Medan Lena jobbat framåt med Alf Sjöberg och Ingmar Bergman har hennes gamla kompisar från Zigenare fortsatt med gruppteatern. Nu har de gått från att undersöka en minoritet till att granska majoritetssamhället. Det musik- och teatergäng som ska bli Fria Proteatern om några år har rest upp till statskontrollerade Norrbottens Järnverk för att intervjua arbetarna om deras villkor. Och resultatet utmanar den här gången industrin, facket och socialdemokratin, med andra ord rätt starka intressen. När NJA-gruppen, som de kallar sig, reser upp för att spela för strejkande arbetare i Kiruna tar Dramaten sina händer ifrån dem.
De fria grupperna går till attack både mot Dramaten och mot teateretablissemanget i övrigt, anklagar dem för flathet, traditionalism och elitism. Inte ens den radikale Alf Sjöberg slipper undan kritik. Och han blir både förvånad och arg.
Han är ju den som använder Dramaten som ett vapen och spelar samhällsengagerad teater på Nybroplan – mitt i borgerlighetens hjärta. Sjöberg svarar med att anklaga frigruppsivrarna för amatörism, för att förakta den nyanserade människoframställningen, för att sätta ideologin framför individen och förvandla människan till ett ingenting.
När Lena intervjuas i Dagens Nyheter efter sina framgångar säger hon att hon vill jobba i grupp igen. För att få jobba med helheten, samla människor hon gillar.
”De första politiska grejerna var ett steg i utvecklingen. De visade en företeelse mer på ytan. Nu börjar man fylla på med fler aspekter. Strängt taget kan vad som helst hända!”
Grupp 8 hade gått från sexton till över fyrahundra medlemmar mellan 1970 och 1972. Nu funderade Lena också på att gå med. Att göra-listan såg ut så här:
Skrivmaskinskurs
Yoga
Grupp 8
Simma
Men som vanligt började hon med att läsa. Först Doris Lessings feministbibel Den femte sanningen om författarinnan Anna Wulf – som har nästan lika många anteckningsböcker som Lena själv. Anna skriver i dem istället för att skriva på romanen om de fria kvinnorna. Till slut smälter de samman i en gyllene bok där allt finns samtidigt: kärleken, arbetet och alla kvinnofällorna.
Sen läser Lena Germaine Greers nyutkomna Den kvinnliga eunucken, en bok som sprider sig som en feministisk farsot över västvärlden. Greer skriver om mat, tillgänglighet och stympning, allt som Lena slåss mot. Visar hur kvinnan krymper under patriarkatets ordning och pekar på systerskapets möjligheter.
Ju mer Lena läser om feminism, ju mer retar hon sig på Bibi Andersson. Hon har alltid retat sig på Bibi Andersson, men Germaine Greer gör det värre. Nu retar hon sig på Liv Ullman också. Tycker inte det finns ett uns av revolt i någon av dem, utan att de helt anpassat sig till manssamhället.
En sån tjej är ingenting för en annan tjej, hon är bara lojal med mannen och det bestående. Henne kan man inte snacka med, hon ljuger och snyggar till sanningen.
Hon tycker att de gör samma sak från scengolvet – snyggar till samhället – och det får henne att reta sig ännu mer. På hur de gör sig söta för män och beter sig falskt mot kvinnor. De är helt enkelt inte att lita på.
När hon tänker närmare efter är hon inte det själv heller. Hon är ju precis likadan, inser hon medan hon skriver om saken i anteckningsblocket. Har alltid varit. Och så bestämmer hon sig för att nu får det vara slut på den idiotiska anpassningen. Hon ska bli en annan. En som lyser av självständighet, oberoende och frihet. Och lojalitet mot det egna könet istället för mot mannens svårigheter. Framåt marsch.
Men istället för att ta sig an samhällets orättvisor glor Lena på sin kropp igen. Äter. Bantar. Äter igen. Hon skriver om att hon äter. Att hon vill ha sig till en otäck människa. Att det är därför.
Jag vill inte bli som mamma. Jag vill inte se ut som hon, och inte vara som hon. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.
Lena fastar, hetsäter och misströstar. Det blir ingen skillnad på kroppen. Misstanken gryr att alltihop är ett slags ersättning för att hon inte får någon riktig utmaning. Hon har inget att kämpa för.
Nya Att göra-listan ser nästan likadan ut som den gamla.
Tala med Arne om Stereo
Se efter skrivmaskinskurs
Ringa Lise-Lott om Grupp 8
Tala med Ulla o Eva om Grupp 8
Förhållandet med Mats slås av och på. Under de ensamma perioderna rider marorna henne och hon missbrukar allt hon kommer över. Och så samlar hon ihop sig igen efter några månader.
