Det dröp inne i bastun och suset från ångan steg och sjönk. Med örterna inne i munstycket hade det börjat dofta annorlunda. Märtha kände sig sömnig och fick svårt att samla tankarna. Hon sneglade mot dörren. Då kom det första fnisset. Mannen mitt emot henne sträckte ut fötterna mot stenen framför sig, slant, missade igen och började skratta. De andra bredvid honom föll in i skrattet och stämningen steg. Det luktade konstigt sött därinne och Märtha kom på att hon nog hade tagit för lite björkris. Hon vände sig om för att hämta mer men sedan gled tankarna undan. Det var något hon skulle göra men vad? Hon borde ha skrivit upp det på en lapp, men hur misstänkt hade inte det sett ut, att börja bläddra bland komihåglappar i en bastu?
Plötsligt hördes Anna-Gretas gnäggande, följt av ett hysteriskt gapskratt. Stina föll in i ett okontrollerat fnissande och Märtha måste dra på munnen hon med. Då blinkade ljuset till, slocknade och flimrade till igen. Det var ju inte speciellt lustigt, men herrarna log fånigt och flinade. Nu hörde Märtha sitt eget ljudliga fnittrande och förstod att här kunde hon inte sitta länge till. Men det var ju något hon skulle göra, vad det nu var …?
De hade kommit överens om det, men hon kunde för allt i världen inte komma på vad … Det var först när karln mitt emot satte handen för munnen och började gäspa som hon mindes. Anna-Greta och Stina skulle tuppa av och själv skulle hon springa efter receptionisten. Hon stötte till sina vänner i sidan och viskade.
”Det är dags nu. Lägg er ner på bänken.”
”Inte här väl”, pep Anna-Greta och blinkade mot mannen mitt emot. Sedan drog hon ned ena axelbandet på baddräkten och gav upp ett skärande hästgnägg.
”Lägg er ner, svimma, skynda er!” manade Märtha så tyst hon kunde.
”Inte för honom där, nä, han är för gammal”, sa Anna-Greta som hade ångrat sig och dragit upp axelbandet igen. Sedan skrattade hon så högt att ingen kunde ha svimmat i det oväsendet.
”Kan ni vara hyggliga och lägga er nu så går jag efter hjälp”, väste Märtha som började känna sig yr. Stina som var van att lyda placerade sig raklång på bänken och Anna-Greta som äntligen hade förstått vad som var på gång lade sig gapskrattande bredvid. Då slocknade ljuset helt. Märtha skyndade ut i receptionen där lyset fortfarande fungerade.
”Två har svimmat inne i ångbastun. Skynda er!” sa hon.
Flickan bakom disken bleknade, reste sig och skyndade efter Märtha. Så snart flickan öppnat dörren till ångbastun återvände Märtha till receptionen. Snillet stod redan framför plåtskåpet. Han hade sina träningskläder på sig och jobbade på låset med en dyrk i handen.
”Skönt med ett stort, gammaldags förvaringsskåp som har nyckellås”, viskade han och bad henne hålla upp sportbagen. Dörren gick förvånansvärt lätt att få upp, men just som de skulle börja plocka ut värdesakerna slocknade lyset helt och hållet.
”Vad hände?”undrade Snillet, men mindes ljusdioderna och böjde sig efter tofflorna. Så hejdade han sig. Krattan hade sagt till honom att ta på sig träningsskorna och nu stod han där i sina löparskor. I mörkret. Men så mycket förstod han, att här gällde det att vara snabb. Hastigt böjde han sig fram och sopade ned allt som låg inne i skåpet ner i bagen. Lyset blinkade igång igen och Snillet slöt hastigt till dörren.
”Vi ses senare”, sa han till Märtha, och tog med sig bagen en trappa upp till motionshallen. Där ställde han ifrån sig den och gick fram till en av motionscyklarna. I nästa ögonblick steg Krattan in. De utbytte blickar av samförstånd. Så plockade kamraten upp de närmaste hantlarna och började träna.
Under tiden gick Märtha tillbaka till ångbastun där hon fann receptionisten i färd med att försöka få ut Stina och Anna-Greta ur rummet. De hade mycket hastigt kvicknat till och fnissade ohejdat. Skrattsalvorna böljade fram och åter medan två äldre gubbar frustade och slog sig på knäna av skratt. Receptionisten såg mycket förvirrad ut och Märtha fångade hennes blick.
”De verkar ha haft champagnefrukost. Jag förstår mig inte på folk nuförtiden”, sa hon.
”De värsta är i din ålder.”
”De försöker väl verka yngre än de är”, mumlade Märtha och fångade in Stina och Anna-Greta på väg ut i receptionen.
”Nu duschar vi, flickor”, sa hon men det tog ett bra tag innan hon fick med sig de lulliga väninnorna till omklädningsrummet.
”Det här var det roligaste jag har varit med om”, pep Stina lyckligt när de var tillbaka i damavdelningen igen.
”Kan vi inte göra så här på hemmet också?” undrade Anna-Greta.
”Sccchh”, manade Märtha, men det utlöste bara en ny skrattattack och det tog ett bra tag innan hon fick med sig dem till Restroom. Där skulle de låtsas koppla av med färska juicer och dagens tidningar för att verka oskyldiga. Märtha tyckte det var nervöst att vara kvar på brottsplatsen, men Snillet hade försäkrat henne om att det skulle väcka minst uppmärksamhet. De hade dock inte legat länge på vilstolarna förrän de hörde buller nedifrån omklädningsrummet, och efter en stund kunde de inte hålla sig utan gick ned för att se efter. På väg mot receptionen ökade oväsendet och när de kom närmare möttes de av stor uppståndelse. Dörren till plåtskåpet stod vidöppen och en klunga lummiga badgäster stod bredvid och pekade.
”Skåpet är tomt. Allt är borta, halsband, juveler och pass”, kluckade en medelålders dam alldeles förbi av skratt. ”Poff så försvann det!”
Receptionisten såg olycklig ut.
”Och mitt guldarmband har försvunnit det också. Puts väck!”kvittrade hennes gråhåriga väninna.
”Och den där gräsliga klockan jag fick av svärmor är också borta”, flabbade en gentleman. ”Äntligen blev jag av med den, hi, hi.”
”Men silvret då? Jag sa ju att vi inte skulle ta med några värdesaker ner hit”, gnällde hans hustru.
”Var inte upprörd älskling, du hade rätt och det är inte varje dag. Gläd dig åt det.” Och så brast det för honom så han nästan upplöstes i skrattkonvulsioner.
I detta bullrande kaos tog Märtha sina väninnor vid handen och gick mot hissen.
”Bäst att vi går upp”, sa hon. Och så fnittrade och flamsade de hela vägen upp till sviten alltmedan Märtha sjöng Helan går på skånska.
Det var nog bra att Krattan inte hade haft hand om örterna för då hade han tagit för lite, tänkte Märtha. Hon däremot hade vräkt på allt han gett henne. Hon måste ju kompensera för bolmörten som hade läckt ut.