En välsminkad kvinna log välkomnande i receptionen. Hon skulle just säga något när även Snillet och Krattan klev in. Deras prickiga badbyxor från 50-talet skymtade under badrockarna.
”Önskar ni handdukar?”
”Ja tack.” Märtha log.
”Det här påminner mig om när jag var i Turkiet”, sa Krattan. ”Vackra bad, mosaik, kvinnor och …”
”Sång?” Anna-Greta snörpte på munnen. ”Det var då det.”
Karlarna fick sina handdukar och gick för att duscha, medan Märtha och de andra försvann in i damavdelningen. Här fanns en hel vägg med numrerade värdeskåp.
”Jackpott, titta”, viskade Märtha förtjust och stötte till Anna-Greta i sidan.
”Man tycks ha väntat på oss”, sa Anna-Greta och räknade skåpen.
De gick in i ett rum med kallvattenpool där ena väggen avbildade ett nordiskt skärgårdslandskap.
”Se så vackert”, sa Stina. ”Det här är det exotiska Norden som turisterna betalar för.”
”Fast det är gratis i verkligheten”, anmärkte Anna-Greta.
”Men exklusivt är dyrt”, sa Märtha. ”Därför bor bara affärsmän, statsöverhuvuden och filmstjärnor på Grand Hotel.”
”Och så vi”, pep Stina.
”Här på hotellet har sådana som styr världen bott”, fortsatte Märtha med ett litet vibrato på rösten.
”Men hur ska de då kunna veta hur vanligt folk har det?” undrade Stina.
”Det är just det. Det vet de inte”, sa Märtha.
”Men om du själv vore Frank Sinatra, Zarah Leander eller kejsarinna. Inte tar du in på ett vandrarhem. Då skulle ju ingen fatta att du var en stjärna”, föll Anna-Greta in. ”Det är som med Djursholm. Det är adressen som räknas.”
När de kom ut till poolen såg de att Snillet och Krattan redan hade gått i. De simmade i maklig takt runt bassängen. Vattnet skimrade i olika blåa nyanser och det luktade friskt av lavendel och rosenblad. Bassängens botten var lagd med stora, svarta stenar och de fyra trappor som ledde upp från vattnet ramades in av höga romerska bågar. I änden på den smala korridoren åt höger skymtade en ångbastu. Steam room stod det på dörren.
”Där borta kan vi få ånga, hett björkomslag för fötterna och en organisk inpackning i torv”, sa Anna-Greta.
”Torven stimulerar andningen och matsmältningen och gör dig lugn och harmonisk”, inflikade Stina.
”Som sagt, det är inte därför vi är här”, sa Märtha.
Snillet och Krattan som var på väg upp för trappan såg glada och upplivade ut.
”Då så. Steam room nästa”, sa Snillet.
De gick korridoren fram, öppnade dörrarna in till ett vått dunkel och slog sig ned. Inne i ångbastun svävade en blöt, fuktig dimma som gjorde det svårt att se. En yngre man, en kvinna och ett gäng medelålders karlar satt därinne. Rummet var ganska stort med bänkarna som en halvmåne runt ett slags pelare eller piedestal i svart. Den slutade i ögonhöjd och var försedd med ett munstycke som sprutade ånga. Luften kändes drypande fuktig och det luktade björkris. Det var varmt och små osynliga vattendroppar hängde i luften.
”Nu kommer min käpp att bli skev”, klagade Anna-Greta.
”Men herregud, den skulle du ju ha lämnat kvar i omklädningsrummet”, stönade Krattan.
”Tur att du inte tog rollatorn. Den hade väl rostat”, sa Märtha.
Snillet stirrade fascinerad på pelaren.
”Hm. En hålighet här som sprutar ånga. Det passar precis”, mumlade han.
De fem satt därinne en kort stund, och gick sedan ut och duschade. Efter att ha gjort en extrasväng förbi värdeskåpen tog de hissen upp till sig.
”Såg ni, värdeskåpen har inga nycklar. Man öppnar och stänger med plastkort”, sa Märtha när de slagit sig ner i soffan.
