Lena har jobbat hårt i sju år när hon plötsligt kliver av scenen i sjuttiotalets början och istället blir hemmafru i en villa i Danderyd. Upprinnelsen är den här:
Radiotjänst, som Sveriges Television hette från början, hade sänt i en enda kanal sen 1956. Under hela sextiotalet hade man diskuterat att öppna en andra kanal för att skapa ett slags konkurrens inom ramen för sändningsmonopolet, och den 5 december 1969 var det dags för TV2 att starta. Och man gjorde det med en för den tiden mastodontisk sändning: sjutton timmars oavbruten teve, med alla program utom nyheterna i färg.
En av storsatsningarna som skulle profilera den nya kanalen var aktualitetsprogrammet Direkt. Redaktionen hade satts samman av kända journalister och artister. Förutom Lena var det bland andra journalisterna Åke Ortmark och Gun Allroth, kompositören och trubaduren Olle Adolphson och skådespelaren Ove Tjernberg.
Den lite barnsliga, mjuka stil som Lena haft tidigare får nu ge vika för en ny stjärnlook. Hennes långa blonda hår ser ut att väga mer än kroppen. Hon bär kort klänning och höga stövlar. Och så får glamouren en försiktig touch av samhällsengagemang: en stickad väska från Latinamerika.
I första programmet ska hon intervjua ledaren för Moderata samlingspartiet, Yngve Holmberg. Och om hon inte viss te vad hon pratade om när hon gjorde Nyfiken-filmerna, säger hon, så tänker hon ha stenkoll den här gången.
”Självfallet vill jag knäcka en massa fördomar. I dagens samhälle är det mesta skit, och det bör man rota i”, säger hon till en av tidningarna, men hon ber samtidigt tittarna komma ihåg att hon inte är journalist utan bara i början när det gäller att lära sig det svåra jobbet.
Men dagen efter debuten väntar inget jubel. Expressens skånska läsare har ringt redaktionen och klagat över att de inte förstod hennes stockholmska. Att det bara lät som ”Men vasejeruomdehärå Yngve Holmberg?” Aftonbladets tevekrönika säger att Lena Nyman i Direkt var ”bara larv”, men utan att förklara varför.
Några program senare läggs jättesatsningen ner med motiveringen att programmet kostar för mycket.
För första gången på mycket länge har Lena inget att göra. Hon har tagit tjänstledigt hela våren från Dramaten för tevesatsningen.
Men det gör henne nu ingenting alls. Lena har träffat en ny man, en bankdirektör. Och för honom har hon lämnat den ganska tröstlösa tillvaron med Christer i den tomma lägenheten i Solna för att istället flytta in i en villa på Vintervägen i Stocksund.
Lena tycker att livet är fint. På dagarna tvättar hon, stryker Mats skjortor och läser travar av böcker. Maten får han laga, för när det gäller matlagning har Lena mycket bristande kunskaper. Det finns inte heller några tecken på att hon städar.
Mats har varit gift förut, men det fanns inga barn i äktenskapet, så Lena och han är ensamma med varandra.
Hemmafrutillvaron är ett steg i rakt motsatt riktning mot den det omgivande samhället går i. Där förbereds det sista slaget mot hemmafruarna i form av sambeskattningens upphörande. Med de gamla skattereglerna kunde marginalskatten sluka nästan hela kvinnans inkomst i familjer där mannen tjänade mycket. När var och en beskattades för sig kunde det löna sig betydligt bättre för familjen att kvinnan började arbeta utanför hemmet.
Nu är det visserligen inte tänkt att Lenas nya tillvaro ska vara för alltid. Och dessutom har hon 8 000 i månaden i lön från teve. Det är lika mycket som Mats, hennes bankdirektör, tjänar, konstaterar hon nöjt i dagboken.
Det hon har svårast för i sin nya tillvaro i samhällstoppen är representationen. Hon tycker att direktörsumgänget är plågsamt och hon känner sig fel och bakvänd hur hon än gör. De nya bekantskaperna tar lätt på livet men för Lena är allting plågsamt allvar.
För Lena är utsattheten aldrig längre bort än pappa Lennart. Just nu har hon allt hon behöver och så att hon kan dela med sig, men det är inte många månader sen det såg betydligt mörkare ut.
