i Sankt Vith – Houffalize-området, allt till ett pris av endast två egna flygplan förlorade.³⁶ Nästa flottilj i Jagdgeschwader 26 “Schlageter”, I. Gruppe, hade startat med trettioen Focke Wulf 190 D-9 när den överfölls av de norska Spitfire-divisionerna i Royal Air Force, 331 och 332 Squadron, och förlorade tre plan.

I. Gruppe/ Jagdgeschwader 1 angreps av Spitfire-plan från brittiska 401 och 402 Squadron och förlorade elva Focke Wulf 190, med resultatet att inte heller detta förbands uppdrag kunde genomföras.37 Jagdgeschwader 2 “Richthofen” fick sina formationer slitna i trasor av andra Spitfire-plan och förlorade tio Focke Wulf 190 D-9 utan att lyckas skjuta ned mer än två av sina motståndare.³⁸ Jagdgeschwader 77 sattes också in, med två flottiljer, för att skydda de egna markstyrkorna vid fronten, men råkade ut för samma öde och förlorade tolv egna plan.

Amerikanerna rycker in i Foy. Denna hårt omstridda by erövrades av 506th Parachute Infantry Regiment den 13 januari 1945, återtogs av tyskarna i gryningen den 14 januari, men intogs slutligen av amerikanerna genom ett anfall av Combat Command B, 11th Armored Division några timmar senare. (NARA, US Signal Corps)

Medan Luftwaffes insats mot Houffalize-sektorn således omintetgjordes, satte de allierade in stora bombplansformationer mot mål i Tyskland, vilket tvingade det tyska flyget att omprioritera. Brittiska Bomber Com-mand skickade iväg sin 3 Group med etthundratrettiofyra fyrmotoriga Lancaster-bombare mot Saarbrückens järnvägsstation. Mot denna formation dirigerades starka tyska jaktplansformationer från Jagdgeschwader 4, 11 och 53, uppskattningsvis omkring tvåhundra maskiner. Men de invecklades i svåra strider med amerikanska jaktplan och lyckades inte skjuta ned ett enda bombplan.

Då det klara vädret över fronten gjorde att 9th Air Force och brittiska 2nd Tactical Air Force kunde sättas in i full skala, var det möjligt för 8th Air Force att återgå till sina strategiska bombningar. Niohundra tunga bombare ur 8th Air Force, eskorterade av åttahundra jaktplan, marscherade mot diverse oljemål i Tyskland. Mot denna armada satte Luftwaffe in IV. Gruppe/ Jagdgeschwader 3 och IV. Gruppe/ Jagdgeschwader 54 samt Jagdgeschwader 300 och 301 – de båda sistnämnda jakteskadrarna med sammanlagt etthundraåttionio jaktplan – och dessutom en handfull Messerschmitt 262-jetjaktplan från Jagdgeschwader 7. I det följande luftslaget blev sju amerikanska bombplan, elva eskortjaktplan och inte mindre än etthundrafjorton tyska jaktplan nedskjutna (inklusive tre Messerschmitt 262). Luftwaffes oförmåga att vid den här tiden göra något åt de allierades flyg när detta väl var luftburet kan inte åskådliggöras tydligare.

Trots en massiv insats av tyska jaktflygplan – förmodligen åtminstone i storleksordningen 700 maskiner – förlorade 9th Air Force inte mer än elva Thunderbolt och en Marauder-bombare den 14 januari. Inalles genomförde de allierade fyratusen stridsflygningar den 14 januari, varav ungefär en fjärdedel över Ardennerna.

De från tysk synvinkel misslyckade flyg-operationerna under denna dag skulle visa sig bli Luftwaffes sista storinsats mot de västallierade. Strax efteråt omgrupperades merparten av det tyska flygvapnet till östfronten.

Hela dagen den 14 januari slog de allierades jaktbombare ned på tyska markstyrkor och fordonskolonner som om det inte fanns något tyskt flygvapen, och de tyska soldaterna på marken såg inte heller till några egna jaktplan. Slagna tyska markförband överfölls under reträtten och fick sina fordon sönderskjutna. Särskilt vid vadställen över bäckar och andra mindre vattendrag hopades brinnande fordonsvrak.³⁹ 9th Air Force rapporterades ha förstört trehundra lastbilar, skadat mellan sexton och trettio stridsvagnar och tystat trettio artilleriställningar. När Task Force B ur Combat Command A, 2nd Armored Division nästa dag, efter att ha intagit Achouffe, fortsatte mot Houffalize, tre kilometer längre sydösterut, var det förstörda tyska fordon och annan utrustning som belamrade vägen mot Houffalize snarare än tyskt motstånd som hindrade amerikanernas fortsatta frammarsch.⁴⁰ Det såg likadant ut för 3rd Armored Division, som rapporterade vägen söder om Bihain fullkomligt blockerad av tyska fordon som blivit utslagna av flyg och artilleri.⁴¹

På den tyska sidan fick nu det som återstod av 560. Volksgrenadier-Division tas ur strid.⁴² Istället omgrupperades SS-Panzergrenadier-Regiment 19 ur 9. SS-Panzer-Division till Sterpigny, åtta kilometer nordost om Houffalize, för att hålla tillbaka 3rd Armored Division och förhindra att Houffalize överflyglades. De tyska styrkorna hade fått tydliga order: “Houffalize måste hållas!”⁴³

Men längre söderut ägde en dramatisk händelseutveckling rum. Generalmajor Denkerts 3. Panzergrenadier-Division hade fått i uppgift att återta Flamierge, nordväst om Bastogne, som 17th Airborne Division erövrat den 12 januari.⁴⁴ Just som Denkert skulle gå till anfall, dundrade 11th Armored Division upp på hans vänstra flank. Denna pansardivision hade nu återhämtat sina krafter efter de förluster den tillfogats i slutet av december, och marscherade rakt igenom Bastogne och gick den 13 januari till anfall norrut. Combat Command A och Combat Command Reserve sattes in längs vägen som går nordvästerut från staden, över Longchamps och mot Bertogne.* Målet med denna framstöt var att nå Houffalize från söder.⁴⁵ Då detta anfall träffade den tyska fronten sju kilometer nordost om Flamierge, tvingades 3. Panzergrenadier-Division att hastigt ställa in sitt planerade anfall och falla tillbaka till Bertogne. Massiva allierade flyganfall tvingade emellertid tyskarna att under den följande natten dra sig tillbaka även därifrån och retirera norrut och österut.

Combat Command B, 11th Armored Division kunde dock inte delta i den amerikanska framstöten åt nordväst, då denna behövdes nordost om Bastogne. Här hade 506th Parachute Infantry Regiment genom ett överraskande anfall den 13 januari – förevigat genom ett avsnitt av TV-serien “Band of Brothers” – lyckats erövra Foy, tre kilometer nordost om Bastogne, på huvudvägen till Houffalize. Men Oberst Theodor Tolsdorff, chefen för 340. Volksgrenadier-Division, organiserade genast ett motanfall, och fick undsättning av 9. Panzer-Division, som ställts till LVIII. Panzerkorps’ förfogande.46 Inför denna övermakt drevs de amerikanska fallskärmsjägarna ut ur den så hårt omstridda lilla byn igen i gryningen den 14 januari. Men strax efteråt gjorde både Combat Command B, 11th Armored Division och det amerikanska flyget entré. Major General Weylands XIX Tactical Air Command genomförde denna den 14 januari inte mindre än sjuhundrafemtio stridsflygningar till stöd för anfallet norrut från Bastogne-sektorn i vad som efteråt beskrevs som “den mest framgångsrika dagen sedan sommaren”.⁴⁷ Stridsrapporten för Combat Command B, 11th Armored Division ger en klar bild av den svåra situation tyskarna befann sig i när det allierade flyget kunde operera fritt:

“Efter en förberedande artillerield anföll vår pansarstridsgrupp Recogne [en kilometer nordväst om Foy], och klockan 09.30 [den 14 januari] anföll infanteristridsgruppen Foy. Båda dessa samhällen kunde tas utan att vi mötte något starkt motstånd. Efter att ha avancerat längs utkanten av den skog som växer på höjderna i väster, anföll pansarstridsgruppen Cobru [halvannan kilometer norr om Foy] från vänster, vilket ledde till omedelbar framgång. Under tiden framryckte infanteristridsgruppen nordösterut längs huvudvägen. Ett fientligt motanfall med nio stridsvagnar från Aux [en dryg kilometer norr om Cobru] ungefär klockan 15.00 blev tillbakaslaget genom ett flyganfall mot Vaux samt artillerield som vägleddes från flyget. I flygräden blev fyra av de nio fientliga stridsvagnarna förstörda.”⁴⁸

Något längre österut vid Bastogne-fronten understöddes 6th Armored Division den 14 januari av våldsamma amerikanska jaktbombanfall med napalm och splitterbomber mot tyska truppstyrkor i Michamps, Oubourcy och Longvilly.⁴⁹ Därigenom kunde denna division, som tidigare mött sådana motgångar, äntligen “komma loss”, och hade när kvällen kom tagit inte bara de tidigare så hårt omstridda byarna Wardin och Mageret, utan även Benonchamps, halvannan kilometer sydost om Mageret. Därmed hade fronten förflyttats en halvmil öster om Bastogne, och amerikanerna kunde inspektera det slagfält där striden rasat i fyra veckor. En amerikansk arméofficer minns:

Det var fruktansvärt att föreställa sig de strider som måste ha utspelats här. Överallt låg det massor av döda kroppar där de hade fallit. En del av dem var täckta av snö. En lång, bred sluttning var helt överströdd av utbrända Sherman-stridsvagnar och några få tyska Tiger-stridsvagnar. Det var tydligt att våra förluster hade varit många gånger högre än fiendens, vilket förmodligen berodde på de kraftfulla 88-millimeters kanoner som tyskarna utrustat sina stridsvagnar med. Det var också uppenbart att vårt flygvapen hade fått in några rejäla träffar, eftersom fälten var fulla av vrakdelar från tyska stridsvagnar och lastbilar. […] Alldeles i närheten stod flera tyska stridsvagnar som uppenbarligen hade övergivits när de kört slut på bränsle. De verkade vara oskadda, och även om jag visste att de var obemannade gav de ett skrämmande intryck med sina hemska 88-millimeters kanoner som verkade vara tio meter långa där de pekade ut som långa fingrar.⁵⁰

Tyskarnas planerade tillbakadragande av 2. SS-Panzer-Division och 9. SS-Panzer-Division hade, som vi sett, redan fördröjts därför att delar av dessa divisioner fått kastas in som brandkårer vid krisande sektorer. Nu kallades även Oberst Remers Führer Begleit Brigade tillbaka och sattes den 14 januari in i ett motanfall mot 6th Armored Division från Michamps, tre kilometer öster om Foy. Men tyskarna möttes av amerikanskt flyg och en massiv eldgivning från det amerikanska artilleriet, som bland annat satte in luftbrisadgranater. Oberst Remer skriver:

“Stridsgruppen möttes av infanterield och en alltmer välriktad artillerield från den högra flanken, och blev tvungen att försvara sig mot motanfall i flanken. Detta tvingade oss att avbryta vårt anfall. Medan stridsgruppen drog sig tillbaka från skogen, tillfogades den svåra förluster genom artillerigranater som detonerade i trädtopparna. Under återstoden av dagen höll vi våra försvarsställningar väster om Oubourcy mot fiendens upprepade motanfall.”⁵¹

Denna bild, som är tagen i närheten av byarna Wardin och Mageret, visar ett par helt utbrända Sherman-stridsvagnar. (US Army)

En av de amerikanska jaktbombgrupperna råkade emellertid av misstag anfalla egna styrkor under avvärjningsstriden mot Führer Begleit Brigade, vilket kostade 3rd Battalion, 502nd Parachute Infantry Regiment tolv döda och tjugofyra sårade.52 Bland de stupade befann sig bataljonchefen, Lieutenant Colonel John Stopka.

Men fortsatta flyganfall var oundgängligt för att driva tillbaka Oberst Remers styrkor. Krönikan för amerikanska 68th Tank Battalion, som stod mot Führer Begleit Brigade sydväst om Michamps, åskådliggör tydligt detta: “På morgonen den 15 januari anhöll vi om och erhöll ett flyganfall mot ett litet skogsområde där tyskarna bitit sig fast. Sedan P-47-jaktbombarna hade bombat och kulsprutebeskjutit skogen omsorgsfullt, kunde vi anfalla och ta skogsområdet.”⁵³ Hela dagen den 15 januari sattes P-47 Thunderbolt-jaktbombare från 362nd Fighter Group in i närunderstöd åt 6th Armored Division, som därigenom kunde pressa sig fram ungefär en kilometer och ta Arloncourt och Oubourcy.⁵⁴

Med den östra flanken således säkrad, gick Combat Command B, 11th Armored Division samt infanteri från 101st Airborne Divisions 501st Parachute Infantry Regiment och 506th Parachute Infantry Regiment på morgonen den 15 januari till anfall mot nästa ort på huvudvägen från Bastogne upp mot Houffalize, Noville. Detta skildras i 11th Armored Divisions stridsrapport: “Sedan artilleriobservationsflygplan riktat in artilleriet på målen, sattes klockan 11.00 en koncentrerad artillerield in för att förstöra eller neutralisera observerade eldställningar i fiendens främre linjer samt på den högre terrängen i skogsområdet. Den del av skogen som ligger norr om vägen Noville-Bourcy utsattes också för ett flyganfall. Efter att ha tagit sig förbi Noville i öster gick CCB klockan 11.45 till anfall med stridsvagnar och infanteri, och med understöd från artilleri och flyg kunde målet tas klockan 15.30.”⁵⁵

Oberst Tolsdorff insåg att den allierade luftöverlägsenheten gjorde det lönlöst att försöka hålla orten, så han hade bara lämnat kvar en mindre arriärstyrka med ett par stridsvagnar från 9. Panzer-Division. En av de amerikanska fallskärmsjägare som gick in i Noville, First Sergeant Carwood Lipton, berättar:

“Vi hade tagit oss förbi mitten av byn och de första av de utslagna Sherman-stridsvagnarna när plötsligt en tysk stridsvagn dundrade fram bakifrån en byggnad på 3. plutonens sida av vägen. Den tyska stridsvagnen rullade fram längs vägen medan den besköt oss med sin kulspruta. […] Vi i 2. pluton kastade oss i skydd bakom husväggar eller under de utslagna Sherman-stridsvagnarna. Den tyska stridsvagnen stannade då, riktade sitt torn och satte en granat i var och en av de utslagna Sherman-vagnarna för att hindra oss från att använda deras kanoner mot den. Varje gång dessa granater träffade en Sherman, verkade det som om den hoppade flera decimeter upp i luften. Men det kunde dock inte rädda den tyska stridsvagnen. När den mullrade iväg ut ur byn och nådde kullarna i norr, såg vi hur ett av våra P-47-jaktplan dök ned och fällde en 500-pundsbomb som fullkomligt gjorde slut på den tyska stridsvagnen.”⁵⁶

Under tiden gick Combat Command A, 11th Armored Division till anfall i sektorn nordväst om Noville. Detta pansarförband hade ju den 14 januari tagit Bertogne, en knapp halvmil väster om huvudvägen Bastogne – Houffalize, och den 15:e sattes det in i riktning österut. Inför anfallet utsattes de ställningar som hölls av Grenadier-Regiment 77 mellan Bertogne och huvudvägen för ett lika långvarigt som kraftfullt anfall av jaktbombare och artilleri. När pansaret i 11th Armored Division efter några timmar rensade upp området, togs mer än fyrahundra tyska krigsfångar.⁵⁷

Noville efter striden. Enligt den amerikanska bildtexten blev denna Sturmgeschütz III och pansarskyttefordonet på andra sidan gatan utslagna av amerikanska jaktbombflygplan i samverkan med artilleri. (NARA 55970 A.C. via Peter Björk)

Nya pansarslag vid Bastogne

Men när mörkret föll den 15 januari och det amerikanska flyget försvann, kunde tyskarna gå till motanfall med en grupp stridsvagnar från 2. Panzer-Division som tillfälligtvis beordrats tillbaka till fronten.⁵⁸ Dessa överraskade en kolonn stridsvagnar från Combat Command A, 11th Armored Division när dessa strax efter klockan sju på kvällen gick över Vaux-bäcken nära Mabompré, fyra kilometer nordväst om Noville. Efter en kort eldstrid där nio Sherman sköts i brand drog sig amerikanerna tillbaka till höjderna vid Vellereu i väster.⁵⁹ Private First Class William W. Fee i 55th Armored Infantry Battalion, 11th Armored Division beskriver nästa dags framryckning genom samma område: “När vi körde nedför vägen nära Mabompré såg vi en ohygglig mängd förstört krigsmateriel. Minst var hundrade meter var det en utbränd stridsvagn, dubbelt så många amerikanska som tyska. Det rykte fortfarande om de flesta av dem. Vi kunde se var de tyska stridsvagnarna hade stått och väntat på att de amerikanska stridsvagnarna skulle komma fram runt hörnet. Några tyska stridsvagnar stod i skogsbrynet och några stod under enstaka träd, antagligen för att undgå upptäckt från luften. De amerikanska stridsvagnarna, som blivit träffade när de befunnit sig på vägen, hade dragits åt sidan så att andra fordon kunde passera. Jag såg inga större grupper av krigsfångar, så jag undrade om någon hade överlevt pansarslaget.”60

16 januari 1945. Sherman-vagnar från Combat Command A, 11th Armored Division vid Mabompré. Några timmar tidigare, i skydd av mörkret, hade några stridsvagnar från 2. Panzer-Division slagit ut nio av detta förbands Sherman. (NARA, 111-SC-455221)

Tyskarna koncentrerade emellertid sina resurser vid Bastogne framför allt till att hindra amerikanerna från att bryta igenom nordost om staden, vilket annars skulle hota att skära av den betydelsefulla underhållsvägen från Dasburg. Striderna hade redan förflyttats till Longvilly, en mil nordost om Bastogne. Situationen såg verkligen hotande ut för tyskarnas del när 6th Armored Division förstärktes med två infanteriregementen och en pansarbataljon som frigjorts när Harlange-kilen rensades upp – 320th Infantry ur 35th Infantry Division samt 359th Infantry Regiment och 712th Tank Battalion ur 90th Infantry Division. Det uppvägde mer än väl tillbakadragandet av 4th Armored Division den 10 januari. Dessutom befann sig redan halva 101st Airborne Division – 327th Glider Infantry Regiment och 502nd Parachute Infantry Regiment – i strid på detta frontavsnitt. Därför ställdes Führer Begleit Brigade och 9. Panzer-Division under befäl av Oberst Tolsdorff, chefen för 340. Volksgrenadier-Division. Denne lät omgående gruppera pansarregementet i Führer Begleit Brigade vid Allerborn på vägen mellan Bastogne och Clervaux.

