Redan när de passerade Sveaborg kände Märtha hur vinden tog tag i skrovet, men hon oroade sig inte. De moderna båtarna hade stabilisatorer. Ingen av de andra brydde sig heller utan tog för sig av smörgåsbordet, pratade och skämtade.
”Restaurangerna här är väl inte så tokiga, men hytterna kan inte mäta sig med Prinsessan Lilians svit”, funderade Märtha.
”Snart är vi tack och lov tillbaka på hotellet”, sa Stina. ”Där är det mycket högre standard och så gungar det inte.”
”Inte klokt vad man vänjer sig. Vi tog ju lyxhytterna, men de känns ändå som garderober i jämförelse med sviten”, medgav Märtha.
”Nå, snart kan vi lägga århundradets konstkupp bakom oss och planera nya dåd”, sa Krattan och lade armen om Stina. ”Varför inte bli kvar på hotellet lite till. I värsta fall kan vi ju betala för oss.”
”Men vi skulle ju inte betala hotellet”, protesterade Anna-Greta. ”Och ni har väl inte glömt att vi ska i fängelse.”
”Nä, nä, men tidpunkten bestämmer nog inte vi utan polisen”, anmärkte Snillet.
”Vi får väl se om museet har blandat in dem, men det tror jag inte att de vågar. Tänk på det där som vi lade till på slutet i vårt PS: I händelse av att ni kontaktar polisen förstör vi tavlorna”, sa Märtha. ”Låt vara att vi inte tänker göra det, men vi skrev ju så.”
”Hur som helst måste vi vara försiktiga”, påpekade Anna-Greta. ”Pengarna är våra från och med nu. Men sedan, Märtha? Var ska vi lägga dem? De ryms ju inte i ett bankfack.”
Det uppstod en besvärande tystnad för det hade ingen tänkt på. Det var det där med att planera i flera led. Nu hade de missat det igen. Märtha stönade. Här var det inte som i Brantevik där man bara slängde in saker och ting i uthusen. Stöldgods i storstaden var något annat det.
”Inget bekymmer så länge det finns madrasser”, sa hon avledande.
”Madrasser, det går väl inte?” protesterade de andra och genast uppstod en livlig diskussion om var pengarna borde gömmas. De fem kunde inte enas och när sjögången blev värre drog de sig tillbaka till hytterna. Det gällde att vara i god form till morgonen när de skulle hämta shoppingvagnarna. Just innan Märtha föll i sömn tänkte hon igenom allt för att försäkra sig om att de inte hade glömt något. Hon tänkte på det andra brevet som de postat dagen efter det första:
De två svarta shoppingvagnarna av märket Urbanista ska ni fylla med 10 miljoner kronor och ställa på Silja Serenades bildäck vid avbalkningen för regnkläder närmast rampen. Försök er inte på några konster. Ingen polis. Gör bara som vi säger så ska inget hända er eller målningarna.
Märtha mindes hur nöjd hon varit med tvisten på slutet men de andra hade tvekat.
”Det låter hotfullt”, hade Stina sagt.
”Äsch, det är bra det. Man får inte vara för mesig”, tyckte Anna-Greta.
”Kan vi inte bara stryka de två sista meningarna och underteckna Bandidos?” funderade Snillet. ”Det säger liksom allt.”
De hade diskuterat ordalydelserna länge och väl innan de så småningom enats om en kompromiss där man strök Bandidos även om samtliga medgav att det var ett intressant förslag. Men den olycksbådande meningen på slutet hade fått vara kvar. Vid närmare eftertanke tyckte Märtha inte om den. Det lät så ansvarslöst. Men hon gick i alla fall till brevlådan och postade brevet.
Det gungade till och båten tog emot en stor våg i fören. Nu var det inte bara tankarna utan även sjögången som höll henne vaken. Hon gick igenom brevet i huvudet igen och undrade om museet hade lyckats få tag på tio miljoner kronor på så kort tid. De hade kanske lagt leksakspengar i shoppingvagnarna … Museer brukade ju inte ens få pengar till skåp och handdukstorkar när de bad om det. Hon drog täcket mot hakan och beslöt sig för att inte oroa sig. Renoir och Monet var ovärderliga. Då borde tio miljoner räknas som småpengar.
