I september samlas den första klassen på Statens skola för scenisk utbildning på Dramaten. De är tio. Förutom Lena är det Rolf Skoglund, Marie Göranzon, Bo Lööf, Jan Nyman, Stig-Erik Hammar, Irene Lindh, Ingrid Boström, Axel Seger ström och Urban Sahlin.
Fram till nu har skolan tillhört Dramaten och dess främsta uppgift har varit att fylla på skådespelarstammen i huset. Men det här är första året efter en omorganisation där staten tagit över huvudmannaskapet och utbildningen professionaliserats. I den nya ordningen ska eleverna få arbetsro i tre år, få lära och experimentera. Självklart med de fördelar närheten till en stor institutionsteater kan ge. Men eleverna får inte längre användas hur som helst.
Innan dess, berättar regissören och teaterledaren Stefan Böhm, som gick en klass under Lena, kunde Alf Sjöberg komma och hämta en bunt elever för att de skulle stå med hillebarder i någon årslång produktion som slukade alla teaterns resurser. Så det var ett vågspel om man skulle få någon undervisning eller inte.
Men nu råder nya tider. Eleverna ska öva talteknik, sång, balett, psykologi och scenplastik. De ska göra studieresor till Berlin, London och Köpenhamn, bli en del av Europas teaterliv.
För Lena är det dessutom premiär på Tre knivar från Wei.
Men hon tycker inte att pjäsen är särskilt rolig att spela. Hon är uttråkad redan efter ett par föreställningar. Publiken tycker inte heller att det är så särskilt roligt, salongen är ofta halvtom.
I klassen har hon det däremot underbart. De tillbringar all tid tillsammans. Hänger på kaféerna kring Dramaten – Nybrogård och Fokus – ser film i elevfoajén, går på Berns eller Prinsen på kvällarna.
Lena och Rolf Skoglund börjar hänga ihop. Han är av kärlekstyp 2. En schyst och söt kille som Lena kan prata med om vad som helst, som hon kan se teater, film och diskutera filosofi med. Men som hon inte blir tillräckligt kär i.
I början sitter Viveka och Lena kväll efter kväll och analyserar Rolf tillsammans. Funderar över om Lena ska vara ihop med honom eller ej. Kanske ska Lena försöka ägna sig åt skolarbetet istället. ”Jag har ju inte börjat på skolan för att knäcka problemet Rolf.”
Viveka är också intresserad av Rolf, men det är Lena som får honom. Och Lena är inte särskilt hänsynsfull när hon hånglar med Rolf på Vivekas flickrumsgolv så att Viveka tvingas gå ut. Inga samvetskval skymtar heller när hon beskriver hur Viveka serverar dem frukost efter sin natt på soffan, medan de legat i hennes säng.
Lena får vem hon vill medan hon längtar efter Janne i Överammer. Alla blir förälskade i henne.
Vilgot Sjöman hör fortfarande av sig, även om det blivit mer sällan. Då vill han oftast också att hon ska följa med hem. Men Lena är inte så intresserad längre. Bara när de råkar stöta ihop på teatern måste hon säga ja till en träff. Hon klarar inte att säga nej öga mot öga. Ibland ligger hon med honom fastän hon verkligen inte vill. Det skäl hon uppger i dagboken är att hon inte vet vad hon ska säga för att slippa. Att hon tycker att hon måste ha en bra förklaring.
Kanske är det för att Vilgot Sjöman slutat att tillhöra de ouppnåeliga som hon inte är så intresserad längre. Den nye ouppnåelige heter Ingmar Bergman. Varannan vecka har Lena lektion för honom.
Vad han är härlig. Vi talade om Ibsen o Hedda Gabler. Om den äldre mannen som förälskade sig i den mycket unga flickan. Jag satt alldeles nära honom. Det finns inte en till som har en så helskum blick. Har mycket sänkta ögonlock. Jag heltänder på den.
En annan lärare som väcker hennes intresse är psykologen Olof Elthammar. Inte för att han är tjusig, utan för att hans arbete med eleverna skakar om Lena i grunden. Alla stora Dramatenskådespelare bjuder han ner till skolan för att de ska berätta om hur de hanterar scenen. Rädslan före, tomheten efter. Svårigheterna att släppa fram det man vill vara.