I ett brev från Filminstitutets vd Harry Schein till Stockholms borgarråd Wilhelm Forsberg, avsänt den 8 oktober 1969, skriver Schein att den ”mycket lilla flickan” Lena Nyman (hon är 25 år då) behöver hjälp för att hennes far Lennart ska kunna behålla sin ateljé. Brevet låter förstå att Lennart Nyman blivit uppsagd för att han inte betalt hyran och att Lena försökt ta över kontraktet eller gå i borgen för sin far, men inte lyckats. Harry Schein öppnar borgarrådsbrevet med tilltalet ”broder” och intygar att Lena Nyman är ett geni på teatern och sköter sig ekonomiskt men att hon också förmodligen är ”ganska vimsig” i kontakten med myndigheter och därför vill han vädja till borgarrådet att träffa Lena för att hjälpa henne.
Så här skriver han:
Dessutom tänkte jag litet grand på Dig också. Jag blir alltid på så gott humör när jag ser Lena. Du behöver väl också bli på gott humör ibland.
Sen sänder han en kopia av brevet till Lena.
Det finns inte dokumenterat vad som hände efter att brevet skickades. Om Lena någonsin fick någon inbjudan till Stadshuset eller till någon restaurang i närheten.
Det är under tiden på Vintervägen som Mats ger Lena en av de romaner som hon kommer att läsa flest gånger i livet: J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen. Och hon försvinner in i Ringens värld i månader. Mats blir hennes Aragorn – i Vidstiges skepnad. Lång, vacker, beslutsam. En blivande kung. Men Aragorn kräver sitt offer. Alvflickan måste välja: antingen stannar hon hos Aragorn eller så följer hon sin far över havet. Stannar hon blir hon dödlig.
Lena upplever att hon står inför ett liknande val. Väljer hon Mats ser hon redan nu att det skulle bli svårt att bli en odödlig skådespelerska. För med Mats kommer hon att jobba lite mindre och gå på lite mer banketter i bankmiljö. Hon kanske rentav lär sig laga mat istället för att som nu bli helt utom sig om Mats visar hur hon ska skära potatisen.
Skådespelarlivet glider allt längre bort. På Dramaten har Lenas scenskolekamrat Gudrun Berg fått huvudrollen i Alf Sjöbergs uppsättning av Coriolanus och spelar mot Keve Hjelm och flera andra från skolan. Tre av tjejerna från klassen spelar med Allan Edwall på Södra Teatern.
Lena ligger i soffan och läser och uppslukas allt mer av Ringen-trilogin. Fascinationen för Gollum, den knotiga undergångsvarelsen som gröpts ur av ringens kraft, växer för varje dag. Hon drömmer om Gollum på nätterna. Och börjar underteckna sina brev med Gollumina. Hon skriver till Mats:
Fattar du att om jag skulle välja att knulla mellan Frodo, Sam, Vidstige och Gollum! Så skulle jag förvillas ett tag av Vidstige och om jag valde honom bli olycklig för resten av mitt liv. Du agerar, ger sken av att vara Vidstige. – Jag vill ha Gollum.
Lena är rädd för sitt nya liv. Hon super sig full och bråkar sig bort och ser sin Vidstige mer och mer likna hobbiten Frodo – han som håller på att ta skatten ifrån henne. En gång går hon upp och sparkar på Mats mitt i natten. Det känns som om hon håller på att kvävas.
Efter ett halvår brakar katastrofen lös. Utifrån Lenas anteckningar är det inte helt klart vad som händer. Men det är natt och det är sprit med i bilden och det är mycket känslor. Lena är full. Mats slår. Och Lenas hjärta brister.
I dagboken kallar hon det för Kraschen. Den inträffar den 26 augusti 1970. Just när hon borde ha gjort sig redo för att återvända till Dramaten.
Som alltid när Lena krisar så skriver hon. Till Mats och till sig själv i dagboken, men mest till sin terapeut, Bengt Asklund. Bengt uppfattar krisen som allvarlig, avråder Lena från all kontakt med Mats och sjukskriver henne.
Krisen är allvarlig. Lena planerar för slutet. På komihåglistan skriver hon att om hon skär så måste hon be Bengt städa bort blodet innan hennes pappa kommer och ser det. Men hon gör det inte och hon skriver i dagboken några dagar senare:
Återfödd till livet, trots att det inte verkar särskilt kul. Av Bengt Asklund nån gång mellan 18.00 och 20.00 1 september 1970. Då sa jag ”okey”. Och inte var det några fagra vyer han lockade med.
Från villan på Vintervägen har Mats och Lena flyttat till en lägenhet i Grindtorp, ett nybyggt, påkostat miljonprogramsområde i Täby. Över tusen lägenheter i fyra svängda höghuskroppar. En vision av det moderna livet, där Lena inte kan hitta tillbaka från tvättstugan. Allt ser likadant ut.
