Dagen efter den stora rollatorkuppen satt de fem nere i biblioteket på Grand och läste dagstidningarna. Då och då hördes prasslanden, mumlanden och små skratt, men annars var det tyst. Ingen av dem ville bli störd i denna härliga läsning och de njöt av varje ord. Till slut kunde dock Märtha inte hålla sig längre.
”Har ni sett, det står att det är en av de skickligaste konstkupper som någonsin utförts.” Hennes ögon tindrade. ”Mycket smartare än då museet rånades förra gången. Då hade tjuvarna kpist, satte bilar i brand och åkte iväg med tavlorna i en stulen båt. Helt fel. Man ska inte väcka så mycket uppseende.”
”Nä, precis”, sa Krattan med en ogillande blick på Märthas rollator. Snillet hade skruvat dit stingpinnen igen. Och om hon bara hade låtit bli magväskan.
”De tror att det är en skäggig man med långt brunt hår som utförde stölden”, fortsatte Märtha.
Från Stina hördes ett lågt kluckande skratt och Anna-Greta höll på att explodera av fröjd. Det var hon som hade föreslagit villospåret.
”Och han, den skäggige, ska ha sett snäll ut”, läste Märtha vidare.
”Ja, jag sa det för att det lät så äkta. Det skulle aldrig en riktig bov ha sagt”, sa Anna-Greta och upphävde ett sådant gladgnägg att Krattan fick tvinga sig till att inte hålla för öronen. Anna-Greta hade aldrig gift sig, och det förvånade honom inte ett dugg. Kanske hade det funnits friare i ungdomsåren, men hon hade väl skrattat ihjäl dem – om de inte hade försvunnit med luftdraget förstås.
”Har ni hört det här då?” sa Märtha och såg upp från tidningen, ”Det är Expressen på sidan sju. Reportern grubblar över skylten KOMMER STRAX. Han tror att det handlar om en religiös sekt som tror på Jesus återkomst till jorden. Alternativt spekulerar han i om det är en terroristliga som planerar nya dåd. Polisen har i alla fall stärkt sin bevakning.”
”Stärkt sin bevakning på grund av några förrymda åldringar”, log Snillet.
”Och en skylt som säger KOMMER STRAX”, fnissade Stina och tog upp sin nagelfil. Nu skrattade alla så mycket att det hördes ut till receptionen. Märtha märkte det och hyssjade ned de andra.
”Fast kanske lite synd att skylten var textad, förstås. Det är ett spår som kan fälla oss”, sa hon.
”Men Märtha, du har väl inte glömt varför vi gör det här?” påpekade Snillet.
”Nej, då, men fängelset kan gott vänta.”
Ett instämmande mummel hördes från de andra. Några hotellgäster gick förbi på väg till Verandan, men inne i biblioteket var de fortfarande ensamma. Märtha lutade sig fram.
”Även om de misstänker andra bovar får vi inte slappna av”, började hon. ”Vi vet ju aldrig när de börjar leta efter oss och tänk om syster Barbro …”
”Allra viktigast är att vi får våra pengar”, avbröt Anna-Greta. ”Varför går vi inte ut med vår begäran om lösensumman i pressen redan idag?”
”Ja, vi kan skicka ett fax, det går fort”, tyckte Stina.
”Det är omodernt när det finns datorer”, invände Snillet.
”Men dem kan de ju spåra, fattar du väl”, sa Stina som i brist på sina kära klassiker hade fått låna en av Märthas deckare som hette Tysta avtryck i cyberrymden.
”Äh, vi gör på det gamla sättet, som i plugget”, sa Krattan efter att ha grubblat en stund. ”Vi köper en tidning och klipper ut de ord och bokstäver vi behöver. Sedan klistrar vi fast dem på ett papper, stoppar meddelandet i ett kuvert och lägger det på lådan.”
Det blev tyst ett tag medan alla grunnade på förslaget.
”Men posten går ju så långsamt nuförtiden”, anmärkte Anna-Greta efter en stund. ”och det känns inte riktigt säkert.”
”Då har jag en bättre idé”, sa Krattan. ”Vi ringer. Jag är bra på att förvränga rösten.”
”Nej, låt mig ringa”, föreslog Anna-Greta, men då protesterade samtliga. Ingen ville ta risken att hon i misstag skulle börja skratta. Efter mycket dividerande enades man dock till slut om att sätta ihop ett meddelande med färdigtryckta bokstäver. Och naturligtvis skulle alla vara noga med att ha handskar på sig för att inte lämna fingeravtryck.
