Torsdag 18 april 2013
14.30 Talitha ringde och lät så där dramatisk som hon alltid gör med sin ”nu ska vi vara diskreta men galet överdrivna”-röst. ”Älskling, jag vill bara tala om att jag fyller sextio den 24 maj. Jag SÄGER inte att jag fyller sextio, såklart. Och håll tyst om det för jag bjuder inte alla. Jag vill bara att du håller datumet öppet.”
Jag fick panik. ”Det skulle vara jättetrevligt!” svamlade jag genomskinligt.
”Bridget. Säg inte att du inte kommer.”
”Grejen är …”
”Vad då?”
”Att Roxster fyller trettio samma dag.”
Helt tyst i luren.
”Vi är säkert inte ihop längre då, men om vi skulle vara det blir det …” Jag kom av mig.
”Jag har skrivit ’inga barn’ på inbjudningskorten.”
”Han har fyllt trettio vid det laget!” sa jag surt.
”Jag retas bara, älskling. Det är klart att din toyboy ska följa med. Jag hyr en hoppborg! Oj, tillbaka i sändning. Måstespringapusspusshej!”
Försökte sätta igång tv:n för att se om Talitha faktiskt, som så ofta, hade ringt upp mig mitt i sändning under ett filminslag. Tryckte förvirrat på knapparna som en apa med mobil. Varför behöver man tre fjärrkontroller med nittio knappar för att få igång en tv nu för tiden? Varför? Misstänker att de konstruerats av trettonåriga tekniknördar som tävlar med varandra från sunkiga pojkrum för att alla andra ska tro att de är de enda i hela världen som inte fattar vad knapparna är till för, och alltså orsakar psykiskt lidande av enorma globala proportioner.
Slängde surt ifrån mig fjärrisarna på soffan och vips vaknade tv:n och Talitha satt elegant med korslagda ben och intervjuade den mörkhårige Liverpoolspelaren som har hett temperament och gillar att bitas. Han såg ut att vilja bita Talitha också, fast av helt andra skäl än på fotbollsplanen.
Okej. Ingen anledning till panik – ska bara ta för- och nackdelar med Roxster-/Talithafest under lugnt och moget övervägande.
FÖRDELAR MED ATT GÅ PÅ FESTEN MED ROXSTER
* Det skulle vara hemskt om jag inte gick på Talithas fest. Vi har varit vänner sedan Sit Up Britain-tiden, då hon var en vansinnigt glamorös nyhetsuppläsare och jag en vansinnigt inkompetent reporter.
* Det skulle vara ganska kul att gå dit med Roxster, och bra för självkänslan dessutom, för trettio-/sextioårsfirande skulle få tyst på allt nedlåtande tycka synd om-snack om singelkvinnor ”i en viss ålder”, som om de var dömda till att vara singlar för evigt, medan singelmän i samma ålder blir uppraggade innan de hunnit skriva på skilsmässopappren. Och Roxster är så snygg och persikolen att det på något vis förnekar egna åldrandets realiteter.
NACKDELAR MED ATT GÅ PÅ FESTEN MED ROXSTER
* Roxster är självständig och skulle säkert inte gilla att bli betraktad som något slags skämt eller antirynkmedel.
* Framför allt skulle det kunna verka avskräckande på Roxster att vara omgiven av gamlingar på sextioårsfest och helt i onödan bli påmind om min ålder, även om jag såklart är MYCKET yngre än Talitha. Och ärligt talat vägrar jag tro att jag är så gammal som jag faktiskt är. Som Oscar Wilde sa är trettiofem den perfekta åldern för en kvinna, faktiskt så perfekt att många kvinnor har bestämt sig för att stanna kvar där livet ut.
* Roxster ska säkert ha egen fest med ungdomar som trängs på hans balkong och grillar och lyssnar på sjuttiotalsdisco som ironisk ”retro”- underhållning, och just nu sitter han och funderar på hur han ska slippa bjuda mig så att hans kompisar inte får reda på att han är ihop med en kvinna som bokstavligen är gammal nog att vara hans mamma. Kanske faktiskt rent teoretiskt, på grund av hormonerna i mjölken numera och en allt tidigare pubertet, hans mormor eller farmor. Herregud! Var fick hjärnan den tanken ifrån?
15.10 Hjälp! Måste hämta Mabel om tjugo minuter och har inte fixat riskakorna. Hjälp, det ringer.
”Samtal väntar från Brian Katzenberg. Jag kopplar.”
