Det hade hunnit bli mörkt och kommissarie Petterson betraktade stadens ljus som glimrade i regnet därute. Än en gång jobbade han över för tavelstölden förföljde honom och han fick ingen ro. Han försökte finna ledtrådar bland övervakningsbilderna på Nationalmuseum och även om inte kameran i salen med impressionisterna hade fungerat fanns ju de andra kamerorna. Upptagningarna borde visa alla som varit på museet den där olycksaliga dagen och bland besökarna borde han hitta tjuven eller tjuvarna. Han hade gått igenom materialet noga men inte upptäckt något misstänkt. På plan 1 där den moderna formen och designen höll till syntes tre äldre gentlemän och en familj med två barn som planlöst gick omkring. I ett hörn av utställningen betraktade två yngre kvinnor i trettioårsåldern färgade glas i en monter och en äldre kvinna studerade föremål från Gustavsberg. Ingen av dem såg ut att vara tjuvar. Besökarna gick långsamt och synade montrarna intresserat.
På väg upp för den stora, breda trappan till andra våningen syntes två unga tjejer i högklackat och han zoomade in dem. Nä, inga tavlor där, men det var värst så korta kjolar de hade. Lite längre bort var tre medelålders par på väg in till salen med renässansmålningarna, och vid dörren till de franska impressionisterna såg han en äldre kvinna med rollator, en gammal man och en späd liten kvinna. Inget anmärkningsvärt där heller, mer än att de såg ut att frysa eftersom de hade handskar. Det var besvärligt när man blev äldre, den dåliga cirkulationen kunde verkligen ställa till det.
På avdelningen för målningarna från Holland och Flandern då? Det var här den värdefulla Rembrandtmålningen hängde, men i salen var det tomt sånär som på en äldre dam med käpp. På ingen av bilderna såg han till någon Securitasvakt, vilket han tyckte var märkligt. Samlingarna inne på museet var ju värda mångmiljonbelopp och förmodligen ännu mer. En annan besynnerlig sak var att han inte hittade en enda bild på den där skäggige ynglingen som pensionärerna hade talat om. Enligt förhöret med Securitasvakterna skulle två gamla damer på museet ha sett den skäggige. Men hur kom det sig då att han inte hade fångats av en enda kamera?
Kommissarie Petterson reste sig och öppnade fönstret. Han måste studera materialet noggrannare, inte bara snabbspola tillrättavisade han sig själv. Så borde han titta igenom alltihop en gång till i lugn och ro. Han andades in den friska luften i djupa tag och gick och hämtade en kopp cappuccino i kaffeautomaten. Sedan satte han sig framför datorn och började om från början igen.
Det var inte speciellt spännande bilder som flimrade förbi och det var svårt att koncentrera sig. Men när han kom fram till kamerorna i Rembrandtsalen blev han konfunderad. På bilderna syntes en äldre kvinna som spatserade fram till en av Rembrandtmålningarna. Hon gick alldeles för nära och viftade fram och tillbaka med en käpp som var skev. Han hade en gammal mor och visste att äldre kunde ha en del tokigheter för sig, men det där såg lite väl konstigt ut. Och nu när han studerade allt mycket noga upptäckte han ännu en besynnerlighet. När kvinnan hade viftat med käppen såg hon sig noga om innan hon försiktigt lade sig ned på golvet. När han spolat snabbt hade det sett ut som om hon trillat, men nu såg det ut som om hon lagt sig på golvet med flit! Så kunde det väl ändå inte vara? Nej, kort därpå hävde hon sig upp på arm-bågen och hasade sig fram lite närmare tavlan. Hon försökte väl ta sig upp. Men då lade hon käppen bredvid sig så att det såg ut som om den hamnat där när hon hade trillat. Några bildsekvenser senare kom Securitasvakterna springande och hjälpte henne. Det var samma vakter som påstod att hon sett en skäggig yngling gå förbi.
Securitasvakterna, ja. Varför hade inte de uppehållit sig i utställningshallarna? Något skumt var det för ingen av övervakningskamerorna visade någon tjuv som bar ut några tavlor från museet. Ingen av besökarna hade heller någon kappsäck eller väska där de kunde gömma målningarna … Det enda som syntes var de två rollatorerna som en äldre dam och en kutryggig herre stödde sig på. Men mannen sågs lugnt promenera ut ur museet i sällskap med en kvinna, och den äldre damen kunde ju absolut inte vara inblandad i stölden. Hon tog av sig sin kappa och lade den på rollatorn när hon kom in i museet, och satte på sig kappan igen när hon gick ut. Och det låg ingenting på rollatorbrickan – inte ens en bok eller ett par glasögon. Nej, stölden på museet måste ha varit ett insiderbrott. Det kunde bara vara museipersonalen eller Securitasvakterna. Fast det där med tanten och käppen verkade ju lite mystiskt förstås, men å andra sidan såg hon så mager och klen ut att hon inte skulle kunna bära någonting. Kommissarien lutade sig bakåt och drog fingrarna genom håret. Skälet till att Securitasvakterna inte fanns i utställningshallarna var förstås att de förberedde kuppen. Han visslade till och kände sig med ens mycket belåten. Att han inte hade kommit på det med en gång. Det var hög tid att ta in vakterna på förhör.