När alla hade klivit ut ur hissen och stod utanför AB Diamantens kontor, höll Märtha upp handen och hyssjade åt de andra. Hon hade valt bland nycklarna i nyckelskåpet och fastnat för en med trekantigt huvud, en sådan där som nyckelmakarna inte kan kopiera. Hon satte den i låset, vred runt och dörren gick upp.
”Som jag trodde. Huvudnyckeln. Utmärkt, då går vi in, men glöm inte att vara tysta.”
”Ska du säga”, muttrade Krattan som tyckte att Märtha alltid pratade för mycket.
”Men tänk om vi blir upptäckta”, ängslades Stina.
”Det blir vi inte, vi är tysta och smyger”, sa Anna-Greta med hög röst. Som alla dem som hör lite dåligt hade hon en ljudlig stämma – dock utan att veta om det själv.
Rollatorerna knirkade i otakt när de fem långsamt och försiktigt gick in i rummet. Där luktade arbetsrum och möbelpolish och på skrivbordet låg mapparna i pedantisk ordning.
”Hm, här ser ut som kontoret, köket är nog därborta”, sa Märtha och pekade. Hon gick i förväg och drog för gardinerna framför köksfönstren.
”Nu får ni tända!”
Lamporna uppe i taket blinkade till och framför dem uppenbarade sig ett stort rum med kylskåp, frys och stora skåp på väggen. I mitten fanns en köksö på hjul och vid fönstret stod ett matsalsbord med sex stolar.
”Ett riktigt kök”, andades Snillet och smekte kylskåpsdörren.
”Här finns säkert god mat”, sa Märtha och öppnade. På hyllorna trängdes kyckling och oxfilé med en lammstek och flera sorters ost. I lådorna inunder låg salladshuvuden, tomater, rödbetor och frukt. Dörren till frysen gick med en viss svårighet att få upp.
”Älgstek och hummer. Du milde”, utropade hon och höll upp dörren så alla kunde se. ”Här finns allt utom spettekaka. De har nog mycket fester häruppe.”
En lång stund stirrade alla utan att kunna få fram ett ord. Snillet drog handen över sitt snaggade hår, Krattan tog sig åt hjärtat och suckade, Stina flämtade till och Anna-Greta ojade sig.
”Det där måste ha kostat massor!”mumlade hon.
”Ingen märker om vi tar lite”, sa Märtha.
”Men inte kan vi väl stjäla deras mat?”tyckte Stina.
”Vi stjäl inte. Vems pengar tror ni de har köpt maten för? Vi tar bara det vi har betalat för. Här, ta emot.”
Märtha höll fram en kyckling och Krattan, som var kvällshungrig, hann först.
”Och så behöver vi ris, kryddor och mjöl så att vi kan göra sås”, sa Snillet som hade vaknat till. Han hade inte bara haft verkstad utan var en duktig kock också. Eftersom hans hustru hade lagat mat som var oätlig hade han blivit tvungen att lära sig. När han sedan förstått att hon inte bara var oduglig i köket utan även såg livet som ett enda stort problem hade han skilt sig. Än idag hade han mardrömmar om att hon stod vid hans bädd med brödkavlen i hand och gnällde. Men hon hade gett honom en son och det var han glad över.
”Vi måste ha ett gott vin till såsen också.” Han såg sig omkring och fick syn på ett vinställ på väggen. ”Har ni sett de där vinflaskorna. Herregud …”
”Dem kan vi inte ta. Då blir vi upptäckta”, sa Märtha. ”Om ingen ser att vi har varit här kan vi gå hit fler gånger.”
”Nä, nä. Mat utan vin är som en bil utan hjul”, kungjorde Snillet. Han gick fram till vinstället och tog ned två flaskor av det finaste märket. När han såg Märthas min lade han lugnande handen på hennes axel. ”Vi öppnar vinflaskorna, dricker upp vinet och häller rödbetssaft i flaskorna istället”, sa han.
Märtha gav Snillet en uppskattande blick. Han hade alltid lösningar på allt och var en evig optimist som tyckte att problem var till för att lösas. Han påminde om hennes föräldrar. När hon och systern hade klätt ut sig i föräldrarnas kläder och stökat till överallt, hade fadern och modern visserligen tillrättavisat dem, men sedan skrattat. Hellre ett stökigt hem och glada barn än en perfekt gård och hämmade ungar, ansåg de. Och deras ledord i livet var ”Allt ordnar sig”. Märtha höll med. Det gjorde det alltid.
Skärbräden, stekpannor och kastruller kom fram med fart och alla hjälptes åt. Märtha satte kycklingen i ugnen, Snillet lagade en läcker sås, Krattan blandade till en härlig sallad och Stina försökte hänga med så gott hon kunde. Visserligen hade hon gått i hushållsskola som ung, men eftersom hon haft hjälp i köket i hela sitt liv hade hon glömt allt hon lärt sig. Det enda hon kände sig riktigt trygg med var att skiva gurka.