Olof Elthammars linje är att skådespelaren måste ta tag i och lösa sina inre problem för att kunna komma fram på scenen. Men många av skådespelarna tycker tvärtom. Att problemen ger dem en drivkraft. Utan sina neuroser, varför skulle de stå på scenen då?
Rolf och Lena är inne på Elthammars linje. De pratar om vad som hindrar dem, vad som påverkar deras spel. Lena tycker själv att hon stöter i en barriär både på scenen och privat. Att hon aldrig fullt ut vågar bli den hon spelar. Att hon gömmer sig och inte vågar släppa taget.
Jag har en spärr nånstans som hindrar alla känslor från att komma till ytan. Jag är ju egentligen alltid ganska likgiltig. Upplever aldrig några starkare känslor. Klipper alltid av när jag blir kär osv i all oändlighet. Gråter aldrig, den enda människa jag hyser lite känsla för är pappa.
Tillsammans med Rolf Skoglund ägnar Lena månader åt att grubbla över vad hennes känslobarriär består av. Hon känner det som om inget egentligen är så som hon uppfattar det. Som om alla hennes lagar och normer är fel, och att hon längst inne mest av allt bara är rädd för att vara svag. Hon har föraktat svaghet så länge hon kan minnas, säger hon. Äcklats av att upptäcka den hos sig själv. Äcklats av att upptäcka den hos andra.
På Ingmar Bergmans lektioner håller de just på med Hedda Gabler, och Lena känner igen sig i Henrik Ibsens mest omdiskuterade kvinnoporträtt – överklassdottern som desperat och förtvivlat sträcker sig efter ett meningsfullt liv, men som varken vet vem hon själv är eller vad hon vill.
Lena vet inte heller vem hon är. Alltid har hon beskrivits av andra. Som ”söt, men inte bildskön”, ”trådsmal … nä snarare lite rund”, ”en helt vanlig tonåring, pigg och glad”, ”av hemslöjdstypen”, ”betagande i sin blandning av naivitet och brådmogenhet”.
”Du är en sån som blir den som andra vill att du ska vara”, säger Bergman till Lena på en lektion. ”Du måste sluta med det.”
Varpå Lena försöker sluta med det, för att vara mer som Bergman vill att hon ska vara.
Och för att komplicera allting ännu mer älskar Rolf den mjuka Lena, den där som var före alltihop. Hon som satt med glasögon och läste böcker från biblioteket och kunde bli övergiven.
Tänk det är väl underligt att han tycker om precis den Lena som jag hatar. Den jag kämpat för att bli vill han inte ha.
Det är svårt att förstå sig på Lenas och Rolfs relation. Han är hennes närmaste under alla åren på scenskolan. De pratar, älskar, utvecklas tillsammans. Men när loven kommer åker hon till Janne i Överammer. Däremellan skriver hon långa kärleksbrev till honom. Och hemma kastar hon sig då och då i famnen på någon annan, mitt framför ögonen på Rolf.
Det händer att Lena funderar på varför hon håller på som hon gör. Varför hon inte ger upp Janne när hon har Rolf. Eller Rolf när hon har Janne. Och det är klart att hon misstänker att det helt enkelt är ett säkert sätt att inte bli beroende av någon av dem. Någon gång frågar hon sig om det kan vara så att hon måste ha Janne för att hon älskar Rolf.
Av den slutsatsen blev jag helknäpp o dödsaggressiv. Att jag skulle vara framme vid detta slutgiltiga älska. Allt var slut. Hela livet slut. Ingen mening med någonting. Frågan: ”Varför ska jag då ägna mig åt teater?” återkom ideligen under kvällens lopp. Och om det inte fanns nån anledning för mig att hålla på med teater fanns det heller ej mening med att leva. Och mitt jobbande med mig själv fullständigt meningslöst. Då kunde jag gifta mig o föda barn det var det enda som fanns kvar. Det var fruktansvärt. Så omskakad har jag aldrig varit. Rolf fick lov att följa med mig hem.
När jag träffar Rolf Skoglund har det blonda håret på bilderna från scenskolan för länge sen grånat. Den pojksläta huden har blivit grov och skäggstubbig. Han bär ut en kaffebricka med saft och muffins till träbordet i den sluttande trädgården.
