Lattjo att jag är på sidan 13 just det här året.
Anteckning i ett av Lenas memoarutkast för år 1987
Det är i kön i tevehusets matsal 1987. Lena står och väntar tillsammans med nöjesproducenten Sven Melander. Bakom dem står en man som ser konstig ut, men Lena ser att det är Lasse Holmqvist som har klätt ut sig och antar att han är där för att kidnappa en gäst till sitt succéprogram Här är ditt liv.
När hon fattar att det är hon som ska kidnappas blir hon förbannad. ”Vad fan? På en måndag! Näää!” Måndag är Lenas lediga dag.
”Jo då!” Lasse Holmqvist tar av sig masken. Lena protesterar. Lasse tar om Lena, tar med handen i hennes ansikte. Han skrattar, men inte hon. Lena vill verkligen inte.
In i studion kommer hon till slut ändå utklädd till en liten Chaplingubbe med stora skor, som lägger sig i soffan och sträcker upp fötterna mot Lasse Holmqvist. Han ser först handfallen ut, drar sen i skorna. Lena ler, flyttar sig närmare. Hennes händer far mellan det blekta, uppklippta åttio talsrufset och programledarens hand.
Här är ditt liv berättar kända personers historia med hjälp av gäster från deras liv. Lenas första gäst är nyhetsankaret Mats Hådell från Aktuellt. Han var barnskådespelare tillsammans med Lena i teve, båda var med i Hasse Alfredsons tonårsserie 16 år. Mats Hådell lägger sin hand i Lenas knä men Lena tar den snabbt och flyttar den till sina knutna händer.
”Jag har nämligen min make med mig här och han är så ohyggligt svartsjuk. Så du ska inte berätta vad vi har haft för oss.”
”Vad är du så rädd för när det gäller nuvarande maken?” invänder programledaren.
”Han är ju man!” Lena pekar på Mats Hådell. Och sen rufsar hon i håret igen.
Sanningen är att Lena inte har någon make, i alla fall inte en lagvigd. Däremot har hon en pojkvän som hon kallar flygaren och som gärna vill gifta sig med henne. Han sitter i publiken, är drygt tio år yngre än hon och det ser ut som om Lena verkligen är rädd för honom.
Men showen måste fortsätta, fastän det är måndag och Lena är rädd. Hon håller ihop det så gott hon kan.
När de var sexton tyckte Mats Hådell att Lena var det tjusigaste som fanns. Han hade kostym redan då, säger han och tittar ner på nyhetsankardressen. Men Lena – hon hade stilettklackar och snedskuren kjol.
”Sen blev ju du en sån där riiiiktig vuxen som folk tar på allvaaaaar”, säger hon till Mats.
Som folk tar på allvar. Meningen stannar kvar. Det är bara femton år tidigare som alla tog Lena på allvar också. I stövlar och kort klänning, i samtal om teatern idag, om skådespeleri. Ingen tog i hennes ansikte, ingen drog i hennes kläder. Visst avbröt de henne, men alla kvinnor blev avbrutna på den tiden.
Nu smeker Lasse Holmqvist Lenas rygg medan han visar klipp från hennes tid som värdinna för Tiotusenkronorsfrågan. Men det var ju bara för att de inte längre skulle ha värdinnor som var mannekänger, de ville ha en vanlig, det var jag, säger Lena. Hon var sjutton år och tidningarna skrev om ”värdinnan som kom bort”.
Lena får berätta om sin huvudrollsdebut i Farligt löfte. Filmens producent Otto Scheutz är gammal nu, men han strålar när han ser sin barnstjärna.
Lena släpar på konsonanterna när hon pratar. Säger inte tretti utan tzetti. Hon tar sig i håret. Tindrar med stor ansträngning. Och ibland när Lasses hand kommer tillbaka på ryggen rycker Lena till och lyfter bort den.
Hon står mitt i livet, fyrtiotre år gammal. Är tillbaka på Dramaten och spelar Jeppe på berget med sin nu rätt gamla parhäst Börje Ahlstedt.
Så fort Lena förstår att Börje är på väg in i studion ropar hon till honom att hennes man sitter i publiken. Händerna i håret igen.
Men allt blir bara roligt, Börje är rolig, whisky är roligt. Pluntan som Börje tar upp ur fickan och bjuder Lena av är rolig. Lena sveper med en jätterörelse i nacken. De spelar ju Jeppe på berget, en alkiskomedi. Allt är tillåtet.
(Tjugofyra år efter det här programmet, när Lena är död och begraven, säger Börje Ahlstedt i teve att Lena Nyman upphävde könsgränserna. Att hon kunde supa som en karl.)
Kitten gästar också programmet, och några till från Lidnersplan som har ett band. Kitten skruvar lite på sig. Hasse Alfredson skruvar också på sig i soffan.
Ingen i familjen vill vara med i programmet. Inte Lennart, inte Margit, inte Bosse.
Det blir tio fina minuter när Sif Ruud gör entré. Ingen tafsar på Lena och hon sitter still. De pratar om teater, Alf Sjöberg, Tolvskillingsoperan. Vilken succé det var.
”Du har aldrig fått sådana recensioner som du fick den gången.”
”Affe bar mig”, säger Lena.
Efter inspelningen får kvällstidningarna tag i ”flygaren”. Han säger till Expressen att de velat ha sin kärlek för sig själva, men han är ”beredd att ta” den uppståndelse som programmet skapar.
”Hon sa flera gånger i TV att jag är svartsjuk. Visst är jag det! Alldeles förbannat! Och det måste man helt enkelt vara om man älskar någon som jag älskar Lena.”
Pappa Lennart säger i en annan tidning att han inte varit med i programmet eftersom han inte vill rida på sin dotters framgångar. Han säger att för honom är Lena samma blyga lilla flicka som stod bredvid sin far och målade i ateljén. ”Hon har alltid varit den där lilla människan som alltid ställer upp.”
Margit säger ingenting.