– Det var nog så att vi ville rädda henne.
Ja, det var förstås långt ifrån hela sanningen. För Lena hade ett sätt att förhålla sig till konsten som ingen av hennes båda elever från scenskolan i Malmö, Ulrika Malmgren och Katta Pålsson, kunde släppa ifrån sig efter skol tiden. När de skulle göra sommarteater med sin egen grupp Darling Desperados 1992 ville de absolut att hon skulle vara med.
Cirkusvagnarna stod redo att turnera Skåne runt med Fritiof Nilsson Piratens Bombi Bitt och jag hela sommaren. Och på sommaren hade ju Lena ledigt från Maximteatern.
Först ville de be henne om regin. Men den tyckte Lena att de kunde klara själva. Hon kunde komma ner som skådis när vårsäsongen var slut.
Det första de måste göra är att lära Lena att rida igen, för första gången sen Släpp fångarne loss – det är vår. De åker på läger, till ett slott, och övar westernridning i en vecka.
– Det var bra. Vi ville att hon skulle göra andra saker än att bara dricka. Här var det naturen, mocka, borsta, gå ut i hagen. Lära sig rida och inte vara rädd för hästarna. Lena var så smal att hon fick ridsår på svanskotan, hon klagade i ett, men vi åkte och köpte plåster på apoteket och fortsatte.
I föreställningen hade de tänkt att hon skulle spela Bombi Bitts fostermor Franskan. Men den planen fungerade inte särskilt länge. Lena dömde ut den som ”komplett värdelös” och bestämde att hon istället skulle spela Piraten, berättaren. Katta kunde väl spela Franskan, hon hade inte så mycket att göra. ”Det blir jättebra.”
– Hon bara kastade om och vi kände Gud vad skönt, tilllägger Ulrika Malmgren.
Piraten skulle ha gjorts av olika berättare på de olika föreställningarna.
– Men det var en urusel idé, det hade ju blivit hur svajigt som helst. Lena såg det direkt. Hon var så smart och snabb på att se vad som funkar.
Katta måste dra en historia till om hur exakt Lena var.
– Det var Bengt Braskered som berättade, han spelade Loffe dödgrävaren och han hade nån scen där publiken skrattade jättemycket. Lena hade kommit fram och frågat honom: ”Trivs du med den här scenen?” ”Ja”, sa han, ”de skrattar.” Hon: Vill du inte att de ska applådera också? Han: Va? Hon: Du kan få applåd på det här. Han: Va, hur då? Hon: Ta en liten paus där mellan de två orden så ska du se. Han tyckte ju att han hade uppnått himmelriket redan med att få sina skratt liksom. Men så gjorde han den där pausen. Och då blev det applåd varje föreställning.
När Bengt frågade henne om det där sen sa hon bara: ”Men när jag läser manus, då ser jag ju direkt. Skratt, applåd, skratt, applåd, skratt, skratt, skratt, applåd. Det ser man.”
Darling Desperados har god nytta av Lenas öga. Men Katta och Ulrika är oroliga för henne. Det är bara en månad efter den senaste rattfyllan.
I polisprotokollet har Lena svarat nej på alla frågor där de frågar om hon brukar dricka sprit i olika sammanhang. Det enda hon svarar ja på i formuläret är: ”Har Du under det senaste året varit med om sådana händelser som väckt starka känslor hos Dig, som exempelvis djup sorg, ångest, oro eller stark stress?”
Katta och Ulrika vill hjälpa. Hitta på mer hon kan göra utan sprit. Som hon orkar.
– På ett sätt var hon ju en otroligt vårdande människa, säger Ulrika. Hon älskade barn och djur och var otroligt omtänksam, en sådan person som skulle ha blivit en underbar mamma. När vi kom upp från Malmö ville hon att vi skulle sova över på Sveavägen och så skulle hon göra pannkakor och bädda och fixa. Hon lekte nog att vi var hennes lite föråldrade döttrar. I alla fall i början, när vi var unga.
Eftersom Lena tyckte att det var så roligt att rida igen funderar Katta och Ulrika på om de ska ge Lena en häst. Ett stort djur att vara nära. Och som kräver en insats av henne. Men Lennart avråder när de frågar honom till råds. Så efter en del överväganden bestämmer de sig för en hund istället. En dvärgschnauzer. Lena var ju uppväxt med hundar och pratade ofta om det. Det skulle bli bra. Hon skulle tvingas till dagliga promenader (och hon gillade ju egentligen naturupplevelser) och så skulle hon få någon att ta hand om jämt.
