Så här börjar det: Alla älskar Lena Nyman. Alla blir kära i henne. Alla vill se henne på scenen. Höra henne sjunga. Vara hennes vän, hennes älskare, hennes pappa. De vill att hon ska följa med på fest, på KB, på Nybrogård. De vill visa henne sina båtar, sina dikter, sina själar och sina penisar. De tycker hon är som en bakelse.
Hon själv – hon vill göra något svårt. Hon vill göra publiken klokare och bättre. Hon vill fånga människan. Hela människan. Men samtidigt vill en annan del av henne gå under. Lämna över sig, rasa ner, tömmas och bara få ro.
När Lena är gammal skriver hon i sin dagbok: ”VEM är JAG? Lena Nyman. Tydligen tycker många om mig. Och tycker att jag är LÄCKER!!!?? Varför förstår jag ej vem jag är??!! Varför står jag så främmande inför positivt tyckande om mig?”
När hon är ung strålar det begåvning ur varje por. Intelligens. Känslighet. Hon fyller rollerna med alltihop. De fyller henne i sin tur.
Sen går hon sönder. Bit för bit. Hon super, tar tabletter, fylleringer. Missbrukar allt hon kan komma över. Arbete, vänner, älskare, droger, mediciner, alkohol och vanliga cigaretter. Släpigheten tar över. Och fastän hon fortfarande rör sig som om ingenting hade hänt så ser det mer och mer onaturligt ut.
Men precis när det knappt går att ta några närbilder längre på hennes ansikte med de för tidiga rynkorna, mörkret under ögonen, blir hon upptäckt igen. Och nu är det inte maktens män som bär Lena, utan några helt andra. Och då, först då, ställer hon sig upp igen som den konstnär hon är och lyfter uttrycket ett steg till. Tillbaka till det hon en gång brann för. Tillbaka till flickrummet där hon satt och lyssnade på radioteater och läste existentialisterna. Fast nu med ett helt livs erfarenheter i kroppen. Så slutar det.
När Lena Nyman dog efterlämnade hon sjutton papperskassar med dagböcker, fullklottrade almanackor, brev och fotografier och alla kollegieblock hon skrivit i från skolan till de sista åren. Hela sitt privata arkiv. Hon hade velat, och flera gånger försökt, skriva sina memoarer, men inte orkat.
De sista åren hade hon varit ensam. Hennes pappa och hennes bror gick bort i början av tjugohundratalet. Hennes mamma hade varit borta sen länge. Några egna barn fick Lena aldrig.
Lena Nyman var en skrivande människa. Hon skrev hela livet, om småsaker och om livsfrågor, om sina relationer och om sina utmaningar, skrivböcker fulla av drastiska formuleringar och Nymansk humor.
Jag har utgått från hennes dagböcker och anteckningar när jag har skrivit den här boken. Ibland har det krävts uppföljningar i andra källor – i intervjuer, böcker eller medieklipp – för att kontrollera uppgifter eller få syn på helheten. Och för att fylla i de perioder då hon inte skrev.
Det finns faror med att starta i en dagbok. Folk skriver ju inte om allt. Ofta får dagböcker en övervikt av sådant som är svårt eller sådant som man av olika skäl inte kan dela någon annanstans. Å andra sidan är det lätt att få syn på de avgörande frågorna, eftersom de kommer tillbaka om och om igen.
Hur mycket är det rätt att berätta? När jag skrivit har jag många gånger undrat hur nära jag ska gå. Det är ju för sent att fråga Lena rakt ut. Men jag har hållit hennes konstnärskap i handen, och där väjer Lena Nyman aldrig för det fula eller låga. För henne handlar konsten om att visa människan som hon är. De utkast hon skriver till sina memoarer vittnar om samma inställning. Att hon velat tala om livet som det levs, inte som det kunde lagts tillrätta.
Jag har valt att följa några av de spår som återkommer, de som Lena brottas med hela sitt liv, och som hon diskuterar i sina flertaliga memoarutkast: kampen för det konstnärliga uttrycket, klassresan, relationerna till männen och till auktoriteterna, och missbruksproblematiken.
Jag har också följt mina egna frågor. Det hade förstås gått att skriva hundra olika berättelser om Lena Nyman utifrån det rika materialet om hennes liv. Med den här boken har jag skrivit en av dem.
För mig började den här berättelsen pocka på att bli skriven när jag hörde en av Lena Nymans Dramatenkolleger kalla henne för en gräddbakelse i SVT:s minnesprogram 2011. Jag hade hört det förut. Men i min värld finns det inte och har aldrig funnits en stor kvinnlig konstnär som varit en gräddbakelse. Istället mycket intelligenta, modiga, roliga och stundvis också mycket trötta och arga människor som arbetat vansinnigt hårt.
Så antingen låtsades Lena Nyman av någon anledning att hon var en gräddbakelse eller också har hon blivit helt missförstådd. Det finns också en tredje möjlighet: att hon förvandlades till en gräddbakelse av sina livsbetingelser.
Den gåtans svar var jag ute efter när jag satte mig att skriva om hennes liv.
Stockholm i februari 2013
Annika Persson