Fredag 19 april 2013
60, 8 kg, kalorier 3 482 (illa), antal luskontroller av Roxster 3, antal löss hittade i Roxsters hår 0, antal kryp hittade i Roxsters mat 27, antal kryp hittade vid småkrypsinvasion 85 (dåligt), sms till Roxster 2, sms från Roxster 0, massmejl från klassföräldrar 36, minuter mejlkontroll 62, minuter Roxstergrubbel 360, minuter tankar på förberedelser inför filmmöte 20, minuter förberedelser inför filmmöte 0.
10.30 Okej. Ska verkligen sätta fart och ta tag i presentationen av mitt manus, som är en modernisering av den berömda norska tragedin Hedda Gabbler av Anton Tjechov, fast den utspelar sig i Queen’s Park. Läste in mig på Hedda Gabbler i litteraturkursen vid Bangor University men fick tyvärr bara knappt godkänt på sluttentan. Den här gången ska jag kanske visa dem!
10.32 Absolut nödvändigt att koncentrera mig.
11.00 Gjorde kaffe och åt upp resterna av barnens frukost, började sedan drömma mig tillbaka till Roxsters besök i går kväll: Roxster som stod i dörren, jättesnygg i jeans och mörk tröja, glittrande ögon, brett leende, i händerna shepherd’s pie från Waitrose, två burkar vita bönor och en jamaicansk ingefärskaka.
Mmmm. Hans ansikte när han ligger ovanpå mig, skäggstubben mot den vackra käkkonturen, mellan framtänderna den lilla gluggen som bara syns nerifrån, hans nakna muskulösa axlar. Att vakna sömnig mitt i natten av att Roxster kysser mig väldigt försiktigt, på axeln, halsen, kinden, läpparna och jag känner hans stånd mot låret. Gud, han är så vacker och han är så bra på att kyssas och på att … Mmm, mmm. Okej, måste tänka på feministiska, pre- och antifeministiska teman i … Fast herregud. Det är så ljuvligt, det gör mig så lycklig, som att sväva i en lyckobubbla. Okej, måste sätta fart.
11.15 Plötsligt gapskratt vid tanken på överdrivet sexprat i sängen i natt.
”Åh, åh, åh, du är så hård.”
”Hård för att jag vill ha dig, baby.”
”Så hård …”
”Du gör mig hård, baby.”
Sedan blev jag av någon anledning så till mig att jag flämtade: ”Du gör MIG hård.”
”Va?” sa Roxster och brast i skratt. Sedan låg vi där och fnissade så mycket att vi måste börja om från början igen.
Typiskt Roxster verkade lössen inte bekymra honom utan han var lika glad som vanligt, även om vi var helt överens om att vi för att ha Ansvarsfullt Sex först måste luskamma varandra. Roxster var så rolig när han kammade mitt hår och låtsades hitta och äta upp lössen samtidigt som han då och då kysste mig i nacken.
Fast när det blev min tur att luskamma Roxster ville jag inte dra uppmärksamheten till min ålder genom att sätta på mig läsglasögonen, så det slutade med att jag omsorgsfullt luskammade hans tjocka, vackra hår utan att se ett dugg. Som tur var verkade Roxster mest vilja få det undanstökat och fortsätta in till sovrummet så han märkte inte min blindhet. Och med tanke på testosteronet kan det inte ha gjort något. Men är det verkligen normalt att vara så fåfäng att man inte tar på sig läsglasögonen när man ska luskamma sin toyboy?
11.45 Då så. Filmmanus! Hedda Gabbler är faktiskt en väldigt relevant pjäs för den moderna kvinnan eftersom den handlar om vådan av att försöka leva genom män. Varför har Roxster inte messat än? Hoppas att det inte beror på småkrypsincidenten.
Roxster och jag kunde för ovanlighetens skull äta frukost ihop, eftersom det var barnflickan som lämnade i dag. Chloe, som har jobbat för mig sedan strax efter att det hände, är som en förbättrad version av mig: yngre, smalare, längre, trevligare, bättre på att ta hand om barnen, och med en ålderskompatibel livspartner vid namn Graham. Anser ändå att det är bättre att Roxster inte träffar vare sig Chloe eller barnen i det här skedet, så han trycker i sovrummet tills alla har gett sig av till skolan.
