Syster Barbro stod och rökte i sin nyrenoverade lägenhet i Sollentuna. Hon drog ett djupt halsbloss och blåste ut den sista röken innan hon fimpade i vinglaset och stängde fönstret. Ända sedan den dag direktör Mattson tagit över Diamanten hade hon drömt om att de skulle arbeta ihop. Hon och Han. Tillsammans kunde de bli framgångsrika. Han hade pengarna och kunde investera, hon kunde sköta verksamheten. Men tiden gick och hon började bli otålig. Hon ville prata med honom om framtiden. Samtidigt förstod hon att hon måste gå varsamt fram så att hon inte stötte bort honom.
”Skynda dig älskling”, sa han och sträckte ut händerna. Direktör Mattson låg på rygg och var alldeles naken och hon behövde inte vara en Einstein för att se vad han ville. Medan hon tog de få stegen fram till sängen tänkte hon på sin plan. Hon skulle göra honom beroende av deras stunder tillsammans. Först då skulle hon kunna nå sitt mål. Nu kunde vara den rätta stunden att prata om det.
”Älskling, visst har vi väl det bra tillsammans?”
Han drog ner henne till sig och kysste henne till svar. Hon lutade sig bakåt och såg allvarligt på honom.
”Om vi ändå kunde ses mer. Jag saknar dig när vi inte är tillsammans.”
”Och jag saknar dig, min älskling.” Han försökte famna henne igen.
”Har du funderat på det där med din fru, jag menar skilsmässa och så …”
Han hejdade sig och tryckte henne hårt intill sig.
”Din lilla dumsnut, en kärlek som vår behöver inte befästas med giftermål. Vi har ju varandra ändå.” Just då ringde hans mobil på nattduksbordet. Vid andra signalen tvekade han och vid den tredje sträckte han ut handen.
”Hallå? Jaså är det du. Jaa, jaha. Ni har det bra? Så du säger det …”
Syster Barbro uppfattade den ljusa genomträngande rösten i andra änden av luren, reste sig och gick ut i köket. Hon tyckte inte om att lyssna på hans samtal med hustrun, det påminde henne om att det fanns en annan i hans liv. Och att hon än så länge hade långt kvar.
”Så ni stannar en vecka till, älskling? Jaha, jag förstår … Kära du, så synd då. Och jag som hade tänkt bjuda dig och barnen på middag.”
Hustrun och barnen hade rest till London. Nu verkade det som om de skulle bli försenade. Då kanske hon och Mattson kunde få vara tillsammans lite längre? Äntligen lade han på luren. Barbro gick tillbaka till sovrummet och han mötte henne med öppna armar.
”Älskling, min familj är fast i London. Då tar jag ledigt från jobbet så får vi flera dagar tillsammans igen.”
”Så underbart! Men åldringarna då?”
”Vi tar in någon annan.”
”Har vi råd med det?”
”Kära du, AB Diamanten är en riktig vinstmaskin. Vad hette hon nu som vikarierade för dig förut? Katja, var det ja. Ring henne!”
Åter sträckte han ut sina händer och hon behövde inte fler tillsägelser. Nöjd kröp hon in under täcket och slog armarna om honom.
När den vikarierande undersköterskan Katja kom till servicehuset Diamanten på måndagsmorgonen fann hon att det var ovanligt tyst. De gamla åt sin frukost och samlades i sällskapsrummet som vanligt, men körgänget syntes inte till. När de inte dykt upp till lunch gick hon in i deras rum och upptäckte att allt såg städat och prydligt ut, och att deras ytterkläder var borta. De var väl ute och sjöng någonstans. Hon hade hört dem tala om framträdanden i Strängnäs och Eskilstuna. Syster Barbro hade säkert bara glömt att meddela henne. Katja log för sig själv. Kanske skulle de framföra Förklädd Gud som de hade övat på så länge. De älskade att sjunga och den glädjen var dem väl unt. Med ens kände hon sig lugn. De borde vara här när som helst!