”Genom min erfarenhet av det motsatta könet har jag funnit ut att jag ännu så länge kan dela upp maskuliner som intresserar mig i 3 grupper.

Den första är: Den typ som nästan är analfabet men som utstrålar en mycket sensuell manlighet och har något över sig som man tänker sig är urmannens kraft och hänsynslöshet. Då dom urkvinnliga instinkterna lockas fram. Man vill bli kuvad och mycket hårt behandlad (jag tänker alltid på bilden med mannen som släpar in en kvinna i håret och har en knölpåk över axeln). Då blir man huvudlöst förälskad, allting annat utom förälskelsen upphör existera. Det är sånt som man har en känsla av att det finns till bara för släktets fortplantning.

Den andra typen är: Den som inte har någon speciell manlighet över sig. Men som man kan tala med diskutera med göra väldigt mycket tillsammans med (teater, utställningar, konserter etc). Den som man verkligen trivs att umgås med. Den som får en att känna att det inte är bortkastad tid när man umgås med honom. Men han är också den man tyvärr inte blir kär i. Man kan kanske också möta honom sexuellt, men då drivs man inte till det på samma sätt som i det första fallet.

Den tredje typen: Han är den som är den lite romantiskt ouppnåelige. Det är åtminstone en omöjlighet att det ska bli något mellan honom och mig. Och sånt lockar ju alltid. Honom går jag och drömmer om och är alltid mest kär i när han inte är närvarande. Fotografen för ”Gäst hos verkligheten” Mac Ahlberg var det första exemplaret jag träffade. O, jag var så kär. Han var 30 år och jag fyllde just 17. […] Han skulle hur enkelt som helst ha kunnat förföra mig, men istället behandlade han mig mycket fint och avslutade vår lilla historia på ett mycket klokt sätt. Det begrep jag ju inte då, utan mitt hjärta brast 1 000 gånger om. Det andra exemplaret är Vilgot Sjöman. Han är 38 år och jag nu snart 19. Och vad som skiljer oss i livserfarenhet ska vi inte tala om. Jag har läst ganska många av de böcker han har skrivit och konstaterat att han vet oerhört mycket om människor och det jag får ut och förstår av böckerna tycker jag är mycket riktigt. Hos honom har jag väl också fått något underligt gensvar. Han tycker inte illa om mig, det vet jag, och inte tycker han om mig som en dotter eller nåt liknande. Jag var en gång hemma hos honom och åt middag, kanske skulle han ha kunnat förföra mig då om han försökt. Förföra är nog fel ord, förresten, för jag ville nog vara tillsammans med honom. För mitt eget bästa tror jag nog att det är lyckligast att jag inte försätts i den situationen igen. För om jag ska vara tillsammans med någon vill jag nog ha ett förhållande och ingen tillfällig förbindelse.

Av dessa 3 typer är ju naturligtvis den 2:a den bästa för mig. Men kan någon människa begripa varför det är så stört omöjligt att bli kär i en sån. Om man aldrig blev kär var det ju inga problem. Då skulle man ju bara umgås med trivsamma pojkar. Den 1:a och den 3:e typen är ju såna där typiskt fåniga fallgropar som man alltid fastnar i och då man har tidernas chanser att göra sitt livs dumheter. Och jag tror att dom typerna också många gånger förstör ett fint förhållande med en av den 2:a typen.

I anteckningsblocket den 16 april 1963 på natten