Under våren med Vildanden hettar det till mellan Lena och Ernst-Hugo Järegård. Lena skriver i dagboken att hon redan innan de åker på turné med föreställningen vet att hon kommer att vara ”tillfälligt otrogen”.
Relationen med Mats spricker när Lena kommer hem. Först mot hösten börjar hon bli konstruktiv igen. Då låter hon bli både att dricka och hetsäta och vaknar istället flera morgnar ”med självaktning” för att hon har övervunnit sig själv. Hon samlar den på hög.
På dagarna spelar hon fortfarande Om sju flickor. Och på kvällarna läser hon Sagan om ringen igen. I slutet av oktober mår hon ganska bra i den en gång så hatade lägenheten och som alltid när hon mår bra bestämmer hon sig för att skriva igen. Blekingegatan kan ju också vara ett rum för kreativitet. Hon är glad att hon har behållit lägenheten.
Skrivmaskinsfrågan står högst på agendan. Lena har kanske pengar kvar från teveserien Kvartetten som sprängdes, som hon spelat in med Hasse Alfredson på sommaren. De kanske till och med räcker för att betala skulderna till Bengt Asklund. Och till skrivmaskinskursen.
Det första hon ska skriva är en roman om ”drömmen om drömmannen”. Den kan hon ju. Den har hon ältat i åtminstone tio år. Och så njuter hon av att tänka på den.
Hur seriöst Lena ser på sitt skrivande framgår också av att hon året därefter yrkar avdrag i deklarationen för inköp av en skrivstol för 328 kronor.
Vilgot Sjöman hör av sig igen och vill att Lena ska vara med i hans nya film. Han vill att hon ska spela Hjördis, en ung arbetarkvinna som svurit sin kärlek åt en socialistisk gasverksarbetare. Hjördis ska bli förförd av mannen i familjen där hon jobbar, och gravid. Och sen först efter en rad svek återvända till sin klass och till kampen.
Men trots att Lena är tillbaka på Dramatenlönen tackar hon nej. Hon tror inte på Hjördis. Om man är så hunsad och missanpassad i början av filmen, skriver hon till Vilgot Sjöman, finns det ingen möjlighet att det kan sluta med en sådan tåga. Det går inte. Antingen fanns tågan från början eller så finns den inte i slutet. Dessutom tycker hon att arbetarklassklichéerna är tröttsamma. (När filmen, En handfull kärlek, visas 1974 får hon medhåll av flera kvinnliga filmskribenter, som kritiserar Hjördis roll. Birgit Lundin skriver i DN att ”någon ändring på filmfronten lär inte vara att vänta förrän vi kvinnor själva fattar kamerorna och börjar filma riktiga kvinnor med fler dimensioner än den horisontella”.)
Skrivmaskinen inhandlas. Och när Lena mår bättre hittar hon och Mats som vanligt tillbaka till varandra. Mats har under en period av allmän yra, och kanske inte så lite inspiration från Lena, lämnat banken för att förverkliga sig som fotograf. Nu är han tillbaka igen. Men den plats som stod ledig var i Göteborg. Så Mats får pendla under en lång period.
Och kanske är det lite skönt för Lena att få veckorna för sig själv. För det är svårt att få ihop kvinnorollen med arbetet. I Lenas arkiv finns en lång rad arga lappar från henne till olika män i olika lägenheter genom livet där hon ber dem att inte störa henne inför premiären, att respektera att hon behöver total koncentration på sitt jobb. Femtio procent – mer vågar hon aldrig ge kärleken.
Men avståndet gör att Lena plötsligt vill lova trohet, sluta fly till andra män och istället vilja växa tillsammans. Ätnojorna släpper. Protestlusten minskar i styrka. Och feminismen får vänta. För vem vet egentligen om kvinnor verkligen kan bli lyckliga utan män? Det kanske de inte kan. Och då har ju Grupp 8 fel. Kanske förstår de inte konsekvenserna av vad de gör? resonerar hon i dagboken.
Det är också fullt möjligt att redan ett eller två kvinnorörelsemöten skulle kunna vara både svårt och farligt för Lena. Att det skulle tvinga henne att ompröva mycket som hon tagit för givet.
Lena skriver på skrivmaskinen. Övar på fingersättningen medan hon berättar om sina dagar för Mats som är i Göteborg, i långa långa brev, tankar och reflektioner. När han kommer hem fortsätter han att skriva där hon slutade. Tankar om livet som pågår omväxlande med varma kärleksförklaringar.
Lena skriver argt om Dramaten:
Man blir alldeles förstörd av dagarna med Affe. Och jag är bara sur hela tiden. […] Jag är så oinspirerad. Och jag är faktiskt ganska övertygad om att det är Affes fel. Idag funderade jag på att sjukskriva mig. Då skulle jag kunna hjälpa dig att möblera. Fan så mycket meningsfullare.