Anna-Greta skötte dukningen och riset.
”Hon är bra på att göra det man säger åt henne”, viskade Märtha och nickade åt väninnan till. ”Men hon är så långsam och ska alltid räkna.”
”Bara hon inte börjar räkna risgrynen, så”, sa Snillet.
Snart spred sig en ljuvlig doft i köket och Krattan gick runt och serverade vin i blå kavaj och med en nytvättad snusnäsduk runt halsen. Han var nykammad och luktade gott av rakvatten. Stina märkte att han hade klätt upp sig och plockade diskret fram puderdosan och läppstiftet. När ingen såg målade hon läpparna och gav näsan en liten lätt dutt med pudervippan.
Prat och skratt blandades med slamret av tallrikar och kastruller. Onekligen tog det lång tid innan maten blev klar, men vad gjorde det när alla drack goda viner under tiden? Till slut slog de sig ned vid bordet glada och uppspelta som ungdomar.
”Ett glas till?”
Krattan hällde upp mera vin och det var som i gamla tider då han varit servitör på kryssningsfartyg i Medelhavet. Visst gick det lite långsammare med serveringen nu, men hållningen var lika värdig och bugningarna satt som de skulle. Mellan tuggorna skålade alla och sjöng högt ur sin körrepertoar och när Snillet hittade en gammal fin champagne fick även den flaskan gå runt. Stina höjde sitt glas, böjde huvudet bakåt och drack.
”Där satt den”, sa hon glatt, ett uttryck som hon nyligen lärt av sina barn. Den forna modisten försökte ständigt hänga med i allt nytt och ville inte verka gammal. Hon satte ifrån sig glaset och såg sig omkring. ”Nu, kära vänner, nu måste vi dansa!”
”Gör det du”, sa Snillet och lade händerna på magen.
”Dansa, javisst”, sa Krattan och reste sig, men han svajade för mycket så Stina fick själv ta dansstegen ut på golvet.
”Det är stoltare våga sitt tärningskast, än att tyna med slocknande låga”, deklamerade hon och bredde ut armarna. Även om Stina aldrig lyckats bli bibliotekarie som hon drömt om, hade hon odlat sitt intresse för litteratur. Det hon inte visste om Heidenstam, Selma och Tegnér var inte värt att veta.
”Nu ska hon citera de gamla klassikerna igen. Bara hon inte läser högt ur Iliaden också”, mumlade Märtha.
”Eller tjatar om Gösta Berlings saga …”, inflikade Snillet.
”… Det är skönare lyss till en sträng som brast, än att aldrig spänna en båge”, fortsatte Stina.
”Hm, just precis. Skulle vi kunna ha som slogan”, funderade Märtha.
”Vadå, sträng som brast”, avbröt Krattan. ”Nä, bättre lyss till den säng som brast än att alltid ligga ensam.”
Stina hejdade sig rodnande mitt i steget.
”Krattan! Måste du alltid vara så plump? Skärp dig!” sa Anna-Greta och snörpte på munnen.
”Jamen, nu har vi spänt bågen, har vi inte?” sa Stina. ”Hädanefter går vi hit upp minst en gång i veckan.” Hon hämtade sitt glas och höjde det. ”Skål! Det här gör vi om!”
Alla skålade och så höll de på ända tills de började klippa med ögonen och sluddra lite. Och Märtha pratade skånska, något hon bara gjorde när hon var mycket trött. Det var ett varningstecken och hon insåg faran.
”Nu, kära vänner, ska vi diska och göra i ordning här innan vi går ner till oss”, sa hon.
”Diska på du”, svarade Krattan och fyllde på Märthas glas.
”Nej, vi måste göra rent och stoppa undan allt i skåpen så ingen ser att vi har varit här”, insisterade hon och sköt ifrån sig glaset.
”Om du är trött kan du vila på min arm”, sa Snillet och klappade henne vänligt på kinden.
Och hur det nu kom sig, det visste inte ens Märtha, så lutade hon huvudet mot hans arm och somnade.
Nästa morgon när direktör Ingmar Mattson vid AB Diamanten kom till jobbet hörde han underliga ljud inifrån kontoret. Det tunga brummandet lät som om en skock björnar kommit lösa från Skansen. Han kastade en blick in på kontoret, såg inget men lade märke till att köksdörren stod öppen.
”Vad i hela friden”, muttrade han, snubblade på en rollator och föll. Svärande kom han på fötter och såg förbluffad på scenen framför sig. Köksfläkten var på, och runt köksbordet sov fem av Diamantens åldringar med kläderna på. På bordet stod tallrikar med matrester, och urdruckna vinglas, och kylskåpsdörren svajade på vid gavel. Direktör Mattson blickade ut över förödelsen. Klientelet på servicehuset var tydligen i sämre skick än han vetat om. Han måste be syster Barbro ta hand om det.