Dagen då den stora lösensumman skulle betalas ut tog de fem en taxi till Vikingterminalen, där de löste biljett (Anna-Greta betalade kontant, förstås) och satte sig att vänta på avgången. Men nu hade de inte med sig sina egna rollatorer utan använde rederiets. Visserligen behövde ingen av dem sådana hjälpmedel längre, men det såg oskyldigare ut så. De gick ombord på Vikinglinjens färja, och väl där ställde de in rollatorerna och några småsaker i sina hytter. Sedan gick de diskret ut i korridoren, tog trappan till bildäck och promenerade ut genom bilrampen och ned på kajen igen. Om någon var efter dem, hade de gått på en nit. De fem skulle nämligen med en helt annan färja.
Väl ute på Stadsgården hämtade de sina undanställda shoppingvagnar av märket Urbanista, beställde en taxi till Silja-rederiets färjor i Värtahamnen och hann precis till färjeterminalen innan Silja Serenade lade ut. Märtha var mycket stolt över denna lilla kringgående rörelse. Pensionärsligans skenmanöver kallade hon den. Nu kunde polisen eller andra myndigheter leta efter dem bäst de ville på Vikinglinjens Mariella, medan de i själva verket satt i godan ro på Silja Lines flaggskepp Silja Serenade. Krattan hade frågat henne vad det var för vits med denna besvärliga extrautflykt, men Märtha hade förklarat att hon läst om villospår i många deckare. Man lade ut sådana för att vinna tid. Och hade de inte kommit överens om att ha lite roligt innan de åkte i fängelse?
De fem skämtade muntert om rån och stölder när de en stund senare köade för sina hytter på Silja Serenade. Passagerarna som stod närmast kastade en road blick på de sorglösa åldringarna, och kunde inte låta bli att le. Det var kanske inte så farligt att bli gammal ändå. När Märtha och de andra hade fått sina plastkort gick de inte till hytterna direkt, utan rullade sina svarta shoppingvagnar till hissen och tryckte ned sig till bildäck. Väl nere bland lastfordon, långtradare och personbilar var det ingen som tog notis om dem, och de kunde utan problem ta sig fram utmed båtsidan mot rampen. På vägen granskade de noga varje avbalkning och skrymsle och letade efter en bra avställningsplats. Det var fuktigt, låg vattenpölar här och där och det luktade diesel, men det bekom dem inte. Alla var djupt koncentrerade på uppgiften. Strax före rampen fick de syn på avbalkningen med plats för stövlar och regnställ. På golvet syntes en trälåda och två båtmanssäckar.
”Här!” sa Märtha triumferande och så sköt de försiktigt in sina svarta shoppingvagnar bland regnkläderna. För säkerhets skull kikade de över axeln för att försäkra sig om att ingen hade sett dem och avlägsnade sig snabbt. Visserligen skulle de inte få lösensumman förrän på tillbakavägen till Stockholm, men så här ville de testa om shoppingvagnarna fick stå ifred eller om polisen gillrat någon fälla.
Morgonsolen sken in i Prinsessan Lilians svit och fick flygeln och den grå mattan att glänsa. Den unga hotellstäderskan Petra Strand rättade till kuddarna i soffan och såg bort mot fönstret. Hon hade dammsugit och torkat av i badrummen och dessutom gått med dammvippa över alla möbler. Hon rätade på ryggen och for med händerna genom sitt röda, nytvättade hår. Rummet var färdigstädat, nu återstod det roligaste av allt. Hon skulle inventera utsmyckningen i de olika rummen och se vad som kunde förbättras. Visserligen var hon städerska, men när ledningen fått reda på att hon studerade konst, ville de höra hennes åsikt om färger och inredning. Även om det mest var äldre som tog in på Grand Hotel, hade Internetrevolutionen medfört att många yngre miljonärer också börjat bo här. Ledningen ville väl anpassa sig och få sitt nya klientel att trivas.
Hon kastade en blick på det solbelysta Slottet utanför fönstret, lade dammtrasan på städvagnen och tog ännu ett varv i våningen. Medan hon studerade dekorationer, mattor och textilier funderade hon på vad som kunde förskönas. Sviten gick i vitt, grått och svart och hon tyckte om den tjocka heltäckningsmattan med silvernyans. De turkosblommiga överkasten och allt det gråa matchade den storslagna utsikten, och även rummen som hade något ljusare färger var stiliga. Men, det fattades något, inredningen på svitens 330 kvadratmeter behövde onekligen ses över. Kanske några nya tavlor?
Hennes första intryck var att konstverken var lite tama och hon hade hellre sett några med mer klatschiga färger. En stor tavla med ett segelfartyg hade satts upp ovanför sängen i ena sovrummet, ett kopparstick hängde i korridoren intill köket och två mindre stilleben prydde väggarna inne i biblioteket. Hon stannade till framför de två oljemålningarna ovanför flygeln. De såg för all del ganska hyfsade ut men inte mer. Den ena föreställde skutor och fiskebåtar i en flodmynning, och den andra var ett slags Parisexteriör med en man och en kvinna på ett café. Målningen med flodmotivet dominerades av bruna, smutsgrå färger och hade dessutom alldeles för många skepp och båtar i förhållande till vattenytan. Parisexteriören var inte mycket bättre. Kvinnan på cafét var avbildad snett bakifrån med en mörk huvudbonad och mannen såg konstig ut i sitt långa hår, sin väldiga mustasch och otidsenliga hatt. Det blev för mycket av allt, det hade räckt med att kvinnan hade något på huvudet. Ändå verkade motivet välbekant. Hon synade målningen lite närmare. Faktiskt påminde den om ett av Renoirs verk. De stora mästarna kopierades ofta men resultatet brukade bli klent. Det här var väl en av alla dessa artister som hade misslyckats. Hur som helst passade de två tavlorna illa där de hängde. Hon ville hellre se en stor modern målning där. Varför inte en Ola Billgren, en Cecilia Edefalk eller en Picasso? Raskt lyfte hon ner de två målningarna, lade dem på städvagnen och tog hissen ned till annexet.
Där höll de på att bygga om och på golvet i ett av de oanvända rummen stod flera tavlor som hade tagits ned inför ommålningen. Hon bläddrade igenom dem och studerade varje tavla noga. En påminde om en riktig Chagall och den största, en Matisseliknande akvarell, skulle verkligen passa bra ovanför flygeln.
Hon lämnade kvar Liliansvitens målningar på städvagnen, tog de andra under armen och åkte upp med dem. Med stor spänning hängde hon först upp den ena och sedan den andra tavlan ovanför flygeln. Sedan gick hon förväntansfullt några steg tillbaka. Ögonen lyste. Så mycket bättre det såg ut! Hon lirkade fram snusdosan ur jeansen och tog sig en prilla. Vad ledningen skulle bli glad!