Lena har sagt ja till livet, men det är mycket skört. Det enda hon tycker att hon har att lita på är sitt privata apotek av droger i tablettform:
100 Valium (10 mg), 100 Valium (5 mg), 25 Stesolid (5 mg), 40 Vesparax, 25 Nembutal (0,1 g), 100 Hepbobamat (0,4 g) och 100 Meproban (0,4 g).
Bengt Asklund har inte tagit tabletterna ifrån henne trots att hon flera gånger antytt sin lust att äta upp allihop samtidigt. Lena har redan tidigare varit arg på att han kräver ett vuxet beteende av henne och han verkar fortfarande inte vilja ställa upp som förmyndare.
Det är svårt för Lena att inte ha ett jobb att hålla sig i. Hon syr om byxor, tunikor, västar. Tvättar håret. Krullar det. Målar naglarna. Skriver. Och efter ett tag börjar hon lämna ifrån sig tablettburkarna, en efter en, till Bengt Asklund.
För varje burk hon lämnar blir smärtan svårare. Men hon har ”ju alltid bara hindrat tandvärken, aldrig lagat tanden”. Och nu kommer suckarna, tårarna, smärtan och det gör ont.
Pennan blir den enda drogen där hon ligger och känner smärttopparna passera. Den far över pappret även när hon inte har något att skriva. Registrerar bara känslorna, tankarna. Hur rädd hon är för smärta. Hur rädd hon är för längtan. Hur hon alltid trott att man dör av det. ”Det gör man alltså inte.”
Lena skriver listor över kloka saker att göra:
SKRIVMASKINSKURS (Varför inte pröva Mats idé om att skriva. Varför inte pröva)
MATLAGNING (Jag vet ju lika lite om mat, som hur man bär sig åt med en lyftkran. Jag vet ju inte vad det finns för nåt (eller överhuvudtaget ätbart utom snask och bakverk).)
VARFÖR INTE LÄRA MIG KÖRA BIL
VARFÖR INTE SKAPA RELATION LENA–KLÄDER NYKTERIST
INGA RESTAURANGER (Jag klarar ju inte av det. Och hjälp kan jag ju inte få.)
INGA SKIVOR
ISOLERING (Jag får ju ingenting ut av dom jag känner. Det är ju bara pseudo och jag blir alldeles tom, ledsen och full)
MATS: LENA DÖDA HOPPET!
Men under förnuftets konstruktiva lista vrålar känslorna högt och vilt.
Jag VILL göra om precis samma grej och just nu helst med Mats. – För då är jag garanterad att få syssla med mina vanliga hemkära problem. Tvivel på mig själv, försöka låta bli att dricka, äta. Få FORTSÄTTA PROTESTERA MOT OMFORMNINGEN. Få ägna mig åt själva protesten, slippa laga tanden, ända till nästa KRASCH. Och bli olycklig och hela soppan och sen nästa kille och samma grej.
Så plötsligt gör det ännu ondare i underlivet än i själen. Och när sänkan visar sig vara över 150 i början av oktober läggs hon in på Södersjukhuset för svår äggledarinflammation. Hon kommer att få ligga kvar hela hösten.
På något sätt löser sig åtminstone bostadsfrågan. Kanske är det Mats som skaffar henne en lägenhet i ett nybyggt – och fult, tycker Lena – hus på Blekingegatan. Men skräcken för ensamheten jagar Lena från hörn till hörn. Hon protesterar, sparkar, skriker. Försöker invända att hon inte har några saker, men Mats har erbjudit sig att köpa det hon behöver för att inreda sitt hem. Då blir hon ömsom rosenrasande över att han lägger sig i shoppinglistan, ömsom för att han inte bara fixar allt. Det minsta Mats och Bengt kan göra är väl ändå att ”MÖBLERA LÄGENHETEN”, skriver Lena i ett argt brev. Till Mats skriver hon också:
Börja med att skaffa dom saker du har på listan. Köp mig de porslins- och husgerådsgrejor jag behöver […] livet kommer att leka för mig, när jag slipper trava hundra mil i den här stan och ha tålamod och göra kloka inköp. dvs inga alls.
Kloka inköp är inte Lenas stil. Frågan är om hon någonsin har gjort ett. Nästan hela sitt liv har hon bott hos Margit, som sett till att det nödvändiga fungerat, att hyran blivit betald och maten stått på bordet. Lenas lön har istället inom loppet av några dagar vanligtvis gått till nya dräkter, kappor eller smycken.
