Nästa dag när vännerna skulle dricka kaffe hos Märtha möttes de av TV:n som stod på. När alla hade fått sina koppar och slagit sig ned i soffan slog Snillet på dvd:n.
”Ni bara måste se det här programmet”, sa han. ”Det är en dokumentär om fångvården.” Han drog för gardinerna.
”Hu, då”, sa Anna-Greta.
De gamla drack sitt kaffe med den vanliga skvätten hjortronlikör och knappt hade de sett början av programmet förrän rummet fylldes av ilska.
”Att det bara får gå till så här”, utbrast Stina och viftade med nagelfilen. ”Brottslingarna har det ju bättre än vi!”
”Och med våra skattepengar dessutom”, fnös Anna-Greta.
”Åja, en del av skatten går till äldrevården också”, anmärkte Snillet.
”Nej du, inte mycket. Kommunalråden bygger hellre sportanläggningar än servicehus”, invände Anna-Greta.
”Politikerna borde i fängelse”, sa Märtha och tappade en maska. Hon hade svårt att både se på TV och sticka.
”Fängelse? Men dit ska ju vi”, utbrast Snillet, och då måste Märtha hastigt sparka till honom på skenbenet. De hade ju kommit överens om att inte gå för fort fram. Då skulle de aldrig få med sig de andra. Men under hela programmet hördes beska kommentarer och till slut kunde inte Anna-Greta hålla sig. Hon rättade till knuten i nacken, lade händerna i knäet och såg sig allvarligt omkring.
”Om nu fångar har det bättre än vi, varför sitter vi då här?”
Det blev dödstyst. Märtha såg häpet på henne, men fann sig genast.
”Just precis. Varför inte göra en liten stöldturné och åka i fängelse?”
”Nej, nu skämtar du väl?” svarade Anna-Greta och fnittrade konstigt. Det lät inte som hennes vanliga hästgnägg utan mer som en ponny.
”Stöldturné. Hurdå? Aldrig i livet!” utbrast Stina för hennes frireligiösa uppfostran från Jönköping satt djupt. Du skall icke stjäla, amen och punkt och slut!
”Tänk efter. Varför inte?” sa Märtha, reste sig och stängde av TV:n. ”Vad har vi egentligen att förlora?”
”Du är inte klok. Först ska du göra oss till motionärer och sedan till brottslingar. Någon måtta får det väl ändå vara?” sa Krattan.
”Jag ville bara se er reaktion”, ljög Märtha.
En lättnadens suck hördes runtomkring och strax kom samtalet in på annat. Men när alla hade gått dröjde sig Snillet kvar en stund hos Märtha.
”Jag tror det där fick dem att tänka efter”, sa han. ”Nu har de fått se något annat än hemmet.”
”Ja, det här var första steget. Nu måste saker och ting mogna”, tyckte Märtha.
Han strök henne hastigt över kinden.
”Vet du, snart är vi på rymmen härifrån.”
”Ja, och inte bara det”, sa Märtha.
Det gick en vecka utan att någon berörde det där TV-programmet. Det var som om ämnet skrämde och ingen riktigt vågade ta upp det. Men medan Märtha läste sin nya deckare, Mordet på servicehuset, var Snillet igång med förberedelserna. Han hade tagit fram en stingpinne till deras rollatorer för att de inte skulle bli påkörda ute på stan – och så höll han på att lägga sista handen vid veckans uppfinning.
”Se på det här Märtha”, sa han och räckte fram en röd keps med fem små hål längst fram. ”Tryck på skärmen ska du se.”
Märta tog emot kepsen och klämde till och i nästa ögonblick syntes en skarp ljuskägla spela över rummet.
”Bättre än pannlampa. Kepsar med ljusdioder kan vara bra att ha vid stöldraiderna.”
Märtha brast ut i skratt.
”Du är förutseende du”, sa hon inte utan ömhet i rösten.
”Men nu behöver jag fler ljusdioder.”
”Kan jag köpa frukt och grönt i närbutiken, kan jag väl smita iväg till järnhandlaren också. Men visst är det galet att vi måste göra sådant här i smyg”, sa hon. ”Kommer du ihåg annonsen för äldreboendet? Guldkant på tillvaron efter 70 stod det.”
”Om planen går i lås kommer vi att få det bättre än så”, sa Snillet och satte på sig kepsen igen. ”Och i fängelset är de säkert snälla mot oss för att vi är så gamla!”
”Visst verkar det spännande att bli tjuv? Först ska man planera och begå själva brottet, sedan blir det nya upplevelser i fängelset.”
”Precis. Vi är ju inte i form att hoppa fallskärm eller åka jorden runt, men så här får vi fart på tillvaron ändå.” Snillet såg drömmande ut genom fönstret.
”Fast vi måste hitta på ett oskyldigt brott som inte skadar någon”, fortsatte Märtha.
”Ekonomiska brott är tillräckligt grova för att ge fängelse, och då får vi nog med oss de övriga”, sa Snillet. ”Helst ska vi stjäla från sådana som är väldigt förmögna.”
”Det ökar intäkterna”, sa Märtha. ”De rika som ger till forskning och välgörenhet låter vi vara. Men de som inte betalar skatt och ständigt vill ha mer. Dem kan vi stjäla av.”
”Finanshajar, utsugare och …?”
”Ja, sådana där penningblinda. Har du tänkt på att förmögna alltid jämför sig med någon som är ännu rikare? Och så vill de ha mer. När de inte förstår att dela med sig kan vi ju hjälpa till. Vi gör dem en tjänst, helt enkelt.”
”De kanske inte uppfattar det så, förstås”, svarade Snillet, ”men visst har du rätt.” Han hade haft det fattigt som ung, ett öde han delade med många av sina barndomsvänner i Sundbyberg. Fadern hade arbetat på Marabou och själv hade han tjänat extra som springpojke. Fabriken hade dock haft en bra ledning som låtit bygga en park där arbetarna och deras familjer kunde koppla av. Det tyckte Snillet var stort, och han hade haft respekt för gubbarna i sina plommonstop. De hade förstått att dela med sig. I själva verket hade han trivts så bra i Sundbyberg att han blev kvar där trots erbjudanden om jobb och bostad inne i Stockholm efter sin ingenjörsexamen. Först hade han varit anställd på en elfirma, men efter föräldrarnas död hade han öppnat verkstad i husets bottenvåning. Hans första flytt blev till Diamanten.
”Allt vi stjäl samlar vi i en Stöldfond”, gick Märtha på. Hon tog upp stickningen i knäet, lade nystanet tillrätta i soffan och började sticka på koftans bakstycke.
”Stöldfond?” undrade Snillet.
”Vi samlar pengarna där och sedan när vi kommer ut ur fängelset delar vi ut pengarna till kultur, äldreboende och allt sådant som staten försummar. Det blir väl bra?”
Snillet höll med och som kvällen led bollade de många olika förslag med varandra. När det slutligen blev läggdags hade de bestämt att slå till mot den plats i landet där de allra rikaste människorna fanns. Och de hade planerat en riktig kupp. En sådan som de tidigare bara hade sett på bio.