Ardenneroffensiven – en slutsummering

Det är inte alltid, åtminstone inte uteslutande, segrarna som skriver historien. Den dominerande bilden av Ardenneroffensiven har i hög grad präglats av besegrade tyska generalers berättelser under åren närmast efter kriget. Därifrån härstammar i stor utsträckning den populära uppfattningen att Ardenneroffensiven var illa planerad, otillräckligt förberedd och “på förhand dömd att misslyckas”.

Den dåvarande överbefälhavaren i Väst, von Rundstedt, har mer än någon annan vid sidan om Hitler kommit att förknippas med den misslyckade Ardenneroffensiven genom det epitet denna fick i den allierade pressen – “Rundstedtoffensiven”. von Rundstedt lyckades dock efter kriget med framgång ge bilden av Ardenneroffensiven som en “skrivbordsprodukt” som “ingen” trodde på.1 Det sistnämnda är dock inte i överensstämmelse med vad t.ex. OKW:s sekreterare, Percy E. Schramm, säger om att både von Rundstedts och Models erfarna stabschefer, Westphal och Krebs, trodde på den anfallsplan de fick sig förelagda av Jodl. Models operationsofficer, Oberstleutnant Reichhelm, berättade även efter kriget att han reagerade med entusiasm på anfallsplanen.

Chefen för Heeresgruppe B, Model, dog för egen hand i april 1945 och har inte kunnat intervjuas efter kriget. Hans levnadstecknare Walter Görlitz, hävdar dock att Model var av åsikten att målet Antwerpen skulle ha kunnat nås “om man lyckades totalt överrumpla fienden och om samtliga utlovade förband faktiskt också fanns till hands”, även om han ansåg att den “lilla lösningen” (inringandet och förintandet av de amerikanska trupperna vid Aachen) först borde verkställas, för att skapa förutsättningarna för en vidare framryckning till Antwerpen.² Även chefen för 5. Panzerarmee, von Manteuffel, förordade, som bekant, den “lilla lösningen”; men som vi också sett, fick han många av sina krav uppfyllda inför anfallet. von Manteuffel har heller inte efter kriget uttalat sig lika kategoriskt om Ardenneroffensiven som von Rundstedt, utan vidgick att han i december 1944 väntade sig att kunna nå Meuse på fyra till sex dagar om allt gick väl.3 Vid ett tillfälle efter kriget sade han att han fortfarande ansåg att operationsplanen varit “briljant”.⁴

Soldater ur en tysk Volksgrenadier-Division går till anfall i Ardennerna i december 1944. (BArch, Bild 183-2005-0509-500/Langl)

Generalmajor Friedrich von Mellenthin, som tjänstgjorde i staben i 9. Panzer-Division under Ardenneroffensiven, för att strax efteråt placeras som stabschef åt von Manteuffel, beskriver i sin berömda studie Panzer Battles Ardenneroffensiven som “den sista stora prestationen av den tyska generalstaben, bland det bästa i den tradition som skapats av män som Gneisenau, Moltke och Schlieffen.”⁵ Han gav också utttryck för åsikten att historieskrivningen inte gett de ansvariga för det detaljerade stabsarbetet i samband med operation “Wacht am Rhein/Herbstnebel” den uppskattning de förtjänar.⁶

En Sturmgeschütz III från Waffen-SS i Ardennerna i december 1944. (BArch, Bild 183-2005-0509-500/Pospesch

Att det i princip slagna och sönderbombade Tyskland i det sjätte krigsåret, bara några månader efter några av de största militära nederlag som tyska trupper någonsin tillfogats, lyckades uppbringa denna ansenliga offensivkraft, vittnar om mästerliga förberedelser. Även om motsatsen har hävdats, fick tyskarna fram tillräckliga mängder av både drivmedel och ammunition för att sätta in denna stora offensiv. Hela uppmarschen, i ett läge där fienden dominerade luften med väldiga flygstyrkor, intar något av en särställning i krigshistorien. Att tyskarna dessutom lyckades ta sin fiende med en sådan total överraskning vittnar, som vi sett, mer om skicklighet och disciplin på den tyska sidan än om misstag på den allierade. Models operationsofficer, Reichhelm, skrev efter kriget: “Trots flera mindre misstag som kunde rättas till, genomfördes uppmarschen utan friktion. I beaktande av den höga graden av sekretess, de oändliga terränghindren (i synnerhet för pansarförband) och den stora mängden otränade soldater, var detta en storartad bedrift.”⁷

Friedrich von Mellenthin konstaterar att “Wehrmacht åstadkom ett överraskningsanfall som i varje avseende var lika häpnadsväckande som det som genomfördes i samma område i maj 1940”, och menar att under normala omständigheter i kriget och med någorlunda jämna styrkeförhållanden skulle tyskarna ha vunnit “en stor seger”.⁸

Valet av motståndare – de västallierade, som var militärt sett svagare än Röda armén – och av frontavsnitt för anfallet, Ardennerna, de västallierades svagaste punkt, var ett uttryck för klassisk militärteori. Grundtanken, att med ett sista desperat kraftuppbåd gå till anfall för att försöka vända krigslyckan, härstammade från militärteoretikern Clausewitz.

Dessutom koncentrerade tyskarna sina mest avancerade vapen till Ardenneroffensiven och dess understöd – de tunga Königstiger-stridsvagnarna, automat-karbinen Sturmgewehr 44, jetflygplanen Me 262 och Ar 234, de flygande bomberna V 1 och V 2, “superkanonen” V 3 och den eldrivna ubåten Seehund. De allierade hade ingen motsvarighet till dessa vapen, varav flera sattes in i strid för första gången just i och för Ardenneroffensiven. Ovanpå detta åstadkom den tyska ledningen – på alla nivåer – ett fullkomligt underverk med soldaternas motivation. Bara några månader efter sammanbrottet på västfronten i augusti-september 1944 kunde en av officerarna i 2. Panzer-Division konstatera att stridsmoralen bland de tyska trupper som stod i beredskap att gå till anfall mot sin fiende till och med var “bättre än i början av kriget”.⁹

Medan många skildringar särskilt betonar 6. SS-Panzerarmee i skildringen av den tyska sidan i Ardenneroffensiven, lyfter Friedrich von Mellenthin fram 5. Panzerarmee när han avhandlar Ardenneroffensiven i sin bok Panzer Battles: “von Manteuffels 5. Panzerarmee vidtog ytterst noggranna förberedelser. Hans soldater hade en briljant ledning och deras stridsmoral kunde inte ha varit högre. Hans pansarspjutspetsar svepte tvärs igenom amerikanska förband som hamnade i den yttersta förvirring; de avancerade häpnadsväckande snabbt längs Ardennernas svåra vägar och hade den 20 december tagit Houffalize och sprängde vidare mot Meuse vid Dinant.”¹⁰ 5. Panzerarmee förtjänar förvisso uppmärksamhet för sina stora framgångar, men i än högre grad har, av någon anledning, 7. Armees prestationer under operation “Herbstnebel” i stor utsträckning negligerats i historieskrivningen. Under ledning av General Erich Brandenberger skapade 7. Armee förutsättningar för 5. Panzerarmees framryckning förbi Bastogne och mot Meuse genom att täcka pansararméns södra flank; därefter hindrade Brandenbergers armé, trots att den nästan helt saknade eget pansar, Pattons amerikanska 3rd Army från att bryta igenom och skära av 5. Panzerarmee, vilket räddade Models Heeresgruppe B från att fullständigt duka under.

På den amerikanska sidan är bilden mer komplex. I huvudsak agerade den allierade militära ledningen faktiskt bättre under den tyska Ardenneroffensivens inledningsfas än längre fram, när de allierade själva befann sig på offensiven. Eisenhowers och Bradleys snabba beslut att omgruppera 82nd Airborne Division, 101st Airborne Division och 7th Armored Division till Ardennerfronten ledde till att tyskarna fick svårigheter att föra fram underhållet till offensiven, då knutpunkten Sankt Vith förblev i amerikanska händer under Ardenneroffensivens första sex dagar, medan den än viktigare knutpunkten Bastogne kunde hållas genom hela slaget. Likaså var Montgomerys insats på den norra flanken under dagarna före jul 1944 helt avgörande.