Detta var det område där 2. Panzer-Division utplånat merparten av Combat Command Reserve ur 9th Armored Division en månad tidigare, och sammandrabbningen den 16 januari när Führer Begleit Brigade gick till anfall uppvisade flera likheter med detta slag, vilket skildras av brigadens chef Remer:

“I gryningen den 16 januari observerade och tillintetgjorde vi en koncentration av fientliga stridsvagnar norr om Longvilly. Detta åstadkoms av våra pansarvärnskanonvagnar, som kunnat föras fram sedan de fått nytt drivmedel. Elva fientliga stridsvagnar blev förstörda under detta eldöverfall, som orsakade panik i det fientliga lägret. Vi kunde dock inte utnyttja detta, då den bataljon som var grupperad på detta avsnitt fortfarande höll på att etablera sina försvarsställningar, och inga andra styrkor fanns just då att tillgå. Ett fientligt anfall som tillfälligtvis nådde vägkorsningen söder om Moinet [en knapp kilometer nordost om Longvilly] bröt samman i en samfälld eldgivning från vårt luftvärn och artilleri.”⁶¹

Medan 6th Armored Division således hejdades av Führer Begleit Brigade på vägen till Clervaux, kunde emellertid 101st Airborne Division driva ut tyskarna ur Bourcy, fyra kilometer nordväst om Longvilly. Flygunderstödets roll när Bourcy intogs den 16 januari beskrivs av en av de deltagande amerikanska soldaterna, Technician Fifth Grade Richard Kazinski: “När vi närmade oss backkrönet, fick vi se fem Kungstigrar som stod där och väntade på oss. Våra Sherman-stridsvagnar var helt chanslösa mot dem. Våra projektiler studsade av dem som ping-pong-bollar. Det var en härlig syn när flyget kom in för att ta hand om de fientliga stridsvagnarna. Vi satt som på första parkett och bevittnade förstörelseverket.”62

Tyska källor visar att schwere Panzer-Abteilung 506 fick förstöra två Königstiger sedan dessa gjorts manöverodugliga. Över huvud taget lyckades schwere Panzer-Abteilung 506 inte uppfylla de förväntningar som hade ställts på denna tunga pansarbataljon. Till viss del berodde detta på att den användes som ett slags brandkårsstyrka. Strax efter det att den blivit insatt vid Arloncourt öster om Bastogne på nyårsdagen, skickades den söderut, för att försvara Wiltz. Tillbaka vid Bastogne den 13 januari förlorade den en Königstiger genom åtta fullträffar från en Shermans 76-millimeters kanon.⁶³ General von Manteuffel blev alltmer missnöjd med bataljonens prestationer, och när bataljonchefen Major Lange efter missödet i Bourcy framförde klagomål över att hans pansar sattes in i “småportioner”, lät von Manteuffel frånta honom befälet. Lange ersattes med Hauptmann Heiligenstadt, men av allt att döma lyckades inte denne bättre med den tunga pansarbataljonen. Frånsett pansarslaget vid Arloncourt på nyårsdagen, då nästan ett helt amerikanskt Shermankompani utplånades, gjorde schwere Panzer-Abteilung 506 inte särskilt väl ifrån sig i Ardennerna.

Denna M36 Jackson har tagit emot en fullträff av en tysk granat utanför Bastogne och blivit fullständigt utbränd. (NARA, 111-SC-198393/PFC William A. Newhouse)

Mötet i Houffalize

Luftwaffe gjorde för sin del ett nytt försök att avlasta sina hårt pressade markstyrkor denna den 16 januari, men med huvuddelen av flyget överfört till östfronten var etthundrasjuttiofem flygplan allt som kunde uppbådas. I närheten av Worms drabbade de tyska jaktflottiljerna I. Gruppe/ Jagdgeschwader 2 och I. Gruppe/ Jagdgeschwader 4 samman med Thunderboltplan ur 365th Fighter Group “Hell Hawks”. När striden var över hade sex Focke Wulf 190 D-9, tre Messerschmitt 109 G-14 och K-4 och två Thunderbolt blivit nedskjutna.⁶⁴ Andra tyska jaktförband kom lindrigare undan (II. Gruppe/ Jagdgeschwader 4, IV. Gruppe/ Jagdgeschwader 53 och IV. Gruppe/ Jagdgeschwader 300 förlorade vardera ett flygplan), men någon avlastning från allierade flyganfall kunde de tyska markstyrkorna fortfarande inte känna – och inte heller märkte flertalet allierade flygare av någon tysk flygvapen-insats. Trehundraelva av 9th Air Forces medeltunga tvåmotoriga bombflygplan av typerna A-20, A-26 och B-26 bombade väg- och järnvägsbroar, kommunikationsknutpunkter och fordonsverkstäder bakom fronten utan att förlora ett enda flygplan till tysk jakt.

Under tiden drog sig de sista tyska styrkorna tillbaka genom Houffalizes branta, vindlande gator och retirerade sydösterut, i riktning mot Tavigny. Den tidigare ordern att hålla Houffalize till varje pris hade ändrats drastiskt den 14 januari, när Hitler gav order om att falla tillbaka till linjen Cherain (nio kilometer nordost om Houffalize) – Bourcy – Longvilly. 2nd Armored Division och 84th Infantry Division, som följde efter tyskarna, lyckades inte slå ut dem på den norra sidan av Ourthe-floden, vilket de eftersträvat. 116. Panzer-Divisions slutrapport konstaterar att endast små och svaga arriärstyrkor kunde hålla tillbaka de amerikanska styrkorna tillräckligt länge för att tyskarna skulle hinna evakuera.⁶⁵

Vid ettiden på natten mellan den 15 och 16 januari rullade en spaningsstyrka från Combat Command B, 2nd Armored Division nedför den långa backe som leder in i Houffalize och konstaterade att staden var helt tom på tyskar.⁶⁶ Då de tyska förband som hållit ställningarna framför 11th Armored Division fallit tillbaka österut i enlighet med reträttordern, kunde denna amerikanska pansardivision – som nu utgjorde spjutspetsen i Pattons 3rd Army – framrycka norrut, och förenade sig klockan 09.30 den 16 januari med 1st Armys 2nd Armored Division och 84th Infantry Division i Houffalize.

De soldater som marscherade in i den sönderbombade staden möttes av en fruktansvärd anblick: “Stanken från utbrända ruiner och rasmassor under vilka oräkneliga lik blivit begravda, fick soldaterna att må illa. Ännu värre var åsynen av de överlevande invånarna som drog fram bland ruinerna likt spöken, med dystra, askgrå ansikten och tomma blickar. Det verkade som om några av dem bara strök omkring utan mål.”⁶⁷

Medan amerikanska 1st Army återfördes till Bradleys 12th Army Group från Montgomerys armégrupp (som dock behöll kontrollen över U.S. 9th Army), gick slaget om Ardennerna in i sin sista fas. Båda sidor ansåg sig nu kunna dra bort flera av sina hårt åtgångna förband från striden. De båda pansardivisioner som sammanstrålat i Houffalize, 2nd Armored Division och 11th Armored Division, togs ur strid. Två veckors offensiv hade kostat 2nd Armored Division 1 196 man i stupade, sårade och saknade.68 11th Armored Division hade genom framryckningen till Houffalize återställt sin heder efter bakslagen i slutet av december. De senaste fyra dagarnas fronttjänstgöring hade dock inte varit utan svåra förluster för denna division, som mellan den 13 och 16 januari förlorade 434 man i stupade, sårade och saknade, medan de materiella förlusterna uppgick till trettiotvå stridsvagnar.⁶⁹ Allt som allt registrerade 11th Armored Division förlusten av åttiosex stridsvagnar mellan den 30 december 1944 och 17 januari 1945 – femtiofyra Sherman och trettiotvå Stuart.⁷⁰ Efter en månads episk strid drogs även 101st Airborne Division “The Screaming Eagles” bort från Ardennerna. Dess förluster vid Bastogne uppgick till 4 455 man i stupade, sårade och saknade.⁷¹

Field Marshal Montgomery ansåg också att brittiska XXX Corps fullbordat sin uppgift i Ardennerna och lät omgruppera kåren till fronten i södra Nederländerna, där den skulle delta i den planerade offensiven mot Rhenlandet. Den brittiska kåren hade trots allt deltagit i en relativt begränsad omfattning i slaget i Ardennerna, och dess sammanlagda förluster uppgick till omkring femtonhundra man i stupade.⁷²

På den tyska sidan drogs bland annat 2. SS-Panzer-Division, 116. Panzer-Division, 3. Panzergrenadier-Division och 560. Volksgrenadier-Division bort från fronten. 2. SS-Panzer-Division “Das Reich” kunde notera ett ganska gott resultat mot fienden: Mot en egen förlust av sextioåtta stridsvagnar (trettiofyra Panzer IV och tjugoåtta Panther) gjorde den anspråk på att ha förstört tvåhundratjugofyra allierade stridsvagnar i Ardennerna.⁷³ Dess personella förluster uppgick till 3 437 man stupade, sårade och saknade.⁷⁴ 116. Panzer-Division hade förlorat 1 055 man i stupade, sårade och saknade enbart under de tolv dagar mellan den 3 och 15 januari då divisionen försvarat sig mot den allierade motoffensiven.⁷⁵ 3. Panzergrenadier-Division hade förlorat över tvåtusen man, en fjärdedel av sin ursprungliga styrka, på fyra veckors strid i Ardennerna.⁷⁶ Men värst åtgången var 560. Volksgrenadier-Division; där hade 4 153 av ursprungligen drygt 11 000 man stupat, sårats eller avskrivits som saknade sedan Ardenneroffensiven inleddes.⁷⁷ Denna division var, med tyskt militärt språkbruk, helt och hållet “utkämpad”.

Den allierade propagandan försökte genom att ge spridning av bilder som denna framställa mötet mellan 1st Army och 3rd Army i Houffalize som en stor seger. Här skakar Technician Fifth Grade Ancel Casey i en M8-pansarbil från 11th Armored Division och 3rd Army hand med Sergeant Rodney Himes och Private First Class Alfred Gernhardt, båda från 84th Infantry Division och 1st Army, den 16 januari 1945. I själva verket blev det mer eller mindre ett slag i luften. Den inringning av tyskarnas 5. Panzerarmee som Eisenhower och Patton eftersträvat när de satt igång offensiven fyra veckor tidigare lyckades inte; tyskarna hade slunkit ur nätet. (NARA, 111-SC-199155/ Hawkins)

Men det var en ihålig seger som de allierade vunnit vid Houffalize. I fyra veckor hade de strävat efter att förena 3rd Army och 1st Army i denna stad, förhoppningsvis i ryggen på stora delar av 5. Panzerarmee, men när dessa båda amerikanska arméer nu äntligen möttes, hade de tyska förbanden utrymt allt område väster om Houffalize. Slaget var ingalunda över. Tyskarna var inte bara numerärt underlägsna, utan de var trötta, hungriga, smutsiga och bar fuktiga persedlar som frös på kroppen när temperaturen sjönk, men många av dem fortsatte ännu att bjuda ett förbittrat motstånd.

Misslyckande för Ridgways kniptångsoperation

Slagets fokus flyttades nu till de båda flankerna. I norr hade Major General Ridgways XVIII Airborne Corps, som vi sett, den 7 januari lyckats driva bort tyskarna från den nedre (norra) delen av floden Salm genom en kombinerad operation med 82nd Airborne Division från nordväst och 30th Infantry Division från norr.* Men därefter avstannade återigen den amerikanska offensiven – trots tyskarnas relativa svaghet. “I kompaniet finns bara en fjärdedel av männen kvar”, skrev Heinz Trammler, en av soldaterna i 18. Volksgrenadier-Division, i sin dagbok: “Om fienden bara visste hur tunna våra försvarslinjer är!”⁷⁸

En viktig anledning till att XVIII Airborne Corps inte kunde upprätthålla sin framryckning, var att 82nd Airborne Division blivit så svårt decimerad under januarioffensivens första dagar att den fått tas ur strid. I dess ställe fördes 75th Infantry Division fram till avsnittet på den västra sidan om floden Salm, vid Grand-Halleux och Vielsalm, en dryg mil väster om om Sankt Vith. Denna nyuppställda amerikanska division var helt “grön” när den hastigt överfördes till VII Corps vid fronten dagen före julafton 1944. I sin första strid kastades divisionen över ända och drevs av 2. SS-Panzer-Division ut ur Grandmenil väster om Manhay. Ridgway fick ett synnerligen dåligt första intryck av divisionen, oaktat att han var personlig vän med divisionchefen, Major General Fay B. Prickett. 289th Infantry Regiment ur 75th Infantry Division hade på juldagen överförts till XVIII Airborne Corps för att gå till motanfall och återta Grandmenil. Men detta misslyckades totalt. Istället drevs soldaterna ur 75th Infantry Division tillbaka igen, varvid även Sadzot, tre kilometer väster om Grandmenil, föll i tyskarnas händer. Och nu skulle alltså denna “gröna” division, som Ridgway redan hade låga förväntningar på, avlösa veterandivisionen 82nd Airborne. Dessutom tog det lång tid för 75th Infantry Division att komma i utgångsläge för anfall, vilket fördröjde dess deltagande i offensiven.

30th Infantry Division, som stod på den östra sidan om floden Salm, tre-fyra kilometer nordost om Grand-Halleux och var riktad mot söder, var betydligt mer erfaren. Denna division hade på ett avgörande vis bidragit till SS-Kampfgruppe Peipers undergång vid La Gleize den 22-24 december. Under den första januariveckan hade veteranerna i denna division kört ut 18. Volksgrenadier-Division från byarna Wanne och Spineux i ett fyra kilometer djupt och två kilometer brett område på den östra sidan av nedre (norra) Salm. Men därefter körde även 30th Infantry Division fast. Trots att 18. Volksgrenadier-Division var så pass nedsliten att den inte hade mer än motsvarande ett regementes styrka, kunde den genom ett mycket skickligt utnyttjande av den kuperade terrängen hålla tillbaka den förstärkta 30th Infantry Division.

Tack vare den tid som de försvagade 18. och 62. folkgrenadjärdivisionerna köpt genom sitt förbittrade motstånd, kunde nya förband föras fram till XIII. Armeekorps under General Hans Felber, som samordnade det tyska försvaret på detta frontavsnitt. 326. Volksgrenadier-Division gick i ställning vid Vielsalm.⁷⁹ Denna division var ingalunda något utvilat förband; tvärtom, den anlände från fronten vid Roer-floden, där den tillfogats svåra förluster, bland annat genom den amerikanska arméns första insats av luftbrisadgranater. Men varje nytillskott längs den hårt trängda Ardennerfronten var välbehövligt för tyskarna. De ännu värre tilltygade regementena i 62. Volksgrenadier-Division underställdes 326. Volksgrenadier-Division. Två kilometer söder om Vielsalm, vid Provedroux, sattes SS-Panzergrenadier-Regiment 20 ur 9. SS-Panzer-Division in. De amerikanska styrkor som den 9 januari försökte gå till anfall från det brohuvud öster om Salm som de upprättat vid Salmchâteau, halvvägs mellan Vielsalm och Provedroux, blev fullständigt krossade mellan dessa båda tyska enheter.⁸⁰ “Här kom inga amerikaner förbi”, konstaterar 9. SS-Panzer-Divisions krönikör Wilhelm Tieke lakoniskt.⁸¹

När Ridgway den 12 januari gav XVIII Airborne Corps order om att återuppta offensiven, hade amerikanerna gått miste om mycket av det övertag som de skaffat sig några dagar tidigare. Felbers XIII. Armeekorps var nu ordentligt etablerad längs en linje från Provedroux i söder, norrut längs Salm-floden till Grand-Halleux och därifrån till Hinoûmont, ett par kilometer nordost om de amerikanska ställningarna vid Wanne.

Ridgways plan var att genom en kniptångsmanöver med 75th Infantry Division från väster och två divisioner från norr omringa och förinta Felbers kår. Inför anfallet flyttades 30th Infantry Division österut, till Malmedy, medan 106th Infantry Division gick i ställning norr och väster om Hinoûmont. 106th Infantry Division, som praktiskt taget utplånats i december, hade återskapats genom att foga 517th Parachute Infantry Regiment till divisionens återstående regemente, 424th Infantry. Tanken var att 106th Infantry Division skulle få en chans att revanschera sig för det förödmjukande nederlaget den 16-18 december. 424th Infantry Regiment anlände den 7 januari till Wanne och Wanneranval och avlöste där 112th Regimental Combat Team.

Men när 106th och 30th Infantry Division gick till aktion i gryningen den 13 januari, var 75th Infantry Division fortfarande inte redo. Något överraskningsanfall kunde det heller inte bli tal om. Höjderna strax söder om Hinoûmont dominerar det lägre belägna landskapet i norr, väster och söder. Här hade 18. Volksgrenadier-Division grupperat sitt Grenadier-Regiment 294. Från denna plats har man i klar väderlek utsikt över Stavelot, nere i Amblèves dalgång tre kilometer längre norrut, och åt väster kunde tyskarna hålla de amerikanska ställningarna vid Wanne and Wanneranval, halvannan kilometer från Hinoûmont, under ständig uppsikt.

Tyska soldater med Panzerfaust-pansarskott och stavhandgranater nedstuckna i bältena gör sig redo för närstrid med fientliga stridsvagnar. De stora åldersskillnaderna i den tyska armén vid den här tiden, i början av 1945, är uppenbar på den här bilden. (BArch, Bild 183-H28150

Under natten till den 13 januari upprättade amerikanerna ett brohuvud söder om Amblève vid Stavelot, och klockan halv fem på morgonen började 517th Parachute Infantry Regiment försiktigt arbeta sig uppför sluttningarna åt söder. Härvid passerade de översnöade vrak av utbrända tyska halvbandvagnar och andra stridsfordon som 1. SS-Panzer-Division kvarlämnat efter slaget om Stavelot fyra veckor tidigare.

En knapp halvmil längre sydvästerut försökte 1st Battalion, 424th Infantry Regiment under tiden kringgå Hinoûmont från sydväst; dess soldater stretade mödosamt uppför den hala västsluttningen till den höga ås som reser sig ur landskapet ett par kilometer sydväst om Hinoûmont. Tyskarna bevakade deras rörelser och väntade tills amerikanerna kom upp på krönet. Då öppnade de eld med artilleripjäser som redan riktats in mot just denna plats. Därefter gick infanterikanonvagnar till anfall. 1st Battalion tillfogades fruktansvärda förluster – inklusive bataljonchefen och dennes operationsofficer – och tvingades dra sig tillbaka.

