1983 hade Lena fått sina första teaterelever, Pia Johansson och Katarina Weidhagen, på scenskolan i Stockholm. Hon skulle få börja med två, liksom för att vänja sig, och Pia Johansson tror att det blev just de för att de var så snälla och ordentliga. För att Lena inte skulle få det för jobbigt. Pia Johansson hade intrycket att Lena varit svårövertalad.
– Ja, det var nog inte så där ”ja, vad kul, det vill jag pröva”. Man fick en känsla av att Lena var en sådan som processar saker väldigt mycket.
– När man jobbar konstnärligt pågår ju en process hela tiden. Man skjuter upp saker. ”Jag ska läsa manuset, jag ska bara äta frukost först” eller ”jag ska bara städa ur den här lådan”. Och då är det lätt att tro att det handlar om flykt. Men den där processen måste få pågå, för när man väl sätter penseln på duken och målar ett blått streck, då är den ju redan över, då har man bestämt sig för att det ska vara ett blått streck, och det skedde medan man diskade, promenerade eller träffade en kompis. Den processen tror jag att Lena var väldigt mycket i. Apropå hur lång tid det tog för henne att komma till scenskolan …
Lena kom alltid för sent, ordentligt för sent. En dag när eleverna satt och väntade på henne öppnades till slut dörren långsamt och ett kort skickades in. Det var ett vykort med den lilla rymdvarelsen från filmen ET på framsidan. Och på baksidan stod det: ”Förlåt. Förlåt att jag kommer försent. Fröken.” Först efter det vågade hon sig in.
Varje dag började hon med ett glas kaffe med mjölk, berättar Pia Johansson. Bredvid kaffet stod ett glas vatten och en burk med Treo Comp. Sen jobbade de. Frenetiskt.
– Lena var engagerad hela tiden, från det att hon kom. Det var hennes signum, tycker jag. Engagemang. I allt hon gjorde. Till och med att komma för sent var ett engagemang.
Lena ville att Pia Johansson och Katarina Weidhagen skulle göra Doft av honung, en pjäs skriven av den brittiska arbetarförfattaren Shelagh Delaney. Hon var nitton år när hon skrev den, och den var inte så lite självbiografisk. Alkoholiserade Helen och hennes dotter Jo flyttar ständigt runt. Det är kallt i den nya lägenheten i Manchester. Jo försöker ta sig mot ett bättre liv men kommer aldrig loss från sin mamma.
Lena och eleverna skrev om lite. De tog bort rollerna för män, renodlade relationen mellan mamman och dottern.
Helen: Ta en slurk av det här om du är så frusen.
Jo: Du vet att jag inte tycker om det.
Helen: Har du försökt det nån gång?
Jo: Nej. […] Jag tycker inte om lukten.
Helen: Du ska inte lukta på det. Drick det bara. Det tröstar.
Helen: Livet! Skynda på nu, ge hit drickat om du är klar med det. Jag ska lägga det på ett säkert ställe. (Dricker.)
– Vi jobbade och jobbade och Lena var otrolig som pedagog. Hon såg allt, lämnade ingenting åt slumpen. Om man försökte fly från vissa saker så där som man gör som skådespelare, att man inte är ärlig eller uppriktig, var hon på oss direkt. Då fick vi jobba tills vi menade det vi sa, tills uttrycken blev sanna.
Lena lärde dem hantverket. Hur man går i högklackade skor, vilka verktyg som behövs för vilka tillfällen, när mejseln, kofoten eller den lilla andningspausen ska fram. Hon lärde dem läsa Molières alexandriner så att de lät som det ska. Och hade någon av dem trott att Lena bara behärskade slängig stockholmska fick de bevis för motsatsen.
Pia Johansson kom att tycka mycket om Lena. Och Lena tyckte mycket om sina elever.
– Hon kallade oss sina små havrekakor. Hon hade dille på det, åt havrekakor hela tiden och drack det där kaffet och Treo Comp.
När hon gjorde teveframträdanden kunde hon använda havrekakor som en hemlig hälsning till tjejerna. Och hon bjöd med dem in i teatervärlden. De fick följa med när hon showade med Jerry Williams på Berns, på filminspelningen av kalkondeckaren Sköna juveler, och när Lena spelade in Hustruskolan med Ingmar Bergman fick de sitta med i logen och fika.
Hem till fröken fick de också komma. Till Tullgränd.
– Vi hade ofta långa sittningar som jag tyckte var lite jobbiga, för då började hon ju dricka.
Pia Johansson är uppvuxen med en förälder med alkoholproblem. Därför kände hon igen tecknen direkt.
– När det bara blir ”bla-bla-bla”. Men som elev avbryter man inte utan sitter där och undrar när man kan gå hem, hur länge man ska vara kvar, medan man hör hur det börjar om igen.
I början av mars 1983 hade de studerat in sin omarbetade Doft av honung och Lena förberedde dem för en ovanlig uppspelning. I skolans replokal ställde hon fram bord, stolar, glas och en flaska champagne. De skulle spela för Mr X, enligt ryktet Sveriges maffiakung nummer ett, misstänkt för illegal spelverksamhet och narkotikaaffärer. Hans olika företag skönstaxerades gång på gång, men han dömdes aldrig för något brott.
– Jag tyckte att det var jättekonstigt att vi skulle spela för honom. Och hans dotter. För mig och Katarina var det oerhört spännande. Det kändes som fiction av något slag. Lena var väldigt hemlig med vem Mr X var, men vi fattade ju ändå. Han var mycket chevaleresk och efter det långa uppspelet av den där konstiga pjäsen tackade han oss.