Men även om de amerikanska frontsoldaternas hårdnackade motstånd under de första två dagarna jämte de allierade generalernas snabba omgruppering av förband till Ardennerfronten sinkade den tyska offensiven, stärktes det tyska övertaget från dag till dag under offensivens första sex-sju dagar. Detta gäller emellertid med undantag för 6. SS-Panzerarmee, som försatte sig själv i stora svårigheter redan från den tredje anfallsdagen, när den ena av dess två nästan överdimensionerade pansardivisioner rusade över Amblève vid Stavelot utan att ordentligt säkra denna flodövergång, medan dess andra pansardivision rände huvudstupa in bland bebyggelsen i de starkt försvarade “tvillingbyarna” Rocherath-Krinkelt, tre mil längre bak.

Utan tvekan var Sepp Dietrichs 6. SS-Panzerarmee akilleshälen i den tyska Ardenneroffensiven, åtminstone vad beträffar markförbanden. Förhörd av amerikanska underrättelseofficerare strax efter kriget var Generalmajor Siegfried Westphal, Generalleutnant Bodo Zimmermann och Oberst Zolling – stabschefen respektive operations-officeren och underrättelsechefen i von Rundstedts OB West under Ardenneroffensiven – helt eniga i sitt hårda omdöme om 6. SS-Panzerarmee. De framhåller en “taktisk inkompetens från högsta ledningen ned till det minsta förbandet” i Sepp Dietrichs armé och “en totalt otillräcklig flexibilitet hos SS-förbanden, trots att dessa var långt bättre utrustade i personal och materiel än armédivisionerna” som några av de viktigaste anledningarna till att Ardenneroffensiven inte blev mer framgångsrik.11 Enligt dem visade sig 6. SS-Panzerarmee “oförmögen att förflytta större förband snabbt och friktionsfritt, eller att omgruppera dem, för att inte tala om att sätta in dem på ett taktiskt korrekt vis”, och de fortsätter: “Denna oförmåga resulterade i att det blev omöjligt att omgruppera stora förband ur 6. SS-Panzerarmee söderut. Av samma anledning lyckades [6. SS-Panzerarmee] inte lösa problemet med att dess egna förband blev omringade.”¹²

Friedrich von Mellenthin menar att det var “en stor olycka att Hitler förlade offensivens tyngdpunkt till SS-armén”.¹³ Enligt Percy E. Schramm var det enbart politiska skäl som ledde till att Sepp Dietrich och hans SS-förband sattes att spela huvudrollen i Ardenneroffensiven.¹⁴

“Om von Manteuffel fått tillräckligt understöd norrifrån [dvs från 6. SS-Panzerarmee], är det svårt att avgöra hur långt sammanbrottet för de amerikanska ställningarna hade kunnat gå”, skriver von Mellenthin, och tillägger lakoniskt: “men sjätte SS-pansararmén lyckades inte särskilt väl med sin uppgift”.¹⁵

Förvisso konfronterades 6. SS-Panzerarmee med en mycket skicklig amerikansk förbandsledning – inte minst cheferna för V Corps och 2nd Infantry Division, generalmajorerna Gerow och Robertson – men SS-arméns numerära överlägsenhet var förkrossande: Inledningsvis var Sepp Dietrichs armé fyrdubbelt starkare i antalet soldater, och förfogade över mer än tio gånger fler, och dessutom kvalitativt överlägsna, stridsvagnar än vad amerikanerna hade i första linjen. Det tyska misslyckandet på detta frontavsnitt är högst anmärkningsvärt och kan förmodligen främst förklaras av SS-pansararméns taktiska tillkortakommande “från högsta ledningen ned till det minsta förbandet”, som Westphal et al talar om.

Att förbanden i 6. SS-Panzerarmee ovanpå detta generellt sett var sämre utbildade än 5. Panzerarmee, har vi redan sett exempel på, och det är också något som bekräftades av Sepp Dietrich efter kriget.¹⁶ Generalmajor Carl Wagener, stabschefen i 5. Panzerarmee, skrev: “Den otillräckliga utbildningsnivån hos SS-förbanden, i synnerhet gällande deras högsta chefer och chefer på mellannivå, är också en viktig orsak till misslyckandet. [6. SS-Panzerarmees] motoriserade förband uppvisade en usel körteknik och ingen som helst marschdisciplin, och blev snart stående i fyra kolonner intill varandra på de vägar som de skulle ha framryckt på. Situationen blev inte bättre av att de tvingade sig in på det avsnitt som var avsett för 5. Panzerarmee, där de också blockerade vägarna.”¹⁷

Trots 6. SS-Panzerarmees nästan totala misslyckande, var ändå den mindre starka 5. Panzerarmee, med understöd av 7. Armee i söder, bara en hårsmån ifrån att korsa Meuse. Som vi sett, avgjordes slaget om Meuse med mycket liten marginal. Vid årsskiftet 1944/1945 hade två amerikanska divisioner – 28th och 106th Infantry Division – blivit i det närmaste utplånade. Flera av pansardivisionerna i 12th Army Group hade också råkat illa ut. Två av Bradleys åtta pansardivisioner – 3rd och 7th Armored Division – hade blivit så illa åtgångna att de måst tas ur strid och omgrupperas till det bakre området. En tredje pansardivision, 9th Armored Division, var i huvudsak neutraliserad: Dess Combat Command Reserve var i stort sett utraderad, Combat Command B hade tagits ur strid för att ersätta förlusterna, och Combat Command A stod på tur för att tas ur strid på grund av svåra förluster. Ytterligare två pansardivisioner, 4th och 10th Armored, hade blivit svårt decimerade och fungerade inte som fullstarka divisioner. På nyårsdagen 1945 förfogade således Bradley inte över mer än fyra pansardivisioner värda namnet – 2nd, 5th, 6th och den nyanlända 11th Armored Division. I övrigt var 12th Army Group hänvisad till ett antal pansarbataljoner som fördelats mellan olika infanteridivisioner. Den 30 december förfogade dessa över sammanlagt 646 stridsdugliga Sherman-stridsvagnar (ej inkluderat Sherman-bandkanoner med 105-mm haubits).¹⁸

Trots de svåra bakslagen för I. SS-Panzerkorps vid Rocherath-Krinkelt, Domäne Bütgenbach och La Gleize, och för 2. Panzer-Division vid Celles, var Heeresgruppe B långt ifrån “slut” vid årsskiftet 1944/1945. Vid den tidpunkten förfogade Model ännu över omkring 1 000 stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar i första linjen, varav omkring hälften var stridsdugliga.19 Om transporterna av reservdelar till fronten inte hindrats av det allierade flyget, skulle antalet stridsdugliga fordon förstås ha varit högre.

Enligt den ursprungliga tyska planen skulle en tredje anfallsvåg vid det här laget ha satts in mot Meuse och Antwerpen. Denna tredje våg inkluderade fem pansar- eller pansargrenadjärdivisioner (11. och 21. Panzer-Division, 10. SS-Panzer-Division, samt 25. Panzergrenadier-Division och 17. SS-Panzergrenadier-Division).²⁰ Dessa förfogade i slutet av 1944 över sammanlagt runt 450 stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar varav omkring två tredjedelar, alltså cirka 300, var stridsdugliga. Förutan den allierade flyginsatsen mot de tyska underhållslederna, skulle von Rundstedt och Model alltså i princip ha kunnat sätta in omkring 1 500 stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar, varav kanske 1 000 skulle ha kunnat vara omedelbart insatsberedda, mot Meuse och Antwerpen vid årsskiftet 1944/1945.

Detta skulle ha tvingat amerikanerna att återinsätta de nedslitna pansarförband som de tagit ur strid, samt att omgruppera till Ardennerna från både 9th Army i norr och 3rd Army i söder. Inalles förfogade Bradleys 12th Army Group över 1 990 Sherman-stridsvagnar (varav 1 780 stridsdugliga – ej inkluderat Sherman-bandkanoner med 105-mm haubits) och cirka 1 300 pansarvärnskanonvagnar den 30 december 1944.²¹ Det är naturligtvis svårt att säga vilken utgången skulle ha blivit av en sammandrabbning mellan dessa pansarförband om amerikanerna skulle ha saknat sitt vitala flygunderstöd, men det faktum att tyskarna mellan den 16 och 31 december 1944 slog ut minst 600 Sherman och runt 100 pansarvärnskanonvagnar mot en egen förlust av 222 stridsvagnar och 100 pansarvärnskanonvagnar, ger en fingervisning.

