’Någe ungt’ var första tanken. ’Nånting med Lena Nyman’ – det var nästa. Den morronen lossnade proppen.
Vilgot Sjöman i sin filmdagbok Jag var nyfiken
Vilgot Sjömans propp bestod av idétorka. Medan Lenas glädje över att vara en av de utvalda på scenskolan börjar förbytas i leda över att inte få syssla med något viktigt, så upplever Vilgot Sjöman något liknande. Han står mitt i en lovande karriär som film- och teaterregissör, har fyra spelfilmer bakom sig och två Dramatenpjäser. Nu vet han inte hur han ska gå vidare. Kanske förlamas han delvis av att han välkomnats in i värmen hos etablissemanget. Att han inte längre slår underifrån.
Han vill skaka om igen.
Vilgot ringer och bjuder Lena på middag på Wärdshuset Godthem på Djurgården och berättar för henne att han tänker ge henne en huvudroll. Han skriver i Jag var nyfiken:
Du ska vara en flicka som samlar på allting, glasögon, hon har ett helt kartotek på hur folk gör när dom går, står o.s.v. Och du ska upp till Jämtland o ner till Småland o träffa en massa folk. Det ska bli mycket improviserat o tas hur mycket film som helst. Du ska ha en kille som du är kär i, som är marig, och en som ständigt uppvaktar dig, som du vill bli av med. Det hela ska bli knäppt o knasigt o vi ska få in hela Sverige i filmen.
Han tystnar och väntar för att se om han får rätt reaktion. Jo. Hon blir själaglad.
Med den här filmen ska de slå en kil genom tidens Sverige. De ska avslöja socialdemokratins hyckleri, avskaffa kungadömet, välta statskyrkan över ända. Och så ska de visa sexualiteten på ett ärligt sätt.
Med den här filmen, ännu har den inget namn, vill Vilgot ut ur studion, bort från konventionerna på alla plan:
Man börjar inte med att skriva manuskriptet. Man börjar med att samla alla de människor som ska vara med och göra filmen: skådespelarna och filmgruppen.
Lena börjar delge Vilgot Sjöman historier ur sitt liv. Och för den som läser hennes dagböcker känns mycket igen i den färdiga filmen. Inte av det politiska, men av det personliga. Perioderna på landet, med yoga och fasta. Samtalen om killarna, med pappan. Hetsätandet. Arkivet, som visserligen inte är arrangerat i lådor ämne för ämne i verkligheten, men där anteckningarna är väl så metodiska om män, böcker, konst och skådespelarinsatser. Längtan efter upplevelser, efter något riktigt, viktigt och sant. Till och med rummet där hon huserar med sitt ”Nymans institut” är skissat efter den verkliga Lenas rum – den överbelamrade matvrån hemma hos Margit.
Filminspelningen kan inte börja förrän till sommaren, när terminen är slut och Lena får sommarlov. Men de börjar planera redan tidigt på våren 1966. Lena skickas på möten. En del rimliga, men också några av den mer underliga sorten. En dag i april hämtas hon av en trettiofemårig bilförsäljare till Vilgot Sjömans lägenhet. De ska ”bekanta sig”, säger Vilgot och låter dem improvisera en erotisk scen i köket. Sen går han själv sin väg och lämnar Lena med försäljaren, som bjuder ut henne på middag och klänger sig fast. En annan dag får hon träffa sociologen Joachim Israel och genomgå en och en halv timmes intervju om sitt sexliv, som aldrig visas i filmen.
Innan de kan börja spela in måste Lena också avsäga sig sin rätt till ob-ersättning.
Jag sa jag ej skulle ta gaget på 250 kronor på söndagar för det har ej Vilgot råd med. Utan att Vilgot o jag ska komma överens om en engångssumma. Är ej juridiskt lagligt, och dom kan bara lita på att jag ska vara så, för jag kan ta ut hela summan. Men Lindgren sa att dom litade väl på mig då, för jag verkade snäll.