Under tiden blev soldaterna i 3rd Battalion, 424th Infantry Regiment brutalt nedmejade när de ryckte genom den öppna, snöklädda dalgången väster om Hinoûmont. En stridsvagnspluton som skulle ha understött anfallet, rapporterade att den inte kunde ingripa på grund av mekaniska fel, halt väglag och för tjockt snötäcke nere i dalen. Det som återstod av 3rd Battalion, 424th Infantry tog sin tillflykt in bland de kala träden i en liten skog strax väster om Hinoûmont. Även om de där utsattes för en fortsatt tysk granatkastarbeskjutning, erbjöd träden åtminstone ett skydd mot direkteld. Samtidigt betalade amerikanerna mångfalt tillbaka genom sin egen mycket starkare artilleribeskjutning av Hinoûmont. Bland de tyskar som stupade här den 13 januari 1945, befann sig menige soldaten Heinz Trammler. Längre österut gick 30th Infantry Division till attack söderut från Malmedy och området omedelbart öster därom. Här mötte amerikanerna tyska 3. Fallschirmjäger-Division, som nu underställts Generalleutnant Otto Hitzfelds LXVII. Armeekorps, som hela tiden haft till uppgift att skydda den norra flanken av det tyska genombrottet i Ardennerna. När I. SS-Panzerkorps i slutet av december omgrupperades till Bastogne-sektorn, utsträcktes LXVII. Armeekorps’ operationsområde till att även innefatta den tyska “inbuktningens” front mot norr. Förutom 3. Fallschirmjäger-Division infogades även 246. och 277. Volksgrenadier-Division i denna kår.

3. Fallschirmjäger-Division leddes sedan den 5 januari återigen av sin ordinarie chef, den mycket erfarne Generalleutnant Richard Schimpf. Denne hade nu återhämtat sig från de sår han ådrog sig i strid i Falaise-fickan i augusti 1944; den tidigare ställföreträdande divisionchefen, Generalmajor Walter Wadehn, uppdrogs att leda formerandet av en ny fallskärmsjägardivision i Tyskland.

119th Infantry Regiment, på 30th Infantry Divisions högra (västra) flank, stötte omedelbart på ett hårt motstånd från tyska fallskärmsjägare som förskansat sig uppe på den ås som reser sig ur landskapet alldeles söder om Malmedy, strax norr om byn Bellevaux. Hur det såg ut från det anfallande amerikanska infanteriets perspektiv, berättar en av männen i 119th Infantry, Sergeant John M. Nolan:

Private First Class Cletus Herrig var förste spanare med Bob Friedenheimer som andre spanare. När plutonen närmade sig krönet på åsen upptäckte Herrig tyska soldater i skyttevärn trettio meter längre fram och ropade ut en varning till oss. Cletus kunde tyska så vi sade åt honom att anropa tyskarna och säga åt dem att ge upp. Jag försökte träffa en av deras ställningar med en gevärsgranat, men där den slog ned blev den kvävd av den djupa snön och detonerade inte.

Cletus fortsatte att försöka övertala dem att kapitulera när plötsligt helvetet brakade löst! Den som någon gång har hört ljudet när en tysk MG 42-kulspruta öppnar eld kommer aldrig att glömma det. Den här kulsprutan var riktad ned mot det dike där vi kröp ihop och den öste kulor mot oss. Den första salvan träffade fyra av oss innan vi hunnit ned i skydd av diket. Herrig träffades tvärs över båda axlarna, Friedenheimer blev skjuten genom lungan och jag fick en kula i packningen på ryggen som slog omkull mig. Bakom mig befann sig Milton Cohen, en menig, en av de artonåriga rekryter som anlänt till oss två veckor tidigare. Han blev träffad i tänderna och kulan gick ut ur hans skalle alldeles bakom höger öra. Jag kommer aldrig att glömma hans vemodiga rop på sin mor.

Fritzarna hade fullständigt naglat fast oss vid marken. Deras kulspruteeld gjorde det helt omöjligt att förflytta sig någonstans. Uttrycket “helvetet bröt löst” kan man använda igen när det började landa 81-millimeters projektiler från granatkastare runt omkring oss. Det är inte mycket som är så skrämmande för en utsatt infanterist som inkommande granatkastar- eller artillerield. För att ytterligare göra det värre för oss satte Fritzarna in ‘screaming meemies’ [Nebelwerfer], raketer som åstadkom ett fruktansvärt oljud. När sådana kom in mot oss lät det som om en godsvagn for genom luften med båda vagnsdörrarna öppna.

Under denna strid reducerades “G” Company i 119th Infantry från en styrka på etthundrafyrtio man (etthundratrettiofyra soldater och tre officerare) till åttiotre (sjuttioåtta soldater och tre officerare).82

Det var först genom en insats av pansar och artilleri som 119th Infantry lyckades bryta det tyska motståndet. John M. Nolan berättar: “Stridsvagnskanonerna, våra kulsprutor och våra gevär svepte in de fientliga ställningarna uppe på krönet av åsen med sin eld. Tyskarna hade knappt någon chans att ge moteld när Sergeant Frank Wease och hans män med understöd av stridsvagnar översvämmade deras ställningar bland träden upppe på åsen. De tyska soldater som inte stupat gav sig genast.”⁸³

Två tyska soldater i eldställning med en MG 42-kulspruta och ett Sturmgewehr. Den tyska kulsprutan MG 42 hade en smått otrolig eldhastighet på 1 500 skott per minut. Tack vare en mekanism som gjorde att pipan kunde bytas ut på inte mer än någon sekund kunde en enda MG 42 hålla nere en större grupp fientliga soldater under lång tid och tillfoga dem fruktansvärda förluster. (BArch, Bild 101I-691-0244-11/Leher)

117th Infantry, i mitten på 30th Infantry Divisions anfallsfront, mötte endast svagt motstånd och avancerade söderut längs vägen från Malmedy och upprättade på kvällen den 13 januari ställningar vid Baugnez, platsen för den ökända massakern på amerikanska krigsfångar i december 1944. Följande dag upptäckte amerikanerna att de stelfrusna liken av de döda amerikanska fångarna fortfarande låg kvar på fältet där de blivit skjutna; eftersom Baugnez legat i ingenmansland i fyra veckors tid, hade ingen kunnat begrava dem.

Men de svåraste striderna var de som 120th Infantry Regiment, längst ut till vänster på 30th Infantry Divisions front, invecklades i. I Thirimont, en halvmil sydost om Malmedy, drabbade detta regemente den 13 januari samman med den västligaste bataljonen i Fallschirmjäger-Regiment 9 – I. Bataillon. Amerikanerna i 120th Infantry avancerade på en kilometers bredd alldeles till vänster (öster) om 119th. På regementets västra flank gjorde 2nd Battalion på morgonen den 13 januari ett första försök att inta Thirimont genom ett anfall rakt norrifrån. Men den tyska bataljonens 2. Kompanie hade gått i ställning i Gros Bois – en tät blandskog en kilometer norr om Thirimont, bara ett stenkast öster om Baugnez. När de amerikanska soldaterna kom sättande på båda sidor om vägen söderut, öppnade fallskärmsjägarna en rasande eld inifrån skogen. Fångade mitt ute på vidöppna, snötäckta fält hade amerikanerna ingen möjlighet att undkomma. Det blev en ny veritabel massaker. Medan deras kamrater föll till höger och vänster, flydde de överlevande så snabbt benen bar dem. De efterlämnade ett fält bestrött med livlösa kroppar i den blodbestänkta snön. Kompanierna “E” och “F” drabbades hårdast; av dem återstod inte mer än nio man vardera efter det tyska eldöverfallet.84 Men “G” Company – som gått i täten för den amerikanska bataljonen – lyckades ta sig igenom och stormade i full karriär nedför backen och in i den norra delen av Thirimont, där soldaterna lyckades sätta sig i besittning av några av byns bastanta stenhus och ta femtio tyskar tillfånga. Men de tyska fallskärmsjägarna samlade sig snart till ett motanfall, och intog med understöd av ett halvdussin infanterikanonvagnar terrängen norr om Thirimont. Därmed var “G” Company omringat. I skydd av mörkret lyckades en del av de amerikanska soldaterna ta sig tillbaka till de egna linjerna, men vid det laget saknades etthundra man i “G” Company.

Med 2nd Battalion praktiskt taget “slaktad”- som Private First Class Howard J. Melker i 120th Infantry Regiment uttryckte det – kallades 1st Battalion in för att försöka ta Thirimont genom ett nattanfall. Soldaterna pulsade fram genom knädjup snö på båda sidor om den lilla lantväg som ringlar fram över fälten nordväst om Thirimont. Genom att slå till nattetid – vilket tyskarna inte väntade sig – lyckades amerikanerna ta sig nästan ända fram till Thirimont. Men just som de skulle smyga sig in i byn, blev de upptäckta och utsattes för en rasande kulspruteeld från den skogklädda höjden Hauts Sarts alldeles väster om Thirimont. Striden rasade under flera timmar i gryningen den 14 januari. “Vårt kompani fick i uppgift att ta tio hus i byns utkant”, minns Private First Class Melker. “Striden blev mycket hård. Vi kämpade mot nazisternas bästa soldater – Hermann Görings fallskärmsjägare och Hitlers SS-män. Vi tillfogades svåra förluster. Bårbärare som försökte ta sig till det bakre området blev beskjutna och både bårbärare och sårade dödades. När bårarna tog slut fick vi använda dörrar som vi hakat av från husen.”⁸⁵ I gryningen tvingades 1st Battalion gå i försvarsställning nordväst om byn.

Ett försök av 3rd Battalion att storma Hauts Sarts västerifrån den 14 januari blev också tillbakaslaget. Det var först med en överväldigande amerikansk insats av artilleri, stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar som tyskarna under loppet av den 15 januari tvingades bort från Thirimont och Hauts Sarts. “En enorm artilleribarriär slaktade fienden och räddade livet på oss alla”, berättar Howard J. Melker.⁸⁶ Ändå rasade striden ända in på kvällen den 15 januari. En annan av de män som utkämpade slaget om Thirimont, Sergeant Francis S. Currey från “K” Company, 120th Infantry Regiment, berättar om hur en grupp amerikanska soldater vid ett tillfälle befann sig på bottenvåningen i ett av husen i Thirimont, medan tyskar barrikaderat sig på ovanvåningen: “Vi kastade handgranater mot dem och de kastade handgranater mot oss.”⁸⁷ Striden om denna lilla by kostade 120th Infantry Regiment en förlust av inte mindre än fyrahundrafemtio man i stupade, sårade och saknade. De tyska förlusterna är inte kända.

“Slaget om Thirimont”, konstaterar Michael Collins och Martin King, författarna till Voices of the Bulge, “är ett av många slag under Ardennerstriden som blivit bortglömda av alla utom männen från de förband som utkämpade dem.”⁸⁸

Genom att uppehålla 120th Infantry Regiment i Thirimont i tre dagar, gjorde de tyska fallskärmsjägarna det svårt för de två andra regementena i 30th Infantry Division att avancera mycket längre söderut – i annat fall riskerade de att bli angripna i flanken och kunde till och med bli avskurna. 117th Infantry Regiment, i mitten, mötte inget annat motstånd än från svaga tyska arriärstyrkor men nöjde sig den 14 januari med att framrycka från Baugnez till Ligneuville. Därigenom kunde 18. Volksgrenadier-Division – under natten mellan den 13 och 14 januari – i god ordning dra tillbaka sitt Grenadier-Regiment 294 från Hinoûmont (åtta kilometer västsydväst om Ligneuville), där det genom att hålla tillbaka 106th Infantry Division hade räddat 326. Volksgrenadier-Division vid floden Salm i väster från att bli avskuren. I skogarna några kilometer längre sydvästerut, mellan Grand-Halleux i väster och Recht i öster, upprättade 18. Volksgrenadier-Division nya ställningar. Ingenstans gick Ridgways planer på att inringa de tyska divisionerna i lås.

326. Volksgrenadier-Division (med de sedan den 9 januari underställda resterna av 62. Volksgrenadier-Division) hade således ryggen fri när amerikanska 75th Infantry Division gick till anfall vid Salm längre sydvästerut.⁸⁹ Detta var det egentliga elddopet för den amerikanske divisionchefen, Major General Fay B. Prickett. Under de strider i slutet av december som 75th Infantry Division deltagit i, hade förbandet varit underställt andra divisioner, såsom 3rd Armored. Men nu ledde den 51-årige Prickett anfallsoperationen. Hans tidigare stridserfarenhet begränsade sig till invasionen av Mexiko 1916-1917, med syfte att tillfångata den mexikanske bonderevolutionären “Pancho” Villa. Detta företag slutade i ett misslyckande, men den motståndare Prickett nu, tjugosju år senare, ställdes mot, var betydligt farligare.

Ridgway hade gett Prickett i uppgift att omringa 326. Volksgrenadier-Division, som låg i ställningar öster om floden Salm på båda sidor om staden Vielsalm. För detta syfte satte Prickett in två regementen i en kniptångsoperation – ett söder om Vielsalm och ett vid Grand-Halleux, en knapp halvmil norr om Vielsalm. Planen var att 75th Infantry Division därefter skulle stöta österut för att förena sig med 30th Infantry Division och därigenom inringa även 18. Volksgrenadier-Division. Men inget av detta skulle lyckas.

Faktum är att det gick snett för Pricketts division redan från början. Som vi sett drev det allierade flyget bort de flesta av Luftwaffes flygplan från stridsområdet under de stora luftstriderna den 14 januari, men ändå tog sig ett ensamt tyskt flygplan igenom och bombade vid 19.30-tiden 75th Infantry Divisions stabsplats, varvid flera stabsofficerare dödades.90

Några timmar senare, under natten till den 15:e, inledde 75th Infantry Division sitt anfall. 289th Infantry Regiment var först ut. Klockan tre på morgonen gick dess 2nd Battalion över Salm på ishala broar nära Provedroux strax söder om Salmchâteau.⁹¹ Innan gryningen hade hela regementet fått fotfäste i skogarna på andra sidan floden. Vid det laget hade SS-Panzergrenadier-Regiment 20 från 9. SS-Panzer-Division, som hållit dessa ställningar några dagar tidigare, dragits bort. Amerikanerna anföll precis i skarven mellan 62. VGD:s Grenadier-Regiment 164 vid Salmchâteau och 326. VGD:s Grenadier-Regiment 751 längre söderut. Eftersom anfallet genomfördes i mörker – vilket tyskarna inte var beredda på – lyckades amerikanerna upprätta ett brohuvud kring den lilla byn Beche, strax öster om Salmchâteau (som huvudsakligen ligger på flodens västra sida).

Men framgången blev kortvarig. Pricketts motståndare, 326. Volksgrenadier-Divisions chef Generalmajor Dr. Erwin Kaschner, var en mycket erfaren förbandsledare som kämpat på östfronten i flera år och därefter vid Normandie. Kaschner satte skyndsamt in Grenadier-Regiment 164 – ett av sina underställda förband ur 62. Volksgrenadier-Division – norrifrån. Detta rege-mente förfogade då (den 12 januari) över en frontstyrka på endast 229 man (med ytterligare 208 i trossen och 282 lätt sårade i det bakre området).⁹² Men den med riddarkorset med eklöv utmärkta regementschefen, Oberst Arthur Jüttner, var – som vi tidigare sett – en av tyskarnas mest framstående förbandschefer i Ardennerna. Jüttner organiserade snabbt försvarsställningar som med understöd av artilleri fick stopp på de mindre erfarna amerikanernas framryckning.⁹³

För 75th ID:s 291st Infantry Regiment, som skulle utgöra den norra armen i kniptångsoperationen, gick det ännu sämre. Detta regemente gick till anfall vid Grand-Halleux, där 82nd Airborne Division lyckats upprätta ett brohuvud över Salm strax innan denna division togs ur strid. Men här hade Kaschner grupperat Grenadier-Regiment 190 – också det ur 62. Volksgrenadier-Regiment – i väl utbyggda försvarsställningar.

På det amerikanska anfallets högra flank, vid Hourt i de södra utkanterna av Grand-Halleux, satt tyskarna i väl maskerade värn som de byggt av tjocka timmerstockar – vart och ett med tre till fyra man med automatvapen – uppe på höjder med perfekt utsikt över floddalen nedanför, varifrån det amerikanska infanteriet gick till anfall.⁹⁴ Här hejdades det amerikanska regementets 1st Battalion redan i sina utgångsställningar.

Öster om Grand-Halleux inledde amerikanerna med en halvtimmes artillerield mot de tyska ställningarna. Klockan halv åtta på morgonen, medan det fortfarande var mörkt, gick så 2nd Battalion till anfall, i halvmeterdjup snö rakt över ett öppet fält, mot ett skogsbryn cirka femhundra meter bort där tyskarna låg i ställningar. “Så fort vi lämnade våra utgångsställningar blixtrade det längs hela skogskanten när tyskarna öppnade eld med allt de hade”, minns en av de amerikanska soldater som var med vid det anfallet, John Graber.⁹⁵

Inom kort hade hade sjuttiotvå man ur “G” Company blivit nedmejade, och i “E” Company föll sextiofem man. “I våra olivgröna uniformer såg vi ut som ankor i en damm”, berättar Technical Sergeant Robert H. Justice från “E” Company: “Eftersom hela området var täckt av snö, kunde tyskarna från sina ställningar i skogen observera minsta rörelse från vår sida. Deras automateld tvingade ned oss och vi hade ingen möjlighet att nå samband med någon för att kalla in eld från granatkastare eller artilleri.”⁹⁶

Amerikanska soldater ur 75th Infantry Division på marsch till fronten i januari 1945. (NARA, 111-SC-199406)

Amerikanerna satte då in stridsvagnar från 750th Tank Battalion, men även dessa blev tillbakaslagna. En av de överlevande i “G” Company, Private Peter G. Dounis, minns: “Jag hörde att en amerikansk stridsvagn närmade sig, så jag sprang fram och tecknade åt den att stanna eftersom terrängen framför förmodligen var minerad. Stridsvagnsbesättningen sade åt mig att gå ur vägen. Efter 75-100 meter körde de på en mina!”⁹⁷ En pluton stridsvagnar lyckades nå nästan ända fram till de tyska ställningarna, men höll på att bli avskuren då den saknade infanteriunderstöd och fick kämpa sig tillbaka till de egna linjerna.⁹⁸ “Striden rasade hela dagen och långt in på natten med en oupphörlig eldgivning från båda sidor. Spårljusen korsades i luften över det öppna fältet”, minns Peter G. Dounis.⁹⁹

Av någon anledning brukar denna den 15 januari 1945 från amerikanskt håll officiellt betraktas som slutet på vad som kallas the Battle of the Bulge, alltså Ardennerslaget.¹⁰⁰ Det är knappast en uppfattning som delas av de överlevande veteranerna i 75th ID:s 291st Infantry Regiment, som istället känner dagen som “den svarta måndagen”. Av ursprungligen sex officerare och 187 soldater i “G” Company, 2nd Battalion som dragit i fält tre veckor tidigare, återstod endast en officer och 35 soldater.

