Krattan satt med Snillet i bastun och lyssnade på exotisk trummusik i högtalarna. Det gröna ljuset pulserade och ångan steg upp från stenarna. Han sträckte sig efter vattenskopan och gav Snillet ett prövande ögonkast.
”Lite till, eller hur?”
Snillet grymtade och Krattan tog det för ett ja. Han hällde på ytterligare en skvätt och lutade sig bakåt med en belåten suck. Han var så glad över allt beröm han hade fått. Efter det nattliga besöket hos Snillet hade han slutligen somnat men vaknat med en molande huvudvärk. Då hade han tvivlat på att han alls skulle kunna vara med om stölden, men efter en iskall dusch hade han lyckats ta sig samman. Nu hade Märtha sagt att det var tack vare honom som kuppen hade lyckats. Och visst var det så. Onekligen hade han haft det största ansvaret, och om det inte varit för honom skulle de aldrig ha fått ut tavlorna ur museet. Musiken ur Djungelboken strömmade ut i rummet och han trallade med. Men lika varmt som i djungeln var det inte.
”Vi slänger på lite till, eller hur?” Han sträckte sig efter vattenskopan.
”Nej, akta dig, det blir för hett. Det är väl inget världsmästerskap i bastubadande heller”, sa Snillet.
”Oroa dig inte. Vi är inte i Finland, vi ska bara bli rena”, skrattade Krattan och hällde på lite mer vatten. ”Förresten, det här påminner mig om ångbastun”, fortsatte han och höll händerna för ansiktet när den varma ångan vällde upp. ”Och värdeskåpen.”
”Värdeskåpen? Den stölden har jag redan glömt. Att stjäla en Renoir och Monet, det slår allt”, sa Snillet och höjde ölburken. ”Och utan kpist och anlagda bränder. Skål på dig, din tavelskojare!”
Männen stötte ölburkarna mot varandra så att det skvätte, och Krattan tyckte att det här var en av hans bästa stunder i livet. De hade bara varit borta tre dagar från servicehuset och han hade redan hunnit uppleva mer under den tiden än under hela det gångna året. En hård bultning på dörren fick honom att rycka till.
”Hör ni, skynda er. Ni måste komma ut och se på något”, ropade Märtha. Krattan slog ut med handen så ölet skvätte.
”Att du står ut med henne så som hon styr och ställer.”
”Det är just det som är så fint, Krattan. Hon håller reda på oss. Utan henne hade vi inte befunnit oss här.”
Krattan tystnade för det hade han inte tänkt på.
”Men jag föredrar Stina. Hon är tystare och gör inte så mycket väsen av sig. Och så är hon snygg, ja, elegant.”
”Det är en rar kvinna, men du vet, alla sorters kvinnfolk behövs.”
”Ja, du skulle ha sett när jag seglade på Filippinerna, vilka brudar! En av dem hade sådana br…”, började Krattan men avbröts av nya bankningar på dörren.
”Du, vi får ta det där sedan”, sa Snillet och reste sig. ”Bäst att höra efter vad de vill.”
Männen virade handdukarna kring magen, tog med sig ölburkarna och öppnade dörren. Ett kort ögonblick fladdrade det till av oro i magen på Snillet. Polisen hade väl inte kommit på dem redan? Så upptäckte han Märthas bestämda min.
”Har ni tänkt på var vi ska göra av tavlorna i väntan på lösensumman?” undrade hon.
Snillet och Krattan såg förvirrat på varandra och tummade på ölburkarna.
”Nej, inte precis.”
”De hade inte vi heller. Men nu har Stina gömt dem. Jag vill att ni ska försöka hitta dem.”
”Gud, så barnsligt”, sa Krattan.
”Vad festligt”, tyckte Snillet.
Och så började de gå runt i sina våta handdukar i Prinsessan Lilians svit för att leta efter två stulna målningar till ett sammanlagt värde av trettio miljoner kronor. Men hur de än sökte kunde de inte hitta dem.