Vilgot Sjöman har fått en tajt budget och det är ett litet team som ger sig iväg ut i Sommarsverige och fotograferar på plats. Lena gör politiska intervjuer i Stockholm: på arbetsplatser, hos organisationer, på gator och torg. Hon åker bil med sin motspelare Börje Ahlstedt i avfolkningsbygder från Småland till Jämtland. Hon möter provinsialläkaren i Strömsund, som hjälper de intagna på Ulriksfors fångvårdsanstalt, hon går på dans med sångerskan Sonja och frågar ungdomarna om de tycker att man ska ha sex redan första kvällen. Hon träffar den ryske poeten Jevtusjenko och kommunikationsminister Olof Palme.
Alla i teamet bakom kameran hamnar också framför den. Som när de ska ge Lena exempel på bättre yogaställningar och provar kroppsrörelser i gräset bland kameror och stativ. Eller när de generat vandrar utanför den stängda dörren bakom vilken Börje och Lena bråkar i filmen. Inspelningsproblematiken blir en del av det dokumentära.
Mångsysslaren i nöjesbranschen Bengt Palmers hade fått sommarjobb i filmprojektet. Han var arton år och hade just tagit studenten. Han berättar för mig att han tyckte det var underligt att filmen saknade manus.
– Att spela in en film utan ens ett kvartsfärdigt manus måste vara något otroligt unikt i filmhistorien, och att spela in en film utan något manus alls låter helt omöjligt, så hur kunde Nyfiken-filmerna överhuvudtaget spelas in?
Ulla Lyttkens, som spelade Lenas väninna, minns arbetet som väldigt roligt.
– Jag tror att Vilgot verkligen försökte hitta ett nytt sätt att göra konst på. Där livet, det som hände nu, skulle vara med. Det var en väldigt lekfull inspelning. Att få närma sig verkligheten och sen se vad det blev med något slags improvisation. Man visste lite grann, men sen fick man hitta på.
Bengt Palmers och några andra i teamet kallade det för lapptricket.
– Tricket gick ut på att Vilgot vid varje morgonsamling delade ut ett A4-ark till alla, varpå han pekade på arken och sa ”Det här skall vi spela in idag”, vilket innebar att vi i teamet hade extremt svårt att få grepp om vad filmen vi höll på att spela in handlade om.
Skådespelarna fick själva hitta på vad de skulle säga utifrån de korta anvisningar som stod på arken. Lena Nyman svär efteråt på att hon aldrig mer ska säga ja till att göra en film utan manus. Men samtidigt ger det henne ett enormt konstnärligt inflytande. Och kanske är det det som gör Jag är nyfiken – en film i gult till den allra intressantaste film Lena Nyman har gjort. Och Vilgot Sjöman också.
När de spelar in filmen, 1966, har socialdemokraterna regerat oavbrutet i trettiotvå år. De har reformerat Sverige och nu är det nästan klart. Alla har fått först två veckors semester, sen tre, därefter fyra. Sjukförsäkringen har blivit till en medborgerlig rättighet istället för en lyx för dem som har råd. Inkomstbaserad tilläggspension har gjorts tillgänglig för alla. Järnvägarna och landsbygdsvägarna har förstatligats, liksom skolan och universiteten. Och för att den högre utbildningen ska vara till också för dem från ekonomiskt utsatta grupper har man infört studiebidrag och studielån.
Men inom vänstern upplever man att regeringen gått i stå. Att den har blivit lat och mätt och njuter av sin makt medan klassutjämningen misslyckats. Den fattigaste tiondelen får tre hundradelar av inkomsterna. Den rikaste hämtar hem nästan en fjärdedel.
Var detta verkligen vad de kallade klassutjämning? Ja, det var det förmodligen. För finansminister Gunnar Sträng sa inte långt senare att nu var de stora reformerna avklarade. Och när låginkomstutredningen, tillsatt 1965, börjar leverera resultat som visar på en mycket påver ekonomisk verklighet för dem som har det sämst, då lägger Sträng ner den.
