Vi längtar härifrån.
Vi längtar efter solen.
Själen fryser till is.
ur Drottning Kristina, 1981
En kall vind viner runt knutarna på Adolf Fredriks kyrka i Stockholm. En fixstjärna har gått ur tiden och ett svart hål har ersatt henne. Skådespelaren Lena Nyman ligger i kistan i koret och inget ljus tränger längre ut ur den omsvepta kroppen. Det ligger ett fint snötäcke på jorden.
Prästen från Stockholms sjukhem, Brittmari Godman, ska läsa över Lena. Hon har förberett sig genom att se filmer och läsa intervjuer. Det är en officiell begravning, den kommer att refereras och fotograferas. Det är nervöst. Men Brittmari Godman tyckte om Lena. Hon har fått ännu större respekt för den där fågellika men fortfarande kärnstarka varelsen hon mötte på sjukhemmet. ”För livets skull ska sanningen bli synlig”, vill hon sjunga. ”För livets skull ska rätten flöda fram.” Psalm 788.
Lena är inte sjuk längre. Hon är död. Idag räknas hela hennes liv. Kassandras syner i Orestien inför scenskoleproven, sommaren hon cyklade från Överammer till Stockholm i bikini på E4:an, intervjuerna med Spanienresenärerna i Jag är nyfiken – en film i gult, kvällarna på Dramatens scen som Polly i Tolvskillingsoperan, när hon sjöng sig ända från Kristinebergs arbetarkvarter och in i det fina Östermalms hjärta, längtan efter Janne och drömmarna om K.
Klockorna i Adolf Fredrik slår. Det är bara ett stenkast från lägenheten där hon bodde tills hon inte kunde vara hemma längre. Det är den 7 mars 2011. Lena Nyman har varit död i en månad och tre dagar.
Börje Ahlstedt kommer vandrande i svart rock och med tunga steg. Marie Göranzon skrider uppför den snötäckta kyrkogårdsgången. Hennes man, Jan Malmsjö, bredvid. Claire Wikholm är här. Kjerstin Dellert och hennes man är här, Tomas Pontén, Thommy Berggren och Tommy Körberg. Fröken Lenas scenskoleelever är här: Rikard Wolff, Pia Johansson, Ulrika Malmgren och Katta Pålsson. Cisela Björklund också. Leo Saukkola, det är han som har ordnat begravningen och han sitter ensam i raden längst fram. De som finns kvar i Lenas familj är här: Bosses hustru Iréne och Lenas brorsöner Robert och Martin.
Tommy Körberg sjunger: ”Nu kommer kvällen och solen går och skuggorna är nära. Snart stiger natten och mörkret rår och kanske blir svårt att bära.”
På väggen lyfter en ängel täckelset från jordklotet och lägger det bart för alla att se. Ett uppfordrande monument rest över Descartes minne (han låg begravd här i sexton år). Sanningen, naken. Ängeln ser ut som Gustav III, teaterkungen.
När Lena möter Descartes i Drottning Kristina ber hon om ursäkt för sitt uppträdande.
Vi skäms över vårt uppförande, monsieur Descartes. Vi skäms över att vi förödmjukat oss i er närvaro. Det var så angeläget att få visa att vi besitter klar tankeförmåga. Men vi tycks ju helt och hållet sakna stolthet.
Efter begravningsceremonin serveras det champagne på Dramaten. En sista gång får vännerna skåla med Lena. Eller snarare utan henne. Flera av dem har själva slagits mot alkoholen, mot eget missbruk eller andras.
Man kan rycka på axlarna åt det. Som Lena själv i sången hon sjöng, på sin sista skiva, Bloss:
Så ta ett bloss för moster Lillie,
ett halsbloss och ett glas rött,
ta ett bloss för moster Lillie
för moster Lillie har dött.
Sätt dig på hennes gravsten
och dingla med dina smalben.
Minns skymten av hennes lår
när du var tretton år.
De lägger Lena på Norra begravningsplatsen. Gravnummer 22 1 04A 187. Precis intill E4:an som bullrar och brusar dygnets alla timmar. Kanske längtar hon till Bortgården. Fast hon är alldeles nära Hagaparken där hon och Kaxe vandrade en del av de sista årens lyckligaste timmar – i frihet.
Men det är inte bara Lena som har gått bort, utan också en av Sveriges största skådespelare. Kollegan Birgitta Andersson säger att hon kommer att minnas hennes roliga hjärna. Dramatenchefen Ingrid Dahlberg att hon var en förtjusande person privat. Stellan Skarsgård att han inte sett henne på länge, så för honom är hon ännu den mest vitala skådis landet haft. Och Börje Ahlstedt säger att Lena, tillsammans med Allan Edwall, var den största.
”Hon är odödlig”, konstaterar Gösta Ekman.
Stefan Böhm står upp och läser ett mejl från Dietrich Hollinderbäumer, han som sökte till scenskolan med Stefan Böhm och Lena 1964 och som satt och hoppades på Nybrogård att bli en av de utvalda. Han blev inte det den gången, men fick ett långt teaterliv i sitt hemland Tyskland.
Han skriver om hur han minns Lena. På en segeltur från Saltsjöbaden till Runmarö.
Det var skitdåligt väder. Kuling och regn. Med revade segel brakade vi ut på Baggen, på väg mot Nämdöfjärden med väldig fart. Lena hade aldrig tidigare varit ombord på en segelbåt och min egen erfarenhet som sjöman var överskådlig. Lena satt lugnt i uppgången till ruffen och rökte och iakttog mig som försökte göra intryck av att ha allt under kontroll.
När vi skulle svänga upp norrut ut på den vilda, öppna Nämdöfjärden lyckades jag emellertid med en slarvig manöver låta storskotet löpa ur blocket, så att bommen med det smattrande storseglet kom att svaja fritt över vattnet på läsidan. Det var mycket obehagligt och det tog en stund innan jag, efter några våghalsiga artistiska försök, lyckades fånga in den över två meter långa bommen och trä in skotet i blocket igen, så att båten gick att styra och vi kunde fortsätta vår färd.
Jag andades ut, men kände mig ändå ganska liten när jag tittade över till Lena. Och där satt hon, precis som förut i uppgången till ruffen med regnet droppande från mössan och nästippen och rökte. Med vaket intresse, utan några som helst tecken till nervositet, iakttog hon vad jag hade för mig. Hon hade förtroende! Jag blev mycket rörd, och lite kär. Varje gång senare i livet när hennes namn nämndes, så dök den där bilden upp i minnet. Lena sittande under rufftaket i regnet, hon röker, hennes blick är vaken och varm och regnet droppar från hennes nästipp.