I en spelpaus mellan Ystad och Malmö ber de Lena komma tillbaka en dag tidigare. Och när hon kommer får hon gå ensam in i cirkusvagnen. De har sagt att det är en kille som vill träffa henne. Men Lena backar ut direkt när hon ser hunden. ”Nää, det går inte. Jag kan inte.” Men Katta och Ulrika säger som Alf Sjöberg tjugo år tidigare: ”Jo, du kan” och ber henne stanna i vagnen femton minuter och bestämma sig sen.
Efter femton minuter kommer Lena ut ur vagnen en andra gång. Efter henne vinglar en liten valp och när hon sätter sig hoppar han upp i hennes knä. Resten av tältsommaren springer en liten svartgrå lurvig vän i hasorna på henne.
Lena kommer hem ganska glad till Stockholm. Skriver till Jan Beime att hon haft en fantastisk sommar. Utomhus, med underbara kamrater. De har spelat för utsålda hus. Och sen det viktigaste:
Jag har fått en livskamrat. En ständig.
D.v.s. så länge nån av oss lever.
Han heter Qaxe (uttalas Kaxe).
Han är nu sex månader och väger 5,8 kilo.
Han är orsaken till att jag tar tre timmars promenad om dan.
Han ska föreställa dvärgschnauzer.
Han ser inte ut som en sån.
Han är väldigt renrasig och syskonen ser precis ut, som dom ska, men Qaxe är ett måndagsbarn.
Och ett underbart sånt.
Kaxe följer Lena vart hon går (de första åren stavar Lena Qaxe med Q, men så småningom byter hon till K). Slickar henne när hon är ledsen. Busar när hon orkar. Och trots att han inte har någon annan i världen än Lena, konstaterar hon nöjt, så har han det ganska bra.
På Bortgården har han fyratusen kvadratmeter tomt och en brasa att sova vid. I stan promenerar de i flera timmar varje dag (under de perioder Lena mår bra). I Hagaparken, i Vanadislunden eller i Humlegården.
Om jag inte hade Kaxe, skulle jag aldrig klä på mig tre långkalsonger, tröjor, mössa, platta dojor och FÅ VARA MED om såna här STUNDER I STADEN.
VÅRMORGON! Kaxe o jag går ibland ut på våren, när det börjar ljusna ute. 04.00, eller om det är annan månad 05.00, till Haga.
Och DJÄVULEN, vad det är vackert. Och vi är ensamma (men absolut inte ENSAMMA) på jorden. Och NJUTER av NATUREN!!
Kaxe går alltid lös. När han får gå över gatan säger Lena ”Okej”. När hon kallar in honom säger hon ”Tåmma tåmma, Hjärtat”. De går till jobbet ihop. De äter oxfilé tillsammans. De slappar i soffan. Går och lägger sig ihop.
Och i föreställningen Press! Ett obehagligt stycke på Vasan, där Lena spelar kolumnisten Bea, får Kaxe också vara med på scenen, åtminstone vid applådtacket. Flera i ensemblen kommer från det gamla scenskolegänget. Lars Amble regisserar. Jan Malmsjö och Marie Göranzon är med.
Lena går in i sina gamla gängor. Så fort hon kommer tillbaka till Sveavägen och jobbet börjar hon dricka igen. Hon klarar det sämre och sämre. Armarna och benen sticker och domnar. Knäet svullnar. Andningen blir tyngre.
På scenen är hon hopdragen i tajta, urringade kläder. Smal, kanske 42 kilo, går hon runt med sitt Stockholmssvaj och ömsom snackar brudigt, ömsom brölar argt.
Privatteatermarknaden är hård. Bussbolagen kör inte lika många bussar från landsorten till föreställningarna. Och ekonomin som helhet är i kris, varslen duggar tätt runt om i Sverige. Ibland får teatrarna backa på lördagsföreställningarna. Skådespelarna ska kompenseras med turnéer senare. De tjänar visserligen bra, men de jobbar på ackord. Blir det ingen föreställning blir det inte heller någon lön.
Lena blir sämre och sämre. Hon orkar inte ta hand om något. Bortgården har hon lånat ut till en kompis. Han får också ta hand om Kaxe i perioder. När hon inte orkar själv. Ibland är hon ”för tråkig” till och med för Kaxe, tycker hon. I anteckningsboken skriver hon att när hon spelat färdigt Press får någon nog kontakta Danderyd om hennes ”Problem”. Någon som känt henne länge. Någon som vågar.
Lars Amble berättar att hon vände sig till honom och att han försökte. Men det gick inte att komma någonvart utan att Lena gick dit och sökte hjälp själv. Och det var hon inte mogen för.