Roxster hade just glatt huggit in på sin första portion müsli när han spottade ut alltihop på bordet. Är förstås van vid sånt, fast kanske inte från Roxster. Men sedan visade han mig tallriken. Müslin kryllade av småkryp som sprattlade och drunknade i mjölken.
”Är det löss?” sa jag bestört.
”Nej”, sa han dovt. ”Vivlar.”
Tyvärr reagerade jag med att börja fnittra.
”Har du någon aning om hur det känns att stoppa i sig en sked med insekter?” sa han. ”Jag kunde ha dött. Och de med, inte att förglömma.”
Just när han tömde ut tallriken i rätt återvinningshink ropade han: ”Myror!” Ett prydligt led av myror var på väg från källardörren till återvinningshinken. När han försökte flaxa lite med draperiet för att få bort dem flög det ut ett litet moln av malar.
”Herregud. Det är som Egyptens nio plågor här inne!” sa han.
Och trots att han skrattade och gav mig en väldigt sexig kyss i hallen sa han ingenting om i helgen och jag har en känsla av att något är fel – även om det bara är den tredubbla kränkningen mot hans största passioner i livet: insekter, mat och återvinning.
12.00 Neeej. Klockan är redan tolv och jag har inte förberett några av mina Tankar.
12.05 Roxster har fortfarande inte hört av sig. Kanske ska skriva till honom? Etikettsmässigt är det helt klart mannen som skickar första sms till kvinnan efter samlag, men kanske kollapsar hela det sociala regelverket vid händelse av småkrypsinvasion.
12.10 Okej. Hedda Gabbler.
12.15 Messade precis: <Så ledsen för Egyptens nio plågor och för att jag skrattade. Ska låta rökdesinficera hela huset och samtliga boende inför ditt nästa besök. Allt bra med dig?>
12.20 Då så. Perfekt. Hedda Gabbler. Roxster har inte svarat.
12.30 Roxster har fortfarande inte svarat. Det här är inte likt Roxster.
Ska kanske kolla mejlen. Ibland byter Roxster elektroniskt medium bara för att glänsa.
Inkorgen översvämmas inte bara av Ocado, Asos, Snappy Snaps, Cotswold Holiday Cottages, länkar till kul Youtubeklipp, erbjudanden om mexikansk Viagra, påminnelser om Cosmatas bygg din egen nalle-kalas, utan också en uppsjö av massmejl beträffande Atticus försvunna sko.
Avsändare: Nicolette Martinez
Ämne: Atticus skor
Atticus kom hem med Luigis sko men frånsett att hans andra sko inte heller är hans är den inte märkt. Jag skulle uppskatta ett återlämnande av båda Atticus skor, vilka båda var tydligt märkta.
12.35 Bestämde mig för att ansluta mig till det kollektiva samtalet för att visa mig solidarisk och slippa tänka på jobbet.
Avsändare: Bridget Billymamma
Ämne: Re: Atticus skor
Förstår jag det hela rätt – gick Atticus och Luigi hem från badhuset med bara en sko var?
12.40 Hi hi, har satt igång kul massmejlväxling: skämt om ungar som kommer hem utan byxor, trosor etc.
Avsändare: Bridget Billymamma
Ämne: Billys öra
Billy kom hem från fotbollen i går med bara ett öra.
Har någon annan fått med sig Billys andra öra? Det var MYCKET tydligt märkt och jag skulle bli tacksam om det återlämnades snarast.
12.45 Fniss.
Avsändare: Nicolette Martinez
Ämne: Re: Billys öra
Enligt vissa föräldrar är det tydligen något att skratta åt att pojkarna kan ta hand om sina tillhörigheter och att föräldrarna tydligt märker dessa. Det är faktiskt viktigt för deras utveckling som självständiga individer. Om det var deras barns sko som var försvunnen skulle de kanske vara av en annan uppfattning.
12.50 Å nej. Har stött mig med Klassmamman och förmodligen gjort alla andra förfärade också. Ska skicka ut massursäkt direkt.
