Klackarna slog hårt mot golvet när syster Barbro skyndade fram i korridoren. Hon öppnade dörren till förrådet, tog fram vagnen och ställde fram medicinerna på brickan. Var och en av de tjugotvå intagna hade en karta med piller som hon måste hålla reda på. Direktör Mattson var noga med medicineringen och gamlingarna hade sin personliga ordination. Somliga tabletter, som de röda, gavs till alla liksom några ljusblå som han nyligen hade introducerat. De gjorde att de gamla tappade aptiten.
”Då äter de mindre och vi behöver inte köpa in så mycket mat”, hade han sagt.
Hon undrade om det var så bra men hade inte vågat ta upp saken med direktörn eftersom hon var mån om att hålla sig väl med honom. Hon ville något med sitt liv. Modern hade varit ensamstående och arbetat som hembiträde på Djursholm och de hade haft det fattigt hemma. En dag när hon följt med sin mor hade hon sett fina tavlor, glänsande silver och stjärnparkett. Och hon hade mött herrskapet i pälsar och vackra kläder. Den glimten av ett annat slags liv glömde hon aldrig. Även direktör Mattson var en av dessa framgångsrika människor. Han var tjugo år äldre, kraftfull, slagfärdig och hade flera års erfarenhet av affärer. Framförallt hade han stort inflytande och makt och hon förstod att han skulle kunna hjälpa henne här i livet. Ivrigt lyssnade hon på allt han sa, som en dotter lyssnar på sin far, och hon beundrade honom. Måhända var han några kilo för tung och jobbade för mycket, men han var rik och med sina bruna ögon, sitt mörka hår och charmerande sätt påminde han om en italienare. Det dröjde inte länge förrän hon blev kär i honom. Låt vara att han var gift, men hon hoppades på mer och snart inledde de ett förhållande. Nu hade han lovat henne en semesterresa.
Hon skyndade fram genom korridoren och gav gamlingarna deras tabletter. Sedan ställde hon in vagnen i förrådet och återvände till kontoret. Nu skulle hon bara jobba undan alla papper på skrivbordet, så Katja, vikarien, hade rent bord när hon anlände. Syster Barbro satte sig vid datorn och fick ett drömmande uttryck i ögonen. I morgon, tänkte hon, i morgon. Äntligen skulle hon och Ingmar riktigt få rå om varandra.
Nästa dag såg Märtha hur direktör Mattson plockade upp syster Barbro i sin bil. Aha, tänkte hon som länge misstänkt att de hade något ihop. Direktören ska på konferens och tar henne med sig. Bra. Det passar perfekt. Bilen hann knappt lämna byggnaden förrän Märtha gick runt bland de andra och berättade om pillren. De försvann snabbt.
Några dagar senare hördes prat och skratt i samlingsrummet. Snillet och Krattan spelade bräde, Stina målade akvarell och Anna-Greta lyssnade på grammofon eller lade patiens.
”Patiens är bra för att hålla hjärnan igång”, kvittrade Anna-Greta och lade ut korten på bordet. Hon var noga med att inte fuska och glömde aldrig att tala om var gång den gick ut. Hennes långsmala ansikte och knuten i nacken fick henne att se ut som en lärarinna från sekelskiftet, även om hon var gammal banktjänsteman. Smarta aktieplaceringar hade gjort henne rik och hon var stolt över sin snabba huvudräkning. När personalen på äldreboendet hade erbjudit sig att sköta hennes konton en gång, hade hon blivit så mörk i synen att ingen vågat fråga igen. Hon var minsann uppväxt på Djursholm och hade fått lära sig pengars värde. Och i skolan hade hon alltid varit bäst i matte. Märtha sneglade på henne i smyg och undrade om det skulle gå att få en så korrekt person med sig på ett litet äventyr. För nu var det bestämt. Hon och Snillet hade gjort upp en plan och väntade bara på rätt tillfälle.
Tiden utan syster Barbro blev lugnet före stormen. På ytan verkade allt som vanligt, men inombords hände något med var och en. De fem sjöng Glad såsom fågeln och första satsen ur Förklädd Gud, som de hade gjort innan AB Diamanten tagit över, och personalen applåderade och log för första gången på länge. Nittonåriga Katja Erikson från Farsta, syster Barbros vikarie, bakade bullar till eftermiddagskaffet, kom med verktyg åt Snillet och lät alla hålla på med sitt. Självförtroendet hos Diamantens gäster växte och när dagen kom då Katja cyklade iväg och syster Barbro återvände hade ett trotsigt upproriskt frö börjat gro.
”Jaha, då får vi bereda oss på det värsta”, suckade Snillet när han upptäckte att Barbro var på väg in genom glasdörrarna.
”Nu ska hon väl rationalisera ännu mer åt direktör Mattson”, sa Märtha. ”Å andra sidan, det kan gagna vår sak”, lade hon till med en lätt blinkning.
”Det har du rätt i”, sa Snillet och blinkade tillbaka.