”På herravdelningen också”, suckade Krattan.
”De har inte ens magnetremsa. Varje kort har ett lösenord som öppnar skåpen, men där nere finns säkert över 300 skåp. Även om vi knäcker koden till ett av korten har vi 299 kvar.”
Det blev dystert tyst i rummet, för alla förstod vad det betydde. Champagnen fick stå och Snillet skruvade på sig.
”Jag kommer nog på något till i morgon”, sa han.
”Då tycker jag vi träffas här igen i morgon bitti klockan 10.00 och går igenom vad vi ska göra”, sa Anna-Greta som var van vid morgonmöten på banken.
”Innan vi slår till?” undrade Stina andäktigt.
”Just det”, sa Snillet och Märtha med en mun.
”När något är riktigt svårt brukar det alltid finnas en enkel lösning. Det som ingen har tänkt på”, sa Märtha. ”Nu går vi ned och äter. Det brukar hjälpa.”
”Och sätter upp räkningen på rummet”, sa Anna-Greta.
Iförda sina bästa kläder slog de sig ned på Verandan. I den långsmala restaurangen som mest påminde om ett av däcken på Titanic stod borden dukade längs stora glasfönster.
”Det kanske inte är så bra att vi sitter nära fönstren”, funderade Märtha. ”Tänk om någon upptäcker oss och burar in oss på hemmet igen.”
”Ingen tänker på vilka som är härinne”, sa Krattan, men kastade ändå en orolig blick utåt gatan. Han tyckte om att vara på rymmen men ville inte bli avslöjad med en gång.
De beställde in sjötunga à la meunière med baconinlindade haricots verts och pressad mandelpotatis. När maten kom in gapade alla så stort att servitören undrade om något var på tok.
”Nej, inte alls. Vi har bara glömt hur riktig mat ser ut. Sådan utan plast”, sa Märtha.
När de tagit för sig och börjat äta var det tyst en lång stund. Sedan kom suckarna.
”Den smälter på tungan som varmt smör”, sa Krattan och klappade fisken med gaffeln. ”På M/S Kungsholmen kunde maten i första klass smaka så här.”
”Inte klokt. Det här är ju riktig fisk”, sa Stina och stirrade på tallriken.
”Och känner ni, allt är precis rätt kryddat. Jag har glömt att mat kan vara så här god. Man blir nästan religiös”, sa Snillet.
De åt vidare under tystnad, som den gör som njuter stort, och när de kom till efterrätten, en flamberad crêpes Suzette, torkade Anna-Greta sig länge om munnen med linneservetten.
”Det här är underbart, men jag har tänkt på en sak. Vi kommer väl in i värdeskåpen? Om hotellet drar mitt kreditkort, så, ja, jag vill ju inte gärna betala för allt det här …”
Det uppstod en besvärande tystnad.
”Lugn, Anna-Greta”, försökte Märtha. ”Det som finns i värdeskåpen räcker både till dig och Stöldfonden.”
”Men är det rätt att tjuva så här?” undrade Stina. ”Du skall icke stjäla står det i …”
”Det beror alldeles på vem som gör det. Är du staten eller en bank är det helt okej”, sa Märtha. ”Nu ska du bara låtsas att du förvaltar våra pensionspengar. Då kan du göra precis vad som helst.”
Alla nickade instämmande och njöt lite extra av maten. På väg upp i hissen efter måltiden bad Snillet Märtha att följa med på rummet.
”Kom, jag måste visa dig något.”
Hon kände först ett litet pirr av förväntan, men förstod sedan att det var något allvarligt han ville tala om. De gick in i hans gustavianska svit, som var stramt men stilfullt möblerad och såg ut som om självaste Gustav III hade inrett den – även om kungen inte hade haft det lika stökigt förstås. Märtha förstod inte hur Snillet på så kort tid hade kunnat ställa till det så. Kläderna hängde slarvigt över stolarna, tandborsten och en tub tandkräm låg på skrivbordet och ett öppnat paket mjölk stod ute i tamburen. Här och där låg utrivna kollegieblockspapper, och en av hans tofflor stack ut under den långa, tunga gardinen vid fönstret.
