3

Ett billarm tjöt nere på gatan och en fläkt surrade långt borta. Märtha blinkade till och öppnade ögonen. En strimma ljus letade sig in genom fönstret och sakta vande sig ögonen vid ljuset. Fönstren var smutsiga och behövde tvättas, liksom de ljusa, blommiga gardinerna som hon hängt upp i fönstret för att skapa trivsel. Det fanns tydligen ingen som brydde sig om att hålla rent nuförtiden, och själv orkade hon inte med sådant numera. Märtha gäspade stort, men tankarna svävade och ville inte riktigt ta form. Huanimej, så seg hon kände sig. Alltsedan festen var det som om hon hade små cirrusmoln av tuggummi i huvudet. Men oj, så skoj de hade haft. Om de bara hade hunnit städa och återvända till sina rum … Ja, och om de bara inte hade somnat …

Märtha satte sig på sängkanten och fick på sig tofflorna. Gud så pinsamt det hade varit och direktör Mattson hade skrikit koleriskt. Nå, vinet och alla tabletter som de fick dagligdags gick väl inte så bra ihop. Hennes blick sökte sig mot nattduksbordet. Där låg korkskruven hon hade fått av Snillet, ”för kommande fester” som han hade sagt. Men nu var det slut med det. Efter partyt hade syster Barbro låst in dem allihop och de fick bara gå ut om någon i personalen ledsagade dem. Sedan hade de fått små röda tabletter ”för att komma till ro”. Gud så tråkigt det hade blivit!

Tabletter, förresten. Varför proppade man alltid gamla fulla med tabletter? De fick ju nästan mer tabletter än mat. Kanske var det detta som hade gjort dem så slöa? Tidigare hade de ju alltid spelat kort och smugit sig in till varandra efter åtta på kvällen. Men sedan Diamanten hade tagit över blev det inte av längre. Ja, numera gjorde de nästan ingenting och försökte de med kortspel, så antingen somnade de eller glömde vilka kort de hade lagt. Stina, som älskade Selma Lagerlöf och Heidenstam, orkade inte ens bläddra i veckotidningar, och Anna-Greta, som hade för vana att spela hornmusik och Jokkmokks-Jokke, stirrade på vinylspelaren men iddes inte ta fram skivorna. Snillet hade inte gjort några uppfinningar på länge och Krattan försummade sina blommor. För det mesta tittade de på TV och ingen företog sig någonting. Nej, något var fel, alldeles väldigt fel.

Märtha reste sig, tog stöd av rollatorn och gick in i badrummet. Tankfullt vaskade hon sig i ansiktet och gjorde sin morgontoalett. Var det inte hon som hade tänkt protestera och göra revolution! Men här gick hon runt och gjorde ingenting. Hon tittade sig i spegeln och märkte att hon såg sliten ut. Ansiktet var blekt och hennes vita hår spretade. Suckande sträckte hon sig efter hårborsten, men råkade i samma ögonblick stöta till burken med de röda tabletterna. De for ut över badrumsgolvet och låg där som röda ilskna prickar vid fötterna. Hon hade ingen lust att plocka upp dem. Märtha fnös till och med en bestämd spark skickade hon ner allihop i avloppet.

Hon gallrade bland de andra pillren också och redan några dagar senare kände hon sig piggare. Hon började sticka igen och hon som alltid hade älskat deckare tog sig åter igenom en stapel ruggiga mord på nattduksbordet. Revolutionslusten kom tillbaka.

 

När Snillet hörde knackningarna förstod han att det var Märtha. Tre bestämda slag på dörren alldeles invid handtaget och sedan tyst. Visst var det hon. Leende masade han sig upp ur soffan och drog ned tröjan över den runda magen. Det var länge sedan hon hade varit på besök och han hade undrat. Varje dag hade han tänkt att han skulle hälsa på henne till kvällen, men istället hade han somnat framför TV:n. Han såg sig om efter en kartong och rafsade hastigt ner högen av anteckningar, mejslar och skruvar från soffbordet och sköt in alltihop under sängen. Två blåa skjortor och några strumpor med hål i gömde han bakom soffkuddarna och brödsmulorna blåste han ner på golvet. När han var klar stängde han av TV:n och gick och öppnade.

”Så det är du, kom in!”

”Snillet, vi måste prata”, sa hon och stegade in med långa kliv.

Han nickade och satte på vattenkokaren. I skåpet hittade han två kretskort, en hammare och några sladdar innan han fann snabbkaffet. Bakom kaffeburken stod två kaffekoppar. När vattnet kokat upp, fyllde han dem och strödde på med lite kaffepulver.

”Tyvärr har jag inga kakor, men …”

”Det blir bra sådär”, sa Märtha, tog kaffekoppen och sjönk ned i soffan. ”Vet du, det är inte klokt. Jag tror de drogar oss. Vi får för mycket piller. Det är därför vi har varit så slöa.”

”Vad säger du? Så du menar …” Han sköt diskret in en sönderplockad Grundig radioapparat under fåtöljen och hoppades att hon inte sett den.

”Men så kan vi inte ha det.”

”Just det. Och vi som skulle protestera.”

Han tog hennes hand och klappade den lätt på ovansidan.

”Men kära du, det är inte för sent än.”

Ögonen glittrade till och hennes ansikte fick liv.

”Vet du, jag har funderat på en sak. I fängelse får man minsann vara ute i det fria varje dag, men här får vi nästan inte gå ut alls.”

”Ute i det fria vet jag inte om man kan kalla det, förstås.”

”Fångarna kommer ut i friska luften och så får de lagad, näringsrik kost och kan jobba i verkstad. De har det faktiskt bättre än vi.”

”Jobba i verkstad?” Snillet vaknade till.

”Förstår du? Jag vill dö ung och så sent som möjligt – men jag vill leva med dunder och brak så länge jag kan.” Hon böjde sig fram och viskade något i hans öra. Han spärrade upp ögonen och skakade på huvudet. Men Märtha gav sig inte.

”Snillet, jag har tänkt igenom det här mycket noga …”

”Okej, varför inte, förresten?” sa han, lutade sig bakåt i fåtöljen och började gapskratta.