Min nye agent! En riktig agent. Men jag skulle bli MER än försenad till Mabel om jag stannade och pratade.
”Kan jag ringa upp Brian senare”, kvittrade jag samtidigt som jag med en hand försökte bre fusksmör på riskakorna, lägga ihop dem två och två och stoppa dem i en förslutningsbar plastpåse.
”Det gäller ditt spec-manus.”
”Mitt uppe … i … ett möte!” Hur kunde jag sitta i möte samtidigt som jag talade i telefon och sa att jag satt i möte? Det är ens sekreterare som ska säga att man sitter i möte, inte man själv, som ju inte förväntas kunna säga någonting alls eftersom man sitter i möte.
Snabbade mig till dagis och fick plötsligt lust att ringa tillbaka och ta reda på vad saken gällde. Hittills har Brian skickat mitt manus till två produktionsbolag som båda har tackat nej. Men kanske har han fått napp nu?
Försökte stå emot stark längtan att ringa Brian och säga att ”mötet” tvärt var avslutat, men kom fram till att det var väldigt mycket viktigare att jag hämtade Mabel i tid, för det är den sortens omtänksamma, högprioriterande mamma jag är.
16.30 Hämtningsrallyt var ett ännu värre kaos än vanligt: som en Var är Valle-bild med miljoner skolpoliser, barn i barnvagnar, hantverkarbilar som trängdes med överutbildade mammor i stadsjeepar, en cyklist med en kontrabas på ryggen, och alternativmorsor med massor av barn i plåtflaket framtill på cykeln. Totalt stopp på hela gatan. Plötsligt kom en kvinna desperat springande och skrek: ”Backa, BACKA! Kom IGEN! Ingen HJÄLPER TILL!”
Förstod att det hänt en fruktansvärd olycka och jag och alla andra började stressat svänga upp på trottoarer och in i trädgårdar för att lämna plats för räddningstjänsten. Tittade ängsligt efter ambulansen/blodbadet så fort gatan låg tom. Men där fanns ingen ambulans, bara en väldigt tjusig kvinna som svepte in i en svart Porsche och blåste iväg i full fart längs den nu bilfria gatan med ett malligt litet uniformsklätt barn bredvid sig i framsätet.
När jag till slut kom fram till dagis var Mabel enda barnet kvar på trappan, frånsett en sista eftersläntrare, Thelonius, som just var på väg därifrån med sin mamma.
Mabel såg allvarligt på mig med sina stora ögon.
”Hej där, gamle kompis”, sa hon vänligt.
”Vi undrade vart du hade tagit vägen!” sa Thelonius mamma. ”Glömde du bort det igen?”
”Nej”, sa jag. ”Det var helt stopp i trafiken.”
”Mamma är femtiett!” flög det ur Mabel. ”Mamma är femtiett. Hon säger hon är trettiofem, men jejäntligen är hon femtiett.”
”Shhh. Hahaha!” svarade jag när jag såg Thelonius mammas min. ”Nu är det bäst att vi skyndar oss och hämtar Billy!”
Lyckades få in Mabel i bilen medan hon fortfarande gastade: ”Mamma är femtiett!” och höll som vanligt på att bryta ryggen när jag böjde mig fram i den där ställningen som bara blir jobbigare med åren, och kunde efter lite vispande med handen i röran mellan ryggstödet och bälteskudden få på henne bältet.
Kom fram till skolan och såg klassmamman, den perfekta Nicolette (perfekt hus, perfekt man, perfekta barn: enda brist möjligen namnet, antagligen valt av föräldrar före framtagandet av populär rökavvänjningsprodukt), stå omgiven av ett helt gäng andra mammor. Perfekta Nicorette var perfekt klädd och perfekt fönad och på hennes axel hängde perfekt och fullständigt enorm handväska. Flåsade fram för att höra senaste Problemet, just som Nicolette kastade irriterat med håret och höll på att peta ut ögat på mig med hörnet av sin jätteväska.
”Jag frågade mr Wallaker varför Atticus fortfarande spelar i nybörjarlaget – Atticus har kommit hem formligen storgråtande – och han sa bara: ’För att han inte kan spela fotboll. Var det något mer?’. ”
Kastade en blick mot Problemet/nye idrottsläraren: vältränad, lång, något yngre än jag, snaggad, till utseendet ganska lik Daniel Craig. Han blängde fundersamt på en grupp skräniga pojkar, blåste plötsligt i en visselpipa och röt: ”Hörrni, ni där! In i omklädningsrummet nu, annars blir det varning.”