Med en bättre utbildad Wehrmacht-styrka under en mer professionell ledning i 6. SS-Panzerarmees ställe är det emellertid knappast långsökt att föreställa sig att tyskarna skulle ha lyckats tränga tillbaka amerikanerna ytterligare omkring tre mil. Den amerikanske historikern Danny S. Parker, som gjort flera uppmärksammade studier om Ardenneroffensiven, ger ett intressant och ofta förbigånget perspektiv på den dramatiska omsvängning av situationen som detta i sin tur hade kunnat leda till:

Om den tyska framryckningen hade nått Liège-Namur-området, skulle det ha resulterat i ett allvarligt avbrott i flödet av underhåll till 1st Army. Omfattningen av de allierades underhållsupplag i detta område, och det faktum att det tagit många veckor att frakta dit dem på järnväg, visar att det dessutom skulle ha varit helt omöjligt att evakuera dem. Den tyska framryckningen mot Meuse i norr utgjorde således ett mycket allvarligt hot mot de allierade styrkorna.²²

En amerikansk armérapport konstaterar att ett sådant scenario “skulle ha skapat ett allvarligt avbrott i samtliga amerikanska underhållsoperationer norr om Ardennerna, vilket skulle ha hotat underhållet och understödet till amerikanska 1st och 9th Army i en utsträckning som, om det fortsatt, allvarligt skulle ha underminerat deras stridsvärde.”²³ Under dessa omständigheter skulle det ha varit amerikanerna snarare än tyskarna som haft svårigheter att sätta in hela sin stridsvagnsstyrka. Att utveckla detta till en kontrafaktisk avvägning av olika scenarier är inte föreliggande verks syfte, men det kan konstateras att operation “Wacht am Rhein/Herbstnebel” måhända inte var så “dömd på förhand” som det ibland har hävdats.

Hugh M. Coles digra verk The Ardennes: Battle of the Bulge, utgiven av den amerikanska arméns militärhistoriska avdelning, kan i det närmaste betraktas som den amerikanska arméns “officiella” sammanställning av Ardenneroffensiven. Dess slutsatser är att den tyska offensivens misslyckande berodde på följande faktorer:²⁴

1. Det amerikanska försvaret under de första dagarna var starkare än vad tyskarna förväntat sig.

2. Framförandet av underhåll till de tyska anfallsspetsarna höll inte takten med fram- ryckningen.

3. Tyskarna lyckades inte i tid erövra flera viktiga knutpunkter, i synnerhet men inte enbart Sankt Vith och Bastogne.

4. De tyska flankerna lyckades inte hålla jämna steg med framryckningen i centrum.

5. De insatta styrkorna på den tyska sidan var inte tillräckliga för en framryckning på djupet.

6. De amerikanska styrkorna reagerade taktiskt snabbare och förde fram reserver snabbare än vad tyskarna hade väntat sig.

Det är förvånande att Cole och den amerikanska militären begränsar sig till dessa faktorer. Trots att det amerikanska motståndet initialt var betydligt mer hårdnackat än vad tyskarna föreställt sig, tvingades vid den södra halvan av den tyska anfallsfronten mellan den andra och sjätte anfallsdagen samtliga amerikanska förband utom 101st Airborne Division till en brådstörtad reträtt. Underhållet till 5. Panzerarmees tätförband släpade betänkligt efter under ett par dagar, men i och med Sankt Viths fall började detta från och med den 21 december att rättas till. Att 6. SS-Panzerarmee inte lyckades etablera sig lika långt västerut som 5. Panzerarmee, drabbade förvisso den tyska offensivkraften hårt, men att 7. Armee inte kunde hålla takten med 5. Panzerarmee berodde framför allt på en faktor som Cole inte nämner – de allierade flyganfallen mot de tyska förbindelselederna. Över huvud taget var svagheten på de tyska flankerna en betydligt viktigare anledning till offensivens misslyckande än de faktorer som Cole anger som mer betydelsefulla. Vidare var de styrkor tyskarna satte in i den första anfallsvågen aldrig avsedda att på egen hand ta sig över Meuse och framrycka mot Antwerpen; ytterligare anfallsförband stod i beredskap, men varken detta eller anledningen till att dessa endast i begränsad omfattning sattes in, diskuteras av Cole. Den faktor som Cole placerar sist, den snabba omgrupperingen av amerikanska styrkor till Ardennerna, borde slutligen ha placerats först i prioritetsordning bland det Cole tar upp.

Från sin horisont såg SS-Obersturmbannführer Otto Weidinger, regementschef i tyska 2. SS-Panzer-Divi-sion under Ardennerslaget, offensivens misslyckande såsom beroende på följande orsaker: 1. Bristande trupputbildning, bristande utrustning och bristande drivmedelsunderhåll på den tyska sidan; 2. Brister i stridsledningen på den tyska sidan; 3. Bristen på tyskt flygunderstöd; 4. De allierades materiella överlägsenhet; 5. Den tyska ledningens sviktande tro på möjligheten till en framgång.25

Även om tyskarna förfogat över aldrig så välutbildade soldater, hade de emellertid stått sig slätt mot de allierade när den uppklarnande väderleken den 23 december släppte lös det allierade flyget i dess fulla kraft. Det är högst anmärkningsvärt att Cole inte ens nämner denna den utan jämförelse viktigaste – och helt avgörande – faktorn till den tyska offensivens misslyckande. De massiva allierade flyganfallen mot i synnerhet vägnätet i den tyska offensivens bakre område kunde inledas i samma stund som tyskarna satte in förbanden i sin andra anfallsvåg. Bland förbanden i den andra anfallsvågen lyckades endast 3. Panzergrenadier-Division ta sig fram till första linjen (vid Elsenborn-åsen på 6. SS-Panzerarmees norra flank) utan dröjsmål, men kunde initialt inte åstadkomma mycket på grund av att misslyckandet för I. SS-Panzerkorps gett amerikanerna möjlighet att förstärka sina försvarsställningar vid Elsenborn-åsen, i synnerhet med artilleri. Dessutom saknade divisionen det behövliga pansarunderstödet från 12. SS-Panzer-Division, som vid det laget temporärt i stort sett neutraliserats. Insatsen av de övriga divisionerna i den andra anfallsvågen blev av följande anledningar allvarligt fördröjda, med helt avgörande konsekvenser för offensivens fortsatta förlopp:

Den allierade luftöverlägsenheten spelade en helt avgörande roll under Ardennerslget vintern 1944/1945. Dessa två tyska luftvärnskanonvagnar av typ Flakpanzer IV Wirbelwind (“Virvelvind”), var och en beväpnad med fyra 20 mm automatkanoner, blev enligt den amerikanska bildtexten utslagna av amerikanskt flyg i Houffalize. (NARA, 559 69 A.C. via Peter Björk)

9. SS-Panzer-Division – fördröjd p.g.a. oordning i trafiken i SS’ område, därefter uppehållen av allierade flyganfall

2. SS-Panzer-Division – fördröjd p.g.a. oordning i trafiken i SS’ område, därefter uppehållen av allierade flyganfall

9. Panzer-Division – fördröjd genom allierade flyganfall

15. Panzergrenadier-Division – fördröjd genom allierade flyganfall

Führer Grenadier Brigade – fördröjd genom allierade flyganfall

79. Volksgrenadier-Division – fördröjd genom allierade flyganfall

9. Volksgrenadier-Division – fördröjd genom allierade flyganfall

Den amerikanska armén var, till skillnad från den tyska, helt motoriserad och förfogade över ett mycket stort antal transporfordon. Dessutom gav amerikanerna prov på betydligt större logistisk skicklighet när det gällde att föra fram stora mängder fordon på Ardennernas ofta små och trånga vägar. På bilden passerar två amerikanska fordonskolonner varandra i Ardennerna. (NARA, 111-SC-199339)

Den överväldigande allierade flyginsatsen gjorde det helt enkelt omöjligt för von Rundstedt att sätta in sin tredje anfallsvåg. (Istället använde han merparten av dessa förband till den improviserade operation “Nordwind” längre söderut, vilket får anses som det kanske mest rationella draget i den aktuella situationen.)

