Sen tidiga tonåren har Lena sett nästan varenda film som visas i Stockholm och varenda teaterföreställning på de stora scenerna. Hon lyssnar på radioteater flera gånger i veckan, ser konst, hör klassiska konserter. Och lika mycket tid som hon ägnar åt scenkonst ägnar hon åt läsning. Lena läser, tänker och processar, analyserar och kritiserar.
Existentialisterna blir hennes bästa vänner. Först Peder Sjögren, vars Svarta palmkronor hon läser om och om igen, försöker få andra att läsa så hon har någon att prata med. Sen Jean-Paul Sartres pjäser och noveller: Muren, Flugorna, Fångarna i Altona. Hermann Hesses Siddharta och Stäppvargen, Dostojevskijs Brott och straff och Nietzsches Så talade Zarat hustra. Kafkas Amerika läser hon två gånger i sträck.
Sen plöjer hon vidare: Tjechovs noveller, Allan Edwalls Protokoll (som hon tycker är rätt konstig), Aldous Huxleys Du sköna nya värld, Camus Myten om Sisyfos och George Orwells 1984. Och så pjäser av Eugène Ionesco, Pierre Corneille, Samuel Beckett, Eugene O’Neill och Jean Genet.
Dagboken blir Lenas studiekamrat. Hon har ingen annan. För även om hon lämnar Kristinebergs folkskola för det fina läroverket Statens normalskola för flickor på Östermalm så är det inte pluggisarna som blir hennes kompisar. Det är fortfarande Kitten och gänget runt Lidnersplan.
Så det samtal som erbjuds är att skriva om det hon läser. Men det räcker inte. Från lantstället på Vätö skriver Lena till Kitten och ber att hon ska skicka över brev från en Tomas som Kitten känner. Lena vet nämligen att han också läser existentialisterna. I breven läser hon sen att han påstår sig kunna klämma en Nietzsche-bok på en dag. Hon fattar inte det. Texten är ju full av påståenden som måste bemötas.
Jag säger då att han [Nietzsche] är så och så, det tycker jag om, det förstår jag, men vad i Hälsingland menar han med det och det. Så håller jag på, men jag har hela tiden en känsla av att det är något jag inte kommer åt.
I sin längtan efter intressanta samtal är hon beredd att utsätta sig för en del risker. En dag när hon är ute och går på Östermalm kommer en okänd man fram till henne på gatan, presenterar sig och frågar om hon vill följa med ut på hans båt som ligger förtöjd i Saltsjöbaden. Det vill inte Lena, det låter som ett lite för billigt raggtrick. Men sen kommer de in på böcker! Lena berättar att hon håller på med Nietzsche och mannens ögon håller på att ”falla ur det lilla huvudet”. Efter det tycker Lena att samtalet blir vettigare. Det är en skrivande man, en poet, och han vill gärna läsa dikter för Lena. Vill hon inte följa med hem och få ett exemplar av hans diktsamling? Han har flera stycken hemma, hon kan få den dedicerad?
Och jag tackade naturligtvis ja. Det var en ren impuls från min sida, men när vi for upp i hissen började jag fundera på vad jag givit mig in i, för han såg så kons tig ut.
Väl uppe i lägenheten ser hon ut ett tungt föremål som hon ska kunna klippa till poeten med om han gör närmanden. Men han gör inte det, han läser dikter och spelar Beet hoven. Stämningen lättar men Lena förklarar för säkerhets skull att det utbyte han eventuellt kan få av henne ligger på det platoniska planet.
När hon går kysser han henne på kinden och säger: ”Inte visste jag att den här trollungen hade så mycket i huvudet.”
Allt detta skriver den unga Lena om i ett glatt brev till sin mamma som är inlagd på hälsohem.
Trollungen fortsätter att läsa och jämföra. Föredrar Hesse framför Nietzsche. Båda strävar efter samma sak, tycker Lena. Nietzsche kallar det övermänniskan, skriver hon, och Hesse ”övervinnandet av jaget”. Men Nietzsche saknar något, får inte med sig människan, där Hesse kan läsas bå de med hjärtat och hjärnan.
En sak som är helt obegriplig är i alla fall att Hitler kunde stöda sig på Nietzsche. Hur man kan misstolka något så till den milda grad, tycker jag är helt ofattbart, även om han gjort det med flit.