”Ursäkta röran, men jag har haft fullt upp. Här ska du få se.” Han gick fram till sängen och plockade fram kollegieblocket som legat under madrassen.
”Sätt dig. Se här, du som läser deckare …”
Märtha slog sig ner och såg på medan han bläddrade bland sina ritningar. Det vilade en aura av lugn och värme kring honom och hon kände sig trygg i hans närhet. De hade känt varandra länge och hon hade alltid tyckt om honom. Men de hade kommit varandra närmare nu när han hade blivit hennes medbrottsling. Hon skrattade till. Det var så lustigt med livet. Man visste aldrig vad det skulle bli av det.
”Här har vi det. Stölden blir inte så enkel som jag trodde. Det är inte som på gamla filmer när man stal nycklarna av vakten och länsade allt.”
”Så även bovarna hade det enklare förr?”
”Verkar så.” Snillet pekade på den uppslagna sidan i kollegieblocket där han hade ritat upp förvaringsboxarnas lås och gångjärn. ”Värdeskåpen har elektroniska lås som öppnas och stängs med kodade kort. Ett fint hotell har förstås inte värdeboxar från Clas Ohlson. De har en dyr och sofistikerad lyxvariant. Den där anordningen nere i spaet kostar hundratusen kronor minst och är stöldsäker. Jag vågade inte säga det till de andra. Jag har faktiskt ingen aning om hur vi löser det här.”
”Oroa dig inte, Snillet. Vi fixar till ett strömavbrott.”
”Det hjälper inte. Skåpen har batteribackup och det enda som händer är att de går i lås.”
”Jamen, då vet jag”, utropade Märtha förtjust. ”Du går ner tidigt i morgon bitti och ordnar kortslutning så att skåpen stängs. När spagästerna inte kommer in i de vanliga värdeskåpen, måste de ju lägga juvelerna någon annanstans. Såg du förvaringsboxen, det där plåtskåpet hos receptionisten? Det verkar vara ett sådant där enkelt gammaldags skåp med lås. Jag slår vad om att hon lägger smyckena där.”
Snillet såg häpet på Märtha.
”Men kära du, det här problemet har jag grubblat på ända sedan igår.”
”Ni karlar tänker mest på det tekniska. Det finns en mänsklig faktor också …”
Snillet log, reste sig och kom tillbaka med två vita plastpåsar.
”Och här har vi örterna. Jag fick bolmörten av Krattan som packat ner en liten ofarlig dos. Häller vi den i pelarens munstycke där ångan sprutar ut borde pulvret spridas över hela spaet. När alla dåsat till tar vi oss in i skåpet.”
”Innehållet i den andra påsen då?”
”Det ska också ner i munstycket. Krattan har kvar lite cannabis från sina experimentodlingar, eller om det var hasch eller marijuana från tiden till sjöss, jag minns inte. Hur som helst blir man glad och sprallig av det och skrattar. Tänk på stackarna som vi stjäl ifrån. Får de lite haschångor i sig blir de inte så ledsna när de vaknar och ser att värdeskåpen har länsats.”
”Du är god du, Snillet som alltid tänker på att alla ska må bra …”, sa Märtha förtjust. ”Då får vi glada brottsoffer. Folk som gapskrattande stirrar in i sina tomma värdeskåp.” Hon fnittrade till och Snillet föll in i munterheten.
”Om du ansvarar för att sprida påsarnas innehåll i ångbastun så fixar jag förvaringsboxen hos receptionisten”, föreslog Snillet.
”De andra då, ska inte de göra något?”
”Så här första gången tycker jag att vi ska utföra det mesta själva. Då kan vi inte klandra någon annan om det misslyckas. Och så får vi lite erfarenhet också.”
”Inte många som börjar en ny karriär i vår ålder”, sa Märtha.
”Gamla kan!” svarade Snillet, och så skrattade de igen och det tog en bra stund innan Märtha kom iväg till sitt rum.