För den första vågens förband, som befann sig vid fronten, innebar den allierade luftöverlägsenheten, som vi sett, oöverstigliga problem. Undergången för tätförbandet i 2. Panzer-Division vid Celles, 116. Panzer-Divisions svaghet vid Verdenne och 2. SS-Panzer-Divisions oförmåga att avancera vidare från Manhay och Grandmenil – alla dessa avgörande tillkortakommanden för den tyska offensiven under julhelgen 1944 berodde i huvudsak på effekten av allierade flyganfall. För 7. Armees del skulle stridsvagnarna i Führer Grenadier Brigade mycket väl ha kunnat tippa vågskålen till tyskarnas fördel i försvarsstriden mot amerikanska 4th Armored Division vid samma tid, om det inte vore för att amerikanska flyganfall hindrat tyskarna från att sätta in denna elitbrigad i tid.

Det allierade luftherraväldet säkrade också de omfattande omgrupperingar som genomfördes av de allierade och som gjorde det möjligt för dessa att vända slaget till sin egen fördel. Även om Cole inte nämner effekterna av de allierade flyganfallen när han radar upp de faktorer han anser förklarar misslyckandet för den tyska Ardenneroffensiven, berör han det implicit när han diskuterar de allierades omgrupperingar:

Förutom att de amerikanska divisionerna själva förfogade över ett mycket stort antal lastbilar och släpfordon, fanns ett enormt antal transportfordon i underhållsförbanden tillgängliga i det främre området. Viktigast av allt var kanske det faktum att de amerikanska marktransporterna kunde genomföras i huvudsak utan att störas av anfall från luften. 1st Army förflyttade mer än 48 000 fordon till stridsområdet mellan den 17 och 26 december, och XII Corps kunde inom loppet av fyra dagar på bara två vägar förflytta 11 000 fordon över en sträcka på 160 kilometer. I motsats till den bittra tyska erfarenheten, hämmades amerikanska taktiska omgrupperingar och underhållstrafik sällan av trafikstockningar, förutom förstås under de första timmarna efter det tyska genombrottet. Även om det är en pinsam sanning att tyskarna kunde dra nytta av att de kunde avlyssna den amerikanska trafikkontrollradion [som sände okodat; förf:s anm.], uppvägdes detta av den hastighet och säkerhet varmed den amerikanska trafiken flöt fram.26

Medan de allierade även kunde säkra ett tillflöde av reservdelar och ersättningar för sina förluster, tvingades tyskarna anpassa sig till en situation där vägarna i det bakre området var i stort sett spärrade för trafik i dagsljus. General Horst Stumpff, inspektör för pansartrupperna i den tyska ersättningsarmén, beskriver en av konsekvenserna av detta:

“En annan stor svårighet var bristen på reservdelar. Detta hade förvisso varit ett problem för oss även tidigare, men under Ardenneroffensiven nådde det akuta nivåer. Tidvis erhöll vi nya stridsvagnar som ersättning för förlusterna, men hellre än att förbruka drivmedel på att köra dem till fronten, ‘slaktade’ vi dessa stridsvagnar för att komma åt reservdelar till att reparera de stridsvagnar vi hade vid fronten. […] Det var endast ytterst få nya stridsvagnar som fördes fram till fronten.”²⁷

Operationsofficeren i Heeresgruppe B, Oberst-leutnant Günther Reichhelm, menar kategoriskt att det var “på grund av fiendens luftöverlägsenhet” som “armégruppens anfall blev tillbakaslaget”.²⁸ Detta är ett omdöme som delas av många. Exempelvis Generalleutnant Karl Thoholte, artillerirådgivare åt Generalfeldmarschall Model i Heeresgruppe B, menar också att “det fientliga flyget avgjorde slaget till vår nackdel”.²⁹

Historikern Danny S. Parker är av samma åsikt. “Användandet av allierad luftmakt mot den tyska Ardenneroffensiven är av historisk betydelse”, skriver han: “Aldrig förr hade en överraskande motoffensiv hejdats genom anfall från luften.”³⁰ Därmed ansluter han sig till den slutsats Friedrich von Mellenthin tidigare dragit i Panzer Battles: “Ardenneroffensiven lär oss att en storskalig offensiv med stora koncentrationer av pansar inte har någon möjlighet att nå framgång mot en motståndare som förfogar över ett obestritt luftherravälde.”³¹

Inalles genomförde det allierade flyget 63 741 stridsuppdrag i väst mellan den 16 december 1944 och 16 januari 1945, vilket kostade dem en förlust av 647 flygplan.³² Fram till den 31 januari 1945 rapporterades detta flyg ha förstört 11 378 motortransportfordon, 1 161 stridsvagnar och övriga pansarfordon, 472 artilleriställningar, 507 lokomotiv, 6 266 järnvägsvagnar och 36 broar.³³ Även om de inrapporterade resultaten visade sig vara påtagligt överdrivna, är det ställt utom varje tvivel att flyginsatsen var den viktigaste enskilda faktorn till den allierade segern i Ardennerslaget.

Luftwaffes jaktförband i väst kom hopplöst till korta i mötet med de allierades flygarmador i luftstrid, vilket med de föregående månadernas erfarenhet knappast kan ha kommit som någon överraskning för den tyska ledningen. Operation “Bodenplatte” på nyårsdagen 1945 var förvisso ett allvarligt – och inte helt misslyckat – försök att reducera hotet från luften mot de tyska markstyrkorna. Men vid sidan om Hitlers beslut att anförtro huvudstöten i Ardenneroffensiven åt SS-divisioner under Sepp Dietrichs ledning, får Luftwaffes svaghet under Ardenneroffensiven betraktas som ett av de allvarligaste tyska misstagen i förberedelserna för operation “Herbstnebel”.

Medan markstyrkorna i Heeresgruppe B under uppbyggnadsfasen inför “Herbstnebel” förstärktes på bekostnad av östfronten, vidmakthölls det stora kvalitetsgapet mellan tyska flygförband på västfronten och på östfronten. Efter två års mördande utnötningskrig mot stora formationer amerikanska tunga bombflygplan hade merparten av veteranerna i Luftwaffe på västfronten gått åt. Luckorna som uppstod efter höga förluster fylldes av unga, snabbutbildade piloter som knappt hade någon chans mot mycket bättre utbildade allierade flygare.

På östfronten såg det annorlunda ut. Där hade tyskarna en koncentration av andra världskrigets utan tvekan mest erfarna stridsflygare. Det var garvade veteraner som jaktflygaren Erich Hartmann (som avslutade kriget med 352 luftsegrar) och attack- och störtbombflygaren Hans-Ulrich Rudel, som genomförde 2 500 stridsflygningar, under vilka han rapporteras ha förstört 519 stridsvagnar och 800 övriga stridsfordon. Luftwaffes förband på östfronten var i realiteten rena elitförband där minst hälften av flygarna var vida överlägsna även de bästa allierade flygarna i fråga om stridserfarenhet. En av dem, Alfred Grislawski, berättade efteråt om hur han upplevde luftstriderna mot amerikaner och britter över Normandie: “Jag kände att jag var så totalt överlägsen dem att jag kunde förutse exakt vilken deras nästa manöver skulle vara.”34

Att inte överföra denna elit till västfronten för insats till “Herbstnebels” understöd var ett avsteg från Clausewitz’ princip om att dra samman alla sina bästa styrkor för ett sista desperat försök att vända krigslyckan. Om så skett, finns det mycket som talar för att koncentrationen av jaktflygarveteraner från östfronten – tillsammans med de bästa av “väst-förbanden” – verkligen skulle ha kunnat tillkämpa sig det nödvändiga luftherraväldet över slagfältet och de bakre områdena. Erfarenheterna pekar visserligen också på att det skulle ha blivit betydligt svårare att neutralisera den amerikanska strategiska luftflottan 8th Air Force, som (vilket också skedde under de första januaridagarna 1945) skulle ha kunnat sättas in mot de tyska transportlederna i det utslagna taktiska flygets ställe. Men samtidigt skulle rollerna i Ardennerna ha kunnat bli de ombytta jämfört med vad som verkligen hände 1944, ifall den styrka på 650 attackflygplan som fanns på östfronten hade satts in mot de allierades förbindelseleder i Ardennerna. Utan tvivel skulle insatsen i Ardennerna av elitflyget från östfronten ha haft en betydande inverkan på stridsförloppet på marken.

