Man tänkte inte så mycket på hennes feta bak i den förra filmen, ty då hade den nyhetens behag, men när hon nu återigen ska klä av sig tillsammans med Börje Ahlstedt och demonstrera hur två älskande bär sig åt, så börjar man uppriktigt sagt unna den sympatiske pojken en mera välväxt flicka.
Ur recension av Jag är nyfiken – en film i blått i Arbetet
Efter den enorma succén med Jag är nyfiken – en film i gult är det dags för tvåan: Jag är nyfiken – en film i blått. Det är 1968 och Nils Beyer, en av Sveriges ledande kritiker, recenserar den i Arbetet. Vid hans sida ställer sig en av Sveriges största författare och ledamoten i Svenska Akademien Artur Lundkvist i tidningen Se:
Hon är bättre med kläder på. Man får nästan avsmak för henne när hon är naken.
I fem år har Lena så gott som dagligen slagits mot sin vikt. Nu recenseras hennes kropp i Sveriges ledande tidningar.
Lena ser det först i Aftonbladet, där journalisten Gunilla Bergström reagerat på tonen och slagit upp de manliga kritikernas reaktioner på tre sidor under rubriken: ”Får inte feta flickor älska?”
Det är pappa Lennart som läser först. Och sen ringer han Lena, arg och förtvivlad. Han tänker skriva ett öppet svarsbrev.
Lena smyger ut och skaffar tidningen. Läser vad Artur Lundkvist skriver:
Jag efterlyser den intelligenta kroppen. Lena Nymans är själlös, lite dum.
Redan under sin första spelperiod på Dramaten hade Lena börjat ta bantningstabletter, Dobesin, som doktor Hubel hade skrivit ut åt henne. De hade gjort henne ”lite darrig i benen”. Men allt som kunde göra henne smal ville hon ha. Och förresten blev hon darrig av att fasta också. Så hon tog en tablett till. Och en till.
Under sextiotalet var det vanligt att läkare skrev ut amfetaminliknande bantningstabletter till kvinnor som var missnöjda med sina kroppar. Dobesin, som Lena fick, var centralstimulerande och beroendeframkallande, inte olikt amfetamin. I Sverige förbjöds det 1975. Rastlöshet och sömnsvårigheter listas bland biverkningarna. Vid långvarigt bruk ”uppträder ångest”. Tabletterna riskerar också att framkalla psykiska sjukdomar eller skador, liksom beroende. Eller att ”framkalla våld”.
Lena fick kombinera Dobesin med järn – för blodvärdet – och hormontabletter. Efter ett tag, när hon inte kunde sova längre, fick hon sömntabletter också.
Det var nästan omöjligt för henne att föreställa sig en lycklig tillvaro över 48 kilo. Och tabletterna gjorde henne inte tillräckligt smal. Svaret blev att inte äta alls.
Dagar som Lena inte åt 1964:
6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 24, 25, 26, 27 februari
20, 21, 22, 23, 24, 25 mars
4, 6, 8, 11, 13, 19, 20, 27, 28 april
12, 14, 15, 19, 20, 25 maj
5, 19, 20, 21, 23, 24, 29 juni
2, 3, 5, 7, 8, 21, 22 juli
3, 4, 5, 6, 12, 16, 21, 22, 23, 24, 25 augusti
Svältmetoden kombinerades med hetsätning. Ena dagen kunde hon komma i en kjol hon inte haft på länge, bara för att nästa dag hetsäta igen. Och ätandet följdes av samvetskval, samvetskvalen av framkallade kräkningar. Den 12 april 1965 spyr hon skinklåda, pannbiffar och kakor innan hon lägger sig och läser Marianne Hööks bok om Ingmar Bergman: ”Jag ej klok. Tog sömntablett o somnade kl. 11.”
Under åren provade Lena en lång rad dieter, varav de flesta innehöll alkohol. En gång ett slags risfasta på råris, en annan gång fasta på te, sen en innediet på vin, ägg och lever där frukosten bestod av vitt vin med ägg.