I grund och botten är studierna avsedda att stödja hennes skådespeleri. Pappa Lennart driver på när det gäller bredden. Konst, litteratur, filosofi, dans, teater, film – allt kan ge något till hennes eget uttryck. Under de här åren går Lenas inkomster från radio- och teaterroller nästan oavkortat till bio och teater. På Operan går hon och Kitten gratis tack vare Kittens pappa.
Sedda teaterföreställningar 1961, det året Lena fyller sjutton:
På Operan
Offenbachs Hoffmans äventyr
Verdis Maskeradbalen
Tjajkovskijs Svansjön
Stravinskijs Rucklarens väg
Rossinis Barberaren i Sevilla
På Dramaten
Tjechovs Måsen
Mobergs Nattkyparen
Strindbergs Christina
Shakespeares Kung John
Shaws Candida
Molières Den girige
García Lorcas Yerma
På Stadsteatern
Schéhadés Violerna
Hon hittar sin estetik. När det bränner till är alltid människan satt i mitten. Verk som andas konst för konstens egen skull ratar hon. Det är inte för inte som hon fastnar för Gorgias när hon börjar läsa Platon. Det är i den boken han tar pulsen på relationen mellan uttrycken och innehållet bakom dem.
I Aten, ungefär fyrahundra år före Kristus, är retoriken teorin på modet. Och den ledande retorikern, sofisten Gorgias, har gjort sig känd för det här teoremet:
1. Ingenting finns. 2. Även om något finns, kan ingenting vara bekant om det. 3. Även om något kan vara bekant om det, kan kunskap om det inte meddelas till andra.
I Platons dialog säger Gorgias till Sokrates att talekonsten handlar om ”de yppersta av alla mänskliga ting”, därför måste den också vara den högsta av alla konster.
Då blir Lena arg. Och Sokrates med.
Hon gör gemensam sak med den antike filosofen när han inte tycker att retoriken kan kallas en konst. Språket i sig har ingen moral, det är den bakomliggande verkligheten som är intressant. Och samtalet handlar för människan om att känna det som samtalet rör sig om, inte samtalet i sig.
Lena skriver i dagboken: ”Det tycker jag just är kärnan. Att man ska känna just det som samtalet rör sig om.”
Fast hon retar sig samtidigt på Sokrates för att han bollar med ord och själv använder logiken och retoriken som ett vapen.
Sokrates säger att kokkonst inte är konst utan en praktisk färdighet, däremot anser han läkarekonsten vara en konst. – Jag tycker precis tvärtom att läkarekonsten är en praktisk färdighet och kokkonsten är en konst. – Sokrates skulle ”vederlägga” mig genom att säga en massa om att kokkonsten är inställsamhet som struntar i kroppen och läkarekonsten däremot syftar till att kroppen ska må bra och få vad den behöver. Och att därför läkarekonsten är något gott och därför det sköna och han skulle genom småfrågor som hade med helt andra saker att göra, få mig, för att jag skulle kunna vidhålla att kokkonsten är konst bli tvungen att motsäga mig. Då har Sokrates vunnit en ordstrid och inget annat, för jag tycker precis som jag tyckte när vi började diskutera. Alltså har vi två tillsammans haft lite hjärngymnastik och inget annat. Vi kunde istället i början ha konstaterat att det finns olika sätt att ta ordet konst på och att Sokrates har rätt på sitt sätt och jag, helt anspråkslöst, på mitt.
All konst, all filosofi studerar Lena utifrån sin egen verklighet. Hon hämtar ner den, frågar vad den säger i hennes eget liv. Sen spottar hon ut den i den hög där den passar.
De abstrakta målarna åker ut.
Att jag inte kan tycka om abstrakt konst kanske beror på att jag saknar människa i tavlorna. Kanske finns där en känsla. Men det är ju bara en lösryckt del. Den känslan är ju en del av en enhet. Kanske är den bara en länk i en kedjereaktion.
Kitten och Lena går med skolan till Moderna museet en dag i början av maj 1963. Pontus Hultén har just tillträtt som Moderna museets chef och han älskar modernisterna: Fernand Léger, Paul Klee, René Magritte, Vasilij Kandinskij.