Vilgot Sjöman kan egentligen inte särskilt mycket om politik. Därför behöver han Lena. Han fattar att han själv är för gammal för att vara politiskt naiv. Men bakom hennes upproriska ifrågasättande kan han gömma sina egna blottor.
”Tycker du att Sverige är ett klassamhälle?”
Lena sträcker fram micken till storköksbiträden, unga akademikerpar, förhandlarna i LO-borgen, någon på gatan.
”Klassamhälle – vad då, hur då?” svarar de, eller:
”Det är det väl strängt taget inte. Nä, vi håller ju alla på varann.”
”Det tror jag inte.”
Nej. De tycker inte att Sverige är något klassamhälle. De tycker att det kanske snarare är tvärtom, att det är för lite skillnad. Att något måste man väl ändå få för att man utbildar sig i flera år.
Inte ens i LO-borgen tycker de Sverige är ett klassamhälle.
”Tycker du att kvinnorna har samma möjligheter som männen i vårt samhälle?” frågar Lena.
”Ja, det har de väl.”
”Jo, det har de väl, om inte mer. Är det inte så att kvinnorna regerar här, va?”
Verklighetens Lena vet inte vad Sveriges statsminister heter, än mindre vad L:et och O:et i LO står för.
Jag skulle fråga varför man inom organisationen var så konservativ på kvinnosidan. Eftersom jag inte visste om de var det frågade jag Vilgot minuten före intervjun om de verkligen var det. Han väste fram ett ja och jag gick till angrepp …
Men det tar inte lång stund i LO-borgen förrän hon fattar galoppen. Hon blir rasande när ombudsmännen ber henne bevisa att kvinnorna har sämre villkor än männen.
”Alltså min mamma, hon är pälssömmerska och hon jobbar varje dag hela året och hon tjänar ungefär 14 000.”
”Men om jag blir pälssömmerska, vad får jag betalt då?” invänder ombudsmannen bakom bordet retoriskt.
”Ni blir inte pälssömmerska!” säger Lena och spänner blicken i honom.
Filmens Lena tycker att hela högen hycklar. Hon vill ändra på allt.
”Dom gör ju ingenting”, säger hon i filmen. ”Tidningarna – dom jobbar alldeles för fort så dom kan man inte lita på. Och vetenskapen jobbar alldeles för långsamt – så där kommer inga resultat. Man måste öppna eget.”
Sitt rum har hon fyllt med arkivlådor för olika ämnen från A till Ö. För även om Lena inte har läst på om dagspolitiken så vet hon allt om att leva under små ekonomiska omständigheter. Hon bor fortfarande hemma hos pälssömmerskan Margit, i en etta på Lidnersplan 11 i Kristineberg.
Margit gnetar ihop till hushållet och lite extra till barnen, ensam sen Lena var tio.
Lena har haft komplex för ”det sociala” så länge hon kan minnas. Att de bor så litet, att det finns så lite pengar. Inte minst sen hon började i realskolan Statens normalskola på Östermalm, där hennes skolkamraters pappor är läkare och advokater.
Men klassfrågan har hon alltid behandlat hemligt och privat. Inte som något att dela med andra än de mest förtrogna, knappt ens med dem. Det är med Nyfiken-filmerna som hon för första gången pratar om klyftan mellan dem som har och dem som inte har och får en chans att fundera över det som en politisk och samhällelig fråga. Inspelningens kärntrio består av tre som delar arbetarbakgrunden: Vilgot Sjöman, Börje Ahlstedt och Lena Nyman.
I början har Vilgot Sjöman fått göra en del av de viktiga politiska intervjuerna själv. Han tycker inte Lena ställer rätt frågor. Efteråt klipper han ihop det så att det ser ut som om det är Lena som intervjuar. Till exempel med Martin Luther King, som de träffar när han besöker Stockholm 1966 för att tala medborgarrätt och icke-våld. Men när det i slutet av sommaren är dags att intervjua turisterna som njutit av sol och bad i Francos diktatur är Lena medveten. Och riktigt tvärförbannad över att ingen av solresenärerna bryr sig om något som helst utöver sin egen bekvämlighet. När Lena stampar och frågar om de verkligen ”skiter i att ett helt folk har det jävligt”, då tvekar en av resenärerna på norrländska.