Dessa tre soldater från en tysk Volksgrenadier-Division blir mottagna med varma drycker efter reträtten tillbaka till Tyskland från Ardennerna i slutet av januari 1945. (BArch, Bild 183-J28548/Henisch)

Ardenneroffensiven omges av många myter och missförstånd. Den kanske vanligaste är den om att hela offensiven byggde på förutsättningen att tyskarna erövrade allierade drivmedelsförråd, eftersom det skall ha saknats erfoderliga kvantiteter drivmedel på den tyska sidan. De tyska frontförbanden i Ardennerna led visserligen brist på drivmedel – de hade en tilltagande brist på det mesta slags underhåll – men detta hade andra orsaker. Medan drivmedelsbristen gjorde att förband i första linjen inte kunde använda en stor del av sina stridsvagnar, befann sig 10. SS-Panzer-Division i reservställning i området väster om Bonn med en bränsletillgång på åtta förbrukningsenheter. “Helt uppenbart”, konstaterar Cole, “berodde de tyska problemen på transportsvårigheter snarare än någon allmän brist på drivmedel.”³⁵

Det framhålls ofta att von Rundstedt den 25 december 1944, under intryck av de förödande allierade flyganfallen mot de tyska underhållslinjerna, förordade ett avbrytande av hela offensiven. Men att han samtidigt gav order om en offensiv i Alsace – operation “Nordwind” – som syftade till att skapa förutsättningar för ett återupptagande av Ardenneroffensiven, talar för att han kanske inte menade att “Herbstnebel” slutgiltigt skulle ställas in.³⁶ Vad mera är, visar Percy E. Schramm, som förde krigsdagboken för den tyska krigsmaktens överkommando, att von Rundstedt på en konferens med Hitler och Generaloberst Jodl den 26 december var av åsikten att “den planerade framstöten genom Ardennerna och över Meuse fortfarande kan betraktas som genomförbar”.37 Samma dag gav von Rundstedt order om att “förstärka anfallsförmågan hos [Heeresgruppe B:s] spjutspets.”³⁸

Men skulle då – vilket efter kriget hävdades av Rudolf Freiherr von Gersdorff, dåvarande stabschef i 7. Armee³⁹ – en allmän tysk reträtt till Västvallen vid jultid 1944 ha varit till fördel för tyskarna? Det är tveksamt om något sådant skulle ha begränsat vare sig de tyska eller de allierade förlusterna, då de allierade sannolikt vid ett dylikt scenario snabbt skulle ha följt upp med en kraftfull motoffensiv; det finns egentligen ingenting som talar för motsatsen. Om tyskarna dragit sig tillbaka, skulle de allierade dessutom ha kunnat slå till var som helst längs den långa frontlinjen, men så länge “kilen” i Ardennerna hölls, tvingades de allierade att koncentrera sina ansträngningar dit, vilket tillät tyskarna att hushålla sina betydligt mer begränsade styrkor.

En av tiotusentals stupade under Ardennerslaget. 22-årige Leutnant Hans-Joachim Giffey vid 406. Volksartilleriekorps träffades på offensivens andra dag av granatsplitter i benet. När han kom till lasarettet var han redan död. (Peter Figur)

En annan vanligt förekommande uppfattning om Ardennerslaget vintern 1944/1945 – i synnerhet på den amerikanska sidan – är att den brittiske fältmarskalken Montgomery totalt sett hade ett negativt inflytande på slaget; att Montgomery skall ha fördröjt den allierade segern genom sin “överdrivna försiktighet”. Men Montgomerys personliga insats var helt avgörande för att inte hela det norra mellersta avsnittet av Ardennerfronten – vid Sankt Vith-området och floden Salm – skulle kollapsa fullständigt dagarna före jul 1944. Därmed räddades, enligt Brigadier General Robert Hasbrouck, en av de viktigaste amerikanska cheferna i det avsnittet, amerikanska 1st Army från “ett nederlag av historiska dimensioner”.⁴⁰ Det hävdas också ofta att Montgomery i onödan förhalade den allierade segern genom att inte genast gå till motanfall när den tyska offensiven hejdats. Som vi sett, kunde emellertid de allierade – trots en ansenlig kraftsamling – endast med största svårighet, och till priset av stora förluster, arbeta sig framåt, ryckvis och långsamt, när Montgomery den 3 januari 1945 släppte loss sin motoffensiv. Om anfallet inletts nio dagar tidigare, som vissa på den allierade sidan önskade, skulle förbanden under Montgomerys befäl inte ha varit lika starka, och de tyska förband de mött inte lika nedslitna av det oavbrutna bombardemanget från allierat flyg och artilleri.

Över huvud taget gjorde amerikanerna bättre ifrån sig under sin defensiva fas av Ardennerslaget än när de senare gick till anfall. Pattons och 3rd Armys offensiv som började den 22 december, kan knappast beskrivas som särskilt lysande. Att den endast svagt utrustade tyska 5. Fallschirmjäger-Division i flera dagar lyckades hålla tillbaka 4th Armored Division – ansedd som ett av den amerikanska arméns bästa förband – måste betraktas som en av den tyska arméns mest framstående bragder under Ardennerslaget. Detta i kombination med en anmärkningsvärd återhållsamhet i två amerikanska infanteridivisioners framryckning till höger om 4th Armored Division, gjorde att Pattons målsättning att avskära 5. Panzerarmee väster om Bastogne inte kunde förverkligas.

Bakslaget för 11th Armored Division – som fick tas ur strid efter bara några dagars insats väster om Bastogne – och 35th Infantry Divisions hejdande under årets sista dagar, var viktiga länkar i den kedja av tillkortakommanden för Pattons offensiv som kulminerade med att 6th Armored Division “Super Sixth” kastades över ända genom von Manteuffels motoffensiv öster om Bastogne den 4 januari 1945. På den motsatta flanken av Ardennerfronten såg en alltmer rasande Major General Ridgway hur hans XVIII Airborne Corps misslyckades med en kniptångsoperation som i beaktande av styrkeförhållandena kanske borde ha lyckats. Samtidigt gav tyskarna prov på en skicklighet i ledningen och hushållning av sina begränsade resurser som väckte avund i motståndarlägret.

Det avgörande slaget mot den tyska militära kraften i Ardennerna utdelades sluligen inte av de västallierade, utan av Sovjetunionen. När Röda armén den 12 januari 1945 slog till, varvid den tyska östfronten rämnade, fick det omedelbart stora konsekvenser i Ardennerna. Den första effekten var att stora delar av de tyska styrkor som satts in i Adennerslaget – inklusive merparten av flyget och 800 stridsvagnar – överfördes till östfronten.⁴¹ Därefter dröjde det inte länge förrän den hårt ansatta tyska stridsmoralen slutligen kollapsade. Därmed försvann en avgörande faktor som gjort att tyskarna kunnat hålla emot de numerärt överlägsna allierade styrkorna så pass länge.

Totalt sett gav det nästan sju veckor långa Ardennerslaget belägg för att den tyska armén verkligen var effektivare i strid än den amerikanska armén. Detta är också något som kan konstateras genom den undersökning som genomfördes av den amerikanske militärhistorikern Trevor N. Dupuy. “Gång efter annan under Ardennerslaget”, skriver Dupuy, “överträffade de tyska soldaterna sina amerikanska motståndare i strid. […] Tyskarna var bättre, åtminstone under slagets första dagar, och i allmänhet vid flertalet tillfällen under hela slaget. […] I närstrid tillfogade de vanligtvis amerikanerna högre förluster än vad de själva tillfogades av amerikanerna.”42

Naturligtvis var tyskarna inga “övermänniskor” – de var dessutom sämre utspisade och i allmänhet tröttare än sina amerikanska motståndare – men de hade i regel en bättre utbildning, deras militära doktrin var mer anpassad till verkligheten i fält, och de var faktiskt också ofta mer motiverade än amerikanerna. Därtill var den tyska organisationen bättre anpassad för det aktuella slagfältets realiteter än den amerikanska; enbart de olika sätten att ta hand om rekryter kunde spela en avgörande roll. Där tyskarna omedelbart tog in en hel, sammanhållen grupp rekryter och lät dem smälta samman med frontförbandet så att nykomlingarna genast kunde bli effektiva i strid, kom amerikanska rekryter som rådvilla och anonyma individer som ofta lämnades åt sitt eget öde, och följaktligen hade ett ytterst begränsat stridsvärde under sin första tid vid fronten (som de ofta inte överlevde).