Men eleverna fortsätter att komma. De pratar litteratur, politik och konst. Katta och Ulrika ger henne böcker de gillar. Och läser det som Lena föreslår. Lena var den första de kände som läste Harry Potter. Det var långt innan den kom på svenska. Hon var så klart på jakt efter en ny Sagan om ringen.
Lena ser fram emot mötena med sina elever, men så mycket mer är det inte som är roligt nu. Mot slutet av Press orkar hon inte längre. Det spricker. Hon är full på scenen, mer än en gång. Sista föreställningen är hon så packad att alla kollegerna är livrädda. Hon klarar kvällen med ett nödrop. Så här långt ska det gå innan direktören, Aller Johansson, är beredd att kasta ut henne. Nu är han det.
Då bestämmer sig Lena, nästan femtio år gammal, för förs ta gången på riktigt för att sluta vara alkoholist. Och den här gången får hon hjälp. Hon skrivs in på ett behandlingshem i Piteå, som jobbar med tolvstegsprogram enligt Minnesotamodellen. Metodiskt får hon hjälp att se vad alkoholen gör med hennes liv. Hon får svara på frågor om missbruket inför sig själv och andra, som ”Hur har mitt drickande/drogande äventyrat mitt och andra människors liv?”, ”Hur har min självaktning påverkats pga mitt drickande/drogande?” eller ”Berätta om 5 händelser, ur Ditt eget liv, som Du tycker pekar på att Du är maktlös inför alkoholen/drogerna”.
Det är inte svårt för Lena att svara när hon väl börjar fundera över saker och ting.
Jag har blivit så att jag inte vill delta i att vara människa, inte vill vara i den gemenskapen, med allt vad det innebär! Och har inbillat mig att jag kan stå utanför och att jag vill stå utanför.
Inget av allt det roliga är ju roligt längre. De sista åren har hon bara velat vara ifred.
Veckorna på behandlingshemmet går med meditation och föreläsningar, promenader och patientberättelser. Innan hon ska åka hem igen får hon skriva en eftervårdsplan. Där står att hon ska gå på NA- och AA-möten. Och ”Äntligen börja skriva!!!!!!!!!!!!!!!!!!”
Pia Johansson minns att samtalen med Lena förändrades under en period.
– Plötsligt kunde hon tala om sitt beroende. Hon ville veta hur jag hade haft det när jag växte upp med min pappa. Hon ville veta om min medberoendebehandling. Jag kände ”wow, det har hänt någonting”. Precis som jag kände med min pappa när han gått igenom behandlingar. Att personen är där. Lena var liksom där i sig själv. Var rak. Och plötsligt handlade samtalen inte längre bara om teater – utan om att vara människa.
Men att ta bort alkoholen ur livet när man druckit så mycket och så länge som Lena är ingen enkel sak. Tomrummet man dolt i decennier måste öppnas på vid gavel.
– Och vem är man då? Vem är Lena Nyman om hon inte är ett litet geni? Då är hon kanske bara en liten människa som har en liten bil och en liten trädgård och … ja … vad då?
Pia Johansson säger att hon upplevde det som att Lena sökte i tankarna efter andlighet. Att hon ställde frågor som hon inte ställt tidigare.
– Finns det något högre? Är vi älskade? I Minnesotamodellen måste man ju erkänna att det finns någonting som är större än spriten och det behöver inte vara Gud, det kan vara vad som helst, men man måste liksom ersätta spriten med något. Jag tror att Lena funderade över det.
I sina anteckningar listar Lena alla katastrofer alkoholen lett till. Rattfyllorna, sociala skandaler, gånger hon har skämt ut sig på fester. Och sista föreställningen av Press. Hon undrar om den var ett rop på hjälp.
Smärtan över barnlösheten kom tillbaka. Hade hon haft barn hade hon inte druckit överhuvudtaget, sa hon till Katta och Ulrika. Och det var fler sorger som kom tillbaka. Männen. Nu kopplar hon sina dåliga relationer till pappans svek. Och hon blir förbannad. Men hon gör inte upp med honom. Hon fortsätter åka till landet med Lennart och laga mat och uppträda som en liten fin fru. Ja, nästan i alla fall. Hon bråkar med honom, men inte om de avgörande sakerna utan om småsaker.
Bland Lenas privata fotografier finns en bild som nästan är densamma genom alla år. Den av pappa Lennart och prinsessan Lena som äter middag tillsammans. På bilderna från sextiotalet är hennes hår tuperat, hon har dräktjacka eller klänning. På den sista, från nittiotalet, ser de båda grånade ut, men Lena har en fin sjal svept över axlarna.
Högst på Lennarts dagordning stod friheten. Högst på Margits – kärleken.
