Direkt efter gruppteateräventyret får Lena en bärande roll i en Brecht-föreställning på Stora scenen på Dramaten: Polly i Tolvskillingsoperan. Det kommer att bli hennes stora genomslag på teatern.
Men under repetitionerna är hon rädd. Hon ska sjunga ensam för första gången. Och regissören, Alf Sjöberg, har lagt ett extra sångnummer i Lenas mun, den berömda Sjörövar-Jennys visa. Han verkar ha oändlig tilltro till hennes förmåga. Lena hade för sig att det var Jenny som brukade sjunga sången. Men nu får hennes Polly själv duka upp scenen där restaurangbesökarna skrattar åt servitrisen. Det sker mitt under bröllopsmiddagen med Mackie Kniven.
”Nu är jag Jenny”, säger Lenas Polly. ”Och så skrattar du åt mig.” Den där magin som är teaterns kärna – man säger att nu är jag en annan och nu händer det här. Lena vet precis hur det ska gå till. Och den behagsjuka flickbruden Polly tar kontroll över scenen. Sen sjunger hon.
Men en vacker afton hörs ett dån ifrån hamnen
och man frågar: varför dånar det så hemskt?
Och då ser man hur jag står bakom fönstret,
och man frågar: varför ler hon så där lömskt?
Och ett skepp med åtta segel
och femti kanoner
börjar skjuta på stan.
”Jag hade aldrig sjungit ensam på scen förut och sa till Alf att jag inte kunde det”, berättar Lena i ett teveprogram långt senare.
”Jo, du kan”, sa Alf Sjöberg bara. ”Jo, du kan.” Så sa han till Lena, och Lena har intygat att det var precis det hon behövde.
I en intervju i DN berättar hon att Alf Sjöbergs regi den här gången började med kläderna. När han hade satt på Lena en flickrosett i tyll i den Jackie Kennedy-bruna bobben hade Lena fått den vinkling hon behövde.
– Ett riktigt litet nöt, en söt tjej som lär sig att bli en beräknande liten jävel. Polly skulle se ut som Jackie Kennedy och Mackie Kniven som Onassis. Det var ju dem folk pratade om.
Resten var bara ”Jo, du kan”. Och det kunde hon ju. Publiken rös.
Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,
när man frågar, vilka som ska dö.
Och då får ni höra hur jag svarar: Alla.
Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!
Rolf Skoglund berättar att Alf Sjöberg var förtjust i Lena. Och skulle han invända mot hennes sätt att göra rollerna gick det ofta inget vidare. Rolf härmar regissören, med lite gnällig, otydlig röst:
– Nej nej nej, Leeeena, så där ska det vara! Javisst ja, sa Lena då. Och så gjorde hon precis samma sak. Och Affe skrek: Nej nej nej, så där och så där! Och hon gjorde precis samma sak som förut. Då sa han: Ähhh, det är bra. Så hon följde sin egen stjärna.
Men hon hade inte något förhållande med Alf Sjöberg. Till och med Lena tyckte att det var lite konstigt. För han var ju ihop med andra. Och Lena brukade alltid ha en krok i sin regissör. Till och med när Dramatens koreograf Donya Feuer tog över En midsommarnattsdröm efter att samarbetet med den förste regissören kraschat, resulterade det i en romans. För Lenas del med storartade förhoppningar om att allt skulle bli annorlunda, eller åtminstone lättare, med en kvinna. Besvikelsen när Donya började ställa krav var enorm. Och när hon efter det gjorde Purpurdamm med Bo Widerberg började hon för första gången på allvar fundera över varför hon absolut måste ha ett så intimt och exklusivt förhållande till regissören. Widerberg är inte mottaglig.
Men just nu är hon helt upptagen av att fylla det utrymme Alf Sjöberg har gett henne. Han kommer att bjuda in henne i allt han gör. Och hon sjunger och sjunger. I fyra timmar står hon på scenen i Tolvskillingsoperan.
På Dramaten är det som om skådespelarna delas upp mellan Alf Sjöberg och Ingmar Bergman. De som jobbar för den ene jobbar i princip inte för den andre. Och officiellt är Lena Alf Sjöbergs skådespelare. Hon kallar honom sin ”teaterpappa”.
Nittonhundratalet hade tre stora svenska teaterregissörer. Alf Sjöberg var en av dem, de andra var Olof Molander och Ingmar Bergman. Sjöberg var den radikalaste. Han hade visserligen växt upp på Östermalm, men familjen tillhörde inte överklassen. Pappan var anställd på Operakällaren.
Teatern ville Alf Sjöberg använda för att väcka folk, för att skapa revolt. Han satte upp Brecht och Lorca, och han klädde klassikerna i dagsfrågornas kläder. Satte han upp Troilus och Cressida om belägringen av Troja så ekade den av USA:s imperialism. Satte han upp Alkestis placerade han den grekiska militärjuntans överstar på de gamla tyrannernas plats.
Brechts Tolvskillingsoperan – om det moderna livets vinnare och förlorare – i Alf Sjöbergs regi gör braksuccé. Och störst succé av alla gör Lena Nyman. Smutsen från Vilgot Sjömans filmer rinner av på bara en föreställning.