Syster Barbro hade inte varit på servicehuset mer än i några timmar förrän de kunde höra dörrar smälla och hennes höga klackar klappra mot golvet. På eftermiddagen kallade hon in alla till samlingsrummet, harklade sig och lade en bunt papper på bordet.
”Tyvärr blir vi tvungna att göra en del besparingar”, började hon. Hennes hår var välfriserat och på handleden skymtade ett nytt guldarmband. ”I dåliga tider får vi hjälpas åt så gott det går”. ”Dessvärre måste vi dra ned på personalen, så från och med nästa vecka blir vi bara två här förutom jag. Det gör att ni bara kan gå ut en gång i veckan.”
”Fångar får minsann daglig motion. Sådär kan ni inte göra”, protesterade Märtha högt. Barbro låtsades inte höra.
”Sedan måste vi dra in på maten, förstås”, fortsatte hon. ”Från och med nu blir det bara ett huvudmål mat per dag. Övriga tider får ni smörgåsar.”
”Aldrig i livet. Vi ska ha ordentlig mat och så borde ni köpa in mer frukt och grönsaker”, röt Krattan.
”Undras om köket däruppe är låst”, viskade Märtha.
”Inte det där köket igen”, sa Stina och tappade nagelfilen.
Sent på kvällen när personalen hade gått hem gick Märtha upp i köket i alla fall. Krattan skulle bli så glad om han fick sin sallad. Han var moloken för att sonen inte hade hört av sig och behövde muntras upp. Märtha hade önskat att hon haft familj hon också, men hennes livs stora kärlek hade lämnat henne när sonen var två år. Den lille hade haft skrattgropar och lockigt blont hår, och under fem år var han hennes stora glädje i livet. Sista sommaren ute på landet hade de besökt hästarna i stallet, plockat blåbär och gått till sjön och fiskat. Men en söndagsmorgon medan hon låg och sov tog han metspöet och försvann ner till bryggan. Och det var där invid ena bryggstolpen som hon hittade honom. Hennes liv hade stannat och om det inte varit för föräldrarna hade hon kanske aldrig orkat vidare i livet. Hon hade haft flera män sedan dess, men när hon hade försökt bli med barn igen fick hon missfall. Till slut blev hon för gammal och gav upp tanken på familj. Barnlösheten var hennes stora sorg även om hon inte visade det. Istället gömde hon sin smärta och ett skratt kan dölja mycket. Att folk är så lättlurade, tänkte hon.
Märtha vaknade upp ur sina tankar, smög in på syster Barbros kontor och öppnade nyckelskåpet. När hon kom upp på övervåningen mindes hon matdoften och tog förväntansfullt fram huvudnyckeln. Så tvärstannade hon. Istället för nyckelhål fanns det en sådan där konstig klump för plastkort. AB Diamanten hade förvandlat köket till ett ointagligt fort! Besvikelsen sköljde över henne och det tog en bra stund innan hon hade samlat sig så pass att hon kunde ta sig därifrån. Men hon gav inte upp utan tryckte ned hissen. Kanske fanns det något skafferi eller lagerutrymme i källaren.
När hissdörrarna öppnades undrade hon först var hon var, men längst bort i korridoren anade hon ett svagt ljus från en gammaldags dörr med glasfönster högst upp. Även denna dörr var låst, men huvudnyckeln passade. Hon sköt försiktigt upp dörren och en kall, frisk vinterluft slog emot henne. Härligt, här fanns en väg ut! Kylan gjorde henne klartänkt och hon drog sig till minnes nyckeln från sitt föräldrahem. Den hade samma trekantiga huvud som huvudnyckeln. Om hon bytte nycklarna skulle säkert ingen märka något. Märtha stängde dörren, slog på strömbrytaren och fortsatte in i den andra korridoren. På en av dörrarna stod det GYM – ENDAST FÖR PERSONAL. Märtha låste upp och tittade in.
Där fanns inga fönster och det tog en stund innan hon hittade ljusknappen. Lysrören blinkade igång och nu kunde hon se hopprep, hantlar och motionscyklar. Utmed väggarna stod bänkar och promenadband och underliga apparater som hon inte visste namnet på. Så ledningen på AB Diamanten hade dragit in på äldreboendets friskvård, men hade samtidigt ett eget gym! Hur många gånger hade de inte krävt att få tillbaka sitt motionsutrymme, men styrelsen hade sagt nej. Märtha fick lust att sparka in dörren (vilket var knepigt i hennes ålder), men drog istället till med alla svordomar hon kunde komma på, sköt rygg som en katt och hötte med näven.
”Ni ska få era svin, vänta bara!”
När hon var tillbaka på kontoret lade hon föräldrahemmets nyckel under dörren och tryckte till. Sedan hängde hon upp den skeva nyckeln i skåpet. Nu skulle ingen misstänka något när den inte längre passade. Sedan gömde hon huvudnyckeln i behån, gick till sängs och drog upp täcket mot hakan. Första steget i en revolution var att kunna röra sig fritt. Det kunde de nu. Med slutna ögon och ett leende på läpparna föll hon i sömn och drömde om ett gäng åldringar som rånade en bank och blev hyllade när de kom till fängelset.