Vilken byggnad! Nationalmuseum andades makt och inflytande. Märtha tittade upp för den höga trappan och kände sig liten. Där var Karl XII:s likfärd och de stora Carl Larssonmålningarna och så lilla hon. Inte blev hon lugnare av att hon just nu tänkte begå årtiondets största konststöld. Trots allt hade hon varit gymnastiklärare under sitt yrkesverksamma liv, inte tjuv. Låt vara att de hade gått igenom kuppen gång på gång och finslipat varje moment, men en enda liten detalj kunde stjälpa allt. Märtha tröstade sig med att de upprepade gånger hade tränat tavelstölden i sviten. Nu gällde det bara att inte glömma bort något och att behålla sitt lugn. Hon gick fram till entrékassan och löste biljetter. Museet hade just öppnat och de hade enhälligt valt denna tidpunkt på dagen för att kunna jobba mer ostört. De utgick från att vakterna inte var ”på tå” just då, som Stina skulle ha sagt.
”Välkommen, damen. Fryser ni?” undrade kassörskan när hon såg att Märtha inte hade tagit av sig handskarna.
”Min reumatism”, svarade Märtha leende och återvände till de andra.
Hon kastade åter en blick uppåt trapporna. Herregud, trappstegen var som höga monument och varför måste tavlorna hänga flera våningar upp? Räckte det inte med att de dinglade högt upp på väggen? Hon delade ut biljetterna till sina vänner, och sedan de hade dragit dem genom en sådan där konstig läsare kom de fram till hissen.
”Undrar om vi kan åka alla på en gång”, sa Snillet.
”Det är nog bäst att vi som har rollatorer åker först”, tyckte Märtha som ville hinna kontrollera hur det såg ut däruppe.
Hissen var långsam och det tog en evighet innan den knirkat sig upp två våningar och de kunde gå ut, stänga hissdörrarna och skicka ned den igen. Märtha kände spänningen stiga och hoppades att Krattan skulle komma ihåg att sätta upp skylten UR FUNKTION därnere. Visst var det banalt, men det skulle säkert fungera. Snillet hade skrivit ut skylten på datorn, limmat fast den på en kartongbit och sedan gjort två hål för ett snöre så att det skulle gå att hänga upp den. Märtha var stolt över att de tänkt på så många detaljer. En annan var att Krattan skulle stå vakt nere vid hissen. Han var inte så glad över det. Först när Märtha hade förklarat att utgången av stöldraiden berodde på honom hade han mjuknat och gett med sig.
När Stina och Anna-Greta hade kommit upp började de gå mot utställningarna. Nästa dag skulle invigningen av sensationen Last och Lust äga rum i salen för tillfälliga utställningar, och Märtha hade utgått från att de flesta av Securitasvakterna skulle uppehålla sig där. De skulle nog passa på att få sig en ordentlig tjuvtitt i lugn och ro innan utställningen öppnades för publik. Eller var det Lust och Last utställningen hette? Hon mindes inte riktigt. Oanständig var den i alla fall.
De gick i riktning mot de stora salarna. Som väntat var inga där ännu, men inom kort skulle besökarna nå andra våningen. Därför gällde det att agera på en gång. Stödd på sin skeva käpp vek Anna-Greta av till vänster mot de holländska mästarna, medan de andra sökte sig till det franska 1800-talsmåleriet. De försökte gå lugnt och stilla och Snillet hade för säkerhets skull oljat rollatorerna med sin egenhändigt specialkomponerade rapsolja. När de hade travat på en stund hejdade sig Stina.
”Jag har glömt mina mediciner”, sa hon.
”Men det är väl inget du behöver just nu?” Märtha såg oroligt på henne.
”Det är mitt blodtryckshöjande”, sa Stina och skämdes över sin försumlighet.
”Då behöver du inte oroa dig. Det här går fort och vi är snart tillbaka på hotellet”, tröstade Snillet. ”Dessutom ska du ju svimma.”
