Lenas mest smeksamma röst slingrar sig runt regissören Stig Björkman i det klara februariljuset i Sevilla: ”Stiiiiiiiig, asså du Stiiiiig”, och hon tittar uppfordrande på honom. De spelar in scener till Gå på vattnet om du kan. ”Stiiiig, tycker du inte att man skulle kunna ändra på slutet? Måste Tomas vara så där?”
Under arbetet med filmen blir Lena blixtkär i sin motspelare Tomas Pontén – och han i henne.
Det är andra gången Lena filmar med Stig Björkman. Den här gången har hon huvudrollen som den litteraturstuderande Orlanda. Fast mer än av litteraturen är Orlanda intresserad av världen, av hur alla de utsatta människorna ska kunna räddas. Hon inser att det är bråttom att göra det, men hon vet inte riktigt hur det ska gå till.
Det är då Tomas Pontén som ambassadtjänstemannen Anders dyker upp i entrén till Kungliga biblioteket, dit Orlanda gått för att röka.
”Röker du inte lite för mycket?” Han lutar sig närgånget över henne, avvaktar. I nästa scen har de stämt möte och när ambassadtjänstemannen ber Orlanda att följa med honom till Argentina funderar hon ett tag i sin vinröda polotröja och roströda väst och sen bestämmer hon sig för att det kan vara lättare att rädda människorna där. Han är snygg, ambassadtjänstemannen.
Det är Stig Björkmans livskamrat, författaren Sun Axelsson, som skrivit manus. Som nittonåring blev hon uppvaktad av Nicanor Parra, en av Chiles främsta poeter. Han var dubbelt så gammal som Sun men hon tyckte det var spännande och följde med honom till Santiago. När hon landat berättade han att han kastat ut sin fru dagen före.
I filmen byter de Chile mot Argentina, författaren mot en ambassadtjänsteman. Annars är det mesta likt. Men inspelningen görs i det mer närliggande Sevilla i Spanien. Stig Björkman har rekat platser och hela truppen flyttar in på ett litet hotell i den gamla staden i mitten av januari.
– Det tog inte lång tid innan Tomas och Lena hade flyttat ihop, berättar Stig. Vilket var lite besvärligt för mig eftersom Lena var gift med Rune och vi kände varandra rätt väl.
Men Tomas och Lena var så lyckliga att allt motstånd var meningslöst, tillägger han.
I filmen uppträder ambassadtjänstemannen Anders som en sådan där som tycker att andra är barnsliga när de reagerar på orättvisor. Själv har han slutat med det för att kunna fortsätta att njuta av livet bakom gallret i den stora villan. Och Orlanda blir mer och mer vansinnig på hyckleriet. Men Anders ändrar sig inte. Det är därför Lena ansätter Stig Björkman med tjat om att han skulle kunna vara lite bättre.
För ju mer kär i Tomas Lena blir, ju tråkigare blir det att hans rollkaraktär är så osympatisk. Kärlekshistorien vill hon ha vacker och svindlande. Den ska inte sluta med en våldtäkt i matsalen. Nej, så ska det inte vara. ”Stiiiiiiiiiig.”
– Så där var hon. Och när Lena ville nåt så … så blev det oftast så, medger Stig Björkman. Hon var ju så jävla gullig. Man gick på det fast man visste att hon trixade med en.
När sista scenen är tagen åker Tomas och Lena inte hem. De åker till Teneriffa på kärlekssemester. Att lyckas med kärlek är det Lena vill mest av allt nu. Och Tomas är den hon vill göra det med.
Hemma är det flera som väntar på dem. På scenskolan sitter en klass som ska få undervisning av Tomas i scenkonst. I lägenheten på Tullgränd väntar Rune på sin fru.
När de till slut kommer tillbaka ursäktar sig Tomas Pontén med att han blev så vansinnigt kär. Lena bryter upp från Rune Andersson efter knappt två års äktenskap. Ironiskt nog ligger deras skiva Älskade fortfarande färsk på skivdiskarna. Hösten har de tillbringat på resa genom Nordamerika med Berndt Egerbladh och hans hustru.
