Morgonmötet var klart och det hade blivit dags att göra något. Snillet tog fram avbitartången, en bit elsladd, lite silvertejp och en tub snabblim och stoppade ned allt i en vit ogenomskinlig plastpåse. Den fick ledigt plats i badrockens rymliga ficka och syntes inte utifrån. Han tittade på klockan. Om fem minuter hade han stämt träff med Märtha nere i spaet.
I hissen på väg ned gick Märtha än en gång igenom stöldplanerna. De olika momenten var noga genomtänkta, och det enda som oroade henne var att Snillet kunde få en stöt och segna ner när han kortslöt ledningarna. Receptionisten tittade upp när hon kom in.
”En handduk, tack”, bad Märtha.
”Ja, badrock har ni ju redan ser jag”, sa flickan och vände sig om mot hyllan där handdukarna låg. I samma ögonblick strök Snillet förbi och försvann in till herravdelningen med sin bag. Receptionisten tog ner en stor vit handduk.
”Så härligt mjuk”, sa Märtha och tryckte den mot kinden. Tösen bakom disken sträckte fram ett plastkort.
”När du lagt in dina saker i värdeboxen trycker du in låsanordningen med plastkortet. Och när du ska hämta dina saker trycker du bara kortet mot den igen så öppnar sig skåpet.”
”Så fiffigt”, log Märtha och hoppades att hon hade uppfört sig precis som vanligt.
Det var ljust och en mjuk sötaktig doft kändes inne i omklädningsrummet. En mörkhårig kvinna klädde om och längre bort såg Märtha en annan komma ut från duschen. Annars var det tomt. Så här tidigt på morgonen var bara några få värdeskåp upptagna. Märtha duschade, satte på sig baddräkten och gick ut till poolen. Men hon hann inte simma mer än några få tag förrän ljuset blinkade till. Hon hejdade sig, gick upp för trappan igen och tillbaka in till omklädningsrummet. Där hade lamporna slocknat och det tog en stund innan ljuset slog på igen. Hon prövade med plastkortet. Skåpet gick inte att öppna. Hon log lite för sig själv, satte på sig badrocken och gick ut i receptionen igen. Där lyste det.
”Värdeskåpen därinne har gått i baklås”, sa Märtha.
”Vi ska ordna det”, svarade receptionisten.
”Men var ska jag lägga mina värdesaker?”
”Det går bra här”, sa receptionisten och pekade på förvaringsboxen snett bakom, ett robust vitmålat plåtskåp. ”Men ni har väl redan era saker i värdeskåpet?”
”Just det, det glömde jag”, sa Märtha.
”Nå, hur var det?” undrade Anna-Greta en stund senare när Märtha hade återvänt till sviten. Hon och Stina var ännu inte klara med frukosten och satt fortfarande med morgonrockarna på. Stina höll upp Märthas stickning.
”Den här låg i soffan. Hur skulle det vara om du stickade klart någon gång så man vågar sätta sig utan att bli spetsad?”
”Förlåt, jag glömmer den alltid. Det ska bli en kofta”, sa Märtha och stoppade undan garnet och stickorna. Hon hällde upp en kopp kaffe.
”När skåpen inte fungerade placerade receptionisten värdesakerna i förvaringsboxen bakom sig precis som vi trodde”, sa Märtha.
”Bra. Hur mycket värdesaker ryms där då?” undrade Anna-Greta.
”Säkert en hel del”, sa Märtha svävande.
Stina såg tvivlande ut, tog ett chokladrån och viftade med det i handen.
”Ni verkar nöjda, men vi har faktiskt gjort ett stort misstag”, sa hon. ”Vi kom hit för att stjäla från de rika men har själva tagit den dyraste sviten.”
Det blev tyst en stund medan Stinas ord sjönk in.
”Det är inte så enkelt att vara bov första gången” urskuldade sig Märtha och tog ett rån hon med. Lite smågott kunde hon väl unna sig …
”Vi borde ha tagit ett annat rum och väntat tills det kom en riktigt stor stjärna hit, en rik, berömd artist, en kung eller president”, slog Stina fast.
”Det är inte så lätt att tänka på både rymning och stölder i vår ålder. Man måste ta en sak i taget”, sa Märtha.
”Men guldpriset är högt. Tre tjocka guldarmband blir en hundratusen direkt”, sa Anna-Greta, stolt över sin snabba huvudräkning.
”Glöm inte att det ska ge fängelse också”, påpekade Stina som hade blivit klar över att Krattan ville dit och då önskade hon det med.
”Vi går till spaet när det är som mest människor därnere. Vid lunchtid. Värdeskåpen kommer att bukta av guld”, sa Märtha.
De andra instämde och när alla hade gjort sig i ordning gick Märtha ned till Snillet för en sista genomgång. Han visade sina ritningar.
”Här har jag kortslutit”, sa han och drog med pekfingret över pappret. ”Det tar ett bra tag innan någon hittar brottet på strömkretsen till värdeboxarna”, fortsatte han och pekade på några konstiga streck. ”Och ledningarna till poolen och ångbastun är bara tillfälligt lagade. Två sekunder och jag kan mörklägga alltihop. Silvertejp är fantastiskt!” Han såg så förtjust ut att Märtha kom att tänka på ett barn framför ett dataspel.
”Om det inte går som vi har tänkt då?”
”Visst, allt kan gå fel, men då gör vi bara ett nytt försök. Här är dyrken och reservverktygen”, svarade han och lade handen på sportbagen.
Det knackade på dörren och Krattan kom in. Han såg sömnig ut och luktade vitlök. Han fick syn på de två små plastpåsarna som låg på bordet.
”Var försiktig med örterna”, sa han, men längre kom han inte förrän det knackade på nytt. Det var Stina och Anna-Greta.
”Då är vi klara då”, sa Märtha och försökte få rösten att låta stadig. ”Nu är det bara att vänta tills det blir dags för lunch.”
Alla nickade och såg mycket allvarliga ut.