Lena renoverar och håller på i Bortgården, sitt nya lantställe utanför Gnesta i Sörmland. Det ska bli fint, ett andra hem för henne och ”flygaren”. Och för ”flygarens” barn, som bor med dem ibland. De ska dit vid påsk och hon har varit ute och fixat inför helgen.
På kvällen den 16 april 1987 ska hon spela Jeppe på berget. Hon spelar den och En liten ö i havet parallellt med att hon repar Hurly Burly. Det är rätt stressigt och hon har tagit ett glas. Det skulle hon inte ha gjort.
Polisen stoppar Lena i Alfa Sprinten och varken ”Näääää” eller ”Meen duuuu” hjälper mot dem. De konstaterar en promillehalt på lägst 2,07 och tar åtta flaskor starköl i beslag. Rättegången bestäms till den 16 november efter att tingsrätten anpassat sig till Lenas spelschema.
Från hösten ska Lena inte vara på Dramaten utan har sagt ja till sin gamla scenskolekompis Lars Amble på privatteatern Maxim.
Teatern hade nyligen sålts till företaget Limabrall (Lill Lindfors, Magnus Härenstam och Brasse Brännström) och Lars Amble var dess konstnärlige ledare. Nu hade han hittat pjäsen Omaka par, där han ville ha Lena och Birgitta Andersson i huvudrollerna. Han hade erbjudit Lena 70 000 i månaden. Runt tre gånger mer än hon tjänade på Dramaten.
Om Lenas rättegång skulle ha ägt rum i september skulle Maximteaterns ekonomi ha äventyrats. Delvis på grund av risken för skandalrubriker, delvis på grund av att straffsatsen inkluderar en risk för fängelsestraff.
Lars Amble visste att Lena drack redan när han anställde henne.
– Men jag tvekade inte, för jag tyckte att hon var så begåvad att jag ville ha henne. Jag var aldrig rädd för att hon inte skulle klara jobbet. Och det gick bra.
Lars drack själv.
– Inte lika mycket, men javisst. Jag ska inte sticka under stol med att det var väldigt många som drack. Maximteatern var verkligen inte något slags nykteristställe. Men så var det ju överallt. Teatern är en svår omgivning om man har de problemen.
Det fanns en outtalad överenskommelse: så länge Lena inte var påverkad på jobbet hade Lars, som regissör, inte med hennes problem att göra.
Och Lena Nyman drar publik.
De börjar repetera på hösten. Intensivt. Lena mår inte bra. Hon har börjat i behandling för sitt missbruk och tar läkemedlet Dipsan, som ska göra att hon mår dåligt när hon dricker. Samtidigt skriver hon i dagboken att hon går ut och super med sina kolleger på Maxim.
Trots att premiären närmar sig kan Lena fortfarande inte texten. Lars Amble måste hitta något hon kan gömma den i när publiken kommer. De gör en testföreställning. ”Det gick SKITDÅLIGT”, skriver Lena i ett förtvivlat brev till ”flygaren”.
”Flygaren” har flyttat in hos Lena, först på Tullgränd och sen har de bytt till en lägenhet på Sveavägen. Men Lena fattar inte varför han måste klampa in i sovrummet klockan halv två på natten när hon går mot premiär, varför han inte förstår vidden av hennes sömnsvårigheter. Hade hon haft råd hade hon tagit in på hotell.
De hade ju kommit överens om att han skulle bo hos sin mamma. Bara några veckor. Bara medan Lena slutrepar. Hon orkar inte annars. När Lena inte dricker sig till sömns med kollegerna, tar hon lugnande och sömntabletter och går och lägger sig med Agatha Christie. Det blir allt svårare att hålla ihop det.
Och efter premiären försöker hon hålla humöret uppe genom att gå till attack mot recensenterna. Det var länge sen man kallade Lena för geni.
”Jag tycker att alla recensenter skulle spolas ner i närmaste dass!!” skriver Lena till teaterledningen. ”Så det så!! Pappa Lennart tyckte att det var oförskämt att inte ens se hur mycket fint man gjort med själva teatern. Glitter och vackra kvinnoben och allt. Att det bjuds!!!”
