Det har gått ett och ett halvt år sen Lena blev geniförklarad i Tolvskillingsoperan och det är hög tid att komma tillbaka till scenen. Väggarna på Blekingegatan behöver målas. Lennart får komma med lite tavlor. Lena laddar om.
Tidningarna har varit ute efter henne ett bra tag. För Lena Nyman säljer lösnummer varje gång, och de kan räkna ut att det ligger en story i botten på den långa frånvaron. Nu när de äntligen får tag i henne frågar de om det inte är farligt för hennes karriär att hamna utanför rampljuset och Lena svarar att så har det alltid varit för henne. Ibland har hon varit jätte känd. Sen i skuggan igen.
Det är också långt ifrån varje gång som hon har varit nöjd med att vara känd. När hon som tonåring valdes till studiovärdinna i Tiotusenkronorsfrågan i teve var hon mest besvärad av uppmärksamheten, eftersom hon faktiskt inte gjorde någonting för den mer än att gå fram och tillbaka över studiogolvet med deltagarna. Då längtade hon mest efter att få bli sedd med något bra, något där hon fått spänna den konstnärliga bågen.
Alla sakerna på Att göra-listan från krisen återstår, någon skrivmaskin inhandlade Lena aldrig, men teatern erbjuder en annan väg framåt. Dramaten vill att Lena ska spela en roll i dramadokumentären Om sju flickor, en allt annat än lagom pjäs byggd på en reportagedagbok från en ungdomsvårdsskola: Ja skiter i varenda jävla pundhuve. Carl-Johan Seth, som skrivit boken, skriver också manus, och Dramatenskådespelaren Barbro Larsson gör regidebut med uppsättningen.
Rollerna består av ett gäng tonårsflickor och deras vårdare. Scenen av ett dagrum med diskbänk, matbord och soffa. I ändarna ryms personalens rum och tjejernas sovrum. Skådespelarna rör sig aldrig utanför institutionen. Det enda som tränger in utifrån är telefonsamtal, som larm till psyket.
Om Lena har längtat efter utmaningar så har hon en här. Lena ska spela Barbro, en fjortonårig tungt narkotikaberoende tjej som saknar framtid, kärlek och livsuppgift. Barbros enda dröm är att få ett barn. Ett barn som ska rädda henne. Ett som kanske – om hon lyckas övertala honom – en av vårdarna kan så ett frö till.
Att gestalta Barbro beskriver Lena som att springa ett hundrameterslopp. Amfetaminsuget i armar och ben, oron i hela kroppen. Talet som fastnar och stammar och bråkar. De värsta scenerna tar emot fruktansvärt och hon försöker smita ifrån dem på repetitionerna. Särskilt den när Barbro ska hämtas till psyket. Där hon löper amok, skakar och dunkar huvudet i väggen, slår med stolar, flåsar, skriker. Ända tills vårdarna tar fast henne och håller henne hårt i väntan på bilen.
Men hon och de andra kompisarna från scenskolan, Gunilla Olsson, Irene Lindh och Ingrid Boström, bildar ett tryggt gäng på scenen. Pratar om killar. Svär över reglerna. Provocerar vårdarna. Provocerar varandra. Och bryter ihop.
Lenas insats ligger åter i den högsta divisionen. Det är den här rollen hennes kolleger vill prata om när hon bjuds in till ett panelsamtal om skådespelarkonst i teve i slutet av år 1971. De sex utvalda är Lena, Hasse Alfredson, skådespelarna Gösta Ekman och Thommy Berggren, författaren Lars Forssell och konstnären och scenografen Yngve Gamlin.
”De här flickorna är … Som dom är får man inte vara”, säger Lena. ”Och det är ju därför de där flickorna har hamnat i den situationen. Därför att sån får man inte vara, man ska vara proper.”
Det är svårt, det är fult och det utmanar Lenas fåfänga. I Om sju flickor är det helt omöjligt att vara den ”döläckra brud” som hon helst vill vara. Publiken kan omöjligt älska henne.
Men en av de saker Lena vill med sitt konstnärskap är att publiken ska få se sådant som de vänder bort blicken från i det dagliga livet.