Den tyska utrustningen var också i flera fall överlägsen den amerikanska. Med sina Sturmgewehr-automatkarbiner kunde en liten grupp tyska soldater ofta överträffa ett betydligt större amerikanskt infanteriförband i eldkraft. I fråga om stridsvagnar var skillnaderna i kvalitet ännu större, vilket naturligtvis fick återverkningar på stridsmoralen på båda sidor. I slutsummeringen av slaget i Ardennerna, konstaterar veteranerna i 3rd Armored Divisions minnesbok: “[Männen i 3rd Armored Division] såg alltför ofta det dystra resultatet när en Sherman och en Panther-stridsvagn möttes. Såvida den inte lyckades komma åt sin motståndare där denna befann sig i taktiskt underläge, slutade det vanligtvis med att Sherman-vagnen förlorade och lämnades som ett brinnande vrak.”⁴³

Vid sidan av det amerikanska artilleriet med dess TOT-salvor och POZIT-luftbrisadgranater, fanns det inget de tyska soldaterna i Ardennerna fruktade mer än det allierade flyget. Enbart ett ensamt litet Piper-artilleriobservationsflygplan eller en fyrplansgrupp av Thunderbolt-jaktbombare som kretsade i luften kun-de få allt tyskt artilleri i en hel sektor att tystna av rädsla för att bli bombat eller utsatt för en välriktad artillerisalva. Uppdykande jaktbombare fick ofta tyska stridsvagnsbesättningar att skräckslagna överge sina fordon och kasta sig i skydd i närmaste dike eller granatgrop. Detta var inte helt omotiverat; enligt en rapport av 6. Panzerarmee hade det visat sig att en enda direktträff av en sprängraket från en brittisk Typhoon-jaktbombare kunde vara tillräckligt för att totalförstöra en Panther-stridsvagn.⁴⁴ Även om träffsäkerheten med dessa sprängraketer var fruktansvärt undermålig, var de tyska stridsvagnsbesättningarna ovilliga att ta några risker. De 250-kilos sprängbomber som amerikanska jaktbombare använde hade dessutom visat sig kapabla att välta en stridsvagn över ända, och amerikanernas napalmbomber var särskilt fruktade.

En ytterligare dimension av Ardennerslaget var umbärandena under det bistra vinterklimatet. De amerikanska soldaterna hade fortfarande sommarkängor i Ardennerna. Soldater med förfrysningsskador gavs alkohol att dricka för att lindra smärtan – vilket naturligtvis förvärrade problemen. Under Ardennerslaget evakuerade den amerikanska armén 15 000 man med frostskador. När amerikaner under dessa omständigheter tillfångatog tyskar som ifört sig amerikanska persedlar, kunde de knappast föreställa sig att de tyska persedlarna skyddade ännu sämre mot kylan än de amerikanska!

För den amerikanska arméns del var Ardennerslaget den mest förlustbringande “kampanjen” under hela andra världskriget. Dessvärre har det visat sig svårt att fastställa de exakta förlusterna för någondera sidan under Ardennerslaget. Vanligtvis anges från officiellt håll de amerikanska personförlusterna i Ardennerslaget mellan den 16 december 1944 och 28 januari 1945 till 80 987 man, fördelade på följande vis:

Major General Franklin A. Kibler, operationsofficer i 12th Army Group, angav emellertid under kriget stridsförlusterna i 12th Army Group till 81 810 man (stupade, sårade och saknade) enbart mellan den 22 december 1944 och 14 januari 1945.⁴⁵ Den undersökning som genomförts av forskargruppen kring Trevor N. Dupuy kom emellertid fram till att flertalet av dessa siffror är för höga. Dupuy et al anger de amerikanska personförlusterna i Ardennerslaget fram till den 16 januari 1945 till 62 439 man, fördelade enligt det följande:⁴⁶

Enligt dessa källor var de amerikanska förlusterna i stupade högre – räknat som ett snitt per dag – under den allierade offensiva fasen i januari 1945 än under den defensiva fasen i december 1944 (vilket gör det än mer anmärkningsvärt att januaristriderna 1945 blivit relativt negligerade i tidigare historieskrivning).

Men det finns flera problem med ovanstående siffror. Det är besynnerligt att tyskarna räknade in 24 000 amerikanska krigsfångar i Ardenneroffensiven fram till årsskiftet 1944/1945, medan olika amerikanska källor anger antalet saknade och tillfångatagna soldater under samma period till mellan i runda tal 17 000 och 19 000.47

En sentida uppgift från det amerikanska försvars-departementet anger de amerikanska personförlusterna i Ardennerna till 89 500 man (19 000 stupade, 47 500 sårade och 23 000 saknade), vilket alltså avviker kraftigt från ovanstående siffror. En officiell rapport från United States Department of the Army anger ännu högre amerikanska förluster i Ardennerna – 19 246 stupade, 62 489 sårade och 26 612 tillfångatagna och saknade, sammanlagt alltså 108 347. Detta stämmer tämligen väl överens med den tyska registreringen av sammanlagt 26 430 tillfångatagna allierade soldater under Ardennerslaget mellan den 16 december 1944 och 25 januari 1945.⁴⁸ Enligt en sammanräkning som gjordes efter kriget tillfångatogs 28 178 man ur U.S. Army på den europeiska krigsskådeplatsen i december 1944 och januari 1945, men i detta antal ingick även nedskjutna flygare.⁴⁹

Det är emellertid oomtvistat att månaderna december 1944 och januari 1945 på grund av Ardennerslaget kom att överträffa alla andra månader i fråga om amerikanska förluster under striderna i Europa under andra världskriget.⁵⁰

Till de amerikanska förlusterna skall läggas de brittiska och kanadensiska i Ardennerna: 200 stupade, 969 sårade och 239 saknade, inalles 1 408 man.⁵¹ Även här skiljer sig olika källor åt, men storleksordningen är i samtliga fall omkring 1 400-1 500 man.

Uppgifterna över tyska förluster i Ardennerslaget mellan december 1944 och slutet av januari 1945 är inte klarare än de gällande den amerikanska sidan: De varierar mellan som mest 120 000 och, enligt sentida tysk forskning, 68 000.⁵² Forskargruppen kring Trevor N. Dupuy har räknat fram de tyska personförlusterna i Ardennerslaget fram till den 16 januari 1945 till 65 685 man, fördelade på följande vis:⁵³

Den tyske historikern Hermann Jung specificerar förlusterna under hela perioden 16 december 1944 till slutet av januari 1945 per armé:⁵⁴

Private Frank Kelly, militärpolis i 4th Armored Division, leder bort en kolonn tyska krigsfångar som tagits i Bastogne-området medan amerikanska soldater i en halvbandvagn passerar. (NARA, 111-SC-198450/Gilbert)

Enligt den sammanställning som gjordes av den tyska krigsmaktens överkommando uppgick de tyska förlusterna på hela västfronten under perioden 16 december 1944 – 25 januari 1945 till det följande:55

Stupade: 12 652

Saknade: 30 582

Sårade: 38 600

Summa: 81 834

Det kan antas att båda sidor tillfogades ungefär lika höga personalförluster i Ardennerslaget. En jämförelse mellan tabellen närmast ovan och tabellerna över de amerikanska förlusterna längre upp, visar att varje sida tillfogades högre förluster – räknat per dag – när denna befann sig på offensiven: Tyskarna i december 1944 och amerikanerna i januari 1945.