”Ni ser?” fortsatte Nicolette samtidigt som pojkarna ställde upp sig i ett virrigt led och försökte jogga tillbaka in i skolan medan de ropade: ”ETT-två, ETT-två, ETT-två”, som otränade bushmän som rekryterats till ett våruppror, och mr Wallaker skrattretande nog blåste takten med sin visselpipa.
”Fast han är läcker förstås”, sa Farzia, min favorit bland de andra mammorna eftersom hon alltid har koll på väsentligheterna.
”Läcker, men gift”, fräste Nicolette. ”Och har barn, även om det är svårt att tro.”
”Jag fick för mig att han känner rektorn”, gissade en av de andra mammorna.
”Exakt. Har han ens någon utbildning?” sa Nicolette.
”Mamma.”
Vände mig om och där stod Billy i sin lilla kavaj, rufsig i håret och med skjortan hängande utanför byxorna. ”Jag kom inte med i schacklaget.” Samma ögon, samma mörka ögon genomborrade av smärta.
”Det spelar ingen roll om man kommer med eller vinner”, sa jag och kramade honom snabbt. ”Det är den du är som räknas.”
”Det är klart att det spelar roll.” Suck. Det var mr Wallaker. ”Han måste öva. Han måste göra sig förtjänt av sin plats.” När han vände sig om hördes det tydligt att han sa: ”Ska ha-mentaliteten bland mammorna på den här skolan är helt otrolig.”
”Öva?” sa jag glatt. ”Oj, det tänkte jag inte på! Ni måste vara väldigt smart, mr Wallaker! Jag menar kapten!”
Han såg på mig med sina isblå ögon.
”På vilket sätt hänger det ihop med idrotten?” log jag.
”Jag håller i schacklaget.”
”Fantastiskt! Använder du visselpipan?”
Mr Wallaker verkade först bli ställd, men sedan sa han: ”Eros! Kliv ut ur rabatten. Nu!”
”Mamma”, sa Billy och drog mig i armen. ”De som blev uttagna får två dagar ledigt från skolan för att åka på schackturneringen.”
”Jag kan öva med dig.”
”Men mamma, du är jättedålig på schack.”
”Det är jag inte alls! Jag är jättebra. Jag slog dig!”
”Det gjorde du inte alls.”
”Det gjorde jag visst!”
”Det gjorde du inte alls!”
”Okej, jag lät dig vinna eftersom du är ett barn”, utbrast jag. ”Och förresten är det orättvist för du spelar schack på skoltid.”
”Ni skulle kanske följa med på en lektion, mrs Darcy?” HERREGUD. Varför stod mr Wallaker kvar och lyssnade? ”Egentligen tar vi bara emot barn upp till sju år, men om vi ser till mental ålder är jag säker på att ni kommer att passa in alldeles utmärkt. Berättade Billy den andra nyheten?”
”Just det!” sa Billy och såg glad ut. ”Jag har löss i håret!”
”Löss!” Jag stirrade förfärat på honom och sträckte instinktivt upp handen till mitt hår.
”Ja, löss. Alla har fått det.” Mr Wallaker fick något roat i blicken och tittade ner. ”Jag inser att det kommer att utlösa rikslarm bland norra Londons mammamaffia och deras frisörer, men ni blir helt enkelt tvungna att luskamma dem. Och er själva förstås.”
Herregud. Billy hade kliat sig en del i huvudet på sistone men jag hade slagit bort det som en sak för mycket som krävde åtgärd. Kände hur det började krypa i håret medan hjärnan slog frivolter. Om Billy har löss, då har antagligen Mabel fått löss, och jag har fått löss, vilket betyder att … Roxster har fått löss.
”Är allt okej?”
”Ja, nej, perfekt!” sa jag. ”Allt är toppen, finfint, ja hej då, mr Wallaker.”
Gick därifrån med Billy och Mabel i vardera handen när det plingade i mobilen. Satte snabbt på mig glasögonen för att läsa meddelandet. Det var från Roxster.
<Hur försenad blev du i morse, hjärtat? Ska jag hoppa på bussen i kväll och ta med en shepherd’s pie?>
Hjälp! Kan inte säga till Roxster att han ska komma över när vi måste luskamma allihop och tvätta alla örngott. Inte kan det vara normalt att försöka hitta på en ursäkt att nobba sin unge älskare för att hela familjen har fått löss? Varför ska jag alltid röra till allting?