Men nu är det Tomas tur att hänga in sin kavaj i de sneda och charmiga rummen på Tullgränd. Och han och Lena blir ett par som kändispressen älskar.
”Vårens nya spännande par”, skriver Svensk Damtidning på förstasidan när de nås av nyheten, bara något nummer efter att de lidit med Lena över skilsmässan.
Sen Sevillaveckorna har Lena och Tomas varit oskiljaktiga. De ses på fester. De har setts flanera i vårsolen ömt omslingrade i Gamla stan. Om sig själv har Tomas sagt att han är en gammaldags romantisk kille som gärna drömmer om att en gång bilda familj med fru och barn.
Den här våren är det nypremiär på Jag är nyfiken – en film i gult. Lena går dit med blandade känslor. I över tio år har hon sagt att hon ångrar att hon jobbade med Vilgot Sjöman. Nu går hon ändå på premiären. Och gillar det hon ser. ”Den är faktiskt bättre än jag minns den”, säger hon till Aftonbladet. ”Tänk att den här filmen ställde till med ett sånt jäkla liv.”
Det är en mogen och ganska lycklig Lena Nyman som bestämmer sig för att börja ett nytt liv med Tomas Pontén. Som hoppas att det ska gå bättre den här gången. Liksom flera av hennes tidigare relationer rymmer den här både konst och kärlek. Men den har också en annan likhet: den rymmer för mycket alkohol.
Lena har inte spelat på Dramaten på fem år, inte sedan Tribadernas natt, men när Alf Sjöberg kallar och ber henne göra huvudrollen i Molières komedi Hustruskolan kommer hon. Lena spelar Agnès, sitt gamla scenskoleprov, i kycklinggul klänning och babymössa. Hennes fosterfar slår i Allan Edwalls gestalt sina lovar kring henne som hustru. Lasse Pöysti är också med. Och Stellan Skarsgård. Legendariska skådespelare som leker ihop på scenen. Och så texten:
Tråkigt bör var hustru hava,
och sen ful förbliva.
Hon bör icke kunna stava,
ännu mindre skriva.
Allt som skrives uti huset,
allt som sägas bör till grannen,
sägas och skrivas
bör av mannen.
Men glädjen över det härliga och lätta ska förbytas i sorg. Strax före premiären blir Alf Sjöberg påkörd av en buss och avlider av skadorna. På Dramaten, i ensemblen och i Lenas liv lämnar han ett stort tomrum efter sig. En era är slut. Alf Sjöberg var en av få män i maktposition som sett Lena och låtit henne växa fritt – utan att ställa några andra krav än konstnärliga. Han hade knuffat henne framför sig med ett ”Jo, du kan”. Hon hade aldrig varit rädd för honom. Bara arg. Till en del var det kanske ett fadersuppror.
Hans sista Dramatenföreställning tas till premiär av ensemblen själv, med Allan Edwall i spetsen. De spelar över hundra föreställningar. Och i Ingmar Bergmans regi spelas den senare in för teve, som en postum hyllning till Sjöberg.
Det finns tröst hur som helst. Hos Tomas. Det känns tryggt och roligt och de reser till Portugal på våren, ser Lissa bon, Algarvekusten. På sommaren hyr de ett lantställe på Värmdö. Och de skickar vykort till Margit från Bali.
Just nu dricker jag en drink av mango och citron och Tomas en banan-ananas på stranden. Vi har badat och solat. Igår var vi på en begravning. Dom ser ut som på kortet. Fantastiskt. Allt är bara underbart. Vi kommer aldrig att vilja fara hem. Varför kan man inte få leva så här?
KRAMAR Lena o Tomas
Tomas och Lena anställs snart båda i teveteaterns nybildade ensemble. Deras kärleksförhållande rymmer inte bara privatliv utan arbete också. De vill jobba ihop, driver egna projekt på teatern.