Familjen försökte ingripa. Hennes bror Bosse klagade på de extrema metoderna och försökte övertala henne att istället försöka leva lite sundare. Mamma Margit grät. Men inte för att Lena inte kunde banta, utan för att hon bantade. Det förstörde ju hennes liv. Och att Margit tyckte det, förstörde i sin tur Lenas liv ytterligare. Mitt i dramat klev pappa Lennart in genom dörren, rosenrasande för att Lena inte kunde äta normalt så att hon höll vikten.
Kände mig alldeles slut inför det olösliga problem som min bantning är. Kände mig kräkfärdig på alltihop. Det är precis olösligt för jag kan ej banta o jag kan ej se ut så här.
Vilgot Sjöman kunde nästan inte träffa Lena utan att kommentera hennes figur. Varje gång hon under de kommande åren väger under 50 kilo tycker han att hon är ”lagom i figuren nu”, att hon ”blivit mycket sötare”, eller att hon är ”smal och fin”.
Lena skriver flera gånger i sina anteckningsböcker att hon är livrädd för att bli som sin mamma. Man får själv gissa på vilket sätt.
Tjock? Med största sannolikhet.
Arbetare? Säkert.
Övergiven? Absolut.
Lena måste avvärja Lennarts planer på en svarsartikel till Artur Lundkvist och Nils Beyer. Oavsett hur goda argument han har kommer det inte att gagna henne. Hon skriver av deras påhopp ord för ord i dagboken. Hon gråter. Hon försöker ringa Bengt, sin terapeut, och hon försöker ringa Vilgot Sjöman. Ingen av dem svarar. Hon försöker ringa Lennart. Han svarar inte heller.
Lägenheten på Vanadisvägen är tom så att det ekar. Janne har flyttat därifrån efter att konkurrensen med Lenas vardag nästan tagit kål på kärleken. Lena dricker öl, tar sömntabletter, är vaken, ledsen. Fast sen tar ilskan över. Och i vargtimmen tar hon fram pennan.
Att jag har svårt att acceptera att jag inte begåvats med en vidjesmal och vacker kropp har nu vid ett flertal tillfällen kommit till allmänhetens kännedom. Dels i Vilgot Sjömans bok Jag var nyfiken, dels i de filmer vi har gjort tillsammans, dels i intervjuer med mig. Att jag ändå ställt upp för att visa svenska folket denna kropp, vad beror det på?
[…]
En av orsakerna är denna: det är tämligen enkelt att sluta sig till att jag inte är den enda i Sveriges land som har problem med att inte vara skapt som tidens ideal föreskriver. Och då råkar jag tycka så här: att det är helt knasigt, dumt, vad ni vill, att somliga människor ska gå omkring och skämmas för hur dom ser ut!!! Varför finns det inte plats för alla sorter och alla typer, speciellt i ett medium som filmen som i alla fall är så pass normbildande? Om jag nu visar min ”feta bak” och ”min själlösa, litet dumma kropp” kanske någon annan som drabbats av samma oblida öde börjar förstå att vi också har existensberättigande. Faktiskt. Trots allt.
Och apropå att de efterlyser en intelligentare kropp:
Fråga: Huri helvete ser ”den intelligenta kroppen” ut?? Är det nån som vet hur man gör för att höja intelligensnivån på sin kropp?
Lena avslutar med sitt favoritargument från pappans tidigare raseriutbrott: Om kritikerherrarna nu har svårt för feta bakar så måste de ha det ytterligt svårt på konstmuseerna runt om i världen. Med tanke på hur många av de avbildade kvinnokropparna som stämmer med deras ideal. Och så signerar hon sin första artikel ”Högaktningsfullt, LENA NYMAN”.
När morgonen kommer åker hon ut till Bo Strömstedt på Expressen och ger honom texten. Hon vill att den ska tryckas. Och den trycks redan samma natt.
Men bakom den tuffa tonen i artikeln mår hon uruselt.
Jag är helt under isen ibland. Totalt spolad. Och har ju börjat fatta att jag inte är så jävla ful som Vilgot skildrat mig. Men jag har kommit i vägen för hans svåra relation till kvinnan.
Lena jämför med Bo Widerbergs Elvira Madigan, där hon upplever en stark ömhet i skildringen av Elvira.