17.00 Vi vällde in genom dörren till vårt lilla radhus med det vanliga lasset ryggsäckar, knyckliga teckningar, mosade bananer, plus en stor påse luskamningsprodukter från apoteket, dundrade förbi ”stora rummet/kontoret” (för det mesta oanvänt, frånsett att där finns bäddsoffa och tomma John Lewis-kartonger) och nerför trappan till värmen och stöket i suterrängvåningen/ köket/allrummet där vi alltid håller till. Jag satte Billy att göra läxorna och Mabel att leka med sina ”Hellvanians” (Sylvaniankaniner) medan jag började med spaghettin och köttfärssåsen. Men nu har jag noll aning vad jag ska skriva till Roxster beträffande kvällen och om jag ska berätta för honom om lössen.
17.15 Kanske inte.
17.30 Herregud. Hade precis messat <Skulle vara jättemysigt, men Billy är sjuk så det går nog inte> när Mabel plötsligt flög upp och började sjunga Billys hatlåt för honom. ”Fågellaboda money money money!” Då ringde telefonen.
Kastade mig efter den i samma ögonblick som Billy hoppade upp och skrek: ”Mabel sluta sjunga Jessie J!” och en receptioniströst kuttrade: ”Samtal från Brian Katzenberg. Jag kopplar.”
”Öh, skulle jag kunna återkomma till Brian om …”
”Ba-bling ba-bling!” sjöng Mabel och jagade Billy runt bordet.
”Jag har Brian på linjen nu.”
”Neeej! Kan du bara …”
”Mabel!” tjöt Billy. ”Sluuuuuuuuuuta!”
”Shhh! Jag är i TELEFONEN!”
”Tjeeeeeenare!” Brians hurtfriska röst. ”Du! Glada nyheter! Greenlight Productions vill ta optionsrätt på ditt manus.”
”Va!” sa jag med bultande hjärta. ”Betyder det att de tänker göra film av det?”
Brian skrattade gott. ”Det här är filmbranschen! De ger dig bara en mindre summa pengar för att bygga vidare på det och …”
”Mammaaa! Mabel har en kniv!”
Jag lade handen över luren och väste: ”MABEL! Ge mig kniven! Nu!”
”Hallå? Hallå?” sa Brian. ”Laura, jag tror att Bridget försvann …”
”Nej! Jag är här!” sa jag och kastade mig efter Mabel som nu var på väg efter Billy med kniven i högsta hugg.
”De vill ha ett inledande möte på måndag vid lunch.”
”Måndag! Perfekt!” sa jag och bände loss kniven ur Mabels hand. ”Är det inledande mötet som en intervju?”
”Mammaaaa!”
”Shhhh!” Jag tryckte ner båda två i soffan och började krångla med fjärrkontrollerna.
”Det är bara några frågor kring manuset som de vill ta upp innan de bestämmer sig för att gå vidare.”
”Visst, okej.” Kände mig plötsligt sårad och kränkt. Frågor kring manuset redan? Vilka frågor skulle det kunna vara i så fall?
”Kom nu ihåg att de inte vill …”
”Mammaaa. Jag blöööööder!”
”Ska jag ringa tillbaka om en stund?”
”Nej då! Allt bra!” sa jag desperat medan Mabel tjöt: ”Ring abolansen!”
”Ursäkta, du sa?”
”De vill inte ha en förstagångsförfattare som krånglar. Du måste försöka göra som de vill.”
”Visst, inte vara en jobbig typ, typ?”
”Rätt uppfattat!” sa Brian.
”Min bjoo komme döö!” snyftade Mabel.
”Öh, är allt …”
”Nej, nej, det är bra, perfekt, klockan tolv på måndag!” sa jag i samma sekund som Mabel ropade: ”Ja dööda min bjoo!”
”Okej”, sa Brian och lät nervös. ”Jag ber Laura mejla detaljerna.”
18.00 När kalabaliken väl hade lagt sig, det pyttelilla jacket på Billys knä försetts med ett Supermanplåster, svarta pluppar åkt upp på Mabels Belöningsschema, spaghetti med köttfärssås åkt ner i deras magar, märkte jag hur hjärnan blixtsnabbt började röra sig mellan ämnen, ungefär som hos en som håller på att drunkna, fast mer optimistiskt. Vad skulle jag ha på mig på mötet och skulle jag vinna en Oscar för bästa manus efter förlaga? Slutade inte Mabel tidigt på måndag och hur skulle jag kunna hämta dem? Vad skulle jag ha på mig på Oscarsgalan och borde jag berätta för Greenlightteamet att Billy har löss?