I en radiointervju från 1975, med Beppe Wolgers, säger hon: ”Man skulle vilja liksom ta folk i handen, va. Så här. Och dra med dom och titta på saker. På allt som finns på den här jorden.”
”Varför då”, frågar Beppe. ”Varför är det så viktigt att de kommer och tittar?”
Lena svarar honom att det är ”väldigt väldigt viktigt att alla människor förstår så mycket som möjligt av alla slags beteenden”. Att om man ser ”avskyvärda grejer, abnorma grejer, löjliga grejer” och inte slår ifrån sig utan lär sig – då kan man kanske också göra ”på något annat sätt, så att det inte blir så där”.
”På teatern har det varit hemskt mycket snygga förpackningar av känslor, av skeenden, av allting – men man ska också ta fram och titta på allt sånt som vi inte får prata om, utanför scenen. Fulhet, riktig fulhet”, säger Lena i tevesamtalet om samma pjäs.
Föreställningen går först upp på Målarsalen, sen på Stora scenen, spelar därefter länge i en lokal i Rödabergsskolan, till slut på Dramatens Lilla scen. De spelar i flera år.
Om sju flickor är ett slags spegelvänd 491. Med den skillnaden att tjejerna har huvudrollen och att vården inte bara skildras i svart. Behandlingsmetoderna uppvisar skriande brister här också, men skildringen är mer nyanserad, visar på svårigheterna. Och den här gången kommer debatten att handla om det som var avsikten, nämligen missbruksvårdens villkor.
Lenas gamla funderingar om talekonsten, de där hon delade med Sokrates, ekar i starten. Innan första scenen öppnas hörs en sång: ”Ord är inte bara ord. Det finns en mening bakom dom.”
Lenas rollprestation stärker bilden av henne som en av Sveriges intressantaste skådespelare. Och hennes nya persona förstärks av att Alf Sjöberg omedelbart låter henne fortsätta i en bärande roll i den polske författaren Stanislaw Ignacy Witkiewicz Modern, ett familjedrama från 1924 som författaren själv kallade motbjudande. Lena spelar flickvännen till det självutnämnda geniet Leon, en ung man med svag handlingsförmåga men desto större kapacitet för att leva på sin mor.
I ett panelsamtal om Alf Sjöbergs regikonst på Dramaten långt senare skrattar Lena och säger att det inte var någon på scenen som fattade ett enda ord, inte Margaretha Krook, inte Jan Malmsjö, inte hon själv.
”Den enda som visste preciiiis vad det handlade om och att det var en insats för världen – just nu – och att det var så viktigt att det sas just nu – det var Affe.”
Hon säger att det alltid var så med honom.
”Varje gång han satte upp en pjäs så var det den pjäsen som sa just det som behövde sägas just då. Om världen, Stockholm, samhället, familjen, Australien, Amerika, Kina, rymden … Kristus och framtiden. Teatern var ett vapen!”
I samband med uppsättningen av Modern skriver Sjöberg en svårgenomtränglig essä om pjäsens mest angelägna tema: vikten av att göra sig förstådd.
Lena och de andra spelade på. Det kom ingen publik men de höll ut 35 föreställningar av svartvit teater, sminkade likbleka med svarta läppar och gråskuggade kinder.
Strax efteråt säger Lena adjö till lägenheten på Blekingegatan. Mats och hon har hittat tillbaka till varann och flyttar ihop i en våning i Gamla stan, ovanför restaurang Den Gyldene Freden. Och här kommer hon att bli kvar till mitten på åttiotalet. Det är den enda bostaden i sjuttonhundratalsfastigheten, en trea högst upp genom mörka trappor. Allt är snett och vint och romantiskt. Och kärlek råder det ingen brist på.
De är båda bergfast övertygade: nu ska det fungera. Lena ska tro på Mats när han säger att han tycker om henne. Fastän det är hennes svåraste gren.
