Kommissarie Arne Lönnberg hade fått ett samtal från en skärrad ung kvinna på äldreboendet AB Diamanten. Fem personer hade försvunnit trots att hemmet varit låst. Han bläddrade bland pappren. Kunde det verkligen stämma? Fem personer brukade inte försvinna på en gång, speciellt som de saknade inte direkt var några ungdomar utan över 75 år. Hon som ringt hade låtit ängslig på rösten och bett honom att vara diskret. Blev försvinnandet känt riskerade servicehuset att tappa kunder, hade hon sagt. Kunder? Han fnös. Att vara kund var väl något man valde själv. Numera var det mest barn och barnbarn som satte in en på hemmet och inte var man väl kund då? Tack och lov var han ensamstående, och skulle slippa välmenande barn som blandade sig i hans boende på äldre dagar.
Han tummade på pappret och funderade på hur han skulle göra. Gamlingar brukade få spatsera ut från äldreboenden som det behagade dem, i alla fall i teorin, och polisen hade varken lust, resurser eller fullmakt att söka efter dem. Man kunde spärra dem i registren, det var sant, och då syntes det bara om man ville lämna landet. Men annars, nej. Så länge ingen anhörig saknade dem och de inte hade begått något brott var det inte polisens sak. Kommissarie Lönnberg lutade sig tillbaka i stolen. Han unnade de gamla att ha det riktigt trevligt. Kanske hade de åkt på en kryssning i hemlighet eller också höll de sig undan några giriga släktingar. Det fanns faktiskt en del fall där äldre inte fick en lugn stund för barnen som ville åt arvet.
Han tog papperslappen med anteckningarna och skrev ned namn och telefonnummer till flickan som ringt om hon skulle höra av sig igen. Men sedan ångrade han sig, knycklade ihop pappret och kastade det i papperskorgen. Om de ringde från servicehuset igen fick han väl spärra gamlingarnas namn i registren. Men några dagar i frihet kunde de väl få ha innan de tvingades tillbaka till hemmet.
Männen hade blivit otåliga av att gå runt sviten i sina blöta handdukar och leta efter tavlorna. Prinsessan Lilians svit var stor som en stadsvåning med sina fem rum och dessutom full av gömställen. Så de gick helt enkelt bet. Till slut återvände de till bastun, avslutade med en dusch och klädde på sig. Knappt hade de kommit ut därifrån förrän de hörde Stinas glada röst.
”Man får inte ge upp, försök igen!” Hennes ögon strålade. ”Ej evigt skall det svenska Snillet träla – i sin handduk”, skaldade hon i sin fria travestering av Atterbom, och då förstod alla att hon var på ett synnerligen gott humör. Hon brukade annars vara noga med att vårda sina klassiker.
Eftersom ingen hade funnit tavlorna organiserade hon allt till en lek där den som hittade dem utlovades en stor skål chokladpraliner. Anna-Greta snörpte på munnen, Snillet hissade upp ögonbrynen och Krattan log för sig själv. Märtha i sin tur gladdes åt att väninnan piggnat till och var så full av idéer. Det berodde nog på att de hade lämnat Diamanten och att hon trivdes med Krattan. Kanske hade hon rentav gått och blivit förälskad?
”Så mycket besvär som det var att stjäla tavlorna hoppas jag verkligen att du inte har gömt dem så väl att vi inte hittar dem”, sa Krattan.
”Nejdå. Men du som har rest så mycket i världen borde ha fantasi nog att finna dem”, svarade Stina.
Krattan rätade på ryggen och såg sig om med kännarmin. Han ville så gärna göra Stina glad, och då måste just han hitta tavlorna. Han var visserligen ingen stor konstkännare, men under sin tid som sjöman hade han under hamnbesöken då och då gått in på olika museer. Han började syna tavlorna i de olika rummen; gick fram till dem, lyfte upp dem och såg efter om det fanns något bakom. Så hejdade han sig tvärt. Ovanför flygeln hängde några tavlor som han kände igen. En föreställde en man och en kvinna som satt och pratade på ett café, och den andra hade ett flodmotiv med gamla segelbåtar på en flod. Det var bara det att på tavlan som liknade Renoirs hade mannen en konstig hatt, långt hår och glasögon. Och på Monets målning från Schelde seglade en liten modern segelbåt som inte hade funnits där förut. Nu förstod han. Stina hade gömt tavlorna på sitt alldeles speciella sätt. En våg av ömhet sköt upp inom honom. Den lilla tösen hade helt enkelt förvanskat målningarna med akvarellfärg – inte så mycket men tillräckligt för att förvilla betraktaren. Och även signaturerna hade hon förvrängt. Han tittade noga i högra hörnet. Istället för Renoirs namnteckning kunde han läsa Rene Ihre. Och Monet hade hon döpt om till Mona Ed.