På kaffebrickan ligger två klenoder. Den ena är ett tummat exemplar av Friedrich Nietzsches Så talade Zarathustra.
– Det här är Lena för mig, säger Rolf och öppnar den.
Medan han bläddrar fram avsnittet ”Om de tre förvandlingarna” ser jag att marginalerna är fullklottrade och att det är gul överstrykningspenna överallt. Han gillar också Nietzsche.
– Det handlar om andens tre förvandlingar, hur anden blir kamel, hur kamelen blir lejon och till sist hur lejonet blir barn.
Rolf lutar sig bakåt och läser högt om hur anden allra först vill känna sin styrka genom att bära tyngd och svårigheter. Och först efter att tungt lastad ha färdats ensam genom öknen drömmer om att byta lasten mot frihet. Lejonet är friheten, den kan besegra alla. Men för att ta nästa steg måste den besegra den stora draken. Draken heter ”Du skall” och upprepar envist att ”allt är redan uppfunnet”. När den är död kan anden äntligen vinna friheten att skapa nytt – bli ett barn. Av glömska, av lek, av heligt ja.
– Så tycker jag att Lena utvecklades. Hon blev helt fri.
För Rolf Skoglund var Lena geniet i klassen. För att hon var sig själv i varje scen.
– Man märkte henne redan när hon kom. Hon hade ju spelat teater ända sen hon var barn och hade ett väldigt självförtroende när hon stod på scenen. Men inte så att hon tyckte att hon kunde allt. Hon var hela tiden undersökande. Och jämt en bit bättre.
Den andra klenoden är pappa censurchefens fotoalbum, med tidningsklippen på Lena och Rolf från antagningen till scenskolan. De strålar som solar.
– Sista dagen var det ju fortfarande två som skulle bort och vi fick göra om våra första scener, så den där glädjen var oerhörd. Ja, det var medierna som förde oss samman!
Trots det fina albumet såg pappa Erik inte särskilt glad ut när sonen Rolf kom hem och presenterade Lena. Inte heller när de gång på gång låste in sig i pojkrummet tillsammans.
Jag frågar hur Rolf kände med det där att Lena var så nyckfull. Han skrattar när han pratar om det, fast man anar en sorg. Det känns att han tycker om Lena.
– Jo, säger han. Men Lena var jävligt omsvärmad. Alla blev förälskade i henne. Mer eller mindre och på avstånd eller nära.
Han tyckte det var svårt med avbrotten för andra killar. Som när hon reste till Överammer, till Janne.
– Han flyttade till och med ner en period till Stockholm. Jag var ju väldigt olycklig i de lägena, och det ökade på. Men sen kom vi alltid ihop igen på något sätt.
Samtidigt verkade ju Lena helt beroende av att Rolf jämt fanns där för henne, påpekar jag.
– Jo jo. Rolf skrattar uppgivet. Men det hjälpte jag ju till med så gott jag kunde.
Fast han erkänner att han tyckte det blev svårt till slut.
– Ja, nej, jag blev helt fixerad, besatt av henne. Och det blev kanske jobbigt för både henne och mig och då stack jag till Norrbotten. Jag slutade på Dramaten.
Han sa upp sig. Gjorde två år i Norrland. Sen två i Fria Proteatern.
Rolf säger att han inte var svartsjuk på Lena. Men efter att vi har pratat blir han nyfiken och åker själv och läser hennes dagböcker på Teaterbiblioteket för att få veta mer. Han ringer överraskad och uppjagad och säger att han faktiskt gett henne två örfilar en kväll på Prinsen. Av svartsjuka. Det är knappt att han tror det själv. Men säger att han just fått veta att hon gått bakom hans rygg med två av klasskamraterna.
Fast nu, i trädgården, ler han när han pratar om henne. Om hur de brukade sitta och prata om litteratur och filosofi på kaféet som nu heter Italiano, på Riddargatan. Om mamma Margit och pappa Lennart. Om hur Lena försvarade Lennart som en tiger om man försökte lägga så mycket som en liten skuldbit på honom för någonting.
På sommaren efter första året på skolan skulle Lena hälsa på Lennart hos Harriette på Mallorca. Två veckor skulle hon stanna. En lång skön Medelhavssemester. Men det går över styr redan första kvällen. Lennart och Harriette dricker kopiöst, har fester, röker gräs och bråkar och skriker åt varandra. För att slippa ovälkomna gäster i sitt rum måste Lena låsa sovrumsdörren om nätterna.