På båda sidor orsakades merparten av förlusterna av artillerield, vilket var det vanliga under andra världskriget. Denna andel var emellertid högre på den tyska sidan. Exempelvis orsakades 86 procent av manskapsförlusterna i 9. Volksgrenadier-Division under Ardenneroffensiven av amerikansk artillerield.⁵⁶ I Führer Begleit Brigade var andelen 60 till 70 procent.⁵⁷ På den amerikanska sidan visar en sammanställning att 60 procent av förlusterna i 3rd Army i december 1944 berodde på tysk artillerield, granatkastareld eller minexplosioner.⁵⁸ Denna skillnad mellan de båda sidorna finner sin förklaring inte bara i det överlägsna amerikanska artilleriet, utan även i den allierade luftöverlägsenheten. Därigenom åstadkoms det dubbla resultatet att de allierade dels kunde förse sitt artilleri med eldledning från artilleriobservationsflygplan, och dels i stor utsträckning kunde hindra det tyska artilleriet från att bekämpa det amerikanska artilleriet. Generalleutnant Thoholte, artillerirådgivare åt Generalfeldmarschall Model i Heeresgruppe B, konstaterade att “så snart fiendens flyg dök upp, reducerades [det tyska] artilleriets effekt med femtio till sextio procent. Detta fick en mycket allvarlig följdverkan genom att det blev svårare att bekämpa fiendens tunga artilleri.”⁵⁹

Därtill svarade direkta allierade flyganfall för en inte obetydlig del av de tyska förlusterna – 15 till 20 procent i Führer Begleit Brigade.⁶⁰ Medan rena skottskador svarade för 25 procent av förlusterna i amerikanska 3rd Army, orsakades endast 10-20 procent av de tyska förlusterna av skottskador. I ren närstrid skall således de amerikanska förlusterna ha överträffat de tyska i förhållandet 1,5:1.

Ett intressant förhållande som framkommer av statistiken, är att de sårades antal var betydligt högre som andel av det totala antalet stupade och sårade på den amerikanska sidan (82 procent) än på den tyska (69 procent enligt Dupuy et al), vilket tyder på att amerikanerna hade bättre möjligheter att ta hand om sina sårade, medan en större andel tyska soldater avled av sina skador. Dupuys siffror tyder också på att tyskarna fick svårare att ta hand om sina sårade allt eftersom slaget framskred (de sårades andel sjönk från 75 procent i december till 63 procent i januari), vilket kan antas vara en effekt av bland annat flyganfallen mot de tyska väg- och järnvägsnäten.

På båda sidor var flera förband nästan totalt nedslitna när slaget var över. Chefen för 2nd Batallion i 325th Glider Infantry Regiment, 82nd Airborne Division, Lieutenant Colonel Charles W. Major, noterade i en rapport: “Bataljonen lämnade Sisonne i Frankrike med 685 soldater den 18 december 1944, och erhöll 150 ersättningssoldater under slagets gång. Den 4 februari 1945 hade bataljonen en styrka på 221 man.”⁶¹ På den tyska sidan förlorade 5. Fallschirmjäger-Division på fyra veckor halva sin ursprungliga styrka – 8 334 man.

I fråga om materielförluster uppgav tyskarna att de mellan den 16 december 1944 och 25 januari 1945 förstört 1 742 allierade stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar och erövrat ytterligare 91 i Ardennerslaget.⁶² Som vi sett tidigare, bör de amerikanska förlusterna i pansarfordon fram till årsskiftet 1944/1945 ha legat på omkring 600 Sherman, uppskattningsvis 200 lätta stridsvagnar (huvudsakligen M5 Stuart), 100 pansarvärnskanonvagnar och uppemot 400 pansarbilar av typ M8 och M20. Enligt de beräkningar som gjorts av Richard C. Anderson, förlorade 1st Army 152 Sherman mellan den 29 december och 28 januari.⁶³ George Patton angav stridsvagnsförlusterna i 3rd Army under Ardennerslaget mellan den 23 december 1944 och 29 januari 1945 till 264 Sherman.⁶⁴ Då 130 av dessa inträffade i december 1944, kan de sammanlagda amerikanska förlusterna i Sherman-stridsvagnar i Ardennerna i januari 1945 beräknas till omkring 270.

Efter slaget har amerikanerna börjat samla ihop den förstörda krigsmaterielen. Bland rader av utslagna Sherman-stridsvagnar står en tysk Jagdpanzer IV. (NARA, SC 197793/T/4 Merge)

Richard C. Anderson har räknat fram de amerikanska förlusterna i lätta stridsvagnar till 134 för perioden 20 november-20 december 1944, 208 för perioden 20 december-20 januari 1945 och 93 mellan den 20 januari och 20 februari 1945, inalles alltså 435. I fråga om övriga amerikanska pansarfordon ger Anderson följande siffror:

Det kan således beräknas att amerikanerna förlorade uppemot 2 000 pansarfordon under Ardennerslaget – omkring 1200 stridsvagnar (uppemot 900 Sherman och drygt 300 lätta stridsvagnar), 150 pansarvärnskanonvagnar, 450 pansarbilar och 150 bandkanoner. Det är ett antal som ligger påfallande nära den tyska siffran som anger de amerikanska förlusterna i pansarfordon till 1 833, icke inräknat bandkanoner.

De amerikanska pansardivisionerna tillfogades i många fall rent katastrofala förluster. 7th Armored Division förlorade 103 stridsvagnar (72 Sherman och 31 Stuart) enbart mellan den 17 och 30 december 1944.65 11th Armored Division förlorade 86 stridsvagnar (54 Sherman och 32 Stuart) på bara ett par veckors strid i slutet av december 1944 och början av januari 1945.⁶⁶ Ännu värre åtgången blev 3rd Armored Division, vars förluster uppgick till 163 stridsvagnar (125 Sherman och 38 Stuart) mellan den 16 december 1944 och 16 januari 1945.⁶⁷

De tyska stridsförlusterna i pansarfordon var betydligt lägre. Enligt den schweiziske militärhistorikern Eddy Bauer förlorade tyskarna 324 stridsvagnar i strid i Ardennerna.⁶⁸ Mellan den 16 december 1944 och 15 januari 1945 bokförde pansarförbanden i Ardennerna stridsförluster på 196 Panther-stridsvagnar:⁶⁹

Förband	Summa Panther- förluster 16 dec 1944- 15 jan 1945	Därav 1 jan- 15 jan 1945
1. SS-Panzer-Division	30	0
12. SS-Panzer-Division	24	6
2. SS-Panzer-Division	24	13
9. SS-Panzer-Division	30	2
Panzer-Brigade 150	5	0
2. Panzer-Division	20	2
116. Panzer-Division	30	0
Panzer Lehr-Division	6	0
9. Panzer-Division	16	11
Führer Grenadier Brigade	11	2
Totalsumma	196	36

Som vi sett tidigare, förhöll sig antalet Panzer IV-förluster till Panther-förlusterna i december 1944 i förhållandet 1:2, och Tiger-förlusterna till Panther-förlusterna i förhållandet 1:10. Detta verkar således bekräfta Bauers siffror. Därtill skall läggas uppskattningsvis 150 infanterikanonvagnar och pansarvärnskanonvagnar förlorade i strid under Ardennerslaget.

De sammanlagda tyska förlusterna i pansarfordon i Ardennerna var emellertid betydligt högre. Enbart i det område som amerikanska VIII Corps återtog efter Ardennerslaget påträffades 322 förstörda eller övergivna tyska stridsvagnar.⁷⁰ Sammanlagt satte tyskarna in drygt 1 800 stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar i Ardennerslaget (varav 340 som ersättning för förlusterna). Omkring 800 överfördes till östfronten i januari 1945.⁷¹ De pansarförband som deltagit i Ardenneroffensiven och inte överförts till östfronten, förfogade den 5 februari 1945 över 250 stridsvagnar (151 Panther och 62 Panzer IV) och 137 pansarvärnkanoner, inalles knappt 400.⁷² Det tyder på att sammanlagt uppemot 600 stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar/infanterikanonvagnar skall ha gått förlorade i Ardennerna. Dupuy-institutet har kommit fram till ett antal av mellan 527 och 554:⁷³

16-20 Tiger

191-194 Panther

141-158 Panzer IV

179-182 pansarvärnskanonvagnar/infanterikanonvagnar.