Avsändare: Bridget Billymamma
Ämne: Atticus sko, Billys öron etc
Förlåt, Nicorette. Jag satt och försökte skriva, uttråkad och skämtar bara. Väldigt dumt av mig.
12.55 Neeej!
Avsändare: Nicolette Martinez
Ämne: Bridget Jones
Bridget – Eventuellt var felstavningen en freudiansk felsägning. Vi vet nog alla att du kämpar med röksuget. Om det gjordes med avsikt var det sårande och ofint. Vi ska kanske prata igenom det med kuratorn.
NicoLette.
Jävlar! Jag kallade henne Nicorette! Skit också. Gör inte saken värre. Släpp det nu och koncentrera dig!
13.47 Det här är löjligt! Jag är HELT blockerad.
13.48 Alla de andra mammorna hatar mig och Roxster har inte svarat.
13.52 I en hög över köksbordet.
13.53 Nej. Inte gå över till den mörka sidan nu. Grazina kommer när som helst för att städa och hon får inte se mig så här. Ska skriva en lapp betr småkrypsinvasion och gå till Starbucks.
14.16 På Starbucks med ost- och skinkpanini. Nu så.
15.16 Svärmar av snobbmorsor har tagit över kaféet med barnvagnar och pratar väldigt högt om sina män.
15.17 Vilken ljudnivå. Värsta jag vet, folk som pratar i telefon på kafé – oj, mobilen, kanske Roxster!
15.30 Var Jude som helt klart satt i möte och viskade tyst: ”Bridget. Vidrige Richard har fallit pladask för Isabella.”
”Vem är Isabella?” viskade jag otåligt tillbaka.
”Tjejen som vi hittade på, på PlentyofFish.com. Vidrige Richard har stämt träff med henne i morgon.”
”Men hon finns ju inte.”
”Exakt. Hon är jag. Han har stämt träff med mig, jag menar med henne, på Shadow Lounge, men hon går såklart inte dit.”
”Snyggt”, viskade jag samtidigt som Jude myndigt sa: ”Då lägger du en stopporder på två miljoner yen för hundratjugofem och inväntar kvartalsrapporten.” Viskade sedan: ”Och samtidigt ska killen jag träffade på DatingSingleDoctors träffa mig – mitt riktiga jag – två kvarter bort på Soho Hotel.”
”Perfekt!” sa jag förvirrad.
”Jag vet, eller hur? Måstespringahej.”
Hoppas att mannen från DatingSingleDoctors inte visar sig vara påfund av vidrige Richard.
15.40 Roxster har fortfarande inte messat. Kan inte koncentrera mig. Går hem.
16.00 Kom hem och möttes av läskigt stark tantlukt. Grazina hade noga följt mina nerklottrade anvisningar, slängt maten, städat och sprejat och lagt malkulor i och bakom alla upptänkliga in- och utvägar vid golvplankor, väggar, dörrar och möbler. Kommer att ta hela helgen, och möjligen resten av livet, att hitta och förstöra alla malkulor. Inga malar kan överleva det här, och framför allt nog inte toyboy. Men det är antagligen oväsentligt eftersom FORTFARANDE INGET SMS.
16.15 Skit. Buller och bång och röster när alla kommer hem. Det är fredag kväll, dags för Chloe att gå hem och jag har inte förberett mina Tankar.
16.16 Hur kan Roxster bara låta bli att höra av sig? Trots att mitt senaste sms var en fråga. Eller var det det? Bestämde mig för att läsa en gång till vad jag hade skrivit.
<Så ledsen för Egyptens nio plågor och för att jag skrattade. Ska låta rökdesinficera hela huset och samtliga boende inför ditt nästa besök. Allt bra med dig?>
Ryckte till bestört. Det var inte bara frågan, att jag hade avslutat ett sms med en fråga, utan också mitt nu sannolikt mycket osannolika antagande att jag skulle träffa Roxster igen.