Skolklassen blir visad runt i utställningen av konstpedagogen Carlo Derkert. Han berättar om hur det föreställande trängts tillbaka till förmån för det rytmiska spelet av konstnärer som Georges Braque och Pablo Picasso.
Men Lena låter sig inte övertygas:
Carlo Derkert sa idag att en av dessa abstrakta målare menade att han vill inte måla ett rådjur utan hur det känns för djuret när det kastar upp huvudet. Den känslan hör väl absolut ihop med orsaken till att rådjuret kastar upp huvudet. Dom två känslorna kan man väl inte dela på. För man kan ju aldrig få reda på hur det känns om man inte vet varför det överhuvudtaget känns något alls. Där tycker jag felet med den abstrakta konsten ligger.
Hon kastar sig över den klassiska musiken. Går på Konserthuset och hör Stravinskij, tar med sig Kitten och Bosse till Adolf Fredriks kyrka för Bachs h-mollmässa. Hon läser musikteori. Dessutom dansar hon ett par gånger i veckan.
Men kanske är det hennes läsning som ger henne det största försprånget. Att hon vågar utmana texten, ställa frågor till den, möta den med hela sig själv. När hon kommer in på scenskolan visar hon det. Då regissören Bo Widerberg ser elevuppsättningen av En midsommarnattsdröm sticker Lena ut:
En enda fick mig att lyssna på Shakespeares text, därför att hon hade tagit den ner till sig där hon själv befann sig, ungefär som en god fotbollsspelare dämpar bollen innan han skickar den vidare (först då har han kontroll över den och kan se till att den hamnar där han vill ha den), och det var Lena Nyman.
Widerberg är mitt i en debatt där han kritiserat hur alla texter blir till samma i skådespelarnas munnar. Hur de allihop formas efter ett Dramatenmode. Han tar Lena som exempel på vad han önskar sig.
Det är flera recensenter som noterar hennes prestation. Hon har en frihet inför texten som är ovanlig. Men också en musikalitet som tillsammans med den kropp som dansat alla uppväxtåren får hela henne att leva på scenen.
Men trots alla studier kommer Lena inte att uppfattas som en intellektuell. Hasse Alfredson var hennes regissör i många år och säger att hon var intelligent, men han ”vet inte om hon var så beläst”. De pratade aldrig om böcker. Vilgot Sjöman skriver i sin dagbok att hon är både obildad och ointellektuell. Fast klipsk.
Skådespelaren och regissören Ulla Lyttkens, som spelade med Lena i Vilgot Sjömans Jag är nyfiken – en film i gult och Jag är nyfiken – en film i blått, tänker idag att den där bilden av Lena som en ointellektuell person handlar om hur man såg på betydelsen av intellektuell. Och förstås om hur man såg på kvinnor.
– Det fanns olika sorters språk. Lena tänkte och kände mycket. Men när hon uttryckte sig gjorde hon det med en blandning av tanke och känsla. Och det funkade inte i den kultur som fanns då. Det där med emotionerna skulle inte finnas med.
Ulla var politiskt aktiv i vänsterrörelsen, där hon upplevde att männen talade och kvinnorna teg.
– Jag blev också tyst. Och minns männen som intellektuella, kvinnorna som emotionella. Det kulturella klimatet har ju förändrats oerhört tack vare feminismen. Så att det finns ett annat sätt att uttrycka sig och sitt liv idag.
Ändå verkar Lena ha burit med sig den ofarligare ”klipsk”-etiketten de klistrat över hennes intellekt. Hela livet. Trots att flera som kände henne väl såg framför sig en blivande regissör eller författare.
I alla fall satt bilden fortfarande fast när hon var femtiotre och författaren och dramatikern Jonas Gardell gjorde tevedramat Cheek to cheek med henne och Ernst-Hugo Järegård. Repetitionerna slutade ofta med att Jonas Gardell och Lena satt i timtal och pratade om texten.
– Det var så jävla kul, berättar Jonas Gardell. Ernst-Hugo sa sig alltid ha ett helt intellektuellt förhållande till texten. Men jag har aldrig träffat en person som är så intuitiv som han. Och så Lena då. Som pratade om sin intuition och känsla, men som hade det mest intellektuella och analytiska angreppssätt jag träffat på. Och helt unikt.