Nästa dag när AB Diamantens gäster (eller kunder som det hette numera) drack morgonkaffe i samlingsrummet funderade Märtha på vad hon skulle göra. I hennes barndomshem på Österlen hade man inte suttit och väntat på att någon annan skulle göra något, utan om höet skulle in eller ett sto skulle föda såg man till att ordna allt som behövdes. Märtha höll upp sina händer. Hon var stolt över dem för de var rejäla och visade att hon hade huggit i där det behövts. Sorlet steg och sjönk runtomkring och hon blickade ut över det slitna samlingsrummet. Här luktade Stadsmission lång väg och möblerna verkade komma direkt från grovsoprummet. I den gamla, gråa eternitfastigheten från slutet av 40-talet tycktes allt som en blandning av gammal skola och ett väntrum hos tandläkaren, tänkte hon. Inte var det väl här hon skulle sluta sina dagar med automatkaffe i handen och plastmat i magen? Nej, för i alla sina dar! Märtha andades djupt, sköt undan kaffemuggen och lutade sig fram.
”Hör ni. Vad sägs om en påtår inne hos mig”, sa hon och tecknade åt sina vänner att följa med henne in på rummet. ”Jag tror vi har en del att prata om.”
Och eftersom alla visste att hon hade smusslat undan ett lager hjortronlikör nickade de belåtet och reste sig på en gång. Den stilige men natthungrige Krattan tog täten, följd av Snillet, uppfinnaren – och Märthas två väninnor, Stina som älskade belgisk choklad – och Anna-Greta, tanten som fick alla andra tanter att blekna. De såg på varandra. Märtha brukade bjuda på likör när hon hade något extra på gång. Det var länge sedan, men nu var det tydligen dags.
Väl inne på rummet hämtade Märtha flaskan, städade undan den halvfärdiga stickningen från soffan och bad sina vänner slå sig ned. Hon kastade en blick på mahognybordet med den nystrukna, blommiga duken. Länge hade hon tänkt skaffa sig något annat, men det gamla bordet var stort och stadigt och alla rymdes runtomkring. Det fick duga. När hon satte fram flaskan föll hennes blick på byrån med släktfotografierna från Österlen. Bakom glas och ram log föräldrarna och systern mot henne framför barndomshemmet i Brantevik. De skulle bara veta. De var nykterister. Demonstrativt satte hon fram likörglasen och fyllde dem till brädden.
”Skål, era drönare”, sa hon och höjde glaset.
”Nej, in i dimman”, svarade vännerna glatt.
”Och så Helan går”, insisterade Märtha varpå alla mimade en tyst variant av snapsvisan. (Här på hemmet gällde det att inte väsnas och bli upptäckt med undangömd sprit.) Märtha tog ljudlöst refrängen en extra gång och så skrattade de allihop. Än hade ingen kommit på dem och de hade lika roligt åt det varje gång. Märtha satte ner glaset och sneglade på de andra. Skulle hon berätta för dem om drömmen, nej, först borde hon få dem att tänka i samma banor som hon. Då kunde hon kanske få alla med sig. Vännerna var ett väl sammansvetsat gäng som redan i femtioårsåldern hade beslutat att bo tillsammans när de blev gamla. Nog kunde de väl ta nya beslut tillsammans? De hade ju så mycket gemensamt. Efter pensioneringen hade de uppträtt på sjukhus och församlingshem med sin kör, Stämbandet, och för några år sedan hade de flyttat in i samma servicehus. Länge hade hon förordat att de skulle skramla till en skånsk slottsbyggnad istället, något som verkade mer spännande. Hon hade ju läst i Ystad Allehanda att gamla slott var väldigt billiga och dessutom hade flera av dem vallgravar.
”Kommer någon misshaglig myndighetsperson eller barnen och kräver sitt förskottsarv fäller vi bara upp vindbryggan”, hade hon sagt i ett försök att övertyga de andra. Men när de kom på att slott var dyra att underhålla och krävde tjänstefolk blev det servicehemmet Liljekonvaljen istället, hemmet som de nya ägarna döpt om till Diamanten.
”Var nattmaten god?” frågade Märtha när Krattan lirkat ut de sista dropparna likör ur glaset. Han såg sömnig ut men hade förstås hunnit sätta en ros i bröstfickan och en nystruken snusnäsduk runt halsen. Låt vara att han var en något grånad gentleman, men han hade kvar sin charm och var så elegant att även yngre kvinnor såg efter honom.