Det betyder bl.a. (bland allt annat) att jag inte hela tiden behöver vara inriktad på att ta tillvara mina EGNA intressen (så att jag inte blir utnyttjad, för det får man inte bli, för då är man en gammamänniska och det är ju fult).
En gammamänniska är en svag människa, ett slags boskap, framskriven av Aldous Huxley i romanen Du sköna nya värld. En som kan bli övergiven. En som mamma Margit.
Men just nu är Lena Nyman en av landets främsta alfamänniskor, så oron för att bli utnyttjad känns avlägsen. Istället känner hon möjligheten till en ny tillit:
Att någon vill mig inte för nåt jag gjort, eller kan bli, utan bara tycker om mig. Det är så enkelt och så heligt stort.
Ingmar Bergman välkomnar Lena till ensemblen som ska spela Henrik Ibsens Vildanden.
I intervjuer och offentliga sammanhang säger Lena alltid att det var Alf Sjöberg som var hennes teaterpappa, att det var honom hon såg som den starkast lysande regissören på Dramaten. Men i hemlighet väntar hon och längtar efter Ingmar Bergman. Det är hos honom hon ser geniet. Det är honom hon allra helst vill bli sedd och använd av. Flera gånger nämner Lena ett möte med Bergman utanför Dramaten. Lena har just gått ut scenskolan och Ingmar säger att nu börjar det bli dags att jobba ihop. Men Lena svarar att hon inte är redo. Inte för det. Han ska vänta tills hon är färdig med sig själv. Då.
Men nu ska hon vara med och göra Vildanden till ett kammarspel från avgrunden. Dramat startar i faderns misstanke om att hans dotter inte är hans. Margaretha Krook, Ernst-Hugo Järegård och Max von Sydow står på scen med Lena. Hon är tjugoåtta år nu, men spelar sexton. Dottern Hedvig är svårspelad genom sin stillhet. Hennes enda uppgift är att gestalta mannens smärta. Det finns en scen i föreställningen som Lena berättar om långt senare i Här är ditt liv i teve. Scenen där Max von Sydows Gregers Werle ska förmå Lenas Hedvig att offra vild anden för att återfå sin fars kärlek.
”Han [Bergman] gjorde en fullständigt fantastisk grej då … Varje gång som vi kom till den där scenen så sa jag till Ingmar att det känns så himla fel. Jag skulle bara sitta i en stol och tårarna skulle bara börja flöda.”
Ingmar Bergman sa till dem att låta bli att spela scenen, bara läsa texten, medan han funderade. Efter tre veckor kom han tillbaka.
”Så såg han ut som en jultomte. Och så sa han så här [viskar]: ’Nu vet jag.’ Och så sa han till Max och mig att ’Max om du tar och sätter ner Lena här i stolen och så pratar du med henne. Men sen tar du henne i handen så här. Och så går ni.’ Och så smög vi ut på framscenen där publiken var som en liten … där var vildanden [pekar mot publiken]. Så sa han så här: ’Och nu Max så sätter du ner Lena så här framför vildanden och så säger du så här: Tänk om Hedvig skulle skjuta vildanden …’ Och då hörde man hur publiken så här ooohhhhh …
Att bryta mitt i det där. Att ta oss på den där rundan. Det är regikonst. Det är genialt.”
”Mötet mellan Ibsen och skådespelarna resulterar för en gångs skull i det fulländade mästerverket, och det är märkvärdigt”, skriver Allan Fagerström i sin recension i Aftonbladet. Han är golvad av den sammanlagda yrkesskickligheten. Hur Max von Sydow ”med en nära nog dånande epileptisk auktoritet gestaltar Bergmans sanning”, hur Ernst-Hugo Järegård går in i sitt elände med en glimt i ögat. Och hur Lena Nyman – ”en av de mest fantastiska aktriser som detta land äger” – i rollen som Hedvig, lika svår som Ofelia – bedriver en ”klassicistiskt säker balansgång mellan lurande sentimentalitet och lockande känslosamhet”.
Allan Fagerström ser också regin i scenen Lena pratar om:
Som en distraktion – jag medger en genial distraktion – låter han vinden med vildanden öppna sig mot publiken på det att döden må susa friare inne i ögat på åskådaren. Så djärv, har jag för mig, var nog aldrig ens Ibsen.
