Märtha och Snillets framtidsplaner tog allt djärvare former. Visionen av något nytt hade fått dem att leva upp och det okända lockade. Samtidigt fortsatte besparingarna på hemmet. Ledningen drog in på bullarna till eftermiddagskaffet och ingen fick dricka mer än tre koppar per dag. När de gamla skulle klä julgranen fick de en ny chock. Ledningen hade dragit in på julgransprydnaderna.
”Jag slår vad om att de har pyntade julgranar på fängelserna”, sa Märtha.
”Inte bara det. De får dessutom permissioner så de kan se julskyltningen”, sa Snillet och reste sig. Efter en stund kom han tillbaka med en stjärna som han hade tillverkat av silvertejp.
”En julstjärna så god som någon”, sa han, stagade upp den med några piprensare och tejpade fast den högst upp i granen. Alla applåderade och Märtha log. Snillet var över åttio men fortfarande fanns en liten pojke inom honom.
”En julstjärna kan väl inte kosta så mycket?” sa Anna-Greta.
”Snåla människor unnar inte andra någonting. De sparar. Vi lär inte få det bättre här, snarare tvärtom. Snillet och jag träffade ledningen igår och förde fram flera förslag till förbättringar, men de ville inte lyssna. Vill vi ändra vår tillvaro måste vi göra något själva”, sa Märtha och for upp så hastigt att stolen trillade i golvet. ”Jag och Snillet tänker förändra saker och ting. Har ni lust att vara med?” (Märtha sa förändra istället för göra revolt. Hon ville inte skrämma bort någon så här i början.)
”Självklart”, sa Snillet och reste upp stolen.
”Ja, varför inte träffas på ditt rum och ta ett glas hjortronlikör?” tyckte Stina som höll på att bli förkyld och gärna ville ha något gott.
”Hjortronlikör? Ja, sprit som sprit”, muttrade Krattan.
En stund senare tågade de fem in till Märtha och slog sig ned i soffan, alla utom Krattan som valde fåtöljen istället. Dagen innan hade han satt sig på Märthas halvfärdiga stickning och den upplevelsen ville han inte riskera igen. När Märtha hade tagit fram likören och hällt upp i glasen kom diskussionen igång. Rösterna blev allt högre och till slut måste hon slå käppen i soffbordet.
”Hör på. Man kan inte bara få saker och ting, utan vi måste jobba för dem också”, sa hon. ”För att orka måste vi träna upp vår kondition. Här är nyckeln till personalens gym. På kvällarna smyger vi dit och tränar.” Hon höll triumferande upp huvudnyckeln.
”Jamen, det går väl inte?” invände Stina som hellre bantade än höll på med gymnastik. ”Vi blir upptäckta.”
”Om vi städar efter oss så ser ingen att vi har varit där”, sa Märtha.
”Det sa du om köket också. Mina naglar kommer att brytas direkt.”
”Och jag som trodde att jag skulle få det lugnt på hemmet”, stönade Krattan. Märtha låtsades inte höra, och hon och Snillet utbytte några snabba blickar.
”Efter några veckors träning orkar vi hur mycket som helst och blir på gott humör”, halvljög hon. För än kunde hon inte gärna säga vad hon egentligen menade. Att man som brottsling måste vara stark för att kunna begå brott. Nu hade hon nämligen blivit säker på vad hon ville. Dagen innan hade hon nickat till framför TV:n och när hon åter slog upp ögonen visades en dokumentär inifrån ett fängelse. Hon hade vaknat tvärt, sträckt sig efter fjärrkontrollen och tryckt på ”Inspelning”. Med stigande förvåning hade hon följt reportern i verkstaden och tvätteriet och sett fångarna visa sina rum. När internerna samlats i matsalen hade de fått välja mellan fisk, kött eller vegetariskt och till och med fått pommes frites. Allt serverat med flera olika sallader och frukt. Då hade Märtha skyndat iväg till Snillet. De såg dvd:n tillsammans och fast det var sent hade de pratat ända fram till midnatt. Märtha höjde rösten.
”Vi ska förbättra vår tillvaro, eller hur? Då måste vi träna. Nu finns inget sedan, för det har varit redan.”
Märtha visste hur viktigt det var att hålla sig i form. På 50-talet när familjen hade flyttat till Stockholm hade hon gått med i Idlaflickorna. Under många år hade hon tränat kondition, koordination, snabbhet och styrka – även om hon aldrig hade lyckats se sådär förföriskt kvinnlig ut som flickorna på affischerna. Sedan hade hon slarvat, gått upp flera kilo och även om hon då och då försökte banta lyckades hon alltid bli lite för tjock. Det kunde hon passa på att göra något åt nu.
”Träna? Tala om slavdrivare!” for Krattan ut och svepte hjortronlikören som hade den varit en snaps. Han började hosta och blängde ilsket på Märtha. Men den där runda, bastanta damen bara log mot honom och såg så vänlig och rar ut att han blev generad. Nej, hon var ingen slavdrivare, bara mån om deras bästa. Och han var övertygad om att hon bar magväska istället för handväska av ett enda skäl. För att ha händerna fria och snabbt kunna rycka in där det behövdes.
”Lyssna nu. Jag tycker vi ger Märtha en chans”, bröt Snillet in, för trots att han inte var mycket för det fysiska, visste han att de inte skulle komma många meter utanför AB Diamanten om de inte tränade upp sig. Märtha gav honom ett uppskattande ögonkast.
”Jamen, vad ska vi göra då?” undrade Stina och Krattan med en mun.
”Bli världens besvärligaste gamlingar”, svarade Märtha. Ordet revolt fick fortfarande vänta.