Med 75th Infantry Division hejdad i princip i utgångsställningarna och 30th Infantry Division bunden i tre dagars förbittrad strid vid Thirimont, kände sig Major General Ridgway oerhört frustrerad. Detta kunde Lieutenant General Hodges, chefen för 1st Army, konstatera när han samma dag besökte XVIII Airborne Corps’ stabsplats i Francorchamps utanför Spa. “Enligt Ridgway”, noterades det i Hodges’ dagbok, “är motståndet inte någonstans så hårt som soldaterna vill få oss att tro.”101

Allra mest besviken var Ridgway på Major General Prickett och dennes 75th Infantry Division. Hodges betraktade för sin del denna division som “trött och sliten” och beskrev den sarkastiskt som “inte direkt en av 1. arméns bästa divisioner”.¹⁰² Detta tog Ridgway särskilt hårt, eftersom han, som vi sett, var nära vän med Prickett. Nästa dag, den 16 januari, besökte Ridgway denne på 75th Infantry Divisions stabsplats. När den hårdföre chefen för den luftburna kåren frågade Prickett vad kårstaben kunde göra för att hjälpa honom, svarade Prickett, enligt Ridgways memoarer: “Be en bön för mig!”¹⁰³

3rd Armored Division tas ur strid

När Prickett gått till anfall, hade det funnits en förhoppning om att den mäktiga 3rd Armored Division, som framryckte i sydöstlig riktning ungefär en mil sydväst om 75th Infantry Divisions avsnitt, skulle kunna avgöra situationen till amerikanernas fördel. Detta var en så kallad “tung pansardivision”, dvs den hade en omkring 50 procent större styrka än en vanlig amerikansk pansardivision, och divisionchefen, Major General Maurice Rose, var ett av de tuffaste amerikanska befälen i Ardennerna. Om det lyckades 3rd Armored Division att forcera de tyska ställningarna en mil sydväst om Salmchâteau, skulle den amerikanska pansardivisionen kunna rulla upp hela den tyska fronten mellan Salm och Sankt Vith från söder. Men på den tyska sidan hade Model i sista stund beordrat fram en SS-pansarstyrka för att avregla den pansrade amerikanska framstöten.

Till en början såg det ut att gå väl för Roses division. I det klara flygväder som rådde den 14 januari, bombade Thunderboltplan från 366th Fighter Group de båda byarna Montleban och Bâclain. Under tiden rullade 3rd Armored Divisions spjutspets – Task Force Lovelady ur Combat Command B – fram över de nästan helt platta fälten mellan dessa byar, mot Cherain, ett par kilometer längre söderut.

Det trettiotal hus som utgjorde Cherain, en dryg mil sydsydväst om Vielsalm, låg vid en av den tidens fåtaliga huvudvägar som löpte från öst till väst i Ardennerna. Om amerikanerna tog Cherain och grannbyn Sterpigny – på andra sidan trehundra meter åkermark öster om Cherain – skulle vägen ligga öppen till området söder om Sankt Vith. Från Cherain och Sterpigny skulle amerikanerna också kunna rulla upp hela Salm-fronten framför 75th Infantry Division. I förlängningen skulle detta kunna leda till att Felbers XIII. Armeekorps blev avskuren söderifrån. För tyskarnas vidkommande var det absolut nödvändigt att 3rd Armored Division och den understödjande 83rd Infantry Division hölls tillbaka, åtminstone tills de tyska förbanden i norr hann genomföra en ordnad tillbakaryckning.

De utmattade trupperna i 560. Volksgrenadier-Division och SS-pansardivisionen “Das Reich”, som utkämpat tio dagars fördröjningsstrider mot dessa båda divisioner ur amerikanska VII Corps, hade vid det laget tagits ur strid. I deras ställe anlände delar av 9. SS-Panzer-Division “Hohenstaufen”. För denna divisions III. Bataillon/ SS-Panzergrenadier-Regiment 19 samt SS-Panzer-Regiment 9 och II. Abteilung/ SS-Panzer-Artillerie-Regiment 19 blev tiden i reserv kort: Den 14 januari anlände de till Cherain och Sterpigny – den nordliga hörnpelaren i den nya frontlinje som de tyska styrkorna framför VII Corps beordrats att falla tillbaka till. De hann knappt gå i ställning förrän amerikanska stridsvagnar dök upp på lantvägen norr om Cherain. Det var Task Force Lovelady med infanteriunderstöd av 3rd Battalion från 330th Infantry Regiment ur 83rd Infantry Division. Det amerikanska infanteriregementets stridsrapport beskriver den strid som följde:

“När kolonnen befann sig på 1220 meters avstånd från Cherain hejdades framryckningen av eldgivning från pansarvärnsvapen. Klockan 13.00 återupptogs anfallet men möttes genast av tung artillerield och direkt eldgivning. Stridsvagnarna lyckades inte ta sig fram mer än 300 meter, vilket kostade en förlust av flera stridsvagnar till pansarvärnskanoner inne i och runt Cherain, innan de tvingades dra sig tillbaka igen.”¹⁰⁴

Task Force Lovelady drog sig tillbaka en kilometer norr om byn.¹⁰⁵ Där förbereddes ett nytt försök att bryta igenom med en ansenlig kraftsamling, vilket det redogörs för i den amerikanska rapporten: “Enligt planen för den 15 januari skulle Task Force Orr och Task Force Miller (Combat Command A) ta Bâclain [1,5 km norr om Cherain] och Montleban [2 km nordväst om Cherain]; Task Force Kane skulle passera genom de ställningar som hölls av Task Force Yeomans och ta höjderna söder om Brisy [2,5 km sydväst om Cherain]; Task Force Welborn skulle framrycka genom Sterpigny i riktning Rettigny [1,5 km sydost om Cherain] för att avlasta Task Force Loveladys anfall mot Cherain.”¹⁰⁶

Anfallet mot Cherain den 15 januari, som skulle komma att innebära slutet för Task Force Loveladys stridsvagnar, skildras från ett av de deltagande amerikanska förbandens perspektiv:

Landsvägen genom Cherain måste tas – 3rd Armored Division var besluten att oavsett pansarvärnskanoner, snö eller is så skulle den fullborda sin uppgift. Lieutenant Glen M. Alford ledde ett av stridsvagnskompanierna i anfallet. Han hade åtta stridsvagnar till sitt förfogande – eller, som det heter i sagan, först var de åtta…

Alfords stridsvagn körde på en mina och blev immobiliserad. Han var själv oskadd, men en kraftig korseld slog ut ytterligare två av våra stridsvagnar. Då var det fem kvar. Fritzarna kämpade frenetiskt för att hålla sig kvar vid den betydelsefulla vägen. Lieutenant [Sheldon C.] Picards stridsvagn och ytterligare en stridsvagn blev nu utslagna. Nu var det tre kvar! Sergeant Maurice L. Humphries övertog befälet och fortsatte framåt, mot fienden som grävt ned sig i ordentliga och väl maskerade försvarsställningar.

Vänster: Nödtorftigt dold bakom granruskor har denna tyska 88-millimeters luftvärnskanon satts in mot fientliga stridsvagnar. (BArch, Bild 101I-152-1805-19/Tritschler)

Uppenbarligen besvärad av den starka vinterkylan står denne tyske vagnchef i tornet på sin Panzer IV. (BArch, Bild 101I-277-0843-19A/Jacob)

Vänster: En M7-bandkanon från “B” Battery, 54th Armored Field Artillery Battalion, ingående i 3rd Armored Division, exploderar efter att ha tagit emot en fullträff från en tysk granat den 16 januari 1945, under slaget om Cherain och Sterpigny. (NARA, SC 199151)

En Panther-stridsvagn och ett par Jagdpanther-pansarvärnskanonvagnar görs färdiga för strid i januari 1945. (BArch, Bild 183-R98066)

“Jag kan inte se någonting”, rapporterade Corporal Octaviano Carrion, “förutom en enda Fritz som jag sprängde bort från hans grop!” Just då for en pansarbrytande granat rakt igenom Carrions stridsvagn. Brännhett splitter sprutade över skyttens ansikte. Humphries fick syn på en Panther. Hans skytt, Corporal Leslie Underwood, avfyrade fem granater som samtliga studsade ifrån den fientliga vagnen. Panthern besvarade elden och skickade en projektil genom tornet och en annan in i växellådan. Sedan fanns inget annat val än att överge stridsvagnen eller dö!

När Humphries slängde sig över sidan på sin stridsvagn kunde han konstatera att hela kompaniet blivit utslaget till sista stridsvagnen. Sergeant Bill Burtons stridsvagn stod stilla med alla luckor öppna, vilket bara kunde betyda en sak – den hade också blivit träffad.107

330th Infantry Regiments stridsrapport sammanfattar anfallet mot Cherain den 15 januari: “Anfallet fortsatte fram till det lilla vattendraget [på fältet vid samhällets norra utkant], där infanteriet utsattes för en ytterst välriktad eldgivning från kulsprutor och granatkastare. Samtliga våra understödjande stridsvagnar blev utslagna av pansarvärnskanoner. Infanteriet blev tvunget att söka skydd i vattnet nere i bäcken för att undkomma den fientliga eldgivningen.”¹⁰⁸ Klockan 15.30 rapporterade Task Force Lovelady att den förlorat samtliga sina stridsvagnar.¹⁰⁹ Kompanierna I, K och L i 330th IR:s 3rd Battalion reducerades till en styrka på två officerare och sjutton soldater.¹¹⁰

Det gick inte mycket bättre för Task Force Welborn under Colonel John C. Welborn som samtidigt anföll grannbyn Sterpigny, enligt 36th Armored Infantry Regiments stridsrapport för den 15 januari:

“Klockan 12.10 gick ‘D’ och ‘E’ Company [ur 36th Armored Infantry Regiment] samt 1st Battalion ur 33rd Armored Regiment [3rd Armored Division] till anfall mot Sterpigny. Fientligt infanteri som befann sig i skyttevärn i anfallsriktningen, minfält och direkteld från fientliga stridsvagnar på båda flankerna hejdade nästan omedelbart anfallet. Sedan rökridåer lagts ut kunde vår framryckning återupptas. När vi trängde in i samhället utsattes vi för eldgivning från Panther-stridsvagnar som i snabb följd slog ut tio av våra lätta stridsvagnar, varvid infanteriet i ‘D’ och ‘E’ Company blev avskuret. Situationen var ytterst kritisk. ‘F’ Company hölls nere vid andra fientliga försvarsställningar öster om Baclain, och kunde inte röra sig under resten av dagen.”¹¹¹

Task Force McGeorge mötte ett liknande öde när denna kallades in för att förstärka anfallet mot Sterpigny. Staff Sergeant James K. Cullen ingick i det infanteri från 36th Armored Infantry Regiment som dragits samman för att understödja Task Force McGeorge. Han berättar:

Vi anföll Sterpigny från en skogklädd höjd nordväst om byn. Vi och “D” Company ingick i Task Force McGeorge, men våra båda kompanier kom inte ens upp i en plutons styrka. Min grupp bestod av Roy Plummer, Wesley Pitzer, Reuben Kline, Earl Cordell, Vernon Spores och mig själv. […] Vi utsattes för en intensiv granatbeskjutning när vi tog oss fram över fälten på väg mot byn. Vi klättrade upp på en stridsvagn från 33rd Armored Regiment och med denna kunde vi ta oss in i byn, där den gick i ställning bakom några hus på vägens högra sida. Spårljus visslade förbi när vi långsamt rörde oss framåt. Vi gissade att det var en pansarvärnskanon eller en stridsvagn som besköt oss. Senare upptäckte vi att det var en Panther.

Med vår skyttegrupp tätt bakom sig rullade vår stridsvagn fram till utrymmet mellan två hus för att kunna ge eld mot den tyska Panthern. Jag höll min hand på Sherman-vagnens sida när plötsligt en fruktansvärd explosion inträffade och jag förblindades av ett stort dammoln. Sherman-besättningen hoppade ur. Panthern hade avfyrat en projektil som gick rakt igenom hörnet på huset och in i Sherman-vagnen, som blev utslagen! Det var vår sista stridsvagn.

Jag beslöt att ta min grupp över till den andra sidan av vägen för att därefter försöka arbeta oss fram till den plats där Panthern befann sig. Vi väntade tills stridsvagnen avlossade en kulkärve från sin kulspruta, och sedan rusade vi över vägen. Jag gissar att tysken visste var vi befann oss. På andra sidan vägen mötte jag flera karlar från “D” Company och ett antal stridsvagnsbesättningar som förlorat sina stridsvagnar på fälten ovanför Sterpigny och Cherain.¹¹²

De vidöppna luckorna på denna Sherman vittnar om att den blivit utslagen. Besättningen har hoppat ur. (NARA, US Signal Corps)

Även de anfall som genomfördes av Task Force Kane och Task Force Yeoman bröt samman i den koncentrerade tyska eldgivningen. Task Force Hogan klarade sig något bättre, men fick kämpa i trettio timmar innan förbandet till slut kunde ta de tre gårdar i Cherains västra utkanter som går under namnet Vaux.

Den 16 januari gick amerikanerna på nytt till anfall. Task Force Lovelady hade då ersatts av Task Force Bailey (ett kompani Sherman-stridsvagnar och ett skyttekompani från Combat Command A, 3rd Armored Division), och Task Force Hogan förenade sin styrka med Task Force Kane. Slutstriden om Sterpigny skildras från det tyska perspektivet:

“Till slut pressas försvararna ut ur Sterpigny. Men vid den lilla bron över bäcken alldeles bakom orten hejdas det amerikanska anfallet igen. Denna flaskhals behärskas av tyska stridsvagnar och ett fåtal stridsberedda pjäser från II. Abteilung/ SS-Panzer-Artillerie-Regiment 9. Fram till mörkrets inbrott blir 20 stridsvagnar från amerikanska 3rd Armored Division sönderskjutna på detta enda ställe. Till höger om III. Bataillon/ SS-Panzergrenadier-Regiment 19 har SS-Panzergrenadier-Regiment 20 gått i ställning på båda sidor om Courtil [fyra kilometer nordost om Sterpigny] och håller där tillbaka amerikanernas 83rd Infantry Division.”113

När 9. SS-Panzer-Division “Hohenstaufen” med början den 16 januari drog sig tillbaka var det lika mycket på grund av en order från högsta ort om att divisionen slutgiltigt skulle dras bort från västfronten för att överföras till östfronten, som genom trycket från 3rd Armored Division. Storleken på de amerikanska förlusterna vid Cherain – Sterpigny den 14-17 januari 1945 är inte känd, men Task Force Lovelady förlorade samtliga sina stridsvagnar, Task Force Welborn förlorade tio stridsvagnar, och efter slaget hade Task Force Hogan reducerats till tolv Sherman och tio Stuart, medan Task Force Kane bara hade elva Sherman och sjutton Stuart kvar.¹¹⁴ 3rd Armored Divisions operationsavdelning registrerade en förlust av 125 Sherman och 38 Stuart mellan den 16 december 1944 och 16 januari 1945.¹¹⁵ Då divisionen förlorade 44 Sherman mellan den 16 och 31 december, bör således drygt 80 ha gått förlorade mellan den 1 och 16 januari 1945.¹¹⁶

På den tyska sidan rapporterades att SS-Oberschar-führer Gussnerlach, vagnchef i en av “Hohenstaufen”-divisionens stridsvagnar, sköt sönder 14 amerikanska stridsvagnar och två pansarspaningsfordon inom loppet av två dagar.¹¹⁷

Med 9. SS-Panzer-Division försvann ännu ett av tyskarnas pansarförband från Ardennerna. Fyra veckors strid hade kostat divisionen en förlust av drygt 2 000 man i stupade, sårade och saknade, men av dess ursprungligen 66 stridsvagnar återstod ännu 39. I sin sista strid hade 9. SS-Panzer-Division tillfogat 3rd Armored Division en så kraftig åderlåtning att denna tre dagar efter slaget om Cherain – Sterpigny drogs bort från fronten.

Montgomery sätter in V Corps

Genom att sätta in 9. SS-Panzer-Division mot 3rd Armored Division hade Model lyckats förhindra ett totalt sammanbrott för sin armégrupps norra flank. Det var förvisso både en skicklig manöver och ett skickligt utnyttjande av de knappa resurserna, men det gav bara en tillfällig respit. När Montgomery den 15 januari – mitt under slaget om Cherain och Sterpigny – satte in ännu en division i offensiven, 1st Infantry Division från amerikanska V Corps, hade Model inget annat val än att låta dra tillbaka Felbers hårt ansatta XIII. Armeekorps.

1st Infantry Division “The Big Red One”, var ett av den amerikanska arméns mest stridserfarna förband i Europa. Namnet The Big Red One (den stora röda ettan) härrörde från den röda färgen på förbandets axelklaffar. Divisionen hade deltagit i den amerikanska arméns allra första strider mot tyskarna, i Nordafrika i november 1942, och när de allierade skulle genomföra sin landstigning på Sicilien i juli 1943, framförde Patton en särskild begäran om att 1st Infantry Division skulle gå i täten. Den 6 juni 1944 var The Big Red One återigen i täten när de allierade steg i land vid Normandie. Sedan slutet av 1943 hade divisionen anförts av den strama men mycket kompetente Major General Clarence R. Huebner, som personligen effektiviserade förbandets stridsvärde ytterligare. Men när 6. SS-Panzerarmee bröt igenom i Ardennerna i december 1944, hade Huebner – så sent som den 13 december – överförts till en tjänstgöring i V Corps’ stab. Brigadier General Clift Andrus, artillerichef i 1st Infantry Division sedan landstigningen i Algeriet i november 1942, utsågs till ny divisionchef – en uppgift han skötte med bravur. 1st Infantry Division – som utgjorde en del av V Corps i 1st Army – sattes in för att blockera SS-pansararméns front mot norr. Det var huvudsakligen The Big Red One som slog tillbaka 12. SS-Panzer-Division “Hitlerjugend” med så blodiga förluster vid Domäne Bütgenbach den 19-22 december 1944.