Katta och Ulrika bestämmer sig för att åka ut och fira Lenas femtionde födelsedag på landet, dit hon dragit sig undan med Lennart och Kaxe.
När de kommer fram har Lena brutit benet. I skogen. Hon kan inte förklara vad som har hänt och de anar att hon inte varit nykter. Men nu är de ju där och ska fira. Katta, Ulrika, trubaduren Stefan Sundström och några till. De har med sig tårta och ramlösa. Ingen champagne.
– Hon blev så jävla sur, säger Katta.
Och Ulrika fyller i att Lena ofta var sur på dem för att de inte tog fram spriten utan istället tog undan den.
Många människor runt Lena hävdar bestämt att teatern var hennes liv, det enda som var viktigt för henne. På sätt och vis var det säkert så. Mot slutet var det i alla fall den som höll henne uppe. Som tvingade henne att gå upp ur sängen, klä på sig, gå ut och uppföra sig normalt.
Nu har hon Kaxe också som tvingar henne ur sängen redan på morgonen. I alla fall när hon mår bra. I sämre perioder lämnar hon över honom till vännen och dagmatten Cisela Björklund, den enda utom Lena som han följer med.
Lena fortsätter på Maxim, spelar Catrin i komedin I nöd och lust. Hon gör en del filmroller. En biroll som slipprig grannfru i Björn Skifs Drömkåken. Den alkoholiserade hustrun till en pedofil i Stig Larssons och Bengt Johansens Svinet.
Året därpå ringer Kjerstin Dellert från Ulriksdals slottsteater Confidencen och behöver en klo till sin föreställning Bellmans nymfer. Det är Kjerstin Dellert och Elisabeth Söderström, och de tycker att det håller på att bli lite tantigt.
– Du vet, man kan inte göra en draja utan en oliv, säger Kjerstin Dellert skarpt.
Lena är oliven, Ulla Winbladh och lite till.
När Kjerstin Dellert ringer Lena vet hon inte att de tre har stått på scenen ihop på Operan, över fyrtio år tidigare. Elisabeth Söderström var Madame Butterfly, Lena hennes son och Kjerstin den amerikanska frun.
Lena hade varit åtta år och hon hade hatat Kjerstin Dellert. Tillsammans med påkläderskan hade Lena stått i kulissen och gråtit när Elisabeth Söderström tog livet av sig kväll efter kväll. Och varje kväll kom den där svikaren Pinkerton och skulle hämta sonen tillsammans med sin nya fru, som var Kjerstin. Lena var tvungen att hålla henne i handen.
Men nu blir de vänner. Bellmans nymfer spelas i nio år och över hela landet. Kaxe följer med på turnéerna.
– När vi tog in på hotell fick Lena ofta rum i något annex en bit bort från huvudbyggnaden. Några hundar kunde inte släppas in i salongerna. Det spelade ingen roll hur mycket jag invände att ”hallå det här är en av Sveriges största primadonnor”. Och om inte Kaxe blev väl behandlad så gav hon sig iväg, berättar Kjerstin Dellert.
När Lena inte fick smuggla in Kaxe under bordet i restaurangen beställde hon först två portioner oxfilé och gick sen ut och satte sig med Kaxe hos portieren i lobbyn. Eller där hon fick.
– Folk är så småsinta i Sverige. Om en portier har sagt att hundar inte får komma in, då är det så. Ibland provade jag att skjuta fram en femhundralapp och föreslå att hunden fick komma in. Men regler var regler.
I Lenas arkiv finns ett brev från Kaxe till krögaren Franco där han ber om ursäkt för att han bajsade på Francos restaurang. Hemma på Sveavägen går Lena bara till två krogar. Det är de som släpper in Kaxe.
De som får ta emot Lenas ilska är oftast människor som inte förtjänar det. Sjuksköterskor och vårdbiträden som inte gör det Lena vill att de ska göra. Eller de som inte levererar på teatern.
Katta och Ulrika fortsätter att engagera Lena i nästan allt de gör med Darling Desperados. Det blir ofta krig med någon. Men när det ställs på sin spets väljer de Lena. Så får de som inte pallar gå. Det är ändå värt det.
Jonas Gardell, som jobbar med henne i sin teveföreställning Cheek to cheek, säger att hon åt sådana som inte åstadkom något till frukost. Att hon var oerhört sträng.
– Hon och Marie Göranzon kunde sitta och ondgöra sig över de unga. ”Dagens unga tjejer kan ju inte ens gå. De kan ju inte använda en solfjäder ens.” Så kunde hon sitta och fåna sig. Och berömma sig över vilken hållning de själva hade och hur bra de var på solfjädrar. För det hade de minsann fått lära sig i lekskolan.