Försökte dölja upplösningstillstånd för Billy och Mabel (som lyckligtvis, tack vare helg, var upptagna med Plants vs Zombies respektive Beverly Hills Chihuahua 2) medan jag värmde spaghetti med köttfärssås (egentligen spaghetti med ost utan spaghetti, eftersom Grazina har slängt all pasta). Efter maten var det något med att ställa in i diskmaskinen som fick mig att klappa ihop fullständigt och jag skickade Roxster ett fejkat käckt sms som löd: <Det är heeeeeelg!>
Drabbades sedan av så hemska kval att jag bara lät Billy sitta där och döda blommor med zombier, och Mabel titta på Beverly Hills Chihuahua 2 för sjunde gången, för att de inte skulle märka något. Förstod att det var oansvarigt och slött föräldraskap, men tänkte ändå att det inte var lika illa som den känslomässiga skada som det skulle innebära för dem om de fattade att deras mamma höll på att bryta ihop över någon som i ålder var närmare … Neeej! Är Roxster verkligen närmare Mabel i ålder än mig? Nej, men Billy. Herregud. Vad håller jag på med? Inte konstigt att han inte hör av sig.
21.15 Fortfarande inget sms. Kan till slut kasta mig ner i brunn av förtvivlan, osäkerhet, tröstfilt-bortryckt-under-fötterna etc. Grejen med att träffa en yngre man är att det känns som att man på något mirakulöst sätt har vridit klockan tillbaka. Ibland när vi är på stolen i badrummet och jag får syn på oss i spegeln kan jag inte fatta att det är jag, vid min ålder, som gör det här med Roxster. Men nu när det är över har jag spruckit som en bubbla, precis som Tom sa. Är det bara mitt sätt att döva existentiell ångest över åldrandet, och rädslan för att drabbas av stroke och vad som i så fall skulle hända med Billy och Mabel?
Det var värre när de var små. Konstant livrädd att jag skulle spontandö under natten, eller ramla i trappan, och att ingen skulle komma dit utan att de skulle bli helt ensamma och till slut äta upp mig. Men som Jude påpekade: ”Hellre det än att dö ensam och bli uppäten av en schäfer.”
21.30 Måste komma ihåg vad det står i Zen och konsten att älska: när han kommer tar vi emot honom, när han går låter vi honom gå. Plus att när zenelever sitter på Kudden försonar de sig med Ensamheten, som skiljer sig från Ensamhetskänslan. Ensamheten är förgänglighet och att människor som vi älskar kommer in i våra liv och går igen, vilket bara är del av Livet, eller kanske är det Ensamhetskänslan, och Ensamheten är … Fortfarande inget sms.
23.00 Kan bara inte somna.
23.15 Å Mark. Mark. Jag vet att jag höll på så här ”ringer han, ringer han inte?” redan när vi var ihop, innan vi gifte oss. Men det var ändå annorlunda. Jag kände honom så väl, jag hade känt honom sedan jag sprang runt på hans föräldrars gräsmatta utan kläder.
Han brukade föra samtal med mig när han sov. Det var då jag kunde ta reda på hur han kände innerst inne.
”Mark?” – så mörk och vacker, hans sovande drag mot kudden: ”Är du underbar?”
Suckade i sömnen och såg så ledsen och generad ut när han skakade på huvudet.
”Älskar din mamma dig?”
Väldigt sorgsen min när han försökte säga ”nej” i sömnen. Mark Darcy, den store människorättsadvokaten, och inuti, den lilla trasiga pojken som skickats till internatskola som sjuåring.
”Älskar jag dig?” brukade jag säga. Och då log han alltid i sömnen, nickade lyckligt och stolt och drog mig intill sig så att jag kunde kura ihop mig på hans arm.
Vi kände varandra utan och innan, inifrån och ut. Mark var en gentleman och jag litade helt på honom i alla frågor och från den trygga punkten gick jag ut i världen. Det var som att utforska de läskiga havsdjupen från vår trygga lilla ubåt. Och nu … allt är läskigt och inget kommer att kännas tryggt igen.
23.55 Vad håller jag på med? Vad håller jag på med? Varför drog jag igång det här? Varför kunde jag inte fortsätta vara som förut? Ledsen, ensam, inget jobb, inget sex, men i alla fall en mor och trogen deras … trogen deras far.