”Nej, skiter i det gör man väl inte. Man säger väl tjosan åt det då.”
Lena och Vilgot Sjöman ger sig på auktoriteterna kungahuset och statskyrkan. Båda har fortfarande reell makt, även om svenskarna sen ett tiotal år varken behöver tro på Gud eller konungen. Börje och Lena knullar på balustraden till kungliga slottet i Stockholm medan en beväpnad medlem av livgardet ser på. I en bortklippt scen klär Lena av ärkebiskopen alla kläderna framför altaret.
Den politiska filmen blir också allt mer en film om sex.
”Ska vi inte skita i censuren? och vad som passar sig? och konstnärlig smak? och hela konkarongen? och börja med en annan fråga: Hur skulle ni göra om ni stod här mot väggen och tryckte? I verkligheten, utan att det var någon filmsnutt som skulle spelas in?” säger Vilgot Sjöman när de ska ta den första kärleksscenen mellan Börje och Lena. De står i hennes rum bland arkivlådorna.
De klär fumligt av varandra medan Vilgot Sjöman tittar på. ”Nä-ä!” skriker Lena. ”Det här funkar inte.” De behöver en madrass. Och Lena leder Börje mot garderoben med byxorna hasande runt knäna. Vilgot Sjöman tänker att han haft tur: ”Jag har ju två komiker framför mig. Två verkligt komiska begåvningar!” Det är så roligt att han inte ens blir kåt.
Lena och Börje gör sexscen efter sexscen. I Rumskullaeken, vid slottet, i en stuga i Småland. Rumskullaeken i Småland blir turistmål på kuppen. Det är scener som ska vandra runt en chockerad och nyfiken västvärld.
Sexualmoralen är redan i gungning. Samma år som Jag är nyfiken – en film i gult går upp på biograferna, 1967, görs den första sexualundersökningen, Sex i Sverige, av docenten i sociologi Hans L. Zetterberg. En armé av seriösa intervjuare i läkarrockar beordras ut till de svenska hushållen för att göra intervjuer om hur ofta folket har samlag eller petting. Det anses mycket chockerande.
Men det visar sig bland annat att folk inte längre tycker att sex ska vara tillåtet bara inom äktenskapet. ”I vår undersökning pejlade vi hur långt den romantiska protesten spritt sig i Sverige”, skriver Zetterberg i den offentliga utredningen. Och resultatet är att 85 procent av svenskarna anser att ”de som är kära i varann får ha sexuellt umgänge även om de inte är gifta”.
När kärleken blir det högsta moraliska värdet blir det plötsligt möjligt att byta partner, älska över klass- och könsgränserna, att ha sex före äktenskapet. Vissa har gått ännu längre, som Kristina Ahlmark-Michanek i Jungfrutro och dubbelmoral, debattboken från 1962 där hon förespråkar sex för vänskaps skull.
I botten handlar alltihop så klart om p-pillret. Om att sex inte längre måste få praktiska konsekvenser.
Sen har allt sex i Nyfiken-filmerna också en privat dimension.
– Det kändes tydligt att Vilgot Sjöman hade en crush på Lena, säger Bengt Palmers, och att det var därför alla de här sexscenerna skulle vara med. Det var ju han som hittade på att så här ska ni göra, och sen var det han som satt och tittade på det – inte bara på inspelningen utan också vid klippbordet.
Tyckte alla det var konstigt?
– Det var ju så känsligt. Jag kunde inte prata med alla om det. Men jag är nästan villig att ta gift på att de andra kände likadant.
Jo. Ulla Lyttkens såg också. Men inte i lika svart.
– Nej, jag tänker inte på deras relation som något negativt. Jag hade känslan att Vilgot hade väldigt stor respekt för Lena och hennes konstnärskap. Han rörde sig i en intellektuell miljö och tyckte förstås att det var fantastiskt med en sån människa som Lena, som var så full av liv.