Den tidigare divisionchefen Huebner fick en ny uppgift genom att han den 15 januari 1945 sattes att leda V Corps – samma dag som denna kår inledde sin motoffensiv från norr.* Förstärkt med 23rd Infantry Regiment från 2nd Infantry Division, gick 1st Infantry Division den 15 januari till anfall rakt söderut, till vänster (öster) om 30th Infantry Division, mellan Waimes och Bütgenbach. Målet var Sankt Vith, ungefär halvannan mil längre söderut. Men 3. Fallschirmjäger-Division kämpade hårt för att hindra amerikanerna från att skära av förbindelselinjerna för XIII. Armeekorps. I Faymonville, knappt två kilometer sydost om Waimes, höll II. Bataillon/ Fallschirmjäger-Regiment 9 tillbaka amerikanerna i två dagar. Detta var tre kilometer nordost om Thirimont, där 30th Infantry Division samtidigt stred för tredje dagen i rad för att bryta igenom den tyska fallskärmsjägardivisionens allra västligaste positioner.

Slaget om Faymonville rasade i bister kyla – temperaturen sjönk till under femton minusgrader. Leonard E. Richardson, som då tjänstgjorde som First Lieutenant i 16th Infantry Regiment, ett av regementena i 1st Infantry Division, minns att upp till hälften av infanterivapnen kunde haka upp sig i kölden. På en enda dag evakuerades tjugotvå man med förfrysningsskador från Richardsons “E” Company, och vissa plutoner var nere i en styrka på fem stridsdugliga män.¹¹⁸ Dessutom försvårades amerikanernas framryckning av knädjup snö, och till de tyska fallskärmsjägarnas eldkraft i Faymonville lades 37-mm kanonen på en erövrad amerikansk pansarbil av typ M8.

Ett par, tre kilometer längre österut låg den tyska fallskärmsjägardivisionens 5:e och 8:e regementen i ställningar på höjderna söder om Bütgenbach. Här ryckte amerikanska 16th och 18th Infantry Regiment fram över de åkrar där 12. SS-Panzer-Division fyra veckor tidigare tillfogats så höga förluster. Amerikanerna avancerade mellan vraken av “Hitlerjugend”-divisionens översnöade stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar, som fortfarande stod kvar där de blivit sönderskjutna, men nu var rollerna ombytta. Inte heller männen i 1st Infantry Division och 23rd Infantry Regiment skulle hålla med om att 15 januari 1945 var Ardennerslagets sista dag.

Det var först sedan 23rd Infantry Regiment den 16 januari – genom samverkan med 30th ID:s 117th Infantry Regiment från sydväst – lyckats pressa ut III. Bataillon i Fallschirmjäger-Regiment 9 från Ondenval, strax öster om Thirimont, som tyskarna drog sig tillbaka från Faymonville i nordost. Därigenom kunde amerikanerna ta sig fram till utkanten av byn Schoppen – ett par kilometer sydost om Faymonville – som försvarades av Fallschirmjäger-Regiment 8.

Amerikanska soldater från “G” Company, 23rd Infantry Regiment i 2nd Infantry Division tvingas kasta sig i skydd sedan de utsatts för kulspruteeld från tyska fallskärmsjägare från III. Bataillon i Fallschirmjäger-Regiment 9 utanför Ondenval den 16 januari 1945. (NARA, 111-SC-199162 )

Den 16 januari höll tyskarna en nära tre mil lång sammanhängande front från Büllingen i öster, över Schoppen och skogsområdet söder om Ligneuville till Grand-Halleux vid Salm i sydväst. Ligneuville hade de evakuerat dagen innan. På den västra flanken av denna front hölls amerikanska 75th Infantry Division fortfarande tillbaka, och på den östra flanken hindrades amerikanerna från att ta sig fram över det gamla slagfältet söder om Bütgenbach. Men samordnat med tillbakadragandet av 9. SS-Panzer-Division från Cherain längre sydvästerut, drog sig 326. Volksgrenadier-Division och 62. Volksgrenadier-Division under den följande natten tillbaka från ställningarna vid floden Salm, så att 75th Infantry Division äntligen kunde marschera in i Vielsalm och Petit-Thier, knappt fyra kilometer längre nordösterut. I och med detta tyska återtåg lösgjordes den nedslitna 62. Volksgrenadier-Division från fronten och anträdde sin marsch tillbaka till den tyska gränsen.

Vid det laget hade himlen åter mulnat igen totalt, och ett bitvis ganska kraftigt snöfall reducerade sikten så pass att några allierade flyginsatser knappast var att tänka på. De amerikanska markstyrkorna fick klara sig utan “the Air”.

Medan det som återstod av 62. Volksgrenadier-Division marscherade förbi de snötäckta ruinerna av Sankt Vith, gick 18. Volksgrenadier-Division i ställning sex kilometer nordväst om denna stad – på de skogklädda höjderna söder om Kaiserbaracke, där den nord-sydliga huvudvägen från Malmedy till Sankt Vith korsade den tvåspåriga järnväg som gick från Born i öster till Recht i väster. Här slog tyskarna tillbaka 30th Infantry Division när dess styrkor kom rullande på vägen norrifrån den 17 januari.

18. Volksgrenadier-Divisions högra (nordöstra) flank var under tiden säkrad genom att Fallschirmjäger-Regiment 9 band 23rd Infantry Regiment i hårda strider i Wolfsbusch, “vargskogen” – den djupa granskog som börjar alldeles söder om Thirimont och sträcker sig ned till Kaiserbaracke, en halvmil längre söderut. Här tvingades soldaterna i 23rd Infantry Regiment kämpa sig uppför hala skogklädda sluttningar, utsatta för ständiga eldöverfall av små grupper av mästerligt maskerade tyska fallskärmsjägare. “1. infanteridivisionen vinner endast långsamt terräng då den får kämpa hårt mot tyskarnas 3. fallskärmsjägardivision, vars soldater gjort sig kända för att vara riktigt hårdhudade”, noterades det i Lieutenant General Hodges’ dagbok.119 Hodges beklagade sig också över XVIII Airborne Corps’ “konstant långsamma” framryckning, och träffade Major General Ridgway för att diskutera läget. Denne ondgjorde sig över “den allmänna bristen på aggressivitet och duglig ledning, något som i synnerhet gäller 75. infanteridivisionen”.120

Tyska fallskärmsjägare i eldställning med ett prickskyttegevär. (Bild 101I-554-0854-06A/Staaf)

Som vi sett, kämpade “G.I. Joe” – den vanlige amerikanska soldaten – med stor tapperhet och kunde till och med genomföra näst intill självmordsaktiga uppgifter när omständigheterna så krävde. Som tyskarna såg det, förde den amerikanska armén ofta sina fältoperationer på ett stelbent sätt, vilket gynnade tyskarna i många situationer. Oberstleutnant Moll, operationsansvarig officer i 18. Volksgrenadier-Division, beskriver detta: “Divisionens stridsstyrka sjönk hela tiden, men trots sin stora materiella överlägsenhet lyckades inte fienden åstadkomma mer än små lokala framgångar. Detta berodde framför allt på att fienden genomförde sin strid på ett så schematiskt vis. Fienden inledde aldrig något anfall före klockan 09.00 och gick i ‘vila’ klockan 17.00. Tack vare fiendens stereotypa tillvägagångssätt kunde vi klara oss ur många till synes hopplösa situationer genom att våra soldater ostört kunde omgrupperas under natten.”¹²¹

Den 17 januari beslöt Model att låta Felbers XIII. Armeekorps underställas 6. SS-Panzerarmee. Sepp Dietrich beordrade genast både artilleri och en del pansar från sina fyra SS-pansardivisoner till 3. Fallschirmjäger-Divisions understöd. Följande dag – medan Fallschirmjäger-Regiment 5 fortfarande höll 18th Infantry Regiment fastnaglad vid Bütgenbach – gick Fallschirmjäger-Regiment 8 till och med till motanfall i skogarna nordost om Kaiserbaracke. “Förbittrade strider utkämpades man mot man under hela dagen”, noterades i Lieutenant General Hodges’ dagbok. “Fiendens motanfall avvisades, men vi gjorde inte heller några egentliga framsteg.”¹²² Den 19 januari rapporterade Oberstleutnant Reichhelm, operationsofficer i Heeresgruppe B, att den amerikanska framstöten mot Sankt Vith “avreglats” med understöd av stridsvagnar ur 9. SS-Panzer-Division.¹²³

Genom att hålla ut på båda flankerna kunde tyskarna genomföra en välordnad tillbakaryckning från de framskjutna ställningarna vid floderna Salm och Amblève – där Major General Ridgway avsett att omringa dem. Den 20 januari höll de en sammanhängande frontlinje från sektorn söder om Bütgenbach och sydvästerut, över Born och till skogsområdet söder om Poteau, en halvmil väster om Sankt Vith. Allt XVIII Airborne Corps lyckats åstadkomma genom en veckas offensiv, var att trycka tillbaka de tyska ställningarna mellan fyra och åtta kilometer i sydostlig riktning. Den dagen träffades Ridgway och Hodges igen för att dryfta läget. Hodges’ dagboksanteckningar för den 20 januari 1945 lyder:

“Det rekommenderas nu att både divisionchefen [Major General Prickett] och chefen för artilleriförbandet [Brigadier General Albert C. Stanford] i 75. divisionen fråntas sina befälsposter och degraderas till Colonels grad. Verkställandet av denna åtgärd avvaktar beslut från högre stab.”¹²⁴

Tre dagar senare verkställdes de åtgärder mot generalerna Prickett och Stanford som Ridgway och Hodges föreslagit, förutom att Prickett slapp bli degraderad. Istället gavs denne en reträttplats som ställföreträdande chef vid XXI Corps och fick efter kriget sin heder upprättad genom att leda Mauthausen-krigsförbrytartribunalen mot nazistiska koncentrationslägervakter. Brigadier General Albert Charles Stanford klarade sig inte lika bra. Stanford, en veteran från första världskriget, hade varit artillerichef i 34th Infantry Division i Nordafrika och Italien (bland annat i slagen om Monte Cassino och Anzio) innan han inför invasionen i Normandie utsågs till artillerichef i 75th Infantry Division. Degraderad och förödmjukad återvände Stanford till USA, där han några månader senare gick i pension med Colonels grad. Han avled 1952, i en ålder av 57 år.

Slaget om Oberwampach

Efter amerikanernas intåg i Houffalize den 16 januari och pansarslaget vid Cherain-Sterpigny den 14-17 januari, praktiskt taget upphörde striderna på hela det mellersta avsnittet av Ardennerfronten – från Salmchâteau-sektorn i norr till Bastogne i söder. Som vi sett, togs de två pansardivisionerna i VII Corps – 2nd och 3rd Armored Division – ur strid. Merparten av 83rd Infantry Division, den infanteridivision som opererat i samverkan med 3rd Armored Division, drogs också bort, liksom 774th Tank Battalion.125 Endast ett av 83rd ID:s regementen, 329th, blev kvar vid fronten för att täcka 75th Infantry Division söderifrån. 329th Infantry Regiment följde försiktigt efter de tillbakaryckande tyskarna och nådde den 19 januari Bovigny, knappt fyra kilometer söder om Salmchâteau. Där stannade amerikanerna upp i tre dagar.¹²⁶ Längre sydvästerut förhöll sig 84th Infantry Division, som understött 2nd Armored Division, passiv vid Houffalize i fem dagar.¹²⁷ Genom amerikanernas inaktivitet på detta frontavsnitt, kunde tyskarna omgruppera 12. Volksgrenadier-Division härifrån och till Roermond-avsnittet, sju mil norr om Ardennerfronten, där Montgomery låtit brittiska 2nd Army gå till anfall.¹²⁸

Den nordligaste av 3rd Armys armékårer, Major General Troy Middletons VIII Corps, instruerades också att inställa sin vidare framryckning. Pattons plan var att försöka hålla kvar tyskarna i området norr om Bastogne medan hans förband framryckte nordösterut från Bastogne för att avskära tyskarnas underhållslinjer. Men som tidigare skildrats, kunde inte 6th Armored Division ta sig igenom de försvarsställningar som Führer Begleit Brigade upprättat vid Allerborn på vägen mellan Bastogne och Clervaux i nordost.*

Fyra kilometer längre sydvästerut lyckades dock 90th Infantry Division, som marscherat upp söder om 6th Armored Division, erövra Oberwampach den 16 januari. Här stod vid det laget endast svaga och demoraliserade spillror av tyska 5. Fallschirmjäger-Division.¹²⁹ Den amerikanska erövringen av Oberwampach blev upptakten till ett fruktansvärt blodigt slag. Den envetenhet med vilken tyskarna försökte återta denna lilla by, visar med all önskvärd tydlighet vilken häpnadsväckande stridsvilja de så pass sent i slaget ännu kunde uppbåda.

Det första tyska anfallet genomfördes av inte mer än ett fyrtiotal SS-soldater från SS-Panzergrenadier-Regiment 2 ur 1. SS-Panzer-Division, med understöd av en stridsvagn och tre Sturmgeschütz III. Detta var resterna av SS-Kampfgruppe Keil, som under befäl av SS-Obersturmführer Rupprecht Keil ännu inte dragits tillbaka från området.¹³⁰ Stridsrapporten för 90th ID:s 358th Infantry Regiment för den 17 januari lyder:

“Klockan 03.30 gick tyskarna plötsligt till anfall mot Oberwampach. Omkring fyrtio man från 1. SS-divisionen, en stridsvagn och tre infanterikanonvagnar trängde in i samhället, vilt skjutande och skrikande för full hals. Dessvärre för dem var de första byggnaderna obesatta av oss, och det oväsen de förde alarmerade 1. bataljonens postering, som kallade in artilleriunderstöd. Fiendens stridsvagnar och överlevande soldater drog sig tillbaka. I gryningen upptäckte bataljonen tjugotvå döda SS-män och tre kvarlämnade sårade som togs tillfånga.”¹³¹

När detta anfall slagits tillbaka, beordrades 2. Panzer-Division – som befann sig på marsch tillbaka till Tyskland – att avdela en stridsgrupp till att blockera vidare amerikansk framryckning i detta område.¹³² Dessutom dirigerades ett par Tiger I-stridsvagnar från den 9. Panzer-Division underställda schwere Panzer-Abteilung 301 mot Oberwampach.¹³³

Vid niotiden på förmiddagen den 17 januari kom en större tysk styrka sättande nedför de snöklädda kullarna nordost om det lilla samhället. Detta var 2. PzDiv:s Kampfgruppe Gutmann, bestående av elva Panzer IV, två Panther och tre StuG III, samt infanteriet i Panzergrenadier-Regiment 2.¹³⁴ Under ledning av Oberst Joachim Gutmann var detta den starkaste formation 2. Panzer-Division kunde ställa upp vid det laget. De direktiv Gutmann erhållit, löd: Ta och försvara Oberwampach med de tre StuG III:orna och fem 120-millimeters granatkastare.¹³⁵

Men det amerikanska försvaret visade sig vara alltför starkt. 358th Infantry Regiment, som grupperats i Oberwampach, understöddes av inte bara “A” Company, 712th Tank Battalion och 773rd Tank Destroyer Battalion, utan dessutom inte mindre än fjorton artilleribataljoner. Dessa hade under den föregående natten förberett en Time on Target-salva (TOT). Det exakt samtidiga nedslaget av hundratals artillerigranater hade en fullkomligt förödande effekt på de tyska anfallsformationerna, som drog sig tillbaka, kvarlämnande ett stort antal döda på de nu alldeles svärtade och uppbökade kullarna. Ett försök att upprepa anfallet nittio minuter senare slogs i spillror av ännu en TOT-salva.

Tyskarna svarade med en långvarig artilleri- och granatkastarbeskjutning av Oberwampach. Under tiden förbereddes ett kniptångsanfall av både 2. Panzer-Division och 1. SS-Panzer-Division. Klockan ett på eftermiddagen den 17 januari stormade Kampfgruppe Gutmann återigen fram över de blodbestänkta kullarna nordost om Oberwampach. Den här gången åtföljdes pansaret av inte mer än etthundrafemtio grenadjärer från Panzergrenadier-Regiment 2 med fyra Hanomag-halvbandvagnar.¹³⁶ 358th Infantry Regiments stridsrapport beskriver den följande striden:

“Vi höll inne vår eldgivning tills fienden befann sig alldeles inpå byn, och där mötte vi dem med direkteld från stridsvagnar, pansarvärnskanonvagnar och infanterivapen. Tyskarnas främsta fordon – ett pansarskyttefordon med chefen för det tyska skytteförbandet – blev utslaget av en av våra stridsvagnar på 10 meters håll. Den tyske förbandschefen tog skydd och blev tillfångatagen. Fem fientliga stridsvagnar sköts i brand. När fienden vände om för att fly, täcktes hans reträttväg av eldgivning från våra stridsvagnar, som förstörde ytterligare fientliga stridsvagnar. Fiendens personalförluster var mycket höga.”137

Uppenbarligen fungerade samordningen mellan Wehrmacht och SS dåligt, då SS-trupperna anföll först några timmar senare, när 2. Panzer-Division slagits tillbaka. Trots att de bara hade kvar en av sina StuG III, gjorde SS-soldaterna ett fullständigt dödsföraktande anfall och lyckades tränga in i den sydöstra delen av Oberwampach, där de erövrade en amerikansk pansarvärnskanonvagn och tog fyra hus i besittning. Men längre än så kom de inte.¹³⁸ SS-Oberscharführer Willi Detering, som deltog i anfallet, berättar:

Vi inledde vårt anfall mot Oberwampach efter mörkrets inbrott. Klockan var då ungefär sju på kvällen. Omkring etthundra meter framför Oberwampach utsattes vi för infanterield från fönster i de första husen i samhället. Vi besvarade genast elden. Sedan en Sturmgeschütz III gått i ställning och öppnat eld mot husen, övergavs dessa av amerikanerna. När vi trängde in i samhället blev vår Untersturmführer och några soldater träffade och sårade. Men amerikanernas eldgivning avtog snart och vi kunde arbeta oss fram till ungefär mitten av Oberwampach. Där vägen svänger till höger blev vi plötsligt utsatta för eldgivning från en pansarvärnskanon. Vår Sturmgeschütz drog sig tillbaka en aning och en lätt kulspruta och två skyttar grupperades för att täcka denna.