Allt har blivit annorlunda. Allt det hon höll i sin hand har liksom glidit mellan hennes fingrar. Det är en ny tid. Lena är ingen ung begåvning längre. Och nu är inte bara Alf Sjöberg död, utan Tage Danielsson också. Ronja Rövardotter blir hans sista film och han lämnar ett stort hemskt hål efter sig i Lena. Och fastän Börje Ahlstedt och hon försökte festa lika hårt som förr efter kvällarna i Mattisborgen, så har de ju blivit gamla medelålders människor som försöker leva rövare.
Olof Palme, som hon faktiskt blivit sams med igen efter den bråkiga middagen på Guldbaggegalan, har blivit skjuten. På Sveavägen. Och under alla de år som Lena har kämpat för att komma tillrätta med sig själv har han utjämnat det svenska samhället ekonomiskt så långt det någonsin varit utjämnat.
Från och med nu börjar skillnaderna öka igen.
Men Lena har fullt upp med att försvara sig mot anklagelserna om rattfylla och alkoholism.
Hon skriver i ett brev till Ingmar Bergman:
Att jag ska vara rädd om mig själv. HAR JAG ALDRIG FÖRSTÅTT!! Varför det? Dom vill ju bara att man ska bli en Åketråksomlyderallamänniskor! Därför har jag trotsat ALLT och ALLA. Vafan dom än har sagt. Jag har inte ens lyssnat på det. […] Dom enda motivationer jag har bjudits i mitt liv, vad det än gäller, är negativa, NEGATIVA. Då svarar jag med Trots! Mot Vem? Mot Vad? Vem råkar ut för mitt Trots? JAG! JAG! JAG!
Som när jag krökar t.ex. Det är ju inte roligt. Jag minns ju aldrig nånting. – Jag bara vaknar med ångest för det enda jag vet är att jag har varit för djävlig.
Det är Ingmar Bergman som rekommenderat henne alkoholterapeuten Else, som jobbar med ”positiv motivation”. För säkerhets skull börjar hon i behandling hos en terapeut till, en alkoholläkare på Danderyds sjukhus. Ett tecken på att det möjligen inte går så bra är att hon föreställer sig att han ser att hon inte är som hans vanliga patienter. Att hon är något alldeles speciellt. Samtidigt går hon två gånger i veckan till sin lokala psykmottagning. Det gäller i alla fall att visa personundersökaren hon tilldelats att hon på allvar försöker förändra sin situation.
Men den 11 oktober åker hon dit igen. Tio i fyra på morgonen kör hon med 2,34 promille i kroppen på väg hem till Margit på Kungsholmen. Hon kör så långsamt att några ABAB-vakter fattar misstankar och stoppar henne på Hornsbergs strand. I polisrapporten står det att hon kört rakt över flera refuger och att bilen både varit över i det andra körfältet och uppe på trottoaren. Och den här gången är det inte bara rattfylla utan också olovlig körning, eftersom hennes körkort återkallades på våren.
Det är svårt att tyda dagboksanteckningarna kring oktoberkörningen, handstilen slinter och meningarna är inte fullständiga. Men ”flygarens” namn är med, bilen, och att hon är rädd och på väg till Margit.
Den rattfulla skådespelerskan blir löpsedelsstoff i dagarna mellan den andra rattfyllan och rättegången. Och som svar skriver Lena sin andra tidningsartikel, nitton år efter att hon läxade upp herrarna Lundkvist och Beyer. Men den här gången skriver hon från en betydligt sämre position.
Dagen för rättegången publiceras Lena Nymans försvar i DN.
Kära publik. Det är jag som är den ’kända skådespelerskan’ som var på Aftonbladets lördagslöpsedel och fick läkarråd på Expressens söndagslöpsedel.
