”Är syster Barbro här på båten? Det menar du inte. Huanimej”, brast Märtha ut så högt att hon sånär hade överröstat dansmusiken. Instinktivt tog hon Snillet i handen och drog sig bakåt mot bardisken. Där varskodde hon de andra.
”Vi drar”, tyckte Krattan, men så såg han att syster inte var ensam utan i sällskap med direktör Mattson. ”Nej, förresten, det är lugnt. De där två tycks bara ha ögon för varandra.”
De fem avvaktade och försökte göra sig så osynliga som möjligt.
”Hon kanske inte upptäckte oss”, sa Stina efter en stund när paret försvunnit ned mot hyttdäck.
”De såg ingenting. De hann ju inte ens ta en drink”, sa Snillet.
”Det är inte därför de är här”, påpekade Krattan.
”Hon är nog lika rädd att bli sedd som vi. Nu vet vi säkert att de har något ihop”, sa Märtha.
”De rullar väl runt i sänghalmen som vanligt. Fin hållhake”, kommenterade Krattan.
”Att du alltid …”, började Anna-Greta men avbröts av Märtha.
”Barbro får inte se oss. Tänk om hon förstör allting.”
”Då frågar vi bara vad hon gör här på färjan med Mattson”, sa Krattan och flinade.
Alla tröstade sig med det, men den goda stämningen hade försvunnit. Den enda som inte tycktes bry sig var Anna-Greta. I ögonvrån såg Märtha att den äldre gentlemannen hade fört ut henne på dansgolvet igen. Märtha gladdes samtidigt som hon hoppades att det inte skulle ta en ände med förskräckelse. Anna-Gretas höft var inte som den borde efter det fejkade fallet på Nationalmuseum. Tur att hon inte hade trillat på riktigt.
”Jaha, det är väl lika bra att gå till sängs. Jag är räligt trött. Vi ses vid frukosten”, sa Märtha som oroade sig för morgondagen och ville sova. De andra nickade och styrde stegen mot hytterna utom Anna-Greta som blev kvar på dansgolvet. Tänk om syster Barbro kom tillbaka … Å andra sidan såg väninnan ut att ha så trevligt med sin nya kavaljer att Märtha inte nändes avbryta. Anna-Greta klarade sig nog.
Tidigt nästa morgon var det svårt att väcka henne och Märtha undrade nyfiket när Anna-Greta egentligen hade gått och lagt sig.
”Som om jag tänkte på klockan”, svarade hon med skimrande ögon och mer gick det inte att få ur henne. Först efter morgonmötet i hytten gav hon en förklaring.
”Vi ska träffas igen”, sa hon blossande röd just som kaptenens röst hördes i högtalarna. Anna-Greta tystnade och alla såg på varandra. Märtha klappade i händerna.
”Då så, mina vänner, är vi framme i Helsingfors. Det är dags att gå ner till bildäck. Glöm inte att se er noga omkring.”
Samtliga nickade som i en tyst överenskommelse, reste sig och lämnade hytten. Sedan följde de strömmen med folk som valde hissarna ned till bildäck. Precis när de nådde avbalkningen vid rampen höjdes varvtalet på motorerna och båten lade till. Märtha och Snillet utbytte hastiga blickar. De svarta shoppingvagnarna stod kvar. De fem dröjde en stund tills båten hade förtöjt och däckspersonalen börjat vinka ut bilarna. Därefter greppade Märtha och Snillet sina rollatorer och började gå mot utgången, medan de andra rullade iväg med shoppingvagnarna. Sedan promenerade den lilla gruppen ut från båten och ned för bilrampen. Ingen hejdade dem och ingen ropade efter dem. Men om de trots allt blivit stoppade hade Märtha varit förberedd på det också. Hon skulle ha krävt att få tala med ledningen. Då skulle hon ha klagat på hur illa de behandlats bara för att de var gamla – och inget rederi ville väl riskera att få anklagelser om åldersfascism. Eller ålderism som det hette nuförtiden.
Väl nere på kajen släppte spänningen för alla kände sig övertygade om att det inte skulle bli så svårt att hämta lösensumman. I Saluhallen köpte de bastukorv, skinka och finsk schweizerost och sedan tog de den skakiga spårvagnen in till centrum. På Fazers konditori drack de kaffe, åt smörgås och handlade bakelser, varefter de avslutade Helsingforsutflykten med att köpa lakrits, kinuski och en stor laddning hjortronlikör.
”Måste vi hämta lösensumman nu? Kan vi inte vänta till sedan?” undrade Stina som börjat bli nervös. Det var på återvägen de skulle ta pengarna och därmed skulle de också oåterkalleligen bli riktigt grova brottslingar.
