Champagnen var urdrucken och skålarna med jordgubbar och geléhallon tomma. Men de fem gamlingarna lallade fortsatt runt i sviten och svingade champagneglasen, medan de gång på gång gick fram till målningarna och beundrade dem.
”Tänk att få ta i en riktig Renoir”, suckade Anna-Greta andäktigt och klappade försiktigt på ett hörn av målningen. ”Det här hade jag aldrig kunnat drömma om.”
En stor del av dagen hade de diskuterat vilken målning som var bäst, utan att kunna enas. Märtha var mest förtjust i Monet och mindes att det fanns fler målningar av honom på museet. Ett kort ögonblick funderade hon på om de kanske skulle stjäla dem också, men så kom hon ihåg vad hon hade läst i flera deckare: det var dumt att upprepa sina brott. Då kunde man lätt åka fast och de måste ju först få in lösensumman för de redan stulna tavlorna. Hon lugnade sig och gick ut på balkongen där hennes medbrottslingar stod med champagneglasen i handen. Belåtna blickade de ut över kaoset nere på gatan.
”Tänk att det är vi som har åstadkommit detta”, sa Stina och pekade. Ett stort område utanför Nationalmuseum var avspärrat, journalister sprang omkring, polisbilar körde fram och åter och flera TV-team filmade. Utanför avspärrningarna stod en massa människor och glodde.
”Det kan väl inte ha varit en stöld på Nationalmuseum”, sa Anna-Greta och så lade hon upp ett sådant hästgnägg att ingen kunde hålla sig allvarlig. Sedan skålade de glatt och tog till och med en liten svängom däruppe på balkongen. Men när polisbilarna försvunnit tröttnade de och drog sig tillbaka till sviten. Krattan och Snillet ville bada bastu före middagen, och medan männen lögade sig satt kvinnorna i soffan och såg ut över Stockholm genom det väldiga panoramafönstret. Stina höll på med en akvarell av Slottet och Anna-Greta kopplade av med ett sudokukryss. Märtha iakttog dem och avundades dem deras lugn. Själv kunde hon inte alls slappna av för hon hade plötsligt kommit på en sak: Var skulle de förvara målningarna medan de väntade på lösensumman? När hon var ung hade hon minsann planerat i många olika led och hade alltid flera saker i huvudet samtidigt. Nu hade hon missat det helt.
Hon reste sig och gick in i sovrummet där tavlorna stod lutade mot sänggaveln. Om hon tittade på dem länge nog skulle hon kanske få en idé? Men medan hon stod där blev hon bara mer och mer orolig. Det var ju hon som planlagt kuppen och lockat med de andra, då måste hon ju också slutföra den på ett listigt sätt. Var i hela friden skulle de göra av tavlorna? Hela dagen hade de sett poliser gå in i och ut ur museet och snart skulle de väl komma till hotellet och jaga vittnen. Tänk om de gjorde en husrannsakan … Hon visste inte säkert för engelska deckare var trots allt inga läroböcker. Och som hon stod där erinrade hon sig en annan sak. Personalen nere i receptionen hade tagit numren på deras kontokort när de checkade in. På hotellet visste man således inte bara vilka som bodde i Prinsessan Lilians svit, utan man hade även tagit kreditupplysningar. Om kontona med den månatliga pensionsinbetalningen plötsligt steg med några miljoner skulle det onekligen väcka en viss uppmärksamhet. Märtha undslapp sig en liten suck. Det var knepigare att vara brottsling än hon hade tänkt sig. Hon var tvungen att rådgöra med de andra.
”Är det någon som har tänkt på vilket bankkonto vi ska använda för lösensumman?” frågade hon.
”Har inte du det?” undrade Anna-Greta och tittade förvånat upp från sudokukrysset. ”Det var ju du som höll i allt – det var du mycket noga med att poängtera.”
Märtha försökte behålla lugnet.
”De tog numret på våra kreditkort när vi checkade in. Var ska museet då sätta in lösenpengarna?”
”Det får väl bli en kappsäck med pengar som på den gamla goda tiden”, sa Anna-Greta.
”Först och främst måste vi väl gömma tavlorna”, avbröt Stina som tyckte att man skulle ta saker och ting i rätt ordning. ”Jag såg ett bra ställe under sängen.”
”Det är för riskabelt. Tänk om de dammsuger där”, sa Märtha.
”Det gör de aldrig på hotell.”
”Åjo, här gör de nog det”, svarade Märtha och började gå runt i sviten. ”Nej, vi måste hitta på något annat. Det enkla är alltid det svåraste och just det tänker ingen på.”
Det där lät för abstrakt för Anna-Greta som skakade på huvudet. Stina tuggade på målarpenseln.
”Hör en bön ur fromma läppar”, mumlade hon.
”Vadå?”
”Almqvist, Carl Jonas Love Almqvist”, svarade Stina.
Märtha suckade och tog ännu ett varv runt sviten. Hon tittade in i köket, gick långsamt genom biblioteket, vandrade runt i sovrummen och hamnade slutligen i sällskapsrummet igen. Hon hade inte fått en enda god idé. Ett långt tag stod hon och tittade bort mot Slottet och Riksdagshuset innan hon vände sig om.
”Har ni tänkt på att vi är avvikande? Vi tillhör en mycket sällsynt grupp tjuvar som inte är rädda för att åka i fängelse, vi vill bara skjuta på det litet. Alltså kan vi ta större risker. Jag föreslår att vi gömmer tavlorna mitt framför näsan på polisen. Där de inte tänker på att leta, och inte kommer på att leta förrän vi har kvitterat ut lösensumman.”
”Då vet jag. På museet!” utropade Anna-Greta.
”Jag menar allvar”, sa Märtha.
”Vi har ju tavlorna här, så varför inte njuta av den fina konsten under tiden”, tyckte Stina och lade ner penseln. Hennes akvarell av Slottet var inte klar utan liknade mest de där tavlorna som är till salu på Stadsmissionen. Med en suck packade hon ner penseln och färgerna i sin stora handväska.
”Njuta av den fina konsten?” De andra såg frågande på henne.
”Ja, jag vet ett säkert ställe där ingen kommer att leta. Ge mig en liten stund bara så ska jag ordna det.” Märtha och Anna-Greta såg efter henne när hon vandrade ut ur rummet med väskan över axeln.
”Låt henne hållas”, sa Märtha. ”Hon kanske löser den gordiska knuten.”
”Vad sa du?” undrade Anna-Greta med handen bakom örat.
”Gordiska knuten”, upprepade Märtha.
”Jaså, den knopen”, sa Anna-Greta.