Sen skäller hon ut kvällspressen. Och till läkaren som gett henne rådet att söka hjälp skriver hon att hon redan har gjort det. ”Före min första rattfylla kunde jag inte ta ordet alkoholist i min mun. Det var alldeles för ångestladdat och skamligt.” Nu har hon träffat ”fantastiska människor som kommer att hjälpa mig att bli botad från min sjukdom”. Att bli fast för rattfylla tycker hon är det bästa som kunde hända.
När jag blev tvingad att tala om mina problem var inte människor alls som jag hade trott. De fördömde mig inte. Tog inte avstånd från mig.
När tingsrätten sköt upp rättegången sa de till henne: ”Vi är faktiskt inte till för att lägga sten på börda.” Hon avslutar artikeln med ”Det hoppas jag ingen vill göra”.
– Jag tror det var ungefär då som de riktigt svåra åren började, säger Rikard Wolff. De här åren när det inte längre bara var hennes närmaste kompisar som visste att det var så besvärligt för henne, utan hela Sverige fick reda på det.
Men Lena hade druckit farligt mycket ända sen tonåren. Vin, rom och cola, Drambuie, whisky, flera gånger i veckan. Det killarna bjöd på eller köpte ut. Vid sjutton hade hon börjat få minnesluckor. Och redan det nyåret när hon skulle fylla tjugo var ett av hennes nyårslöften att inte dricka så att hon ”tappar sansen”.
Hennes pojkvänner reagerade tidigt. En av tonårsflirtarna skrev i ett brev att han aldrig träffat henne nykter och hon protesterade bara milt. Efter honom var det Bosses, reklamtecknarens, tur att protestera. Han drack en del själv, men inte som Lena, och han bad henne upprepade gånger att ta det lugnt med alkoholen. Han ville inte gå ut med henne när hon drack.
Sen blev det Rolf Skoglunds tur att uppleva hur hon blev en helt annan när hon var ”på örat”. Med Janne i Överammer reagerade hon till och med själv.
När jag träffar Lars Amble säger han att det var jobbigt när hon drack. Att hon blev en helt annan människa när hon var full.
Det är svårt att veta om det är spriten som ger Lena ångest eller om det är ångesten som får henne att dricka. Det som är helt säkert är att hon befinner sig i en svår och djup ond cirkel som hon inte på egen hand kan ta sig ur.
Ibland slutar hon, ger fan i det. Som efter kraschen med bankdirektören. Då är hon vit länge. Men bara för att ramla dit igen när hon upptäcker att hon kan ”ta paus från hela helvetet” utan att någon får veta, utan att någon har med det att göra. En flaska champagne i garderoben. På Blekingegatan 1970. Liksom på Stockholms sjukhem 2010.
Men trots att Lena visar tydliga tecken på att dricka för mycket under alla år finns det inga uppgifter, vare sig i hennes dagböcker eller journaler, om att hon får någon hjälp av sina arbetsgivare. Inte förrän nu, när det inte går att gömma spritmissbruket längre.
Försökte Dramaten aldrig hjälpa Lena med hennes missbruk? När jag frågar hänvisar de till sina sekretessbestämmelser. De gäller även de döda. Så det går varken att bekräfta eller förneka hennes egna uppgifter om att hon inte kunnat få någon hjälp.
Lena döms till två månaders fängelse. Rätten tror att det kommer att göra henne till en bättre människa. I domen står det att ”det är visserligen tillfredsställande att Lena Nyman numera insett sitt alkoholberoende och sökt läkarhjälp härför. Detta skedde emellertid först fem månader efter det först åtalade rattfylleriet.”
Straffet ska avtjänas på Båtshagen, en öppen avdelning på kvinnoanstalten Hinseberg.
Ångesten i att ställa sig inför publiken efter den ovälkomna medieuppmärksamheten är enorm. Men när Lena en vecka senare kommer till Maximteatern för att spela möts hon av ett hav av brev och blommor. ”Det såg ut som om jag fyllde hundra år.”
Lars Amble minns publikens mottagande.
