Nästan samtidigt som Hasse och Tage plockar upp Lena för att göra henne till komiker börjar även kompositören och programledaren Berndt Egerbladh att lägga ut sina krokar för henne. Lena sjunger ju igen i Glaset i örat, och hon gör det med en tajming och en känsla för orden som berör.
Berndt Egerbladh ringer upp och frågar om hon vill komma till studion och spela in några sånger tillsammans med honom och vispoeten Rune Andersson. Och det dröjer inte länge förrän de tre har bestämt sig för att göra en skiva ihop – med kärlekssånger. Berndt Egerbladh tonsätter dikter av Hjalmar Gullberg, Johannes Edfeldt och Edith Södergran som Lena och Rune Andersson sjunger tillsammans.
Lena sjunger med en njutning som hörs.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan …
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.
Dikten heter ”Dagen svalnar” och är skriven av Edith Södergran. Lena har burit den med sig länge. När bankdirektören, Mats, nästan fyrtio år efter att de var älskande, skriver till mig om hur han uppfattade Lena på den tiden, använder han diktens sista rader.
Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.
Han skriver att hon ibland formulerade sig med de orden. Och att hon faktiskt var en frukt, ett hav och en själ. ”Mycket mer än någon sökte.”
En bit in i spelperioden av Glaset i örat dyker Rune Andersson upp på Berns. Lena är trött och sliten av fester och jobb och tycker att det är hopplöst att spela revyn. Hon tänker: ”om Rune vore där”. Och i pausen kommer han. Lena sätter honom på belysningshyllan efter att han räckt henne en drink, och så spelar hon vidare, nu med lite darr på rösten.
Rune gillar inte revyn. Han säger till Lena att hon inte är bra i den, men det bryr sig Lena inte om. Han får följa med hem ändå.
Jag tycker om att lyssna på honom. Han pratar sköna saker. Han vill att jag ska säga nåt om mig själv. När jag försöker tycker jag att det blir rätt dumt. Men det gör mig ingenting, snarare gillar jag det.
Lena tänker att nästa steg är att hon ber att få komma upp i hans ateljé. Sen glömmer hon bort honom för allt annat som pågår. Men de jobbar vidare ihop.
Skivan Var mig nära släpps på hösten 1974. Den får ett fint mottagande och Lena får sjunga låtar ur den i fyra teveprogram. Hon har med kraft lagt titeln sångerska till sitt cv.
Tillsammans med Berndt och Rune reser hon runt i Sverige, turnerar med viskvällar på Folkets hus och i skolornas samlingssalar. I Berndts teveshow Två och en flygel sjunger hon ur Tolvskillingsoperan och från skivan som de gjort tillsammans. Mjukt, mjukt mellan läpparna. Strävt, strävt mellan stämbanden efter cigaretterna.
Jag har nigit för nymånens skära.
Tre ting har jag önskat mig tyst.
Det första är du
det andra är du
det tredje är du, min kära.
Men ingen får veta ett knyst.
Jag har nigit för nymånens skära
tre gånger till jorden nu.
Texten är skriven av Bo Bergman, heter ”Flickan under nymånen”. Kanske tror både Berndt vid tangenterna och Rune framför teven att det är just honom som flickan sjunger för. För Lena är tillsammans med båda. Någon gång funderar hon lite eufo riskt på att berätta det för dem. Någon gång undrar hon lite mindre euforiskt varför hon behöver ligga med dem. Det är ju fortfarande för K som hon sjunger sina kärleksvisor.
När hon intervjuas av Beppe Wolgers i radion säger hon att hon har kommit ganska långt som artist. Nu vill hon lyckas med kärleken.
Och ett seriöst försök gör Lena när hon väljer Rune till sin man. Men i kärleksbreven ser det mer ut som om det är lugn hon behöver. Kärlek för att kunna vila. För att bli stilla. Hon har levt hårt en lång period.
Rune! Jag älskar dig. Mycket. Lugnt. Säkert. Jag blir inte orolig över kärleken, när livet känns osäkert. Jag är helt igenom trygg på kärleken mellan oss.
Hon hoppas att han också är det.
För jag tror att två så oroliga själar som du och jag, behöver nånstans att vila oss, ta vägen ibland.
Under tiden med Rune Andersson blir det allt mer musik. Lena gör en platta till, Javisst gör det ont. Nu med tolkningar av Karin Boye-dikter, tonsatta av Berndt Egerbladh. Sture Nordin spelar bas, Janne Schaffer gitarr.
Lena sjunger också på Runes platta En refrängsångares själsliv som kommer året därpå, 1977. Rune är ordentligt röd, står en bra bit till vänster om socialdemokratin, och Lena smittas av samhällsengagemang igen.
Julen och nyåret 76/77 tillbringar Rune och Lena på hotell Årevidden. De träffar en rullstolsburen tjej som heter Elsie som de börjar prata med. Kanske därför att Rune nyligen har gjort en platta på uppdrag av Handikapporganisationernas Centralkommitté, med texter baserade på den statliga handikapputredningens resultat. I Sverige har man just insett att också människor med funktionshinder behöver få ett kvalificerat livsinnehåll.