Nu vill hon ha en dammsugare som heter Hoover. Och om den nu är så överdrivet dyr som Mats och Bengt säger så tar hon hellre Hoovern och en stereo och struntar i resten.
Hon har inte förväntat sig någon längre sjukhusvistelse. Men sänkan sjunker inte på två månader och Lena får ligga kvar. De väntar på att hon ska bli frisk nog att opereras.
Under julen får hon permission för att åka hem till Margit och mormor på Lidnersplan som vanligt. Sen in igen. Lena får sina favoritsköterskor. De bästa är de som ger henne de mediciner som hon vill ha och låter henne gå ut och röka när hon vill. I anteckningarna beskriver Lena den ljuva känslan när sköterskan gör sin grej och låter Lena göra sin, det vill säga avgöra hur mycket lugnande hon behöver.
I början på våren får Lena en tvåveckorspermission och ska för första gången bo i den förhatliga lägenheten på Blekingegatan ensam.
Det blir svåra veckor. Berusning är det enda hon kan tänka på. Flykt. Hon ringer dit folk som tar med sig sprit eller andra droger. Eller så dricker hon ensam och ringer sig igenom nätterna. Pappa Lennart får långa sentimentala telefonsamtal, alla omsorger hon vanligtvis inte ger, bara han inte lägger på luren.
Några dagar senare har hon landat i ensamheten. Står på balkongen i natten och räknar vakna grannar. Hon räknar till åtta. Huttrande i januarimörkret tänker hon på morgnarna hon älskar, vårmorgnarna i Norrland med Janne. Stämningen, ljuset, stillheten. Skulle hon ta livet av sig skulle det vara just en sådan morgon.
Och då skulle jag låta det skrika. Jag skulle låta det vråla i mig. Jag skulle förbereda mig så noga, så noga. Så jag kunde hänge mig åt längtan och skriket. Och jag skulle dö för att jag inte fick svar och det är ju adekvat. Mats förstår inte. Bengt förstår inte. Dom lever ett annat liv som jag inte förstår. Men dom är nog fina.
Lena tänker att hon härmar vuxna, att hon inte är som de. Hon ska lämna Mats. Och Bengt. Hon ska bli helt och hållet sin egen. Hennes frigörelse ska bli ”succé” och Mats och Bengt ska få bevittna den. Hon ska bara bli smal först så att hon kan tycka om sig själv. En cigg till – sen ska hon köpa en skrivmaskin och skriva något riktigt stort.
De två permissionsveckorna inför hennes underlivsoperation är över. Men hon har inte fått någon vila, ingen frisk luft och ingen ordentlig mat. Hon fortsätter att planera för sitt nya liv. För bantningen hon ska göra när hon kommer ut. Kläderna hon ska köpa. Lena Nyman ska ha en medveten stil. Alltid vara snygg. Hon ska skaffa sig ett eget umgänge av intressanta personer och erövra KB, Konstnärsbaren. Hon måste börja om. ”Jag har inget val längre.”
Samtidigt finns det en annan verklighet. För Lena har inte gjort som Bengt Asklund säger utan träffat Mats då och då i smyg. Också under permissionen. Och hon gick inte under av det, som Bengt förutspått. Det var inte så farligt. Hon mådde bra varje gång.
Ingen erotik, säger Bengt.
Jo, säger Lena.
Ni klarar det inte, säger Bengt.
Jo, säger Lena hemskt mjukt och ser bedjande ut.
Nej, säger Bengt hemskt mjukt och ser beklagande ut.
Lena fortsätter att se bedjande ut.
Lena får inte drömma om Mats. Då drömmer hon om att röka hasch med Mats. När hon kommer ut, då ska de röka. Hon ska lära sig göra i ordning hasch och så sådant att äta som man är sugen på när man har rökt. De ska inte inleda en relation, inte gå över gränsen. Hon ska inte visa upp en massa färdigheter för att vara duktig.
Mitt i känslosamheterna finns Lena från Nymans institut med på ett hörn och skriver om hur hon vill ha en bandspelare för att kunna spela in samtalet under ruset så att hon kan jämföra de upplevelserna med verkligheten.
Men ännu ligger hon där hon ligger, i väntan på operation. Sömnlös och rastlös på nätterna. Tabletterna gör att det kliar överallt. Lena är tjugosju år och har missbrukat tabletter i åtta. Det var då hon började med bantningstabletterna som ledde till att hon behövde sömntabletter som i sin tur var starkt ångestframkallande och ledde till ett missbruk av lugnande tabletter.