Bilderna bara lyste av kärlek och ömhet. Jag var helt deppad när jag gick därifrån. Djävlig, djävligt ledsen.
Börje Ahlstedt berättar i sina memoarer att Lena tog hemskt illa vid sig av uttalandena om hennes kropp och att såren satt kvar hela livet. Hon fick betala ett högt pris för nakenscenerna, medan Börje kom lindrigare undan. Om Börje skrev Artur Lundkvist att ”som man ser jag att Börje Ahlstedt är snyggare som naken karl, än Lena som naken kvinna”.
Men för kvinnorna blir Lena en frihetens apostel i en tid då bantningsexperterna får tidigare oanat spaltutrymme i vecko pressen och Twiggy triumferande ler mot varje extrakilo.
Det är flera kvinnliga journalister som går igång på behandlingen av henne. I Sveriges Radio gör Kerstin M. Lundberg ett program som heter Mulliga Maj och vi andra feta flickor. Lena får frågan hur hon reagerade på herrarnas påhopp.
”Först blev jag himla ledsen. Sen till slut alltså så blev jag så himla störtilsken. För jag tyckte det var inte klokt alltså bara.”
Kritiken handlade ju inte om vad skådespelaren Lena Nyman hade gjort, det enda som recenserades var hennes utseende.
”Och så svarade jag dom två på det där. För att jag tyckte alltså att man behövde hävda sitt människovärde.”
I programmet berättar hon att hon tyckte att det var svårt att spela in filmerna. Av vanlig blygsel, men också för att hon inte tyckte om den kropp hon såg.
”Men så tyckte jag att vi som inte är så smala vi borde ha ett existensberättigande vi med. Och vi borde finnas på film och i andra medier så det inte blir som det är nu, att alla flickor försöker vara smala, att man försöker bli en sorts typ. Jag tyckte att hela den grejen, att jag inte gillade mig särskilt mycket, var ett problem som jag skulle reda upp – med mig. Så därför blev det liksom aldrig aktuellt att jag ville ha bort nåt.”
I klipprummet med Vilgot Sjöman hade Lena blivit förtvivlad när hon såg bilderna från myren där hon badar naken. Hon tyckte att hon såg fruktansvärd ut, fet och hemsk, och Vilgot blev rädd att hon inte skulle tillåta honom att visa scenen.
Men Lenas lösning var inte att klippa.
”Om man bara förstod hur flickan blivit så här tjock!” sa hon istället till Vilgot Sjöman. ”Om man kunde visa det nånstans i filmen före Strömsund? Då gjorde det inget att jag ser ut som jag gör på myren.”
Båda mindes hur Lena lämnat Kiholms hälsohem för att åka raka vägen till ett konditori och äta bakelser. Och så fogade de istället in en hetsätningsscen i filmen, där Lena äter med händerna, mular in bakelse efter bakelse i munnen så att hon får grädde på näsan.
Att Artur Lundkvist och Nils Beyer inte kunde se motivet med kroppen i filmen är häpnadsväckande i sig. I scenen där Börje och Lena bråkar i Småland (den gula filmen) är det nästan övertydligt. ”Du har ett förkrympt kvinnoideal”, skriker Lena till Börje, inspirerad av Barbro Backbergers klassiska stridsskrift Det förkrympta kvinnoidealet.
Börje skakar hennes nakna kropp: ”Tjejen – du sysslar med lite för stora grejer. Det går över din horisont. Det är bara en jävla röra i din skalle. Gå in för nånting annat. Banta! Sätt opp en massa jävla avmagringstabeller istället.” Han håller henne ifrån sig. ”Ska du sitta i min MG med dom här jävla brösten, va?”
Vilgot Sjöman berättar i sin dagbok från inspelningen att Lena skakade av gråt på riktigt när de filmade.
Lenas humör stiger i takt med att reaktionerna på hennes debattartikel dyker upp. Det kommer tolv långskaftade rosor från Alf Montán på Expressen. Hon får stöd i flera uppskattande brev. Men det förändrar ingenting i grunden.
Jag vill hetare än nånsin (eller lika mycket) bli smal. Jag vill det så ini helvete. Och har bestämt mig för att försöka igen. Trala la laa!!!!