”Nattmaten? Bara bukfylla. En vanlig fylla är det i alla fall någon mening med. Det där var värre än skeppsskorpor”, sa han och satte ifrån sig glaset. I sin ungdom hade han varit till sjöss, men efter att ha mönstrat av hade han utbildat sig till trädgårdsmästare. Numera nöjde han sig med att odla blommor och örter på balkongen. Hans stora sorg i livet var att alla kallade honom för Krattan. Bara för att han älskade trädgårdsskötsel och hade snubblat på en kratta behövde han ju inte bli märkt för livet, tyckte han. Men när han hade föreslagit smeknamn som ”Blomman”, ”Bladet” och ”Lövet”, hade ingen lyssnat.
”Du kan inte tänka dig att bre en ostsmörgås istället? Tyst mat som inte piper?” muttrade Anna-Greta som också hade blivit väckt och haft svårt att somna om. Hon var en amper kvinna, bestämd och korrekt och därtill så lång och smal att Krattan brukade säga att hon måste ha fötts i ett stuprör.
”Jamen, det doftar alltid mat och kryddor från övervåningen. Klart att jag blir hungrig då”, ursäktade han sig.
”Du har rätt. Personalen borde dela med sig. Mat under plast blir man inte mätt av”, sa Stina Åkerblom och filade diskret på naglarna. Den forna modisten som hade haft en dröm om att bli bibliotekarie var yngst av dem alla, bara 77 år. Hon ville leva ett lugnt och behagligt liv, äta gott och måla akvarell. Inte serveras skräpmat. Efter ett långt liv på Östermalm var hon van vid en viss standard.
”Personalen får samma mat som vi”, förklarade Märtha. ”Det är de nya ägarna till Diamanten som har sitt kontor och kök på övervåningen.”
”Då borde vi installera en hiss som kör ned deras mat till oss”, tyckte Oscar ”Snillet” Krupp som var gängets fixare och ett år äldre än Stina. Han var uppfinnare och hade haft egen verkstad i Sundbyberg. Även han älskade god mat, var rund och go och ansåg att motion var en sysselsättning för folk som inte hade något bättre för sig.
”Minns ni broschyren vi fick när vi kom hit för några år sedan?” sa Märtha. ”God mat från restaurangen stod det. Dessutom skulle vi få dagliga promenader, artistbesök, fotvård och någon som skötte vårt hår. Med de nya ägarna fungerar ingenting längre. Det är på tiden att vi säger ifrån.”
”Uppror på servicehuset!” sa Stina med sin mest melodramatiska röst och slog ut med handen så att nagelfilen for i golvet.
”Ja, just det, ett litet myteri”, prövade Märtha.
”Vi är väl inte till sjöss heller”, fnyste Krattan.
”Men de nya ägarna har det kanske besvärligt ekonomiskt. Ni ska se att det blir bättre så småningom”, sa Anna-Greta och rättade till sina glasögon från tidigt 50-tal. Hon hade jobbat på bank i hela sitt liv och förstod att entreprenörer måste gå med vinst.
”Bättre? Inte fan heller”, muttrade Krattan. ”De där svinen höjer avgiften hela tiden men det har vi inte fått något för.”
”Var inte så negativ”, sa Anna-Greta och rättade till glasögonen igen. De var gamla och slitna och gled ned på näsan hela tiden. Hon bytte nämligen aldrig glasögon utan bara glas eftersom hon ansåg att hennes bågar var tidlösa.
”Vadå, negativ? Vi måste kräva förbättringar. Det gäller allt, men vi börjar med maten”, tyckte Märtha. ”Hör här, de har säkert något gott att äta i köket på övervåningen. När personalen har gått hem tänkte jag …”
Och medan Märtha berättade, spred sig munterheten kring bordet. Snart glittrade de gamlas ögon lika livligt som vattnet i strandbrynet en solig sommardag. Alla sneglade upp mot taket, såg på varandra och gjorde tummen upp.
När vännerna lämnat rummet ställde Märtha tillbaka hjortronlikören längst in i garderoben och nynnade glatt för sig själv. Den där drömmen tycktes ha gett henne ny kraft. Ingenting är omöjligt, tänkte hon. Men för att lyckas med en förändring måste man framhålla alternativen. Det skulle hon göra nu. Sedan skulle vännerna tro att de hade tagit sina beslut själva.