Syster Barbro satte händerna i sidorna och stirrade på Katja med öppen mun. Vad stod hon och sa, flickan? Hade fem av åldringarna avvikit från hemmet? Och detta hade skett just som hon hade kopplat av från arbetet en vecka. Det kunde inte vara sant! Vad skulle Ingmar säga? Barbro var så upprörd att tungan liksom trasslade in sig i munnen på henne och hon fick bara fram ett bräkande. Om det inte larmat från ett av rummen just då hade hon förmodligen tagit jäntan i nackskinnet och ruskat om henne. Syster Barbro svor högt. Hade hon bara själv varit på plats skulle detta förstås inte ha hänt. Aldrig kunde man då lämna över ansvaret på någon annan. Och om de gamla ändå hade smitit iväg? Ja, då hade hon minsann sett till att de där sångkadavren kommit tillbaka för länge sedan. Ja, syster Barbro var på ett riktigt dåligt humör. Ingmar hade inte friat den här gången heller och fick han reda på det som hänt skulle han bli helt vansinnig. Då kunde hon nog sluta att hoppas. Men nej, hon fick inte ge upp. Hade hon kommit så här långt, skulle hon inte ge sig förrän han involverat henne i sina affärer. Inte ville hon fortsätta som lågavlönad vårdpersonal, hon ville bli rik och ha råd med ett anständigt liv! Hon drog ett djupt andetag, lät axlarna sjunka och behärskade sig. Hon skulle lösa det här.
”Polisen funderar på att spärra dem i registren. Så snart de använder sina kontokort eller ska ut eller in i landet borde vi få reda på var de är”, försökte Katja trösta.
”Kära du, oroa dig inte. Det är sådant här man kan råka ut för ibland. Det brukar ordna sig”, sa syster Barbro. Men inombords hade hon kväljningar. Hon måste hitta de försvunna körsångarna på en gång innan någon skvallrade för ledningen. Men var i all världen skulle hon leta? Hon lutade huvudet i händerna och började snyfta.
När alla passagerarna gått av gick båtsman Janson och hans polare Allanson med vattenspruta över bildäck för att göra rent innan nästa omgång resenärer. De två hade jobbat för Silja Line i tio år och var vana vid sådant här arbete, men inte blev det roligare för det. Efter sjögången under natten var det stor oordning på bildäck och extra mycket att göra. Janson gick mot styrbordssidan och suckade över allt skräp och avfall som låg överallt. Uttråkad började han samla upp gamla förpackningar, glas och annat bråte. En trälåda på babord sida hade lossnat, locket öppnats och spik och verktyg spritts ut över däcket föröver. Livbälten, regnkläder och en säck flöten hade också kastats runt. Han riktade vattenstrålen mot regnkläderna och skjutsade iväg dem till ett hörn där det redan fanns en hög med saker. Alldeles bredvid låg en takbox. Att inte bilföraren upptäckt att han saknade den! Ute på resa blev många förvirrade och efter stormar brukade det vara allra värst. Han stängde av vattensprutan och gick fram till högen på styrbordssidan. Förutom takboxen låg där flera livbälten, shoppingvagnar och några krossade spritfaskor. De svarta shoppingvagnarna var blöta efter att ha kasat runt på däck, men var annars oskadade. Han försökte öppna en av dem, men upptäckte att den hade ett litet hänglås. Han prövade den andra, men även den var låst. Då tog han fram sin kniv för att sprätta upp tyget, men hejdades av kamraten.
”Kolla här. Flera lådor Koskenkorva. Att ingen har hämtat dem?”
”Stupfull ägare, förstås.”
”Det här då. Urbanista shoppingvagnar och en takbox.”
”Det blir väl hittegods som vanligt.”
Männen gjorde klart på däck, kopplade släpvagnen till sin bil och lastade in grejerna. Janson hade redan vridit om startnyckeln när han hejdade sig.
”Du, om det var Kosken i trälådorna, kanske det ligger annat spännande i takboxen och shoppingvagnarna.”
”Okej, då tar vi skjulet.”
Janson klev in i bilen igen och så körde de ut på rampen. De använde alltid öppet släp för att ingen skulle misstänka något fuffens och så hälsade de på tullarna när de körde förbi. Det fungerade. Ingen hade vinkat in dem hittills. Men de hade bråttom. De hade inte så lång tid på sig förrän nya passagerare började komma ombord.