Men det här året, 1980, har Lena vikt för mastodontprojektet Drottning Kristina. Teveteatern ska göra en ny Kristina, en som bryter mot alla tidigare normer. I en pjäs av den brittiska dramatikern Pam Gems sätts strålkastarljuset på drottningens mest moderna dilemma: Går det att uppfostra en flicka till man och sen kräva av henne att hon gifter sig och säkrar tronföljden?
Pjäsen börjar med en av friarnas besök. Kristina stövlar in i manskläder, direkt från ett kärleksmöte ute i stallet med sin älskade Ebba Sparre (Gunilla Olsson). Men det finns inget äktenskapstycke, konstaterar hon kallt och stövlar tillbaka till Ebba.
Pam Gems Kristina är en mörk gestalt. Känslomässigt sargad av sin stränga uppfostran till tronarvinge och förtvivlad över sin tillvaro, där hela hovet plötsligt kräver ett giftermål. Ett giftermål där hon ska vara kvinnan. Hon som fått lära sig att se ner på kvinnligheten – svagheten, underdånigheten.
Jag har inte för avsikt att gifta mig. Du har lyckats allt för väl i din uppgift. Jag älskar att vara man. Det är den enda sanning jag känner. Jag tänker inte våldta någon man. Och jag tänker inte heller bli en kvinna som du kan förakta.
Lena ler inte i hela pjäsen. Hon är arg. Led. Självtillräcklig. Filmas i profil. Ser helt annorlunda ut. Hon vet att det är en kontroversiell tolkning. Den enda svensk som skrivit utförligt om drottningen är författaren Sven Stolpe. Och han har sällat sig till den grupp som anser att hennes manliga beteende måste ha biologiska förklaringar.
I Damernas Värld ler Lena självsäkert, sitter med benen brett isär och petar retsamt i tolkningskonflikten.
”Det är inte Sven Stolpes drottning Kristina, precis.”
Sven Stolpe svarar med att låtsas glänta på kistlocket i S:t Peterskyrkans krypta och intervjua den riktiga drottning Kristinas kvarlevor, i Expressen. Den äkta drottningen förstår inte varför Pam Gems kallat sin huvudperson för just hennes namn.
Tror hon att jag eller någon annan på gamla Tre Kronor gick omkring och skrek svordomar och könsord? […] Att jag skulle ha tillåtit att perversa dvärgar smög sig in under damernas kjolar för att där utföra sina snuskigheter? Att jag kallade min vördade lärare Axel Oxenstierna för ”du” och beskyllde honom för att ha ansvaret för att jag fostrades mera som en yngling än en flicka? Han hade aldrig med den saken att göra!
Medierna är aldrig sena att trumma upp en kulturkonflikt, så Sven Stolpe och Lena Nyman får mötas i en radiodebatt. Efteråt skriver Lena i dagboken att de blev bästa vänner.
I Pam Gems Drottning Kristina abdikerar drottningen som svar på kravet att föda ett barn. När ceremonin börjar sitter hon blickstilla på tronen inför det skrämda hovet. Det är svårt att säga vad de är räddast för. Könsöverskridandet eller den uteblivna tronföljden.
Lenas Kristina blir inte mer magnifik än när hon har lämnat sitt äpple och sin spira till riksmarskalken. Och ber dem:
Ta av mig kronan!
Ingen rör sig.
Ta av mig kronan!
Ingen vågar. Och hon ber igen. Ingen rör sig. Hon ber sin efterträdare, sin tilltänkte make. Han rör sig inte. Till slut reser hon sig upp och tar av den själv. Och går.
Resten av pjäsen är ett långt sönderfall. Det som skulle bli en resa i vetenskapens spår blir istället en resa i hopplöshet och ensamhet. Hon kan inte älska, hon ångrar sin barnlöshet. Hennes sista försök att ta tillbaka det hon kan, Neapels tron, misslyckas.