– Och, lägger hon till, jag tror att en kärleksrelation kan hjälpa en hemskt mycket att komma över blyghet. Lena var ju blyg, precis som jag. För en skådespelare, om regissören älskar dig – då kan du åstadkomma nästan vad som helst. Sen var det sexuella inte en så stor grej då. Man kunde göra det eller inte. Så länge jobbet kom i första hand. Det viktiga var att man inte skulle binda sig vid någon karl.
Vilgot Sjöman skriver i sin dagbok att det var Lenas idé att de skulle vara ihop i filmen.
– Så vi skulle påstå för publiken att vi har ett förhållande?
– Dom tror det i alla fall.
– Regissören och teatereleven har ett förhållande, medan de gör en film ihop?
– Är det inte som det brukar va då?
Filmens Lena och filmens Vilgot blir älskande. Lena drar Vilgot i slipsen, plutar med munnen och ber om kärleksscener med de unga skådespelarna. Han drar på svaret, rör vid henne, väntar.
När jag smält hennes djärvhet, är det min tur att dra ut konsekvenserna: – Vi gör det till en historia om två som utnyttjar varann, va? TEATERELEV utnyttjar REGISSÖR och tvärtom!
– Mmm.
Jag hör henne dra ett bloss.
– Ja, inte medvetet, förstås. Utan lite omedvetet, så där. Eller halvmedvetet. Men de utnyttjar varann! Deras intressen sammanfaller.
Det är Lena som till slut i en scen i klipprummet spänner ögonen i Vilgot Sjöman och säger: ”Men kom inte och säg att det är på lika villkor. Kom inte och säg det!”
Det är inte på lika villkor. Och det handlar inte bara om sex utan också om pengar. Lena och Börje leker fram scen efter scen. Det är de som bär filmen. Ja, allra mest Lena, som är med i varje tagning. I praktiken skriver hon merparten av replikerna.
Så småningom kommer Jag är nyfiken – en film i gult att spela in mellan 50 och 75 miljoner kronor bara i USA. Lena får 30 000. Då har de ändå dubblat det ursprungliga gaget för att inspelningarna drar ut på tiden.
Börje Ahlstedt minns kontrakten för Nyfiken-filmerna med viss bitterhet och drar sig inte för att kalla Vilgot Sjöman snål i sin självbiografi Från min loge på Dramaten. Enligt Börje Ahlstedt kom det inte några kontrakt på bordet förrän Sandrews fick veta att det skulle vankas nakenscener. Och då, menar han, bestod de av fasta engångsgager istället för de utlovade procentintäkterna, trots att skådespelarna till stor del bestämt innehållet själva. Att filmen utan dem varken haft ”repliker eller nakenscener eller framgång”.
Riktigt vilken dålig affär det var förstod Börje och Lena inte förrän senare, konstaterar han.
Värst var det för Lena. Under årens lopp har hon ofta återkommit till hur lite pengar hon fick för sin medverkan i Nyfiken-filmerna.
Lena tror på filmen, hon ger allt. Men någonstans tröttnar hon på sexscenerna. Det är när de ska ta stillbilder för tidningarna på henne och Börje i sexställningen 69.
”Minns du den där journalisten från Östgöta Correspondenten häromdan?” säger hon till Vilgot Sjöman, som återger Lenas repliker i Jag var nyfiken.
Han verkade ju trevlig och så. Och så hade han mage att börja tjata om det där urgamla: ”Hur kändes det att göra 491?” Tre år efteråt! Jag blev så jävla deppig … och tänkte: Hur ska dom inte tjata nu då! ”491:an Nyman” var det då. ”Knull-Nyman” kommer dom att säga på Dramaten, ”där kommer 491:an Knull-Nyman”.
Vilgot Sjöman försitter inte ett tillfälle att låta Lena vara naken eller halvnaken. Det är självklart och fint i de roliga och politiskt provocerande sexscenerna. Men det är mindre självklart att Lena ska göra yoga med bar överkropp.
Bengt Palmers tyckte att peeping Tom-känslan var obehaglig.