”Som sagt, i vår ålder finns inget sedan. Det har varit redan”, klippte Märtha av. Hon kände att hon måste vara bestämd. Alla måste stå enade nu. ”Förresten har jag sett att det finns belgisk choklad ombord. Kom så går vi och handlar lite.”
Mer behövdes inte för att distrahera Stina.
De gick ombord igen och Märtha tog sin väninna under armen och vandrade bort mot kiosken. Där köpte Märtha fem askar belgisk choklad åt henne, och medan hon köade för att betala tänkte hon igenom allt ännu en gång. När färjan anlände till Stockholm borde det finnas två likadana shoppingvagnar som deras inne i avbalkningen. Två som skulle bytas ut mot deras egna … Det enda som skilde vagnarna åt var det lilla hålet som Snillet hade borrat för stingpinnarna – ett hål som var så litet att ingen mer än de själva skulle lägga märke till det.
”Här, ta den här chokladen och gå och vila en stund. Så träffas vi om en timme i min hytt och tar en drink före maten”, sa Märtha och räckte över kassen till Stina. Väninnan tryckte presenten tätt intill sitt bröst, tackade och gjorde som Märtha sa.
När Märtha och Snillet en stund senare smög utmed båtsidan åt avbalkningen till ville hon smyga sin hand i hans för stöd, men hon behärskade sig. De hade ju både shoppingvagnar och paraplyer att hålla reda på och händerna räckte inte till. De gick långsamt och avvaktande fram till utrymmet nära rampen och när de var nästan framme fällde de upp sina paraplyer. (För som Snillet hade sagt, övervakningskamerorna var säkert på.) Vid avbalkningen stannade de och drog några djupa andetag. Märtha vågade knappt titta … Där syntes regnkläderna, stövlarna och … jo, längst in i ena hörnet stod två nya, svarta shoppingvagnar av märket Urbanista, likadana som deras egna … Nu hängde det bara på att museet hade stoppat ned de tio miljonerna också … En rejäl tilläggsutbetalning på pensionen som Märtha hade kallat det. Och en av få penningtransaktioner som banken inte kunde ta ut några extra avgifter för.
Helst ville hon ta hand om de två shoppingvagnarna redan nu, men den minut hon tog upp dem i hytten skulle hon och vännerna kunna spåras. Alltså måste allt skötas mer diskret. Vagnarna fick stå kvar tills det var dags att gå iland i Stockholm. Men ändå. Hon borde öppna dem för att kontrollera att hon och de andra inte hade blivit lurade … Kanske kunde hon putta lite på tyget? Först nuddade hon bara lite hastigt, sedan puffade hon till ordentligt. Men då när hon hörde prasslet och tyckte sig känna sedelbuntarna därinne blev hon så glad att hon tog några danssteg. Snillet hejdade henne snabbt men hon såg värmen och glädjen i hans blick. I den stunden ville hon omfamna honom, men även det fick vänta. Först när de ställt sina egna shoppingvagnar bredvid de andra, vänt om och var på väg in i hissen igen, fällde de ihop paraplyerna och gav varandra en stor kram.
Uppe i hytten igen berättade Märtha och Snillet vad de hade varit med om och efter en stunds diskussioner gick de in till sig för en stunds välbehövlig vila. Märtha tog fram stickningen och satte sig på sängen med några mjuka, sköna kuddar bakom ryggen. Nu skulle museet få två shoppingvagnar med tidningspapper och de själva sina tio miljoner. Inget dåligt byte. Men skulle det fungera? Någonstans, funderade hon, verkade det gå alldeles för lätt. Men hon kom inte längre i sina tankar förrän hon somnade med stickningen på magen och vaknade först när Snillet bankade på hyttdörren. Det var dags för middag.
När de samlades i matsalen var de fortfarande mycket belåtna, men såg sig för säkerhets skull om efter syster Barbro. De spanade åt alla håll, men hon syntes inte till.
”Hon och Mattson ligger väl och …”, började Krattan men avbröts av Anna-Greta.
”Inte nu igen”, snörpte hon till och såg strängt på honom.
”Men det är klart att hon ligger på rygg i en hytt”, envisades Krattan. Han luktade vitlök igen och höll ett stort ölglas i handen. Anna-Greta såg ogillande på honom och Stina sträckte snabbt ut handen för att dämpa honom. Men så tinade Anna-Greta plötsligt upp och rynkan mellan ögonbrynen försvann.
”Vet du vad, Krattan, om nu syster Barbro är förälskad i Mattson så låt henne vara det. Låt dem pippa på!”