– Ja, du skulle se vilka brev hon fick. Hur folk tog henne i försvar. Massor av folk. De älskade henne. Hon hade en gemenskap med sin publik som var helt unik. Och därför fick hon också deras odelade stöd när det hände saker, också utanför scenen.
En rattfylla? Det var väl inte så farligt, är vad blommorna säger till henne. Och om teaterledningen på Maxim varit orolig för reaktionerna visar det sig istället att jakten på Lena ger dem mycket gratisreklam. Direktören, Aller Johansson, får svara på frågor från tidningar hela veckan. Lena tänker att han njuter av att vara den enda som får tala för henne.
Men varken han eller publiken kan rädda henne från fängelset.
Den 7 juni 1988 är det dags att ge sig iväg till Båtshagen. Dagen innan hon far har hon opererats i halsen, så hon kommer inte att kunna tala med någon de första två veckorna, utan bara skriva på lappar.
Ändå är hon vid ganska gott mod. Tanten i en korvkiosk hon brukar handla i hade också suttit på anstalten, konstaterar Lena, och hon hade sagt att det var rena terapin: att få betalt för att sitta och sticka tröjor åt sig själv!
I bagaget lägger Lena allt hon skrivit och fotograferat. Margit har hjälpt henne att samla ihop det. För här ska det inte stickas några tröjor, utan skrivas memoarer. Titeln är redan klar: Från ax till limpa.
Krökfri, rökfri, treofri. 2 månader. Ej prata. Skriva […] Jag ser fram emot och längtar efter finkan och det livet. Jag kommer ej umgås eftersom jag ej får tala.
Men hon skriver inga memoarer. Istället brev och vykort. Bland annat till Margit, Bosse och hans fru Iréne:
Hej! Jag mår alltså jättebra. Jag har tagit över klippningen av gräsmattorna och börjat väva. Vi har ju arbetsplikt. Jag ska väva trasmattor till Bortgården. Om ni ringer hit […] ska ni fråga efter 130 (det är jag det). Personalen och medpassagerarna är jättegulliga. Vaknar 6.00 varje morgon och arbetar till 16.00. Men får jag bara klippa gräs och väva kan jag väl stanna här hela sommaren. Efter 16:e är ni välkomna på besök varje lör–söndag kl 10.00 till 15.00. Kram
Margit skriver tillbaka om hur hon ordnar för Lena hemma. Tar hand om hantverkare och byter lås på Sveavägen så att ”flygaren” inte ska komma in. Nu är relationen definitivt slut. Lena får permissioner för att gå till terapeuten.
Två månader går ganska fort. Även om Kriminalvårdsverket förlänger fängelsevistelsen med en dag efter en misskött permission, där Lena kommer tillbaka och luktar sprit.
Hon vänder hem med en stor brevskörd full av förståelse och uppmuntran, en del från vänner, men mest från fans. Hem till Sveavägen och hem till Maxim. I september är det dags att spela Omaka par igen. För andra hösten.
Lena står fortfarande på scen i rätt tid. Men hon har svikit principen att inte dricka före föreställningarna. När hon togs för rattfyllan var hon på väg till teatern. Och ett brev till Aller Johansson vittnar också om onykterhet på scenen.
Du behöver INTE vara orolig. Det ska aldrig ALDRIG upprepas! Jag var magsjuk igår. Spydde som en katt före föreställning, och under. Och tog en rejäl Fernet Branca. Det kommer jag aldrig att göra igen.
Sent på hösten 1988 kommer ett erbjudande från Dramaten om att spela Lars Noréns Höst och vinter. Det är tidigare chefen för teveensemblen, Lars Löfgren, som nu regerar på Nybroplan och som ber henne komma till fadershuset. Lena fantiserar om rollerna. Hon får välja vilken av systrarna i familjedramat hon vill spela. Den utåtagerande Ann eller den kontrollerade Ewa. Hon lutar åt den senare, den som håller på att brista av barnlöshet och ätnojor.
På julafton skriver Lena till Ingmar Bergman, som har ett finger med i spelet.