Tydligare kan det inte sägas. Utan barnet är drottningen ingenting. Med barnet skulle hon inte heller vara någonting. Barn eller inte barn. Lena har själv velat och inte velat få barn sen hon fick sin första mens. Sen hon fick sitt första pessar och tog ut det för Bosse när hon fått rollen i 491. Sen hon någon vecka senare gick till RFSU och med en lättnadens suck fick beskedet att hon inte var gravid.
Som älskande vuxen kvinna längtar hon då och då smärtsamt efter att bli befruktad. Men när ångesten och ensamheten kommer finns det ingen plats för någon annan. Då är det hon som är barnet, som behöver en mor. Och hur hade hon förresten kunnat ha ett barn och sitt skådespelarliv samtidigt?
Tjugotre år gammal, det året Jag är nyfiken – en film i gult har premiär, drömmer Lena att hon är i ett stort hus på landet med sina släktingar. Det är jul. Hon går upp en trappa för att titta på teve, närmar sig sängsoffan däruppe och råkar skrämma två kattungar som ligger och vilar. Kattungarna far ner under soffan och Lena böjer sig över dem. Då kommer kattmamman farande. Biter tag i sidan på hennes vänstra bröst. Biter och biter och Lena kan inte få loss henne. Hon skriker och ber om hjälp men ingen gör något. Katten biter hårt i bröstet, sliter loss en bit kött och Lena förstår att hon är tvungen att knäcka kattens nacke som på en fisk. Hon knäcker och knäcker och det tar lång tid innan katten dör.
Alla förstod mig och varför jag dödat henne. Men jag otröstlig.
När hon i drömmen kommer till sjukhuset säger de att bröstet är deformerat för alltid. Hon fortsätter att gråta, trots den vänliga förståelsen.
På nåt sätt för all tid oförlåtligt att jag dödat och jag hade egentligen dödat mitt eget barn.
Och så vill hon förklara att detta har gjorts mot henne själv också, när hon var barn. Men ingen tror på det, bara tröstar. Lena gråter otröstlig.
Lenas klasskamrat och vän Marie Göranzon gick igenom hela scenskolan med ett litet barn, så det finns de som har klarat det. Irene Lindh fick barn strax efter att de gått ut. Men det är inte lätt. Och Lenas kärleksaffärer är bräckliga som glas. Den enda som verkligen önskat henne ett barn var Hasse Alfredson, och han rådde henne att adoptera. Kanske trodde han att det skulle rädda henne, ge hennes liv den stadga det behövde.
Efter äggledarinflammationen undrade Lena länge om hon fortfarande kunde bli gravid. Nu vet hon att hon inte kan. Men det finns ju andra sätt. Hon har gömt frågan länge, kanske är det dags att titta på den. Det är svårt att åldras ensam. Och det närmar sig.
Hon tänker på hur Lennart, hennes pappa, skulle ha det utan henne. Eller hur Margit skulle leva utan hennes bror Bosse och hans familj, där hon tillbringar så mycket tid. Hjälper till med barnbarnen, trädgården och hundarna.
Kanske skulle det ändå finnas en öppning med Tomas. Han fattar i alla fall hennes jobb. Som är minst lika hektiskt som någonsin.
Höstschema 1980 – Först gjorde jag en roll i Camus Missförståndet, den inspelningen var färdig en fredag. På måndagen började vi med Sartres Stängda dörrar och den var också klar en fredag. Måndagen därpå var det dags för Lysistrate och samtidigt använde jag helgerna till filmen Sopor. Lysistrate avslutades en söndag och dan därpå var det dags för Sop-filmen på heltid. Och javisst ja, jag spelade dessutom Hustruskolan på Dramaten om kvällarna.
Åren därpå fortsätter ungefär likadant. Med Ringlek, Räkan från Maxim och Fröken Fleggmans mustasch för teve. På film spelar hon in Raskenstam med Gunnar Hellström, P&B med Hasse Alfredson, sen Ronja Rövardotter med Tage Danielsson.