Märtha gick snett bakom Snillet och sneglade då och då på hans rollator. Hon mindes att hon undrat över den kraftiga konstruktionen en gång och frågat honom varför stålrören på sidorna var så breda. Mina verktyg förstås, hade han svarat och lett med hela ansiktet. Vajersaxen rymdes precis. Efter en stund kom de fram till impressionisterna och de franska 1800-talsmålarna. Ett kort ögonblick glömde Märtha varför hon var här och konstintresset tog över. Hon var speciellt svag för Cézanne, Monet och Degas och hade gärna norpat åt sig Degas vackra bronsskulptur av en dansös och gett den åt Snillet. Men dessvärre var den alldeles för tung. De fortsatte och gick förbi dörrarna till den erotiska utställningen Lust och Last (eller var det lust och fägring den hette? Oj, nu blandade hon ihop det igen …). Inifrån salen hördes rop och skratt och Märtha förundrades över att det kunde vara så roligt att se på naket. Men vad gjorde det när det var ett smidigt sätt att bli av med vakterna.
Märtha och Snillet utbytte hastiga blickar och gick beslutsamt fram till två små tavlor signerade Monet och Renoir. De låtsades studera de franska impressionisterna men blickarna sökte sig diskret upp mot vajern. Här var den inte förstärkt med stålhylsa, men tjock nog ändå. Märtha lade vinterkappan över rollatorbrickan och ställde sig på högra sidan om Snillet, medan Stina diskret placerade sig på den vänstra. Hastigt skruvade han loss överdelen på sin rollator och fick ut vajersaxen.
”Stina, skym mig lite bättre är du snäll”, viskade han.
”Vänta, kameralinsen först”, sa hon och skyndade bort mot övervakningskameran. Men när hon kom fram såg hon att luftfuktaren var borta och att det inte fanns något att kliva på. Dessbättre upptäckte hon sladden till kontakten. Snabbt ryckte hon ur den och återvände. Sedan ställde hon sig på tå bredvid Snillet och gjorde sig så bred hon kunde.
”Då väntar vi bara på att Anna-Greta sätter igång larmet inne hos holländarna”, viskade Märtha. Stina och Snillet gjorde sig beredda, men hade svårt att stå stilla. De slickade sig om munnen och pillade på nagelbanden. Väntade. Äntligen tjöt larmet och Snillet höjde saxen mot vajern. Då svimmade Stina så att handväskan flög ut på golvet.
”Herregud, hon skulle inte svimma nu”, sa Märtha bestört. ”Hon skulle ju skymma dig.”
”Lyft henne i benen, det brukar hjälpa”, svarade Snillet samtidigt som han knipsade av första vajern.
”Men jag måste ju stå i vägen för den andra övervakningskameran”, svarade Märtha men drog för säkerhets skull Stina lite i fötterna. Det hördes några knips till och Renoirs Konversation, en ögonblicksbild från Paris svängde till och höll på att ramla i golvet. I sista stund lyckade de få tag på den och sköt in den under Märthas kappa. Larmet från det andra rummet tjöt för fullt, och Märtha gladdes åt att det var lugnare här bland impressionisterna. I detta rum fanns ett tyst larm där signalen gick direkt till polisen, något som Märtha hade noterat under rekognoseringen. Det gav dem de där extra minuterna som de behövde. I all hast spikade Snillet upp den andra skylten på tavlans plats, en skylt som de också hade skrivit ut på hotellets skrivare och limmat upp. UTLÅNAD FÖR INVENTERING, stod det.
Därmed var de klara med Renoir och nu återstod bara Monets vackra målning från Scheldemynningen. De flyttade sig åt höger och Märtha såg hur Snillet brottades med de två vajrarna innan han äntligen lyckades knipsa av dem också. Kvickt halade han fram den tredje skylten och hängde upp den på tavlans plats. Nu var han stressad och ville bara iväg, och Märtha kände likadant, men visste att de måste behärska sig. Hon hade nämligen sett dörrarna öppnas och märkt att Securitasvakterna var på väg. Hon hann precis få in tavlan under vinterkappan innan en av vakterna fick syn på dem. Hastigt böjde sig Märtha över Stina. Det var egentligen nu hon skulle ha svimmat, och inte på riktigt utan på låtsas.