Vid midnatt hörde vi ljudet från två stridsvagnar från den amerikanska sidan. Dessa utsatte oss för en så kraftig eld att vi inte kunde lämna våra ställningar och värn. I gryningen intensifierade amerikanerna sin eldgivning och gick till motanfall. Vi blev då tvungna att dra oss tillbaka från Oberwampach. Vi gick i ställning utanför samhället och såg hur amerikanerna återbesatte de hus som de tidigare hade lämnat. Det fanns ingen möjlighet för oss att få förstärkning, i synnerhet inte från pansarvärnskanonvagnar. När mörkret föll igen bröt vi därför upp och drog oss tillbaka till Keils stabsplats.¹³⁹

En amerikansk soldat poserar triumferande intill en utslagen tysk Sturmgeschütz III i Ardennerna i januari 1945. (NARA, 56251 A.C. via Peter Björk)

Medan SS-soldaterna och amerikanerna stred inne i byn, gick Wehrmacht-förbandet återigen till anfall. Oberst Gutmanns plats togs av Oberst von Puttkamer, och vid det här laget hade de två Tiger I-vagnarna från schwere Panzer-Abteilung 301, samt en stridsgrupp från Führer Begleit Brigade, anlänt till ställningar öster om det lilla samhället. “Dagen var knappt en timme gammal när tyskarna likt ilskna bin svärmade ned mot Oberwampach”, lyder det amerikanska regementets stridsrapport: “De kom från nordost, från öster och från sydost, med stridsvagnar understödda av infanteri, och täckte byn med sin eld tills de slutligen drevs tillbaka ungefär klockan 03.30. Två av deras stridsvagnar blev träffade. En annan fattade eld men lyckades linka tillbaka till sina egna ställningar. När det ljusnade höll tyskarna sju hus i den sydöstra utkanten av Oberwampach. Våra stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar gick i ställning varifrån de kunde avge direkteld mot de hus som fienden tagit över. Väglett av en eldledare som ålat sig fram till en observationsplats alldeles inpå fienden, riktades vårt artilleri rakt mot tyskarnas hus. Tyskarna drog sig då tillbaka till en lada i utkanten av byn, efterlämnande en ensam Tiger som täckte deras reträtt. Vi tog två krigsfångar – två jättelika karlar från Remer-brigaden.”140

Enbart 344th Field Artillery Battalion avfyrade sextusen granater under slaget om Oberwampach. En av männen i “B” Company, 773rd Tank Battalion, Lieutenant Leon M. Wood, som ledde 2nd Platoon, rapporterades ha slagit ut fem tyska stridsvagnar med sin M10-pansarvärnskanonvagn.¹⁴¹ De tyska förlusterna var fruktansvärda. Bland annat tvingades schwere Panzer-Abteilung 301 lämna kvar en av sina Tiger I i Oberwampach sedan denna gjorts manöveroduglig.¹⁴² Men genom dessa motanfall hade tyskarna också hejdat 90th Infantry Divisions framryckning.

XII Corps får en ny chans

I nära en månad hade Patton förgäves försökt tränga fram till flodövergångarna över Our i området öster om Bastogne, för att därigenom “slå igen en ståldörr” bakom 5. Panzerarmee. I december 1944 hade XII Corps ansträngt sig för att komma fram parallellt med floden norrut. Men detta stupade på kombinationen av tyskt motstånd och oländig terräng. Det kanske gynnsammaste tillfället hade III Corps haft när dess 26th och 80th Infantry Division den 22 december överraskande marscherade fram norrut i riktning mot Wiltz. Men genom dessa båda divisioners överdrivna försiktighet förlorade amerikanerna överraskningsmomentet, och sedan jultid hade fronten inte rört sig mer än en halvmil norrut, med Wiltz fortfarande i tyskarnas händer. När nu också alla ansträngningar som gjorts av 6th Armored Division, 35th Infantry Division och 90th Infantry Division att bryta igenom åt nordost från området öster om Bastogne misslyckades, vände sig Patton åter till Major General Eddys XII Corps och uppdrog åt denna att återuppta sin offensiv söderifrån.

I beaktande av den ytterst besvärliga terrängen i området – här reste sig höga, skogklädda bergstoppar, genomskurna av branta raviner och otaliga vattendrag, och vinterns snö och is försvårade naturligtvis framkomligheten ytterligare – får det betraktas som ett ganska desperat drag. Men Patton insåg att det gällde att satsa allt för att avskära och förinta så stora tyska förband som möjligt väster om Our, så att hans män inte skulle behöva möta dem när de senare gick in i själva Tyskland. “Jag vet att ni är trötta”, sade han till sina soldater den 17 januari, “men ni måste fortsätta striden!”¹⁴³ Nästa morgon inleddes den nya offensiven.

Floden Sûre rinner från höjderna i sydöstra Belgien österut in i Luxemburg och klyver hertigdömet mitt itu. En bit sydost om Wiltz böjer floden av söderut ned till Ettelbrück-området, en knapp mil längre söderut, där den svänger österut igen, för att förena sig med Our vid gränsen mot Tyskland i öster. Patton uppdrog åt 80th Infantry Division att anfalla österut i området mellan Wiltz och Ettelbrück, medan 4th och 5th Infantry Division längre sydösterut skulle korsa Sûre från söder till norr mellan Ettelbrück och gränsen till Tyskland i öster.*

En grupp amerikanska sjukvårdare skjuter en stormbåt lastad med sjukvårdsutrustning fram mot floden Sûre. (US Army)

Klockan tre på morgonen den 18 januari, medan det fortfarande var beckmörkt, satte 4th och 5th Infantry Division sina små stormbåtar och gummiflottar i flodens iskalla vatten. Amerikanerna hade nu lärt av tyskarna och gick över enligt samma infiltrationstaktik som deras motståndare tillämpat den 16 december 1944. I all tysthet, utan att artilleriet avlossade ett enda skott, paddlade tusentals män över till den norra flodstranden. Hela denna tolv kilometer breda sektor hölls av inte mer än en tysk division – den illa medfarna 352. Volksgrenadier-Division, som vid den här tiden reducerats till mindre än ett regementes storlek. Det var bara på ett ställe – strax öster om Diekirch – som en av stormbåtsgrupperna blev upptäckt och beskjuten av tyska kulsprutor, och då drog sig amerikanerna snabbt tillbaka och gick över floden litet längre bort.¹⁴⁴

Några timmar senare slog 80th Infantry Division under Major General Horace McBride till mot tyskarnas västra flank på femton kilometers bredd från Ettelbrück i söder och upp till området strax söder om Wiltz. Detta var verkligen ett vågspel. Mot 80th Infantry Division stod nämligen hela tyska LIII. Armeekorps under General Rothkirch, med 79. Volksgrenadier-Division till vänster och 276. Volksgrenadier-Division till höger. Även om båda dessa divisioner blivit decimerade under de föregående veckornas strider – något som förvisso även gällde 80th Infantry Division – hade t.ex. 276. Volksgrenadier-Division (som nyligen överförts från LXXX. Armeekorps) ännu omkring sjuttio procent av sin ursprungliga styrka.145

Medan LIII. Armeekorps i stort sett lyckades hålla tillbaka McBrides flankanfall, visade sig 352. Volksgrenadier-Division oförmögen att stå emot den kraftfulla anstormningen från 4th och 5th Infantry Division. Diekirch övergavs nästan utan strid. Här tog amerikanerna etthundrafemtioåtta fångar från Grenadier-Regiment 914 – “en del av dem mycket unga, utmattade, frusna och halvsvultna”, rapporterade chefen för 3rd Battalion i 5th ID:s 2nd Infantry Regiment, Lieutenant Colonel Robert Connor.¹⁴⁶

Men tyskarna reagerade snabbt och resolut på det amerikanska anfallet. General Brandenberger, 7. Armees befälhavare, gav redan den 18 januari LIII. Armeekorps order om att överföra merparten av sitt artilleri till LXXX. Armeekorps och 352. Volksgrenadier-Division. Samtidigt lät Generalfeldmarschall Model omgruppera starka pansarstyrkor till den hotade sektorn. Han gav 2. Panzer-Division order om att bryta upp från sina ställningar nordost om Oberwampach och marschera söderut, och kontaktade sedan Generalleutnant Bayerlein, chefen för Panzer Lehr-divisionen, och beordrade denne att omgruppera en stridsgrupp till Diekirch. Bayerlein gav genast Kampfgruppe 902 marschorder.¹⁴⁷

Väderleken tillät fortfarande inte något allierat flygunderstöd, vilket tyskarna var oändligt tacksamma för. Men det skulle snart bli för mycket av det goda. Det lätta snöfall som börjat i gryningen den 18 januari, utvecklades snart till en snöstorm som kom att rasa i tre hela dagar. Inom ett par timmar var samtliga vägar i området täckta av tjocka snödrivor. Situationen försvårades genom att många av de vägar som nu doldes under upp till två meter djup snö, gick längs bergskanter där en enda felaktig manöver kunde bli ödesdiger. För tyskarna, som saknade drivmedel till sina plogbilar, var det en katastrof. Generalleutnant Bayerlein, som tog sig till 79. Volksgrenadier-Divisions stabsplats för att orientera sig om läget den 18 januari, insåg att det skulle ta dagar snarare än timmar för hans motoriserade förband att nå fram till stridsområdet.

Amerikanernas 4th och 5th Infantry Division kunde fortsätta sin marsch norrut hela nästa dag. Även om dessa också blev sinkade av snöovädret, stod de på kvällen den 19:e i Bastendorf, tre kilometer från sina utgångsställningar. Därmed hotades 79. Volksgrenadier-Division, den sydligast grupperade av LIII. Armeekorps’ divisioner, av att bli överflyglad från öster. Under den följande natten tillbakaryckte divisionen österut över Sûre utan att amerikanerna märkte något. Följande dag kunde de överraskade soldaterna i 80th ID:s 318th Infantry Regiment tränga in i Burden, på den västra sidan av Sûre, utan att möta något motstånd. Hukande och med nerverna på helspänn genomsökte amerikanerna den lilla byn från hus till hus. De gjorde sig inga illusioner beträffande tyskarna. Sex dagar tidigare hade de utsatts för ett mindre tyskt anfall som utgick från Burden. Därvid blev deras regementschef, Colonel Lansing McVicker, tillfångatagen. Amerikanerna genomförde ett motanfall och tog tillbaka den terräng de förlorat. Där påträffade de Colonel McVickers kropp. Han hade blivit dödad av bajonetthugg inte långt från den plats där han blivit tillfångatagen.¹⁴⁸

Snart tappade även 4th och 5th Infantry Divisions framryckning tempo. Den 20 januari nådde visserligen 5th Infantry Division fram till Brandenburg, knappt tre kilometer nordväst om Bastendorf, men där bestämde sig divisionen för att gruppera sig för försvar; vissa uppgifter hade gjort gällande att tyskarna förberedde ett motanfall från Vianden, en halvmil längre nordösterut.¹⁴⁹

Patton försökte förbättra läget genom att samma dag på nytt beordra III Corps att gå till anfall i nordostlig riktning öster och nordost om Bastogne. Men här blev de amerikanska styrkorna återigen hejdade av samma tyska pansarstyrkor som tidigare. Vid Wincrange, ett par kilometer sydväst om Antoniushof på vägen mellan Bastogne och Clervaux, hejdade den tyska stridsstyrka som dragits samman under Oberst Remer alla amerikanska försök att ta sig fram.¹⁵⁰

Tyska artillerister förbereder eldgivning med en Nebelwerfer. (BArch, Bild 101I-277-0840-33/Jacob)

När så 318th Infantry Regiment ur 80th Infantry Division på morgonen den 21 januari gick över Sûre vid Dirbach, sex kilometer nordväst om Burden, hade de första pansarenheterna från Panzer Lehr kommit fram, och dessa drabbade det amerikanska infanteriregementet med fruktansvärd kraft.¹⁵¹ Detta beskrivs i en rapport från 318th Infantry: “2. bataljonen trängdes in i en djup klyfta söder om floden. Det som på en karta i skala 1:5000 sett ut som en brant sluttning, visade sig i själva verket vara en lodrät klippvägg. Utan möjlighet att ta sig ned till floden utsattes 2. bataljonen för en mycket kraftig artillerield. Bataljonchefen Lieutenant Colonel William Boydston blev dödad av Nebelwerfer-eld.”¹⁵²

Percy Smith, dåvarande First Sergeant i den amerikanska bataljonens “G” Company, minns de fruktansvärda scener som utspelades under det tyska artilleri- och Nebelwerfer-bombardemanget:

“Soldatkroppar och utrustning låg kringströdda på marken. Kroppsdelar hängde och dinglade i trädgrenar. Sårade män från stabsförbandet irrade omkring, fullkomligt granatchockade. Jag såg hur en soldat försökte hålla kvar sina utvällande inälvor; en annan soldat stirrade oförstående på sin ena arm som låg på marken bredvid honom. Lieutenant Colonel Boydston satt lutad mot ett träd… Han vinkade till sig sin ordonnans, Lieutenant Coupto. Boydston spottade ut en munfull blod och bad honom lämna ett meddelande till sin familj. Sedan blev Lieutenant Colonel Boydstons blick dimmig och han slöt ögonen. Han dog i armarna på den bittert gråtande Lieutenant Coupto.”153

Samtidigt fick 9. Volksgrenadier-Division, som den 16 januari avlösts vid fronten av 276. Volksgrenadier-Division, order om att återvända till Ours västra sida för att upprätta en spärrlinje mellan Vianden och Brandenburg.¹⁵⁴ Där lyckades tyskarna hejda och driva tillbaka 4th Infantry Division när denna med pansarunderstöd den 21 januari försökte avancera mot Vianden.¹⁵⁵

Den kvällen hade det gått exakt en månad sedan Patton inlett sin offensiv för att avgöra slaget om Ardennerna. Det var nu den 21 januari 1945 och det stod fullkomligt klart för 3rd Armys chef att han återigen hade misslyckats med att avskära 5. Panzerarmees förbindelseleder. Vid fronten tittade huttrande och frustrerade amerikanska soldater upp mot den gråmulna himlen och frågade sig: “Where is the air?” – “Var är flyget?“¹⁵⁶

Ridgway hejdas framför Sankt Vith

På den norra sidan av den tyska frontinbuktningen försökte Major General Ridgway, chefen för XVIII Airborne Corps, den 20 januari få igång framryckningen igen. Som vi sett, hade hans försök att omringa de tyska styrkorna i området genom en kniptångsmanöver gäckats, och den 20 januari höll tyskarna en linje från området söder om Bütgenbach och sydvästerut fram till skogsområdet söder om Poteau, en halvmil väster om Sankt Vith. Men nu förde Ridgway fram Major General Robert Hasbroucks 7th Armored Division, som legat i reserv sedan den tagits ur strid strax före årsskiftet.* Det var denna division som tillfogats det svidande nederlaget vid Sankt Vith en månad tidigare, och nu var tanken att den skulle få äran att återta staden. För denna uppgift tillfördes pansardivisionen de fristående förbanden 517th Parachute Infantry Regiment och 509th Parachute Infantry Battalion.

Mot Ridgways 30th Infantry Division, 7th Armored Division och 75th Infantry Division stod tyska 18. och 326. Volksgrenadier-Division (båda starkt försvagade) samt 246. Volksgrenadier-Division, som precis omgrupperats till området från Monschau i nordost. Vidare höll 3. Fallschirmjäger-Division den norra flanken, mot amerikanska 1st Infantry Division och ett regemente från 2nd Infantry Division. Om det inte varit för det understöd som dessa tyska förband fick av SS-Panzergrenadier-Regiment 25 under SS-Sturmbannführer Siegfried Müller, samt några stridsvagnsplutoner från 1. SS-Panzer-Division, 9. SS-Panzer-Division och 12. SS-Panzer-Division, som gjort en brandkårsutryckning till detta avsnitt, är det tveksamt om tyskarna kunnat hålla sina ställningar så pass länge.

7th Armored gick till anfall på den östra sidan av landsvägen från Malmedy till Sankt Vith. Combat Command A – 17th Tank Battalion och 23rd Armored Infantry Battalion – rullade igång klockan halv tio på morgonen den 20 januari, med uppbackning av fallskärmsjägarna i 2nd Battalion, 517th Parachute Infantry Regiment. Morgonen var kall och ett lätt snöfall reducerade siktförhållandena en aning. Det var ändå inte värre än att några jaktbombare från IX Tactical Air Command kunde sättas in till offensivens understöd, men piloterna såg inte mycket att angripa på marken. Den lilla byn Deidenberg, omkring åtta kilometer norr om Sankt Vith, visade sig vara besatt av inte mer än en handfull tyskar som snabbt gav sig av när stridsvagnarna kom mullrande över de snötäckta fälten.¹⁵⁷

Sherman-stridsvagnar från 7th Armored Division rycker fram mot Sankt Vith i januari 1945. (NARA, 111-SC-199467)

Men när Combat Command B vid middagstid den 20 januari närmade sig Born, ett stenkast från vägen till Sankt Vith, såg det annorlunda ut. Från den skogklädda kullen väster om byn spärrade ett par hundra tyska soldater från 18. Volksgrenadier-Division och 3. Fallschirmjäger-Division – understödda av tre stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar från 12. SS-Panzer-Division – effektivt framkomligheten på landsvägen.¹⁵⁸ När de amerikanska stridsvagnarna stormade ut ur Wolfsbusch-skogen i norr, tillsammans med 509th Parachute Infantry Battalion, möttes de av en rasande eldgivning. En tysk pansarvärnskanonvagn slog i snabb följd ut två Sherman medan granatkastareld riktades mot infanterileden. Amerikanerna tvingades snabbt tillbaka in bland träden igen.

Under resten av eftermiddagen bombarderades de tyska ställningarna och byn med granatkastare och stridsvagnskanoner. När den tyska svarselden avtog, återupptogs så anfallet. Klockan var då halv fem och det var fyrtiofem minuter kvar till solnedgången. Understödda av soldaterna i den amerikanska fallskärmsjägarbataljonens “B” Company, framryckte två Sherman på den östra flanken, och några hundra meter längre bort till vänster avancerade tre andra Sherman och soldaterna i fallskärmsjägarbataljonens “A” Company över de snötäckta fälten. Samtidigt tog sig en Sherman och en pluton fallskärmsjägare försiktigt fram på landsvägen längst bort i väster.

Klockan 16.55 mottog staben ett radioanrop från Captain Leslie D. Winship, chefen för “B” Company: “Fortsätter framryckningen, endast svagt motstånd.”

Fem minuter senare hördes hans uppjagade röst i radion igen: “Möter starkt motstånd!”159 Därefter tystnade sändningen, men en intensiv skottlossning hördes från det håll där hans styrka befann sig.

En tysk pansarvärnskanonvagn hade slagit ut den främsta Sherman-vagnen och Winship hade blivit svårt sårad. Medan en sjukvårdare gav kompanichefen första hjälpen, dök plötsligt en väldig tysk stridsvagn upp bakom en liten skogsdunge, och några snödräktsdraperade tyska soldater tog gruppen av amerikaner tillfånga. Detta var en av fyra tyska stridsvagnar som gjorde en helt överraskande entré. Ytterligare fem Sherman sköts sönder och det amerikanska infanteriet tvingades överge de hus i Born som de lyckats ta i besittning.