Lena repeterar Gruffet i Chiozza, en bullrig italiensk sjuttonhundratalskomedi med massor av skådespelare på scenen. Hela det unga gardet samlas: Lena, Tomas Pontén, Jonas Bergström, Börje Ahlstedt, Lil Terselius, Jan Jönsson, Catrin Westerlund och många fler. Men Lena gillar inte sättet Alf Sjöberg gör den på. Hon gillar inte sin roll, den giftaslystna Checca. Alf vill att hon ska vara barnslig. Det vill inte Lena.
Allt oftare funderar hon över att säga upp sig från Dramaten och börja frilansa.
Vem väcks klockan halv tio på måndag morgon av Alf Sjöberg? Vem fattar något av vad han säger? Annat än nåt om att vi måste prata och att han inte vill förlora min vänskap. Jag rabblar nåt förtvivlat om att vi kan väl ses före eller efter repetitionen. Jamen, det är ju måndag. Kan jag komma ner på dagen? Kan jag väl … Kan jag komma vid tvåtiden? Kan jag väl … Jag somnar om och glömmer.
När Lena inte får som hon vill tappar hon lusten och efter ett tag går hon bara till repetitionerna för att hon måste. Allt mer förtvivlad över att hon inte har några ambitioner, att hon inte känner någon lust. Texten går inte in i huvudet. Inte dansstegen heller. Istället blir utenätterna fler och senare, medan Mats oroar sig från Göteborg.
Det finns ett utkast till ett brev till Ingmar Bergman som är skrivet vid den här tiden. Ett långt brev med spretig handstil som flyter ut allt mer ju längre brevet löper. Ett förtvivlat fyllebrev om hur hon ska få utlopp för allt som finns i henne.
Affe älskar mig och är underbar men klykar ju inte vad det handlar om, vad jag behöver. Det är ju ingen som utmanar mig … jag vill ha utmaningar, men jag vill också att utmanaren ska se vad jag gör. Och det är du och min terapeut, underbara Bengt och underbara Ingmar.
En vet hon ”klykar”: Bengt Asklund. En tror hon ”klykar”: Ingmar Bergman.
Jag har behov av dig. Och det kan du inte göra nåt åt. Och behöver inte heller för om du jobbade med mig för att jag skrivit till dig, så skulle jag dö av skam och förnedring. För vad jag vill ”provocera” dig till det är tanken att du skulle använda mig till att uttrycka nåt som är svårt. Svårt att formulera och svårt att ge uttryck för.
Hon vill ha Bergman för att kunna ”bli den som idioter påstår att jag redan är”. Hon menar geni. Och undertecknar brevet: ”Lena nyfiken rädd men kommer klara sig”.
För första gången börjar Lena missköta jobbet. Hon kommer inte på repetitioner. Hon dricker ännu mer. Mats reagerar och kräver skärpning. Lena tycker att det är obehagligt men framhärdar i hur bra det är att han tar upp det. Och så gör hon spriten till ett problem de ska lösa tillsammans. Ett relationsproblem att kämpa med. Tillsammans ska de bestämma sig för när de ska dricka och när de inte ska dricka. Hon ska komma fram till ett vuxet förhållningssätt till sprit. Det vore ju underbart.
Mats vill bara att hon ska sluta. Och det kommer nya ursäkter. Hon ska sluta. Visst. Det är bara så himla jobbigt nu. Särskilt med repetitionerna.
Och det sista har hon nog rätt i. De är flera som tycker att Alf Sjöberg är för auktoritär. Donya Feuer har skrivit en debattartikel om Alfs repetitioner där hon kallar honom domptör, och flera av skådespelarna skriver under. Men Dramatenchefen Erland Josephson vill inte ta in den i personaltidningen och de lyckas inte enas om att gå utanför huset och skicka den till pressen.
En av Lenas kolleger har försökt hoppa av, bett om ett samtal med Erland Josephson. Mats och Lena pratar om det hemma. Trots att kollegan ifråga har uppenbara problem med spriten tar Erland Josephson fram whiskyflaskan. Och efter några glas blir skådespelaren kvar i föreställningen. Varken Mats eller Lena tycker det är någon vidare bra personalpolitik.
Hemma växer problemen i takt med Lenas utlevelser. Upprepade gånger ber hon Mats om ursäkt. Hon vill egentligen inte gå ut om kvällarna. Och det sa hon kanske visserligen förra veckan också. Men han ska få se. Hon ska ändra på sig. Till att börja med ska hon låta bli att gå ner till Operakällaren redan ikväll fastän Börje Ahlstedt, Jonas Bergström och Hasse Alfredson väntar på henne där. Hon ska stanna hemma och titta på teve. Mosevisionens valturné. Hon ska bli hemmafru. Snart.