– Sen spelade vi in scener med Vilgot framför kameran, där han uttryckte sin svartsjuka över att Lenas rollfigur och Börjes rollfigur hade ett sexuellt förhållande i filmen. Och gränserna var mycket suddiga mellan vad som var fiktion och vad som var verklighet.
Vilgot Sjöman ser det inte. Istället säger han till Lena att hennes trulighet stör hela gruppen. Att hon är barnslig.
Då sväljer hon. Och under nästa tagning sitter hon och skriver på maskinen vid sitt icke-våldsaltare i det där huset i Småland dit hon i filmen åker för att meditera. Hon skriver:
Martin Luther King är bra. Tra la la. Tjoha. En gris är ett djur utan bur. Men en tiger utan bur är inte rolig. Och jag känner mig som en påse nötter. Och det är inte roligt. Börje och jag är träskfanatiker och ekidioter och skrotbilsfantaster. Ha ha. I träsket är könsumgänge uhygtfvbju ghunmjvj hbg …
En dag kommer Vilgot Sjöman och ber Bengt Palmers skriva en sång, berättar den senare i sin självbiografi Slumpens skördar.
”Du Bengt, på torsdag skall vi spela in en scen med Lena, där några sjuksköterskor skall pensla på henne med Tenutex, en sån där smörja som man tar bort skabb med, och då vill jag att du sitter i bakgrunden och spelar och sjunger en visa om det, för en sån visa hinner du säkert peta ihop till dess, eller hur?”
Bengt fattar inte riktigt vad Vilgot Sjöman menar. Han får förklara igen.
”Ja, hon skall stå där på ett sjukhus helt naken, och så … ja, skall hon pågeggas den där smörjan med stora penslar.”
Under tiden ska Bengt sitta i ett hörn och sjunga och spela om det.
Bengt trodde att Vilgot Sjöman snart skulle börja skratta och säga att han skämtade, men istället satte han en deadline för visan, till torsdagsförmiddagen.
Ja, sex hade ju enstaka obekväma följder fortfarande efter p-pillret. Som gonorré. Eller skabb, som Lena smittas av efter ett äventyr under en liftning. Filmens Börje får också skabb och de får båda genomgå förnedrande Tenutex behandling i klinisk sjukhusmiljö.
Visan fick namnet ”Lilla Lena” och börjar så här:
Se Lena hon står mitt bland kaklet
Och kliar sin helnakna kropp
Hon grinar åt hela spektaklet
Och önskar hon aldrig ställt opp
På en frustande rufsig galopp
Bengt tycker fortfarande att det var en underlig sak att få sina första STIM-pengar för. Men det blev nog en bra slant till slut.
Om det politiska stoffet är Vilgot Sjömans, är allt det personliga Lenas.
Hennes flickrum i filmen, Nymans institut, är alltså inspirerat av matvrån hos Margit. Det är Lena och Viveka som tillsammans överdriver den i studion, klistrar upp militäraffischer och österländska prylar.
Lenas relation till Lennart står som förebild för relationen med pappan i filmen. Vilgot Sjömans skiss av honom ser ut så här:
Fadern är den parodiska konstnärsnaturen – inaktiv, flyktig, nerdekad, alltid på jakt efter en kvinna som kan ta hand om honom, allt sedan Lenas egen mor lämnade honom.
Filmens Lena tycker om pappan, tyr sig till honom, pratar med honom om killar.
Så här beskriver Vilgot Sjöman filmens Lena:
Själv har hon det inte alldeles lätt med kärleken, ömheten, sex:et. Hon samlar på erfarenheter också när det gäller män; men där har hon svårt att vara lika utanförstående och iakttagande som i andra sammanhang.
När rollfiguren Lena intervjuar Börje i sängen om hans politiska tillhörighet, om han har körkort, om hur många flickor han legat med, så liknar det hur skådespelerskan granskar sina egna erövringar. Hon listar dem också varje år i dagboken. Med namn och symboler för hur de var.