Åttiotalet sveper Lena med sig. Det är länge sen någon uppfattade Lena Nyman som en politisk person. Hennes arbete med Vilgot Sjöman ligger femton år tillbaka i tiden. Och även om man kan kalla Hasse&Tages filmer och revyer politiska, är de inte precis revolutionära. I lika hög grad som sextiotalet gjorde skådespelaren Lena Nyman radikalare, mer frigjord och mer nyfiken, gör det här decenniet henne ytligare och tröttare. Det är årtiondet när man ska älska sig själv, bygga lösnaglar och sikta mot stjärnorna. Och det är årtiondet då Lena gör allt fler mediokra prestationer, slutar läsa recensioner men fortsätter att leva upp genom undervisningen. 1985 fortsätter hon till scenskolan i Malmö.
Rikard Wolff, en av Lenas nya elever, berättar om hennes ankomst.
– Det var en superstjärnas uppenbarelse. Lena var vrålelegant, toppriggad enligt tidens smak. Hon kom i en gigantisk hellång minkpäls med breda axlar och alla accessoarer i mink: pannband, benvärmare, muff. Det var till och med små pälsbitar på blusen. Hon hade långa svarta naglar med pärlemorinläggningar. Och så var hon bleksminkad och blekt i håret mot de kolsvarta ögonen. Sen så var hon så jävla liten också. Och så rökte man ju inomhus, och hon rökte som fan. Hela tiden. Det var så magnifikt så man bara gapade.
Eleverna på scenskolan i Malmö var hänförda över sin nya fröken. För Rikard Wolff blev hon en i samlingen av kvinnliga superstjärnor – fick göra sällskap med Judy Garland och Édith Piaf.
– Frågan ”vad skulle du ha gjort istället” var helt hypotetisk att ställa till Lena. Det var en icke-fråga. Det fanns inget istället. Hennes stora känsla av allvar och vikt och nödvändighet i livet handlade om arbete. Och det är underbart – men det är också tråkigt, för skådespeleriet är ingenting som man kan sova med på natten. Det är ingenting som man kan ligga och krama om i sängen. Man kan inte ta med sig publiken hem. Det är en gammal upptäckt, inget nytt, men i Lenas fall tror jag att den var hiskligt smärtsam.
Hon blev idol för flera av eleverna i Malmö. Hon lät dem jobba två och två med kortare texter som de valt själva. Sen satte sig Lena i rummet och tittade på elevernas arbete, par för par, och sa till dem hur de skulle göra. Hon var själv lite förvånad över att hon visste.
Ulrika Malmgren, som idag undervisar på scenskolan i Stockholm, vantrivdes i den traditionella miljö som hon upplevde att scenskolan i Malmö var då. Hon säger sig mest ha gått runt med en känsla av att hon skulle tämjas och sätta på sig korsett och att teater i grunden var något hemskt tråkigt.
Tills Lena kom.
– Lena öppnade nya världar, av sånt som ligger bakom texten. Hon lärde mig att vidga texten istället för att stänga den, introducerade undertexten. Sa: ”Du får tänka nånting helt annat än det som står. Det får vara en helt annan historia. Även om det står att nu måste jag gå ut härifrån så kan din tanke vara jag vill ha sex med dig eller vad som helst.” Och det var ju rena rama underhållningen. Då kunde jag tänka så i alla pjäser, även de tråkiga. Och då blev det jätte roligt att spela teater.
Lena kan inte hjälpa sig själv. Men hon kan hjälpa andra. Hon hjälper Jerry Williams också när han ska spela katten Ram Tam Trassel i musikalen Cats.
– Jag tyckte det var så jävla konstiga repliker, fan, så där kan man ju inte säga, minns Jerry Williams.
Han kommer fortfarande ihåg en av dem:
– ”Ni borde känna Mäster Filurifax, denna otroligt trollande katt.” Så skulle jag säga. I trikåer och kattperuk!
Lena förlöser honom också:
– ”Sätt dig på hojen och skrik ut skiten när du åker, då”, sa hon till slut. Då kom man ju över någon tröskel.
Lena överraskar sina elever med att ha förberett arbetet så minutiöst. Läst på, funderat, hittat vägar.
– Det var det som gjorde henne så fri, säger Ulrika Malmgren. Hon hade en sådan säker grund av tankar och konstnärligt, intellektuellt och historiskt arbete att stå på. Hon läste ju så jäkla mycket.
När skådespelaren Lena Endre ser resultatet av Lenas arbete med absurdisternas texter på scenskolan i Malmö blir hon imponerad och skriver till Lena att hon ”har väl aldrig skrattat så mycket”. I brevet ber hon Lena att regissera en pjäs åt henne.
Men Lena vill inte framåt just nu. Hon vill bara in i sig själv. Eleverna gör henne glad, de ger livet en ny mening. Hon behöver inte dricka lika mycket för att kunna sova när hon har undervisat. Men det suger underifrån. Neråt, neråt.
En del av eleverna fortsätter att träffa Lena efter skolans slut. Hon visar dem mycket kärlek, men av ett rätt så gränslöst slag. Hon ringer på nätterna, kräver tjänster och lojalitet. Ibland skäms hon efteråt, men sen ringer hon igen, till dem som ställer upp och som vill vara i hennes närhet. Kanske vill de ha något för egen del, men de gör som hon ber dem och ställer inte en massa krav. Elaka tungor kallar dem för slavar.
– Hon omgav sig ju med sådana. Det ingår i medberoendet. Alkoholen var hennes bästa vän. Och vem kan konkurrera med den? Ingen. Det finns ingen som kan ersätta spriten när den blivit din vän, din älskade, din förtrogna, säger Pia Johansson.