Återigen var amerikanerna tillbaka inne i den mörka och kalla skogen. Som vanligt tog nu deras artilleri vid. Mellan klockan 23.00 och 23.45 utsattes Born för eld från inte mindre än tretton artilleribataljoner. Därefter anföll amerikanerna igen, och nu krävdes det inte mycket för att de vid det laget granatchockade tyska försvararna skulle ge upp. Amerikanerna räknade in etthundrafemton fångar och ett rikligt krigsbyte, varav mycket dock var mer eller mindre svårt skadat av artilleribeskjutningen. På ett ställe påträffades Captain Winship död.

Major General Ridgway var absolut inte nöjd, vilket han med all önskvärd tydlighet lät förstå. Till 1st Armys befälhavare, Lieutenant General Hodges, uttryckte han åsikten att 7th Armored Division blivit “långsam”. Ridgway tog till och med direktkontakt med chefen för pansardivisionens Combat Command B, som hejdats framför Born, och framförde att om denne inte klarade denna lilla by på egen hand, så fick väl övriga delar av pansardivisionen ingripa. Därefter lät han meddela pansardivisionens chef, Hasbrouck, att om denne inte kunde få “jobbet avklarat”, skulle Ridgway istället sätta in 30th Infantry Division för att ta Sankt Vith.¹⁶⁰

Hodges verkade inte heller särskilt tillfreds med den första anfallsdagens resultat. Hans dagbok lyder: “XVIII Corps fortsatte sitt anfall. I Born möttes ett mycket hårt motstånd, som dock övervunnits efter klockan 18.00. 165 pansarskyttefordon, åtta pansarvärnskanonvagnar och fyra stridsvagnar erövrades och mer än etthundra döda Fritzar påträffades inne i byn. Vi förlorade åtta stridsvagnar, varav fem dock kommer att kunna repareras igen. Utan att möta mer än svagt motstånd, framryckte Task Force Sugar omkring två kilometer mot höjderna utanför Sankt Vith, dit det nu är mindre än fyra kilometer.”¹⁶¹

På den tyska sidan gav Generalfeldmarschall Model order om en insats av alla tillgängliga styrkor för ett motanfall norr om Sankt Vith på morgonen den 21 januari. Soldater från 18. Volksgrenadier-Division, en skyttebataljon från 246. Volksgrenadier-Division och en handfull stridsvagnar från 9. SS-Panzer-Division gick till anfall från Nieder-Emmels, tre kilometer sydväst om Born.¹⁶² Tyskarna lyckades övermanna några amerikanska infanteriställningar, men när de kom in i Bois d’Emmels – den blandskog som ligger mellan Nieder-Emmels och Born – hade det amerikanska artilleriet skjutit in sig. “Efter inledande framgångar hejdades anfallet i skogen”, rapporterade Oberstleutnant Moll, operationsofficer i 18. Volksgrenadier-Division: “Vår styrka fick dras tillbaka.”¹⁶³

En tysk soldat lämnar sitt skydd för att med en stavhandgranat i ena handen och en så kallad Hohlhaftladung bekämpa en fientlig stridsvagn. Hohlhaftladung var en slags magnetmina med 1,5 till 1,7 kilos sprängladdning med riktad sprängverkan. Enligt tyska veteraner hade detta vapen en enorm genomslagsförmåga även på riktigt tjockt pansar. För den angripande soldaten gällde det dock att snabbt kasta sig i skydd, då laddningen detonerade inom fem sekunder efter det att den apterats. (BArch, Bild 101I-709-0337-30/Gerhard Gronefeld)

Massaker från luften

Den här dagen, den 20 januari 1945, började vädret förbättras något. 9th Air Force kunde skicka ut 166 bombflygplan och attackbombare av typ B-26 Marauder, A-26 Invader och A-20 Havoc mot en järnvägsviadukt och en bro vid Euskirchen samt rangerbangården i Mayen i de tyska Ardennerstyrkornas bakre område. Av ännu större direkt betydelse vid fronten var det faktum att flera Thunderbolt och Lightning dök upp och fällde bomber och beströk tyskarna vid Sankt Vith med kulspruteeld.*

Detta sammanföll med att allt allvarligare nyheter från östfronten nådde de tyska fronttrupperna. Dessa hade tidigare hört att strider utkämpades i både Ostpreussens och Schlesiens gränstrakter. Den 21 januari omnämnde tyska Wehrmachtsbericht två städer i Ostpreussen: “Gumbinnen … bittra gatustrider rasar inne i staden … Efter svåra strider lyckades fienden tränga in i Tilsit”. Sådana nyheter tärde hårt på stridsmoralen hos de tyska soldaterna på västfronten.

Captain George King från 365th Fighter Group “Hell Hawks” rullar ut sin P-47 Thunderbolt med två 500-punds bomber under vingarna inför ett nytt stridsuppdrag över Ardennerna. Denna P-47D30 var en splitterny maskin som 365th Fighter Group erhöll som ersättning för sina svåra förluster under operation “Bodenplatte”. När vädret klarnade måndagen den 22 januari 1945, fick “Hell Hawks” tillfälle att betala igen med råge. (NARA, 3A-5146)

En person som verkligen tog starkt intryck av rapporterna från östfronten var Adolf Hitler. Natten till den 20 januari lät han informera Oberbefehlshaber West, Generalfeldmarschall von Rundstedt, om att denne skulle vara beredd på att “hela 6. Panzerarmee, inklusive de fyra SS-pansardivisionerna och de båda Führer-brigaderna kunde komma att beordras till östfronten”.164 Beslut i frågan skulle, tillade Hitler, fattas nästa eftermiddag. Följande dag bröt de sovjetiska styrkorna igenom det tyska försvaret i Ostpreussen. Klockan 18.55 den 20 januari kom ordern från Hitler: SS-pansaret skall snarast möjligt överföras till östfronten!¹⁶⁵

De allierade visste snart besked. På kvällen den 20 januari snappade Ultra-kodknäckarna i Bletchley Park upp en tysk radioutsänd order till 3. Jagd-Division om att sätta in alla tillgängliga jaktplan för att hålla de allierade jaktbombarna borta från ett visst område.¹⁶⁶ Mot bakgrund av det nedslitna tillståndet hos det tyska flyget i väst, var detta ett tecken på att något stort var i görningen. På kvällen nästa dag fångade så Ultra upp ett meddelande vari Generalfeldmarschall Model meddelade att 5. Panzerarmee från och med klockan 12.00 den 22 januari skulle ta över befälet för samtliga förband på 6. SS-Panzerarmees tidigare frontavsnitt, “förutom SS-förbanden, som kommer att dras tillbaka”.¹⁶⁷ Det var den definitiva dödsstöten för de tyska Ardenneroperationerna.

Just som vägarna mot flodövergångarna vid Our belamrades med tillbakadragande fordon, sprack molntäcket upp. Måndagen den 22 januari 1945 sken solen över ett gnistrande vinterlandskap. Det allierade flyget var tidigt uppe. I gryningen svepte Captain Wilfred B. Crutchfield från 362nd Fighter Group in över den tyska gränsen i sin P-47 Thunderbolt med smeknamnet “Kentucky Colonel”, och fick se något helt fantastiskt: Från flodövergången vid Dasburg ringlade en enorm fordonskolonn nästan ända fram till staden Prüm, tre och en halv mil längre nordösterut; det var allt från stridsvagnar till hästdragna vagnar!¹⁶⁸ “Denna upptäckt”, skriver 9th Air Force-historikern Kenn C. Rust, “markerade inledningen på en av de mest framgångsrika dagarna i 9th Air Forces historia.”169

Ungefär samtidigt siktade Lieutenant Howard Nichols från XIX TAC:s 10th Photo Reconnaissance Group en enorm trafikstockning också på flodens andra sida. Minst fyrahundra fordon stod stilla längs den smala väg som ringlar nedför den skogklädda bergsluttningen mot bron över Ours flodravin vid Dasburg. Trafiken rörde sig knappt synbart genom den smala flaskhalsen. Nichols anropade genast markkontrollen via radio och bad dem sätta in “ett massivt flyganfall”.¹⁷⁰

Liknande rapporter kom från andra håll i Ardennerna. En amerikansk stridsrapport från den 22 januari 1945 lyder: “Flygspaningen visade under hela dagen väldiga kolonner av alla slags fordon på väg från Ardennerna på samtliga vägar som ledde tillbaka till Tyskland.”¹⁷¹ En soldat i Führer Begleit Brigade ger det tyska perspektivet:

Det är den 22 januari 1945. Landsvägen är fylld av alla slags trupper: Soldater till fots, trossfordon, 7,5-centimeters pansarvärnskanoner, stridsvagnar från olika förband, tunga artilleripjäser som vardera spänts framför sexton draghästar. Vi beundrar artilleristerna som klarar av transporten på dessa smala vägar med deras tvära kurvor, men tycker synd om hästkrakarna. Kolonnen blir alltmer ihoptryckt när det är soldaterna till fots som avgör marschtakten. Just som det börjar ljusna i gryningen, står kolonnen framför en ganska djup dal. Dit ned går vägen i serpentinkurvor. Längst ned rinner floden Our, men det är ännu inte tillräckligt ljust för att man skall kunna se den. Först kör lastbilar och stridsvagnar nedför backen. Därefter följer de stora artilleripjäserna, vars åtta olika spann endast med stor svårighet kan ta sig igenom hårnålskurvorna. Det är med den största möda som artilleristerna klarar av att hindra de oerhört tunga pjäserna från att okontrollerat fara iväg nedför den branta backen. Vi hör hur de ropar: “Stopp! Stopp! Ptro! Ptro!” – och allt stannar upp.

Lastbilarna längst fram i kolonnen har nu kommit ned till bron, men den visar sig vara skadad av bomber. Vi behöver bron, eftersom flodravinen är alltför brant. Men det största problemet är att vägen är så oerhört smal. Det går varken att köra om eller att vända tillbaka, annars hade kanske åtminstone stridsvagnarna kunnat ta sig över floden, men nu kan de inte ta sig förbi lastbilarna. Det går rätt snart upp för oss att vi sitter i rena råttfällan för fiendens jaktbombare. Det känns som om det blir ljust alldeles för fort, och dessutom är det en sådan där vacker vinterdag med klarblå himmel som det ofta är när det är så här kallt. Nu gäller det att hålla utkik efter flygplan!

Snart dök de första formationerna av jaktbombare upp – Thunderbolt- och Lightningplan, nedtyngda av bomber. Den tyske soldaten fortsätter sin berättelse från Dasburg: “Någon ropar: ‘Alle man bort från fordonen!’ Alla utom körsvennarna vid hästspannen kastar sig i skydd. I samma ögonblick dyker de upp bakom bergskammen. Först ser det ut som en bisvärm, men vi vet att det är jaktbombare. De inleder metodiskt sitt arbete med att först angripa den del av kolonnen som befinner sig högst upp på berget. Två, tre artilleripjäser med vardera sexton hästar störtar nedför sluttningen. Längre ned blir lastbilar krossade och stridsvagnar kilas fast. Den ena artilleripjäsen efter den andra blir förstörd av bomberna. De sista kopplas loss från sina spann och de panikslagna hästarna stegrar sig. Jaktbombarna fortsätter att fälla sina bomber, längre och längre ned längs vägen. När de fällt sina bomber, går de löst på oss med sina tunga kulsprutor. Anfallet pågår i ungefär en halvtimme. Efteråt syns inte den minsta rörelse. Vi hör bara skriken från de sårade och hästarnas fruktansvärda skrianden.”

362nd Fighter Group, som Captain Crutchfield tillhörde, befann sig i täten. Under loppet av sex timmar genomförde dess piloter oupphörliga låganfall mot de tyska fordonskolonnerna och gjorde anspråk på att ha förstört sju stridsvagnar, sju halvbandvagnar och ytterligare 315 motorfordon samt femton hästdragna ekipage av olika slag. Priset för denna framgång var fem nedskjutna Thunderbolt, varvid endast piloten på den ena kunde rädda sig med fallskärm.

Under tiden förbereddes bombflyget i 9th Air Force för en insats. Två formationer tvåmotoriga Marauder från 387th och 394th Bomb Group satte kurs på bron vid Dasburg. De vägleddes av fyra Marauder-vägvisarflygplan. Klockan 12.00 fällde vägvisarplanet med Lieutenant Edward B. Fitch som pilot sina markeringsbomber. De hamnade mitt i prick på bron. Två minuter senare fällde tjugosju Marauderplan från 387th Bomb Group etthundraåtta stycken tusenpundsbomber. Träffverkan var, enligt rapporten “lysande och fantastisk”.¹⁷² Klockan 12.12 fällde så 394th Bomb Group sina bomber från 12 000 fots höjd. Bron vid Dasburg – 5. Panzerarmees livlina – doldes i eld och rök. Efteråt visade det sig att den hängde kvar i sina fästen, men stora delar hade slitits sönder av bombträffar. Hela bron och vägen på båda sidor om floden var fylld av brinnande, förstörda fordon och döda eller sårade soldater och hästar.

Merparten av jaktbombarna i 9th Air Force kastade sig nu över de tyska fordons- och truppkolonnerna. Värst utsatta blev de som befann sig på flodens västra sida, där tätt sammanpackade fordonskolonner blivit stående mellan flera meter höga snövallar på den smala vägen. Alla tre Tactical Air Command i 9th Air Force var i aktion, och klockan 13.00 kallades även brittiska 2nd Tactical Air Force in.¹⁷³ Attackbombare av typ Douglas A-26 Invader från 416th Bomb Group sattes också under loppet av eftermiddagen in för att beskjuta de tyska kolonnerna.¹⁷⁴ Nosbeväpningen på dessa tvåmotoriga flygplan, åtta 12,7-millimeters kulsprutor, hade en förödande effekt på fordonskolonnerna.

Även mot de tätt sammanpackade fordons-kolonner som försökte ta sig över bron vid Obereisenbach litet längre söderut riktades koncentrerade bombanfall. Generalmajor Triepel, artillerichefen i tyska LVIII. Panzerkorps, rapporterade: “Vägen Marnach – Dasburg – Daleiden var fullkomligt blockerad. Bombningen orsakade så stora skador vid flodövergången vid Dasburg att det tog lång tid innan en ny flodövergång kunde upprättas. Fordonen stod i en lång rad, tätt inpå varandra, hela vägen från Marnach till Dasburg. Denna trafikstockning utsattes för upprepade anfall av jaktbombare med bomber och kulsprutor, med ett ohyggligt resultat. På vägen mellan Hosingen och [bron vid] Obereisenbach blev en annan kolonn helt och hållet tillintetgjord av bombmattor.”175

Det var inte bara 6. SS-Panzerarmees transportkolonner som drabbades av dessa flyganfall. General Rothkirchs LIII. Armeekorps, som höll på att dra sig tillbaka över Sûres västra flodarm, revs i stycken. Det gällde också fordonen i Panzer Lehr och 2. Panzer-Division som var på väg att möta amerikanska XII Corps’ offensiv i söder. När chefen för Panzer Lehr, Generalleutnant Bayerlein, skulle bege sig till Hosingen på kvällen den 22 januari, kunde han knappt komma fram på grund av alla brinnande eller utbrända fordon, omkullvräkta artilleripjäser, hästkadaver och allsköns utspridd materiel. Bayerlein räknade till minst trehundra förstörda fordon enbart på detta vägavsnitt. Det fanns tydliga spår av panik. Flera av fordonen hade uppenbarligen kört av vägen, vält och övergivits.¹⁷⁶

Resultatet av amerikanska jaktbombanfall mot en tysk fordonskolonn. (NARA, 111-SC-199253)

I Sankt Vith-sektorn kunde flygets rapporter även vägleda amerikanskt artilleri mot de tyska kolonner som befann sig närmast fronten.¹⁷⁷

Sammanlagt gjorde 9th Air Force anspråk på att ha förstört nära sextonhundra lastbilar, tjugoåtta stridsvagnar, tolv övriga pansarfordon, fyrtioen hästdragna ekipage och sextio artilleripjäser eller pansarvärnskanoner under 1 063 jaktbombflygningar den 22 januari.¹⁷⁸ Hur stora de egentliga tyska förlusterna var är omöjligt att fastställa. Även om en ansenlig del av det materiel som rapporterades som förstört av de amerikanska flygarna, räknades både två och tre gånger av olika piloter, och de verkliga tyska förlusterna inte var fullt så höga, står det höjt utom tvivel att det allierade flyget den här dagen tillfogade tyskarna fruktansvärda förluster på marken. Priset för detta var i jämförelse relativt blygsamt, femton förlorade jaktbombplan. Under hela dagen hade inte ett enda tyskt flygplan visat sig i området!

“Det är värre än i Falaise-fickan. I fråga om förstört fientligt krigsmateriel är detta den mest framgångsrika dagen i vår historia”, skrev Major General Weyland, chefen för XIX Tactical Air Command, triumferande i sin dagbok.¹⁷⁹ Lieutenant General Hodges’ dagboksanteckningar lyder nästan likadant: “Framgångarna är till och med större än de i Falaise-fickan…“¹⁸⁰

I det amerikanska arméflygets officiella historieskrivning från andra världskriget, Army Air Forces in World War II, heter det: “Det mest framgångsrika flyganfallet genomfördes av medeltunga bombflygplan mot bron vid Dasburg på morgonen den 22 januari, då allvarliga skador på bron ledde till en enorm trafikstockning på alla landsvägar i området Clervaux – Dasburg – Vianden. Den följande förstörelse som jaktbombflygplan från XIX Tactical Air Command åstadkom bland fiendens stillastående kolonner var långt större än det som åstadkoms vid Falaise-luckan i augusti 1944.”¹⁸¹ Att ödeläggelsen överträffade den vid Falaise var ett omdöme som delades av chefen för tyska 7. Armee, General Erich Brandenberger.¹⁸²

En av de amerikanska soldater som några dagar senare marscherade fram på dessa vägar, Captain Richard Durst i 11th Infantry Regiment, berättar:

“Den syn som mötte oss fick till och med de mest hårdhjärtade att må illa. Det var fruktansvärt! De sönderslagna resterna av fientliga motorfordon, av hästdragna spann, av artilleripjäser och all slags övrig utrustning, samt lemlästade kroppar av stora mängder fiendesoldater och hästar praktiskt taget täckte inte bara den väg längs vilken vi försökte ta oss fram, utan även vägdikena och de omgivande, snötäckta fälten.”¹⁸³

Det var ett slag som de tyska styrkorna i Ardennerna aldrig skulle hämta sig ifrån, och det fick naturligtvis också återverkningar vid fronten, inte minst på soldaternas stridsmoral. “Det motstånd våra förband mötte idag var i allmänhet mycket svagt överallt”, sammanfattade Lieutenant General Hodges.¹⁸⁴

Den dagen, den 22 januari, utfärdade Hitler också nya order: Allt område väster om Our skulle nu evakueras i etapper och trupperna falla tillbaka till en linje från Roer till Weiden och därifrån till Kesternich – området väster om Krinkelt – området väster om Schönberg – Our-sektorn – Västvallen.¹⁸⁵

Den 23 januari inledde Pattons 3rd Army och Hodges’ 1st Army en gemensam allmän offensiv rakt österut längs hela Ardennerfronten. Här och var bjöd vissa tyska förband fortfarande ett ursinnigt motstånd. Hela dagen den 23 januari fick 6th Armored Division strida med 15. Panzergrenadier-Division vid Troisvierges, åtta kilometer nordväst om Clervaux. Panzer Lehr hejdade 5th Infantry Division i Hoscheid medan 2. Panzer-Division tvingade 4th Infantry Division att utkämpa ett hårt slag om Fouhren, åtta kilometer längre sydösterut. Men överlag blev upplösningstendenser allt tydligare bland de tyska trupperna i Ardennerna.