”Vakna!” hojtade Märtha och höll upp väninnans ben i luften. Securitasvakten skyndade fram.
”Hjälp oss! Det var en karl som försökte stjäla hennes handsväska. Han sprang ditåt”, sa Märtha och pekade åt den holländska salen till. Vakten såg förvirrad ut, men när Märtha gjorde en ansats att lyfta upp den avsvimmade väninnan hjälpte han henne. Tillsammans reste de upp Stina och lutade henne mot rollatorn. Han tog också upp hennes väska och överräckte den. Då kvicknade hon till.
”Är det klart nu?” undrade hon.
”Ta fast honom, ta fast honom, han sprang dit”, skrek Märtha gällt och försökte överrösta henne. ”Han hade skägg, långt brunt hår och luktade illa.” Märtha pekade igen. Rollatorn sviktade och hon väntade att den när som helst skulle braka ihop. Snillet hade räknat ut hur stor tyngd hennes rollator skulle klara, men nu hade den belastats med 60 kilo människa därtill. Hon sneglade åt Snillets håll och han mötte hennes blick.
”Jag tar hand om henne”, sa Snillet åt vakten. ”Det är min fru. Jag borde inte ha vänt ryggen till. Hon måste vara alldeles chockad.”
Securitasvakten nickade konfunderad och skyndade efter de andra. När han försvunnit kastade Märtha en sista blick mot platsen där Monetmålningen hängt. Hon tittade, slöt ögonen och öppnade dem igen. Istället för INVENTERING PÅGÅR syntes en handtextad skylt och Märta måste rätta till glasögonen. KOMMER STRAX läste hon.
”Herregud, det där är skylten som Stina hängde upp när hon skulle ner och handla i shoppen”, utbrast Märtha, och skulle just rusa fram och ta ned den då några besökare kom in i salen.
”Vi har inget val, vi måste till hissen”, väste Snillet.
”Men skylten …”
”Ingen vet vem som har satt upp den. Kom nu!”
Märtha svalde, drog djupt efter andan och låtsades oberörd. Långsamt och majestätiskt tog hon och Snillet sina rollatorer mot hissen tätt följda av Stina. Märtha gav henne en karamell, och när de hade kommit fram till hissen hade hon fått ganska bra färg på kinderna. Märtha klappade henne uppmuntrande på kinden, öppnade hissdörrarna och sköt in henne och rollatorn med tavlorna. Sedan tryckte hon på Ner. Nu måste de bara invänta Anna-Greta.
På entréplanet hörde Krattan hissen komma, tog ner skylten UR FUNKTION och öppnade hissdörrarna.
”Vänta på mig”, sa han när Stina hade gått ut och klev själv in. Väl därinne lade han inte över tavlorna på sin egen rollator – vilket skulle ta för lång tid – utan bytte bara snabbt ut sin rollator mot Märthas. Därpå täckte han över de två stulna tavlorna på hennes vagn med sin ytterrock, och lade hennes vinterkappa på rollatorn som skulle upp med hissen igen. Försiktigt öppnade han hissdörren. När Stina gav tecken att kusten var klar gick han snabbt ut ur hissen med bytet.
”Då så”, mumlade han och hängde tillbaka skylten UR FUNKTION på dörren. Sedan log han uppmuntrande åt Stina, tog upp sin kam och kammade till håret i en snygg bena.
”Då går vi då”, sa han och promenerade lugnt ut ur museet tillsammans med Stina stödd på Märthas något vingligare rollator – för dagen nedtyngd med dyrbar konst.
