Det var en gång en liten flicka som hette Lena.
Hon var mycket liten och mycket ljushårig.
Alla, åtminstone hennes pappa, trodde att hon var en Prinsessa.
Hon var mycket tillbakadragen, ja, för att inte säga, blyg.
Hon ville sitta i lugn och ro med sitt dockskåp.
Hon hade inte nåt behov av andra. Hon hade en egen värld.
Just precis det bekymrade hennes föräldrar.
Lennart och Margit grep in och skickade henne till tant Emmy. När hon tänker på det nu upplever hon att det var då allt gick sönder. Lena sitter på Bortgården och försöker rekonstruera sitt liv. Och när hon beskriver sin barndom är det inte i några glada ordalag.
Margit har gått bort. Hon var bara sjuttiotvå. Det var Lena som hittade henne, i lägenheten på Lidnersplan. Lena var ledig, för det var måndag och det var mitt i vintern. Förmodligen hade Margit avlidit redan kvällen före, efter att hon varit förbi Lena för att be henne prova en pälsjacka som Jan Beimes fru skulle få.
Efter en stunds väntan kom Lennart och Bosse. Länge länge satt de där. Margit låg fridfullt i sin säng, som om hon hade dött i sömnen. Lena tände de finaste prydnadsljusen. Sen satt hon och höll i Margits hand och klappade den så att den till slut var alldeles varm igen. Ett ögonblick kändes det som om den hade blivit levande.
Innan Margit dog hade hon börjat ta med sig lite av alla minnen hon hade sparat åt Lena, över till Sveavägen. Ett fotoalbum här. En klippbok där. Och när de sen tömde hennes lägenhet försågs Lena med ett jättearkiv av dagböcker och almanackor från ungdomen, programblad från föreställningar, recensioner och intervjuer från tidningar. Margit hade sparat allt i sin sällsynt rymliga enrummare.
När Lena öppnar och läser förundras hon. Hon som trodde att hon alltid bara hade levt för teatern. Alla de här killarna? Hur hade hon överhuvudtaget hunnit jobba?
Men nu är hon ensam. Det är inte bara Margit som har försvunnit, det är männen också. Lena har gett upp dem. Tomas Pontén var hennes sista trovärdiga försök. Efter honom kom ”flygaren”. Det vill hon inte tänka på. Hon har några älskare, en kille som reparerar faxen, en taxichaufför, en prästson. Det får räcka.
Lennart har Vivan. Bosse är upptagen med sina hundar och sina barn.
Ju ensammare Lena blir, desto mer tyr hon sig till Jan Beime. Nu kallar hon honom sin pappa i breven hon sänder honom och det är med honom hon diskuterar sitt liv och sitt arkiv och vad hon ska göra med det. Han fortsätter peppa henne att skriva en show av sina memoarer, att göra något storslaget.
Lena tar med sig alla minnena till Bortgården för att skriva sitt liv. Hon jobbar hårt. Men mest blir det brev till Jan Beime där hon skickar med foton och ljudinspelningar. Hon behöver ju någon att berätta för.
Jag måste skriva för mig själv först, så att jag vet om det är nåt jag kan plåga LenaåJanne med. Och det blir det ju inte, det blir ju bara brev om mina synder.
ALLTSÅ: Jag får helt enkelt berätta mitt Livs historia, för er.
För annars blir det intet. Jag måste berätta för NÅN. Och ni blir dom olyckliga. Dom utvalda. Stackare. Ni som har så mycket att göra ändå.
Drunkningsdöden ska den heta. Eller Från ax till limpa. Eller Mina memoarer. Eller Jag har hoppat och skuttat i hela mitt liv.
Ibland börjar den med en saga om en prinsessa som inte förstår att hon är en prinsessa och inte förstår varför hon måste delta. Som tjuren Ferdinand.
För jag känner mig så. Jag har aldrig bett om det liv, som blivit mitt.
Lena har fått sin första dator och utskrifterna är sneda, börjar ofta i slutet av pappren. Ibland ersätts de av handskrift.
