Det snöade lätt när Märtha och hennes vänner från Diamanten klev ut ur taxibilarna utanför Grand Hotel i Stockholm. Nu såg Märtha att de kanske inte riktigt smälte in i mängden. Snillet bar sin röda keps och de hade stingpinnar på rollatorerna. ”Så ingen skadar er”, hade han sagt. Dessutom såg hans egen rollator ganska otymplig ut. Stålrören i sidorna verkade bredare än hennes. Hon måste komma ihåg att fråga vad han hade gjort.
”De som åker till Grand Hotel brukar ge dricks”, upplyste en av taxichaufförerna.
”Kära ni”, bröt Märtha in. ”Vi ska inte till Grand Hotel, vi ska till Waxholmsbåtarna.”
”Varför ljuger du?” viskade Anna-Greta.
”Det förstår du väl att varje riktig brottsling lämnar villospår.”
”Snart kan ni få hur mycket dricks som helst”, bröt Krattan in och fick genast en knuff i sidan av Snillet.
”Sccchhh. Var lite mer diskret.”
”Ska du säga i den där kepsen. Släck lyset åtminstone.”
Snillet tryckte hastigt på skärmen och ljusdioderna slocknade. Märta fällde in stingpinnen på rollatorn och tecknade åt Snillet att göra detsamma. Bäst så. Vittnen fäste sig alltid vid detaljer.
”Nu börjar det stora äventyret”, sa Märtha när taxibilarna hade åkt sin väg. Hon blickade upp mot Grand Hotel och nickade åt Snillet. Det som de till en början mest talat om på skoj höll på att bli verklighet, även om det hade suttit långt inne. Först efter flera veckor hade de lyckats övertyga de andra, och djupt inom sig var Märtha rädd för att någon skulle falla ur ramen. Hon ville ju så gärna njuta av livet innan de hamnade bakom galler. Hon hade drömt mardrömmar om att någon av de andra skulle hoppa av i sista stund, eller än värre, avslöja dem innan de ens fått utföra Pensionärsligans första kupp.
Det var Stinas idé att de skulle heta så, och det tyckte alla var bra för det lät ganska ungt. Möjligen var Pensionärsligan lite för mesigt, men så enades man om att det inte var orden utan handlingarna som räknades. Outlaws Oldies, som Märtha hade förordat, röstades ned eftersom de andra tyckte det lät alldeles för kriminellt.
Tack vare syster Barbro hade steget från hjälplös åldring till blivande brottsling gått snabbare än tänkt. Märtha hade nämligen gått till järnhandeln för att göra inköp åt Snillet, men hans handstil var så dålig att varken hon eller handlaren kunde läsa vad han hade skrivit.
”Vi får väl ringa din gode vän”, tyckte expediten och utan att tänka efter gav Märtha honom numret till Snillet. För sent kom hon på att alla privata telefonsamtal kopplades över AB Diamantens växel.
”Här står en äldre dam med rollator och vill köpa något, men jag vet inte vad”, berättade handlaren för kvinnan i andra änden av luren. Förgäves hade Märtha försökt få stopp på samtalet, men syster Barbro hade redan förstått att någon från hemmet smitit iväg utan hennes tillåtelse. En vecka senare började AB Diamanten byta ut låsen i servicehuset och Märtha grät mot Snillets axel och sa att nu var allt förstört.
”Men Märtha lilla, var inte ledsen. Äntligen börjar vårt nya liv som brottslingar. Vi måste iväg innan de sätter in ett annat lås på ytterdörren.”
Och så slog han sig ned framför datorn.
”Vi skulle leta upp de rika, sa du. De finns här”, log han och öppnade Grand Hotels hemsida. ”Nu bokar vi in oss.”
”Grand Hotel?” Märtha svalde. Från en skånelänga utanför Brantevik via en tvåa på Söder till … ett lyxhotell? Föräldrarna som alltid hade sagt att man skulle vara nöjd med det man hade … Hon svalde och tog sats:
”Javisst. Grand Hotel, självklart.”
”Då beställer vi högtidspaketet med blommor, champagne och frukt till alla så de blir på gott humör.”
”Och färska jordgubbar?”
”Naturligtvis”, fortsatte Snillet entusiastiskt men hejdade sig plötsligt. ”Men tänk om Stina och Anna-Greta får det för bra på hotellet. Då vill de kanske inte åka i fängelse sedan.”
”Det är en risk vi måste ta”, sa Märtha. ”Men det kan bli långtråkigt att leva i för mycket lyx också, har jag hört.”
Snillet scrollade vidare över skärmen, och efter en stund hade han bokat in dem i hotellets lyxsviter och beställt fem högtidspaket. Märtha kände ett trivsamt pirr i kroppen.
”Vi har exakt fyrtioåtta timmar på oss”, sa Snillet och släckte datorn. ”På måndag kommer låssmeden och då bör vi vara ute härifrån.”
På söndagskvällen när personalen hade gått hem smög de fem ut ur servicehuset med sina käppar och rollatorer. Det var första veckan i mars med gråa skyar och snö i luften, men det bekom dem inte. Nu väntade en ny fas i deras liv. Äventyrsfasen. Märtha stängde källardörren och låste efter dem. Så knep hon ihop läpparna och höjde sin knutna näve mot Diamanten.
”Skurkar, det är vad ni är! När ni drog in på julgransprydnaderna gick ni för långt. Hör sen!”
”Vad sa du?” undrade Anna-Greta som ju var lite lomhörd.
”Snål spar, fan tar.”
”Jaså, han”, sa Anna-Greta.
”Nu ska vi se till att få oss en taxi”, sa Märtha, svepte vinterkappan tätare kring kroppen och tog täten mot taxistationen. En halvtimme senare var de framme vid Grand Hotel. När de hade betalat taxin och var på väg mot hotellingången stannade Märtha till. Andäktigt tittade hon upp på det gamla anrika hotellet.
”Vilken fantastisk byggnad”, utbrast hon. ”Synd att man inte bygger så här idag.”
”Först måste man lägga ned arkitektskolorna”, sa Krattan. ”Jag förstår inte varför man måste studera i flera år för att lära sig rita fyrkantiga klossar. Det kunde jag som fyraåring. Dessutom var de snyggare.”
”Du skulle kanske ha blivit arkitekt?”
”Välkomna till Grand Hotel!” avbröt en stilig vaktmästare och bugade.
”Tack, tack”, svarade Märtha och försökte le världsvant. Men hur mycket hon än log, hördes det på rösten att hon var osäker. Att både vara på rymmen och bli bov på en gång var ganska stressande i hennes ålder.