”Men vi har ett problem kvar”, sa Märtha. ”Hur ska vi ta emot lösensumman?”
”Vi ber dem placera pengarna i en kappsäck på en av Finlandsbåtarna. Då får vi en kryssning till Helsingfors också”, tyckte Snillet.
”Vilken fin idé”, sa Märtha som gärna for på kryssning med honom. Båtarna hade dans ombord och kanske kunde hon få med Snillet upp på dansgolvet.
”Kryssning, ja, varför inte, det blir skoj att komma ut på sjön igen”, tyckte Krattan. ”När jag seglade på Australien gick vågorna så höga att ni inte ens kan föreställa er. Det var så att …”
”Vore det inte smartare att be dem ställa kappsäcken på Arlanda?” avbröt Anna-Greta. ”Då tror de kanske att vi är en stor internationell liga.”
”Men tänk om de förväxlar oss med terrorister och skjuter på oss”, sa Stina som ju var av den ängsliga sorten. Det trodde inte de andra var sannolikt, men för att alla skulle bli nöjda beslöt de sig för kryssningen. Och trots allt kändes det tryggare med en Finlandsbåt.
”Vi postar brevet idag och ger dem en vecka till att få fram pengarna”, föreslog Märtha. ”Men först måste vi köpa tidningar och skriva brevet med den begärda lösensumman.”
”Just det. Hur mycket ska vi ta tycker ni?” frågade Snillet.
”Tio miljoner”, föreslog Krattan.
”Men …” Anna-Greta såg plötsligt betänksam ut. ”Det blir mycket sedlar det. Få se nu, tusen tusenkronorssedlar är en miljon och tiotusen tusenkronors sedlar blir tio miljoner. Och allt i en kappsäck? Nej, jag tror inte på det där. En hederlig penningöverföring tycker jag låter bättre.”
Det uppstod en besvärande tystnad för den detaljen hade ingen reflekterat över.
”Tusenkronorssedlar väcker uppmärksamhet. Då är det bättre med femhundringar”, funderade Snillet.
”Eller varför inte tjugokronorssedlar med Selma. De är så fina. Då blir det liksom lite kulturellt också.”
”Kan du inte räkna? Hur många sedlar tror du inte det blir? Nej, få se nu. En femhundrakronorssedel väger ungefär ett halvt gram. Det blir sju kilo sedlar sammanlagt”, sa Anna-Greta efter en snabb huvudräkning. ”Men sedlarna tar plats. Få se nu, om vi packar tjugotusen femhundrakronorssedlar bör det bli en stapel på fyra meter”, fortsatte hon.
”Då är det kanske bäst med shoppingvagnar”, sa Märtha. ”Få se nu. Fyra meter sedlar borde vi få ned i två bastanta vagnar. Urbanista har en shoppingvagn i rosa som heter Pink Panther vet jag. Den rymmer 55 liter.”
”En skär shoppingvagn? Lite ordning får det väl ändå vara”, muttrade Krattan.
”De har en i svart eller manligt brunt också och med utdragbart handtag”, fortsatte Märtha. ”Och de är ganska platta och höga så museet borde kunna stapla sedlarna riktigt snyggt.”
”Prata ni. Jag går och köper tidningar i hotellshoppen så länge”, sa Krattan som tröttnat på diskussionen och ville göra något konstruktivt.
”Jag behöver nog också en del i shoppen. Jag har gått i samma dräkt i tre dagar”, mumlade Stina, stoppade undan nagelfilen och reste sig hon med.
”Men Stina, varför ska du till shoppen när det finns postorder?” undrade Anna-Greta.
”Figursytt …”
”Det är minsann ingen fördel i vår ålder”, sa Anna-Greta, men då hade redan Stina gått iväg med Krattan.
En halvtimme senare var de tillbaka i sviten. Då hade Stina på sig en ny röd jumper i samma färg som det nyinköpta nagellacket och den nya sjalen om halsen. Runt handleden bar hon ett glänsande nytt silverarmband.
”Jaha, figursytt, ser jag”, sa Märtha.
”Vi bor ju på Grand Hotel”, ursäktade sig Stina. ”Och jag skrev upp det på den löpande räkningen.”