Jag är 45 år och har precis upptäckt att det enda som betyder nåt för mig är teater. Jag har inte fattat det. Jag har gjort allt jag kunnat för att bli en accepterad medlem i vårt samhälle. Nu har jag misslyckats så många gånger och den här djävla rollen i den här djävla pjäsen föreslagen av den här djävla teaterchefen, godkänt av den där djävla Ingmar Bergman, får mig äntligen totalt på knä. Jag ger mig. Det är teater för mig. Inget annat. Det finns inget annat. Då kan jag sluta leta. Det finns inget att leta efter. – Jag har försökt förneka teater i hela mitt liv. Nu sitter jag där. Jag känner mig som en fjäril satt på nål.
Vad som händer sen är oklart. En dag skriver Lena om ett samtal med Tomas Pontén märkt av oro för att hon inte ska fun gera med regissören. En annan gång skriver hon att hennes ekonomiske konsult inte tycker att hon ska jobba för Dramaten; hon tjänar för lite på det. Och när pjäsen har premiär i december året därpå är det med Irene Lindh och Lil Terselius i rollerna som döttrarna.
Tröttheten brer ut sig som en tjock ful yllefilt. Tröttheten i att spela den kända Lena Nyman, tröttheten i att ha ett yrke där man ständigt ska bli vald. Tröttheten i att bara behöva prata med folk.
Lena har inget körkort längre, och snart har hon till sin förvåning inte heller någon bil. Några år tidigare har hon skaffat sig en ekonomisk konsult. Han heter Jan Beime, har svart bälte i aikido och hans företag har hand om flera svenska artisters affärer.
Första gången Lena träffar Jan Beime och hans fru Lena i Örebro bjuds hon på god mat och trevligt sällskap. Ja, det är klart att hon ska stanna över natten. Men hon får åka hem utan checkhäfte. Istället kommer hon att få fickpengar. 1 000 kronor i veckan. Behöver hon mer får hon skriva och be om extra tilldelning.
Fram till den här punkten har Lena konstant haft trassel med pengar. Varje gång hon har haft några har hon gått direkt ut och köpt skor och dräkter, kappor och smycken. Sen har hon bjudit Lennart och Margit på middag på någon flott restaurang, betalat sina skulder och sen börjat låna igen.
Men Beime håller stånd mot hennes ständigt ökande utgifter. Lena har ingen aning om vad han kostar, men hon vet i alla fall att det inte kommer några brev från kronofogden längre. Och att hon alltid har de 100 000 om året som hon behöver till hyran, för lägenheten och Bortgården.
Nu har han tagit bilen. Det dröjer innan Lena märker att den är borta. När hon skriver om samtalet med Jan Beime är hennes egen röst mycket liten. Hans mycket stor.
Lena: Jo, min bil? Hur ska vi göra med den?
Svarta Bältet: DEN ÄR SÅLD.
Lena: Jaha.
Svarta Bältet: DEN SÅLDE JAG FÖR TRE MÅNADER SEN.
Det låter som om hon vill ha tillbaka den.
Mitt Älskade Svarta Bälte! Du är det enda rättesnöre jag har i mitt liv. JAG KOMMER ALDRIG ATT KÖRA BIL BERUSAD. Eller ens bakfull. MEN det beror EJ på att jag suttit i fängelse eller att jag blivit släpad i smutsen av kvällstidningarna. Det beror på att Svarta Bältet blir så DJÄVLA ARG och att jag är så fruktansvärt rädd för att skada nån.
Det går bra att vara utan körkort i stan. På Bortgården är det värre. Gåsinge taxi får en mycket bra kund i Lena Nyman.
På scenen spelar Lena Omaka par i två år, allt mer uppgiven över den. Först den 28 maj 1989 genomför de den sista föreställningen. Då har de gjort den 344 gånger.
Lena vill lära sig att leva ”NU”. Hon tycker att hon har jagat på hela livet för att nå något, men hon når det ju aldrig. Nuet har aldrig varit viktigt. Hon vill hitta sitt nu.