Lena blir intresserad av attityderna. Att hon blir så överraskad av Elsies sätt att prata om kärlek, sex och drömmar. Att hon själv knappt vågar fråga henne om killar, som hon annars alltid pratar om. Men på sjuttiotalet är det fortfarande tabubelagt att antyda ett sexliv om man inte är ung, snygg, heterosexuell och helt frisk. Handikappfrågorna rör framkomlighet, inte livsfrågor.
”Vi måste göra något med Elsie”, säger Lena några månader senare till dokumentärfilmaren Tom Alandh när han frågar om hon vill vara med och göra ett sommarprogram i teve. ”Vi måste göra något om hur fan man gör när man inte har några påkar.”
Det blir ett viktigt program för Lena. I memoarskisserna är filmen om Elsie med gång på gång. Och det ligger mitt i ett av Lenas gamla huvudspår – att visa det man vänder sig generat ifrån i sin vardag.
I första scenen förstår man vilken sprängkraft det låg i ett intimt samtal med en funktionshindrad. Rutan visar Lenas och Elsies överkroppar när de sitter vid ett bord och dricker rödvin. När de första fnissen är avklarade tillsammans med ett skämt om att några ben kanske inte behövs när man tagit hem en kille för kvällen, då först glider kameraögat under bordsskivan och visar rullstolshjulen.
Filmaren Tom Alandh blir glad när jag ringer honom. Det hörs direkt att det här är en liten skatt i hans filmminnesarkiv. Han berättar i detalj om hur han fick gå till Den Gyldene Freden och fråga efter en extranyckel när han skulle hämta Lena till Ålandsfärjan halv åtta på morgonen. Om hur han lyckades ta sig in och väcka henne och hjälpa henne att få på sig kläder. Och så om hur Lena på kvällen dukade upp sexton flaskor rökig whisky i hotellrummet och om hur Rune oroligt ringde under kvällen och sa att han skulle slå Tom på käften om han så mycket som rörde hans fru.
Lena är lite släpig i programmet. Hon är fortfarande snygg i sina högklackade stövlar med instoppade jeans där hon skjuter Elsies rullstol genom parker och skattefria köttbutiker, men tungan rör sig inte så snabbt i munnen som den ska när hon talar. Hon och Elsie pratar om solidaritet. För Lena handlar den som vanligt om att kunna se och förstå den andre.
Ett samtal som dröjer sig kvar är det Lena och Elsie för om särbehandling. Lena jämför uppmärksamheten hon får, som känd skådespelare, med den Elsie får som rullstols buren. Svårigheten att bli sedd som den man är.
Sen köper de billig sprit i taxfreeshopen och åker tillbaka hem.
Den 17 maj det året, 1977, gifter sig Lena med Rune i Storkyrkan i Gamla stan. Rune är lång och stor och bär skjorta och en väst i lappteknik. Lena är liten, vit och fluffig. Margit och Lennart är där, Lenas bror Bosse och hans fru Iréne, Tage Danielsson, Berndt Egerbladh, Elsie och många fler.
Efter vigseln går allihop och äter stekt fasan och dricker vin och cachucha på Den Gyldene Freden. Vännerna håller tal. Tage Danielssons är kanske sorgsnast.
Frida ska veta att våren är svår.
Frida må tro det är höst i mitt bröst.
Här går en annan och blir hennes vän.
Och till på köpet en rödhårig en …
De ser glada och berusade ut på bröllopsbilderna. Lena sitter i pappa Lennarts knä, ivrigt samtalande med Tage Danielsson.
Någon dag senare åker Rune och Lena på bröllopsresa till Frankrike: Paris och Rivieran. Lite otippat för två socialister tar de in på hotell Majestic, precis bakom croisetten i Cannes, och studerar hur kapitalisterna har det. Efter att ha konstaterat hur dyrt och tråkigt det verkar reser de vidare.
Charterresorna har erövrat västvärlden och en annan gång åker Rune och Lena till Bulgarien och Istanbul (där Lena skriver i dagboken att hon får slänga Pers Duponttändare i sjön för att Rune är svartsjuk). En sommar lånar de Stig Björkmans hus i Grekland.
– Med vådliga resultat, berättar Stig Björkman. De kom sent en kväll och var väldigt trötta efter en strapatsrik resa. Lena var törstig och de hade inget vatten med sig. Så hon drack ur min stora behållare med regnvatten, som var avsedd för växterna, och hon blev fruktansvärt sjuk. Hon fick läggas in på sjukhuset på Leros.
När de inte reser eller turnerar med visorna spelar Lena in film. Höstsonaten med Ingmar Bergman, Min älskade med Kjell Grede och Nationalmonumentet för teve.
Före inspelningen av Höstsonaten åker hon på hälsohem ett tag. Bergman har kontrakterat henne för två månader trots att hennes roll inte kräver mer än några dagar. Lena spelar en av döttrarna till Ingrid Bergmans känslokalla konsertpianist. Hennes rollfigur är gravt utvecklingsstörd och kan knappt tala. Men när Lena läser manuset blir hon arg. Det finns inga repliker. Det står bara att hon försöker säga något, inte vad.
Lena är nervös före inspelningen, vet inte hur hon ska göra, men processen har pågått medan hon har oroat sig, och när de spelar in sitter rollen. Och så har hon tvingat Ingmar Bergman att skriva repliker. I sista manuset är de med. Lena stammar med ord som stockar sig i halsen, lite av hennes specialgren.