I sjukhussängen ligger hon hög på mediciner och hittar på egna cocktails. Det är en oro som ska följa henne genom livet: att sömntabletterna bara ska göra henne hög, inte få henne att sova. Det händer ibland. Att de bara ger myrkrypningar i ben och armar.
Nästan alla tabletter hon äter är förbjudna idag. Det räcker att följa en anteckning i högen:
Hur gör man förresten för att få både ett Mandrax och en Dinumal-duplex [sic!] plus ha 3 egna Meproban. Då skulle jag vara säker på att få sova. Annars blir jag bara hög.
1. Mandrax beskrevs som lugnande men användes flitigt som partydrog och hade flera gatunamn, som ”disco biscuits” och ”whore pills”. De innehöll metakvalon, som också kallas torrsprit och förbjöds 1984 på grund av sina beroendeskapande effekter.
2. Sömnmedlet Diminal-duplex förbjöds samtidigt som Mandrax och av samma skäl. Sex år senare skulle journalisten och debattören Berit Hedeby bli känd i hela landet för att aktivt ha hjälpt MS-sjuka kollegan Sven-Erik Handberg att ta livet av sig med 50 Diminal-duplex, sockerdricka och insulin.
3. Meproban är narkotikaklassat och avregistrerades i Sverige 1998. Också det är ett lugnande och sömngivande medel.
Det är med andra ord ingen oskyldig cocktail Lena ligger och önskar sig medan det kryper i benen. Kan hon ta champagneflaskan i skåpet istället? Men hon får ju aldrig vara ensam. Röka? Omöjligt. Och tablettbakfyllan slår och slår i huvudet.
Fy fan. Fy fan. Fy fan. Fy fan. Fy fan. Fy fan. Fan. Fan. Fan. Fy fan. Djävlar. Djävla skit. Djävla helvete. Djävla förbannade helvete. Och magen är åt helvete också. Fan. Och ont i huvet. Gud, om jag fick sova. Om jag kunde sova. Tänk om dom ville ge mig lite curare.
Nio på morgonen har hon nästan druckit ur champagnen. Hon känner sig ensam så det ekar. Vaknätter är skoningslösa mot själen. Lenas mörker fyller hela rummet trots att ljuset är på väg. Tankar om att hon alltid varit lika ensam, att det bara har varit jobbet som lurat henne att det har varit på något annat sätt. Och festerna. På bordet vid sängen ligger Georg Rydebergs memoarer. En ensamhet till att spegla sig i.
Men operationen går bra. Läkningen börjar. Tristessen och ensamheten fortsätter.
Lena läser nu den schweiziske psykoanalytikern Medard Boss bok Indisk visdom och modern psykiatri. Hon skriver av de bitar som hon tycker handlar om henne:
Patienten led av inre viljesvaghet och en känsla av främlingskap gentemot sina medmänniskor. Hon var en av dessa unga kvinnor, som p.g.a. moment i den yttre uppfostran, av inre ångest och väl p.g.a. medfödd svaghet vid mognandet håller alla sina kvinnliga känslor tillbaka och hindrar dem att utvecklas, medan dom istället helt en sidigt utvecklar sina intellektuella relationsmöjligheter.
Boss menar att patienten sätter upp en fasad av förstånd mellan de vuxnas värld och sitt sårbara hjärta, som stannat på småbarnsnivå. Och att terapeuten bör vårda henne som ett litet ömtåligt barn. För då förlorar hon ”alla tecken på autism” och kan utvecklas gynnsamt.
Lena tänker missmodigt på Bengt Asklunds krav på vuxenhet. Om han ändå hade kunnat se barnet i henne istället! Om han hade givit henne stort A. En guldstjärna. Varför kan hon inte få vara lika fin som människa som hon är som skåde spelare?
En dag på våren får Lena packa och åka hem.
Svensk Damtidning, som har jagat den osynliga skådespelerskan ett bra tag, lyckas överraskande få komma in och göra ett hemma hos-reportage hos Lena på Blekingegatan strax efter att hon kommit hem från sjukhuset. Bilden av det tomma, mörka vardagsrummet breder ut sig över en helsida. Den ensamma madrassen på golvet. Reportern frågar varför Lena har legat på sjukhus. Om hennes rykte som sexflicka. Om varför hon tror att Vilgot Sjöman tyckte hon såg erfaren ut. Om vad hon tycker om sex utan kärlek. Om varför hon misslyckades i Direkt. Om hon har tänkt skaffa pensionsförsäkring. Eller gifta sig.