”Det var länge sedan någon gjorde ett så övertygande genomslag på Dramaten”, skriver Dagens Nyheters kritiker Bengt Jahnsson. Hon ”knixar på benen, suger på fingrarna och naiv obegåvning släpar i rösten”. Han älskar att hon sjunger Sjörövar-Jennys visa utan bitterhet och istället med ”en begynnande förtrolighet med förräderiet”.
Allan Fagerström skriver i Aftonbladet att det är vidunderligt att se Lena Nyman. Han säger att det är regissörens föreställning, men anar:
att ur denna regissörs demoni lösgör sig ett litet fruntimmer. Tro mig eller ej – själv skulle jag inte gjort det för en vecka sen – men Lena Nyman har resurser att bli större än tom Alf Sjöberg. Risk finns nämligen för att hon är ett geni.
Nu slår också Jag är nyfiken – en film i gult i USA. Filmen går upp i New York efter att ha friats av censuren.
Tillströmningen var god men inte överväldigande redan på morgonen, då biografen Rendez-vous vid Femtiosjunde gatan slog upp dörrarna för den första av dagens sju föreställningar. De skådelystna slapp köa ute på gatan för att komma in till de 587 platser i salongen som saluhölls kontinuerligt hela dagen för 3 dollar biljetten.
Alla var där. Jackie Kennedy jagades av paparazzifotografer ända in i salongen.
Köerna ringlade också utanför den mindre Greenwich Village-biografen Evergreen. Inom några veckor skulle två biografer i Washington följa efter. Och trots att moralaktivister i Boston brände ner en av biograferna som visade I am curious (yellow) var filmen snart tillåten i tio delstater.
Förlaget Grove Press hade då slagits mot censuren i närmare ett år. Vilgot Sjömans film hade beslagtagits redan i tullen och omgående totalförbjudits. Förlaget svarade med att ge ut berättelsen om nyfikna Lena som illustrerad bok med 250 bilder, som inkluderade alla sexscener. På så sätt beredde man väg för filmen.
När den amerikanske stjärnregissören Elia Kazan (Storstadshamn, Öster om Eden med flera filmer) kommer till Stockholm vill han träffa Lena Nyman och Börje Ahlstedt. Och han har inte nog med lovord.
”Jag skrattade så att jag nästan grät när ni höll på utanför slottet och det ni gjorde i eken, underbart.”
Nyfiken-filmen är ”The Thing” i New York just nu, konstaterar han och påstår att Jackie Kennedy slog ner en fotograf utanför biografen. ”Vilken reklam!”
”Men så bra …”, invänder Lena.
”Jodå”, envisas Kazan (lite som Alf Sjöberg), ”det är underbart roligt. Alla älskar dig och din film.”
Författaren Norman Mailer säger i amerikanska tidningar att I am curious (yellow) är en av de viktigaste filmer han sett, att han älskade Lena Nyman. Och Lenas mamma Margit har klistrat in ett klipp i albumet om att de amerikanska tidningarna konstaterar att Lenas nakenhet inte är pornografisk.
Ett år senare är I am curious (yellow) den mest lönsamma importfilmen i USA någonsin och har slagit Fellinis La dolce vita. På New Yorks biografer går den svenska filmen över ett år och det finns uppgifter om att den spelade in allt från 50 till 75 miljoner dollar sammanlagt.
Och tillfrågad av New York Times om de häftiga reaktionerna på nakenheten i filmen svarar Lena att reaktionerna har varit mer chockerande än sexet och att det verkade som om ingen svensk någonsin hade sett en naken man eller kvinna förut.
De 152 centimeterna Lena Nyman har växt över huvudet på nästan alla sina generationskamrater. Regissören och teaterledaren Stefan Böhm gick en klass under och var med i samma kompisgäng.
– Man följde ju de äldre eleverna med särskilt intresse. Och Lena var en sådan som var fullständigt självklar på scenen.
Men hon hade också svårigheter, berättar han. Idealet på Dramaten var en lång, vacker kvinna med beslöjad röst och en tydligt utmejslad teaterpersonlighet där konstfullheten skulle synas.
Lena var tvärtom i allt. Hon var kort, söt, snackade stockholmska och var sig själv.
– Visst hörde man folk som sa att ”det kommer inte att gå något vidare, hon är för kort”. Det där var ju bara snack. Men att det var storartat det hon gjorde, det förstod man egentligen först i efterhand. Det storartade då skulle vara sådär utmejslat. Som Inga Tidblad ungefär. Och det hade hon ju inte alls. Men i min generation, bland mina årskamrater, är hon den i särklass största skådespelaren. Grejen med henne var att hon var så fri i alla riktningar. Det finns de som har svårt för komik, de som har svårt för smärta, som spänner sig och plötsligt står det en naken och generad människa på scenen. Lena var aldrig naken och generad. Det var väldigt påfallande. Hon blev sina roller. Och rollerna blev hon.
Nu hade Lena Nyman dessutom en stor succé bakom sig. En succé på Kristinebergsmål.