I juni pratar Lena och Vilgot om likheterna mellan fiktionen och verkligheten och det slår Lena att när rollfiguren Lena förstör sitt arkiv så är det som när hon själv nästan samtidigt bestämmer sig för att sluta med dagboken.
Mot slutet av sommaren skriver Vilgot Sjöman i sin inspelningsdagbok:
Jag rådgör med Nyman. Det har blivit mitt viktigaste planeringsarbete i den här inspelningen: jag prövar alla idéer på Lena. Hon reagerar på dem; bidrar med sina egna.
– Mitt minne av Vilgot och Lena är att de hade ett väldigt jämlikt förhållande, säger Ulla Lyttkens. Han lyssnade verkligen på henne. Och män som lyssnar, på den tiden – de fanns, men de var inte vanliga. Det var demonregissörerna som gällde.
När inspelningarna är över har Vilgot Sjöman fortfarande ingen klar plan för den färdiga filmen. Men eftersom han har lagt alla pengarna på filmrullar har han milvis med film. Vecka efter vecka slåss han med materialet i klipprummet tillsammans med klipparen Wic Kjellin. Besöket hos Olof Palme och intervjun med Martin Luther King ska fogas ihop med scener där Lena binder fast ett fotbollslag vid ett träd, jagar Börje med gevär och smygkikar på kärleksakten hos ett lesbiskt par.
Det går inte. Ingenting lossnar förrän Vilgot Sjöman bestämmer sig för att göra två filmer – dela flaggan i gult och blått.
Den första filmen, som han kallar den gula, blir glad och revolutionär, ung och framåtsyftande. Lena samlar information om Sverige och svenskarna, mest om deras uppfattning om klass och rättvisa. Hon demonstrerar och reagerar. Naken sticker hon två bröstvårtor i ögonen på konservatismen medan hon övar yoga.
Någonstans är filmens Lena folkhemmets hjärta. Demokratins mening. En medborgare som tänker själv. Och hon är också den begynnande kvinnokampens innersta kärna. En som inte har mannen som mål. För vad Börje än är för Lena i filmen, så inte är han svaret på någon av livsfrågorna.
Utifrån vår tids kvinnobilder på film har hon också den chockerande egenskapen att inte vara perfekt i något avseende men får sig ändå till livs både kärlek och meningsfullt arbete.
Den andra filmen, Jag är nyfiken – en film i blått, blir sorgligare, långsammare, ett rekviem över det gamla Sverige. Över det gamla i oss själva. Uppgivenheten när Lena till slut går ledsen bredvid demonstrationen istället för i den. Den nakna kroppen som ett kors att släpa på.
Lena blir inte nöjd med den blå filmen. Hon skickar långa omklippningsförslag till Vilgot Sjöman. Filmen har tappat den lätthet de talat så mycket om att den måste byggas med, menar hon. Lena vill klippa om starten, stryka intervjuerna med överklassflickorna i början, skippa omtagningarna av intervjuerna från den gula filmen. Hon tycker inte att scenerna mellan henne och Vilgot fungerar.
Du hade en önskan (jag skaffade mig den också) om att skildra regissören–skådespelerskans förhållande. Belysa det där med utnyttjandet. Det är en sak vad vi har velat skildra. En helt annan att vi inte har lyckats.
Hon tycker alltihop ska bort. Det är ”humorlöst, tråkigt, har inget med den övriga filmen att göra. Egna frotteringar med egna prylar …”
Filmen hade blivit bättre om han gjort som hon skriver. Men så mycket lyssnar inte Sjöman på Nyman.
På våren 1967 ska den gula filmen ha premiär. Aftonbladet skriver att filmbranschen hukar sig. Statens biografbyrå har remitterat filmen till filmgranskningsnämnden, vars uppgift det är att avgöra särskilt svåra fall. På den här tiden censureras fortfarande vuxenfilmer, även om reglerna är starkt ifrågasatta, inte minst sen turerna kring 491.
Det mest känsliga är inte sexscenerna i sig, sådana har den svenska publiken sett en del. Men att blanda kärlek och politik!