20.00 Löss 9, varav fullt utvecklade 2, lusägg 7 (mkt bra)
Badade nyss ungarna och luskammade dem, något som faktiskt var väldigt roligt. Hittade två fullt utvecklade löss i Billys hår och sju ägg bakom öronen, två bakom det ena och en imponerande samling bestående av fem stycken bakom det andra. Tillfredsställande att se de svarta små prickarna på den vita luskammen. Mabel blev arg för att hon inte hade några, men lyste upp när jag lät henne luskamma mig och konstatera att jag inte heller hade några. Billy viftade med luskammen och skröt: ”Jag fick sju!” Men när Mabel började gråta lade han snällt tre av sina i hennes hår, så att vi måste börja om från början igen och luskamma Mabel en gång till.
21.15 Ungarna sover. Sjukt stolt över mötet. Är yrkeskvinna igen och går på möten! Ska ha på mig marinblå sidenklänningen och få håret fönat, trots mr Wallakers sura kommentar om frisörer. Och trots oroande känsla att kvinnors tilltagande vana att låta föna håret håller på att förvandla dem till såna där 1700- (eller 1800-?) talsmän som bara kände sig bekväma i sociala sammanhang om de hade på sig pudrade peruker.
21.21 Fast är det moraliskt förkastligt att gå och föna sig om håret är fullt med lusägg i början av sin sjudagarscykel och omöjliga att upptäcka?
21.25 Ja. Det är moraliskt förkastligt. Mabel och Billy ska kanske inte träffa kompisar heller?
21.30 Känns också som att jag borde berätta sanningen om lössen för Roxster, eftersom det är fult att ljuga. Fast kanske hellre lögner än löss?
21.35 Löss verkar leda till oändligt antal moderna moraliska dilemman.
21.40 Har precis gått igenom hela garderoben (dvs jättehöga jättehögen med kläder på motionscykeln) plus riktiga garderoberna och hittar inte marinblå sidenklänningen. Har nu inget att ha på mig på mötet. Ingenting. Hur kommer det sig att jag har kläder i drivor i garderoben, men marinblå sidenklänningen är det enda som funkar när det gäller?
Föresats inför framtiden: I stället för att ägna kvällarna åt att hetsäta riven ost och försöka låta bli att hälla i mig vin, lugnt gå igenom alla kläder, ge bort allting som jag inte haft på mig på ett år till de fattiga och sortera resten i smart och snygg ”kombinationsgarderob” så att påklädning blir fridfullt nöje i stället för hysteriskt rotande. Och sedan cykla 20 minuter på motionscykeln. Eftersom motionscykeln inte är garderob utan som sagt motionscykel.
21.45 Fast kanske är det okej att gå i samma marinblå sidenklänning, typ som Dalai lama och hans kåpa. Om jag bara kunde hitta den. Dalai lama har säkert flera ombyten kåpor, eller en kemtvätt i ständig beredskap, och han slänger inte in kåpan i garderob full med plagg han köpt men aldrig använder, från Top Shop, Oasis, Asos, Zara etc.
21.46 Eller på motionscykel.
21.50 Gick upp och tittade till ungarna. Mabel hade som vanligt allt håret i ansiktet när hon sov så att det såg ut som om huvudet var vänt bak och fram, och i famnen höll hon Salivia. Salivia är Mabels docka. Billy och jag tror att hon har blandat ihop tonårshäxan Sabrina med Sylvaniankaninerna, men Mabel hävdar att namnet är perfekt.
Kysste Billys varma lilla kind, gosigt intryckt mot Mario, Hästio och Puffen 1 och 2, och plötsligt lyfte Mabel huvudet och sa: ”Vilket vackert väder vi har”, innan hon lade sig ner igen.
Jag såg på dem, smekte deras lena kinder, hörde deras snörvlande andetag – och huvudet invaderades av den förödande tanken ”Om bara …”, helt utan förvarning. ”Om bara …” Mörkret, minnena, sorgen tornade upp sig och slog över mig som en tsunami.
22.00 Sprang ner till köket igen. Värre: Allting tyst, öde, tomt. ”Om bara …” Lägg av. Får inte göra så här. Sätt på vattenkokaren. Gå inte över till den mörka sidan.
22.01 Ringer på dörren! Tack och lov! Men vem kan det vara så här dags?