Det var när de fem skulle ned i spaet för en morgonstund i poolen som de upptäckte att hela avdelningen hade spärrats av. Poliser gick omkring med handskar och måttband, och talade lågmält med varandra.
”Jag tror vi tar badkaret i sviten istället”, sa Stina och vände tvärt.
”Hm, jag glömde visst mina badtofflor uppe på rummet”, fyllde Anna-Greta i och följde efter. Och så tog de och Krattan hissen upp medan Märtha och Snillet dröjde sig kvar en stund. Märtha studerade polisens arbete och lade märke till handskarna. DNA och fingeravtryck hade hon ju läst om. Det var mycket noga med sådant, och även en liten tumme kunde fälla stora bovar. Sådant måste hon tänka på framöver.
Efter ännu en Continental frukost uppe i Prinsessan Lilians svit samlades de för dagens morgonmöte. När alla sjunkit ned i sofforna tog Märtha den sista tuggan av det fjärde chokladrånet för dagen och övervägde om hon skulle ta ett till. Men hon ville inte vara ett dåligt exempel inför de andra och behärskade sig. Till sin förfäran hade hon vant sig vid den höga standarden på hotellet (och wienerbröden på frukostbordet), och var innerst inne bekymrad över hur hon och hennes vänner skulle finna sig tillrätta i fängelset. Men hon sa inget till de andra. Det kunde förstöra arbetsmoralen. Snillet tog ordet först.
”Hörde någon på radion i morse?” undrade han. ”Sa de något om saknade gamlingar eller så?”
”Ingen saknar åldringar, tänk på ättestupan”, sa Stina som alltid var lite dyster när hon var dagen efter.
”Nu ska vi inte deppa över det magra bytet igår, utan istället glädja oss åt att kuppen lyckades. Vi kom undan. Se det som en övning”, sa Märtha.
Snusförnuftiga käckhetsmonster, tänkte Krattan.
”Vi kanske inte är efterlysta än och vem vet, hotellet kanske vill låtsas som om det inte har varit något inbrott här. Imagen eller vad det heter”, sa Snillet.
”Men att inte syster Barbro har slagit larm”, sa Stina, nästan lite förnärmad över att inte vara saknad.
”Jag slår vad om att hon har försvunnit med direktör Mattson. De rullar väl runt i sänghalmen och har inte märkt att vi är borta”, trodde Krattan.
”Hördu, att du alltid ska …” Anna-Greta hötte med pekfingret.
”Stopp nu”, avbröt Märtha. ”Vi är här för att diskutera nästa kupp – en som inte skadar någon men som ger oss mycket pengar till Stöldfonden. Jag har ett förslag. En kidnappning här i närheten.”
Alla drog efter andan och Krattan såg riktigt skrämd ut.
”Slottet? Har du helt tappat vettet?”
”Nej, nej, inte där din dummer, då åker vi in på flera år. Nej, bara en oskyldig liten kidnappning som ger ett till två år. Det ger oss möjlighet att se hur det är i fängelserna. De är kanske överreklamerade, som vårt äldreboende var. Om det inte är så fint som vi tror kan vi ju alltid återvända till servicehuset.”
”Aldrig”, utbrast de andra med en mun.
”Vi väljer ett bättre, förstås. Efter kuppen har vi ju råd.”
”Det talar för en stor stöld”, sa Anna-Greta som plötsligt mindes inbetalningskorten till Diamanten som hon brukade fylla i varje månad. ”Om vi ska få något riktigt bra för pengarna så.”
Därmed bröt det ut en diskussion om olika boenden och vad man egentligen fick för pensionen. Några ville låta politikerna prya på de servicehus som hade gett de lägsta buden i upphandlingarna, men det ansågs vara ett väl hårt straff. Dessutom skulle de folkvalda bli inlåsta efter klockan åtta på kvällen och då kunde de ju inte vara med i debattprogram på TV.
”Nej, nu måste vi koncentrera oss”, avbröt Märtha och äskade ordning i leden. ”Jag tror jag har kommit på det perfekta brottet.”
Det blev dödstyst och till och med Krattan lystrade.