När Lena var ung hade hon mer humor till övers för dem som inte fick ur sig något:
Nietzsches Zarathustra jämför sig med en hammare som outtröttligt hugger i en sten, för att därur skapa övermänniskans bild. När Bosse Andersson [Lenas pojkvän] ett par gånger försjönk i ett stort passivt medlidande, satt han bredvid stenen, med hammaren i hand, och bara önskade att stenen själv kunde skapa människobilden åt honom.
Katta Pålsson och Ulrika Malmgren lyckas inte rädda Lena. Men de lyfter henne en bit tillbaka till det hon ville en gång. Det är många år som hon har spelat för pengar på Maxim. Med Darling Desperados har hon inte alltid roller, men hon tittar alltid till deras föreställningar. Och det handlar inte om pengar. Det handlar om konst. De tre kvinnorna möts i upproret, i lusten att utmana och pröva gränser. Lena får använda allt hon har.
Lena gör Rövarna i Kamomilla stad med dem, i tält på Gärdet i Stockholm. Då är Rolf Skoglund också med. Förutom att spela sin roll som tant Sofia går Lena omkring och klagar på hur fult det är omkring tältet. Att de måste sätta ut blommor. Städa upp. Se till att det finns fler toaletter. Påminner om att en teaterupplevelse bygger på en helhet. ”Tantpower”, skriver tidningarna om hennes roll. Rolf tycker att hon är oroväckande mager.
Nittiotalet blir ett rätt så fint decennium trots allt. Och kanske är det ändå med Kaxe som Katta och Ulrika har lyckats rädda Lena mest.
Men tragiskt nog omkommer Kaxe i en trafikolycka i augus ti 2002, tio år gammal.
Cisela Björklund har tagit en kvällspromenad med hunden och när de går över ett övergångsställe kör en taxi över honom. Cisela åker med Kaxe till djursjukhuset och Lena hinner komma dit en stund innan det är slut.
Lena sitter och håller Kaxe i famnen i flera timmar innan hon återvänder hem.
Vid sidan av Margit är Kaxe Lenas svåraste förlust. Hon flyttar hem ett tag till Kjerstin Dellert på Lunda gård för att slippa ifrån minnena, och får ett eget hus där hon bor i månader.
I augusti flyttar Lena från Kjerstin Dellerts gård till Vidarkliniken i Järna. I remissen står det att hon lider av utmattningsdepression, lungemfysem, psoriasisartrit, sömnbesvär, viktnedgång och beroendeproblematik. Dessutom har hon förlorat ”en mycket närstående livskamrat”.
– Hon trivdes där, hos antroposoferna. Tyckte det var fridsamt. Hon målade tavlor, av solnedgångar och vita fåglar som flög ut mot solnedgången. Och jag förstod inte budskapet förr än långt senare, berättar Kjerstin Dellert med sorg i rösten.
Hon saknar Lena. Tycker sig känna hennes närvaro när vi pratar om henne.
– Så här sa hon: ”När de väcker mig sätter de ett ljus på mitt nattduksbord, låter mig äntra dagen själv.” Jag minns när jag kom in i hennes rum, hon satt i sängen och såg ut som en liten kråkunge och ett ljus lyste på nattduksbordet. Då var hon inte fysiskt sjuk. Bara utarmad.
Av vad då?
– Av livet.
Vad var det som var jobbigt för henne?
– Samma sak som för dig och mig. När man får insikt om livet. Att man bara är en detalj i det stora hela. De flesta söker ingen insikt, frågar inte vad som händer med vårt stoft. De flesta vågar inte uttala tanken att de ska dö.
Jag frågar Kjerstin Dellert om hon tror att Lena också var ledsen för att hennes livskamrat varit en hund.
– Nä, svarar hon ganska rakt. Lena kunde inte med något borgerligt samliv. Borgerligheten var henne totalt främmande. Hon kunde knappt laga mat. Hon uppskattade så när jag lagade hennes favoriträtter åt henne. Vi käkade smörslungad vitkål och falukorv. Det gillade hon.
– Men du vet – man umgås ju egentligen inte privat. Man snackar ju om yrket. Man tänker på yrket. Man offrar allt för yrket. Att göra som två tjejer och gå ut och ta ett glas vin, det var otänkbart. Vi hade en gemenskap och det var teatern. Det var så för Lena också. Hon ville inte ha något annat liv.
Vad var det hon ville då?
– Det var mötet med publiken. För oss som står på scen är det i mötet med publiken vi hämtar kraft så att vi kan leva. Det gjorde Lena också.