Rollen i Vildanden är helt motsatt den i Om sju flickor. De spelas parallellt, eftersom den senare blivit en riktig långkörare. Expressens kulturredaktör Bo Strömstedt imponeras av Lenas bredd:
För en vecka sedan såg jag Lena Nyman i två roller på Dramaten. I ”Vildanden” är hon ett centrum av stillhet, en bild av den barnsliga tilliten. Hela tiden kuvad, utlämnad, sviken, men ändå brinnande som ett ljus. I reportagepjäsen ”Om sju flickor” däremot är hon ett centrum av oro. En orkan över scenen. En mänsklig verklighet uttryckt i tusentals rörelser. Vad hon i dessa båda roller gestaltar av insikt och erfarenheter gör henne utan minsta tvekan till en av de främsta aktriserna på svensk scen.
Lena gör något med rollerna som får publik och kritiker att häpna. Ändå verkar det svårt att hitta någon kritiker som kan beskriva vad det är. Ett slags förklaring ger teaterkritikern och författaren Leif Zern en dag i Uppsala när vi träffas för att prata om Lena Nymans skådespelarkonst. Han säger att hon aldrig underkastade sig sina roller. Att hon stod på scenen med sig själv och rollen och att de alstrade energi genom att skava lite mot varandra.
– Just genom att hennes personlighet var så stark blev också rollerna starkare. Det var som om hon använde personligheten som en strålkastare som hon lyste upp rollerna med. Och det går inte utan intelligens. Nästan oberoende av vad hon spelade lyckades hon skapa den där känslan av att hon inte var färdig. Att hon undersökte rollen och texten medan det pågick. Jag tror att det var det som gav den där känslan av frihet. Den som gjorde publiken så lycklig.
Leif Zern har följt Lena Nyman ända sen han recenserade elevuppsättningen av En midsommarnattsdröm i Dagens Ny heter. Den där Lena spelar Hermia mot Rolf Skoglunds Lysander. Han minns fortfarande scenen där hon drömmer att hon har en orm på bröstet och ropar efter Lysander som inte är där. Den unge recensenten gick nästan i bitar:
Lena Nymans kropp slår mot golvet som i en häftig orgasm, och när hon vaknar vältrar sig tomheten över henne som en fruktansvärd gryning. Hennes sömniga frågor, denna oglamorösa leda. Jag har aldrig tidigare sett ett desillusionerat ögonblick spelas med en lika stor fysisk påtaglighet.
– Har man en gång sett Lena Nyman i En midsommarnattsdröm på elevskolan finns hon på något sätt i ens liv. För mig förblev hon nästan alltid den där, medger han.
Det går nästan inte att hitta en kritiker som inte bugar sig för Lena Nyman 1972. Hon får Teaterkritikernas pris för utmärkt konstnärlig prestation under året. Och Gösta Ekmanstipendiet för ”lysande insatser i svenskt teaterliv”.
Lite snopet konstaterar hon att det mest handlar om ära och inte så mycket pengar, för hon tjänar ganska dåligt på Dramaten. Ingångslönen ligger på 1 625 kronor i månaden. Lena har hundra kronor mer efter sina framgångar. Det motsvarar drygt 13 000 kronor i dagens penningvärde.
I det där panelsamtalet i teve med Hasse Alfredson och Thommy Berggren och de andra säger Lena att hon inte gillar att spela teater. Att det tar emot från början till slut. Från första repetitionen till sista föreställningen vill hon inte göra rollen. Möjligen känns det okej någon gång när det gått extra bra. Men redan vid nästa tillfälle är motviljan tillbaka.
Lena är glad för allt beröm. Hon tackar i en intervju i Dagens Nyheter och säger att det betyder mycket. ”Vi är ju uppfostrade med betyg, och det känns när man efter alla dessa år får det där lilla a:et i matte.”
Samtidigt misstänker hon att hon aldrig kommer att överträffa de här recensionerna. Snart kommer kritikerna att kunna henne.