Detta vansinniga vrål! Larmet var rent olidligt och Anna-Greta önskade att hon hade kunnat springa ut ur rummet med en gång. Aldrig hade hon drömt om att det kunde låta så om ett vanligt tavellarm. Och hon som bara hade böjt sig fram och petat lite på Rembrandts Kökspigan. Rena helvetet hade brutit lös. När larmet skar genom utställningshallen blev hon så förskräckt att hon sånär hade glömt att lägga sig ned på golvet som överenskommet. Hon dunsade i golvet väl hastigt och undslapp sig ett ”aj, aj”, och inte blev det bättre när en hord vakter rusade åt hennes håll för att övermanna tjuven. Just som de skulle kasta sig över henne upptäckte de vem som låg där.
”Stopp, det är ju en gammal dam!” Securitasvakten som var först framme hejdade de andra.
”Förlåt mig, jag vet inte vad som hände. Jag råkade väl slå ut med käppen när jag trillade”, gastade Anna-Greta för att överrösta larmet, samtidigt som hon försökte kravla sig upp. En av vakterna hjälpte henne och räckte över käppen.
”Men den är ju alldeles skev”, sa han.
”Det var väl därför jag föll”, skrek Anna-Greta till svar. ”Jag ber verkligen så hemskt mycket om ursäkt.”
Vakterna såg förbryllade ut och spanade runt efter den okände mannen.
”Larmet!” sa Anna-Greta och höll sig för öronen. En av vakterna hastade iväg för att stänga av det, medan de andra stod kvar. Hon borstade av kläderna.
”Såg ni en skäggig man med långt brunt hår som sprang igenom här?” frågade en av vakterna.
”Ja, minsann. Det var en ung skäggig man här för en stund sedan. Han såg väldigt snäll ut. Tyvärr vet jag inte vart han tog vägen. Jag bara föll.”
Vaktens leende slocknade.
”Ung och snäll?”
”Oh ja, jag önskar att han hade varit min son.”
”Äsch, vi går tillbaka”, mumlade de andra runtomkring.
”Var det en tjuv?” undrade Anna-Greta.
”Inget är stulet vad vi vet”, sa vakten.
”Så skönt då”, log Anna-Greta och stödde sig på käppen. Då for den ut igen och hon hade sånär ramlat omkull om inte vakten hade fått tag i henne. ”Jag måste nog köpa mig en ny käpp, tycker ni inte det? Den här är ju farlig.”
”Så sant, damen, nu får ni verkligen ta det försiktigt”, sa vakten och stödde henne under armen. ”Känns det bra nu?”
Anna-Greta nickade.
”Då så, vi måste larma av, men om ni ser den skäggige mannen igen kan ni väl vara snäll och kontakta oss? Vi sitter där borta”, sa han och pekade på salen med tillfälliga utställningar.
”Jaså, det är där ni är, mycket nöje då”, slapp det ur Anna-Greta som tackade för hjälpen och haltade iväg mot hissen. Hon skyndade sig så mycket hon kunde utan att väcka uppmärksamhet och hoppades innerligt att hon inte gick misstänkt fort. När hon kom fram såg hon till sin lättnad att Märtha och Snillet väntade på henne. Märtha hade fått upp Krattans rollator med vinterkappan och så långt var allt väl.
”Skynda dig!” manade Märtha och när alla tre gått in i hissen tryckte hon snabbt ned den. Väl nere på entréplanet kikade de försiktigt runtomkring, väntade tills en besökare hade gått förbi och slank sedan diskret ut. Snillet tog genast ner skylten UR FUNKTION, men så ångrade han sig och hängde upp den igen. Därefter gick de alla utan brådska mot entrén. Vid ytterdörren satte Märtha på sig kappan just som de första poliserna rusade in. Märtha, Snillet och Anna-Greta gick artigt åt sidan och släppte förbi dem innan de fortsatte ut genom dörren och ned för trapporna. Nere på gatan tog de åt höger mot Grand Hotel.
Poliserna i den andra polisbilen hann också få en skymt av åldringarna innan de slängde sig ur bilen och rusade in i byggnaden. Men där hejdade de sig. Eftersom hissen inte fungerade måste de ta trapporna.