”Ett femtiotal meter härifrån ligger Nationalmuseum. Där finns över tiotusen tavlor och vet ni vad jag tror?” Hon såg sig triumferande omkring. ”Det säger sig självt att inte alla kan vara larmade. Om vi stjäl för tre, fyra miljoner borde det räcka till ett eller två år i fängelse.”
Ingen applåderade men hon kunde se intresset i deras ögon.
”Och hur har du tänkt att det ska gå till?” undrade Snillet.
”Ingenting komplicerat. Vi väcker bara lite uppståndelse, någon av oss tar ned en tavla eller två och så skyndar vi oss ut”, sa Märtha.
”Vi kan ju inte springa direkt”, anmärkte Anna-Greta.
”Just därför måste vi distrahera vakterna.”
”Vi kan streaka och springa nakna genom utställningshallarna”, föreslog Krattan.
”Man bör vara yngre för det, snuskhummer”, fnös Anna-Greta.
”Säg inte det. Idag lär vi väcka ännu mer uppmärksamhet”, anmärkte Stina. ”Och jag tänker då verkligen inte springa naken genom museet.”
”Nej, hur ska vi då kunna gömma stöldgodset i kläderna”, påpekade Märtha. ”Det var en annan sorts uppståndelse jag tänkte mig …”
”Stopp nu. Det här är inte så enkelt som du tror. Hur gör vi med bevakningskamerorna till exempel?” undrade Snillet.
”Vi skymmer dem. Sedan tar vi ned tavlorna och går ut, lugnt och sansat. Vi bara låtsas att det inte är vi som är tjuvarna”, sa Märtha. Hon öppnade magväskan och tog fram en påse Djungelvrål. Hon borde inte äta godis, men lite kunde hon väl unna sig? ”Någon som vill ha?” undrade hon och lade påsen på bordet. Alla skakade på huvudet.
”Låtsas att det inte är vi? Nu får du allt förklara dig”, sa Krattan som började tappa tålamodet.
”När vi har tagit ned tavlorna placerar vi dem på min rollator och så lägger jag kappan över.”
”Din kappa på en stor Bruno Liljefors medan larmet går?” Krattan himlade med ögonen.
”Var inte så negativ”, fräste Märtha.
”Men om någon frågar vad vi håller på med, vad svarar vi då?” undrade Stina.
”Man behöver inte svara på allt”, sa Märtha.
”Hur vet vi vilka tavlor som är larmade då?” frågade Snillet som genast börjat fundera på olika möjligheter att kortsluta larmen.
”Jag tror att Rembrandt och van Gogh är det”, funderade Märtha, ”och även Paul Gauguin. Men kanske inte Carl Larsson och han säljs dyrt på Bukowskis.”
”Jaså, Buckan”, sa Anna-Greta igenkännande. ”Först ska vi alltså stjäla dyrbara tavlor och sedan försöka sälja dem på Bukowskis. Det tror jag inte på. Folk kommer att känna igen dem.”
”Just därför har jag tänkt ut något annat”, sa Märtha.”Vi ska inte bara stjäla tavlor som vilken simpel bov som helst. Vi ska kidnappa dem. Inget kommer att förstöras, ingen handgripligen rånas och ingen bli ledsen. Staten, i detta fall museet, behöver bara betala några miljoner till oss så får de igen dem.”
Det hördes ett litet ”ååååh” runt matsalsbordet och även Krattan måste tillstå att Märtha hade tänkt till ordentligt.
”Några miljoner … Men Märtha lilla, du får allt att låta så enkelt”, sa Anna-Greta. ”Staten tar jättelång tid på sig med allt.”
”Det finns donationer. De får väl ta det via vänföreningen Nationalmusei vänner så går det lite snabbare. De betalar oss, jag lovar. Tavlorna på museet är nationalklenoder.”
”Det låter bra, men hur ska det gå till i verkligheten?” undrade Stina och såg förväntansfullt på de andra. Hon hade börjat få smak för äventyr och hon hade haft så roligt i spaet att hon gärna ville begå nya brott.