På väggen framför arbetsbordet sitter Margits id-kort uppnålat, och i fönstret står de två krukväxterna från Lidnersplan, som en sista levande länk. De har blommat nästan sen Margit dog. Från mars till november. Lena förundras över deras kraft, och oroas. När de dör kanske Margit kommer att kännas ännu dödare.
Lena gråter över Margit. Och gråten är för en gångs skull inget arbetsmaterial. Den bara övermannar henne om och om igen.
Skogsmössen har bitit sönder locket till curryburken. Lena gillar det inte. Hon tycker att de gör konstiga saker. De gillar inte ens curry, det vet hon. Men hon låter dem leva, för hon står inte ut med att lägga gift eller sätta fällor.
JAG ÄR SÅ DJÄVLA LEDSEN. OCH JAG HATAR ATT JAG ÄR DET.
Hon hade absolut inget självförtroende.
Hon trodde att det var synd, att sminka sig.
En skolavslutning skämdes jag ihjäl mig för henne.
Hon var så ful, så fel och så olyckstråkig.
Men jag såg ju på henne genom Lennarts ögon.
Lena fattar inte varför hon gråter så mycket. Hon hade ju jämt ångest över att hon tyckte att det var roligare att vara med Lennart. För att hon inte kunde trösta Margit som bara grät.
Ja, kanske gråter hon för att hon har flytt från sin inre Margit i hela sitt liv. Från sin klassbakgrund och från sitt självförakt.
Margit, hon var i hela sitt liv en fattig arbetarunge. I själen. Och det gjorde hon ingenting åt. Hon kanske var lat, min lilla mamma. Bekväm. Och rädd.
Lena hade sett i Margits ögon hur hon kände inför Lenas trea på Sveavägen. Som en överdrift. Tre rum för en ensamstående. Och inför gården i Sörmland, granne med en tidigare riksbankschef och en direktör i ett börsbolag.
På sin väg uppåt har Lena låtit Margit låna henne pengar, pratat långa nätter fast Margit ska upp och jobba, låtit Margit städa hennes lägenhet, sy hennes minkpälsar, förvara hennes anteckningar, fixa hennes julfirande. Men Lena har konsekvent vägrat att se henne. Nu börjar smärtan långsamt gro.
Mest vill hon fly från den. Fly från att minnas det gamla, allt som gör ont som hon dövat. Men hur hon än slåss och kämpar ger sig inte gråten, den bara kommer och går. Det gör den hur mycket Lena än försöker begrava sig i Agatha Christie-deckare som hon har läst hur många gånger som helst. Eller P.D. James, som hon också har läst till leda. Hon diskuterar med sig själv om hon ska sänka sig så lågt som till Maria Lang.
Nej, hon ska skriva på memoarshowen. Hålla Janne Beime hårt i handen. Jobba.
Men hon stannar redan på första raden. Ska verkligen Vilgot Sjöman få vara med? Han kommer att tro att han är något. För det är det enda han är bra på, tänker hon, att tro att han är något. Nej. Vilgot får inte vara med. Men Jag är ny fiken – en film i gult? Den var ju ändå rätt berömd. Tänk köerna runt skyskraporna till bion i New York. Och Jackie Kennedy som slog en fotograf med handväskan. Till och med Marlon Brando tyckte att svenska Lena Nyman var bra.
Men Vilgot Sjöman? Nu tänker hon att han bara ville få Lena att tycka lika illa om sig själv som han gjorde. Och det intellekt han skröt med, vad bestod det egentligen av? Han hade läst några böcker. Och var stolt över att de inte berört honom.
Usch. Hur ska hon våga? För att göra det här måste hon verkligen bestämma sig för att hon är något. Hon som mest är skör.
Något stöd av Lennart får hon inte. Han har annat att tänka på, som så ofta. Så ofta hon har känt sig sviken av honom, ändå har hon inte kunnat tro att hon är det. Men det är hon ju. Gång på gång på gång.
Hur har hon kunnat vända upp och ner på allt? Det var ju Margit som älskade henne och fanns för henne som hon var. Eller nej, det är orättvist. Lennart har ju hjälpt henne trettontusen gånger.