För att få lite lugn och ro går Lennart ut på stan med Lena istället. De dricker på bar efter bar, hos män som Lennart kan låna pengar av. Lena dansar, blir uppvaktad av pappans bekanta. En natt följer en av dem med hem, stöter på Lena i köket och Lennart skriker att Lena är en ”billig råtta”.
På nätterna skriver hon i boken att hon bara vill resa hem. Ändå vill hon inte fara i förtid. Hon känner ansvar för sin pappa: Hur ska han komma därifrån? Han har ju som vanligt inga pengar. Under året har han då och då skrivit och bett Lena om lån.
Tillbaka på skolan är Lena inte alltid så nöjd med lärarnas insatser. Det är inte Rolf Skoglund heller. Men de är båda väldigt ambitiösa. Lenas enda mål är att bli en riktigt bra skådespelare. Och det finns gott om möjligheter att lära nya saker.
”Det är underligt hur mycket man registrerar när man är på scenen”, konstaterar hon när hon spelar en elevföreställning på Chinateatern.
Man märker varje liten rörelse hos publiken. Och varje grej som motspelaren gör … Jag gjorde en fantastisk upptäckt nu. Det att man faktiskt är eller åtminstone kan bli herre över sig. Man kan ha fullständig makt över allt man gör. Hur man rör en arm, ett ben … Det känns nästan svindlande att man kan lära sig kontroll och sen göra precis det man vill. – En sak till som är helt fantastisk är, att man kan känna i pauserna hur länge dessa håller … Och vilken underbar känsla att känna att en paus håller, verkligen håller. – Gode Gud, hjälp mig nu bara att sköta mig så att jag inte schabblar bort mig på ett dumt sätt. Sen må det gå hur det vill. Det är i alla fall rätt att satsa på detta. Och ta mig fan om det inte är värt allt trassel och all depp o all annan djävulskap.
Då och då övermannas hon av tunga känslor. Ibland tänker hon att det har att göra med sömntabletterna hon äter för att kunna sova när bantningspillren gör henne speedad som på amfetamin. Pappa Lennart har provat dem och sagt att de gjorde honom ”helkonstig”. Men istället för att försöka bryta pillerspiralen träffar Lena en ny läkare som ger henne ytterligare ett slags tabletter, som ska öka ämnesomsättningen. Med dem ska hon bli både smalare och mindre deppig.
En annan tråkig avdelning är tänderna. I år har hon bara fem hål att laga, men förra gången hade hon trettio. Hon drömmer om sina tänder.
Jag tror att jag åt och tappade alla oxeltänder i högra överkäken. Högra underkäken brakade sönder också. Men där följde stora delar av själva käken med också. Och jag spottade ut alltihop så det låg på bordet framför mig. Helångest. Sen svullnade tandköttet upp. Så munnen stod ut och det blev så svullet att man såg ända in där tänderna är fästa. Jag var tvungen att hålla handen för mun för att jag såg så konstig ut. Ångest. Jag har drömt så här om tänder förut flera ggr.
Periodvis handlar svårmodet om att hon inte tas i bruk ordentligt. Att inget är tillräckligt svårt. En dag när Rolf kommer hem och berättar om en härlig repetition med Ingrid Boström, där han gjort Macbeth och hon Lady Macbeth, faller Lena ihop storgråtande.
Jag talade om att hela mitt humör berodde på Ofelia och att allt känns så hopplöst att jag bara inte klarar av det … Jag bara vrålade ur mig att jag hela våren bara gått och kvävt min arbetslust o alla tändningar på de grekiska scenerna, jag kan ju tända så ini helvete på dom. Men tänkte att till hösten får jag ju nåt ordentligt att jobba med i alla fall. Och så blir det samma historia på hösten. Och att jag är så besviken nu att det gör så förbannat ont i mig att jag inte fan vet hur jag ska överleva. Och att nu börja kväva tändningarna på Shakespeare för att jag ej har nånstans att göra av dom. Jag klarar det inte jag dör.
Det är då Rolf säger för andra gången att Lena måste bli regissör. Han tycker att hon har så stora idéer. Idéer som rymmer hela scenen, inte bara en gestalt.