”Jag föreslår att vi ritar upp var de bästa tavlorna finns, var larmen och bevakningskamerorna är och sedan bestämmer vi hur vi ska arrangera stölden”, fortsatte Märtha. ”Det är väl lika bra att vi rekognoserar och ser ut flyktvägar. Snillet, har du ett kollegieblock?”
Krattan svalde några gånger som för att protestera, men han kom inte på något att säga. Han insåg att de inte kunde stanna på hotellet hur länge som helst och trots allt ville även han byta servicehuset mot ett bra fängelse. Han sträckte sig efter påsen med Djungelvrål och tog några pastiller.
”Hör ni, jag tycker vi ser på film ikväll och har lite trevligt. Så kommer vi i form tills i morgon.”
Märtha tänkte först protestera, men insåg att det var bra att hålla alla på gott humör. Lite avkoppling skulle inte skada. Så hon hämtade nötter och mörk choklad och beställde fram två filmer. Det blev Mordet på Orientexpressen och Ladykillers.
”Vi behöver lite inspiration”, sa hon, men då såg Stina så förskräckt ut att Märtha kände sig tvungen att förklara.
”Stina lilla”, tröstade hon. ”Det är inte morden utan planläggningen vi ska inspireras av.”
Nästa dag strövade Märtha och Snillet runt bland publiken i salarna på Nationalmuseum i Stockholm. De försökte ge sken av att vara mycket intresserade av konst, men medan de synade tavlorna antecknade Snillet flitigt i sitt kollegieblock.
”Jag har en känsla av att vakterna iakttar oss”, sa Märtha efter en stund och kastade en blick över axeln.
”Tror du det? Frågar de något så säg bara att vi är konstnärer.”
”Som om det skulle förklara allt.”
”Det förklarar mycket”, log Snillet.
Märtha var bekymrad. Det här såg ut att bli svårare än de hade tänkt sig. De hade upptäckt kameror, larm och fotoceller överallt och i varje rum blinkade en röd lampa. Dessutom dök det upp vakter när man minst anade det och det fanns till och med Securitasvakter i hissen. Den nya kuppen skulle fordra en minutiös planläggning.
Medan hon gick runt i utställningshallarna kom hon på sig själv med att försöka planera den perfekta kuppen – samtidigt som de ju förr eller senare måste se till att bli upptäckta. Hur skulle de annars hamna i fängelse? Det var bara det att det var så trivsamt på Grand Hotel att ingen av dem hade lust att flytta därifrån. I alla fall inte just nu. Hon drog sig till minnes talesätten om att rikedom förblindar och att mycket vill ha mer. Hade deras förvandling gått så snabbt? Så illa kunde det väl ändå inte vara?
Snillet antecknade i sitt block och de fortsatte till ännu en utställningshall. Överallt var det högt i tak och Märtha undrade varför eftersom man ändå inte kunde hänga tavlor däruppe. Ja, hon hade funderat och gått så mycket att hon till slut måste sätta sig ned på en bänk och vila. Hon hade nämligen inte bara studerat tavlorna framifrån, utan även kontrollerat larmanordningarna. Och som hon satt där blev hon riktigt nedstämd. Överallt fanns det larm och så alla dessa vakter som hade mobiler och kommunikationsradio. Såg de något misstänkt skulle de kalla på polisen direkt. Fast det fanns något som hette den mänskliga faktorn, förstås. Vakterna gick ju här dag ut och dag in. Förr eller senare borde de väl tappa koncentrationen? Och visst tog de väl en kaffepaus som alla andra? Snillet slog sig ned bredvid henne och knäppte händerna på magen.
”Jag tror vi klarar det här”, sa han lågt. ”Vakterna också.”
”Tror du det?”sa hon hoppfullt. ”Det är så underbart med dig, du är alltid så positiv.”
Han gav hennes hand en lätt tryckning.
”Men det är du som inspirerar mig, Märtha lilla, och det lovar jag dig. Tillsammans ordnar vi allt. Jag har en idé. Kom ska du få se.”
Han reste sig, hjälpte Märtha upp och tillsammans styrde de stegen mot hallen med de tillfälliga utställningarna. Kanske var bevakningen sämre där.