Men Lena fortsätter också att dricka. Och det börjar synas på henne. Redan under inspelningen av Gå på vattnet om du kan har sminkösen slagit larm om att de inte kan ta närbilder efter tre på eftermiddagen. Och under arbetet med Ronja-filmen lever hon om med sina rövare så det står härliga till.
Hon är fortfarande en bra skådis men hon utvecklas inte längre. Hon står där med sin närvaro och sin utstrålning och sin berömda klokhet och gör det hon ska, fast intresserar sig väl mest för annat. Och respekten publiken hade för den unga hyperbegåvade tjejen som lyckades lika väl som trasig hamntjej i 491 som hon gjorde som hemmadotter i Dramatens Vildanden börjar förbytas i något annat. Vana?
Lena har blivit granntjejen med en liten klo. Inte falukorv, men fläskfilé black and white. Precis hon som sitter och väntar på Gösta Ekmans Håna med en liten hutt whisky i damkupén på nattåget i Morrhår och ärtor. Goa tjejen. Med varma ögon och rufsigt hår. Hon som alltid finns när man behöver tröst för sina tillkortakommanden.
Kritikern Carl Otto Werkelid skriver i Svenska Dagbladet om Lena: ”Hon är klipsk, har en varm humor, är föga intellektuell, men utrustad med intuition i rikt mått.”
Han frågar sig varför vi tycker så mycket om henne. Och påstår sen att det är för att hon är så oförställd, både som människa och aktris. Och för att det står en aning sympatiskt förfall omkring henne.
Birollerna blir fler. Det har också börjat gå ”skilsmässorykten” om Tomas och Lena. I arbetet gnistrar de tillsammans en gång till när de får igenom sin önskan att spela William Gibsons Två på gungbrädet i teveteatern efter två års kamp. En svart kärlekshistoria där man frestas att läsa in dem själva bakom en del av replikerna. Tomas spelar en mani pulativ man som styr med järnhand bakom sin veka fasad. Lena en vilsen men optimistisk konstnärssjäl, gränslös och lättledd. Han, som alla, överger henne.
Alla de här männen, det spelar ingen roll. Om dom utnyttjar dig och går sen det spelar ingen roll. Jag säger att du är vacker, då menar jag inte bara utanpå. Det kan vem som helst se. Under det där vackra så finns det en liten fighter. Det finns det väl en del som har upptäckt. Och under den där lilla fightern så finns det något så ursprungligt och rent och tokigt och oskuldsfullt och orört. Där har ingen varit. Inte ens jag.
Men det är allt mer sällan som Tomas sover på Tullgränd. De kommer att göra teater ihop, men i dagboken kommer dagen snart då Lena får läsa i tidningen att Tomas förlovat sig med en annan – Suzanne Reuter. Och i början av juni 1984 skriver Svensk Damtidning att de väntar barn. ”Vi ändrar hela vårt liv för barnet vi längtar efter”, säger det omslingrade paret varmt leende.
Veckan efter är det Lenas ansikte som är på löpsedeln och förstasidan: ”Lena Nymans stora tragedi. Hennes älskade väntar barn med en annan.” I Lena Nymans ”oroliga liv” finns inte rum för det barn hon längtar efter, skriver de.
Hur svårt ska det nu inte kännas för Lena, att Tomas Pontén och Suzanne Reuter väntar barn i höst. Särskilt som Lena själv inte kan få egna barn efter en äggstocksinflammation för många år sen. Just när 40-årskrisen kommer och man som Lena lever solo måste funderingar kring barn och ensamhet tränga sig på.
För Lena är det nästan värre än när Nils Beyer och Artur Lundkvist kritiserade hennes kropp. Hon blir fruktansvärt ledsen. Artikeln fortsätter i flera spalter med citat från tidigare tillfällen då hon drömt om en familj och uppräkningar av hennes tidigare spruckna förhållanden.
Lena går till attack, den här gången inte med pennan utan med hjälp av sin advokat. Hon vinner en tevedebatt och 10 000 kronor. Men hon förlorar hoppet om kärleken.