Ralf Tiemann uppskattar de tyska materielförlusterna i Ardennerna till 550 stridsvagnar, infanterikanonvagnar och pansarvärnskanonvagnar, samt 5 000 övriga motorfordon.⁷⁴ Mellanskillnaden mellan stridsförlusterna och det sammanlagda antalet förluster i pansarfordon förklaras av att ett antal fordon fick överges på grund av drivmedelsbrist under den tyska reträtten i januari 1945. Andelen övergivna fördon verkar dock ha överdrivits kraftigt i vissa tyska skildringar. Så skriver t.ex. von Manteuffel: “Att vi nödgades spränga ett så stort antal stridsvagnar under reträtten i januari 1945, beror framför allt på att vi hade tillgång till alltför få bärgningsfordon, vilket i sin tur orsakades av drivmedelsbristen. Jag vill minnas att antalet stridsvagnar som vi förlorade på grund av denna brist på bärgningsfordon var fem gånger högre än det antal vi förlorade i strid.”75 En närmare studie av de tyska pansarförlusterna i Ardennerna visar dock att det knappast kan ha varit fler än etthundra stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar/infanterikanonvagnar som blev kvarlämnade på detta vis när tyskarna slutgiltigt drog sig tillbaka från Ardennerna. Tilläggas bör dock att även bland de uppemot 500 stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar/infanterikanonvagnar som tyskarna förlorat fram till mitten av januari 1945, hade ett antal fått överges och förstöras av sina egna besättningar av olika anledningar.

Enligt tyska uppgifter förstördes 1 742 allierade stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar i Ardennerna mellan den 16 december 1944 och 25 januari 1945. På bilden utslagna och erövrade amerikanska stridsfordon vid Poteau den 18 december 1944. (NARA, III-SC-198251)

I rena pansarstrider hade dock tyskarna fullkomligt utklassat sin amerikanska motståndare. 2. SS-Panzer-Division rapporterades ha slagit ut 224 amerikanska stridsvagnar mot en egen förlust av 28 Panther och 34 Panzer IV.⁷⁶ Även detta förhållande på 3,6:1 var sämre än för många av Wehrmachts pansardivisioner. XLVII. Panzerkorps i 5. Panzerarmee hade ett förhållande på åtta-tio förstörda amerikanska stridsvagnar eller pansarvärnskanonvagnar på varje motsvarande egen förlust. Ett ännu bättre resultat noterades av Führer Begleit Brigade, som rapporterades ha förstört 178 amerikanska stridsvagnar i Ardennerna.⁷⁷ Själv förlorade brigaden 10-12 stridsvagnar genom beskjutning från fientliga pansarvärnskanoner eller stridsvagnar och ytterligare fem på grund av minor.⁷⁸ Totalt sett betyder det att Oberst Remers brigad kunde slå ut runt femton amerikanska stridsvagnar på varje egen förlust. Sturmgeschütz-Brigade 244, som understödde 18. Volksgrenadier-Division, hade förmodligen ett oslagbart förhållande under Ardennerslaget: den förstörde 54 amerikanska stridsvagnar mot en egen förlust av inte mer än två StuG III.⁷⁹

En allierad studie som genomfördes i februari 1945 av 75 förstörda eller övergivna tyska stridsvagnar eller pansarvärnskanonvagnar/infanterikanonvagnar visade att de gått förlorade av följande anledningar:⁸⁰

Av de 37 stridsfordon ovan som tveklöst gick förlorade i strid, blev således 27 förstörda genom beskjutning av pansarvärnskanoner eller stridsvagnar, fyra genom artillerield och sex genom flyganfall. Detta pekar på att allierat flyg kan ha slagit ut så många som åttio till nittio tyska stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar/infanterikanonvagnar under Ardennerslaget. En viss överrepresentation för stridsvagnar/stormkanoner utslagna av flyg föreligger dock i materialet ovan, eftersom undersökningen företogs inom ett 16 – 36 kvadratkilometer stort område runt stridsvagnar eller pansarvärnskanonvagnar/infanterikanonvagnar som uppgetts utslagna av flyg. Emellertid orsakade flyget med all sannolikhet ännu fler förluster då tyska stridsfordon övergavs av sina besättningar på grund av allierade flyganfall, varefter de stillastående fordonen kunde slås ut av eldgivning från marken.

I efterhand kan det konstateras att det hade kunnat finnas en möjlighet – om än liten – för tyskarna att faktiskt tränga fram till Antwerpen vintern 1944/1945. Villkoren för detta hade emellertid varit att den styrka som nu placerades under Sepp Dietrich och 6. SS-Panzerarmee istället utgjorts av bättre utbildade Wehrmacht-soldater under ett mer erfaret befäl, samt att den flygstyrka som understödde anfallet hade varit av högre kvalitet. Den så kallat “lilla lösningen” skulle i alla händelser förmodligen ha kunnat genomföras. I militärt hänseende var således inte operation “Herbstnebel” så orealistisk som det ofta hävdas.

Men hela företagets rasion d’être var antingen politiskt – att chocka befolkningen i de västallierade länderna så att det skulle bli omöjligt för regeringarna att fortsätta kriget – eller att vinna så mycket tid att de tyska “undervapnen” skulle kunna sättas in i större skala. I båda avseenden var planen helt orealistisk. Att något av de västallierade länderna i början av 1945 skulle ha kunnat förmås att dra sig ur kriget kan inte betraktas som något annat än ett desperat önsketänkande från den nazistiske diktatorns sida. Som omständigheterna visar, stod den tyska industrin vid årsskiftet 1944/1945 inför sitt totala sammanbrott, och saknade helt och hållet kapacitet att producera de önskade kvantiteterna eldrivna ubåtar, jetflygplan och V 2-raketer.

En militär invändning mot “Herbstnebel” kan också vara att även om det skulle ha lyckats tyskarna att nå Antwerpen, skulle deras utdragna södra flank ha ansatts av Pattons starka 3rd Army, kanske även ytterligare allierade styrkor. På grund av nödvändigheten att avsätta tyska förband mot detta flankhot är det tveksamt om förintandet av de allierade arméer som eventuellt inringats öster om Antwerpen skulle ha kunnat verkställas.

Som vi sett, var tyskarna ändå mycket framgångsrika i mycket – framför allt bör det faktum att de så totalt lyckades överraska sin motståndare i gryningen den 16 december 1944 betonas; det utgör den enskilt viktigaste faktorn till de faktiskt anmärkningsvärt stora tyska framgångarna i detta sena skede av kriget. Slaget i Ardennerna under de första dagarna av den tyska offensiven var de allierades sista stora taktiska nederlag i andra världskriget.

Inte ens med alla omständigheter ideala för den tyska sidan skulle Ardenneroffensiven ha kunnat vända krigslyckan till Hitlers fördel. Däremot skulle den ha kunnat kullkasta de allierades hela strategi. Följden kunde ha blivit att Röda armén mött de västallierades arméer vid Rhen sommaren 1945 och inte – som nu skedde – vid Elbe, 35 mil längre österut, i slutet av april 1945. Om kriget istället pågått några veckor längre än så, skulle historieböckerna förmodligen ha nämnt vissa tyska storstäder istället för Hiroshima och Nagasaki.

Även om Ardenneroffensiven inte nådde sitt mål, utan slutade i ett tyskt taktiskt nederlag, gav den tyskarna en strategisk framgång så tillvida som att den försenade de västallierades offensivplaner. Utöver den faktiska respit på fem-sex veckor som tyskarna skaffade sig på västfronten genom att gå till anfall den 16 december 1944 och därefter hålla ut så länge i det erövrade området, gav de inledande tyska segrarna en psykologisk effekt som gjorde den västallierade ledningen ytterligare tveksam och försiktig. Enbart beslutet att hejda amerikanska 1st och 3rd Army i Ardennerna i början av februari 1945, försenade de allierades framryckning i Tyskland med minst en månad.

När Ardenneroffensiven inleddes, befann sig den tyska huvudstaden Berlin på lika långt avstånd från västfronten som från östfronten. Den mest betydelsefulla effekten av operation “Herbstnebel” var kanske att Röda armén kom att erövra Berlin, medan de amerikanska trupperna mötte ryssarna tolv mil längre västerut. Ardenneroffensivens verkliga segrare kom att bli Sovjetunionen.

Trots ansträngningar att rensa slagfältet förblev Ardennerna fyllt av förstört krigsmateriel långt efter krigsslutet.
På denna bild, som förmodligen är tagen sommaren 1945, syns en utslagen Sherman och i bakgrunden en Panther som fått tornet bortskjutet. (National Museum of Military history, Diekirch)