Under natten ökade vinden och framåt gryningen var det styv kuling. I Åboland skärgård var de ganska skyddade för väder och vind, men mellan Mariehamn och Stockholm gungade båten rejält. Snart blev det full storm. De fem låg i sina hytter och höll sig fast och två gånger under natten var Märtha nära att kräkas. Hon hoppades innerligt att de andra inte var lika sjuka, för själv kände hon sig eländig. Tack och lov minskade sjögången inomskärs och vid väckningen klockan sju hade hon mot alla odds lyckats få på sig kläderna och tagit sig upp till cafeterian. Även de andra såg duktigt glåmiga ut och ingen av dem tog mer än en kopp te och lite rostat bröd till frukost. En timme senare när det skrapade till i högtalarna och kaptenen uppmanade förarna att gå ned till sina bilar, stod de fem redan vid hissarna. Snabbt tryckte de ner sig till bildäck.
Till en början tänkte ingen av dem på att där såg annorlunda ut, allt verkade bara lite stökigare än vanligt. Men när de närmade sig rampen märkte Märtha att något inte var som det skulle. Istället för fyra shoppingvagnar stod där bara en! Hon såg sig om, men upptäckte inte någon av de andra. Det knöt åt i bröstet och hon fick svårt att andas.
”Snillet, har du sett?” viskade hon och var så upprörd att hon glömde fälla upp paraplyet. Men Snillet hade kvar sitt lugn, spände upp sitt och Märthas och gick försiktigt närmare. Han stannade och såg sig noga omkring.
”Börjar vi leta efter de andra shoppingvagnarna ser det misstänkt ut. En fylld shoppingvagn ger i alla fall runt fem miljoner. Jag tycker vi nöjer oss med det.”
”Du har rätt. I deckare åker tjuvarna alltid dit när de ska ha det där sista bytet. Om vi bara tar vagnen och lämnar båten som om ingenting hänt tror vakterna att vi är de där oskyldiga pensionärerna som vi låtsas vara.”
”Det enda är att vi kan bli betalningsskyldiga för de försvunna miljonerna den dagen vi åker fast”, sa Snillet.
”Äsch, det där ber vi Anna-Greta reda upp senare.”
De log mot varandra och när de kom fram till shoppingvagnen sökte Snillet hastigt efter det borrade hålet för stingpinnen. Han fann inget. Då var de museets shoppingvagn. De tog den utan att se sig om, höjde och sänkte paraplyerna två gånger som tecken åt de andra och spatserade sedan ut genom båten och vidare ned på bilrampen. Trots det som hänt var Märtha inte orolig för tullen. Tulltjänstemännen brukade aldrig kontrollera någon från ett grannland och fem små stackars pensionärer brydde de sig säkert inte om. Men när de fem närmade sig steg plötsligt två tulltjänstemän fram och hejdade dem.
”Vi har ingen sprit”, sa Krattan snabbt.
”Ingen narkotika heller”, la Stina till och nös. Hon hade blivit förkyld igen.
”Så vad har ni i shoppingvagnen då?” undrade en av tullarna och tecknade åt Snillet att öppna den.
”Den är full med sedlar. Det är lösensumman vi fick för tavelrånet på Nationalmuseet”, sa Märtha och log förbindligt. Hon var säker på att om hon lade fram saken så skulle absolut ingen tro henne.
”Nä, där ligger pengar jag vann på roulett”, sköt Anna-Greta in. ”Nu ska jag stoppa in dem på banken.”
Märtha gav henne ett irriterat ögonkast. Man ska aldrig säga för mycket och det där skulle bara göra tulltjänstemännen intresserade. Och mycket riktigt.
”Spel? Då så. Kan ni vara vänlig och öppna den”, sa tullmannen och började dra i blixtlåset.
Då svimmade Stina. Det var inte alls något som de hade avtalat, men när Stina hade varit sjösjuk hade hon kräkts upp de blodtryckshöjande tabletterna och nu stupade hon av blodtrycksfallet. Märtha rusade fram och lyfte upp hennes ben som hon brukade, medan de andra försökte ruska liv i henne.
”Snälla, har ni en karamell”, frågade Märtha tulltjänstemannen och när han inte var snabb nog petade Anna-Greta honom i magen med sin käpp.
”Nu hjälper ni den stackars kvinnan på en gång. Annars kan hon dö”, vrålade hon med sin rakbladsröst och i det läget lydde tulltjänstemännen omedelbart. Men medan männen försökte få liv i Stina bildades en lång kö av passagerare bakom dem som bara växte och växte. Till slut när Stina blek och omtöcknad kravlat sig upp var tullmännens tålamod till ända.
”Iväg med er”, beordrade de och körgänget dröp av så snabbt de kunde. Efter detta orkade inte tullarna vinka in någon av de andra passagerarna, utan återvände till kontoret för att stärka sig med en kopp kaffe. Så kom det sig att just den dagen anlände mer smuggelgods till Stockholm än det hade gjort på hela veckan.