Längre norrut kunde Combat Command A, 7th Armored Division på eftermiddagen den 23 januari utan större svårigheter rycka in i Sankt Vith – exakt en månad och en dag efter det att denna division drivits därifrån. “Det var inte särskilt många fiendesoldater som bjöd något motstånd”, antecknades i Hodges’ dagbok, “men vi utsattes för en kraftig eldgivning från artilleri och Nebelwerfer, vilket orsakade en del förluster.”¹⁸⁶ Det var ingen trevlig syn som mötte amerikanerna när de tågade fram genom de spöklika ruinerna av den totalt sönderbombade staden. “Det enda vi såg”, minns Lieutenant George Wilson, en av dessa soldater, “var de sargade resterna av husväggar. Det var som en mardrömslik surrealistisk målning. Ingenting hade undgått förödelsen och vi såg heller inget tecken till liv.”187

Tisdagen den 23 januari rådde också ett utmärkt flygväder. Även om de amerikanska jaktbombarna inte kunde komma upp i lika många uppdrag som föregående dag, innebar sjuhundrafemtio jaktbombflygningar en ny massiv insats. I oupphörliga attacker mot tyska kolonner som fortsatte att belamra vägarna, gjorde de amerikanska flygarna anspråk på att ha förstört 993 lastbilar, nio stridsvagnar, tjugoen andra pansarfordon, arton hästdragna ekipage och sjutton artilleripjäser eller pansarvärnskanoner. Dessutom angrep de järnvägstrafiken öster om Our och rapporterade som ett resultat därav att de förstört sex lokomotiv och etthundrafemtio järnvägsvagnar samt sprängt sönder rälsen på fyrtiosex ställen. De amerikanska förlusterna inskränkte sig till sex jaktbombare.¹⁸⁸

Vad beträffar resultaten vid anfallen mot landsvägarna får det förmodas att de amerikanska siffrorna den här dagen innefattade en ännu högre andel “dubbelräkningar” än föregående dag. “Hela Ardennerfronten”, minns en av de tyska soldaterna, “påminner mig om en jättelik myrstack med omvänd dygnsrytm. Så fort mörkret föll passade alla på att utnyttja detta som skydd mot svärmarna av jaktbombare. Och sedan när dagen kom igen, syntes inget liv på vägarna. Endast då och då rusade en soldat efter att oroligt ha spejat upp mot himlen från hus till hus. Men så snart det blev mörkt igen, vällde det fram som ur alla hålor och det bildades enorma, ringlande kolonner på vägarna.”

För tredje dagen i rad lyste Luftwaffe nästan helt med sin frånvaro, trots klart väder. Inte ens jetplanen syntes till. På eftermiddagen den 23 januari dekrypterade brittiska Ultra en rapport från Arado 234-basen vid Rheine: “På grund av fiendens oavbrutna jaktskärm ovanför flygfältet, fick fem försök att starta ställas in. Ett flygplan blev under ett anfall av lågflygande flygplan utslaget och brann upp medan det bogserades.”¹⁸⁹ Nästa dag, den 24 januari, lyckades fyra Ar 234 ta sig upp i luften och bombade fartyg i Antwerpens hamn, men i övrigt inskränkte sig Luftwaffes operationer i väst till enstaka flygspaningar samt tjugotvå jaktplan som skyddade Arado 234-flygfältet vid Rheine.¹⁹⁰ Inför den 25 januari beordrades II. Jagdkorps att skydda marktrupperna i Heeresgruppe B från allierade flyganfall, med de flygande förbanden i 30-minuters beredskap från klockan 07.00.¹⁹¹ Men det var en order som aldrig kom att verkställas.

Trots försämrad väderlek sattes 312 amerikanska jaktbombare in den 24 januari och 581 den 25:e. Dessa rapporterades ha slagit ut sammanlagt tjugoen stridsvagnar och 982 övriga motorfordon utan att ha sett till några tyska flygplan i luften.¹⁹² Den 25 januari rapporterade Heeresgruppe B: “Luftsituation: Morgon – 100 tvåmotoriga bombflygplan vid Euskirchen/Malmedy/Sankt Vith. Cirka 400 jaktbombare, koncentration vid Sankt Vith-området. Eftermiddag – 75 tvåmotoriga bombflygplan med jakteskort vid Aachen/Sankt Vith. Cirka 300 jaktbombare vid Eifel och nedre Rhen.”¹⁹³

Amerikanska soldater från 30th Infantry Division i utkanten av Rodt, nordväst om Sankt Vith, den 23 januari 1945. (NARA, 111-SC-199413)

På eftermiddagen den 23 januari tog den amerikanske krigsfotografen Technician Fifth Grade Hugh F. McHugh från 165th Signal Photo Company denna bild av soldater från 7th Armored Division när de återtog Sankt Vith, den stad divisionen förlorat en månad tidigare. (NARA, 111-SC-199031/McHugh)

Detta fotografi av soldater från 23rd Infantry Regiment i 2nd Infantry Division som framrycker mot Wallerode, nordost om Sankt Vith, den 25 januari 1945, var det sista som den amerikanske krigsfotografen Technician Fifth Grade Hugh F. McHugh någonsin tog. Bara några sekunder senare blev han träffad av en dödande kula från en tysk prickskytt. Idag vilar han på den amerikanska soldatkyrkogården Henri-Chapelle nära Liège, tillsammans med 7 991 andra amerikanska soldater som stupade i andra världskriget. (NARA, 111-SC-199228/ McHugh)

Detta fotografi togs av krigsfotografen Private First Class Peter J. Petrony från US Signal Corps och visar hur amerikanska fallskärmsjägare från 3rd Battalion, 504th Parachute Infantry Regiment, understödda av Sherman-stridsvagnar från “C” Company, 740th Tank Battalion, avancerar längs en skogsväg mot Herresbach, nordost om Sankt Vith, den 28 januari 1945. (NARA, 111-SC-199509, Signal Corps Photo ETO-HQ-45-10668/Petrony)

Dessa allierade flyganfall bidrog, tillsammans med de katastrofala nyheterna från östfronten, till att totalt knäcka den redan hårt ansatta tyska stridsmoralen. Den 24 januari bröt sovjetiska 2. Vitryska fronten igenom i sydvästra Ostpreussen och nådde kusten vid Elbing. Därigenom var merparten av Ostpreussen kring storstaden Köningsberg inneslutet. Detta kunde inte hemlighållas av de tyska myndigheterna, och den tyska krigsmaktens nyhetssändning rapporterade samma dag: “I Ostpreussens västra del pressade sig fienden fram norrut och nordvästerut till området söder om Elbing och Mohrungen.”194 Följande dag meddelades det att sovjetiska trupper erövrat den tyska staden Oppeln, sydost om Breslau i Schlesien.¹⁹⁵ Den 27 januari erkände den tyska krigsmaktens nyhetssändning “flera djupa inbrytningar” i industriregionen i Oberschlesien och rapporterade att strider nu även pågick i staden Schneidemühl i Pommern.¹⁹⁶ Dessa nyheter tydde i sig på en katastrof för den tyska försvarsstriden på östfronten, men de tyska soldaterna i Ardennerna förstod att verkligheten var ännu värre än vad dessa rapporter egentligen meddelade, eftersom krigsmaktens nyhetssändning samtidigt lät rapportera från Ardennerna: “Fientliga anfall i området nordost om Sankt Vith, vid Luxemburgs norra gräns och i Clervaux-området bröt samman i vår koncentrerade eldgivning.”¹⁹⁷

I själva verket kollapsade den tyska stridsmoralen i Ardennerna, och därmed hela försvarsstriden, fullkomligt under dessa dagar. Hela förband upplöstes när trötta, svultna, smutsiga och nu också alltmer modlösa soldater började marschera österut, mot den tyska gränsen, eller gav upp så snart amerikanska trupper nalkades, eller helt enkelt deserterade vid första bästa tillfälle. Skogarna i de områden som Wehrmacht retirerade ifrån fylldes av desertörer – många av dem österrikare, tjecker eller av andra icke-tyska nationaliteter – som tiggde civilbefolkningen om mat och bad dem gömma dem.198

Den 24 januari – samma dag som den tyska krigsmaktens nyhetssändning påstod att allierade anfall “bröt samman i tyskarnas koncentrerade eldgivning” – rensade amerikanska 26th Infantry Division upp det sista tyska motståndet i Wiltz. Längre norrut nådde andra amerikanska styrkor floden Clerve, och nordost om Sankt Vith intog 1st Infantry Division Möderscheid, som tidigare hållits med sådan seghet av III. Bataillon/ Fallschirmjäger-Regiment 5 i 3. Fallschirmjäger-Division. Nästa dag, när 101st Infantry Regiment och 6th Cavalry Group befriade Clervaux, linkade de sista ömkliga resterna av Panzer Lehr-divisionen över floden Our vid Obereisenbach. Allt som återstod av denna pansardivision var femtusen man med fem operationsdugliga stridsvagnar, sju pansarvärnskanoner och nio kanoner.¹⁹⁹ Reträtten genomfördes med en sådan hast och under sådana kaotiska förhållanden att femtiotre operationsdugliga stridsvagnar fick överges därför att man inte hann få fram drivmedel på de av sönderbombade fordon blockerade vägarna.²⁰⁰ Den 26 januari stod 90th Infantry Division nordost om Clervaux på en halvmils bredd mellan Heinerscheid och Lieler, precis vid det lilla skogsområde som kantar Our.

Den 28 januari inledde amerikanerna sin sista offensiv i Ardennerna, med målet att bryta igenom den tyska Västvallen vid Losheimergraben. Huvudstöten genomfördes av Ridgways XVIII Airborne Corps, som gick till anfall på en dryg mils bredd norr om Sankt Vith. För denna operation överfördes 1st Infantry Division till den luftburna kårens norra flank, medan Ridgway grupperade 82nd Airborne Division på den södra flanken. Därmed återvände denna tidigare så illa medfarna luftburna division till fronten. Liksom 7th Armored Division tidigare fått återta Sankt Vith, som divisionen förlorat föregående månad, gav nu Ridgway soldaterna i 82nd Airborne äran av att utdela nådastöten mot de tyska styrkor som genomfört Ardenneroffensiven.

“Medan de pulsade fram genom den djupa snön”, skriver Charles B. MacDonald, “mötte de båda divisionerna i XVIII Airborne Corps endast sporadiskt motstånd, ofta från inte mer än enstaka patruller eller i form av spridd gevärseld.”²⁰¹ Enbart under den första anfallsdagen tog amerikanerna nära ettusen tyska soldater tillfånga.²⁰² Amerikanska rapporter talar om ett totalt sammanbrott för stridsviljan bland fallskärmsjägarna i tyska 3. Fallschirmjäger-Division, som tidigare bjudit ett närmast fanatiskt motstånd. Enligt Lieutenant General Hodges’ dagbok den 28 januari uppvisade dessa “som en gång varit marskalk Görings stolthet”, en “bottennotering i fråga om stridsmoral i Wehrmacht”.²⁰³

Underrättelseavdelningen i 1st Armys stab rapporterade till och med om ett veritabelt uppror bland 3. Fallschirmjäger-Divisions soldater: “Pressade att gå i strid trots frusna fötter och utan att ha fått någon varm mat på tre dagar, gör dessa nu slutligen myteri. Nyheterna om ryssarnas framgångar har, huvudsakligen ryktesvägen, nått alla soldater på västfronten, och det råder ingen tvekan om att det är detta som har utdelat nådastöten mot deras redan hårt ansatta stridsmoral.”²⁰⁴

Det som börjat som en framgångsrik offensiv av högt motiverade tyskar mot amerikaner som bedövats av sin egen säkerhet på segern, övergick efter någon vecka i ett blodigt utnötningskrig mellan amerikaner som satte sin tillit till sin materiella överlägsenhet och fanatiskt kämpande tyskar, för att till slut förvandlas till en ren upprensningsoperation. Enbart under de tre första dagarna av XVIII Airborne Corps’ slutoffensiv togs mer än tretusen tyskar tillfånga.²⁰⁵ På månadens sista dag trängde XVIII Airborne Corps in över gränsen till Tyskland. Vid det laget deltog även V Corps och VIII Corps i offensiven.

Men Hodges, Ridgway och Patton skulle berövas möjligheten att utdela ett slutgiltigt förintande slag mot sin huvudmotståndare, von Manteuffels 5. Panzerarmee. Medan de slagna och splittrade resterna av denna pansararmé linkade tillbaka in i Tyskland, förföljda av en beslutsam och välutrustad amerikansk motståndare, tog de politiska hänsynen inom den allierade militärledningen överhanden igen.

Den 1 februari gav General Eisenhower order om att hejda 1st Armys offensiv och flytta ansenliga delar av dess förband norrut, till 9th Army, som fortfarande var underställd Montgomerys 21 Army Group. Detta beslut fattades trots att den amerikanska framryckningen knappt längre mötte något motstånd.²⁰⁶* Orsaken till denna haltorder var, enligt Eisenhower, att britterna protesterat mot att 1st Armys fortsatta framryckning mot Rhen riskerade att “sprida ut styrkorna” istället för att, som generalplanen föreskrev, satsa på ett anfall av den brittiska armégruppen i norr, med Ruhrområdet som mål. Som vanligt befann sig Eisenhower under stark press från Montgomery, och han hade även lovat denne att “fatta ett beslut angående Bradleys offensiv den 1 februari”.²⁰⁷ Hodges’ 1st Army, som efter att ha tagit de värsta smällarna från den tyska offensiven äntligen verkade vara på väg att utdela nådastöten mot sin fiende, fick se sin uppgift reduceras till i princip flankskydd åt Montgomerys offensiv.

Hur Hodges reagerade på detta, framgår ganska tydligt av den kommentar till haltordern som skrivbiträdena införde i hans dagbok: “Ett hårt slag mot generalen och hans stabsofficerare.”²⁰⁸ Hodges vände sig till Bradley, chefen för 12th Army Group, för att få dennes stöd för att fullfölja offensiven och tillintetgöra den sårbara motståndaren. Hodges argumenterade, med goda skäl, för att ett fortsatt anfall hade alla möjligheter att “utvecklas till ett riktigt knockout-slag mot fienden”.²⁰⁹ Men det var förgäves; Hodges lyckades bara utverka tillstånd att fortsätta framryckningen i ytterligare fyra dagar. Den 2 februari kunde 504th Parachute Infantry Regiment framrycka en halvmil genom Västvallen, från bunker till bunker.210 Nästa dag erövrades Losheim, Krewinkel, Roth och Bleialf, som tyskarna tagit på Ardenneroffensivens första dag. Det var enbart i den sistnämnda orten som amerikanerna mötte något motstånd över huvud taget. Men oaktat detta beordrades Hodges att hejda sina segervissa trupper.

Vid det laget var de tyska förbanden inte bara demoraliserade och slagna, utan dessutom hade en bred lucka rivits upp mellan 277. Volksgrenadier-Division vid Rocherath-Krinkelt och dess nordliga granne, 62. Volksgrenadier-Division. “Det vore att ljuga att säga att detta inte är en enorm besvikelse för Hodges och hans stab”, noterades det i 1st Armys dagbok.²¹¹

Genom att flytta tyngdpunkten i sin offensiv norrut från Ardennerna, satte de allierade in sitt huvudanfall just där det tyska försvaret var som starkast. Montgomerys framryckning blev allvarligt sinkad av att tyskarna låtit översvämma Urft-dalen och Roer, en effekt som förstärktes av att floderna Rhen och Maas (Meuse) svämmade över sina bräddar på grund av det hastigt inträffande tövädret. Därigenom förlorade de allierade tre veckor. Offensiven kunde inte komma igång ordentligt förrän högvattnet sjunkit undan. Först den 28 februari kunde de allierade rycka fram till Rhen söder om Düsseldorf. Inga kunde vara mer förvånade över den respit de därigenom beviljades än just de tyska soldater som med nöd och näppe undkommit över Our från Ardennerna.

Som vi sett hade den tyska Ardenneroffensiven gjort den allierade ledningen så nervös att den vid upprepade tillfällen tidigare låtit ställa in eller avbryta framgångsrika lokala anfall i Ardennerna. Det kan antas att denna psykologiska faktor spelade en inte oviktig roll för Eisenhowers och Montgomerys beslut att låta Montgomery och inte de amerikanska generalerna svara för huvudanfallet när väl “the Bulge” hade blivit neutraliserad. Detta hade i sin tur en avgörande inverkan på utformandet av efterkrigstidens Europa, eftersom det gav den sovjetiska Röda armén möjlighet att lägga under sig stora områden i öster medan britter och amerikaner hölls tillbaka väster om floderna Roer, Maas och Rhen.

Tyska soldater kapitulerar i Ardennerna i januari 1945. De sista dagarna i januari 1945 gav flera tusen tyska soldater helt enkelt upp. Allt fler av dem insåg att kriget var förlorat och att det inte längre var någon mening att sätta livet på spel. (NARA, 208-YE-105)

* Se karta på försättsbladet.

* Se karta sid 380.

* Major General Gerow, som tidigare anfört V Corps, utsågs till chef för den nybildade amerikanska 15th Army, vars uppgift var att återupprusta amerikanska arméförband som blivit svårt decimerade under Ardennerslaget.

* Se karta på försättsblad.

* Se karta försättsblad.

* Hasbrouck befordrades till Major General den 5 januari 1945.

* Däremot kunde inte Luftwaffes flygplan starta på grund av, enligt en tysk rapport, “dimma och snöfall vid flygfälten”. (National Archives, Kew: Ultra files HW 5/651. CX/MSS/T 437/16 West.)

* Den dagen rapporterade XVIII Airborne Corps från den tyska Västvallen: “Bunkrar visade sig vara nästan helt obemannade, vi utsattes inte för någon artillerield, och det enda motstånd vi mötte, kom från eldhandvapen.” (Sylvan och Smith, s. 284).