Fredag 19 april 2013 (fortsättning)
Fem år. Är det verkligen fem år sedan? I början var det bara en fråga om att överleva dagen. Tack och lov var Mabel för liten för att ha några minnen av det, men, åh, blixtbilderna av hur Billy sprang runt där hemma och sa: ”Pappa borta!” Jeremy och Magda i dörren, polismannen bakom dem, uttrycket i deras ansikten. Att jag instinktivt sprang fram till barnen och tryckte dem skräckslaget intill mig. ”Vad är det, mamma? Vad är det?” Regeringsfolk i vardagsrummet, någon som av misstag råkade slå på nyheterna, på skärmen Marks ansikte och rubriken:
Mark Darcy 1956–2008
Minnena är en dimma. Släkt och vänner som omslöt mig som en livmoder, Marks juristvänner som ordnade med allt, testamente, arvsskatt, otroligt, som en film som skulle ta slut. Drömmarna där Mark fortfarande fanns med. Morgnarna när jag vaknade vid fem och hade tvättats ren av sömn, att jag under bråkdelen av en sekund trodde att allt var som vanligt innan jag mindes: klubbad av smärta, som om en stor påle nitade fast mig i sängen, rakt genom hjärtat, så att jag inte kunde röra mig eftersom jag skulle kunna störa smärtan och få den att sprida sig, samtidigt som jag visste att om en halvtimme skulle barnen vakna och allt sätta igång igen: blöjor, nappflaskor, försöken att låtsas att allt var bra, eller åtminstone hålla ihop tills hjälp anlände och jag kunde gå in och yla i badrummet, sedan måla på lite mascara och ta nya tag.
Men grejen med att ha barn är: man kan inte gå sönder, man måste vidare. BBI: Bara att bita ihop. Armén av sorgebearbetare och terapeuter hjälpte mig med Billy och längre fram Mabel: ”hanterbara versioner av sanningen”, ”uppriktighet”, ”prata”, ”inga hemligheter”, ”en trygg bas” att närma sig det ifrån. Men för den så kallade trygga basen – dvs (skratta inte) mig – var det annorlunda.
Det jag framför allt minns av de där samtalen var kärnfrågan: ”Överlever du?” Jag hade inget val. Alla tankar som ansatte mig – vår sista stund tillsammans, känslan av Marks kostym mot min hud, jag i nattlinne, det vi inte visste skulle bli vår sista avskedskyss, försöken att mana fram hans blick, dörrklockan som ringde, ansiktena på trappan, tankarna ”Jag hann aldrig”, ”Om bara …”, dem måste jag slå ifrån mig. Den noggrant orkestrerade sorgeprocessen, övervakad av experter med milda tonfall och välvilliga omvända leenden, var till mindre hjälp än mina försök att byta en blöja samtidigt som jag körde en fiskpinne i mikron. Bara att hålla skutan flytande, om än inte direkt upprätt, var, trodde jag, 90 procent av kampen. Mark hade ordnat med allt: ekonomin, försäkringar. Vi lämnade det stora huset med alla minnen i Holland Park och flyttade till vårt lilla radhus i Chalk Farm. Terminsavgifter, huset, räkningar, inkomst, allt det praktiska hade lösts på bästa sätt: ingen press att jobba nu, bara Mabel och Billy – min mini-Mark – det enda jag hade kvar som kunde hålla honom vid liv och hålla mig själv vid liv. En mor, en änka, som satte ena foten framför den andra. Men inombords var jag ett tomt skal, i spillror, inte längre mig själv.
När fyra år hade gått tyckte vännerna till slut att det fick vara nog.