Å andra sidan tycker hon att det är ”fan så tråkigt” med Mats också. De pratar bara om ”ointressant skit”, de rör sig inte framåt tillsammans utan stagnerar, som andra par. Efter tapetseringen av Tullgränd, konstaterar Lena, har det mest spännande varit att hon har talat om sin oro för att de ska stelna i konventioner. ”Och Mats har knullat bort den tillfälligt.”
Hon är rädd för ensamheten. Det har hon alltid varit. Det är en del av rädslan för ledan, för beroendet. Ledan får mannen att gå. Beroendet får mannen att gå. När en kvinna vill ha löfte av en man att han inte kommer att överge henne, då går han. Det är Lena säker på.
I början gäller det att visa mannen hur omsvärmad man är. Annars blir han inte intresserad. Och då är man aldrig sig själv. För det skrämmer bara bort. Man är en mycket tjusigare historia. Försöker åtminstone.
Men sen börjar man fästa sig vid killen. Alla ens brister blir akuta. Man blir rädd för att han ska upptäcka dom och överge en. Men försöker uppehålla det intryck man gjorde från början. Men det blir mer och mer ohållbart att inte vara sig själv. Det måste väl vara då man vill ha ett löfte. För om du lovar att inte överge mig, då kan jag vara den jag i själva verket är. Tror jag.
Fast för Lena är det ännu mer komplicerat, hon vet ju inte själv vem hon är. Det hon vet är att när ledan skymtar är det redan för sent för allt.
Ringdansen som hennes teorier kräver gör henne ännu tommare. Hon vågar inte visa aggressivitet, för då kan hon stöta bort. Och att visa kärlek vågar hon ännu mindre, för då kan hon bli bortstött.
Det är som om Lena vill att någon auktoritet ska säga i förväg att Mats är rätt för henne. Om hon bara visste det, resonerar hon, skulle hon kunna lägga bort tvivlen. Om de gifte sig, till exempel, då hade de ju bestämt sig, då vore det bara att jobba på. Hon fattar inte varför hon måste vara så okonventionell. Eller så konventionell. När hon tänker på det är det ju hon som har drivit hela bo ihop-processen. Finns det inte något tredje sätt att leva ihop?
Tankarna går i spinn. Paniken leder till nya flirtar och snart har Lena snurrat upp både Tomas Pontén och Jonas Bergström, som båda är med i Gruffet i Chiozza. Särskilt Bergström tycker Lena är söt, med ring i örat, solbränt smink och krulligt hår. Relationen med Mats går sönder, tredje gången gillt. Lena får köpa Tullgränd av honom för 45 000 kronor och ska bo kvar själv.
I Damernas Värld säger hon att hon trivs som singeltjej:
”Mycket beror det på mitt trygga och stimulerande jobb. Men en lika viktig orsak är min nya våning i Gamla stan. Det är mitt första egna hem – där jag trivs.”
Singeltjej är förstås lite lögn. Lena kan inte vara ensam. När hon åker till London för att gästspela med Vildanden i slutet av maj är hon och Jonas Bergström ett par, även om han inte reser med när Lena spelar i den brittiska huvudstaden och blir bjuden på middag hos prinsessan Margaret och hennes man fotografen lord Snowdon. (Även om Lena i sina roller visar minst sagt hädiska tendenser mot kungahuset så är hon rätt svag för kungligheter privat.)
Trots Lenas motstånd blir Gruffet i Chiozza en succé. Hon gör en mycket Nymansk rollprestation där hon rusar fram och tillbaka på scenen. Teaterkritikern Leif Zern, som tycker att det här är en av de mest minnesvärda förställningar han sett på Dramaten, liknar henne vid ett ilsket bi och häpnar i förbifarten över genidraget att sätta ihop henne med Hasse Alfredson i rollen som patron Fortunato, den rolige gubben med talfel.
Det är en bra tid för Lena Nyman att ringa till Vivica Bandler, chefen för Stockholms stadsteater. Hon blir omedelbart ditkallad och insläppt av en assistent i chefens tjänsterum. Vivica Bandler sitter tyst och tittar ut genom fönstret en lång stund innan hon säger: ”Ja, jag får nog lite bråk med mina skådespelare, men vi anställer dig då. Men säg inget till de andra.”
De andra, det är de andra skådespelarna. Vid den här tiden krävde fotfolket medinflytande vid anställningar och and ra viktiga förändringar. Lena tiger. Hon har förresten inte sagt något till Alf Sjöberg eller Dramaten heller än.