Hon väger i alla fall bara 43 kilo. Det är bra. 45 är normalt. 47, då är hon tjock.
Det konstigaste händer. Att när Lena sitter med anteckningarna och minns hela sitt liv ringer telefonen och det är Janne från Överammer. Han ligger i skilsmässa och är i Stockholm och han vill träffas.
Lena har tänkt på honom genom alla år. På semestern med Rune när de reser genom de norska fjällandskapen. Med Elsie på Ålandsfärjan när de plötsligt spelar deras låt. Då lutar hon sig trött tillbaka i den röda snurrstolen i konstläder och säger: ”Den här låten påminner mig om en sådan där riktig sommarnatt i Norrland.” Så reser hon sig framåt och viftar med cigaretten och ler från öra till öra bakom solglasögonen. ”Ett väldigt fint minne.”
Elsie frågar om hon var kär.
”Ja, nyförälskad”, svarar Lena.
Janne är vacker nu också. Fast sliten. Halt, konstaterar Lena, trots att han inte krökar. Mager som en fånge, och alldeles gråhårig. Han ser inte alls ut som då, men han är ”fortfarande vacker”. Och ”en lika märklig människa, som för tjugofem år sen”. All kärleken är kvar. Hon drunknar i hans ögon.
DET ÄR DEN ENDA MAN JAG NÅNSIN HAR ÄLSKAT!! OCH JAG ÄLSKAR HONOM FORTFARANDE!!
När han kommer har han en dotter med sig. En tonårig dotter som måste ha det urtråkigt när de sitter och minns tillsammans. Lena tänker att hon är vacker, och att hon aldrig blivit till om det blivit de två. Om Lena hade valt Janne.
Det var sommaren inför scenskolestarten som de träffades första gången. Lena hade precis kommit in. Och hon hade inte tid med honom annat än på loven.
Det vilar en förbannelse över LENA NYMAN. JOBBET, JOBBET, JOBBET !!!!
Kanske ska de träffas igen. Fast hon vet inte om hon vågar ta sig själv på allvar när det gäller kärlek längre. Den enda kärlek som hon vet är sann, är den till Bortgården.
Varför har hon aldrig haft något privatliv? Bara försökt lite för syns skull? Hon borde sövas ner när hon inte jobbar, tänker hon. Då skulle alla förmodligen ha varit lyckligare. Mötet med Janne förstärker hennes känsla av ensamhet.
Det är tre år tills hon ska fylla femtio. Kanske kan hon göra det lite tidigare. Hon har ju ingen att prata med. I alla fall ingen som hon verkligen bryr sig om.
Lennart har börjat backa undan. Han vill inte umgås med Lena längre om hon fortsätter att kröka. Det är första gången någon ger henne ett ultimatum. Det är bara det att det är minst femton år för sent.
Hon har återigen blivit av med körkortet, på en drucken bilfärd till Mariefred.
Det finns de som försökt ta i frågan. Hasse Alfredson skrev ett oroligt brev i samband med den första rattfyllan. Tage Danielsson varnade henne innan han dog. Bosse har försökt prata med henne. Margit också. Men det här är första gången någon helt tar avstånd från henne. Och hur förbannad Lena än är på Lennart så behöver hon honom.
Kanske hon kan fira femtioårsdagen redan i år?
Det skulle glädja mig så, om NI, skulle kunna tänka ER, att offra ett dygn, på min halvsekelsdag, som jag alltså, skulle vilja fira i år. Istället för när den är.
Och jag skulle vilja att Ni kom till mitt PARADIS. BORTGÅRDEN.
Jag kan hämta ER med, LIMO, var ni än är. (Jag har konto på Freys. Jag vet inte varför min ekonomiske Dracula låter mig få ha det. Men jag har det i alla fall.)
