När de fem återkom till Grand Hotel frågade personalen vänligt hur länge de hade tänkt stanna. Flickan i receptionen bläddrade bland räkningarna där champagne och högtidspaket trängdes med lyxmåltider, choklad och otaliga köp i hotellshoppen.
”Veckan ut”, svarade Märtha artigt. ”Eller väntar ni någon? Ni kanske vill byta ut oss mot USA:s president?”
Men då brast Anna-Greta ut i sådant jättegnägg att receptionisten snabbt log sitt bredaste leende och önskade dem en trevlig dag. Väl uppe i sviten öppnade de genast shoppingvagnen, flämtade till vid synen av sedlarna och ojade sig högt en lång stund. Sedan bläddrade de muntert bland alla femhundralappar och det var en så trevlig sysselsättning att det dröjde en lång, lång stund innan de tröttnade. Till slut stängde de i alla fall sin vagn, ställde in den i garderoben och tog fram champagnen. Märtha betraktade de andra och såg vilken glädje de utstrålade. Deras äventyr hade fört dem samman och de hade riktigt roligt ihop. På servicehuset sjöng någon artist för dem ibland, man drack kaffe och då och då var det andakt. Men det var passiva sysselsättningar, hemligheten var ju att själv få uträtta något och man behövde ju inte nödvändigtvis bli tjuv för det. Själv kände hon sig minst tio år yngre sedan de hade lämnat hemmet. Och då hade de ändå jobbat hårt nästan varje dag. Två stölder under en enda vecka var nog mer än många professionella stöldligor mäktade med. Och sedan, efter bara några dagars vila, hade de haft den spännande resan till Helsingfors. Till och med Anna-Greta hade blommat upp.
Märtha tänkte på hur det hade varit förr i tiden, då de äldre bodde i undantagsstugor men fortsatte att delta i skötseln av gården. De kände att de behövdes. Men nu? Vem vill leva när ingen behöver en? Nej, så tokigt allt hade blivit. Genom att begå brott hade de i alla fall visat hur mycket kraft det fanns hos äldre. Gamla kan, tänkte hon och tyckte att de hade föregått med gott exempel. Belåten fortsatte hon in till köket, hämtade champagneglasen och satte fram den på matsalsbordet. Gnolande fyllde hon glasen.
”Lite tilltugg ska vi väl ha”, föreslog Stina och Märtha återvände till köket. På vägen tillbaka gick hon förbi vardagsrummet, men just som hon passerade flygeln fick hon för sig att något verkade annorlunda. Hon stannade till, stirrade, skakade på huvudet och stirrade igen.
Syster Barbro tände ännu en cigarett och drog ett djupt halsbloss. Dessa gudsförgätna, bångstyriga pensionärer! Polisen hade visserligen lyckats spåra dem till Vikinglines Mariella på väg till Helsingfors, men när fartyget hade återkommit till Stadsgården var de inte med ombord. Hon såg för sitt inre hur de hade irrat bort sig någonstans i Finland eller kanske ännu längre österut. Den vänlige kommissarie Lönnberg på Norrmalms polisstation hade försökt lugna henne och sagt att förr eller senare skulle de dyka upp, men nu hade det gått över en vecka.
”Glöm inte att de är fem vuxna människor som tar hand om varandra. Det här går säkert bra, fröken lilla. Så snart de dyker upp hör jag av mig.”
Men inte ville hon sitta still och vänta på skandalen. Hon måste agera. Krattans son hade redan startat efterforskningar och på hemmet talade de inte om något annat. Men när hon frågade runt på avdelningen fick hon ingen hjälp.
”Ingen rymmer utan anledning”, sa en gumma och vickade med löständerna.
”Droppen blev julgransprydnaderna”, gnällde en annan. ”Man ska aldrig vara småsnål. Då får man folk emot sig. Förresten, när får vi tillbaka bullarna till kaffet?”
”Får vi inte vetelängd eller bullar kanske vi försvinner, vi också”, antydde nittioettåriga Elsa med ett listigt grin. ”Och varför serverar ni inte semlor? Jag vill ha sådana med mycket grädde och mandelmassa.”
Syster Barbro förstod ingenting. Det hade ju varit så lugnt och trivsamt tidigare då alla suttit i sina fåtöljer och sett på TV. Nu bara käbblade de emot. Men mest oroade hon sig för Märtha, Krattan och de andra. Hon förstod inte hur de hade lyckats lämna servicehuset. De måste ha haft hjälp utifrån, kanske av barnen. Ungarna, ja. Krattans son hade ringt från sitt fartyg på Kattegatt och svurit och gormat så honom kunde hon inte räkna med. Men Stinas barn kunde kanske hjälpa henne? Syster Barbro beslöt sig för att ringa dem. Nu klarade hon inte av det här ensam längre.