Anna-Greta gav Stina en lång blick. Inte nog med att tösen spenderade pengar – hon fjäskade för Krattan också! Själv hade hon inte haft något emot lite uppvaktning från hans sida, och hon förstod inte varför han intresserade sig just för Stina. Själv var hon ju mycket intelligentare, välutbildad och hade bott i ett stort hus vid Strandvägen i Djursholm. Och hon hade ju mer reda på saker och ting än väninnan. Men nej, det spelade tydligen ingen roll. Mäns smak var mycket märklig. Hon hade gärna gift sig med en lämplig kavaljer, men problemet var att hon aldrig hade blivit uppvaktad av den rätte. Hennes stora kärlek från studietiden kom från arbetarklassen, och då hade fadern gått emellan och förbjudit vidare umgänge. Hon skulle gifta sig med någon som var välutbildad eller åtminstone förmögen hade han sagt, och till slut hade det inte blivit någonting alls. Under några år hade hon övervägt att sätta in en annons i tidningen, men även om hon hade varit nära flera gånger hade hon inte vågat. Hon suckade och tyckte synd om sig själv, men kom sedan att tänka på kryssningen till Finland. Kanske kunde hon träffa en trevlig änkling på båten …
”Sitt inte där och dröm, Anna-Greta, nu måste vi få ihop vårt brev”, sa Märtha.
De fem slog sig ned runt bordet. Champagneflaskan kom fram, nötterna och jordgubbarna likaså, och så började de skissa på det mest slagfärdiga meddelande de kunde komma på. Trots att det handlade om några få meningar tog det lång tid, och först när hela champagneflaskan var urdrucken hade de fått ihop en text som alla var nöjda med. Medan Anna-Greta nynnade på Penninggaloppen, klippte de omsorgsfullt ihop texten och klistrade fast den mitt på en blank A4-sida.
Renoirs ”Konversation” och Monets ”Motiv från Scheldemynningen” finns hos oss. Målningarna återfås mot en lösensumma av endast 10 miljoner kronor. Pengarna ska läggas i två svarta shoppingvagnar av märket Urbanista ombord på Silja Lines ”Silja Serenade” senast klockan 16.00 den 27 mars. Vidare instruktioner följer. Så snart vi har fått pengarna återlämnas målningarna till museet. PS: Om ni kontaktar polisen förstör vi tavlorna.
Stina fick lust att underteckna med sitt eget namn, men de andra hejdade henne i sista stund. De ögnade igenom meddelandet och hummade medan de läste. Anna-Greta var nöjd med att hon hade fått med endast tio miljoner. Museifolket skulle förstå att de hade fått en bra deal, andra bovar tog säkert mycket mer. Märtha däremot var inte helt tillfreds.
”Låter det inte väl snällt det där för att vara skrivet av riktiga kriminella?” undrade hon. ”Lämnar konstligor tillbaka målningarna själva, ska de inte hämtas någonstans? Jag menar, ska vi inte spetsa till det lite så att de inte tror att vi är amatörer.”
”Men om vi är hyggliga blir de kanske mer benägna att betala”, sa Stina.
Det tyckte alla lät väldigt fint och till slut blev man trots allt eniga om att posta meddelandet utan korrigeringar. Eftersom ingen vågade använda Grand Hotels brevpapper och kuvert tejpade man bara ihop pappret, skrev adressen till Nationalmuseum och frankerade det. Med handskar på.
”Egentligen hade vi bara kunnat gå över med brevet så hade vi sluppit portokostnaden”, tyckte Anna-Greta men då blev hon spontant utbuad av de andra.
En stund senare tog Märtha med sig meddelandet till brevlådan nära tunnelbanan. Hon tittade länge på inkastet innan hon stoppade ned brevet. Så klappade hon på brevlådan några gånger och insåg med ens hur nervös hon var. Nu handlade det inte om en oansenlig småstöld. De hade valt brottets bana och nu fanns det ingen återvändo. De hade blivit kriminella. På vägen tillbaka till hotellet smakade hon på ordet. Kriminell … så spännande det lät! Hon ville ta ett litet danssteg så gammal hon var, och med ens kände hon sig lika entusiastisk som i ungdomen. Hennes liv hade fått ett nytt innehåll och hon gladde sig över att få pengarna i två shoppingvagnar. Det hade blivit mycket tråkigare om de hade kommit in på ett konto direkt via någon abstrakt penningöverföring. Nu kunde de åka iväg på kryssning och roa sig och dessutom uppleva spänningen i att försöka få med sig lösensumman hem utan att någon upptäckte dem. Hur många i hennes ålder fick vara med om sådana äventyr?