Man kan ju inte tvinga NÅGON, till nånting. Jag kan alltså inte tvinga ER, till det här. Men jag skulle önska, jag kunde. […]
Nån gång under sommaren, skulle jag vilja säga: Välkommen Marie, välkommen Janne, välkommen Anna-Karin, välkommen Lars, välkommen Inger, välkommen Åke.
Det kanske bara blir en dröm. Men det är en härlig dröm.
På sin riktiga födelsedag, 47-årsdagen, spelar hon på Maxim. Hon får en korg full med godis av sina kolleger, dekorerad med cellofan och ballonger. Av en kompis en påse kola. Hon undrar varför de tror att hon tycker så mycket om godis. Tidigare på dagen har hon varit hos alkoholläkaren på Danderyd. Hon måste sluta dricka, säger han.
Jag mår ju så djävla dåligt av att kröka. PLUS att det förmodligen är som J.H., säger, att kröken ökar min ångest. UTAN, att jag gör nåt skandalöst. Alkohol i sig, ökar ångest. Jag börjar tro på det.
Läkaren säger att alkohol förvärrar hennes psoriasis också. Och nu gör dessutom knäna ont och måste behandlas med sprutor. Efter slutfesten på Maxim ska hon börja ett nytt liv.
JAG MÅSTE HELT, ENKELT BLI HELVIT!!!!! Annars kommer alla människor som tycker om mig att hata mig.
Fast hon undrar om hon ska klara det. Hon fattar inte varför hon är alkoholist. Varför hon har blivit det. Varför hon är så destruktiv och olycklig. Hon är ju så privilegierad.
Kanske om hon går ut och klipper med gräsklippningstraktorn att hon blir glad igen?
Nej, när hon har klippt hela gräsmattan är hon fortfarande olycklig. Hon vill bara dricka sig redlös.
JO, jag hatar min farsa.
Jag tror att han aldrig, har TYCKT OM MIG,
Jag har varit en liten PRINSESSA.
(Jag vet inte ens hur, det stavas.)
Och så länge jag är en Princessa, är allting bra.
Men när jag, vid 47 års ålder, inte vill vara en Prinsessa.
DÅ SKITER, HAN I MIG !!!!!!!!!!
Lenas barndom har med ens blivit svart. Och hon ser hur Lennart hade nog av sina kvinnor. Hur Margit och Lena fick klara sig själva. Hur falskt det låter när hennes pappa säger att Margit var hans stora kärlek. ”Fan trot, sa Relling”, skriver Lena i dagboken med ett citat från Vildanden. ”Varför grät i så fall Margit från jag var tretton tills jag blev tjugo??”
Det är nu hon plötsligt ser att den enda som alltid varit beredd att offra sig för henne är Margit. Pälssömmerskan som hon föraktat och som hon kämpat hela livet för att inte bli som. Och den arga flickan från Jag är nyfiken – en film i gult som spänner ögonen i LO-gubben och säger att ”Ni blir inte pälssömmers ka!”, en pälssömmerska med 14 000 i årslön, hon har varit långt borta länge.
Lena skriver att hon känner sig som ett litet barn som gallskriker till sin pappa: ”JAG HATAR DIG, JAG HATAR DIG.” Och det finns ingen, ingen som kan höra. Bortgården ligger långt från närmsta hus. Och Lennart har just sagt upp kontakten, om hon inte slutar dricka.
Solen går ner. Lena skriver. Fast hon vill mycket hellre dricka. Hon kanske skulle kunna sluta med det någon gång om hon fick inspiration att bli vuxen.
Eller nej.
Jag ska aldrig sluta kröka, jag ska aldrig sluta röka. Den enda orsaken till att jag vill slåss med mitt krökande är att jag vill kunna sitta ensam på min kammare och kröka, UTAN ATT BLI SÅ SVAG, SÅ ATT JAG RINGER FOLK.
Själv har hon förstått en sak. Att den enda människa, förutom Jan Beime och hans hustru, som har hjälpt Lena att leva – är Margit. Tänk att Margit var tvungen att dö för att hon skulle förstå.
VARFÖR KAN MAN INTE GILLA FOLK NÄR DOM LEVER !!!!!!!!!!!!!!!!