Censurvurmarna oroar sig för att filmen ska gå igenom och ser framför sig hur det kan bli fritt fram att filma ”sexböcker till sista stavelsen”.
Till slut säger Biografbyrån ja till distribution i oklippt skick, vilket innebär en framflyttning av gränserna för vad som får visas på svenska biografer.
Kanske får Vilgot Sjöman till en del tacka sina mäktiga beskyddare. Ingmar Bergman säger att han tycker Jag är nyfiken – en film i gult ”är ett stort mästerverk, en oerhört beundransvärd film”. Och Filminstitutets vd Harry Schein säger att han läst ”Vilgot Sjömans fascinerande dagbok ’Jag var nyfiken’. Den är nästan lika bra som hans film.”
När den väl får premiär den 9 oktober 1967 på tre biografer i Stockholm – Cinema, Victoria och Maxim – gör mamma Margit och pappa Lennart Lena sällskap på bion. Och efteråt flyr inte Lena pressen utan välkomnar den tillsammans med Vilgot Sjöman.
Margit Nyman säger till pressen att filmen är ”härligt rolig”. Och sen tycker hon att det är roligt att hon får en kram av Vilgot Sjöman, skriver Lena i dagboken.
Filmen får blandad kritik. En del gillar det frejdiga vänsterradikala angreppssättet. Andra tycker att den politiska okunnigheten gör den betydelselös. De flesta hamnar mittemellan och finner den bitvis intressant, bitvis som ett hopkok av tomma provokationer.
Men när det gäller Lena är hyllningarna nästan oreserverade. I DN skriver Mauritz Edström att ”filmen hade knappast kunnat bli vad den är utan den fantastiska insats Lena Nyman gör”. Göteborgs Handels- och Sjöfarts-tidning skriver: ”Jag vet ingen ung svensk aktris som skulle kunna genomföra den krävande huvudrollen så avväpnande, så charmigt och så trovärdigt”.
Den enda som inte hyllar Lena ensidigt är Bo Strömstedt i Expressen. Han tycker visserligen att hon har ”ovanligt stark personlig närvaro och utstrålning, fräckhet, frejdighet, styrka”, men också att hon ”demonstrerar en njutning inför sig själv, inför sitt eget utspel, som försvagar effekten av vad hon gör”.
I riksdagen höjs mer upprörda röster. Tre riksdagsledamöter skriver till ecklesiastikminister Olof Palme om det olämpliga i hans medverkan. ”Rena rama porrfilmen”, säger centerpartisten herr Bengtsson från Falköping. ”Avgå, herr statsråd”, ber folkpartisten herr Hamrin från Jönköping från plenisalens talarstol.
Palme svarar i kammaren om sin medverkan i filmen:
”Vad jag där säger är enligt mig förenligt med god sed och ungdomens andliga fostran. På inget sätt kan jag finna mina uttalanden vara moraliskt anstötliga.”
Förresten har han inte sett resten av filmen, säger han, och kan inte göras ansvarig för den.
Ett år efter, i oktober 1968, när också den blå filmen färdigställts och visats på biograferna, får Lena en välförtjänt Guldbagge ”för sin på samma gång artistiskt medvetna och vitalt självutlämnande personifiering av Vilgot Sjömans gulblåa nyfikenhet”.
Det är Olof Palme som delar ut den. Palme som själv hade lönats för sin medverkan i filmen med krav på sin avgång. Lena står framför honom i ett par enorma fyrkantiga glasögon och ser fruktansvärt cool ut.
Nånting som Schein tyckte var väldigt roligt, var att han gett mig Olof Palme till bordskavaljer. Jag var illröd och tyckte sossarna var skit. Vi grälade hela middagen.
Och när en nyhetsreporter från Aktuellt frågar om hon tror världen har blivit bättre efter Nyfiken-filmerna svarar hon nej.
”Men man måste fortsätta jobba för det.”
Hon har inte gett upp den revolutionära verksamheten för att hon börjat på Dramaten.
”Nej! Jag jobbar inom institutionerna nu. Jag nästlar mig in. Eller vi är många som nästlar oss in.”